Författare: Harriet Brown

Svensk titel: –

Genre: Memoar

Traumatiskt innehåll: Anorexia, dysmorfofobi, ångest, självmordstankar

Serie: –

Målgrupp: Vuxna

Längd: 228 sidor

Publiceringsår: 2010

Bokförlag: Piatkus

 

 

 

 

 

 

 

Den här boken har fått både kritik och kärlek. Jag är själv diagnoserad med anorexia, och kan ärligt talat se båda sidorna.

 

Jag gillade personligen boken. Visst ger den inte ett särskilt objectivt skildrande som du ska generalisera. Men den är skrämmande rå, ärlig och träffsäker. Jag kunde relatera till mycket av innehållet, och tycker att det var intressant att ta del av ett perspektiv där vi inte bara får läsa om hur personen som är sjuk påverkas, utan en hel familj.

 

Det är tveklöst en tankeväckande och känslomässigt förödande läsning. Med det sagt, finns saker som inte gick hem helt hos mig.

 

Språket är rätt överdramatiskt och upprepande. Och Browns ordval är ibland rätt respektlösa i förhållande till både hennes dotter och läkarna. Till exempel jämför hon sin dotter med en demon, förminskar hennes skam över att göra fel och kallar en av läkarna "Dr. Newbie".

 

Jag håller inte heller helt med om hennes synsätt på psykologi, och upplever att hon till viss del använder boken för att ta skuld från sig själv. Hon går ofta på sidospår där fokus hamnar på hennes egna kamper än dotterns. Och hon ger intrycket av att vara lite missinformerad och i förnekelse.

 

Därtill upplever jag att den familjebaserade behandlingen som hon förespråkar har många brister. Till exempel att den fokuserar på att bota symptomen istället för själva sjukdomen bakom dem.

 

Överlag blev jag dock berörd av berättelsen, och hade svårt att lägga ifrån mig boken. Den är dock alldeles för triggande att läsa om du har en pågående ätstörning, så det avråder jag starkt ifrån.

 

BETYG: 7/10