I den andra säsongen av The 100 är Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington, Henry Ian Cursik, Lindsey Morgan, Richard Harmon och Ricky Whittle i huvudrollerna. Säsongen är 645 minuter lång, består av 16 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014. Du kan läsa min recension av första säsongen här.

 

 

Den andra säsongen av The 100 har verkligen överträffat den första. Serien har gått från förutsägbar och klyschig till vågad och otroligt spännande. Tempot är högt och handlingen häpnadsväckande. Det är en stark och beroendeframkallande säsong som höjt ribban rejält.

 

 

Jag är mycket entusiastisk över att serien fått ett fullskaligt intro - tidigare visades endast serieloggan upp med en ljudeffekt i början av varje avsnitt. Nu välkomnas tittaren istället med fängslande bilder, tilltalande typografi och kraftfull musik. Introt trollbinder och vägleder tittaren in i respektive avsnitt, samtidigt som känslan som uppstår förbereder inför vad som komma skall.

 

 

Säsong två av The 100 är mer djärv än den första. Serien har börjat ta ut svängarna; är betydligt mer brutal och spännande än föregångaren. Både handlingen samt karaktärerna har utvecklats oerhört mycket och manus är påtagligt mer välskrivet och genomtänkt. Säsongen har få ointressanta stunder och lyckas tjusa tittaren med sin dramatik.

 

 

De flesta skådespelarna är exceptionella och många känns tryggare i sina roller vid det här laget. Mina favoriter är Paige Turco (Person of Interest) och Henry Ian Cusick (Lost), som är aningen underutnyttjande men ändå tillför en hel del styrka och maturitet till serien. Eliza Taylor (The November Man), som jag tidigare omnämnt som irriterande och barnslig, har växt en hel del och imponerar med sin prestation. Även Marie Avgeropoulos (Tracers), Christopher Larkin (Squad 85), Devon Bostick (Regression) och Lindsey Morgan (Casa Vita) gör överväldigande intryck. 

 

 

Säsongen domineras av starka, kvinnliga karaktärer. Clarke, Abby, Anya, Indra och Lexa är kvinnor med bra självförtroende och stark progressivitet. Genom deras utvecklingar lär vi känna både dem och de olika folkslagen bättre. Det faller mig i smaken att de är i olika åldrar och utvecklingsstadier. De flesta serier fokuserar på antingen tonåringar eller vuxna, men en av The 100s mest tilltalande aspekter är just åldersvariationen hos karaktärerna. Den skiftande erfarenheten skapar en intressant dynamik mellan dem.

 

 

Med tanke på hur klyschig den första säsongen var blev jag förvånad över romantikens frånvaro. Serier lik denna har en tendens att lägga mycket fokus på stereotypiska, småfåniga romanser, så när The 100 istället valt att lägga energi på att successivt bygga upp starka relationer mellan karaktärerna blev jag glatt överraskad. Genom att gradvis öka kemin mellan utvalda karaktärer ökar trovärdigheten och intensiteten i relationerna, vilket gör serien mer äkta och fängslande. Istället för att låta romantiken sacka ner säsongen blir det istället ett diskret men viktigt tillskott.

 

 

The 100 har en mängd karaktärer att hålla reda på, vilket i sin tur innebär en del olika handlingsparalleller – varav vissa är mer intressanta än andra. Ibland sviktar balansen och allt för mycket fokus läggs på fel karaktär, vilket resulterar i att resterande skådespelare inte får lika mycket skärmtid. Karaktären Jaha, som spelas av Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och hans parallell tilltalar mig minst. Jag förstår mycket väl att den är viktig för seriens fortskridande, men både Jaha samt hans resa känns torr, ointressant och resulterar i ett lite antiklimatiskt säsongsavslut. Han är inte lika integrerad i serien och ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer honom.

 

 

Något annat jag reagerat på är att det inte känns som att vi fått lära känna världen och miljön ordentligt. Jag känner ofta att information dumpas på tittaren för att sedan glömmas bort och aldrig återses igen. Därtill kan jag känna att det finns en del sammanträffanden, samt att vissa aspekter löses alldeles för enkelt och därmed inte blir särskilt trovärdiga. 

 

 

Avslutningsvis är denna del av The 100 fantastisk. Trots en del svaga aspekter, så som bristande handlingsparalleller och kredibilitet, imponerar säsongen stort. Med bra musik, starka skådespelare, utvecklade karaktärer, fascinerande handling och ökad dramatik överraskar den. Ett beroende har skapats hos mig och jag ser mycket fram emot fortsättningen.