Submergence

Regissör: Wim Wenders.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, James McAvoy, Alexander Siddig, Reda Kateb, Jannik Schümann, Godehard Giese.
Releasedatum: 2018-10-15.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon förbereder sig för ett djuphavsprojekt. Han arbetar som spion och ska snart resa iväg för att stoppa ett terrordåd. Efter att de skilts åt tillfångats James av jihadister. Danielle, tusentals meter under vattenytan, slits mellan kärleken till James och rädslan att hans intresse har svalnat, eftersom hon inte fått kontakt med honom.
 
 
 
En behaglig stämning. Vackra vyer. Briljanta skådespelare. Vad finns det att inte gilla? Tyvärr ligger alla gobitar på ytan, och analyserar man Submergence lite mer på djupet finns mycket att sakna.
 
 
Jag fastnade snabbt vid den avslappnade och stillsamma tonen som Submergence utstrålade. Dessvärre omvandlades den efter en tid till att bara kännas… tråkig. Tempot är väldigt långsamt och det händer inte mycket under filmens gång. Skådespelarnas insatser känns därtill lite teatriska, och jag övertygades aldrig av Danielles och James känslor för varandra. 
 
 
Svårast hade jag emellertid för handlingen, som är för tunn och spretig för min smak. Vi får följa två eller tre olika paralleller som helt enkelt inte klaffar med varandra. Sen känns det som att Submergencesaknar ett avslut; en klimax. Filmen slutar utan att det egentligen har hänt något nämnvärt, vilket gör att hela upplevelsen känns rätt intetsägande. Det är jättesynd, för Submergence hade sådan potential, men i slutändan föll alltsammans platt.
 
 
Allt som allt är Submergence ett drama med bra utgångsläge, men som saknar det exalterande narrativet som krävs för att verkligen gripa tag.
 

I feel pretty

Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amy Schumer, Michelle Williams, Tom Hopper, Rory Scovel, Emily Ratalkowski, Aidy Bryant, Busy Phillipps.
Releasedatum: 8 oktober 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
Renee försöker varje dag att övervinna sin osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Efter att ha ramlat och slagit i huvudet, vaknar hon upp helt övertygad om att hon är världens vackraste och driftigaste tjej. Med nytt självförtroende tar hon sig an livet. Men vad händer när hon upptäcker att hon är samma Renee som tidigare?
 
Jag satte på I feel pretty utan några förväntningar. I princip det enda som jag visste var att Amy Schumer hade huvudrollen, vilket i mina ögon inte var ett gott tecken. Detta eftersom jag enbart sett henne i överdrivna, festfokuserade filmer som inte alls fallit mig i smaken. Det var därför med stor förvåning som jag faktiskt gillade filmen. Riktigt mycket.
 
En smäll i huvudet är Renees väg till självförverkligande. 
 
I feel pretty är definitivt inget mästerverk, men långt över förväntan. Filmen är faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade åt alla missförstånd, och njöt helt enkelt av den lättsamma stämningen. I feel pretty är så där plågsamt rolig. Du vet, ungefär som när man tittar på Mr. Bean, där man skäms för huvudkaraktären. Precis så var I feel pretty. Tro det eller ej, men Amy Schumer gör också riktigt bra ifrån sig, och jag diggar verkligen självsäkerheten hon förmedlar i sin roll.
 
I kosmetikabranschen betyder utseende allt. 
 
Sen är I feel pretty förstås inte utan brister. Den är förutsägbar, stundtals överdriven och ibland lite för klyschig.  Men bortsett från det är filmen riktigt bra. Det är en må bra-rulle med klockren humor och ett nyskapande koncept. Söker du en ny komedi, är det ett givet val.
 

The Walking Dead, säsong 8

Längd: 12 hr 11 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Melissa McBride, Danai Gurira, Lauren Cohan, Chandler Riggs.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Världens grymhet har gått hårt åt Rick Grimes och resten av gruppen. De lever under Frälsarnas styre, och är trötta på att känna sig maktlösa. Men med Hilltop, Kingdom och Alexandria bakom sig, är Rick redo att leda ett fullskaligt krig för att säkra en bättre framtid. Målet är att störta Negan. Tillsammans.
 
