Gökungen

Författare: Frances Hardinge.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Cuckoo song.
Längd: 428 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
När elvaåriga Tris vaknar upp efter en olycka vet hon att något är fel. Hon är omättligt hungrig, hennes syster verkar rädd för henne och hennes föräldrar viskar bakom stängda dörrar. Tris har svårt att minnas, och när hon ska läsa sin dagbok har någon rivit ut alla sidor.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag blev glatt överraskad av Gökungen. Faktum är att jag tycker riktigt mycket om den. Jag greps direkt tag av handlingen, och hölls fängslad av den gotiska, nästan kusliga atmosfären. Gökungen är mystisk och mörk, men samtidigt magisk – och jag kan inte undgå att förälska mig i den starka känslan som Hardinge förmedlar med sina ord.
 
Jag fastnade dessutom för karaktärerna, som är förvånansvärt komplexa. Relationen mellan Tris och Pen är riktigt intressant att läsa om, och de växer som individer båda två under läsningens gång. Det enda som jag har att kritisera gällande Gökungen är att tempot börjar sacka lite halvvägs igenom. Förövrigt var det en riktigt annorlunda och spännande bok.
 
Allt som allt är Gökungen riktigt bra. Jag rekommenderar romanen till dig som gillar stämningsfulla och mystiska läsningar.
 

Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

Grejen med kärlek

Författare: Julie James.
OriginaltitelThe thing about love.
Serie: FBI/US attorney #7.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
FBI-agenterna Jessica och John har ett gemensamt förflutet. Hon var advokat och han en kaxig militärkille när de möttes på utbildningen för blivande agenter. De var båda vinnarskallar och rök ihop första dagen. Sex år sedan blir de tilldelade ett undercoverfall, där de ska jobba som partners. Plötsligt kan hettan från deras ständiga rivalitet resultera i något mycket mer komplicerat.
 
 
 
 
 
 
 
Grejen med kärlek är en fristående roman i Julie James serie om FBI-agenter och advokater. Jag tror faktiskt inte att jag har läst något om agenter tidigare. Kriminalare och poliser, javisst! Men agenter? Nej. Och skillnaden mellan dem är markant. Vanliga så kallade deckare kretsar ofta kring ett mysterium som ska lösas. Det gör inte Grejen med kärlek. Istället får vi ta del av agenternas undercover-arbete, och det hela lutar mer åt genren romantiskt drama än thriller. Trots att det ibland blir lite väl långa beskrivningar över deras förberedelser och fall, tror jag att jag föredrar den här typen av romaner framför klassiska deckare. Det känns fräschare, på något sätt.
 
Det här är alltså romance som har sex som inslag men inte huvudfokus. Läsningen är fortfarande het och laddad, men med mer handling runt om. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och språket är lätt att ta till sig.
 
Förutom att agent-delen blir lite tung ibland, som jag nämnde ovan, finns inte mycket att klaga på. Det vore i så fall det lite abrupta slutet, som inte känns särskilt trovärdigt. Berättelsen får inte riktigt tid på sig att avrunda och som läsare övertygades jag inte över karaktärernas känslor för varandra. Men allt som allt tycker jag att Grejen med kärlek var en trevlig läsning. Boken passar dig som tycker att agenter och kärlek är den perfekta kombinationen.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 4

Längd: 2 hr 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Tecknat, äventyr.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DiLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 26 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Mysteriegänget kämpar mot en arg jätte, en galen clown, en bitter bridezilla och massa fler. Problemlösarna dyker upp för att utreda rykande färska mysterier.
 
 
 
 
 
 
 
Be cool Scooby-Doo är inte en serie i min smak, men den här volymen var faktiskt bättre än föregångaren. Om det är för att kvalitén har höjts eller för att jag har börjat vänja mig vid serien går bara att resonera kring, men faktum är att jag tycker att den här volymen hade sina stunder. Den är helt enkelt lite småsöt, och den lättsamma stämningen är precis vad jag behöver just nu.
 
Shaggy och Scooby tvingas möta många läskiga varelser. 
 
Men att den fjärde volymen är bättre än tidigare gör inte serien bra. Jag har fortfarande svårt för den animerade stilen, och tycker att serien rent estetiskt är rätt ful. Sen saknar jag också karaktärernas personligheter från originalserien. Jag tycker att de har förstörts lite här. Fred är för manligt macho, medan Vilma och Daphne är stereotypiskt fåfänga.
 
Fred är Mysteriegängets ledare. 
 
Som helhet är den fjärde volymen av Be cool Scooby-Doo inte särskilt underhållande för vuxna att titta på, men jag kan tänka mig att serien är riktigt spännande för den avsedda målgruppen.
 

Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Författare: Elsa Beskow.
SeriePetter och Lotta #1-3.
Längd: 90 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin fyller 100 år och denna samlingsvolym innehåller tre av berättelserna om de tre tanterna, farbror Blå, Petter och Lotta och lilla Prick.
 
 
Berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin är magiska. Jag växte upp med sagorna av Elsa Beskow och har älskat dem så länge jag kan minnas. De utgör en stor del av min barndom, och genom att återvända till Beskows värld fick jag en underbar nostalgikick. Trots att jag nu är 23 år gammal njuter jag helhjärtat av att läsa Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.
 
Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin är en samlingsvolym med barnbokseriens tre första romaner: Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Tant Bruns födelsedag och Petter och Lotta på äventyr. Språket är enkelt utan att på något sätt dumförklara läsaren, och illustrationerna är oerhört vackra. På varje uppslag finns en stor och detaljrik färgbild på ena sidan, och en siluettbild under texten på den andra – och det finns så mycket hjärta i de här bilderna att det nästan blir överväldigande.
 
Som helhet är Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin supermysig: en riktig klassiker. Boken passar perfekt för högläsning och rekommenderas varmt till alla generationers läsare. 
 

Thor: Ragnarok

Regissör: Taika Waititi.
Genre: Fantasy, äventyr, action.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör©Marvel.
 
Thor hålls fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök: förstörelsen av hans hemvärld, nu i händerna på den hänsynslösa Hela.
 
 
 
 
Thor: Ragnarok är utan tvekan den bästa delen i trilogin om Thor. Den är mer sammanhållen än föregångarna, och har riktigt charmig humor. Dessutom tycker jag om många av skådespelarna i sidrollerna: bland annat Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Tessa Thompson som förhöjer upplevelsen med sin närvaro. Sen är förstås effekterna grymma, men det är ju knappast en överraskning.
 
Hulken är inte lika kraftfull i sin mänskliga gestaltning. 
 
Sen är Marvel förstås Marvel, och det blir lätt överdrivet och lite för mycket i min smak. Handlingen har vi sett förut, och just eftersom hela grejen med hjältar som räddar världen är rätt uttjatat vid det här laget så finns inte en känsla av överhängande fara. Vi vet att de kommer att stoppa boven och att allt slutar lyckligt, och det tar udden av spänningen.
 
Thor måste bekämpa storskaliga monster. 
 
Allt som allt är Thor: Ragnarok helt okej. Jag gillar skådespelarna och humorn, men fastnar inte helt för att sådana här typer av filmer lätt känns too much för mig. Men tycker du om Marvel så ska du självfallet inte missa denna!
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

RSS 2.0