Cult of Chucky

Regissör: Don Mancini.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fiona Dourif, Brad Dourif, Alex Vincent, Allison Doiron, Matthew Stefanson.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Nica är övertygad om att hon har mördat sin familj, och har varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste åren. När hennes psykiatriker introducerar ett nytt terapiverktyg – en docka – börjar Nica tänka att hon trots allt inte är galen."
 
 
Cult of Chucky är den sjunde filmen i en franchise som jag aldrig har varit intresserad av. Eftersom många skräckfilmer är löjligt överdrivna trots seriösa koncept, såg jag inte fram emot att se en talande docka mörda människor. Och tyvärr var mina föraningar rätt.
 
Är det bara jag som tycker att det är ser skrattretande ut?
 
Som fallet är med många så kallade ”rysare” är Cult of Chucky inte alls kuslig. Istället är den tradig, barnslig och oerhört fånig. Handlingen griper inte tag och jag hade svårt att ta filmen på allvar. Karaktärerna är dessutom bleka, och fast de har några småroliga repliker satt jag för det mesta uttråkad.
 
Chucky låtsas ibland vara en vanlig docka. 
 
Som ni förstår var Cult of Chucky inte en film för mig. Men har du sett de sex första filmerna så kommer du säkert tycka om även denna.
 

Westworld, säsong 1

Längd: 10 hr 16 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science-fiction.
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, James Marsden, Jeffrey Wright, Ed Harris.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"I en nöjespark med Vilda västern-tema får gästerna betala dyrt för äventyr med androider som värdar."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 
 
Dolores är en av parkens värdar. 
 
Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.
 
Han som driver parken har dolda planer. 
 
Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.
 
Gästerna får göra vad de vill med parkens värdar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.
 

Nordiska myter

Författare: Neil Gaiman.
Originaltitel: Norse mythology.
Serie: Fristående.
Längd: 235 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Läs om hur Lokes tre barn stals från jättarnas rike, varför Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och många fler äventyr från den nordiska asatron som tar sin början med Yggdrasil och slutar med Ragnarök."
 
 
 
 
 
Nordiska myter är en samling noveller, där varje kapitel återberättar en berättelse ur den nordiska mytologin. Det är en förvånansvärt lärorik bok. Jag känner igen mycket från historielektionerna på gymnasiet, men många av berättelserna var för mig helt okända. Eftersom jag tycker att mytologi är fascinerande gillade jag det informativa upplägget, och efter läsningen kunde jag inte undgå att känna mig lite mer lärd.
 
Men trots att myterna återberättas på ett intressant sätt hade jag svårt att fastna. Det är många karaktärer att hålla koll på, och vi lär känna dem på en relativt ytlig nivå. Dessutom känns berättelserna mest efterapande – jag saknar en kreativ och personlig prägel på dem. På något sätt känns det som att jag förväntade mig mer utav boken, vilket ledde till att den lämnade mig lite besviken då något saknades.
 
Nordiska myter är i sin helhet okej. Jag tror att personer som inte är särskilt insatta i nordisk mytologi uppskattar den mer, då allt är nytt och boken inte får samma ”tillbaka till skolan”-känsla.
 

Legion, säsong 1

Längd: 6 hr 48 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, science fiction.
Skådespelare: Dan Stevens, Rachel Keller, Amber Midthunder, Aubrey Plaza, Bill Irvin, Jean Smart.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter diagnosen som schizofren har David åkt in och ut ur mentalsjukhus. När han möter en ny patient börjar han inse att rösterna i hans huvud kanske är på riktigt. Med hjälp av okonventionella metoder påbörjar David en resa för att finna sig själv som elder till en värld full av möjligheter och fara."
 
 
Det här var inte en serie i min smak. Helt ärligt förstod jag mig inte riktigt på Legion. Jag vet inte riktigt vad den vill säga mig: allt jag vet är att den försöker för mycket. Resultatet blir ett virrvarr av händelser som utåt sett inte verkar höra ihop.
 
David måste handskas med underliga krafter. 
 