 
 
Den åttonde säsongen av The walking dead har fått hård kritik. Och jag förstår varför. Den innehåller många logiska luckor. Fokus ligger inte längre på de levande döda. Karaktärernas sätt att agera känns inte alltid passande deras personligheter. Och konflikterna dras ut på alldeles för länge. Jag vet allt detta. Ändå kan jag inte undgå att sitta som på nålar och njuta helhjärtat av varje sekund.
 
Negan fortsätter att hota Ricks grupp. 
 
Fast säsongen är lågmäld, har den i mina ögon fullt ös från första avsnittet. Det är gripande, brutalt och mycket, mycket spännande. Stämningen är elektrisk, musiken ger mig gåshud och skådespelarna känns vid det här laget som min familj. Ja, The walking dead är inte vad den än gång vad. Men fan, vad bra den är ändå.
 
Alexandria, Hilltop och Kungariket måste samarbeta för att ta ner Saviors. 
 
Som ni förstår tycker jag alltså mycket om den åttonde säsongen av The walking dead. Det finns inte så mycket mer att säga: har du följt serien ända tills nu, så borde du absolut se vidare.
 

Mörkrets löfte

Författare: Rick Riodan.
OriginaltitelThe dark prophecy.
Serie: Apollon #2.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Apollon börjar tröttna på att ha akne, blodomlopp och en pytteliten mänsklig hjärna. Han lämpar tryggheten i halvblodslägret och tillsammans med Leo, Kalypso och bronsdraken Festus drar han västerut för att leta orakel. Attans otur att en ond romersk kejsare som gillar att tortera undersåtar, djur och före detta gudar står i vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina känslor gentemot Mörkrets löfte är kluvna. Ska vi börja med det som jag tyckte om? 
 
Humorn är bokens styrka. Jag älskar humorn. Karaktärerna är så där härligt kaxiga, händelserna underbart absurda och missförstånden som blossar upp till höger och vänster fick mig att le stort. Att sen varje kapitel inleds med en komisk haiku skadar inte heller. Jag gillar också det lättsamma språket och den engagerande berättarrösten, som grep tag redan vid första meningen.
 
Men Mörkrets löfte är inte särskilt originell. Boken började bra, men jag förlorade snabbt mitt intresse. Inte för att boken på något sätt blir sämre. Nej då, den håller en stadig nivå rakt igenom. Men jag har läst alltsammans förut och tillslut blir det väldigt mättat, förutsägbart och tradigt. Just i början var likheterna inte lika påtagliga eftersom det var ett tag sedan jag läste en roman av Riordan. Men för varje kapitel började mönstren lysa igenom allt starkare, vilket tyvärr drar ner helheten mycket. Mörkrets löfte är bra, men har inget som utmärker den i förhållande till Riordans andra böcker.
 
Alltså: i sin helhet är Mörkrets löfte en typisk Riordan-bok. For better and for worse.
 

Isle of dogs

Regissör: Wes Anderson.
Genre: Äventyr, komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton, Bob Balaban, Jeff Goldblum, Bill Murray, Greta Gerwig, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 15 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Tolvårige Atari arbetar för stadens korrupte borgmästare. När alla hundar i staden skickas iväg till en soptipp, tar Atari saken i egna händer och beger sig dit i hopp om att hitta sin vakthund Spots. 
 
 
 
 
Isle of dogs är en riktigt svår film att recensera. Jag vet knappt vad jag tycker om filmen. Ena halvan av mig älskade den och är hänförd. Förundrad. I vördnad. Den andra halvan är inte lika imponerad. Låt mig förklara.
 
