Magikernas tid

Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
SerieMagikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
 
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
 
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
 
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
 

Pacific rim: Uprising

Regissör: Steven S. Deknight.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Jake Pentecost är en lovande Jaeger-pilot, vars var offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa Kaiju. Men när jorden åter hotas av undergång kallas han till strid av sin före detta andrepilot och den 15-åriga hackaren Amara. De tränas till att bli det starkaste motståndet världen någonsin skådat.
 
 
 
Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.
 
Sexy glance into the camera.. oh yeah. 
 
Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.
 
Autobots Jaeger-robotarna skyddar planeten mot fara. 
 
Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.
 

Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Stanna hos mig

Författare: Ayọ̀bámi Adébáyọ̀.
OriginaltitelStay with me.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Yejide har varit gift i fyra år. Det enda som saknas i deras liv är ett barn. Hon ber om ett mirakel, träffar läkare och går motvilligt på en krävande pilgrimsfärd. Men inget händer, och släkten kräver ett barn.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Stanna hos mig är en vackert skriven roman, som jag ville tycka om med hela mitt hjärta. Och visst är det en bra bok, och det var riktigt intressant att läsa om de annorlunda sederna som medföljde i och med att den utspelas i Nigeria. Men trots att jag ser hur bra den är och att jag förstår varför alla är så imponerade, kan jag inte påstå att jag satt särskilt fängslad.
 
Boken har egentligen allt jag brukar tycka om: komplexitet och djup. Men det saknades något, som fick mig att bli väldigt ”meh” över hela upplevelsen. Stilen är lite för poetiskt lagd, och trots att tempot är långsamt upplevde jag romanen som extremt påskyndad då Stanna hos mig bearbetar ett väldigt långt händelseförlopp. Därtill fastnade jag aldrig riktigt med karaktärerna.
 
Summan av kardemumman så är Stanna hos mig egentligen en riktigt bra debut. Jag tror att anledningen till att jag inte fastnade har mer med mig som person att göra, snarare än romanens kvalitet. Så innan du dömer boken efter mina hårda ord, uppmanar jag dig att ge den en ärlig chans.
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

Fuckboy

Författare: Cecilia Salamon.
Serie: Fristående.
Längd: 183 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
Relationsexperten Cecilia Salomon gör upp med destruktiva dejtingmönster, fuckboys och seglivade myter om kärlek. Med personliga och professionella tips boostar Sveriges egen Carrie Bradshaw både dem som drömmer om en relation och dem som bara dejtar för skojs skull.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill inleda med att skriva att den här boken är grymt snygg. Färgsättningen och den stilrena formgivningen behagar verkligen mitt öga. Det är en sådan typ av bok som kommer att ligga framme, och komplettera inredningen. Men innehållet då?
 
Innehållet är okej. Boken går snabbt att läsa och är intressant. Jag tycker också om det lediga språket och den självinsikt som författaren uppvisar, där humor blandas med allvar. Dessutom kompletterar illustrationerna av Louise Winblad textinnehållet väl. Det jag saknar är emellertid djup. Det känns som att ämnena behandlas relativt ytligt, och fast jag kunde relatera till vissa delar kan jag varken påstå att jag lärde mig något nytt eller kände mig särskilt inspirerad. Jag hade helt enkelt velat ha ett mer intimt och närgånget tillvägagångssätt, för att på så sätt bli boostad.
 
Allt som allt är Fuckboy en helt okej bok. Den är inte dålig någonstans, men utseendet överträffar dessvärre innehållet.
 

Kyssfaktorn

Författare: Helen Hoang.
OriginaltitelThe kiss quotient.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: LoveReads.
 
Stella har aldrig lockats av man och barn. Att hon dessutom har Aspergers gör inte saken lättare – att analysera data är enkelt, men att dejta är svårare. Michael kämpar med räkningarna för sin mammas cancerbehandling och arbetar extra som eskort. När Ställa anlitar honom för att lära henne om sex och kärlek, kan han inte tacka nej.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har läst nästan alla böcker som bokförlaget LoveReads har släppt, och till min besvikelse har jag varit måttligt imponerad av dem allesammans. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på Kyssfaktorn. Men wow! Den var mycket bättre än vad jag trodde och jag fastnade för romanen direkt!
 
