Av någon anledning är The Confirmation marknadsförd som komedi: vilket jag inte förstår varför. Visst har filmen humoristiska inslag, men den underhållningsgrad som behöver uppnås för att en film ska bli roande nog att klassificeras som en komedi nås inte. Ser du alltså The Confirmation inställd på att få uppleva komik lär du bli besviken. Vill du å andra sidan ha ett värmande och lättsamt feelgood-drama har du funnit rätt.

 

 

The Confirmation har en stark ensemble skådespelare och både Clive Owen (Beyond Borders) och sidskådespelarna gör bra ifrån sig. Den som imponerar mest är dock Jaeden Lieberher (St. Vincent). Eftersom barnskådespelare saknar erfarenhet brukar deras prestationer ofta upplevas som krystade och överdrivna, men Lieberhers insats är trovärdig och hans inlevelse får tittaren att genast förälska sig i honom.

 

 

Sekvenserna som ställer relationen mellan pappan Walt och sonen Anthony i centrum är magiska. Dessvärre fokuserar filmen mycket på jakten efter faderns försvinna verktygslåda, vilket blir tradigt efter ett tag. Därtill är inte kontexten övertygande, då mycket berättas istället för visas. Ett exempel är det faktum att Walt är en alkoholist, vilket tydligt poängteras i början av filmen. Men trots det ser vi bara honom dricka ett glas under hela filmen, vilket inte upprättar en känsla av trovärdighet.

 

Allt som allt är The Confirmation ett småcharmigt drama. Skådespelarna är duktiga och far-och-sonrelationen griper tag. Dock faller trovärdigheten och den svaga handlingen gör att filmen upplevs som stundtals tråkig.