Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Systrarna av Silverdalen

Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
 
 
 
 
 
 
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
 
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
 
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
 

Coco

Regissör: Lee Unkrich.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renee victor, Jaime Camil.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör©Disney/Pixar.
 
Miguel ger sig ut på en resa till sina förfäders förtrollade rike. Där får han en oväntad vän i skojaren Hector, som hjälper Miguel att lösa mysterierna kring hans familjs berättelser och traditioner.
 
 
 
 
 
Coco är en varm animation för hela familjen. Filmen har härliga karaktärer, bra tempo och riktigt snygga animeringar. Miljöerna är detaljrika och de dynamiska färgerna hänför. Men Coco är inte bara vacker rent visuellt, utan också på ett djupare plan. Filmen har ett fint budskap om att inte glömma våra nära och kära, och lyckades beröra mig djupt. Samtidigt lider den inte brist på humor, och trots att jag skrattade rätt ut fick Coco mig le och att må bra. Filmen påminner lite om Manolos magiska resa. Om du tyckte om den, kommer du säkerligen att gilla Coco också.
 
Miguel vill bli musiker, precis som sin idol. 
 
Det som drar ner filmen är de många klyschorna. Konceptet i sig är unikt, men själva upplägget är förutsägbart och relativt urvattnat. Det är inte svårt att lista ut hur alltsammans kommer att sluta, och det känns som att vi har sett många av händelserna förut. På grund av det blir Coco inte så bra som den hade kunnat vara. Jag kan också tycka att budskapet präntas in i tittarens huvud lite för tydligt, på gränsen till att det hela blir moraliserande. På så sätt anser jag att Cocoär aningen överskattad. Missförstå mig inte: jag tycker väldigt mycket om filmen och tycker att alla borde se den. Men den var inte riktigt lika ”wow” som jag hade förväntat mig.
 
I dödsriket får Miguel träffa sina avlidna släktingar. 
 
Som helhet är Coco vacker: både rent visuellt och på ett djupare plan. Det är en underhållande och berörande film, som passar såväl stora som små. Men personligen tror jag att jag tyckte om Manolos magiska resa snäppet mer.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av Disney/Pixar 2018. 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

Livet i en skokartong

Författare: Liv Marit Weberg.
OriginaltitelJeg blir heldigvis ikke lagt merke til.
Serie: Fristående.
Längd: 198 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
CSN har slutat leverera och pojkvännen Tore har fått nog. Föräldrarna är de enda som fortfarande tror att hon lever ett så kallat normalt liv. Men de bor långt bort, så det gör inte så mycket. För är ett normalt liv verkligen något att eftersträva? Kan man inte ha det lika bra ensam inne i sin lägenhet som är lika liten som en skokartong?
 
 
 
 
 
 
Vox by Opal fortsätter att leverera: Livet i en skokartong är en himla fin roman. Jag tyckte mycket om den redan vid första sidan, och förstod snabbt att det skulle bli ytterligare en pärla att rekommendera till alla i min omgivning.
 
Det första jag fastnade för var protagonisten. Hon är lätt att relatera till, och har ett oerhört inspirerande tankesätt. Hon säger vad hon tycker och tänker utan att riktigt reflektera innan, vilket både är uppfriskande och mycket underhållande. Faktum är att hennes rappa (och ogenomtänkta) kommentarer fick mig att sitta och le som ett fån under nästan hela läsningen, trots att bokens koncept i själva verket är rätt nedstämt. Livet i en skokartong fick mig helt enkelt att må bra.
 
Något annat som jag tyckte om var Webergs sätt att skriva. Inte nog med att boken är välskriven och att texten har ett behagligt flyt. Livet i en skokartong har också väldigt korta kapitel, vilket jag tycker mycket om. Sidorna flyger förbi, och konceptet ”bara ett kapitel till” får en helt ny mening. Vips är hela boken slut.
 
Som helhet är Livet i en skokartong en lättsam och underhållande roman, med tankeväckande budskap. Det finns inte mycket mer att säga än att det är en himla fin bok som fler borde läsa.
 

