Penny Dreadful, säsong 1
I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.
Handling:
"Penny Dreadful är en berättelse om några av litteraturens mest skrämmande karaktärer. Dorian Gray, Victor Frankenstein och tidlösa karaktärer från Dracula kämpar sida vid sida med nya bekantskaper för att slåss mot övernaturliga hot. Samtidigt brottas de med sina egna frestelser.
Recension:
Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.
Vanessa, Victor och Ethan assisterar Malcom i att tortera ett byte.
I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.
Victor Frankenstein har sin egna lilla fetish.
Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.
Vanessa har en tendens att bli besatt av onda andar.
Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.
Frankensteins monster vill inget hellre än att se normal ut.
Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.
Vanessa upptäckte sina demoner redan när hon var tonåring.
Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.
Att inte kunna kontrollera sina handlingar bryter ner Vanessa Ives.
Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".
Postat av: Elsa
Blev genast jätteglad när jag såg att du skrivit detta inlägget, ja fram tills jag läste vad du hade skrivit... Har velat se Penny Dreadful väldigt länge, men haft svårt att hitta info och recensioner om den eftersom det inte är så många svenska serie/film-bloggare som skrivit om den.
Men tyvärr verkar det inte längre som en serie för mig. Jag älskar det där 'udda' du pratar om, men samtidigt har jag så otroligt svårt för långtråkiga serier. Jag vill alltid ha spänning, annars håller det inte!
Svar:
Melanie
Postat av: Lina - A Film and Tv Freak Like Me
Ja den låter ju då inte som någon hitt. Men bara för att du säger grovt språk och sex så vill jag ju nästa se den, men så vet jag också att jag kommer ogillade den för jag gillar då verkligen inte några av de "monster" som serien kretsar kring.
Svar:
Melanie