Seriens upplägg känns rörigt. Dessutom är handlingen oklar, och det finns inte något som driver berättelsen framåt. Det hela blir rätt tråkigt att titta på, och jag kom ofta på mig själv med att distraheras av annat. Det berodde också på att jag inte alls fastnade för karaktärerna, som porträtterades av mediokra skådespelare och vars personlighetsdrag var inkonsekventa.
 
Vännerna försöker hjälpa David hantera sin schizifreni. 
 
Jag är alltså väldigt besviken på den första säsongen av Legion. Eftersom serien baseras på Marvel Comics hade jag hoppats på en häftig superhjälteserie, men istället blev det ett ologiskt plattfall.
 

När äventyret väntar

Författare: Sofia Fritzson.
Serie: Systrarna och kärleken #2.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Fanny är rebellen som balanserar på lagens gräns. Christopher är den ensamstående pappan som alltid är korrekt och perfekt. När de möts är det  något som sprakar, som skulle kunna leda till djupare känslor. Men ska Fanny våga släppa sin rädsla för relationer?"
 
 
 
 
 
 
 
 
När äventyret väntar är en härligt lättsam må bra-bok. Berättelsen har en behaglig rytm och det gripande språket gör att sidorna flyger förbi. Den är lite mer förutsägbar än När drömmen slår in då den följer en rätt typisk romance-mall: med oönskade känslor, ett besvärligt förflutet och ett lyckligt slut. Ändå är det svårt att lägga ifrån sig boken förrän sista sidan är läst.
 
Men jag hade velat lära känna karaktärerna mer ordentligt. Jag tycker om dem, men känner inte riktigt med dem. De är lite för ytliga och stereotypiska, och hade behövt mer komplexitet för att gå från att kännas som fiktiva personer till verkliga individer. 
 
Allt som allt är När äventyret väntar bra, och jag ser fram emot att läsa mer av Sofia Fritzson i framtiden.
 

The Vampire Diaries, säsong 8

Längd: 10 hr 40 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, urban fantasy.
Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Candice King, Kat Graham, Zach Roering.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Damon och Enzo blir besatta av en mörk och onaturlig kraft medan Bonnie, Stefan och Caroline går ihop med Alaric för att försöka hitta dem. Och det verkar vara upp till Matt att rädda Mystic Falls."
 
 
 
Jag föredrar onekligen början av The vampire diaries, där serien inte är urspårad. Men fast den åttonde – och sista – säsongen inte når upp till ”den gamla, goda tiden”, är den förvånansvärt fängslande.
 
Stefan har stängt av sin mänsklighet. 
 
Efter seriens katastrofala sjunde säsong hade jag inte räknat med någon försoning. Men här rycker serien upp sig, och återfick lite av den där myspysiga känslan som föregående säsong led brist om. Säsongen bygger även upp en nyfikenhet som gör att tittaren alltid vill veta vad som händer härnäst, och fast det mesta är lätt att förutse är det svårt att slita sig.
 
Lyckan är ofta god men kortvarig. 
 
Den åttonde säsongens svaghet är dock de många klyschorna. Därtill är upplägget rörigt och själva slutet är både antiklimatiskt och lite smått förvirrande. Men som helhet är jag ändå glatt förvånad. The vampire diaries avslutas visserligen inte med perfektion, men är så pass tilldragande att jag gläds över att ha dett den.
 

Flora Banks förlorade minne

Författare: Emily Barr.
Originaltitel: The one memory of Flora Banks.
Serie: Fristående.
Längd: 317 sidor.
Bokförlag: Alfabeta.
 
"Flora har inga minnen. Hon minns inte vilka hennes vänner är, vad hon gjorde dagen innan eller hur gammal hon är. Hennes armar är fullklottrade med saker hon inte får glömma. En kväll kysser hon någon hon inte borde kyssa. Och nästa dag minns hon det. Det är hennes första minne på tio år."
 
 
 
 
 
Jag såg mycket fram emot att läsa Flora Banks förlorade minne. Bokens fascinerande premiss gjorde mig verkligen nyfiken på vad berättelsen hade att säga. Och ja, konceptet är intressant – men spänningen hålls inte upp särskilt länge. Mest beror det på att innehållet är väldigt upprepande. Huvudpersonen har bara ett minne, och det upprepas gång på gång för läsaren. ”Jag kysste Drake” påminns vi om, men efter ungefär hundrade gången kändes det hela tradigt.
 
