Mars, säsong 1

Längd: 4 hr 43 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Äventyr, sci-fi, dokumentär.
Releasedatum: 2017-05-02.
Skådespelare: Jihae, Alberto Ammann, Clémentine Poidatz, Anamaria Marinca, Sammi Rotibi.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Året är 2033 och mänsklighetens första bemannade resa till Mars ska just påbörjas. Under nedstigningen genom Mars atmosfär upptäcker man att rymdfarkosten krånglar."
 
 
 
Mars baseras på boken How to live om Mars av Stephen Petranek. Den har ett unikt upplägg, där ett fiktivt drama kombineras med dokumentäriska inslag så som intervjuer och gamla videor om planeten. Detta gör att serien både blir spännande såväl som lärorik. Men det har sina brister.
 
Ett team anländer på Mars för att se om liv finns. 
 
Detta är minst sagt en intressant, tankeväckande och välgjord serie. Ändå kan jag inte låta bli att undra om Mars hade blivit bättre om den varit en renodlad dokumentär eller drama. Detta för att det nu blir ett halvdant mellanting. Hattandet fram och tillbaka fungerar, men när den påhittade berättelsen blir spännande och avbryts med fakta om Mars är det svårt att hålla tillbaka irritationen. Det saktar dessutom ned tempot, och för varje avsnitt blir serien tråkigare. Det gör ont att skriva så; men faktum är att serien börjar spännande och lyckas beröra, för att sen bli allt mer händelselös. Du vet den där känslan, som skriker "jag måste se mer"? Den försvinner.
 
En ny planet, nya livsvanor, nya relationer. 
 
Som helhet är den första säsongen av Mars en intelligent och lärorik serie. Dock blir det enformigt att se på efter ett tag, och fast dramat blir riktigt spännande ibland är inte tillräckligt starkt för att skapa ett beroende.
 

Animal kingdom, säsong 1

Längd: 7 hr 30 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2017-05-02.
Skådespelare: Finn Cole, Ellen Barkin, Scott Speedman, Shawn Hatosy, Daniella Alonso.
Distributör: Warner bros.
 
"När J:s mamma dör flyttar han hem till sina hittils okända släktingar. Ledare för släktens brottsliga verksamhet är hans egen mormor som styr sina fyra söner med kärleksfull järnhand."
 
 
 
Animal Kingdom är en välspelad och småspännande serie, i liknande stil som Sons of Anarchy. Men med skillnad från den populära motorcykelserien saknar denna ett kraftfullt manus. Här är det rätt platt, med ytlig karaktärsteckning och en handling som inte riktigt klaffar.
 
Mormor Smurf leder familjens olagliga verksamhet. 
 
Fast konceptet intresserade mig redan från första början hade jag svårt att fastna för serien. Detta berodde till största del på att jag inte greps tag av karaktärerna. Alldeles för många karaktärer introduceras på samma gång och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Dessutom utforskar manuset inte dem tillräckligt noggrant, och en mer nyanserad och komplex uppbyggnad hade behövts för att engagera. Serien saknar för övrigt förmågan att beröra, och fast den ibland blir riktigt spännande satt jag ofta uttråkad.
 
Numera föräldralösa J flyttar in hos Smurf. 
 
Den första säsongen av Animal Kingdom är som helhet okej. Det blir spännande ibland och skådespelarna gör bra ifrån sig, men karaktärerna är svåra att fastna för och hårdrocksmusiken som spelas titt som tätt framkallar huvudvärk.
 

Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Middagsmörker

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #1.
Längd: 299 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"När Áilis pappa dör flyttar hon till en sameby för att bo med sin morfar. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men när mystiska saker börjar hända i byn, blir hon indragen i en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar."
 
 
 
 
 
 
 
Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.
 
Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.
 
Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.
 

Passengers

Regissör: Morten Tyldum.
Genre: Sci-fi, drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Jennifer Lawrence,
Michael Sheen, Laurence Fishbourne.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två passagerare på en resa mot en ny planet hamnar i livsfara när deras stasiskapslar plötsligt väcker dem 90 år för tidigt. Eftersom det är fel på rymdskeppet måste de rädda de 5000 andra passagerarna som sover."
 
