Ena halvan av mig älskar Sharp objects. Andra halvan gillar inte alls serien. Let me explain.

 

Sharp objects baseras på boken med samma namn av Gillian Flynn, mer känd för thrillerromanen Gone girl som filmatiserades 2014. Trots att Sharp objects är en helt egen berättelse, finns flera likheter mellan de båda: både Gone girl och Sharp objects har extremt komplexa karaktärer och en tryckande, kuslig stämning. Så gillar du den ena, lär du säkerligen tycka om den andra.

 

Hur som helst, så är jag kluven när det kommer till Sharp objects. Å ena sidan är serien djupt atmosfärisk, med enastående skådespelare som verkligen lever sig in i sina roller och levererar starkt. Därtill är handlingen psykologiskt intressant och serien innehåller en del riktigt kraftfulla scener som jag sent kommer att glömma. Sharp objects bjuder dessutom på oförutsägbara avslöjanden och en riktigt spännande final.

 

Men. Tempot gjorde att jag hade lite svårt att ta till mig seriens innehåll. Avsnitten är nämligen extremt långsamma, och jag kom på mig själv med att lätt distraheras av annat. Det är riktigt synd, för Sharp objects har sådan potential – men ibland känns det helt enkelt som att serien står still. Av den anledningen tror jag att jag hade uppskattat en filmversion mer, då det hade inneburit färre utfyllnadsscener.

 

Som helhet tycker jag om Sharp objects. Tror jag. Jag vill i alla fall tycka om den. Jag fastnade verkligen för karaktärernas komplexitet, den intressanta psykologin och de oväntade vändningarna. Det är bara himla trist att serien skulle vara så utdragen.