The death cure

Regissör: Wes Ball.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 24 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dylan O'Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter, Giancarlo Espositio, Aidan Gillen, Patricia Clarkson.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Thomas leder sin grupp på deras sista uppdrag: att bryta sig in i den ökända, sista staden, som riskerar att innebära slutet för dem alla.
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om den första filmen i Maze runner-trilogin. Den var spännande, ny och fräsch. Men precis som Divergent-serien har franchisen gått utför. The death cure är inte nödvändigtvis dålig, men den håller inte hela vägen. Särskilt inte i den mån som första filmen.
 
Thomas vill rädda Minho från sin fångenskap. 
 
Jag kan börja med det positiva. Effekterna är snygga. Skådespelarna duktiga. Och actionscenerna är snyggt koreograferade. Det är typ det. För övrigt är filmen rätt utdragen, och alltför många scener känns som utfyllnad. Jag upplever också att det var för många actionscener: något som i längden blev rätt tröttsamt att se på. Att manuset sedan är fyllt med klyschor och har ett relativt urvattnat och förutsägbart upplägg, främjar inte heller filmen.
 
Theresa arbetar åt WCKED.
 
The death cure förlorar också på att det har gått så pass lång tid sedan föregångaren, The scorch trials. Som tittare har jag nästan hunnit tappa intresse för karaktärerna som jag en gång brydde mig om, vilket resulterar i att jag inte alls bryr mig lika mycket om vad som händer som filmen förutsätter. Jag känner inte för karaktärerna, och av den anledningen blir det hela aldrig särskilt spännande.
 
För att få slut på farsoten måste gruppen riskera sina liv. 
 
Som ni förstår var detta lite av ett antiklimax. Jag saknar den unika uppbyggnaden och de oväntade vändningarna från första filmen. Men med det sagt kan jag inte heller påstå att The death cure är en dålig film. Den underhåller, men hade helt enkelt kunnat vara bättre.
 

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

I ett rosa skimmer

Författare: Brianna Wolfson.
OriginaltitelRosie colored glasses.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Allt elvaåriga Willow vill är att vara hos sin mamma, Rosie. Hon får Willow att känna sig speciell och älskad. Hos Willows pappa känner hon sig mest i vägen. Men den rosaskimrande tillvaron hos Rosie börjar långsamt att rämna och snart inser Willow att inget är som det verkar.
 
 
 
 
 
 
 
 
I ett rosa skimmer är en gripande läsning. Redan vid första kapitlet fastnade jag, främst tack vare den fina relationen mellan Rosie och Willow. De är helt underbara tillsammans, och förmedlade en oförglömlig värme och kärlek genom sidorna. Jag fastnade också för det behagliga språket, och trots att jag brukar ha svårt för böcker där nutid kombineras med dåtid var denna aspekt av I ett rosa skimmer något som jag verkligen tyckte om.
 
Det här är en sån där bok som verkligen berör. Den känns så genuin och äkta. Jag känner med karaktärerna och fast jag ibland tycker att de beter sig galet så förstår jag deras sätt att tänka. Jag gillar också hur boken går från att vara öppenhjärtig, glädjande och lättsam, till att ta en snabb vändning åt det tyngre och mer tankeväckande hållet. Ena halvan satt jag och log som ett fån. Andra halvan var jag nära till tårar.
 
Som helhet är I ett rosa skimmer en vacker och gripande bok. Om du vill läsa en roman om fantastiska familjerelationer och om psykisk ohälsa, rekommenderar jag denna starkt.
 

Insidious: the last key

Regissör: Adam Robitel.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lin Shaye, Leigh Whannell, Angus Sampson, Kirk Acevado, Caitlin Gerard, Spencer Locke.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den skickliga parapsykologen Elise ställs inför det mest skrämmande och personliga fall hon hittills stött på, där hon blir hemsökt i sitt eget hem.
 
 
 
 
 
 
Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.
 
Elise försöker övervinna monstren från sitt förflutna. 
 
Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.
 
Skräck eller komedi? Det är frågan det.  
 
Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.
 

Midnattsljus

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #3.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner, och i ett försök att fly undan dem lämnar hon samebyn. Men allt är inte som det ska. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera runt Áili vare sig hon vill det eller inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Midnattsljus är en tillfredsställande avrundning på Idijärvi-serien. Det är något visst med Cederlunds behagliga språk, som sveper in mig i en härlig må bra-känsla och gör mig helt beroende av hennes böcker. Texten är lätt att ta till sig och sidorna flyger förbi.
 