Kyssfaktorn är alltså förvånansvärt gripande. Trots att handlingen är lite tunn och följer en relativt förutsägbar mall, känns läsningen på något sätt fräsch. Det är dessutom en starkt karaktärsdriven bok, och därför spelar handlingen inte så stor roll. För karaktärerna är underbara! Protagonisten är riktigt intressant och kärleksintresset Michael fick mig nästan att börja dregla över sidorna. För ja, läsningen är het. Riktigt het. Den kopplade ifrån mig totalt från verkligheten och fick mig att fantisera om… allt möjligt.
 
Som helhet är Kyssfaktorn riktigt bra. Mysig, romantisk och drömsk. Visst saknar boken lite djup, men den uppfyller sitt syfte mer än väl: att transportera läsaren till en alldeles underbar plats fylld med passion och hetta. Kyssfaktorn är helt klart min favorit från LoveReads.
 

Ready Player One

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
 
 
 
 
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
 
I framtiden finns en mer avancerad VR-version. 
 
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
 
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget. 
 
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
 
Wade är den första som hittar en ledtråd. 
 
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 
 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Författare: Gail Honeylman.
OriginaltitelEleanor Oliphant is completely fine.
Serie: Fristående.
Längd: 411 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
Eleanor har ett enkelt liv: bär samma kläder, äter samma mat och dricker alltid två flaskor vodka på helgen. Hon är lycklig och inget saknas i hennes liv. Förutom ibland, allt. Efter att ha räddat en äldre man som ramlat ihop på gatan, måste Eleanor lära sig navigera i världen som alla verkar ta för given. Samtidigt behöver hon leta efter mod för att möta sitt mörka förflutna.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är en bra bok som förtjänar all hajp som den har fått. Faktum är att jag gillar berättelsen skarpt. Mycket är tack vare Eleanor, som är en alldeles fantastisk karaktär. Hennes sätt att tänka underhåller, och jag kunde relatera mer till henne än vad jag egentligen vill erkänna. Till hennes rutiner och inrutade liv. Till hennes rädslor. 
 
En annan grej som jag tycker om med boken är att den blandar allvar med humor. Vissa delar är rikigt öppenhjärtliga och lättsamma. Några fick mig rent utav att skratta, till exempel när huvudpersonen blir vaxad där nere. Och så finns det de scenerna som är lite mörkare. Som de hos psykologen. Eller de som utforskar Eleanors missbruk av alkohol och hennes förflutna. Jag gillar också slutet, som jag inte hade kunnat gissa mig till.
 
Något som däremot hade kunnat vara bättre är tempot. Tyvärr förlorar Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en del charm på att vara lite utdragen. Boken hade kunnat komprimerats en del och på så sätt engagera mer. Misstolka mig inte, boken höll kvar mitt intresse. Men det fanns delar som jag skummade igenom för att det helt enkelt inte hände tillräckligt.
 
Allt som allt är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt ett bra drama. Den har sina svackor, men helheten är ändå minnesvärd och grymt värd att läsas.
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

Heta möten

Författare: Cara Lockwood.
OriginaltitelNo strings.
SerieDare #1.
Längd: 158 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Att träffa någon för en natt är otänkbart för den ordentliga Emma. Trots det kan hon inte motstå förslaget från främlingen i hennes nya dejtingapp. Det dröjer inte länge förrän hon möter upp den långa, mörka mr X och får sina hemligaste fantastier uppfyllda. Men vem är egentligen denna sanslöst snygga man hon möter på lyxhotellet? Och vad kommer deras möte att leda till?
 