 
Isle of dogs är en stop motion-film som utspelas i ett dystopiskt Japan. I och med att filmen är använder enbildstagningar, ser rörelserna lite ryckiga ut – vilket kan störa en viss publik. Men personligen tycker jag att animeringstekniken är tjusande och läcker. Nu är dockornas skiften visserligen inte lika diskreta som i exempelvis Kubo och de två strängarna, men det hela är ändå riktigt snyggt gjort. Tillsammans med den episka musiken skapades genuin inlevelse.
 
 
När det kommer till själva handlingen vet jag knappt vad jag ska skriva. Isle of dogs är väldigt, väldigt annorlunda, och går inte riktigt att likställa med något annat som jag har sett. Stundtals är filmen väldigt rolig. Jag skrattade åt det rent absurda som hände. Jag lyckades också bli berörd, vilket förvånade mig. Men samtidigt… jag vet inte. Jag har svårt att registrera det som har hänt. Det var lite för bisarrt för mig, kanske.
 
 
Allt som allt tycker jag ändå att Isle of dogs är en bra film. Tror jag.
 

Köttets lustar

Författare: Robert Kirkman m.fl.
OriginaltitelThe heart's desire.
Serie The walking dead #4.
Längd: 144 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Livet i fängelset börjar bli intressant för Rick Grimes och resten av överlevarna. Relationerna hettar till för att sedan slockna efter natten, vilket förändrar allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste de tre första delarna ur The walking dead-serien för mer än fyra år sedan. Och det jag fick ut utav upplevelsen då var följande: ingenting. Nu på senare tid har mitt intresse för grafiska romaner emellertid växt, vilket återupplivat nyfikenheten för serien. Var den verkligen så tråkig som jag minns? Eller läste jag den bara i fel tidpunkt av mitt liv?
 
Det visade sig att det senare stämde. Precis som jag hade misstänkt uppskattade jag The walking dead betydligt mer nu. Jag tror att det beror på att grafiska romaner kräver ett helt annat sätt att läsa. Jag är van vid att läsa orden och snabbt skynda vidare, men nu behövde jag stanna till och ta mig tid att titta på bilderna också – vilket 19-åriga jag helt enkelt inte hade tålamod med.
 
Så vad tycker jag egentligen om Köttets lustar? Det är en bra bok. Spännande och precis lagom engagerande. Berättelsen blir visserligen ibland lite enformig då mycket fokus ligger på just våld och sex, men jag förlorade aldrig intresset. Jag är också djupt imponerad av illustrationerna. Tänk vilken tid det måste ha tagit att rita allt detta! Stor eloge och all respekt till grafikern.
 
Köttet lustar gör mig sugen att läsa vidare i The walking dead-serien. Är du nyfiken på att se vad som grundar den kritikerrosade succéserien rekommenderar jag den varmt.
 

The wall

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, krig.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, John Cena.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
De två soldaterna Allan och Shane är ute för att kontrollera en del av en rörledning i öknen i Irak efter kriget. Plötsligt blir de beskjutna. Shane skadas svårt och Allan får en kula i benet. De söker skydd bakom en sönderfallande mur och måste göra allt för att överleva en osynlig prickskytt som sitter med alla trumf på hand.
 
 
 
 
The wall fångade aldrig upp mitt intresse. Det syns så tydligt att det är en lågbudgetfilm. Miljön är begränsad, skådespelarna få och manuset händelsefattigt. Det finns inga påkostade specialeffekter och helheten känns helt enkelt… färglös.
 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. De är för bleka, och vaga i sin uppbyggnad. Som tittare lär vi inte känna dem ordentligt, och de frekventa dumdristiga besluten som tas av dem får dem att sjunka i mina ögon. Därtill är handlingen för enformig i min smak. Jag tycker faktiskt att The wall är rätt tråkig: ingenting leder någonstans.
 
Som helhet är jag besviken på The wall. Jag hade förväntat mig ett spännande och actionfyllt krigsdrama, men fick istället en stillsam och enformig B-film.
 

Homeland, säsong 7

Längd: 10 hr 36 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Skådespelare: Claire Danes, Mandy Patinkin, Elizabeth Marvel, Linus Roache, Morgan Spector, Sandrine Holt.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Med en paranoid president som står inför en utredning och ett land som är på gränsen till att slita sig självt i bitar, måste Carrie och Saul besluta vem de kan lita på. De måste avslöja sanningen och motarbeta en konspiration.
 