Just Midnattsljus är aningen långsammare än tidigare delar. Den är inte heller lika magisk. Mycket av det övernaturliga från seriens tidigare delar har bytts ut mot en förnimmelse av ”skolmysterium”. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan stärker det trovärdigheten eftersom det inte sker lika mycket hokus pokus. Samtidigt kan jag inte undgå att sakna magin.
 
Som helhet är Midnattsljusbra. Inte wow, men definitivt bra. Idijärvi-serien skiljer sig från många andra övernaturliga böcker som jag har läst, och bör definitivt vara högt uppe på allas ”att läsa”-lista.
 

Väldigt bra liv

Författare: J. K. Rowling.
Originaltitel: Very good lives.
Serie: Fristående.
Längd: 75 sidor.
Bokförlag: Wahlström & Widstrand.
 
När J.K. Rowling talade till eleverna på Harvard valde hon två ämnen som ligger henne varmt om hjärtat: fördelen med att misslyckas och vikten av fantasi. Hur kan vi få ut det bästa av ett misslyckande? Hur kan vi använda fantasi för att bli ett bättre jag? Och vad innebär det att ha ett gott liv?
 
 
 
 
 
 
Det här. Det här är anledningen till att Rowling är och alltid kommer att vara min absoluta favoritförfattare. Väldigt bra liv är en transkription av hennes tal vid Harvard, och det hela är så vackert att jag nästan brast ut i gråt. Det märks så tydligt att Rowling tänkt igenom varje ord, och mening efter mening träffar mig rakt i hjärtat.
 
Väldigt bra liv är 75 sidor lång. Men det är inte 75 sidor med kompakt löptext. Varannan sida består av illustrationer, och ofta finns inte mer än några meningar text på resterande sidor. Det är alltså en mycket kort och snabbläst bok, men budskapet kommer sannolikt finnas kvar inom mig resten av livet. Väldigt bra liv är 75 sidor med visdom och hopp. Inspiration, värme och genuin kärlek.
 
Som helhet rekommenderar jag Väldigt bra liv att hitta sig hem till alla. Talet är briljant, och betyder så pass mycket för mig att jag valde att citera delar i min examensrapports förord. Briljant.
 

Wind River

Regissör: Taylor Sheridan.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare:  Jeremy Renner, Elizabeth Olsen, Julia Jones, Kelsey Asbille, Teo Briones, Graham Greene.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En flicka hittas död av viltvårdaren Cory. För att lösa fallet skickar Jane av FBI från Las Vegas. Tillsammans tvingas detta högst omaka par samarbeta i jakten på mördaren.
 
 
 
 
 
 
Wind river hade stor potential. Konceptet är riktigt starkt, skådespelarna duktiga, och fotot är himla snyggt. De vackra landskapsvyerna tar andan ur tittaren och musiken bidrar effektivt till stämningen. Men. Wind river är utdragen. Tempot är väldigt långsamt, och det känns som att det händer alldeles för lite i förhållande till speltiden. Och tyvärr drar det ner helheten. Jag ville verkligen tycka om filmen, men förlorade rätt snabbt intresset. Riktigt synd på en förövrigt bra film.
 
Jane försöker lösa mordgåtan. 
 
Det här blir en kort recension, för jag har ärligt talat inte mer att säga. Om du gillar kriminalare med lite långsammare tempo så lär det här passa dig som handen i handsken. På riktigt, då borde du verkligen se den: för filmen har ett grymt spännande koncept. Men söker du action eller bara rätt allmänt vill att det ska brinna lite i knutarna, är Wind river inte en film för dig. Betyget skildrar således inte nödvändigtvis filmens kvalité, utan enbart huruvida den passade just mig.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Love, Simon

Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
SerieCreekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
 
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
 
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
 

Happy food

Författare: Niklas Ekstedt, Henrik Ennart.
Serie: Fristående.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
I denna bok guidas läsaren genom den senaste medicinska forskningen. Där andra böcker slutar i tarmen, börjar denna eftersom där finns fler nervceller än någon annanstans utanför hjärnan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Happy food är en faktabaserad kokbok som passar alla matnördar. Innehållet går inte särskilt mycket in på djupet, men bidrar ändå med intressant information som kompletterar det i exempelvis Food pharmacy-böckerna. Det är en enkel och inspirerande läsning, helt enkelt.
 