 
 
Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.
 
I sin ensamhet väcker Jim den sovande Aurora. 
 
Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.
 
Successivt slutar skeppet fungera. 
 
Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.
 
Desperat försöker duon lista ut vad som är fel. 
 
Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Björnstad

Författare: Fredrik Backman.
Serie: Björnstad #1.
Längd: 470 sidor.
Bokförlag: Piratförlaget.
 
"Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad? Bara allt. Den betyder bara allt."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är inte det minsta sportintresserad, vilket kändes som ett problem i början av läsningen eftersom det var hockey, hockey och hockey. Jag kände mig distanserad från karaktärerna då jag inte delade deras intresse eller kunde relatera till deras passion. Dessutom är Björnstad väldigt långsam i början, och eftersom många karaktärer introduceras på samma gång fick jag svårt att särskilja dem.
 
Men efter ungefär 150 sidor blev romanen bättre. Jag var självfallet fortfarande inte sportintresserad, men trollbands allt mer av spelarnas gemenskap och kämpaglöd. Dessutom visade sig Björnstad vara betydligt mörkare än förväntat, och den fick mig att känna mer än jag trott att den skulle. Det vackra språket ingav en nästintill poetisk känsla, och spänningen som tog vid blev oväntat gripande.
 
Som helhet är Björnstad en smått utdragen men förvånansvärt kraftfull roman. Orkar man ta sig förbi de första hundra sidorna har man en minnesvärd läsning framför sig.
 

24: live another day

Längd: 8 hr 42 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, drama, thriller.
Releasedatum: 2014-09-30.
Skådespelare: Kiefer Sutherland, Yvonne Strahovsi, Mary Lynn Rajskub, Tate Donovan, Kim Raver.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter fyra års exil i London är den före detta CTU-agenten Jack Bauer tillbaka. Tillsammans med dataexperten Chloe I'Brian kämpar han mot en terrorist som försöker döda president Heller och hämnas en amerikansk drönarattack."
 
 
Live another day utgör seriens nionde säsong, och gjordes fyra år efter att 24 lagts ner. Egentligen var serien inte i behov av ytterligare en säsong, men de adrenalinpumpande nya avsnitten övertygar tittaren om att Live another day ändå är relevant. Tempot är högt och de laddade intrigerna gör det svårt att slita sig. Trots att säsongen börjar lite segt dröjer det inte länge förrän man som tittare har fastnat helt.
 
Margot Al-Harazi hotar med att spränga London i bitar. 
 
Live another day är inte lika kraftfull som många tidigare säsonger; kanske för att tiden som gått skapat distans till karaktärerna. Ändå är den riktigt stark, och det känns fantastiskt att återigen följa Jack Bauer. Säsongen har kvar seriens framåtdrivande energi och är actionfylld från början till slut. Dessutom är det härligt att återse flera av de förstklassiga skådespelarna från tidigare delar. Ännu oöverträffade Kiefer Sutherland är som alltid exemplarisk i den ikoniska rollen, och det är roligt att även återse Mary-Lynn Rajskub, Kim Raver, William Devane och Tzi Ma. Men även nykomlingarna gör stort intryck, och jag imponeras över hur väl de gestaltar sina komplexa karaktärer.
 
CIA-agenten Kate Morgan försöker stoppa terroristattacken. 
 
Men trots sitt starka manus och sina utmärkta skådespelare är Live another day inte en fullträff. Den använder samma mall som styrt tidigare säsonger, vilket gör vändningarna mindre effektfulla. Dessutom har säsongen en del klyschor, och trots några sorgliga scener berörde den inte mig lika mycket som föregående säsonger gjort. Detta beror dock troligen på att ribban satts så högt av tidigare delar: jag har trots allt storbölat som ett litet barn till vissa avsnitt.
 
Ett gäng kapade drönare orsakar förstörelse i staden. 
 
24: live another day är ett explosivt serieavslut som effektivt får tittarens adrenalin att pumpa, och trots mantrat ”bara ett avsnitt till” tog säsongen ut på bara någon dag. 24 är en av de bästa serierna som jag någonsin har sett, och fast Live another day inte är seriens starkaste del höll den mig fast i ett stenhårt grepp.
 

