Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 

Gold

Regissör: Stephen Gaghan.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Edgar Ramírez, Bryce Dallas Howard, Corey Stoll, Toby Kebbell, Bill Camp
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kenny är en guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Han slår ihop med den beryktade geologen Mike Acosta för att genomföra försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel."
 
Gold hade troligen varit bättre om den varit mer unik. Men det känns som att filmen inte vågar ta ut svängarna. Den håller sig nämligen inom genrens typiska mall och tillför ingenting nytt. Klyschorna hopar sig på varandra, och resultatet blir ett livlöst och utdraget drama.
 
Kenny letar desperat efter guld. 
 
Filmen är rätt tung, och på grund av den tunna handlingen fångas aldrig tittarens intresse. Tempot är långsamt, och fast de duktiga skådespelarna underhåller från början till slut har Gold inte det där lilla extra som gör den sevärd. Istället känns den som en i mängden, oförmögen att gripa tag eller beröra. Det är en sådan film som inte direkt är dålig, men som inte heller har ett påtagligt värde eller syfte.
 

Bambi

Författare: Mons Kallentoft & Markus Lutteman.
Serie: Herkules #3.
Längd: 389 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Efter en midsommarfest i skärgården ligger döda kroppar spridda över blodiga klipphällar. Det ser ut som att tonårngarna har begått kollektivt självmord, men kan det verkligen stämma? Utredningen tar Zack snabbt djupt ner i människans värsta mörker ohc hans värld rasar åter samman. Kan han komma up till ytan innan fler människor dör?"
 
 
 
 
Deckare är inte min genre, och det är sällan jag grips tag av sådana böcker (undantag: Agatha Christie, Clare Mackintosh). Detta för att jag av någon anledning känner mig distanserad från handling och karaktärer. Jag blir lätt uttråkad av läsningen och tycker ofta att deckare känns utdragna. Bambi är inte ett undantag.
 
Mordfallet i Bambi är originellt och riktigt intressant. Jag gillar den kusliga stämningen som författarna bygger upp, och fängslas av det spännande konceptet. Dessutom är språket medryckande, och texten har ett bra flyt. Dessvärre är handlingen svårsmält. Fylld av klyschor, ostiga dialoger och tunna motiv har jag svårt att verkligen fastna. Jag saknar också komplexitet och oväntade vändningar, samt har svårt att tycka om karaktärerna. Zack känns gnällig och svår att relatera till, medan sidkarkatärerna är bleka.
 
Att jag inte imponerades av Bambi beror dock sannolikt på mina svårigheter för genren snarare än på boken i sig. Hela Herkules-serien utstrålar påtaglig potential, och jag tvekar inte en sekund på att de med förkärlek för det förskräckande kommer fängslas av romanen.
 

20th Century Women

Regissör: Mike Mills.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Annette Bening, Elle Fanning, Greta Gerwig, Billy Crudup, Lucas Zumann.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Dorothea är en bestämd, ensamstående mamma i 50-årsåldern som uppfostrar sin tonårsson Jamie i en tid präglad av kulturella förändringar och uppror. Hon vänder sig till två yngre kvinnor i sin närhet för hjälp med att uppfostra honom då hon tror att hon inte räcker till."
 
Jag är besviken på 20th Century Women. Det är nämligen en snygg och välspelad film som inte alls var i min smak. Vanligtvis har jag inte problem med filmer som fokuserar mycket på dialog och relationer, men i denna händer för lite för att ett intresse ska väckas. Jag hade hört att filmen skulle vara tankeväckande och rolig, men det upplevde jag aldrig. Istället satt jag uttråkad. 
 
Jamie omges av flera starka kvinnor. 
 
Enligt mig är 20th Century Women för lång och förutsägbar. Den är också alldeles för ”vanlig”. Den förvånar mig aldrig, utan håller sig inom den typiska ramen för modernt drama. Fast den berättar en intressant historia om hur en killes uppväxttid under 1900-talet påverkades av kvinnorna runt omkring honom greps jag aldrig tag. Ett mer originellt manus hade behövt för att fängsla.
 

Skönheten och odjuret

Regissör: Bill Condon.
Genre: Fantasy, musikal, familj.
Längd: 2 hr 9 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distributör: ©Disney.
 