 
 
 
 
När jag gav mig in i seriens fortsättning, var jag osäker på vad jag hade att förvänta mig. Homeland har gått så himla mycket upp och ner. Vissa säsonger är briljanta. Andra rätt tråkiga. Det var därför med en blandning av upphetsning och viss reservation  som jag startade första avsnittet. Så hur var egentligen seriens sjunde och näst sista säsong?
 
 
Riktigt bra. Den sjunde säsongen av Homeland var definitivt över förväntan. Efter att ha blivit besviken på föregångaren var jag beredd på att serien successivt skulle vandra utför, men jag tyckte verkligen om den här installationen. Den är oerhört spännande att följa. Stämningen är så tät att man nästan kan ta på den, och actionscenerna fick mig nästan att tappa andan. Att säsongen dessutom innehåller många intriger, fick mitt konspirationsälskande jag att förälska mig ytterligare.
 
Men det som verkligen gör den sjunde säsongen av Homeland enastående, är skådespelarna. De. Är. Så. Bra! Särskilt Claire Danes. Säga vad man vill om henne – jag är själv inte ett särskilt stort fan – men hon kan verkligen agera. Det hon gör känns så äkta, så nära, så rått. Jag tror på det jag ser, och övertygas av alla känslor hon vill förmedla. Och det gäller de flesta skådespelarna i serien. De är sina karaktärer.
 
 
Som helhet är jag glatt överraskad över hur bra den sjunde säsongen av Homeland visade sig vara. Eller, överraskad och överraskad. Jag vet ju att Homelandär en fantastisk serie, men efter ett antal dippar vågade jag inte riktigt hoppas. Har du samma reservationer som jag hade, kan jag emellertid intyga dig redan nu att de är onödiga. Den sjunde säsongen är toppen. Se den.
 

Kvinnan i fönstret

Författare: A.J. Finn.
OriginaltitelThe woman in the window.
Serie: Fristående.
Längd: 457 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
Anna lever ensam. Om dagarna dricker hon vin och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. Den perfekta familjen. Men en kväll blir Anna vittne till något hon inte borde ha sett. Och hennes värld faller samman. Vad såg hon? Har hon inbillat sig? Och vem är egentligen i fara?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läser sällan thrillers. Särskilt inte psykologiska thrillers. I min värld är det bara ett fint sätt att säga ”långsam spänningsroman som aldrig blir riktigt spännande”. Av den anledningen var mina förväntningar inför Kvinnan i fönstret inte särskilt höga. Samtidigt har lovorden regnat över boken, vilket gjorde att jag på samma gång inte kunde undgå att se fram emot läsningen. Och jag måste erkänna att den var förvånansvärt gripande.
 
Kvinnan i fönstret är inte en särskilt revolutionerande roman. Den har inte några chockerande vändningar, tempot är lite långsamt och det tog mig rätt lång tid att verkligen fastna. Ändå hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Protagonisten är väldigt intressant att läsa om, lätt att sympatisera för och förvånansvärt enkel att relatera till. Hennes ångest och oro är trovärdigt återgivna, och jag gillar verkligen att hennes berättarröst inte är helt pålitlig. Istället får man som läsare själv lista ut vad som stämmer och inte, vilket gör det hela ännu mer spännande. För övrigt tycker jag mycket om att kapitlen är korta, då det bidrog till ett himla bra flyt på texten.
 
Som helhet är Kvinnan i fönstret bra. Riktigt bra, om jag ska jämföra med tidigare psykologiska thrillers som jag har läst. När jag väl hade tagit mig igenom de där första, 100 sega sidorna var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag ville veta mer.
 

