När jag gav mig in i seriens fortsättning, var jag osäker på vad jag hade att förvänta mig. Homeland har gått så himla mycket upp och ner. Vissa säsonger är briljanta. Andra rätt tråkiga. Det var därför med en blandning av upphetsning och viss reservation  som jag startade första avsnittet. Så hur var egentligen seriens sjunde och näst sista säsong?

 

 

Riktigt bra. Den sjunde säsongen av Homeland var definitivt över förväntan. Efter att ha blivit besviken på föregångaren var jag beredd på att serien successivt skulle vandra utför, men jag tyckte verkligen om den här installationen. Den är oerhört spännande att följa. Stämningen är så tät att man nästan kan ta på den, och actionscenerna fick mig nästan att tappa andan. Att säsongen dessutom innehåller många intriger, fick mitt konspirationsälskande jag att förälska mig ytterligare.

 

Men det som verkligen gör den sjunde säsongen av Homeland enastående, är skådespelarna. De. Är. Så. Bra! Särskilt Claire Danes. Säga vad man vill om henne – jag är själv inte ett särskilt stort fan – men hon kan verkligen agera. Det hon gör känns så äkta, så nära, så rått. Jag tror på det jag ser, och övertygas av alla känslor hon vill förmedla. Och det gäller de flesta skådespelarna i serien. De är sina karaktärer.

 

 

Som helhet är jag glatt överraskad över hur bra den sjunde säsongen av Homeland visade sig vara. Eller, överraskad och överraskad. Jag vet ju att Homelandär en fantastisk serie, men efter ett antal dippar vågade jag inte riktigt hoppas. Har du samma reservationer som jag hade, kan jag emellertid intyga dig redan nu att de är onödiga. Den sjunde säsongen är toppen. Se den.