"En ung kvinna blir tillfångatagen av ett odjur, som visar sig vara en förtrollad prins."
 
 
 
 
Skönheten och odjuret är en spelfilm som baseras på den tecknade filmen från 1991. Några scener är tillagda medan andra har tagits bort, men allt som allt håller sig denna uppdaterade version relativt trogen originalet. Det blir en sentimental nostalgitripp, som sätter ett leende på tittarens läppar.
 
Uppfinnaren Belle hjälper fadern Maurice.  
 
Filmen är oerhört välspelad. Emma Watson är fantastisk i rollen som protagonisten Belle, Luke Evans passar som handen i handsken som Gaston och Josh Gad sätter liv i den tidigare stereotypiska LeFou. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och CGI:n används till att skapa de mest makalösa av vyer. Jag övertygas dock inte helt när det kommer till de animerade karaktärernas utseenden, och exempelvis Odjuret ser inte verklig ut i förhållande till de mänskliga karaktärerna.
 
De som bor i slottet har blivit förtrollade. 
 
Skönheten och odjuret känns dock inte lika mäktig som originalet. Filmen upplevs nämligen som lite tafatt ibland. Enligt mig är spelfilmsversioner en chans att göra berättelsen mer mogen och vågad, men här är det snarare så att kraftfulla scener har tonats ner eller tagits bort helt. Glädjen är inte riktigt lika euforisk, sorgen inte lika förkrossande och rädslan inte lika skräckfylld. Mycket av det som händer sker snarare suggestivt, vilket gör att denna otecknade version nästan känns mer barntillåten än den tecknade. Resultatet av de dämpade känslorna blev att jag inte berördes lika mycket.
 
Gaston uppvaktar en motvillig Belle. 
 
Som helhet är Skönheten och odjuret en ljuvlig må bra-film. Originalet må vara snäppet bättre, men berättelsen gör sig ändå riktigt bra i spelfilmsformat. Jag älskar musiken trots den tydliga användningen av autotune, och förvånades över skådespelarnas fantastiska sångröster. Skönheten och odjuret är allt som allt en härlig nostalgitripp som rekommenderas varmt.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney.  

The Handmaiden

Regissör: Chan-Wook Park.
Genre: Thriller, drama, romantik.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Min-hee Kim, Tae-ri Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo, Hae-suk Kim, So-ri Moon.
Releasedatum: 2017–05–29.
Distributör: Njutafilms.
 
"Med uppsåt att lura Lady Hideko på hennes förmögenhet lyckas Sook-Hee få anställning hos henne som kammarjungfru. Men oväntade känslor uppstår mellan dem, samtidigt som mannen bakom komplotten visar sig ha helt andra planer för Sook-Hee."
 
 
The Handmaiden är en koreansk thriller som baseras på boken Fingersmith av Sarah Waters. Filmen är indelad i tre delar: varav de första följer samma händelser ur två olika synvinklar, medan den tredje fungerar som gemensam fortsättning. Detta sätt att organisera händelserna på håller tittaren ständigt engagerad, eftersom bytet av perspektiv avslöjar nya, spännande intriger som förändrar det vi trodde att vi visste.
 
Sook-Hee spionerar på Lady Hideko. 
 
The Handmaiden må ha en udda och stundtals rörig handling, men den är inte desto mindre intressant. Filmen är härligt atmosfärisk och de många intrigerna bygger upp en tät spänning. Jag tycker riktigt mycket om ”alla lurar alla”-konceptet, och blev imponerad över filmens många vändningar. Dessutom häpnades jag över hur vacker den är. Fotot, miljöerna, kostymerna… allt har en otrolig detaljrikedom som påvisar hur genomtänkt filmen är.
 
Det visar sig att mer ligger bakom händelserna än vad Sook-Hee vet om. 
 
Filmens svaghet är längden. Mycket krävs för att hålla tittarens intresse i två och en halv timme, och The Handmaiden lider stundtals av ett långsamt tempo. Handlingen känns utdragen och tunn i förhållande till speltiden, och många scener hade kunnat klippas bort för att få ett mer intensivt händelseförlopp. Exempel på scener som hade kunnat kortas ner är sexscenerna. Den passionerade relationen mellan Sook-Hee och Hideko är klockren, men de grafiska sexscenerna tar upp för mycket plats. The Handmaiden känns betydligt mer erotisk och explicit än Fifty shades of Grey, och efter en handfull heta scener kände jag mig mättad och ovillig att se fler.
 

