Miraklet

Författare: Emma Donoghue.
OriginaltitelThe wonder.
Serie: Fristående.
Längd: 300 sidor.
Bokförlag: Louise Bäckelin förlag.
 
"Anna är elva år och bor med sin troende familj på irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Familjen tror att hon är utvald av gud och att hon kommer bli ett helgon. Fallet väcker stor uppmärksamhet i landet och många flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib, som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick."
 
Miraklet är en gotisk och djupt atmosfärisk roman, med intressant koncept och spännande mysterium. Jag greps snabbt tag av handlingen och drevs genom läsningen av viljan av att få reda på hur det hela skulle sluta. Men jag måste medge att jag är besviken, för mellan den intresseväckande början och det starka slutet finns en alldeles för lång transportsträcka.
 
Under den här transportsträckan rör sig handlingen fruktansvärt långsamt framåt. Inre monologer, intetsägande dialoger och karaktärer som går runt utan att göra något viktigt tar upp alldeles för många sidor. Handlingen utvecklas inte, och romanen innehåller inte några vändningar eller direkta överraskningar förrän precis i slutet. Som resultat blir den annars lovande läsningen blek i förhållande till de förhoppningar som jag hade.
 
Miraklet är inte en dålig bok. Faktum är att jag verkligen fascinerades av konceptet, och älskade de sista sidorna. Men bokens mittendel är alldeles för tråkig för att kunna bortses ifrån, och gör att helheten faller platt.
 

Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken

Regissör: Spike Brandt.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 9 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: JP Karliak, Jess Harnell, Lincoln Melcher, Mick Wingert, Lori Alan.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Tom och Jerry blir kompisar med den godhjärtade Kalle Spann och försöker hjälpa honom att få en gyllene biljett och en rundtur i Willy Wonkas magiska fabrik. Inne i fabriken väntar en fantasivärld som är en fröjd för både öga och öra."
 
 
Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken har fått mycket kritik. Tittare har klagat över logiska luckor, gnällt om att Tom och Jerry inte passar i Roald Dahls värld och till och med beklagat sig över att filmen håller sig för nära originalberättelsen. I mitt tycke är allt detta överanalyserande. Vad hade de egentligen förväntat sig? Självklart är detta inte ett mästerverk, men jag tycker att upplägget fungerar bra och jag blev förvånansvärt underhållen.
 
Tom och Jerry måste hjälpa Kalle att uppfylla sin dröm. 
 
Berättelsen, som grundas på Dahls klassiker Charlie and the chocolate factory, är lika intressant som alltid och gör sig faktiskt rätt bra tillsammans med Tom och Jerry. De sockersöta karaktärerna – OMG vad gullig Tuffy är! – är lätta att tycka om, musiken är riktigt svängig och det finns lagom mycket spänning för att engagera unga tittare. Att animationerna därtill är mer lik de som använts i de gamla Tom and Jerry-serierna, snarare än de plastiga nya, är ett stort plus och väcker nostalgi hos oss äldre.
 
Crossovern mellan filmerna fungerar förvånansvärt bra. 
 
Som helhet är jag faktiskt nöjd. Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken må ha brister, men det är ändå en fin barnfilm som även vuxna kan underhållas av, om så bara av nostalgiska skäl.
 

The Hate U Give

Författare: Angie Thomas.
Originaltitel: The Hate U Give.
Serie: Fristående.
Längd: 465 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Sextonåriga Starrs tillvaro krossas när hon blir vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och orten, som kräver rättvisa och upprättelse. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna. 
 
 
 
 
 
 
The hate u give är en kraftfull berättelse om rädsla och styrka att göra det rätta. Romanen baseras på Black Lives Matter-rörelsen och följer efterverkningarna av mordet på afroamerikanen Khalil. Det är en tankeväckande, gripande och förvånansvärt trovärdig läsning, med stark berättarröst och välutvecklade karaktärer. 
 
Jag brydde mig genuint om protagonisten Starr, och njöt av komplexiteten i hennes relationer med familj, vänner och pojkvän. Inget i hennes liv är enkelt, och det var riktigt intressant att ta del utav en så "annorlunda" syn på världen. Som vit har jag haft turen att inte gå igenom samma prövningar som Starr, och The hate u give blev verkligen en ögonöppnare för det förtryck som många mörkhyade måste hantera dagligen. Boken känns viktig, och ger verkligen perspektiv på vardagen.
 