Jag anser också att för mycket fokus ligger på kärleksintresset. Jag tror att boken hade kunnat bli riktigt intressant om vi fått följa Floras vardagliga liv och utmaningar, men handlingen förlorade all substans när jakten på Drake hela tiden var i centrum. Det kändes klyschigt och var helt enkelt inte särskilt gripande.
 
En annan anledning till att jag hade svårt för boken var karaktärerna. Jag fastnade inte för någon av dem, inte ens Flora. Hon är inte alls trovärdig, och jag störde mig på att hon blev så besatt av kyssen när hon i sitt huvud är tio år gammal. Dessutom gör hon saker som hon inte borde kunna göra utan minnen från de senaste sju åren, vilket gör att jag som läsare aldrig övertygas om hennes tillstånds allvar. Andra karaktärer som jag inte tyckte om var Drake (som utnyttjar Flora), Floras föräldrar (som lurar henne, samt lämnar henne ensam) och Floras bästa vän (som i sin surhet överger Flora fast hon är medveten om att hon behöver stöd). Jag tycker också att det är rätt antiklimatiskt att Floras bror – som är viktig för handlingen – inte ”syns” i boken, utan bara berättas om.
 
Allt som allt är Flora Banks förlorade minne okej. Jag tycker om premissen, och några småroliga scener, men förövrigt är den rätt blek.
 

Kungens fånge

Författare: Victoria Aveyard.
Originaltitel: King's cage.
Serie: Röd drottning #3.
Längd: 512 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mare är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga. Hon lever på nåder av den förrädiska man hon en gång älskade: kung Maven. Samtidigt förbereder sig Mares gäng av blandblodiga för krig."
 
 
 
 
 
 
 
Kungens fånge är betydligt bättre än föregångaren, Glassvärdet. Den har fler intriger, starkare atmosfär och intressantare karaktärer (dvs. mer fokus på Maven). Överlag är det faktiskt en rätt spännande bok, som får mig att se fram emot seriens avslutande del.
 
Emellertid är tempot långsamt, och boken hade kunnat kortas ner en hel del. Transportsträckorna är långa, och ofta känns det som mycket prat men ingen verkstad. Därtill är många av karaktärerna platta. Jag är inte ens särskilt förtjust i Mare, då hon inte känns som en verklig person.
 
Allt som allt är Kungens fånge bra. Den har många brister, men lyckades ändå engagera mig och göra mig nyfiken på fortsättningen.
 

The Mummy

Regissör: Alex Kurtzman.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Sofia Boutella, Annabelle Wallis, Russel Crowe, Neil Maskell.
Releasedatum: 23 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En prinsessa från antiken som berövats sitt rättmätiga öde, väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som en gång tagit hennes liv. med sig ur graven har hon ett raseri och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år."
 
 
The mummy är en okej nytolkning av den klassiska Mumien-franchisen. Filmen har inte direkt ett nytänkande koncept, men kompenserar det med läckra effekter och snyggt foto. Den är dessutom förvånansvärt rolig. Jag hade inte förväntat mig humor i en Mumie-film, men det fungerar överraskande bra. Men det gör dessvärre att filmen aldrig blir särskilt obehaglig.
 
Nick och vännen Chris letar efter egyptiska artefakter. 
 
En annan nackdel med att blanda in humor i The mummy är att filmen är svår att ta på allvar. Upplägget är spretigt och det känns ofta som att genren är obestämd. Det finns också flera olika handlingsparalleller, vilket gör filmen ofokuserad. Till exempel har Dr. Jykyll och Mr. Hyde viktiga biroller, men de känns på något sätt malplacerade i Mumien-universumet.
 
Den begravna prinsessan vaknar återigen till liv. 
 
Allt som allt är The mummy en okej film med lite för mycket av det goda. Men trots klyschor, rörigt upplägg och förutsägbar handling lyckas den underhålla.
 

