The 100, säsong 1
I den första säsongen av The 100 får vi se Eliza Taylor, Bob Morley, Paige Turco, Marie Avgeropoulos, Devon Bostick, Christopher Larkin, Isaiah Washington och Henry Ian Cusick i huvudrollerna. Serien är 542 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 5 januari 2015.
Handling:
"97 år efter det kärnvapenkrig som ledde till Jordens undergång skickas 100 ungdomsbrottslingar från en av rymdstationerna tillbaka till planeten Jorden med uppgiften att kontrollera om det går att leva där. Bland dem finns den självständige Clarke, äventyraren Finn och syskonen Bellamy och Octavia som nu alla måste lära sig att klara av oförutsägbara levnadsvillkor, osynliga rovdjur och varandra. Ett misslyckande innebär slutet för mänskligheten."
Recension:
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem.
Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.
The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.
Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).
The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.
Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.
Allt som allt så gillade jag The 100. Det tog mig ett tag att komma in i serien men när jag väl gjort det fascinerades jag av den annorlunda världen. Personligen föredrar jag att följa de vuxna karaktärerna och livet på Arken, men ungdomarnas liv på Jorden blev intressantare framåt slutet. The 100 är som en tonårsblandning av Lost, Lord of the Flies och Battlestar Galactica och det blir en förvånadsvärt bra mix. Jag ser mycket fram emot fortsättningen och hoppas på att första säsongens klyschiga tonårsdrama försvinner.
Det tog oväntat lång tid för mig att komma in i The 100. Det var inte förrän vid fjärde avsnittet som jag började gilla serien. Anledningen till detta är att serien är rätt klyschig och allmänt smålöjlig ibland. De yngre skådespelarna känns inte särskilt professionella vilket gör att deras karaktärer inte heller blir trovärdiga. Men efter att ha sett några avsnitt inte bara vande jag mig vid karaktärerna, utan började faktiskt uppskatta dem.
I början av sitt äventyr njuter ungdomsbrottslingarna av sin nyfunna frihet.
Seriens koncept och idé är fantastiskt och jag är otroligt fascinerad av den dystopiska science fiction-världen. Arken, det vill säga rymdstationen, fängslade mig redan från början. Dess lagar och annorlunda livsstil är väldigt intressant och som tittare vill man hela tiden veta mer om det. Dessutom är rymdstationen riktigt snyggt gjord. Animeringarna och effekterna i serien är över förväntan och vi får se riktigt många snygga miljö- och rymdbilder. Parallellerna på Jorden är också spännande, men det var något hos Arken som verkligen förundrade mig och drog mig till att titta på ”ett avsnitt till”.
Arken, den enda överlevande rymdstationen, har en gripande och berörande berättelse.
The 100 har några stjärnskådespelare som lyser genom serien. De bästa enligt mig är utan tvekan Paige Turco (Person of Interest), Henry Ian Cusick (Lost) och Isaiah Washington (Grey’s Anatomy) och jag får känslan av att de kommer få ta ännu större plats med sina roller i följande säsong, vilket jag ser fram emot. Det jag gillar med deras prestationer är att det känns som att de har den kunskap och erfarenhet som behövs för att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer att följa. De är kompetenta, helt enkelt, och får tittaren att engagera sig i serien.
De Hundra tvingas rusta upp sig för krig nere på Jorden.
Ungdomsskådespelarna är duktiga de också, trots att de inte alls har samma sakkunniga stjärnglans som de mer erfarna skådespelarna och därmed känns aningen oäkta. Jag gillar speciellt Thomas McDonnell (The Forbidden Kingdom) och Christopher Larkin (The Flamingo Rising). Jag är dock inte särskilt förtjust i Eliza Taylor (The November Man) som spelar huvudrollen. Hon känns relativt omogen och presterar inte mer än OK. Serien har dock några välkända och begåvade gästskådespelare som kompenserar för det. Ett par exempel är underbara Kelly Hu (The Vampire Diaries) samt skickliga Kate Vernon (Battlestar Galactica: The Plan).
Octavia är den enda som bryr sig om den tillfångatagna jordlingen.
The 100 är väldigt förutsägbar. Men trots detta så är serien fängslande, spännande och ärligt talat aningen förvånande. För fast man kan förutspå mycket så är det omöjligt att förutspå allt. Serien har några tvister framåt slutet och säsongen slutar i en stor cliffhanger som gör att tittaren måste få veta svaren. Känslan är lite som Pretty Little Liars: man vet att serien inte är särskilt bra men ändå blir man beroende och vill se mer.
Två av seriens stjärnor är Paige Turco som Abby, och Henry Cusick som Marcus.
Något jag stör mig på är de lösa trådarna, och då snackar jag inte om cliffhangers och liknande, för sådant gillar jag. Men vad jag inte gillar är när saker och ting tas upp i början av serien och sedan glöms bort helt och hållet. Det ger en ofärdig och ogenomtänkt känsla till serien. Ett litet exempel är att vissa delar av träden på Jorden glödde i mörkret i ett enda avsnitt, men senare i serien är det kolsvart i skogen på natten. Det är en väldigt liten detalj, men någonting jag stör mig på. Dessutom är serien orealistisk. Då menar jag inte det övernaturliga, utan att någon kan få ett spjut i bröstet och må bra efter några dagar. Det är en av anledningarna till att serien ibland känns löjlig.
Utan lagar och vuxna blir det snabbt kaos bland ungdomarna.
