Prinsessan Mononoke (org. Mononoke-hime) är regisserad av Hayao Miyazaki och rösterna görs av bland annat Yuriko Ishida, Yôji Matsuda, Lesli Ishii och Tsunehiko Kamijô. Filmen är 128 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 1997.

 

 

Detta är inte din ordinära animerade film. Prinsessan Mononoke är en noggrant konstruerad satir som träffar tittaren rakt i hjärtat. Med sitt genomtänkta budskap om att kunna samexistera med andra varelser får tittaren att tänkta till ordentligt. Prinsessan Mononoke är minst lika mycket gjord för vuxna som för barn och är definitivt en film alla borde se.

 

 

Hayao Miyazaki är brilliant. Han har gjort Prinsessan Mononoke intelligent och komplex, och filmen har ett djup som är mycket ovanligt att se i animerade filmer. Filmen kan nog vara lite svårförståelig och otäck för yngre barn men samtidigt tror jag att det är nyttigt att se den i tidig ålder. Prinsessan Mononoke förespråkar för allas rättigheter – människor och djur – och att vi måste ge varandra plats och utrymme att leva. Filmen skildrar konsekvenserna av girighet och krig och visar tittaren hur förödande följderna av slakt kan bli.

 

 

Prinsessan Mononoke är vackert animerad och det är en fröjd att få se en film som mestadels är ritad och färglagd noggrant för hand. Musiken är inte lika säregen och förtrollande som i många andra Studio Ghibli-filmer, men ger ändå ett stort intryck. Prinsessan Mononoke är allvarligare än den genomsnittliga Ghibli-filmen och ger därför tittaren inte alls samma magiska och värmande känsla som i exempelvis Lånaren Arrietty eller Ponyo på klippan vid havet. Därför krävs det att man är på rätt humör för att se den. Personligen blev Prinsessan Mononoke inte en ny favorit för mig, då jag föredrar de mer lättsamma Ghibli-filmerna, men jag tycker onekligen att det är en otroligt bra film.

 

 

Det enda jag egentligen störde mig på när det kommer till Prinsessan Mononoke är karaktärerna. Misstolka mig inte; de är definitivt inte slarvigt uppbyggda karaktärer, snarare tvärtom. San är en otroligt stark och självständig tjej och jag gillar hur Ashitaka är ansvarsfull och mycket mogen för sin ålder. Dock, om jag jämför med övriga Ghibli-filmer jag sett, så kände jag inte alls samma dragningskraft till dem. Tidigare har det alltid funnits bedårande karaktärer som sprudlar av charm och karisma och jag kände inte riktigt att Prinsessan Mononoke hade det. Men det är förstås en bagatell.

 

 

Något jag verkligen gillar är att Prinsessa Mononoke inte lider av de klyschor som nästan alltid förekommer i animerade filmer. I exempelvis Disney-filmer så är det givet att det finns med ett kärleksdrama av något slag, samt att det finns en ond karaktär som försöker sabba för paret. Men precis som i de flesta Ghibli-filmerna så vågar Prinsessan Mononoke gå sin egen väg. Trots mycket våld så finns här ingen strid mellan ont och gott. Ingen karaktär är helt igenom ond eller god, utan alla försöker göra vad de tror är bäst för sig själva och sitt folk. Vissa är taktlösa och tänker inte på konsekvenserna av sina handlingar, men alla visar ändå någon slags medkänsla och medmänsklighet. Jag älskar Disneys filmer (så otroligt mycket!) men det finns ingen som helst tvekan om att Ghiblis filmer i allmänhet är mycket mer realistiska, trots alla sina övernaturliga varelser och gudar.

 

 

Som helhet så gillade jag verkligen Prinsessan Mononoke. Den har inte riktigt samma charm och underhållning som mina Ghibli-favoriter, men den tillför definitivt någonting nytt till genren. Filmen är vackert animerad, har ett starkt och komplext budskap och passar egentligen alla åldrar. Oavsett om du gillar anime eller inte så rekommenderar jag dig varmt att se Prinsessan Mononoke, om så bara för att få dig en rejäl tankeställare.