Vakuum

Författare: Mia Öström.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Det är snart ett år sedan Jonnas storebror Johan tog sitt liv. Tydligen är det dags att gå vidare. Men vad rör det Jonna? Hon är ju inte där, hon svävar omkring i tomma rymden, så långt bort man kan komma. Samtidigt går hon omkring på marken med Johans gamla tröja på sig. Och i fickan hittar hon en lapp."
 
 
 
 
 
Vakuum är en svenskskriven roman om att hantera sorg. Det är en lågmäld bok, som jag har svårt att göra en rättvis bedömning av. På något sätt sticker språket ut mer än själva handlingen. Orden känns vackra, och försätter läsaren en viss stämning under läsningen. Men samtidigt är språket inte tillräckligt mäktigt, och ibland blir den konstant melankoliska känslan enformig.
 
Det här är på något sätt en återhållsam bok. Den har något där, men känslorna och drivkraften når inte riktigt fram till läsaren. Dessutom finns inte mycket till handling, och fast berättelsen är lätt att ta till sig så känns den lite innehållslös. Jag berördes inte lika mycket som jag hoppades, och fast jag hela tiden ville fortsätta läsa så fanns egentligen inget som grep tag, vilket är paradoxalt.
 
Allt som allt är Vakuum en okej bok, som lämnade mig rätt neutralt inställd. Den är varken bra eller dålig, den bara är.
 

Exit väst

Författare: Mohsin Hamid.
OriginaltitelExit west.
Serie: Fristående.
Längd: 219 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"I ett land på gränsen till inbördeskrig träffas Nadia och Saeed. Men runt omkring dem faller samhället samhället. Det börjar rykas om dörrar som leder till andra, lugnare platser och liv, för den som trotsar faran och kan betala. De beslutar sig för att ge sig av och lämna allt bakom sig."
 
 
 
 
 
Exit väst gör mig kluven. Å ena sidan är konceptet originellt och fascinerande. Jag tycker också om den lågmälda tonen, och Hamids mäktiga sätt att väcka tankar om hur samhället ser ut. Men samtidigt känner jag att det inte finns mycket till själva berättelsen; inga intressanta karaktärer och ingen drivande handling som kräver att bli läst. Efter läsningen kände jag mig underväldigad.
 
Läsningen besväras även av långa meningar. Invecklade bisatser följer varandra, och det är svårt att ta till sig innehållet eftersom meningens början hinner glömmas bort innan slutet kommer. Att naturliga pauser saknas gör också läsningen stressad, och det är lätt att förlora fokus eftersom jakten på nästa punkt är mer framträdande än berättelsen i sig. Kan du gissa hur långa meningarna var? Faktum är att Exit väst har meningar uppemot 308 ord långa! Och det är inte bara enstaka fall, utan förekommer frekvent: nästan alla meningar är för långa. Det blir minst sagt påfrestande att läsa.
 
Allt som allt är Exit väst okej. Konceptet är annorlunda och jag tycker om stämningen – men handlingens avsaknad av driv och de långa meningarna gjorde att jag inte fastnade.
 
PS. För att göra bokens meningslängd konkret kan jag berätta att hela den här recensionen har 187 ord, inte inberäknat denna mening.
 

Empire, säsong 3

Längd: 13 hr 11 min.
Antal avsnitt:
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, musik.
Skådespelare: Terrence Howard, Taraji Henson, Bryshere Gray, Jussie Smollett, Trai Byers.
Releasedatum: 23 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Medan Lucious lanserar Empires streamingtjänst startar hans halvbror Tariq en mordutredning. Romansen mellan Angelo och Cookie hettar till, medan bröderna Lyon kämpar med pillermissbruk och kärlek."
 
 
 
Empire är inte en särskilt välkänd serie, men den förtjänar verkligen att bli sedd. Det är nämligen en lysande, karaktärsdriven serie som har allt: action, romantik, humor och drama, drama, drama.
 
Cookies och Lucious mörka förflutna hemsöker dem än idag. 
 
