Hjärtat fortsätter att slå är en debutbok skriven av 13-åriga Maj Lundgren. Den är publicerad av Langenskiölds bokförlag och består av 150 sidor.

 

Handling:
"En smärtsam och samtidigt hoppfull berättelse om djupaste sorg, om saknad och om svek, men främst om vänskap och kärlek. Klasskamraterna Jessica och Hugo var femton respektive sexton år gamla när de var och en upplevde den värsta sommaren i sina liv. Mitt i sorgen och saknaden, då livet vänts uppochner var sommarlovet över och skolan började igen. Vad gör man när någon säger åt en att gå vidare och man varken kan eller vill? Vad svarar man på frågan "Hur mår du?" när inget längre bär? Och kan man säga något alls när man för femtioelfte gången får höra: "Jag beklagar sorgen"? Facebook, instagram, twitter ? runtomkring fortgick alla andras liv som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Jessica och Hugo varandra och där, sida vid sida, hittade de styrkan de behövde för att våga söka en ny mening i tillvaron. Hjärtat fortsätter att slå är en berättelse om vänskapen och kärleken - de största och starkaste krafterna som håller oss uppe när allt annat rämnat."

Recension:
Det är aldrig roligt att klanka ner på en författare, än mindre någon som var tolv år när hon skrev boken, men samtidigt står jag för att mina recenioner är ärliga och jag kan inte anpassa dem för att författaren är ung. Det märks tydligt på skrivandet att Lundgren inte har någon erfarenhet och att hon inte är van vid att skriva. Texten är otroligt simpelt skriven, lite väl lättförstålig utan att någonting står skrivet mellan raderna. Ingenting tas upp på djupet utan allting känns väldigt ytligt och... lite barnsligt för att vara ärlig. Självklart kan jag uppfatta boken annorlunda eftersom jag är vuxen, men  tycker helt enkelt inte att det var en bok värdig att läsa. Vill man ha en bok om hjärta och smärta så finns det många böcker därute i toppklass, och detta var definitivt inte en av dem.

Det är egentligen inte så mycket som beskrivs om karaktärerna i boken, och eftersom den är så pass kort så hinner de inte heller utvecklas. Det känns som att Lundgren har en dramatisk berättelse i sitt huvud, och att hon därför har alla känslor med sig när hon läser det hon skrivit, men för oss andra, utan bakgrundsinformation eller något djup i berättelsen, så är det inte ett dugg sorligt utan snarare melankoliskt och tråkigt. Dock måste jag samtidigt säga att Lundgren verkar väldigt mogen och vuxen för sin ålder och jag tycker hon är modig som tar upp dessa viktiga ämnen. 

 

Sammanfattningsvis så var boken inte bra. Den var alldeles för simpelt och barnsligt skriven och den hade varken någon passion, spänning eller känslor över huvudtaget för mig som läsare. Det fanns inte en särskilt stor handling och det känns som att den som får mest utav boken är författaren själv, och inte läsaren.

Genomsnittlig känsla: