Jag brukar inte tycka om deckare eller klassiker, eftersom jag ofta upplever dem som tradiga. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli förtjust i Agatha Christie! Men Mordet på Orientexpressen drar verkligen in läsaren. Redan efter ett par kapitel uppstår ett beroende, och allteftersom läsningen fortlöper blir det svårare att lägga ifrån sig romanen.

 

Fast Mordet på Orientexpressen är den tionde delen om Hercule Poirot är själva berättelsen fristående. Det innebär att du utan problem kan läsa boken utan att ha tagit del av föregående delar. Boken i sig är utformad enligt en klassisk ”mord-vittnen-förklaring”-struktur, och tilltalar med sin enkelhet. Det finns inga svårförståeliga utsvängningar, utdragna sidospår eller överflödiga utfyllnadsscener. Istället håller den fokus hela tiden, vilket gör läsningen härligt kort och koncis.

 

En av anledningarna till att jag verkligen tycker om Mordet på Orientexpressen är det behagliga språket. Texten är oerhört lätt att ta till sig, och nyöversättningen gör innehållet lättbegripligt utan att den tidsenliga förbindelsen avlägsnas. Mysteriet är dessutom spännande, och som läsare stimuleras man hela tiden att försöka lista ut vem den skyldige är. När avslöjandet väl kommer inser man hur svaret funnits där hela tiden, och jag personligen kan inte undgå att imponeras över hur briljant ihopsatt berättelsen är.

 

Jag har tidigare tagit del av Christies Och så var de bara en och 4.50 från Paddington, men Mordet på Orientexpressen är tveklöst favoriten hittills. Trots att vissa delar känns daterade och inte är särskilt trovärdiga kan jag inte undgå att låta mig charmas. Jag sveptes lätt med i berättelsen och var genuint intresserad av att få reda på vem som låg bakom mordet.