Collateral Beauty

Regissör: David Frankel.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Peña.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Warner Bros.
 
"När Howard drabbas av en tragedi och börjar dra sig undan från omgivningen tänker hans vänner ut en plan för att nå fram till honom – innan han förlorar allt. De vill visa att även den svåraste förlust kan leda till ögonblick fyllda av glädje, och att kärlek, tid och död flätas samman i ett liv som levs fullt ut."
 
Fast filmens koncept varken är trovärdigt eller särskilt klyftigt, fastnade jag direkt. Det var annorlunda och dumt, men minst sagt underhållande. Collateral Beauty fick mig att skratta och må bra, och hade dessutom många duktiga skådespelare som gav dramat ett välbehövt djup. Den gripande berättelsen hade därtill potential till att bli både kraftfull och berörande. Men successivt rann denna potential ut i sanden. Gradvis blev filmen allt mer orimlig, och ju närmare den kom sitt slut desto fånigare blev den. 
 
Howard tror att han besöks av Döden, Tiden och Kärleken. 
 
För det första tar Collateral Beauty sig an för mycket. Istället för att fokusera på skildringen av Howard, försöker den visa att alla har sina bekymmer. Det gör dramat ofokuserat och spretigt, och ger inte tillräckligt med skärmtid åt huvudpersonen för att han ska kännas äkta. Dessutom – och detta är mitt största problem – är jag riktigt besviken på slutet. Det förstör verkligen allt. Filmens tidigare misstag kunde jag förlåta eftersom den fortfarande roade mig, men de sista tjugo minuterna är så krystade att det kryper i huden. Slutvändningen är rent utav skrattretande löjlig.
 
Vännerna intalar sig att det är för Howards bästa när han görs till åtlöje. 
 
Collateral Beauty gör mig verkligen kluven. Å ena sidan tyckte jag mycket om dramat den första timmen, men allteftersom filmen blev ytligare och dummare förlorade jag intresse. De sista tjugo minuterna är bedrövliga, och jag förstår inte alls hur David Frankel resonerat kring slutet.
 

Tisteltankar

Författare: Anette Eggert.
Serie: Fristående.
Längd: 238 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Linn kan känna sitt hjärta klappa nästan hela tiden. När mamam tjatar, när hon tänker på mormor, när hon ska välja plats i klassrummet och när hon kollar på Tim. ibland känns det nästan som att det ska klappa sig ur bröstet på henne. Det är då tankarna kommer. De elaka tankarna. Tisteltankarna."
 
 
 
 
 
 
Tisteltankar är en sådan där bok som bara är. Bokens problem är inte att den är dåligt skriven eller ogenomtänkt. Det är snarare att den aldrig väcker intresse, och lämnar mig så neutral att jag ifrågasätter dess värde.
 
Fast jag känner igen mig i sättet som protagonisten Linn resonerar, hennes osäkerhet och ideal har jag svårt att knyta an till henne. Hon är inte en tillräckligt komplex karaktär och känns inte som en verklig person. Detta skildrar även handlingen, som även den är platt och uttryckslös. Också språket känns lider av detta, och fast det inte är något fel på skrivstilen i sig upplever jag den som rätt intetsägande och opersonlig. Det finns helt enkelt inget som rycker tag eller sticker ut.
 
Som helhet är Tisteltankar en bok som inte egentligen är dålig någonstans, men som inte väcker känslor eller får läsaren att bry sig om karaktärerna. Den bara är, och gör därför inget intryck.
 

Havets djup

Författare: Annika Thor.
Serie: En ö i havet #3.
Längd: 241 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"I snart fyra år har Steffi och hennes lillasyster Nelli varit i Sverige. Steffi går i läroverket i Göteborg, och var bara tolv när hon skildas från mamma och pappa på järnvägsstationen i Wien. Nu är hon sexton, på väg att bli vuxen. Hela livet ligger framför henne. Om bara kriget tog slut."
 