Jag ser dig

Författare: Clare Mackintosh.
OriginaltitelI see you.
Serie: Fristående.
Längd: 425 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"En dag upptäcker Zoe ett grynigt svartvitt foto på sig själv bland annonserna i en tidning. Kort därpå finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en. Är allt ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på kvinnorna?"
 
 
 
 
 
 
Förra året läste jag Clare Mackintoshs spektakulära debut Jag lät dig gå. Den hänförde mig och än idag ser jag den som en stor favorit. Därför hade jag skyhöga förväntningar på Jag ser dig. Och var den bra? Definitivt! Men levde den upp till förväntningarna? Nja…
 
Clare Mackintosh är tveklöst en fenomenal författare. Hon har en naturlig fallenhet för att skriva; en förmåga som tar de mest kompetenta skribenter decennier att bygga upp. Skickligt väver hon samman berättelsens beståndsdelar och bygger upp en så levande bild av det som händer att det känns som att man är där. Spänningen går att ta på, och även jag – som vanligtvis snabbt tröttnar på thrillers – fängslas. 
 
Jag ser dig fångar intresset redan från första sidan, men som starkast är boken framåt slutet – närmare bestämt epilogen. I den finns en vändning som tveklöst blir romanens höjdpunkt. Men ponera att epilogen inte var där. Då skulle Jag ser dig kännas antiklimatisk. Detta för att författaren förlitar sig för mycket på att karaktärernas rädsla kan bära upp boken på egen hand. Det finns en avsaknad av action, tempo och höga insatser – vilket helt enkelt gör att handlingen inte ger tillräckligt med utbetalning i slutet. Dessutom brister trovärdigheten, och ofta kräver Jag ser dig att läsaren accepterar handlingen utan att ifrågasätta logiken i det hela.
 
Värt att nämna är också att jag störde mig på antalet korrfel som har tagit sig igenom korrekturläsningen. I Jag ser dig finns nämligen många stavfel, felaktiga ordföljder och till och med sakfel. Till exempel omnämns en karaktär på ett ställe som Kelly istället för Katie (s. 359), vilket blir förvirrande i sin kontext. Även vissa ordval vid översättningen känns underliga. I exempelvis meningen ”Du lägger icke ut henne på sajten!” (s. 381) känns ordet ”icke” malplacerat, speciellt med tanke på att det står i dialog. Ett mer naturligt ordval i sammanhanget hade varit ”inte”.
 
Jag ser dig når inte upp till den höga ribban som Jag lät dig gå satte. Den saknar debutens förbluffande vändningar och oemotståndliga dragningskraft. Ändå är den mycket läsvärd. Jag älskar Mackintoshs sätt att skriva, och hennes unika förmåga att gripa tag i mig. Det är en riktigt beroendeframkallande läsning, och trots sina brister en av årets hittills bästa böcker.
 

Homeland, säsong 6

Längd: 10 hrs.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Skådespelare: Claire Danes, Rupert Friend, F. Murray Abraham, Mandy Patinkin, Elizabeth Marvel.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Carrie, som nu bor i New Yok, dras med i det amerikanska presidentvalets efterdyningar och försöker samtidigt handskas med den skadade Peter Quinn och en alltmer misstänksam Saul Berenson."
 
 
 
Jag tycker mycket om Homeland, och den sjätte säsongen är inte ett undantag. Genom stark handling, välspelade karaktärer och intressanta intriger fängslar och berör den. Med det sagt är ändå den sjätte säsongen den hittills svagaste. Det tar lång tid för den att komma igång, och det är inte förrän halvvägs igenom som spänning och intresse väcks. I mitt tycke är det för sent.
 
Linjen mellan vän och fiende blir allt mer otydlig. 
 
Den sjätte säsongen av Homeland är inte lika fartfylld som tidigare säsonger. Mer fokus ligger på politiska intriger, snarare än den oförutsägbara action som vi har vant oss vid. Resultatet blir ett långsammare tempo och en mindre laddad atmosfär, och jag kom på mig själv med att ofta distraheras av annat. Fast det finns en del explosiva spänningsscener gör den påtagligt minskade energin att det känns som att skaparna av serien börjar få slut på idéer. Kanske är det snart dags att säga adjö till Homeland?
 
