FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The smell of other people’s houses. Vad tänker du när du läser titeln? Själv associerade jag den direkt med en handling om psykopater som bryter sig in i folks hus, varpå jag instinktivt kopplade samman romanen med thrillergenren. Jag har ingen annan än mig själv att skylla på att jag inte gjort ordentlig efterforskning, men det var därför med viss förvirring som jag upptäckte att Doften av ett hem inte alls är en kuslig kriminalare. Istället är det en lättsam roman som följer fyra ungdomar i Alaska under 70-talet.

 

Jag var alltså inte beredd på att Doften av ett hem skulle vara historisk fiktion. Och det kan ha påverkat mitt omdöme. Inte för att boken på något sätt var dålig: tvärt om så gillade jag den! Men ändå kan jag inte undgå att känna en hint av besvikelse, då jag hade förväntat mig något annat.

 

Handlingen känns nämligen lite tunn. Budskapet som sådant är fint och jag hänfördes av Hitchcocks vackra språk. Men det händer inte särskilt mycket. Den karaktärsdrivna boken fokuserar på hur de fiktiva personerna har inverkan på varandras liv, snarare än på en specifik historisk händelse, vilket faller lite platt mestadels för att jag aldrig riktigt fastnar för karaktärerna. Vi får läsa ur fyra olika perspektiv. Det är rätt många, särskilt i förhållande till bokens sidantal. Jag kom därför aldrig nära karaktärerna, och trots att deras berättelser var av intresse så kan jag inte påstå att jag någonsin brydde mig. Inte på riktigt.

 

Men ändå gillade jag boken. Den är välskriven och tankeväckande, och fick mig att stanna upp och verkligen fundera över relationerna i mitt eget liv. Jag är helt klart glad över att jag läste den. Jag tror bara att jag hade uppskattat boken mer om jag vetat vad jag gett mig in i: för avsaknaden av psykopater gjorde besvikelsen lite väl påtaglig.