FAKTA

Regissör: Bob Hathcock.

Genre: Familj, tecknat.

Längd: 1 hr 11 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Alan Young, Terence McGovern, Russi Taylor, Richard Libertini, Christopher Lloyd, June Foray, Chuck McCann, Joan Gerber, Rip Taylor.

Inspelning: År 1990.

 

 

 

 

 

 

Jakten på den försvunna lampan är en tecknad långfilm som utspelas parallellt med tv-serien Ducktales, även kallad Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr. Det är en mysig familjefilm, starkt influerad av Indiana Jones. Och det är just de inslagen som blir som roligast: att följa knattarna i Egypten bland fällor, lönndörrar och skatter. När vi däremot återvänder till Ankeborg saktar tempot ner något. Filmen blir aldrig tråkig, men den förlorar den där gnistan som fanns i början.

 

 

Något som jag uppskattar med Jakten på den försvunna lampan är animeringstekniken. De gamla, handritade teckningarna som får liv på skärmen har så mycket mer känsla än modern CGI. Färgerna och formerna är behagligare, och bilden sprudlar av liv. Dessvärre är filmen beroende av att du redan är förälskad i Ducktales. Den lever nämligen på nostalgi, och saknar det där lilla extra som gör att tittare som inte vuxit upp med tv-serien kan underhållas. Alla brister kan överskuggas med påståendet: ”… men den är så mysig!”. Frågan är dock om sentimentaliteten är tillräcklig. Mitt ärliga svar är: ”nja”. Å ena sidan känner jag just att filmen är väldigt mysig, vilket – hur mycket jag än vet att det är fel – har stor inverkan. Samtidigt ser jag som vuxen sådant som jag inte tänkte på som ung. Det långsamma tempot. Den bleka handlingen. De stereotypiska karaktärerna. Och det gör att jag inte helhjärtat kan älska Jakten på den försvunna lampan.

 

Som helhet tycker jag att Jakten på den försvunna lampan är helt okej. Om du är uppvuxen med och älskar tv-serien Ducktales, tror jag definitivt att du kommer att tycka om filmen. Om du däremot är Knatte, Fnatte och Tjatte-oskuld, lär du tycka att den är rätt tråkig.

 

BETYG: 4,5/10