 
 
 
 
 
 
Jag gråter sällan av böcker. Det krävs en väldigt stark känsla av tillhörighet för att jag ska beröras så pass mycket av en fiktiv händelse att tårarna kommer. Men i Havets djup kunde jag inte hålla dem tillbaka. Jag har upplevt så mycket ihop med karaktärerna och följt dem så nära inpå livet att de numera känns som en del av mig. Så när hoppet, som jag desperat klamrat fast vid tillsammans med Steffi, slets ifrån mig, var det som om andan slogs ur mig. Under seriens gång har jag helt enkelt blivit så engagerad i hennes liv, att det till slut bara krävdes en liten knuff för att tårarna skulle börja rinna.
 
Fast värmande områden som vänskap och gemenskap fortfarande är betydande i serien, tacklar Havets djup också allvarligare ämnen, som sexuella övergrepp och sorgen efter att ha förlorat någon närstående. Havets djup är således mörkare än tidigare delar, och det känns som att den riktar sig till en lite äldre målgrupp. Dessutom kombineras den vackra coming of age-berättelsen med kraftfulla inslag av Andra Världskriget, som närvarar mer påtagligt än i Näckrosdammen.
 
Havets djup är som helhet en riktigt bra, tankeväckande bok som skildrar Andra Världskriget på ett mycket annorlunda sätt. Med skillnad från många andra historiska romaner utspelas Havets djup på ett säkert avstånd från kriget, med karaktärer som inte ser fasorna med egna ögon. Ändå lyckas boken beröra, och det är mycket intressant att läsa om händelserna ur ett så avvikande perspektiv. 
 

En dag kommer jag tillbaka

Författare: Sharon Guskin.
OriginaltitelThe Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
 
 
 
 
 
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
 
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa. 
 
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
 
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang. 
 

Ni kommer sakna mig

Författare: Moa Herngren.
Serie: Fristående.
Längd: 303 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När mamma åker till Dalarna med sin nya kärlek och pappa flyger till Mallorca med sin familj blir My kvarglömd. Istället för att avslöja misstaget bestämmer hon sig för att dra och klara sig på egen hand. Om hon inte är önskvärd så ska de slippa henne."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av boken. Att den skulle vara fartfylld? Spännande? Ha oväntade vändningar? Hur som helst är Ni kommer sakna mig inget av det där.
 
Eftersom konceptet med en runaway som ger sig in på en kriminell bana lät intressant i mina öron, satte jag ivrigt igång med läsningen. Men redan efter ett par sidor kände jag att Ni kommer sakna mig inte var en bok för mig. Både språket och tempot hade ett finger med i detta, men största problemet var huvudkaraktären My. Jag hade svårt för henne redan från första stund, och ju mer jag läste desto gnälligare och mer osympatisk framstod hon. Jag kunde inte alls relatera till hennes egocentriska tankesätt, och irriterades på avsaknaden av förståelse och omtanke. När jag gav mig in i läsningen hoppades jag på en spännande berättelse om någon som flydde från hemska förhållanden, men i själva verket handlar det om en bortskämd tonåring som är trött på att inte alltid sättas i första hand. Det hela är oerhört omoget, och genom boken beter hon sig mer som en klagande sjuåring än någon som snart är vuxen.
 
Ni kommer sakna mig är som helhet en rätt ytlig bok. Konceptet hade kunnat utforskas mer noggrant och karaktärerna hade behövt göras mer dynamiska. Som det är nu känns berättelsen platt, och som läsare greps jag inte tag av handlingen då jag saknar trovärdighet och hjärta. Ni kommer sakna mig är dessutom rätt långsam, och det tar ett tag innan romanen kommer igång. Som tur är ökar tempot framåt slutet, och där lyckas boken fånga mitt intresse på ett annat sätt. Dessvärre kom det för sent för att kompensera för tidigare svackor.
 
Allt som allt är Ni kommer sakna mig en rätt medioker läsning som inte gjorde ett särskilt stort intryck.
 

Florence

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
 
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
 
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
 
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
  
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
 
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.  
 