Jag provade några recept från boken. Rätterna blev helt okej, men är inget som jag kommer att använda mig av till vardags; ingen superb smakupplevelse. Sen hade jag personligen lite svårt för kombinationen av de gröna och lila färgerna i boken, som skär mot varandra. Men det är en petitess. Det är ju ändå för innehållet man läser.
 
Som helhet tycker jag att Happy food är helt okej. Jag hade gärna velat se ett lite mindre ytligt tillvägagångssätt, men jag lärde mig nya saker och inspirerades till en sundare livsstil: vilket är vad boken ämnar göra. Så recommend recommend.
 

Kärlek, hat och andra filter

Författare: Samira Ahmed.
OriginaltitelLove, hate and other filters.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Det känns som att Maya lever i två världar. Hon är kluven mellan att följa sina föräldrars önskningar och att följa sin egen dröm. När en terrorattack drabbar staden visar det sig att den misstänkte delar efternamn med hennes familj. Människorna i deras närhet blir fyllda av fruktan och hat, och Mayas liv förändras till oigenkännlighet.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlek, hat och andra filter är en fin må bra-roman. Det är en vackert skriven bok som värmde mitt hjärta och som är så där härligt gullig, men som försöker och misslyckas att vara mer än så. 
 
Det är som att något saknas i boken. Romanen ämnar vara representativ för islam genom att ha en muslimsk protagonist, men som läsare får vi inte ta del av hennes religion särskilt mycket. Huvudpersonen Maya bär inte hijab, hon ber inte och hon verkar inte bry sig om att hon inte får dejta. Om det inte vore för att det står utskrivet att hon är muslim, så skulle jag knappt ha noterat det. Istället ligger bokens fokus på romansen mellan Maya och Phil, vilket blir fluffigt och sött, men inte mycket mer. Maya är emellertid lätt att tycka om: hon har en behaglig berättarröst och framstår som en charmig individ. 
 
Som helhet är Kärlek, hat och andra filter en riktigt härlig, romantisk ungdomsbok. Romanen fungerar emellertid lite sämre om syftet ämnar vara att representera den islamska religionen och skildra hur destruktiv rasism är. De aspekterna hamnar nämligen i bakgrunden för kärleksdramat.
 

Gordon & Paddy

Regissör: Linda Hambäck.
Genre: Tecknat, familj.
Längd: 1 hr 2 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Melinda Kinnaman, Felix Herngren, Tova Magnusson, Tove Sacklén.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En nöttjuv härjar i skogen. Kommissarie Gordon måste fånga tjuven. Sorgligt nog är han den enda polisen i hela distriktet och tvingas stå ensam i snön och vakta hålet där nötterna stulits. Han som egentligen är bäst på att lyssna, tänka och stämpla. Om han bara hade en assistent. Då skulle de tillsammans kunna lösa fallet.
 
 
 
Jag har dragit mig för att se Gordon & Paddy. Baserat på intrycket som jag fick av omslaget, förväntade jag mig en tråkig deckarhistoria för småbarn. Men filmen visade sig vara förvånansvärt bra. Faktum är att jag tyckte om den väldigt mycket.
 
Polischef Gordon försöker hitta skogens nöttjuv. 
 
För det första är filmen snyggt tecknad: lite gammeldags handritad, vilket jag föredrar framför moderna animeringar. Sen tycker jag också mycket om den harmoniska stämningen. Gordon & Paddy är en lugn film, som tar tid på sig utan att bli långdragen eller tråkig. Den vågar inkludera andningspauser och skyndar inte från scen till scen. Dessutom är rösterna oerhört behagliga, något som jag välkomnar med öppna armar efter att ha sett otaliga animerade filmer som är obehagligt skrikiga.
 
