Det var problematiskt för mig att engagera mig i The Fiery Heart. Det är över tre år sedan som jag läste bokens föregångare – The Indigo Spell – och jag upplever att min boksmak har förändrats under dessa år. ”Urban fantasy” är inte riktigt min genre längre, och jag hade svårt att återvända till Richelle Meads vampyrvärld. Dessutom har jag hunnit förlora intresse för karaktärerna, och jag kunde inte hänge mig handlingen lika mycket som jag velat.

 

Med det sagt tycker jag ändå att The Fiery Heart är helt okej. Jag gillar konceptet och tycker mycket om relationen mellan protagonisterna Sydney och Adrian. De är riktigt gulliga ihop och jag tilltalas av att deras relation bygger på en stark vänskapsgrund. Båda har dessutom tydligt urskiljbara berättarröster, och fast jag föredrar att läsa böcker ur en synvinkel om det inte är absolut nödvändigt med flera så fungerade det bra.

 

Det som The Fiery Heart faller på är dock att det känns som en utfyllnadsbok. Det händer inte mycket i mitten av romanen och som läsare förlorade jag engagemanget under långa partier. Visserligen ökar tempot mot en spännande cliffhanger i slutet, men det kompenserade inte tillräckligt för den tråkiga mittsektionen.

 

Som helhet är The Fiery Heart okej, men det var tröttsamt att återvända till en värld jag upplever mig ha vuxit ur.