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
 

Näckrosdammen

Författare: Annika Thor.
Serie: En ö i havet #2.
Längd: 244 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Steffi ser fram emot att börja i läroverket, men allra mest ser hon fram emot att träffa Sven igen. Sven är Steffis hemliga kärlek, men hon vet inte om känslorna är besvarade. Lika starkt som Steffi längtar efter kärleken saknar hon sina föräldrar som är kvar i Wien. Nu har det gått ett år sedan flickorna kom till ön i havet, och än har föräldrarna inte kommit iväg."
 
 
 
 
 
 
Precis som En ö i havet sveper Näckrosdammen in läsaren med en värmande må bra-känsla. Den vackra berättelsen har en oerhört fin ton och en behaglig stämning som smittar av sig och får läsaren att längta till sommaren. 
 
Det är både mysigt och intressant att läsa om 1940-talets Sverige i Näckrosdammen. Annika Thor beskriver allting väl, och som läsare är det lätt att se det lilla samhället och det annorlunda vardagslivet framför sig. Thors målande och nästintill poetiska språk gör att sidorna flyger förbi, och hennes sätt att skildra vänskap, klasskillnader och hopp inspirerar. Hon har dessutom skapat väldigt trovärdiga och sympatiska karaktärer, och trots att jag föredrog den mindre kärlekskranka versionen av Steffi i En ö i havet tycker jag fortfarande mycket om henne.
 
Men trots att Näckrosdammen är en trevlig och tankeväckande läsning känns den inte lika kraftfull som sin föregångare. Detta för att:
  • kriget har hamnat ur fokus och blivit ett mer subtilt inslag i bakgrunden
  • jag saknar lillasystern Nelli, som inte är med särskilt mycket
  • boken har färre berörande ämnen, så som mobbning och kulturkrockar
  • jag föredrog ömiljön från första boken framför Näckrosdammens stadsmiljö.

Som helhet är Näckrosdammen en trivsam och inspirerande läsning. Annika Thors språk är underbart, och det är intressant att läsa om den förgångna verkligheten. Fast boken har en del brister tycker jag mycket om den, och jag ser fram emot fortsättningen. 

 


Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regissör: Felix Herngren, Måns Herngren.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jens Hultén, Iwar Wiklander, David Wiberg, Colin McFarlane.
Releasedatum: 2017-05-08.
Distributör©Disney.
 
"Allan Karlsson och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. När Allan en dag bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA."
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en förvånansvärt underhållande efterföljare till Hundraåringen. Den har ett högre tempo än vad jag minns förra filmen hade, och många tokiga händelser som driver fram den absurda handlingen. De språkliga missförstånden roar, och trots att få av skämten är originella lyckas de få mottagaren att dra på smilbanden.
 
Allan ger sig ut för att hitta receptet till Folksoda. 
 
Precis som sin föregångare växlar Hundraettåringen mellan nutid och tillbakablickar. Filmen inkluderar likaså en del kopplingar till verklig historia, där vi får se hur Allan har påverkat händelserna så som vi känner till dem. Detta sker dock inte i samma mån som i Hundraåringen, och på något sätt känns filmen inte heller lika välbalanserad. Manuset är stundtals ansträngt och flera av scenerna känns framtvingade och krystade. Dessutom växlas det ofta mellan kontrasterande stilnivåer, vilket gör att filmen inte alltid känns väl sammanhållen.
 
Även sonen Benny bygger upp en besatthet för receptet. 
 
Det finns ingen tvekan om att Robert Gustafsson är en stjärna. Precis som i Hundraåringen underhåller från början till slut med sin ojämförliga porträttering av Allan. Dessvärre hamnar han lite i skymundan. I Hundraettåringen ges sidkarkatärerna väldigt mycket utrymme, och på så sätt får Gustafsson förhållandevis lite skärmtid. Jag hade helt enkelt velat se mer av honom. Detta speciellt med tanke på att Hundraettåringen inte har många bra skådespelare bortsett från just Gustafsson. David Wiberg är flamsig och all over the place, medan nykomlingen Shima Niavarani – som ersatt Mia Skäringer som Bennys flickvän – känns oseriös och inte alls lever upp till förväntningarna.
 