Jag tycker mycket om The hate u give, men är samtidigt inte lika häpnad som många andra. För boken har svagheter. Jag var inte fullt så engagerad under hela läsningen, då det finns vissa sekvenser som jag upplevde som tråkiga. Dessutom känns vissa dialoger lite forcerade. Angie Thomas har tryckt in väldigt många populärreferenser i replikerna, och fast det ger en modern prägel upplevs det i stora mängder som krystat.
 
Som helhet är The hate u give väl värd att läsas. Det är en underhållande och berörande historia, som behöver berättas.
 

Before the flood

Regissör: Fisher Stevens.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Filmskaparen Fisher Stevens och skådespelaren, miljöaktivisten och FN:s fredsbudbärare Leonardo DiCaprio ger en gripande inblick i de dramatiska klimatförändringar som sker världen över till följd av global uppvärmning."
 
 
Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.
 
Isarna smälter och vattennivåerna höjs. 
 
Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.
 
De senaste åren har hälften av alla korallrev försvunnit. 
 
DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.
 
Regnskogarna bränns för att ge plats åt plantage med palmolja. 
 
Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.
 

Darkland

Regissör: Fenar Ahmad.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal.
 
"Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar. Kort därefter hittas Yasin död och Zaid översköljs av skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir besatt av att hitta gärningsmannen."
 
Danska thrillern Darkland har potential. Filmen börjar riktigt spännande och har en del adrenalinpumpande actionscener som griper tag. Dessutom presterar skådespelarna över förväntan. Ändå fastnade jag inte.
 
Zaid ger sig ut på Köpenhamns gator, på jakt efter hämnd. 
 
Att jag inte fastnade beror främst på tempot – filmen är alldeles för långsam. Ju mer tid som gick, desto mer förlorade jag intresset för karaktärerna och handlingen. Fast konceptet i sig är engagerande, upplevde jag helt enkelt helheten som tråkig just för att saker och ting rörde sig så långsamt framåt. Sen är också trovärdigheten en bristande punkt, men det är inget som jag hade stört mig på om filmen hade haft mer ös.
 
Läkare på dagen, mördare på natten. 
 
Allt som allt är Darkland en intressant film, vars potential kastas bort på ett alldeles för händelselöst upplägg.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Guardians of the galaxy

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Vin Diesel, Lee Pace, Glenn Close.
Releasedatum: 1 december 2014.
Distributör: Disney, ©Marvel.
 
"Äventyraren Peter stjäl ett mystiskt klot och blir föremål för en skoningslös prisjakt. För att undkomma fiender sluter han motvillig vapenvila med den skjutglade tvättbjörnen Rocket, trähumanoiden Groot, lönnmördaren Gamora och den hämndlystne Drax."
 
 
Guardians of the galaxy har en sliten struktur. Handlingen är uttjatad och händelserna förutsägbara. Den är också smårörig, och stundtals för ”spacad”. Magiska klot, långa actionscener, det klassiska ”jag-ska-döda-alla-i-universum”-hotet och många andra utnötta troper blir helt enkelt lite för mycket. Ändå är det allt annat än en blek produktion, och filmen lyckas mot alla odds underhålla.
 
Peter försöker charma sig in i Gamoras hjärta. 
 
Det som får filmen att sticka ut är främst humorn. Ibland känns skämten framtvingade, men för det mesta är de fantastiskt roande. Karaktärerna är oerhört charmiga, och jag älskar verkligen deras sinne för humor. Envisa tvättbjörnen Rocket och gravallvarliga Drax är favoriterna, som bjöd på flest skratt. De bidrog med en gladlynt ton som lättade upp det annars lite tunga konceptet.
 
De omaka vännerna måste hindra galaxen från att förintas. 
 