Carrie försöker hjälpa skadade Quinn. 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Homeland bra, men i jämförelse med tidigare säsonger kan jag inte undgå att bli besviken. Jag saknar tempot, kraften och energin som hänfört mig så många gånger tidigare – och bristen på engagemang gör att jag inte kan neka att serien har förlorat det där lilla extra.
 

Vända världen rätt

Författare: Jennifer Niven.
OriginaltitelHolding up the universe.
Serie: Fristående.
Längd: 456 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt."
 
 
 
 
 
Vända världen rätt gör mig kluven. Å ena sidan är språket fantastiskt och konceptet intressant. Bokens början griper verkligen tag, och som läsare sugs man in i berättelsen som Jennifer Niven har skapat. Men successivt förlorar romanen kraft. Handlingen plattas ut, får allt fler klyschor, och karaktärerna förlorar attraktionskrats.
 
Det är nämligen så att både Jack och Libby enbart identifieras utifrån deras ”syndrom”. Jack är den ansiktsblinda killen och Libby är den tjocka tjejen. De karakteriseras bara utifrån dessa enstaka karaktärsdrag och får aldrig nya, komplexa lager. Det gör att de inte upplevs som kompletta, verkliga personer. Passande nog beskrivs detta på bokens baksida. Där står ”Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är”. Precis så känns det att läsa Vända världen rätt. Den ytliga skildringen grundas helt enkelt inte på vilka de är innerst inne, vilket gör att de känns som bleka skuggor i sin egna berättelse.
 
Jag blev också besviken på romansen. Den känns inte trovärdig, och jag hade hellre sett Libby och Jack bli vänner än partners. Kärleken känns forcerad, och karaktärerna saknar kemi till varandra. Dessutom känns det med att ”två orofyllda tonåringar som räddar varandra” uttjatat vid det här laget. 
 
Som helhet är Vända världen rätt en bra roman, och trots att det finns uppenbara luckor i logiken är läsningen intressant. Jag har personligen inte läst om ansiktsblindhet förut, och fascinerades djupt av dess verkan.
 

Exfrun

Regissör: Katja Wik.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Ellen Olaison, Maria Sundbom, Nina Zanjani, Iza Boëthius, Karl Linnertorp.
Releasedatum: 2017–07–03.
Distributör: Universal Sony.
 
"Flickvännen Klara är nyförälskad och vill inget hellre än att umgås med Jacob. Tvåbarnsmamman Anna tar tiden på sin man Jesper när han kokar välling. Exfrun Vera kan inte släppa taget om sin exman."
 
 
 
Exfrun är en av årets hittills sämsta filmer. Det svenska dramat är energilöst, obegripligt utdraget och fruktansvärt tråkigt. Några få scener lockar fram ett leende, men för det mesta misslyckas Exfrun med att engagera. 
 
Anna gör sin välling 0,04 sekunder snabbare än Jesper. 
 
Förutom de bleka karaktärerna är mitt största problem med Exfrun handlingen, eller rättare sagt avsaknaden av en sådan. Filmen ger insyn i tre vanliga kvinnors liv, och vi får ta del utav sporadiska samtal, tvättider och sömnlösa nätter. Dessvärre saknas en röd tråd, och ingenting verkar hända av en anledning. Händelserna är osammanhängande och kvinnorna verkar inte höra ihop med varandra på något sätt. Det finns inget egentligt innehåll, och den så kallade tunna ”handlingen” träder aldrig fram.
 
Exfrun har svårt att släppa taget om sin före-detta man. hålle
 
Som helhet är Exfrun en riktig besvikelse. Filmer är ämnade att underhålla, men det misslyckas detta drama totalt med.
 

Sonen

Författare: Lois Lowry.
OriginaltitelSon.
SerieDen utvalde #4.
Längd: 413 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Claire spolas upp på stranden. Hon minns inte samhället hon kom ifrån, det utan färger, utan känslor. Men sakta vaknar något hos henne. Hon börjar minnas. Hon har burit ett barn. Ett barn som stals från henne och som hon måste återfinna. Även om hon tvingas betala ett ohyggligt pris."
 
