Fargo är en riktigt egendomlig serie. På ett bra sätt. Den tredje säsongen är lågmäld men brutal, och det är oförklarligt tilltalande att se något så litet som brodersrivalitet kring ett frimärke eskalera till en komplex berättelse om mord och förföljelse. Seriens utveckling är rent utav briljant, och som tittare kan man aldrig gissa hur det hela kommer att sluta.

 

 

Den här serien har en speciell förmåga att bygga upp stämningen. Det finns en bakomliggande intensitet i varje scen, samtidigt som den mörka humorn på något sätt både betonar och tar udden av allvaret. Den täta atmosfären förstärks dessutom av mästerligt komponerad musik, som perfekt återspeglar den känsla som serien förmedlar. Resultatet blir en till synes tillbakadragen, men i själva verket mycket spännande, säsong.

 

 

I den här säsongen har Ewan McGregor huvudrollen. Eller huvudrollerna, borde jag kanske skriva. Han spelar nämligen båda bröderna Stussey – och gör det strålande. Även David Thewlis sticker ut, med sin lysande skildring av den härligt äckliga skurken Vargas. Resten av ensemblen gör dock också bra ifrån sig, och jag upplevde inte någon av skådespelarna som krystad. Istället lyckas de allesammans leva sig in i sina roller och göra karaktärerna riktigt intressanta att följa.

 

 

Men den tredje säsongen av Fargo är inte fulländad. Tempot rör sig relativt långsamt framåt och vissa avsnitt känns utdragna. Därtill innehåller den logiska luckor, och det finns en del trådar som lämnas lösa. Jag hade gärna velat ha fler (och tydligare) svar.

 

 

Allt som allt är seriens tredje säsong spännande, oförutsägbar och så där härligt udda som bara Fargo kan vara.