För övrigt har filmen läckra effekter, många duktiga skådespelare och störtskön musik. Som helhet är alltså Guardians of the galaxy en bra film – som trots sin opersonliga och klyschfyllda handling, har en hel del spänning och humor. Det är inte min Marvel-favorit (X-Men och Doctor Strange ligger fortfarande i toppen) – men definitivt en film värd att se, om så bara för humorns skull.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Aftermath

Regissör: Elliott Lester.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Scoot McNairy, Maggie Grace, Judah Nelson, Larry Sullivan.
Releasedatum: 28 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Roman Melnyk ser fram emot att få träffa sin fru och gravida dotter som är på väg hem till Ohio. Men familjen kommer aldrig att återförenas då planet störtar under dramatiska omständigheter. Melnyk kan inte förlåta flygledaren Jakes fatala misstag, utan bestämmer sig för att hämnas sin familjs död."
 
Aftermath har en riktigt stark början, och de första tjugo minuterna griper verkligen tag. Konceptet är riktigt spännande, och berättelsen berör. Men snart blir det tydligt att filmens potential slösas bort. Den fängslande historien om skuld, sorg och hämnd överskuggas nämligen av två stora brister: tempot och skådespelarna.
 
Flygledaren Jake missar att två plan flyger mot varandra i samma höjd. 
 
Tempo: Filmen är alldeles för långsam. Aftermath innehåller några spännande milstolpar, men den långa sträckan mellan dem gör att tittaren hinner tappa intresset. Det slätslutna dramat upplevs som händelselös, och fast det fortfarande finns något i bakgrunden som griper tag så är det inte tillräckligt för att kompensera för det sakta framskridandet av handlingen. 
 
Roman vill att någon ber om ursäkt för att ha dödat hans familj. 
 
Skådespelare: Jag tycker om Arnold Schwarzenegger, men i Aftermath gör han inte bra ifrån sig. Han känns utnött och likgiltig, vilket speglas i hans bleka karaktär. Huvudpersonen Roman Melnyk känns nämligen själlös, och fast han går igenom tragedi väcks inga starka känslor. Schwarzenegger passar helt enkelt inte i denna typ av film. Jag brydde mig desto mer om flygledaren, som spelas av Scoot McNairy. Fast hans insats inte är perfekt, lyckades han verkligen beröra mig.
 
Jakes fru måste se på när hennes man långsamt bryts ner. 
 
Aftermath gör mig lite ledsen. Det är så uppenbart att filmen har mer att erbjuda, men all potential slösas bort på grund av tempot och skådespelarna (och några himla-med-ögonen-klyschor). Det är riktigt synd, för hade dramat haft mer ös skulle Aftermath imponera så mycket mer.
 

Smurfarna: den försvunna byn

Regissör: Kelly Asbury.
Genre: Äventyr, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Demi Lovato, Rainn Wilson, Joe Manganiello, Jack McBrayer, Danny Pudi.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En mystisk karta får Smurfan och hennes vänner Glasögonsmurf, Klantsmurf och Muskelsmurf att ge sig ut på en spännande och fartfylld jakt genom förbjudna skogen för att hitta en mystisk försvunnen by innan den elake trollkarlen Gargamel gör det."
 
 
Smurfarna: den försvinna byn är en fristående och helanimerad fortsättning på tidigare spelfilmer. Det är ett förvånansvärt charmigt och underhållande familjeäventyr, som för en gångs skull gör smurfarna rättvisa. De kommer verkligen till sin rätt bland starka färger och svängig musik, och fast upplägget är väldigt stereotypiskt är det lätt att ryckas med.
 
Smurfgänget beger sig till Förbjudna skogen för att hitta en gömd by. 
 
Förutom riktigt snygga animeringar och småroliga dialoger mellan smurfarna, tycker jag också mycket om den lite feministiska vändningen som filmen tar. I tidigare filmer har killsmurfarna varit i fokus, och Smurfan har inte haft något direkt syfte. Här får istället handlingskraftiga och modiga tjejsmurfar rädda dagen, vilket känns som en fräsch omväxling.
 
Onda trollkarlen Gargamel vill ha smurfarnas magi. 
 
Men filmen når inte samma höjder som Vaiana, Trolls eller Insidan ut. Detta bland annat på grund av att manuset följer en väldigt uttjatad mall, fylld av förutsägbara klyschor. Dessutom är karaktärerna inte särskilt välgrundade. Visst är de småroliga och söta att titta på, men de känns stereotypiska och underutvecklade. Smurfarna har tilldelats ungefär en personlighet var, och känns därför inte som kompletta individer.
 
Pojksmurfarna hittar en by med bara tjejsmurfar. 
 