The seagull

Regissör: Michael Mayer.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 95 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Elizabeth Moss, Saoirse Ronan, Michael Segen, Annette Bening, Corey Stoll, Mare Winningham, Brian Dennehy.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En tragikomisk historia utspelar sig när vänner och familj samlas, eftersom alla är förälskade i någon som i sin tur är förälskad i någon annan.
 
 
 
 
 
Jag är så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men vad det än var så levde The seagull inte upp till mina förväntningar.
 
 
The seagull baseras på den ryska pjäsen med samma namn av Anton Cekhov, som nått stora framgångar. Men filmen lyckas dessvärre inte lika väl. Jag vet inte riktigt varför, men jag engagerades helt enkelt inte: varken av handlingen eller karaktärerna. Istället upplevde jag tempot som tradigt och händelserna som få och ointressanta. Och trots de många duktiga skådespelarna fastnade jag helt enkelt inte för deras roller. De kändes för överdramatiserade. För intetsägande. För platta. Vilket den häpnadsväckande vackra miljön och det briljanta fotot tyvärr inte kompenserar för.
 
 
Det vore fel av mig att skriva att The seagull är en dålig film. Men det är en sådan där film som har potential, men aldrig kommer i närheten av att utnyttja den. Följden blir ett plattfall, där publikens genuina engagemang lyser med sin frånvaro.
 

Solo: A Star Wars story

Regissör: Phil Lord, Christopher Miller.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör©Disney
 
Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Calrissian. Resan visar sig bli helt avgörande för honom.
 
 
 
 
 
På något sätt lyckas Solo: a Star Wars story både vara bättre och sämre än jag förväntade mig. Den är bättre på så sätt att den snabbt fångade upp mitt intresse. Det är lätt att tycka om karaktärerna och Alden Ehrenreich passar otroligt bra i rollen som unga Han Solo. Därtill är de visuella effekterna riktigt snygga, och jag kan inte undgå att överlag underhållas av filmen.
 
 
Det som jag är besviken på är emellertid handlingen. Den känns inte originell, utan snarare som något vi har sett förut. Därtill upplever jag den som lite utdragen, vilket är underligt med tanke på att tempot är relativt högt. Men det som händer känns för upprepande, för förutsägbart och för oviktigt för att filmen ska få ett bra flyt. Det finns aldrig någon tvekan om att karaktärerna kommer att klara sig ur äventyret helskinnat, och därför satt jag aldrig heller som på nålar för att få reda på hur allt skulle lösa sig.
 
 
Som helhet är Solo: a Star Wars story en helt okej film. Den hade emellertid tjänat på att ta ut svängarna mer, våga vara originell och inte efterapa en berättelsemall vi har sett dussintals gånger tidigare. Det hela är bra gjort, men blir lite tröttsamt eftersom det inte händer något direkt oväntat.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Tully

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Ron Livingston, Ashes Miles Fallica, Lia Frankland, Elaine Tan.
Releasedatum: 17 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Marlos liv består av ständig brist på sömn, vardagstjafs, blöjbyten och amning. Barnens pappa märker inte ens att familjens behov helt tagit över Marlos liv. Hennes bror är mer uppmärksam och betalar för en nattnanny. Det dröjer inte länge förrän de är oskiljaktiga.
 
 
 
 
Jag är besviken. Missförstå mig inte Tully är en bra film, men efter all hajp hade jag förväntat mig mer.
 
Det positiva är att Charlize Theron är enastående, och att hennes imponerande insats bidrar till en trovärdig skildring av många mammors liv. Jag gillar också familjedynamiken, och tyckte att det var riktigt intressant att ta del av Marlos relation med sina barn och sin make.
 
 
Jag hade emellertid förväntat mig att bli mer berörd. Av någon anledning upplevde jag Tully som slätstruken på en emotionell nivå. Jag var inte heller ett fan av att paralleller ofta plockades upp utan att leda någonstans. Varje gång jag trodde att filmen skulle ta en ny vändning var det som att den tog ett steg tillbaka och återgick till hur den var tidigare, vilket bidrog till den lite antiklimatiska känslan. Därtill älskade jag verkligen Tully som karaktär – hennes livsglädje och utstrålning tog mig verkligen med storm! – men jag tycker att hon hade en alldeles för liten roll.
 
