Fakta:

När vi möttes är den första delen i After-serien av Anna Todd. Boken är 635 sidor lång och publiceras av Norstedts bokförlag. Boken publicerades av Todd på internet som fanfiction av One Direction-medlemmen Harry Styles. Tack vare att den fått många läsare har boken nu publicerats i även fysiskt format.

 

 

Jag har aldrig lyssnat på One Direction men tanken på att detta är fanfiction var det lockade mig till boken. Hade jag sett När vi möttes i affären hade jag gått rakt förbi den eftersom omslaget är så hemskt. Tråkigt, fult och säger ingenting om boken över huvud taget. Ropar inte direkt ”läs mig!”. Men nu fick jag som tur var boken av Norstedts och jag måste skriva att jag både älskar och hatar boken på samma gång. Berättelsen är vackert konstruerad och Todds språk gör att det blir en lättsam, njutbar och aningen beroendeframkallande läsning. Men.

 

Jag klarar inte av karaktärerna.

 

Att kalla Hardin otrevlig är alldeles för snällt.  Han är grym, lynnig, elak, illvillig… rent utav giftig. Visst finns det stunder då han visar andra sidor som fick mig att gilla hans mer schyssta jag, men jag skulle aldrig – under några som helst omständigheter – vara tillsammans med en sådan man. Han misshandlar Tessa psykiskt upprepande gånger, krälar tillbaka för förlåtelse för att sedan återkomma med sin fulla styrka och göra någonting ännu värre. 

 

Om du har läst Fifty Shades of Grey och tycker att Christian är omoralisk och behandlar Ana fel så ska du definitivt inte läsa När vi möttes. I jämförelse med Hardin är Christian Grey ett helgon. Christian gör aldrig någonting för att medvetet skada Ana, medan Hardin konstant bryter ner Tess för att själv må bättre. Jag förstår att Todd porträtterat honom så med flit, och hon har själv sagt i intervjuer att han är elak som person, men efter ett gäng hemska gräl så orkade jag helt enkelt inte med honom längre.

 

Och Tessa själv! Jag gillade henne i början men ju längre jag läste desto mer störde jag mig på henne.

 

Inte bara är hon villig att gång på gång återvända till Hardin och genomlida hans skit, utan hon är också en hycklare. Jag tyckte så synd om hennes pojkvän Noah och ogillade Tessa från samma stund som hon började ljuga för honom. Tessa försöker rättfärdiga hennes handlingar genom att skylla dem på Hardin, men jag tycker att hon försätter sig själv i många onödiga situationer och också är ansvarig för en hel del som händer dem som ett par. Både Tessa och Hardin är väldigt omogna och trots att de båda två visar varmare sidor så är helhetsintrycket av dem inte gott.

 

Är du trött på klyschor och böcker som följer den typiska mallen för YA-romance så ska du nog inte välja den här boken för din nästa läsning. Själv störde jag mig inte särskilt mycket på det. Visst, det blev förutsägbart och det är lite tråkigt att Todd inte var mer innovativ när hon bestämde bokens upplägg, men hon skriver så pass bra att det kompenseras stort. Jag älskar hennes skrivteknik och val av ord och hon lyckades fängsla mig väldigt tidigt i boken. Det fanns en konstant dragningskraft till boken och jag ville hela tiden veta hur det skulle gå för Hardin och Tessa.

 

Nu vet jag att mesta delen av recensionen har varit negativ men för att vara ärlig så gillar jag När vi möttes. Om jag inte tar karaktärernas hemska handlingar och bokens många upprepningar i beaktning så är detta en riktigt bra bok. Den har romans, lite upphetsning och Todds språk gör boken till en lättsam och njutbar läsning. Trots att slutet visade hur ohygglig Hardin verkligen kan vara så vill jag verkligen läsa nästa del i serien. Jag är väldigt nyfiken och spänd över att få se var Todd ska ta karaktärerna i nästa installation. När vi möttes är som en light-version av Fifty Shades of Grey, and me like.