Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i biografier. Generellt tycker jag att genren är rätt tråkig. Men jag fastnade för Ibland mår jag inte så bra. Som i verkligen fastnade.

 

Det var skrämmande lätt för mig att relatera till det som Therése Lindgren skriver om i Ibland mår jag inte så bra. Hennes ångest, självhat, prestationskrav… been there done that. Ibland kände jag igen mig så pass väl att det nästan var som att hon beskrev mig. Varje ord träffade rakt i hjärtat, för det här är precis jag.

 

Jag har läst några recensioner som kritiserar boken för att vara dåligt skriven. Jag håller inte med. Tvärt om så tycker jag om upplägget och språket. Lindgren vågar vara personlig och äkta. Samtidigt är jag överraskad av hennes förmåga att skapa stämning och gripa tag. Ett exempel är prologen. Där inleder Lindgren med en omsorgsfull beskrivning av Guldtuben, för att sen snabbt vända skildringen genom att avslöja att alltsammans berättats för henne i efterhand. Hon kunde aldrig närvara, på grund av att hennes ångest. Och sättet som hon beskriver det hela på är oerhört atmosfäriskt. Det sätter prägeln för hela boken.

 

För övrigt är Ibland mår jag inte så bra lätt att ta till sig. Therése kombinerar egna erfarenheter med saklig information, utan att det blir faktatungt som i hennes senare bok Vem bryr sig? Utifrån boken upplever jag dessutom Lindren som mycket insiktsfull och pedagogisk. Hennes genomtänkta sätt att skildra psykisk ohälsa på är både lärorikt, berörande och inspirerande.

 

Allt som allt är jag oerhört tacksam över att ha tagit del utav Ibland mår jag inte så bra. Jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla boken så mycket som jag gjorde. Det är en bok som alla borde läsa.