Den tredje säsongen är riktigt het, mycket tack vare skådespelarna. Huvudrollsinnehavarna Taraji Henson (Dolda tillgångar) och Terrence Howard (Crash) är briljanta, och deras magiska tolkningar av rollerna gör det omöjligt att inte fastna för karaktärerna. Tillsammans med spännande intriger och härlig humor blir det nästintill omöjligt att slita sig.
 
Kärlek och girighet styr familjemedlemmarna. 
 
Den tredje säsongen av Empire har dessutom mäktig musik som snyggt integreras i seriens handling. Det är till stor del den som gör serien till vad den är – låtarna har sådan kraft att de med enkla ton-ändringar manipulerar tittarens känslor. De är även så pass medryckande att de går på repeat här hemma. Några av mina favoriter från säsongen är Over everything, Cold cold man, Crazy crazy 4 u, Need freedom, Feels so good, Throne och The father and the son.
 
En av säsongens gästskådespelare är sångerskan Mariah Carey. 
 
Dessvärre är säsongen rätt förutsägbar. Samtidigt känns det som att den har förlorat lite av seriens originalitet: den berörde mig inte lika mycket som tidigare delar, och det känns som att något saknas. Jag har också svårt för den uttjatade tropen i slutscenen – jag hade hoppats på att serien skulle ta en annan vändning.
 
Familjens intriger får allvarliga konsekvenser. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Empire ståtlig. Eftersom jag tycker om intriger och drama passar den mig alldeles utmärkt. Empire är en riktigt sexig serie, som jag rekommenderar varmt. Den har bra musik, härlig humor och mycket spänning – vad väntar du på?
 

The Strain, säsong 3

Längd: 7 hr 20 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Durand, Jonathan Hyde, Richard Sammel.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ephs biovapen höll till en början varelserna tillbaka, men nu har de utvecklats till ett av de största hoten någonsin mot mänskligheten. Han slår sig samman med Dutch i jakt på strigois svagheter. Under tiden upptäcker Abraham en mystisk last från Egypten."
 
 
Den första säsongen av The strain var händelsefull, med annorlunda handling och intressanta karaktärer. Den andra säsongen var snäppet sämre, och nu – vid den tredje säsongen – har jag nästan förlorat intresset helt.
 
Vasiliy bekämpar strigoi i tunnlarna under staden. 
 
Serien utvecklas nämligen inte längre. Istället står den och trampar på samma ställe, vilket blir enformigt och förutsägbart. Sen har också skrivandet försämrats, då fler klyschor och krystade dialoger trängts in i manuset. Jag saknar dessutom de få skådespelarna från första säsongen som verkligen gjorde intryck – kvar finns nu bara en medioker B-ensemble.
 
Abraham försöker samarbeta med Quinlan. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av The strain okej. Serien är fortfarande småspännande, men går för mycket runt i cirklar för att hålla kvar intresset. 
 

Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad)

Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The prisoner of Azkaban.
Serie: Harry Potter #3.
Längd: 326 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Harry Potter rymmer hemifrån och förväntar sig stora problem, men ministeriet har större saker att ta itu med – Sirius Black, en ökänd massmördare, har rymt från fängelset. Han är ute efter Harry, som under sitt tredje år på Hogwarts följs av förebud om död."
 
 
Den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban är magnifik. Det är inte ofta som jag tar del av en bok med så mycket hjärta att jag ler som ett fån medan jag läser. Den är intelligent skriven med kreativt uppbyggd värld, skarpa dialoger och tankeväckande metaforer. Dessutom är Harry, Ron, Hermione och alla de andra karaktärerna bland de charmigaste som jag har läst om. De fick mig att skratta otaliga gånger, och inspirerar med hjärtevärmande lojalitet.
 
Bokens illustrationer är makalösa. Varje uppslag bemöter läsaren med en kaskad av färger som gör omedelbart intryck. De vackra och detaljrika bilderna får läsaren att stanna till och utforska sidorna, och gör boken om möjligt mer stämningsfull. Det finns bara ett sätt att beskriva illustrationerna på: de är helt magiska.
 