 
 
 
 
 
Sonen består av tre delar: ”före”, ”mellan” och ”bortom”. Den första delen är riktigt bra. Berättelsen börjar starkt, och Lowrys väl utvalda ord trollbinder från första början. Hon bygger upp ett genuint intresse för protagonisten Claire, och det är fascinerande att läsa om samhället från Den utvalda fast ur ett annat perspektiv. Den dystopiska världen är mästerligt uppbyggd, och att läsa om en 14-årig födelsemor ger boken en kuslig atmosfär.
 
Senare i Sonen får vi också återse karaktärer och andra samhällen från tidigare böcker. Dessa spelar viktiga roller, och uppdagas i bokens andra och tredje del. Men här är tempot långsammare, och för första gången började jag känna att boken var alldeles för lång. Händelserna var utdragna, och många onödiga scener hade kunnat redigeras bort. Jag upplevde dessutom de många sammanträffandena som krystade, samtidigt som berättelsen inte gick ihop rent logiskt. Trovärdigheten började brista, och fast boken förblev gripande blev det snabbt klart att Sonen var seriens svagaste installation. Den saknar helt enkelt det som gjort tidigare delar så mäktiga.
 
Även slutet i sig gjorde mig besviken. Visserligen knyts säcken ihop till viss del och som tidigare nämnt får vi återse många av karaktärerna. Men jag hade velat få fler förklaringar om hur de olika samhällena hörde ihop, och på grund av att vi inte får särskilt många svar kändes slutet antiklimatiskt. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer.
 
Som helhet är Sonen en bra bok. Lowry är en enastående författare, och den här serien är minst sagt värd att läsa. Dock är just Sonen den svagaste delen, och någonstans på vägen tappar boken det som gjorde den så gripande i början.
 

Live by night

Regissör: Ben Affleck.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Elle Fanning, Sienna Miller, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Cooper.
Releasedatum: 2017–06–05.
Distributör: Warner Bros.
 
"Joe lever i den undre världen, men liknar inte de gangstrar han vägrar att arbeta för – han är uppriktig och har en stark uppfattning om rättvisa. Tillsammans med sitt skoningslösa gäng lämnar han Boston och beger sig till Tampa för att ge igen för det han utsatts för. Men fast hämnden är ljuv har den ett högt pris."
 
Live by night börjar intressant men förlorar efter ett tag sitt driv och sin röda tråd. Det är ett drama vars oengagerade dussinberättelse fylls upp till bredden med klyschor och stereotyper. Filmen är långt ifrån dålig, men saknar förmågan att göra bestående intryck. 
 
 
Jag är personligen inte särskilt förtjust i Ben Affleck – varken som skådespelare, regissör eller manusförfattare. Han saknar djup och inlevelse i sitt framförande, regin lider brist på nyskapande intuition och manuset känns styltigt. Som tur är medverkar många andra duktiga skådespelare i filmen, och de kompenserar till viss del för Afflecks svagheter.
 
 
Som helhet är Live by night en film som har lite av allt: på gott, och på ont. Vissa scener är riktigt spännande och fängslande, medan andra är så tråkiga att jag fick snabbspola förbi dem för att inte förlora intresset. Jag tröttnar snabbt på filmer som saknar originalitet, och tyvärr är Live by night en dussinfilm. En bra sådan visserligen, men en dussinfilm icke desto mindre.
 

Hidden figures

Regissör: Theodore Melfi.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 7 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons, Mahershala Ali.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Katherine, Dorothy och Mary var tre afroamerikanska kvinnor som arbetade för NASA och var hjärnorna bakom USA:s kamp mot Sovjetunionen i rymdkapplöpningen för att få astronauten John Gleen i omloppsbana kring Jorden."
 
Den inspirerande må bra-filmen Hidden figures skildrar en ofta förbisedd sida av USA:s segregering. Den har en intressant och djupt berörande berättelse, som med enkla men kraftfulla medel gör filmen oförglömlig. 
 
Dorothy, Katherine och Mary får chans att jobba på NASA. 
 