 
Som helhet är Tully ett drama med riktigt stor potential. Men på grund av några felsteg föll det rätt platt, och det som hade kunnat bli en ny favoritfilm slutade istället som en i mängden.
 

Deadpool 2

Regissör: David Leitch.
Genre: Action, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Julian Dennison, Zazie Beetz, T.J. Miller, Leslie Uggams, Morena Baccarin, Bill Skarsgård, Karan Soni.
Releasedatum: 1 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
När en supersoldat anländer på ett mordiskt uppdrag tvingas Deadpool fundera över vänskap, familj och vad det egentligen innebär att vara hjälte. Samtidigt som han kickar 50 nyanser av röv. För att göra det rätta måste man ibland fajtas fult.
 
 
 
Det var länge sedan jag skrattade så här mycket. Deadpool 2 är klockren; roligare än sin föregångare. Den cyniska humorn är right up my alley. Jag gillar hur den förlöjligar andra superhjältefilmer och är helt förälskad i Waydes kaxiga kommentarsspår. Jag är också tacksam över att filmen håller sig på en lagom nivå: trots att många av skämten är sexuella, upplevde jag aldrig att den tog det hela för långt och blev förnedrande på något sätt.
 
 
För övrigt är skådespelarna självklara i sina roller och de utför sitt jobb väl. Det som filmen faller på är att det är just humorn som bär upp filmen. Actionen är okej, men inte spektakulär. Därtill är handlingen inte särskilt utmärkande, vilket gör att intresset stundtals falnar. Ofta återfinns det snabbt igen, men avsaknaden av en egen story är ändå märkbar.
 
 
Som helhet är Deadpool 2 bra. Riktigt bra. Ryan Renolds är fantastisk som Wayde, och charmar sig med lätthet in i tittarens hjärta. Trots att filmen har sina brister, är det en oförglömlig tittarupplevelse.
 

Flickvänsmaterial

Författare: Yrsa Walldén.
Serie: Fristående.
Längd: 250 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
Roxy och Eva har just tagit studenten. Eva har precis blivit dumpad av sin kille och Roxy har aldrig haft någon. Men de har varandra och sommarens projekt blir att hitta en kille till Roxy. Eva fixar med bilder och dejtingappar. De tråcklar sig förbi klyschiga formuleringar och violá! Sommaren kan börja.
 
 
 
 
 
 
 
Flickvänsmaterial är en sann pärla. Det finns inga ord som beskriver hur vackert skriven den är. Språket är on point och Yrsa Walldén visar upp en exceptionell förmåga att med sina beskrivningar skapa en stämningsfull närhet och skickligt väva ihop läsarens liv med karaktärernas. Det som händer är tankeväckande och lätt att relatera till, och en ren fröjd att läsa om.
 
Det här är en karaktärsdriven roman. Söker du efter action och oväntade vändningar, ska du nog leta vidare. Men trånar du istället efter en vacker historia med komplexitet och djup, och där karaktärernas relation utstrålar värme och kärlek – då har du hittat rätt. Flickvänsmaterial känns äkta. Genuin. Och kombinerar humor med allvarligare ämnen. Det är en riktigt bra bok helt enkelt.
 
Yrsa Walldén är en ny författarstjärna, som förr eller senare kommer att ta Sverige med storm. Jag tyckte mycket om hennes debut Allt jag inte sa, men Flickvänsmaterial var ta mig tusan snäppet bättre. Läs.
 

Gemini

Regissör: Aaron Katz.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Ricki Lake, Michelle Forbes, Jessica Parker Kennedy.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett avskyvärd brott blir en prövning för den komplicerade relationen mellan en  personlig assistent och Hollywood-stjärnan som är hennes chef. För att lösa mysteriet måste hon se till att ligga före en målmedveten polis.
 