Som helhet är Smurfarna: den försvunna byn över förväntan. Filmen är långt ifrån perfekt, men lyckas underhålla och locka fram skratt.
 

Pratar så fort jag kan

Författare: Lauren Graham.
Originaltitel: Talking as fast as I can.
Serie: Fristående.
Längd: 224 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore girls, där hon spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform."
 
 
 
 
 
Pratar så fort jag kan är Lauren Grahams memoar. I den berättar hon om allt från sin uppväxt, auditions och hur hon klättrat på karriärstegen, till livet som singel i Hollywood och hur det gick till under inspelningarna av Gilmore Girls och Parenthood. Boken innehåller några spoilers från serierna, men Graham förvarnar alltid i god tid innan, så att läsaren har möjlighet att hoppa över dessa sidor.
 
Det är alltså en väldigt informativ bok, men innehållet blir aldrig tungt att ta del utav. Detta för att Lauren Graham har framhävt sin pratiga röst, och hennes härliga personlighet skiner igenom sidorna. Jag brukar tycka att självbiografier är uttryckslösa och tråkiga, men i Pratar så fort jag kan går det inte att ta miste på Grahams fantastiska sinne för humor. Redan efter ett par sidor fick hon mig att skratta rätt ut.
 
Dock fanns delar som jag skumläste igenom. Boken består av 14 kapitel, och alla är inte lika engagerande. Till exempel ansåg jag att mode-kapitlet, kallat ”Du ska icke döma, framför allt inte vara domare i Project Runway: Mitt liv i modesvängen”, var rätt ointressant. Smårolig, javisst – men inte tillräckligt gripande för lusläsning.
 
Som helhet är Pratar så fort jag kan en humoristisk och oväntat uppslukande memoar. Och fast det är en självbiografi, lyckas Lauren Graham till min stora förvåning avsluta boken i cliffhanger.
 

The Salesman

Regissör: Asghar Farhadi.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Taraneh Alidoosti, Shahab Hosseini, Babak Karimi, Mina Sadati, Mojataba Pirzadeh.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
"Emad och Rana tvingas lämna sin bostad då ett renoveringsarbete i en närliggande byggnad äventyrar deras säkerhet. De flyttar in i en tillfällig lägenhet i Teherans centrala delar. En incident knyten till lägenhetens förra ägare kommer dramatiskt att förändra det unga parets liv."
 
The salesman är enligt mig ett överskattat drama. På något sätt känns det som att filmen aldrig kommer igång, och därför väcktes inte heller något intresse hos mig. Många kallar The salesman för kvalitetsfilm – och kanske har de rätt, kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare” – men underhålls jag inte så anser jag helt enkelt inte att filmen är bra. En film som får mig att sitta uttråkad från början till slut, har alltså inte kvalité i mitt tycke.
 
Eman och Rana flyttar från sin lägenhet. 
 
The salesman lider både av ett mycket långsamt tempo, och avsaknad på spänning. Handlingen känns blek, och det som händer får aldrig mig som tittare att faktiskt bry mig. Detta mestadels på grund av karaktärerna. Vi lär inte känna dem ordentligt; deras motiv och varför de gör som de gör. Därför framstår de som platta, och nästan apatiska. Fast karaktärerna genomgår tuffa prövningar, finns inte den där fingerkänslan som väcker empati.
 
Drabbade av tragedi måste paret hantera ett dramatiskt förflutet. 
 
Filmen föll alltså inte i min smak. Den ser välgjord ut, men är i själva verket riktigt, riktigt tråkig. Varje minut segar sig framåt, och eftertexterna kom som en välsignelse från ovan.
 

Huset på udden

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelOrdeal by innocence.
Serie: Fristående.
Längd: 281 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"När Calgary återvänder hem inser han att frånvaron resulterat i att Jacko Argyle blivit oskyldigt dömd för mordet på sin adoptivmor. Calgary var den ende som kunnat ge honom alibi. Driven av skuldkänslor reser han för att söka upp familjen, men uppdykandet mottas inte med lättnad. För om inte Jacko var mördaren, måste någon av de andra vara det."
 