Hidden figures fastnar verkligen. Fotot är vackert, karaktärerna härligt skarpa och handlingen gripande. Skådespelarna berikar filmen med enastående prestationer, och deras kompetens gör att storyn känns mäktigare som film än bok. Detta förstärks också av att boken mest trycker på fakta, medan filmen framhäver humor och konflikter. Det gör att den aldrig blir tråkig, och fast filmen är över två timmar lång ville jag ha mer när eftertexterna började rulla.
 
Trots uppenbar begåvning måste Katherine bevisa sig själv. 
 
Men Hidden figures är inte perfekt. För det första är det otydligt hur lång tid som passerar under filmens gång. Sen anser jag också att slutet är lite för lyckligt. Det är egentligen tillfredsställande, men inger en missvisande känsla av allt blev bra för de tre kvinnorna. I själva verket behövde de fortsätta kämpa för rättvisa resten av sina liv, men detta framgår inte av filmen.
 
De tre kvinnorna stöttar varandra i vått och tort. 
 
Som helhet är Hidden figures en gripande, tankeväckande och djupt fascinerande film. Den kommer att leva kvar länge.
 

Minnet av vatten

Författare: Emmi Itäranta.
OriginaltitelTeemestarin kirja.
Serie: Fristående.
Längd: 240 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Den globala uppvärmningen har förändrat världen. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit över makten i Europa. Här går Noria i lära för att bli temästare, vilket medför djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Men när Norias far dör börjar armén övervaka henne. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och skydda sig själv, mellan kunskap och släktband."
 
 
Minnet av vatten är en hänförande debut. Det är en tankeväckande och vacker berättelse, som utspelas i en intelligent konstruerad framtidsvärld. Läsningen i sig är lågmäld, men ett högre tempo skulle kännas malplacerat i denna djupt atmosfäriska roman. Itärantas nästintill poetiska språk bygger skickligt upp en spänd stämning och hennes gripande, detaljrika beskrivningar får läsaren att känna som att man befinner sig på plats. Det är tydligt att Itäranta valt varje ord med största omsorg, och språket blir ett konstfullt och mäktigt verktyg som fängslar läsaren från början till slut.
 
Den satiriska framtidsvisionen som Itäranta skildrar är en av de mest originella som jag har läst om. Det finns så oerhört mycket nytt att lära sig – nya lagar, geografiska gränser och fascinerande traditioner – och allt känns skrämmande trovärdigt. Bokens stora svaghet är dock att den känns som en introduktion för något annat. Jag väntade hela tiden på att handlingen skulle komma igång ordentligt, att något storslaget skulle hända och ta allt till nästa nivå – men det gör det aldrig. 
 
Som helhet är Minnet av vatten en enastående debut, som genast får mig att längta efter fler böcker av Emmi Itäranta.
 

The Great Wall

Regissör: Yimou Zhang.
Genre: Thriller, action.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Tian Jing, Willem Dafoe, Pedro Pascal, Andy Lau, Hanyu Zhang.
Releasedatum: 2017-06-26.
Distributör: Universal Sony.
 
"En elitstyrka är i kamp för mänsklighetens överlevnad. En kamp som äger rum på världens mest ikoniska byggnadsverk; den kinesiska muren."
 
 
 
 
Jag sitter som ett frågetecken under hela filmens gång. I The great wall hänger nämligen ingenting ihop logiskt, och bristen på ett konsekvent tänkande blir riktigt fånigt. Dessutom har filmen en av de mest bleka, nästintill icke-existerande, handlingar som jag har sett på länge. Den kinesiska armén måste försvara muren från fula, grodliknande utomjordingar som attackerar var 60:e år. Varför framgår aldrig, och den efterföljande krigsscenen som utgör så gott som hela filmen blir ytterst tröttsam att ta del utav.
 
Filmen består av en enda lång krigsscen. 
 
The great wall har fler klyschor än vad jag kan räkna till. Allt från den påtvingade romansen, till de infångade rivalerna som snabbt hyllas som krigshjältar. Filmen är också löjligt förutsägbar, med platta karaktärer och för enkla effekter. Dessutom gör den påtagliga frånvaron av struktur att filmen känns ogenomtänkt. Vissa scener skyndas alldeles för snabbt förbi, medan andra dras ut på alldeles för länge och aldrig verkar ta slut.
 
Inte ens världvana stjärnan Matt Damon håller upp filmen. 
 
