Jag ser dig
Författare: Clare Mackintosh.
Originaltitel: I see you.
Serie: Fristående.
Längd: 425 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
"En dag upptäcker Zoe ett grynigt svartvitt foto på sig själv bland annonserna i en tidning. Kort därpå finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på kvinnorna?"
Förra året läste jag Clare Mackintoshs spektakulära debut Jag lät dig gå. Den hänförde mig och än idag ser jag den som en stor favorit. Därför hade jag skyhöga förväntningar på Jag ser dig. Och var den bra? Definitivt! Men levde den upp till förväntningarna? Nja…
Clare Mackintosh är tveklöst en fenomenal författare. Hon har en naturlig fallenhet för att skriva; en förmåga som tar de mest kompetenta skribenter decennier att bygga upp. Skickligt väver hon samman berättelsens beståndsdelar och bygger upp en så levande bild av det som händer att det känns som att man är där. Spänningen går att ta på, och även jag – som vanligtvis snabbt tröttnar på thrillers – fängslas.
Jag ser dig fångar intresset redan från första sidan, men som starkast är boken framåt slutet – närmare bestämt epilogen. I den finns en vändning som tveklöst blir romanens höjdpunkt. Men ponera att epilogen inte var där. Då skulle Jag ser dig kännas antiklimatisk. Detta för att författaren förlitar sig för mycket på att karaktärernas rädsla kan bära upp boken på egen hand. Det finns en avsaknad av action, tempo och höga insatser – vilket helt enkelt gör att handlingen inte ger tillräckligt med utbetalning i slutet. Dessutom brister trovärdigheten, och ofta kräver Jag ser dig att läsaren accepterar handlingen utan att ifrågasätta logiken i det hela.
Värt att nämna är också att jag störde mig på antalet korrfel som har tagit sig igenom korrekturläsningen. I Jag ser dig finns nämligen många stavfel, felaktiga ordföljder och till och med sakfel. Till exempel omnämns en karaktär på ett ställe som Kelly istället för Katie (s. 359), vilket blir förvirrande i sin kontext. Även vissa ordval vid översättningen känns underliga. I exempelvis meningen ”Du lägger icke ut henne på sajten!” (s. 381) känns ordet ”icke” malplacerat, speciellt med tanke på att det står i dialog. Ett mer naturligt ordval i sammanhanget hade varit ”inte”.
Jag ser dig når inte upp till den höga ribban som Jag lät dig gå satte. Den saknar debutens förbluffande vändningar och oemotståndliga dragningskraft. Ändå är den mycket läsvärd. Jag älskar Mackintoshs sätt att skriva, och hennes unika förmåga att gripa tag i mig. Det är en riktigt beroendeframkallande läsning, och trots sina brister en av årets hittills bästa böcker.