 
 
 
 
 
 
 
Heta möten passar dig som söker en väldigt typisk romance. Den är inte dålig på något sätt, men följer helt enkelt en relativt uttjatad mall. Boken utforskar inte direkt nya terrotorier, utan återberättar sånt som vi har läst förut. Med det sagt gör Lockwood ett helt okej jobb. Heta möten är inte direkt banbrytande, men språket är bra och romanen hamnar inte i facket som klassificerar erotika som billigt.
 
Däremot kan jag tycka att boken är lite väl förutsägbar och klyschig. Till exempel har mr X legat runt med hur många kvinnor som helst, men förälskar sig direkt med Emma efter ett enda engångsligg. Utan att veta något om henne, drar han slutsatsen att hon är "speciell". Jag vet inte... det hela känns lite löjligt.
 
Allt som allt är Heta möten okej. Den är inte på något sätt något utöver det vanliga, men är du sugen på en klassisk, het romance passar den alldeles utmärkt.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

H.C. Andersen

Författare: Sofi Poulsen (redaktör).
Serie: Fristående.
Längd: 568 sidor.
Bokförlag: Marchetti.
 
Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Klassiska sagor av H.C. Andersen har fått nya tolkningar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
H.C. Andersen är en antologi bestående av 36 noveller av olika författare, som på ett eller annat sätt anknyter till eller återberättar en historia av just H.C. Andersen. Det är inte helt lätt att recensera en antologi, eftersom de olika författarna har skilda stilar och förmågor. Det är inte heller enkelt att skriva noveller: skribenten behöver på kort tid både fånga läsarens intresse och avrunda berättelsen snyggt. Och tyvärr, är det något som jag anser att många misslyckades med i H.C. Andersen.
 
Några av novellerna i H.C. Andersen lyckades behålla mitt intresse. Dessa inkluderar bland annat ”Den fula ankungen”, ”Det här fixar du” och ”Näktergalen”. Dessvärre höll majoriteten inte måttet. I många av novellerna händer det ingenting. Andra noveller är så pass korta att berättelsen tar slut precis när det känns som att den börjat. Det blir lite snopet, när uppladdningen nästan är längre än själva poängen med historien. På grund av det upplever jag att novellerna inte gav mig mycket som läsare. De kändes för intetsägande.
 
Rent generellt är H.C. Andersen inte vad jag hade förväntat mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade trott, men jag hade i alla fall räknat med en lite mer sagolik och magisk känsla än vad jag fick. Och med tydligare anknytning till Andersen. Nu är novellerna väldigt löst förankrade, och det är inte alltid helt uppenbart vilken berättelse som en novell baseras på. Förövrigt känns formgivning och språk ofta (men inte alltid) amatörmässig och krystad. Som helhet är alltså inte H.C. Andersen en antologi som föll mig i smaken, och jag kan inte förmå mig att rekommendera den vidare. Tyvärr.
 

Weeds, säsong 2

Längd: 5 hr 16 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Mary-Louise Parker, Elizabeth Perkins, Justin Kirk, Romany Malco, Tonye Patano, Hunter Parrish, Alexander Gould.
Releasedatum: 6 februari 2008.
 
Nancy Botwin är en fotbollsmamma som börjat sälja marijuana efter att hennes man gått bort. Och affärerna blomstrar. Men att sköta affärsrelationerna i förortsidyllen är inte alltid det lättaste.
 
 
 
 
 
Jag ska inte ljuga: jag tyckte inte om den första säsongen av Weeds. Ärligt talat blev jag så besviken att jag inte tänkte fortsätta med serien. Men så gav jag andra säsongen en chans. Och halleluja! Jag gillade den.
 
 Nancy utvecklar sin marijuanaverksamhet. 
 
Jag vet inte om det är jag som har vant mig vid stilen eller om kvaliteten faktiskt har höjts, men jag tycker att den andra säsongen var betydligt bättre än den första. Den är lättsam, mysig och underhöll mig faktiskt. Visst är den smått överdriven, men det var ändå hanterbart och inget som jag störde mig på. Faktum är att jag fastnade, och njöt av att serien inte krävde mycket tankeverksamhet från mitt håll. Det var bara att luta mig tillbaka och svepas med.
 