Som helhet är The great wall en riktigt tunn fantasythriller. Den erfarna ensemblen som har arbetat med filmen borde ha kunnat åstadkomma något bättre.
 

Glöm mig

Författare: Alex Schulman.
Serie: Fristående.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Alex är på väg till barndomstorpet i Värmland för att hämta hem sin mamma, som stängt in sig på ett rum och druckit flera dagar i sträck. I hemlighet har han redan kontaktat ett behandlingshem för alkoholister. Han när ett hopp, för någonstans djupt inom honom finns ljusa minnen. Minnen av en kärleksfull och närvarande mamma. Vad var det egentligen som gick fel mellan dem?"
 
 
 
Glöm mig är en självbiografisk roman om Alex Schulmans uppväxt med alkoholiserad mamma. Det är inte ett litterärt mästerverk, men ändå en mycket gripande läsning. Innehållet är lätt att ta till sig, och både språket samt textens grafiska utformning gör boken behaglig att läsa. De stora marginalerna ger ett luftigt och lättsamt intryck, medan den lågmälda och ärliga tonen fängslar. Schulman beskriver förhållandet till modern och hennes beroende på ett hjärtknipande sätt, och det blir tidigt tydligt att Glöm mig är svår att släppa taget om.
 
Emellertid känns vissa sekvenser i boken underutvecklade. Jag hade till exempel gärna tagit del av Alex senare liv, och läst om hur han tänker att hans bakgrund har påverkat honom som pappa och partner. Jag hade även förväntat mig att Glöm mig skulle beröra mig mer. Misstolka mig inte, det är en sorglig bok – men jag kände mig relativt neutral efter sista sidan var läst. Men kanske har jag bara blivit härdad av allt hemskt i världen.
 
Som helhet är Glöm mig en bra bok, med vackert språk och tankeväckande innehåll.
 

Split

Regissör: M. Night Shyamalan.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula.
Releasedatum: 2017–06–26.
Distributör: Universal Sony.
 
"Kevin har visat 23 olika personligheter för sin psykiater, men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När han drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han i ett krig om överlevnad, som utkämpas mellan alla de som han har inom sig och runt omkring."
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Split. Å ena sidan är den välspelad. James McAvoy är fantastisk som personlighetskluvna Kevin och gör ett utomordentligt arbete med att särskilja de olika identiteterna från varandra. Filmen är dessutom spännande och riktigt psykologiskt intressant. Det fängslande konceptet griper snabbt tag i tittaren, samtidigt som den spända stämningen skickligt kombineras med upplyftande humor. Men det är tveksamt om thrillerns styrkor väger upp för filmens många brister.
 
Tre tjejer kidnappas av personlighetskluvna Kevin. 
 
Split känns nämligen relativt slätstruken. Handlingen är inte särskilt utmärkande, och karaktärerna känns endimensionella. Fast jag har medlidande för de kidnappade tjejerna, saknar de den komplexitet som skulle få mig att genuint bry mig om vad som hände med dem. Nu känns de mest som ett virrvarr av klichéer och bortkomna handlingar.
 
Under Kevins läkarbesök blir psykologen misstänksam. 
 
Vidare utnyttjar Split inte sin fulla potential till att bli riktigt spännande och obehaglig. För det första uppdagas Kevins sinnestillsånd för tidigt i filmen. Det blir lite antiklimatiskt, och jag hade föredragit om små ledtrådar istället successivt hade lett till ett stort avslöjande. Vidare blir filmen aldrig särskilt skrämmande. Istället upplevs den som överdriven; ett fenomen som blev särskilt tydligt i tredje akten. Där förlorar filmen sig totalt, med näst intill löjligt bristande trovärdighet i form av människor som klättrar på väggarna, böjer järngaller med bara händerna och som lyckas överleva att bli knivhuggen flera gånger (kniven går till och med sönder på kuppen…).
 
I den underjordiska labyrinten är det svårt att hitta ut. 
 
Som helhet är Split en intressant och småspännande film som saknar förmåga att ta tittaren med storm.
 