Den enda svagheten som jag noterat rör inte själva berättelsen, utan formatet. De illustrerade utgåvorna är nämligen stora och tunga, vilket gör dem otympliga och svåra att läsa. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i spaltformaterad text, men det är en smaksak.
 
I sin helhet förtrollar den illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban både med sitt yttre och sitt inre. Det är en spännande och påkostad roman som borde finna ett hem i varje läsares hylla.
 

The Wizard of Lies

Regissör: Barry Levinson.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Bernie Badoff orkestrerade det största ponzibedrägeriet i USA:s historia, värt över 65 miljarder dollar. När han till slut arresteras hamnar hans fru och två söner i det brutala rampljuset, vilket får tragiska konsekvenser."
 
 
The wizard of lies är inte en dålig film. Faktum är att jag tydligt kan se hur välproducerad och genomtänkt den är. För rätt tittare är det ett mästerverk. Men jag har inget intresse av ekonomi, och därför förlorade jag intresset alldeles för snabbt.
 
 
Filmen börjar riktigt bra. Den mörka berättelsen är gripande, och skådespelarna levererar starkt. Det var länge sedan jag såg Pfeiffer, och det är roligt att se henne göra en så stark comeback. Men i mina ögon är The wizard of lies ofokuserad och alldeles för lång. Händelserna rör sig plågsamt långsamt framåt, och det dröjde inte länge innan jag kände mig uttråkad. Och det är väldigt synd, för jag borde tycka om den. Filmen gör inga som helst fel – men jag är helt enkelt inte rätt målgrupp.
 
 
Allt som allt är The wizard of lies långt ifrån dålig, men det är inte en film för mig. Tycker du om filmer som Spotlight och The big short lär du dock älska den.
 

Alien: Covenant

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"På väg till en avlägsen planet upptäcker besättningen på rymdskeppet Covenant vad de tror är ett outforskat paradis. Men i själva verket är det en farlig plats, och nu måste de försöka fly."
 
 
 
Alien: Covenant är efterföljaren till Prometheus. Den har många brister som tunn handling, bleka karaktärer och ett förutsägbart förlopp som vi har sett många gånger tidigare. Upplägget upplevs vara aningen repetitivt, och många av scenerna känns påskyndade. Till exempel växer utomjordingarna obegripligt snabbt, och man hinner knappt blinka förrän de dubblat sin storlek. 
 
Den främmande planeten visar sig ha många faror. 
 
Ändå är det svårt att inte ryckas med och underhållas. Jag tycker faktiskt förvånansvärt mycket om filmen. Förväntar du dig ett mästerverk kommer du självfallet bli besviken. Men om du, som jag, vill se en klassisk scifi-skräck med mycket blod och karaktärer som avverkas en efter en, lär du bli nöjd med Alien: Covenant. Visst kan man argumentera för att konceptet är uttjatat, men det underhåller och är spännande. Dessutom är fotot snyggt och Michael Fassbender är som alltid superb i sin roll.
 
En efter en avverkas medlemmarna i besättningen. 
 
Allt som allt är Alien: Covenant en bra science fiction-rulle. Det är en spännande och brutal film, som trots många brister underhåller.
 

En väktares bekännelser

Författare: Elin Säfström.
SerieEn väktares bekännelser #1.
Längd: 284 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
"Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta ser inte dem tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. När det börjar rapporteras om folk som försvinner är det för mycket för en femtonåring."
 
 
 
 
 
 
Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.
 
Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.
 
Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.
 

This is us, säsong 1

Längd: 12 hr 55 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Milo Ventimiglia, Mandy Moore, Sterling Brown, Chrissy Metz, Justin Hartley.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Jack och Rebecca väntar trillingar. Men vid förlossningen uppstår komplikationer, och hela deras världsbild krossas. Men de tar de suraste citronerna som livet har att erbjuda, och gör det till något som liknar lemonad."
 
 
This is us är en tankeväckande må bra-serie som både underhåller och berör. Handlingen är lätt att hänga med i, och skådespelarna gör sina livs starkaste insatser. 
 
Familjen Pearson måste ta sig igenom mycket. 
 