 
Husen på udden är nog den Agatha Christie-roman som jag tycker minst om. Den är inte dålig, men mysteriet och karaktärerna griper inte tag i mig på samma sätt som i hennes andra verk. Dessutom är tempot rätt långsamt, och jag upplever själva strukturen som mer påhittig i de andra böckerna som jag har läst. Här upprepas rätt mycket, och den ”överraskande” tvisten imponerade inte särskilt stort.
 
Men Agatha Christie är alltid Agatha Christie, och hennes romaner går inte att tycka illa om. Texten flyter på oerhört fint, och trots bokens brister är läsningen intressant. Dessutom blir det riktigt spännande framåt slutet. Jag kan inte heller undgå att bli hopplöst förälskad i omslaget, vilket i sig är ett stort plus.
 

I djupt vatten

Författare: Paula Hawkins.
OriginaltitelInto the water.
Serie: Fristående.
Längd: 430 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
"I en idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser."
 
 
 
 
 
I djupt vatten fungerade inte för mig. Jag kunde inte komma in i läsningen, och det fanns inget som grep tag. Tempot är långsamt, och mordgåtan känns aldrig riktigt spännande. Dessutom hade jag svårt att tycka om karaktärerna.
 
Mitt största problem med boken är att den är rörig. I djupt vatten följer nämligen alldeles för många karaktärer, varav vi inte lär känna någon särskilt väl. Eftersom perspektivet hela tiden växlar mellan dem blir det svårt att få grepp om handlingen, och som ett resultat blir läsningen förvirrad. Jag var hela tiden tvungen att bläddra fram och tillbaka för att ta reda på vem som var vem – de är helt enkelt för många, för bleka och för invecklade.
 
Som helhet var I djupt vatten inte en bok för mig, och jag tror inte att jag kommer att plocka upp någon mer bok av Hawkins i framtiden.
 

Krigarens död

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the code of claw.
SerieGregor från Ovanjord #5.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregors vänner i Underjord har gjort sitt yttersta för att hindra honom från att läsa den sista profetian, och nu förstår han varför. Där står nämligen att han ska dö. Men att lämna Underjord är inget alternativ. En råttarmé är på väg mot Regalia och otar att förgöra staden och nu måste Gregor kämpa för sina vänner."
 
 
 
Krigarens död tar vid direkt efter där De hemliga tecknen slutade. Men fast läsaren kastas in i handlingen tar det inte lång tid förrän man inser att Krigarens död kommer att bli allt annat än fartfylld. Boken är nämligen riktigt utdragen. Sida upp och sida ner innehåller förberedelser inför det annalkande kriget, vilket i längden blir tröttsamt att läsa om. Tempot är långsamt, och humorn som jag älskar från tidigare delar syns mycket sällan. Det hela gör Krigarens död till den blekaste installationen i serien.
 
Många har klagat över att Gregor beter sig som att han är mycket äldre än 12 år. Det är faktiskt inget som jag har stört mig på tidigare, men i Krigarens död blir det så pass påtagligt att även jag känner mig besvärad. Sättet han talar och agerar på känns alldeles för moget, vilket gör att trovärdigheten sjunker rejält.
 
Som helhet är Krigarens död okej, men inte alls lika gripande som tidigare delar i serien.
 

Elle

Regissör: Paul Verhoeven.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Cosigny, Charles Berling, Virginie Efira.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En affärskvinna blir angripen av en okänd förövare i sitt eget hem."
 
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken. Inte bara på att filmen är bisarrt dålig, utan på världen för att de hyllat och lovordat den. Elle är nämligen ett smaklöst drama, som ger en oerhört skev skildring av ett ämne som verkligen inte bör tas lättsamt på: våldtäkt. Filmens protagonist Michéle får inbrott och blir våldtagen en handfull gånger, varpå hon efter ett tag börjar njuta och uppmuntra akten. Det hela är förnedrande, och jag blir arg när jag ser det hela. Ingen kvinna med förnuftet i behåll skulle agera som Michéle, och enligt mig är det inte okej att försköna ett så allvarligt ämne.
 
Spelskaparen Michéle blir våldtagen i sitt hem. 
 
Även om jag bortser från sexualiseringen av våldtäkt, kan jag inte förstå filmens popularitet. Karaktärerna är osympatiska och handlingen så seg att jag blev uttråkad redan efter en halvtimme. Nej, detta var verkligen inte en film för mig.
 

RSS 2.0