Andras döttrar
Författare: Amy Gentry.
Originaltitel: Good as gone.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
"När Julie är tretton blir hon kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. En kväll många år senare ringer det på dörren,och en kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Men snart börjar Julies mamma tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter."
Enligt mig är Andras döttrar överskattad. Den gjorde mig nämligen uttråkad. Berättelsen känns uttjatad, och fast den innehåller en del känsloladdat material berördes jag aldrig. Detta bland annat på grund av karaktärerna. De är mycket svåra att relatera till, och deras stela skildring gjorde det svårt för mig att engagera mig i deras liv.
Boken är dessutom uppbyggd på ett förvirrande sätt. Nutid blandas med dåtid, perspektiven växlar fram och tillbaka och samma karaktär går under flera olika namn. Det hela kombineras till en osammanhängande röra.
Det största problemet med Andras döttrar är dock trovärdigheten. Det som händer känns väldigt verklighetsfrämmande, och jag kunde inte alls relatera med karaktärernas forcerade reaktioner. Eftersom alltihopa hade kunnat lösas genom ett enkelt DNA-prov på dottern, känner jag mig väldigt skeptisk mot hur saker och ting utvecklades. Jag förstår verkligen inte varför föräldrarna inte bara tog ett DNA-prov för att få bekräftelse, för att vara på den säkra sidan.
Jag är alltså besviken på Andras döttrar. Jag tyckte inte alls att den var lika bra som andra har framställt den.
