X-Men: Days of Future Past, The Rogue Cut
X-Men: Days of Future Past, The Rogue Cut är regisserad av Bryan Singer, med bland annat Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Nicholas Hoult, Anna Paquin, Ellen Page, Peter Dinklage, Shawn Ashmore, Evan Peters, Ian McKellen och Patrick Stewart i huvudrollerna. Filmen är 151 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 13 juli 2015 av 20th Century Fox. Är du förvirrad över hur tidslinjen för X-Men-filmerna ser ut så läs en hjälpsam artikel här.
Handling:
"Sentinelrobotarnas arméer invaderar för att förgöra både mutanter och människor. Kitty använder sina krafter för att skicka Wolverine tillbaka i tiden där han möter de yngre mutanterna. Nu måste X-men kämpa tillsammans med sina yngre jag för att ändra det förflutna - och rädda framtiden."
Recension:
X-Men: Days of Future Past är en mäktig film, och utan tvekan den starkaste X-Men-filmen hittills i franchisen. Ungefär ett år efter dess release släpptes nu X-Men: Days of Future Past The Rogue Cut, vilket är en förlängd och modifierad version av samma film. Jag övervägde först att endast skriva om de tillagda scenerna i denna recension, men kom fram till att läsningen skulle bli bättre om jag recenserar filmen som helhet.
Wolverine åker tillbaka 50 år i tiden för att hitta unga Professor X.
Filmen sammanlänkar originaltrilogin med First Class på ett förstklassigt sätt. Det är otroligt kreativt och intelligent gjort. Tidsresor är riktigt svårt att handskas med men Days of Future Past gör det himla bra. Onekligen finns några logiska luckor och problem när det kommer till kontinuiteten. Filmen har svårt att platsa in på tidslinjen och sammanstrålar inte riktigt med alla händelser från tidigare filmer. Försöker man klura ut hur allting hänger ihop blir det väldigt förvirrande. Men eftersom Days of Future Past är så snyggt gjord så är det någonting man som tittare ändå förlåter. Någonting jag dock stör mig på är att Days of Future Past så gott som tillintetgör de tidigare filmerna och får dem att kännas relativt meningslösa.
År 1973 hade inte Wolverine sina klor av adamantium.
Det är ett måste att ha sett tidigare delar i franchisen för att kunna njuta av Days of Future Past till det yttersta. Inte nog med att karaktärerna får ett helt annat djup, utan mycket av humorn baseras också på tidigare filmer. Förståelse för filmen är grundad på att man har lite koll på X-Men-franchisen och väljer du att slötitta på filmen lär du inte hänga med.
Gänget behöver hjälp av Quicksilver för att få ut Magneto ur fängelset.
X-Men: Days of Future Past är en otroligt stjärnspäckad filmupplevelse. Vi har några obeskrivligt begåvade talanger i denna. Jag älskar att vi får återse alla våra gamla favoriter från originaltrilogin, och samtidigt fortsätta följa deras yngre jag från First Class. Skådespelarnas personkemi är makalös och alla utför sina roller exemplariskt. Hugh Jackman, Halle Berry, Ian McKellen, Patrick Stewart, Anna Paquin, Ellen Page och Shawn Ashmore från originaltrilogin bidrar med en slags episk nostalgi, medan James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult från First Class gör att filmen känns nytänkande och fräsch. Jag gillar också att vi får se några nya ansikten, som exempelvis Peter Dinklage, Omar Sy, Evan Peters, Josh Helman och Bingbing Fan, samtidigt som vi får återse älskvärda skådespelare så som Famke Janssen, James Marsden och Lucas Till i några kortare scener.
Storm och ett gäng andra karaktärer från originaltrilogin återvänder för att slåss.
X-Men: Days of Future Past är en film som har perfekt dos underhållning och action. Filmen lyckas både beröra och roa tittaren och den lider ingen brist på spänning. Dessutom är den grymt snyggt gjord. Redan vid första filmen syns det hur påkostad filmen är och hur skickligt den är utformad. Effekterna är minst sagt häpnadsväckande. Dessutom har X-Men: Days of Future Past kraftfull och karaktäristisk musik, vars varje ton ger tittaren gåshud.
Äntligen dyker Rogue upp och kämpar med de andra.
Det som skiljer The Rogue Cut av Days of Future Past från bioversionen är att den är 20 minuter längre. De extra minuterna gör filmen rikare, fylligare och mer komplett. Den förlängda tiden består dock inte bara av nya scener, utan också redigerade och förlänga versioner av redan befintliga scener. Dessa är mestadels underhållande men korta, och består oftast av någon extra replik här och där. Det är inte förrän det har gått 100 minuter som man märker verklig skillnad från bioversionen. Som ni vet blev karaktären Rogue nästan helt bortklippt från bioversionen, och majoriteten av de nya scenerna i The Rogue Cut är med henne; därav namnet. Dessa scener är längre och mer betydelsefulla än de övriga tilläggen. På något sätt skapar de här tillagda scenerna en långsammare men samtidigt starkare tittarupplevelse. Jag kan förstå varför Rogues scener klippets bort från bioversionen; det gav filmen ett annat flyt, men jag kan varken säga att tillägget av dessa scener vare sig förbättrar eller försämrar filmens helhetsintryck. Det är dock trevligt att ha möjligheten att själv välja vilken version man vill se och personligen tycker jag att det är tilltalande att få återse Anna Paquin som Rogue igen.
Unga och gamla Charles Xavier möts i stridens hetta.
Som ni förstår så tycker jag att X-Men: Days of Future Past är en fantastisk film, oavsett om man tittar på The Rogue Cut eller inte. Det är en otroligt genomtänkt, intelligent och stjärnspäckad film. Det The Rogue Cut tillför är några extra repliker här och var, samt fler scener med bland annat Rogue, Magneto och Professor X. Oavsett vilken version du väljer att se så har du en imponerande och mäktig filmupplevelse framför dig.