Grabbgängets äventyr för dem över kontinenterna. 
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är varken nyskapande eller unik. Ändå är det en förvånansvärt trevlig och underhållande tittarupplevelse.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney. 

En ö i havet

Författare: Annika Thor.
SerieEn ö i havet #1.
Längd: 286 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljerlser. De har skiljts från sina föräldrar, och Steffi har lovat att ta hand om sin lillasyster. På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de har väntat sig. Här finns bara hav och sten. Det luktar fisk och ingen talar deras språk. Här ska de bo, vid världens ände. På en ö i havet."
 
 
 
 
 
 
En ö i havet är en förvånansvärt kraftfull läsning. Romanen är enkel men berörande, och behandlar flera viktiga teman så som mobbning, ensamhet och kulturella skillnader. Handlingen skildrar en sida av Andra världskriget som är relativt outforskad i litteratur, men det blir snabbt tydligt att det är en sida värd att ta del av. Det är både intressant ur ett historiskt perspektiv, men också oerhört gripande att läsa om som medmänniska.
 
Annika Thor har ett riktigt behagligt språk och texten i En ö i havet flyter på oerhört fint. Hon har dessutom en väldigt uttrycksfull stil, och målar skickligt upp det lilla samhället på ett levande sätt. Jag uppskattar verkligen den tidsenliga beskrivningen av vardagslivet, då det skapar en tydlig kontrast mot vår moderna tillvaro. Det ger också en tydlig bild av ön och karaktärerna, och som läsare är det väldigt lätt att se alltsammans framför sig.
 
I början hade jag lite svårt att relatera till karaktärerna, men allteftersom läsningen fortskrider blir de allt mer komplexa, sympatiska och intressanta att följa. De får mer kött på benen för varje sida, och framåt slutet känns de nästan som verkliga individer. Som ett kuriosum kan jag nämna att jag ungefär halvvägs igenom läsningen började få flashbacks, och det var inte förrän då som jag insåg att boken för länge sedan gjorts till en tv-serie. Denna tittade jag lite sporadiskt på när jag var yngre, och efter att ha läst romanen känner jag att det skulle vara väldigt roligt att återuppta tittandet ur ett mer vuxet perspektiv.
 
Som helhet är En ö i havet överraskande bra. Trots att romanen tar upp en del hemskheter och orättvisor inger den läsaren en trivsam känsla som gör den till en perfekt sommarläsning. 
 

En förtrollad ö

Författare: Nora Roberts.
OriginaltitelDance upon the air.
SerieThree sisters island #1.
Längd: 325 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Nell lyckas få jobb på det mysiga caféet i Three Sister Islands bokhandel dröjer det inte länge innan hon bestämmer sig för att slå sig ner i det lilla samhället för gott. Hon lär känna öns invånare, men hur trygg är Nell egentligen? På flykt undan ett destruktivt förhållande vågar hon inte avslöja sin verkliga identitet. "
 
 
 
 
 
Något med Nora Roberts sätt att skriva försvårar för mig att fastna för hennes böcker. Något med språket gör det svårt att anknyta till karaktärerna och gripas tag av handlingen. Jag kommer helt enkelt aldrig in hennes berättelser ordentligt. En förtrollad ö är inget undantag. Trots att jag tycker att protagonisten Nell är intressant som person hade jag svårt att engageras av hennes liv. Dessutom döljer det snygga omslaget en småtråkig dussinbok. Handlingen är nämligen både förutsägbar och oorginell.
 
Det romantiska förhållandet mellan Nell och Zack fungerar okej, men utstrålar inte en särskilt påtaglig kemi eller passion. Läsningen värmde inte i bröstet, och fick inte heller det att pirra i magen. Detta är både på grund av språket, men också för att jag hade väldigt svårt för Zack som karaktär. Jag tycker inte att han beter sig schysst mot Nell, och jag irriterades otroligt mycket över hans dominans. Trots att han vet att Nell tidigare har varit i ett destruktivt förhållande beter han sig som en skitstövel: han pressar henne, ignorerar hennes panikattacker och bryr sig inte om när hon blir obekväm av hans beröring. Det tycker jag inte är okej någonstans.
 
