Poppy Pym & den förhäxade pjäsen
Originaltitel: Poppy Pym and the double jinx.
Serie: Poppy Pym #2.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Det är Halloween på internatskolan Saint Smithen's och eleverna ska sätta upp Shakespears pjäs Macbeth. Men föreställningen råkar ut för den ena katastrofen efter den andra, från en mystisk brand till spöklika varningar. Är pjäsen förhäxad? Och hur passar Phineas Scrimshaws försvunna guld in i det hela?"
Poppy Pym & den förhäxade pjäsen är en trevlig roman, vars främsta styrka är karaktärerna. Protagonisten Poppys charm och lite småknasiga personlighet gör det lätt att tycka om henne, och hennes sinne för humor gör läsningen lättsam och roande. Jag tycker också om att sidkaraktärerna känns som egna individer, istället för att agera umbärliga ”side-kicks” som i de flesta hjälteberättelserna.
Bokens struktur är dock väldigt lik föregångaren, och jag hade personligen hoppats på en lite mer originell berättelse. Nu känns det mest som att enstaka element bytts ut, snarare än att det är en ny historia. Miljön är densamma, bovarna är stereotypiskt lika och romanen kommer inte direkt med några oväntade vändningar. Jag kan inte heller undgå att dra jämförande paralleller till Ivy Pocket, som trots sin osympatiska huvudkaraktär i min mening är snäppet vassare.
Poppy Pym-serien är i sin helhet utomordentliga böcker för unga läsare att ta del utav, då de innehåller en heterogen blandning spänning och humor. Men för någon i min ålder är det svårare att fastna, och berättelsen hade behövt mer originalitet för att sticka ut.