Mest fastnar jag för den annorlunda dramaturgin. Serien utspelas nämligen inte kronologiskt. Istället äger den rum över flera decennier, och sammanflätar skickligt karaktärernas tidslinjer genom att växla mellan olika tidsperioder av deras liv. Istället för att använda paralleller ur det förflutna som ett komplement, är tillbakablickarna minst lika omfattande och viktiga som det nutida handlingsspåret.
 
Kate kämpar med att gå ner i vikt. 
 
Säsongens svaghet är att den ibland upplevs som utdragen. Den är också rätt förutsägbar och lite väl sentimental ibland. Men för övrigt är This is us en riktigt bra. Det är en hjärtevärmande serie som griper tag från första avsnittet och passar hela familjen.
 

Syndig

Författare: Sara Shepard.
Originaltitel: Wicked.
Serie: Pretty little liars #5.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Hanna skulle göra allt för att vara coolast i stan. Spencer rotar i familjehemligheter. Emily kan inte sluta tänka på sin nya kille. Och Aria är lite väl förtjust i mammas pojkvän. Nu när Alis mördare är bakom lås och bom tror tjejerna att de går säkra. Men de som glömmer bort det förflutna är dömda att upprepa det."
 
 
 
 
 
Syndig är en beroendeframkallande fortsättning på serien. Det är något visst med Shepards språk som gör att jag fängslas direkt. Sättet som hon formulerar texten på skapar ett väldigt behagligt flyt, och trots att detta är en thriller känns läsningen lättsam. Med det sagt så är Syndig även spännande, och trots att boken inte lider brist på klyschor kan jag lova att den är svår att lägga ifrån sig.
 
Men efter händelserna i Otrolig hade jag hoppats att serien skulle ta en ny, fräsch vändning. Därför blev jag lite besviken när bokens handling verkade upprepa sig själv, som att allt började om från ruta ett. Det får serien att verka lite tradig; som att den aldrig kommer till sitt slutmål. Dessutom kändes intrigerna inte riktigt lika gripande som i tidigare böcker, och jag upplever det nästan som att karaktärerna utvecklats baklänges och blivit mer omogna.
 
Allt som allt är Syndig en bra roman. Den har inte riktigt samma hjärta som tidigare delar, och följer förstås samma långsökta koncept. Men läsningen är faktiskt rätt spännande, och det är omöjligt att inte fastna för Shepards språk. Det spelar egentligen ingen roll vad hon skriver, allt lyckas på något magiskt vis fängsla. Syndig slutar dessutom i en cliffhanger som väcker stor nyfikenhet för fortsättningen. 
 

Wonder Woman

Regissör: Petty Jenkins.
Genre: Fantasy, action.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Danny Huston, Robin Wright, David Thewlis, Ewen Bremner, Elena Anaya.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Diana är uppvuxen på en skyddad paradisö. Men när en amerikansk pilot kraschar där och berättar om en massiv konflikt lämnar hon sitt hem, övertygad om att hon kan stoppa hotet."
 
 
Wonder woman är en rätt typisk superhjälte-film. Handlingen är enkel och händelseförloppet förutsägbart. Den har dessutom många klyschor och ologiska detaljer, samt en hel del överdrivna scener. Faktum är att filmen blir rätt fånig emellanåt; något som förstärks av bristfälliga effekter. Men trots det, tycker jag mycket om filmen.
 
Trots klyschor och ologiska detaljer underhåller filmen. 
 
Wonder woman är nämligen rätt härlig. För det första passar Gal Gadot riktigt som Diana, och jag kan inte riktigt föreställa mig någon annan i rollen. Dessutom är filmen rätt charmig. Det är roligt att se kulturkrocken när Diana kommer till människans värld, och trots att vi har sett det mesta förut kan jag inte undgå att smälta. Om man inte är för kritisk mot bristerna, så är det lätt att underhållas och koppla av till filmen.
 
Gal Gadot passar som Wonder woman. 
 
Allt som allt är Wonder woman bra; varken mer eller mindre. Den väckte intresse relativt fort och behöll det ända till eftertexterna, men hade kunnat arbeta mer för att motverka klyschor.
 

RSS 2.0