Ytterligare något som störde mig var bokens magiska element. Som ni vet avgudar jag romaner med trolldom och häftiga häxkonster, men i En förtrollad ö känns det övernaturliga malplacerat. Det känns som att Nora Roberts inte har kunnat bestämma sig för vilken genre boken ska tillhöra, och det gör att handlingen upplevs som ofokuserad. Magin känns helt enkelt opassande och överflödig i bokens kontext.
 
Som helhet gjorde En förtrollad ö inte särskilt stort intryck på mig. Det är en okej bok, och jag ska ge fortsättningen en chans, men min erfarenhet av Nora Roberts ger mig låga förväntningar. 
 

American Honey

Regissör: Andrea Arnold.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sasha Lane, Shia LaBeouf, Riley Keough, McCaul Lombardi, Arielle Holmes.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"En livsbejakande tonårsrebell ansluter sig till en grupp likasinnade. Tillsammans stjäl, luras och festar de sig fram genom landet."
 
 
 
 
American Honey är ett annorlunda men sevärt drama, med energipulserande stämning, snyggt foto och duktiga skådespelare. Berättelsen är vacker, och budskapet om att våga drömma och se livets möjligheter träffar direkt i hjärtat. Dessutom är det förvånansvärt intressant att följa Star och hennes bestyr.
 
Star förälskar sig i gruppledaren Jake. 
 
Men på grund av en del brister når American Honey inte ända fram. Filmen är lite ofokuserad, och väckte inte ett genuint intresse för karaktärerna då mycket bakgrundsinformation saknas. Men den största svagheten är ändå dess längd. American Honey är hemskt utdragen och det händer inte tillräckligt mycket för att fylla ut tiden på ett effektivt sätt. Många scener känns upprepande och pågår alldeles, alldeles för länge. Som tittare får man därför inte samma energi och passion som karaktärerna – vilket är synd, för med en tydligare riktpunkt och en mer komprimerande klippning hade American Honey kunnat bli riktigt gripande.
 
Gänget tar sig genom landet och tjänar pengar på alla sätt de kan. 
 
Den originella American Honey visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Ändå når den inte ända fram, och filmen hade behövt vara lite mer… händelserik, för att göra ett bestående intryck på mig.
 

Otroligt

Författare: Sara Shepard.
OriginaltitelUnbelievable.
SeriePretty Little Liars #4.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"A har förvandlat Arias, Spenders, Hannas och Emilys trygga liv till en mardröm. Emily har skickats till sina konservativa kusiner, Spencer oroar sig för att hon haft något att göra med mordet på Alison och Hanna kämpar för sitt liv på sjukhuset. Medan hoten från A blir allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot, måste tjejerna avslöja sanningen innan någon av dem blir A:s nästa offer."
 
 
 
Pretty Little Liars-böckerna är väldigt svåra att släppa taget om, och Otroligt är inget undantag. Faktum är att det är den starkaste delen hittills i serien. Spänningen ökar, intrigerna tätnar och det är något visst över Shepards språk som gör alltsammans trollbindande. Romanen är oerhört lätt att ta till sig, och trots att den har fler brister än vad jag kan räkna till kan jag inte undgå från att älska den.
 
Precis som sina föregångare är boken förutsägbar, långsökt och väldigt klyschig. Dessutom är hela konceptet med A absurt, och som läsare ser jag inte någon logisk förklaring till hur A kan vara så allvetande. Det hela känns orealistiskt och näst intill dumt. Ändå fångar boken min uppmärksamhet, och som genom magi skapas ett obrytbart beroende. Jag relaterar till karaktärerna, fascineras av mysteriet, fängslas av konspirationerna och förälskar mig i språket. Fast jag så tydligt ser att Otroligt inte är särskilt genomtänkt blir den en riktig bladvändare, och genom hela läsningen undrar jag vad som kommer att hända härnäst.
 
Precis som med seriens tidigare delar har jag en älska/hata-relation med guilty pleasure-romanen Otroligt. Stor eloge till Shepard som lyckas skapa ett så stort engagemang över så lite.
 

RSS 2.0