Hundra omistliga ting
Hundra omistliga ting (org. A hundred pieces of me) är en fristående roman av Lucy Dillon. Boken är 488 sidor lång och publiceras av Forum förlag.
Handling
"Efter ett år som hon helst vill glömma börjar Gina Bellamy om på nytt. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänge det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara och ge den nystart hon längtar efter. Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig."
Recension
Hundra omistliga ting är den första boken jag läst av Lucy Dillon. Jag tycker mycket om hennes lättsamma språk och texten flyter på bra. Bokens koncept är därtill intressant och fick mig att fundera över min egen tillvaro. Fast stor del av romanen är relativt händelselös är Hundra omistliga ting en inspirerande läsning som får läsaren att vilja leva bättre.
Mitt största problem med boken är den konstanta växlingen mellan nutid och dåtid. Protagonisten Gina lever ett intressant liv och jag älskar parallellen med den misskötta hunden Buzz, som ger romanen extra värme och liv. Men de tätt följande till- bakablickarna sänker helhetsupplevelsen.
Ginas förflutna är inte av lika stort intresse som hennes nutid. Många av sidorna känns som utfyllnad och de saktar ner tempot rejält. Dessvärre blir både handlingen och karaktärerna lidande av tillbakablickarna: de är för frekventa och innehållslösa. Varje gång en återblick dök upp falnade intresset och jag fick allt svårare att fastna för karaktärerna. Istället för att ge dem djup upplevdes de fiktiva personerna som allt mer slätstrukna ju fler tillbakablickar som kom. Ett resultat av det blev att läsningen uppfattades som utdragen.
Allt som allt är Hundra omistliga ting helt okej. Fast jag inte blev lika investerad i berättelsen som jag hoppats på inspirerades jag ändå av Ginas styrka och livsgnista. Romanen är utdragen med många innehållslösa scener, men samtidigt bjuder Dillon på en hel del värme och charm.
