Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.

 

 

Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.

 

 

Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.