 
 
 
 
Gemini börjar rätt bra. Skådespelarna levererar starkt, handlingen känns annorlunda och fräsch och spänningen byggs successivt upp på ett skickligt sätt. Uppladdningen är helt enkelt gripande, och jag fastnade för stämningen.
 
Jill försöker hantera en stor förlust. 
 
Men det tog inte lång tid förrän jag tröttnat på filmen. Gemini saknar nämligen djup, och fast början var lovande gick det rätt fort för den att återgå till att bli förutsägbar och tråkig. Efter ett tag känns det helt enkelt som att inget händer. Inget tillförs handlingen, och själva upplösningen känns inte alls tillfredsställande.
 
Som helhet är Gemini en thriller med potential. Men ju längre tid som går, desto mer falnade intresset.
 

Lady Bird

Regissör: Greta Gerwig.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Christine kämpar emot, men är precis som sin galet kärleksfulla, envisa och viljestarka mamma, en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen flytande efter att Christines pappa förlorat jobbet.
 
 
 
 
 
Lady Bird är ett vackert drama. Det är en karaktärsdriven film, med lugn och trivsam atmosfär, och som känns så där härligt äkta. Lady Bird ger en genuin och trovärdig inblick i livet som tonåring, och lyckas underhålla och väcka viktiga tankar på samma gång. Det är en film med starkt budskap, kaxiga karaktärer och riktigt bra skådespelare. Ett drama som griper tag helt enkelt.
 
 
 
Det jag saknar i Lady Bird är en lite mer konkret handling. Narrativet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt, utan de distinkta stegringarna som ofta närvarar inom dramaturgin. Som det är nu får vi mest följa utvalda delar av Christines liv, men det går inte att tydligt peka på vad dramat handlar om. Det är liksom mer slätstruket, utan att det nödvändigtvis blir något negativt. Däremot hade jag önskat att Lady Bird tagit ut svängarna lite mer, och trots att jag gillar filmen skarpt så saknar den det lilla extra som annars kan göra en film ovärderlig.
 
 
 
Allt som allt är Lady Bird riktigt bra. Den gör allting rätt och är riktigt charmig. Det jag saknar är däremot det.
 

10x10

Regissör: Suzi Ewing.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke, Olivia Chenery, Benjamin Hoetjes. Jason Maza.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Cathy blir attackerad, kidnappad och inlåst i ett litet rum. Men allt blir mer komplicerat när hennes mystiske angripare bara kräver en enda sak från henne: att få veta hennes namn. Efter ett tag står det klart att Cathy vet mer än hon låtsas om, och att hon inte är det verkliga offret.
 
 
 
 
Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.
 
Cathy kidnappas av en mystisk förövare. 
 
Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.
 
Successivt uppdagas sanningen. 
 
Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.
 

Kärlekens magiska regler

Författare: Alice Hoffman.
OriginaltitelThe rules of magic.
SeriePractical magic #1.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Susanna kan se att det är något speciellt med hennes barn, och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga kråkor, inga böcker om magi och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade. Men när barnen besöker sin moster börjar familjens hemligheter komma till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de är.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.
 
Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.
 
Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.
 
Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.
 

You were never really here

Regissör: Lynne Ramsay.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Judith Roberts, Frank Pando, John Doman.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Joe är en traumatiserad krigsveteran och hitman, som utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en politikers försvunna dotter, utvecklas fallet på ett oväntat sätt.
 
 
 
 
You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.
 
Joe mördar på beställning. 
 
Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.
 
Ett lite annorlunda uppdrag blir att rädda en politikers dotter. 
 
Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.
 
Den nära relationen till mamman håller ihop Joe. 
 
Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.
 

Sovande jättar

Författare: Sylvain Neuvel.
OriginaltitelSleeping giants.
Serie: Themisfilerna #1.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Brombergs.
 
Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken under henne plötsligt försvinner i ett slukhål. Hon vaknar på botten av en djup grop. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en flicka i en gigantisk hand av metall. Sjutton år senare är mysteriet ännu inte löst. Men vissa slutar aldrig söka efter svar. Som Rose.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.
 
Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.
 
Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa
 

RSS 2.0