Allt som allt tyckte jag om den andra säsongen av Weeds. Den var faktiskt förvånansvärt underhållande och spännande. Nu ser jag till och med fram emot att se fortsättningen. 
 

Mary Magdalene

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim, Aariene Labed, Denis Ménochet, Lubna Azabal.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En ung kvinna lämnar landsbygden och sin traditionella familj för att ansluta sig till en ny, radikal folkrörelse där den karismatiskr ledaren, Jesus från Nasaret, lovar förändring i världen. Mary söker efter ett nytt levnadssätt och under sin andliga resa hamnar hon mitt i en historia som för henne till Jerusalem där hon konfronteras med sanningen om Jesus öde och sin egen roll i det.
 
När det kommer till mina tankar och åsikter gällande Mary Magdalene, måste jag medge att jag inte är helt objektiv. Detta eftersom filmen behandlar kristendomen som ämne, och fokuserar på historiska personer som Maria och Jesus. Jag är personligen inte troende, och för att få mig engagerad av filmer med starka religiösa inslag krävs något alldeles extra. Och denna ingrediens hade dessvärre inte Mary Magdalene, något som resulterade i att mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Jesus påverkar många livsöden. 
 
Utifrån det jag vet, är filmen emellertid relativt trogen Bibeln. Den är också snyggt väl utförd: med snyggt foto, stiliga kostymer och övertygande skådespelarinsatser. Är du insatt i den kristna religionen och finner den intressant kommer du säkerligen tycka att Mary Magdalene är bra. Men ur min icke-troende synvinkel blev det snarare ett sömnpiller.
 

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.
Serie: Fristående.
Längd: 270 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Att börja i en ny skola i en stad där man inte känner någon kan vara världens chans. För någon annan, alltså. Inte för Liv. För hur ska hon våga säga hej till sina nya klasskompisar? Våga titta upp och möta någons blick? Få dem att veta att hon faktiskt är jättekul inuti huvudet?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Inuti huvudet är jag kul. Å ena sidan tyckte jag att det var en intressant läsning, och jag kunde relatera mycket till protagonisten. Boken tar upp ämnen så som panikångest och hur det är att vara introvert, vilket bryter av mot "typiska" ungdomsböcker där huvudpersonen ofta är utåtriktad och modig. 
 
Samtidigt kändes det som att något saknades: som att handlingen inte var komplett. Det finns ingen tydlig struktur och läsningen känns på något sätt... riktningslös. Som att vi helt slumpartat följer Liv under några dagar av hennes liv. Jag upplevde också slutet lite antiklimatiskt på grund av att det inte hände något utmärkande.
 
Allt som allt är Inuti huvudet är jag kul helt okej. Men den saknar det där lilla extra som gör att man verkligen grips tag.
 

Game Night

Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chanddler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Max och Annies regelbundna spelkvällar tas till en ny nivå när Max bror anordnar en fest med ett mordmysterium som tar en oväntad vändning.
 
 
 
 
 
Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.
 
Gränsen mellan spel och verklighet blir oklar. 
 
Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 
 
 En vanlig spelkväll ändrar snabbt riktning. 
 
Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.
 

Grease - 40th anniversary edition

Regissör: Randal Kleiser.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Den fina flickan Sandy och den fräcka killen Danny förälskar sig under sommaren. När de upptäcker att de går på samma skola, försöker de återuppta romansen.
 
 
 
 
 
 
Grease är sedan länge stämplad som en tidlös klassiker. Ett måste att se. Och nu har det gått hela 40 år sedan den syntes på biodukarna för första gången, vilket såklart firas med en 40-jubileumsutgåva. Det som skiljer jubileumsutgåvan från tidigare exemplar av filmen är att det medföljer mer extramaterial. Skaffar du dig den på bluray, är det förstås även bättre bild- och ljudkvalité. Och det måste jag faktiskt säga: Grease gör sig riktigt bra i HD!
 