Själva handlingen är enkel och har ett fint budskap, som blir tankeväckande även för vuxna tittare. Karaktärerna är därtill riktigt söta, och filmen har några småroliga repliker som fick mig att le stort. Det enda jag egentligen störde mig på gällande Gordon & Paddy var att mysteriet löstes väldigt tidigt och plötsligt, men bortsett från det tyckte jag förvånansvärt mycket om filmen.
 
Hemlösa Paddy börjar arbeta som Gordons assistent. 
 
Som helhet är Gordon & Paddyen behaglig film, egentligen ämnad för de allra minsta, men som även jag som vuxen genuint njöt av.
 

The greatest showman

Regissör: Michael Gracey.
Genre: Musikal, drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 14 maj 2018.
Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Keala Settle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
P. T. Barnum var en visionär som från ingenting lyckades skapa en spektakulär cirkus som fängslade miljontals människor runt om i hela världen.
 
 
 
 
 
 
The greatest showman är en fantastisk musikal. Och det kommer från någon som vanligtvis inte tycker om musikaler. Filmer som La la land och Le miserablés har hyllats men inte varit i min smak, men The greatest showman berörde mig djupt inpå själen. Det är ett oerhört vackert drama: fyllt med glädje, värme och galet bra musik.
 
Barnum öppnar en ovanlig cirkus. 
 
Låtarna i The greatest showmanär kraftfulla och känslofyllda; så pass att de berörde mig till tårar. Musiken har dessutom riktigt svängig och det är svårt att inte ryckas med och sitta och halvdansa i soffan. Vidare är filmens skådespelare riktigt bra, och Hugh Jackman strålar i huvudrollen. Han kan verkligen göra alla typer av roller, och övertygar minst lika mycket som cirkusdirektören Barnum som Wolverine i X-men.
 
De som arbetar på cirkusen blir inte behandlade väl av utomstående. 
 
Det finns dock sådant med The greatest showman som jag inte kan undgå att vara lite kritisk mot. Till exempel går lite av handlingen, budskapet karaktärernas komplexitet förlorad på grund av att musikalnumren tar så stor plats. Det är många karaktärer att hålla koll på, och det känns inte riktigt som att vi får lära känna dem ordentligt. De hamnar lite i skymundan, för att större fokus ligger på musiken. Men som sagt: låtarna och konceptet som helhet gör så pass starkt intryck att det egentligen är en petitess.
 
Med fru och barn försöker Barnum hitta sin plats i livet. 
 
Som helhet är The greatest showman en riktigt bra musikal, med underbart soundtrack, tankeväckande koncept och begåvade skådespelare. Rekommenderas varmt!
 

Jorvik kallar

Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
 
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet. 
 
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
 

The Originals, säsong 2

Längd: 15 hr 27 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr, drama.
Skådespelare: Joseph Morgan, Daniel Gillies, Phoebe Tonkin, Charles Michael Davis, Yusuf Gatewood.
Releasedatum: 21 september 2015.
 
Varulvar härskar över kvarteret i New Orleans för första gången på århundranden. Lederan Klaus, plågade Elijah och vargmodern Hayley jagar oheliga allianser, bygger arméer och försöker återta makten över kvarteret och göra det säkert för ett litet flickebarn.
 
 
 
 
 
Många tycker attThe originals är starkare än The vampire diaries. Jag har emellertid riktigt svårt för serien. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför, men huvudanledningen är att den helt enkelt aldrig fångat upp intresset.
 
Elijah tas tillfånga av sin mamma. 
 
Jag har ännu inte fastnat för karaktärerna, och handlingen är ärligt talat rätt tråkig. Avsnitten känns utdragna på grund av en massa utfyllnad, och det som händer känns inte särskilt nytänkande. Serien förvånar mig aldrig, och trots att jag verkligen ville tycka om den andra säsongen slutade det ofta med att jag i princip satt och väntade på att den skulle ta slut.
 
Nina Dobrev gästar i ett av avsnitten som Tatia. 
 
Jag har egentligen inte någon vilja att se fortsättningen av The originals. Det är helt enkelt inte min typ av serie. Nu har jag dock – i brist på utvilade hjärnceller – skaffat hem två säsonger till, så jag verkar ha en rolig tid framför mig. Eller inte.
 

RSS 2.0