I den femte säsongen av
The Vampire Diaries får vi se Nina Dobrev, Paul Wesley, Ian Somerhalder, Steven McQueen, Candice Accola, Kat Graham, Zach Roerig, Michael Trevino och Michael Malarkey i huvudrollerna. Säsongen är 886 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 22 september 2014 och rekommenderas från 15 år. Serien baseras på böckerna av L. J. Smith och skapas av Julie Plec.
Handling:
"På Whitmore College finner Elena nya äventyr och nya vänner. Men kända ansikten börjar snart dyka upp. När Stefan, Katherine och deras dubbelgångare utmanar ödet, stiger antalet döda studenter - ett tecken på att mäktiga krafter härjar på campus. Kampen fortsätter när våra hjältevampyrer kämpar för sin överlevnad och för Mystic Falls slutliga öde."
Recension:
The Vampire Diaries är en serie som jag är sjukt kluven till. Jag älskade de tre första säsongerna, men den fjärde säsongen förstörde nästan allt. Denna säsong har inte återgått till att bli lika bra som de första säsongerna - och det tror jag inte heller att serien någonsin kommer att göra - men den var definitivt inte lika dålig som sin föregångare. Nu är serien snarare en guilty pleasure än en favorit.
Tjejerna har klarat av gymnasiet och börjar på college.
Jag börjar med det negativa så att jag har det överstökat. Säsongen hade alldeles för många logiska luckor; för många sammanträffanden, lösa trådar och saker som helt glöms bort och aldrig förklaras. Det är sådant jag verkligen kan störa mig på; att något löser sig alldeles för lätt. Inte nog med att det gör mig som tittare aningen förvirrad, utan det gör också att den känns slarvigt genomförd.
En ny varelse, kallad vandrare, dyker upp.
Säsongen är också enformig, överdriven, väldigt förutsägbar och klyschig. Det känns som att Julie Plec vill ha allting med i serien; och det blir helt enkelt för mycket. Det finns en hel del slumpmässiga handlingsparalleller och varelser som plötsligt dyker upp ur tomma intet och det känns som att Plec börjar få idébrist. Ett som är säkert är att jag tröttnat på alla återuppståndelser och dubbelgångare. Enligt mig ska det som har dött förbli dött, men den regeln följer inte
The Vampire Diaries; vilket gör att man till sist inte bryr sig. Som tittare har man lärt sig att majoriteten kommer tillbaka från de döda, och det tar kål på spänningen. Och på tal om dubbelgångare; det var interssant så länge det bara var Dobrev som spelade dem; men det blev för överdrivet när även Wesley fick spela flera.
Undrar om serien inspirerats av Game of Thrones-citatet "what is dead may never die"..?
Säsongen är också extremt upprepande. Inte nog med att man får vara med när karaktärerna återberättar för varandra scener som precis hänt, utan vi får bokstavligen se samma scener som i tidigare säsonger, i form av minnen och drömmar, och det är rätt störande. Hade det bara varit korta glimtar; visst. Men nu gäller det flera minuter där vi får se saker vi redan upplevt.
Paul Wesley går i Dobrevs fotspår och spelar tre karaktärer i säsongen.
Jag stör mig tyvärr också på huvudkaraktären Elena. För det första kretsar säsongen alldeles för mycket kring henne. I tidigare säsonger kände jag ändå att perspektiven fördelades jämt, men denna handlar egentligen endast om hur allt påverkar Elena. Och det jag stör mig på är hur hon har gått från oskyldig och moralisk till en mesig hycklare. Dock spelar Dobrev henne såpass bra att jag ändå förlåter Elenas brister.
Vi får se en glimt av Elenas "happily ever after".
Jag vill också ta upp att det hela tiden dyker upp nya bovar, vilket stör mig lite. Varje säsong har en egen bov och boven från den gamla säsongen blir antingen mesig eller dödad. Mer finns det inte att skriva om det och nu finns bara en negativ sak kvar; innan jag går över till det positiva. Den första halvan av femte säsongen var ärligt talat rätt tråkig, men sedan blev den betydligt bättre. Och trots allt negativt så gjorde de positiva delarna att jag faktiskt gillade säsongen rätt mycket.
Bonnies och Jeremys relation till varandra djupnar ytterligare.
Skådespelarna är rent av fantastiska. Somerhalder, Wesley, Accola och Graham är allesammans riktigt begåvade, men den som egentligen gör att skådespelarprestationerna får en WOW-känsla är Nina Dobrev. Hon har en fantastisk talang och är det så att seriens händelser inte berör dig så lovar jag att Dobrev ändå lyckas. Det är tack vare henne som jag faktiskt grät två gånger till säsongen (avsnitt 15 och 22), trots att jag egentligen inte brydde mig om vad som hände. Trots att hon spelar tre personer i denna säsong, så tänker man faktiskt inte på att de spelas av samma skådespelare. Man behöver aldrig undra vem som är vem, utan det lägger man märke till direkt tack vare Dobrevs otroliga förmåga.
Damon måste möta sitt mörka förflutna.
En annan positiv sak är musiken.
The Vampire Diaries är nog den serie som jag anser har den bästa moderna musiken. Andra serier, exempelvis
Game of thrones och
Heroes, har förstås också fantastisk musik, men den är ofta väldigt säregen för just den serien.
The Vampire Diaries har nytolkade låtar som passar in i dagens samhälle, samtidigt som de såklart är perfekta för seriens händelser. Några favoriter från säsong 5 är låtarna
Bad things, Fitzpleasure, Don't deserve you och
With love.
En scen. Fyra personer. Tre Nina Dobrev.
Trots allt negativt som jag har räknat upp så älskar jag fortfarande serien. Varje tråkig scen kompenseras med en mycket bättre scen. Varje fånig händelse glöms bort tack vare de fantastiska skådespelarna. Och varje idiotisk logisk lucka försvinner snabbt ur minnet för att man vill veta vad som händer härnäst. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket negativt jag kommer på om säsongen; jag gillade den ändå. Den hade en ständig känsla av närvaro och passion; att skådespelarna verkligen bryr sig om sina karaktärer och att de kämpar för att göra serien bra.
Vännerna håller ihop trots alla motgångar.
Säsong 5 var alltså fullt acceptabel och jag ser fram emot att se mer. Jag är nyfiken på fortsättningen, fast att jag är säker på att serien aldrig kommer att återfinna sin forna glans. Detta var verkligen en guilty pleasure; för trots att jag nästan bara kommer på negativa saker om den så älskar jag den ändå.