Sandy och Danny förälskar sig under sommaren. 
 
När det kommer till själva filmen är jag kluven. Ena halvan av mig tycker att den är mysig. Jag tycker om musiken, och fast låtarna är aningen för långa blir jag glad av soundtracket. Det bidrar med så mycket energi. Samtidigt vill jag tillkännage att Grease inte har mycket till handling. Det finns också många återvändsgränder: sidospår som aldrig riktigt leder någon vart. Till exempel känns det som att enda anledningen till att Frenchy börjar och hoppar av skönhetsskolan är för att få en sång om det.
 
Frenchy börjar på skönhetsskolan. 
 
Och fast jag tycker att Grease är en sevärd och fin film, ser jag också viss problematik med den. Budskapet känns lite skevt: "ändra ditt utseende och din personlighet så får du en pojkvän", typ. Det känns lite... ytligt. Jag är inte heller Team Danny, utan tycker att han är ett svin genom så gott som hela filmen.
 
Fixa håret och byt kläder så blir du accepterad. 
 
Med det sagt så är Grease ändå en charmig film. Och ska man se Grease, så ska man definitivt se denna 40-jubileumsutgåva.
 

Red sparrow

Regissör: Francis Lawrence.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, Ciarán Hinds, Bill Camp.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Dominika är en ballerina som tvingas in i skolan Sparrow, ett hemligt statligt program som förvandlar henne till en agent med rätt att manipulera, förföra och döda.
 
 
 
 
 
Red sparrow börjar lovande. Filmens första halva är riktigt bra. Det är fascinerande att följa Dominikas olycka och spännande att se hur hon tränas till att bli agent. Jag förvånades över brutaliteten och imponerades av Jennifer Lawrence fina prestation. Hon minst sagt övertygar med sin ryska dialekt och sitt vältalande kroppsspråk.
 
Dominika tränas upp till att bli en Sparrow-agent. 
 
Men något händer ungefär halvvägs igenom filmen. När själva agent-delen av Dominikas liv börjar är det som att händelserna stillnar. Tempot saktar ner och jag gick från att sitta som på nålar till att gäspa stort. Det är himla synd, för Red sparrow hade sådan potential. Men jag tappade helt enkelt intresset.
 
Tvingad in i livshotande situationer, måste Dominika ta tuffa beslut. 
 
Allt som allt är Red sparrow bra. Första halvan: toppen. Andra halvan: not so much. Det är en spännande thriller som gör mycket rätt, men som snubblar på mållinjen.
 

Moxie

Författare: Jennifer Mathieu.
OriginaltitelMoxie.
Serie: Fristående.
Längd: 348 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
 
Vivian har fått nog av att killar får göra vad de vill, av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Hon gör det första numret av Moxie: ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Det är dags för revolution.
 
 
 
 
 
 
 
 
Moxie är en fängslande roman om sexism och feminism. Boken har en enkel handling och tydligt budskap, vilket gör det lätt att hänga med. Visserligen blev läsningen lite väl övertydlig ibland, men i sin helhet tycker jag om den simpla stilen. För övrigt har texten ett bra flyt och det är lätt att fastna. Läsningen känns dessutom viktig, särskilt idag. Protagonisten Vivian är inte perfekt. Hon är medveten om sina brister och är osäker i många situationer. Ändå vågar hon ta steget att stå för sina åsikter och stötta sina kvinnliga vänner. Det hela var oerhört inspirerande, och trots att jag personligen inte har upplevt trakasserier och liknande så kunde jag relatera till en hel del.
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Moxie. Det är en bok som passar alla åldrar, och kön. Faktum är att jag tycker att Moxie borde integreras i skolan som obligatorisk läsning. Det skulle vara en oerhört lärorik läsning för både unga killar och tjejer.
 

RSS 2.0