Den senaste superhjältefilmen från Marvel är förvånansvärt stark. Doctor Strange sticker ut ur mängden, och imponerar med en ruskigt bra kombination av action och humor. Den spännande handlingen och de snyggt koreograferade striderna kompletteras med fyndiga dialoger och oväntat många skratt. Det hela resulterar i en värdefull förmåga att underhålla en bred publik.

 

 

Så vad har Doctor Strange som gör den speciell? Förutom den upplyftande humorn finns två saker som utmärker filmen, varav den ena är skådespelarna. Ensemblen är verkligen fantastisk. Skådespelarna lever sig in rollerna och gör stort intryck med dynamiska framföranden. Cumberbatch är klockren i huvudrollen, Swinton har en härligt sublim närvaro och McAdams bidrar med ett behagligt lugn. Hela rollistan lyser av kompetens och inger respekt med sina stora namn. Jag hade dock velat ha en mer komplex skurk. Mikkelsen, som spelar honom, gör allt rätt och ger karaktären stor potential. Men vi får inte veta särskilt mycket om bovens förflutna, och hans relativt stereotypiska uppbyggnad gör att han ändå känns lite platt.

 

 

Det andra som får Doctor Strange att glänsa är de mäktiga, visuella effekterna. De har nästan en psykedelisk inverkan och berikar filmen med oräkneliga, läckra scener som fick mig att utropa ”wow”. Filmer som tungt förlitar sig på effekter faller ofta på att större fokus ligger på det estetiska snarare än innehållet. Men Doctor Strange väger upp båda på ett snyggt sätt och använder effekterna som ett genomtänkt, framåtdrivande verktyg. Det är enbart framåt slutet som CGI:n tar överhanden och blir lite för mycket.

 

 

Doctor Strange har en härlig glimt i ögat och briljanta, visuella effekter. Intresset fångas redan vid första scenen och det klargörs tidigt att Doctor Strange är en av Marvels starkare verk.