Destination: Chile

Författare: Katy Colins.
OriginaltitelDestination: Chile.
SerieÄventyr för ensamma hjärtan #3.
Längd: 302 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Georgias resebyrå går över förväntan och hon har precis flyttat ihop med sin pojkvän. Så dyker ett oväntat erbjudande upp, och innan hon vet ordet av har den hon åkt till Chile med Ben för att medverka i en reality-show för par i resebranschen. Resen kommer dock att bjuda på oväntade avslöjanden, och den framtid som Georgia varit så säker på ter sig allt mer avlägsen."
 
 
 
 
 
Destination: Chile är en lättsam må bra-bok, lika bra som tidigare delar i serien. Innehållet är lätt att ta till sig, texten flyter på bra och karaktärerna har ett härligt sinne för humor. Det är en gladlynt och sorglös läsning som passar perfekt nu under sommaren.
 
Men romanen har brister. Och fast de inte väger särskilt tungt i förhållande till det som är bra med boken, är de värda att nämna.
  • Georgia går tidvis på mina nerver. Ibland blir hon för mycket av ett kontrollfreak, och det blir lite tröttsamt att många av grälen som paret har hade kunnat undvikas med bättre kommunikation.
  • Handlingen är rätt förutsägbar och utmärker sig inte från mängden.

  • Jag hade velat ta mer del utav Chiles kultur och fått en mer levande beskrivning av samhället, snarare än att ha fokus på reality-serien.

Men trots bokens brister bjöd Destination: Chile på en underhållande läsning. Jag tycker väldigt mycket om Katy Colins sätt att skriva, och läser gärna mer av henne i framtiden.
 

xXx: Return of Xander Cage

Regissör: D. J. Caruso.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Vin Diesel, Donnie Yen, Deepika Padukone, Ruby Rose, Nina Dobrev, Toni Collette.
Releasedatum: 2017–06–12.
Distributör: Paramount.
 
"När ett gäng legosoldater stjäl ett högteknologiskt vapen som utgör ett globalt hot, behöver världen superspionen Xander Cage. Tillbaka i hetluften leder Xander ett dödsföraktande team på ständig jakt efter action och adrenalinkickar, med målet att rädda världen medan de ser coola ut."
 
Fast xXx: Return of Xander Cage har okej skådespelare och en del riktigt snygga stuntscener, är filmen ingen större hit. Den känns slapp och forcerad, och uppvisar inget nytt. Intresset förloras snabbt, och redan efter några minuter kände jag att jag distraherades av annat.
 
Xander Cages team tar sig an bovar med "stil". 
 
xXx: Return of Xander Cage är en väldigt typisk actionrulle. Den använder samma förutsägbara klyschor, tafatta karaktärspersonligheter och tunna handling som vi har sett dussintals gånger tidigare. Det är nonstop innehållslös action, och avsaknaden på en gripande berättelse gör att man snabbt tröttnar.
 
Filmen har en del läckra stuntscener. 
 
Som helhet är xXx: Return of Xander Cage medioker. Den känns överansträngd och andefattig, och är helt enkelt inte värd att lägga 107 minuter på.
 

Besynnerliga berättelser

Författare: Ransom Riggs.
OriginaltitelTales of the peculiar.
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn #0,5.
Längd: 181 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Boken är endast avsedd att läsas av besynnerliga. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör dem, vill jag be dig att genast lägga tillbaka den där du hittade den och glömma detta. Var inte orolig, du kommer inte att missa något. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är oroväckande och inte alls i din smak. Dessutom har du inget med dem att göra."
 
 
 
 
Jag tycker väldigt mycket om Besynnerliga berättelser. Det är en antologi med tio samlade noveller. Dessa framhäver de besynnerligas folklore, och utspelar sig alltså i samma värld som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den är dock fristående från originaltrilogin, och går alldeles utmärkt att läsa även om du inte har tagit del av Ransom Riggs tidigare verk.
 
Bokens berättelser är strukturerade som bisarra sagor. Dessa är väldigt lätta att förälska sig i, då den intelligenta kombinationen mellan satiriska budskap och makaber humor underhåller från början till slut. Dessutom är boken riktigt behaglig att läsa – med bra flyt på texten, vackra illustrationer samt karaktärer man snabbt förälskar sig i.
 
 
Besynnerliga berättelser är i sin helhet både spännande och underhållande. Jag rekommenderar boken varmt, både till er som redan hittat tjusningen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och till er som är nyfikna på att besöka Ransom Riggs magiska värld för första gången.
 

RSS 2.0