Längd: 8 hr 27 min.

Antal avsnitt: 8 stycken + långfilmen A journey to the highlands.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James- Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McShera, Maggie Smith, Allen Leech, Dan Stevens, Ed Speelers, Jessica Brown Findlay, Lily James.

Releasedatum: 23 januari 2013.

Distribötur: Universal.

 

 

 

 

Alltför ofta blir tv-serier sämre och sämre ju längre de pågår. Vi har sedan länge lärt oss att kvalitet och kvalité inte går ihop. Men den tredje säsongen av Downton Abbey låter sig inte hållas tillbaka, och motbevisar tesen med råge. Trots att serien börjar få några år på nacken, håller den sig med lätthet uppe. Den klarar dessutom något som de flesta tv-serier aspirerar att göra men ofta misslyckas med: att hålla sig originell. Varje säsong är den andra olik, och jag kan med lätthet peka ut vad som utmärker dem från varandra. Alla fokuserar de på ett särskilt tema, vilket tyder på ett nytänkande produktionsteam samtidigt som det gör att man som tittare aldrig vet vad man har att vänta sig.

 

Den tredje säsongen av Downton Abbey andas kvalité. Professionalism syns i så väl kostymarbetet och produktionsmiljön som skådespelarnas insatser. Alltsammans är så uppenbart välarbetat att det känns sant. Jag tror på det jag ser: att det är en verklig plats, med verkliga personer och verkliga saker som händer. Trots att jag såklart vet att det är fiktion, finns inget i serien som påvisar det. Tillsammans med referenser till verkliga händelser och kända personer under 1900-talet gör seriens genomarbetade yttre Downton Abbey till sanning.

 

Som du säkert vet, är Downton Abbey – trots all drama och alla konflikter – en karaktärsdriven serie. Det är karaktärerna som charmar, som får tittaren att skratta och som berör till tårar. Det är karaktärerna som får tittaren att bry sig. Det som jag tycker särskilt mycket om med den tredje säsongen är emellertid de flertaliga försoningsarken. Bland det bästa jag vet är när en riktigt hemsk och elak karaktär råkar ut för en massa skit och sakta men säkert blir en bättre människa. Och precis det händer här, och det görs riktigt riktigt bra.

 

Som helhet är den tredje säsongen av Downton Abbey föga förvånande underbar.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 5 hr 9 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 12 juli 2017 i England.

Distributör: Acorn Media.

 

 

 

 

 

Wow. Bara… wow.

 

Chernobyl är en enastående produktion: utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den.

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i Chernobyl kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

Chernobyl är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. Chernobyl är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Längd: 6 hr.

Antal avsnitt: 7 avsnitt.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Jim Carter, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McGovern, Sophie McShera, Maggie Smith, Penelope Wilton, Dan Stevens.

Releasedatum: 8 april 2011.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

 

 

Det var fem år sedan som jag upptäckte magin med Downton Abbey. Fem år sedan jag fick en ny favoritserie. Men fem år är lång tid. Några minnen glöms bort, andra förvrängs till oigenkännlighet. Inför premiären av den kommande Downton Abbey-filmen ville jag därför fräscha upp mina minnen och förnya min kärlek till serien.

 

Och wow. Alltså wow. Trots att jag har fått åtnjuta denna skimrande skatt till tv-serie i många år, överträffade den första säsongen alla förväntningar. Den rädsla som jag känt om en potentiellt förändrad smak eller att upptäcka tidigare dolda brister var obefogad. Allt var så mycket bättre än vad jag mindes.

 

Downton Abbey är en av de mest välskrivna serierna som jag har sett. Kombinationen av varm stämning, lättjefull humor och berörande drama gör det till en tv-serie som passar alla: såväl unga som gamla, män som kvinnor, oavsett vad du tittar på i vanliga fall. Karaktärerna har en fantastisk komplexitet, skådespelarna är exemplariska och kostymerna häpnadsväckande vackra. Faktum är att allt är en fröjd för ögat: från det färgstarka fotot till de detaljrika håruppsättningarna. Därtill är musiken föredömlig, och serien som helhet inger en enastående må bra-känsla som sitter kvar i flera dagar efteråt.

 

 

Den första säsongen av Downton Abbey är alltså mycket bättre än vad jag mindes, och då mindes jag den ändå som underbar. Det är så här ett riktigt bra drama ser ut. Om du inte har tittat på tidernas starkaste kostymdrama, är det dags att göra det nu.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 15 hr 40 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 11 år-

Genre: Drama, äventyr, fantasy.

Skådespelare: Lana Parrilla, Colin O'Donoghue, Andrew J. West, Dania Ramirez, Alison Fernandez, Robert Carlyle, Gabrielle Anwar, Mekia Cox.

Releasedatum: 8 oktober 2018.

Distributör: ABC Studios.

 

 

 

 

Fy farao vilken kass säsong! Vad hände med serien? Once upon a time har i många år varit min guilty pleasure. Jag har hänförts av den rosaskimrande, fluffiga stämningen och njutit av den härliga nostalgin som sagorna medförde. Men seriefinalen går bara att beskriva med ett ord. Patetisk.

 

Handlingen i seriens sista säsong är identisk med den i seriens första. Alla karaktärerna har förlorat minnet, och det är upp till ett litet barn att få dem att återigen tro på att de i själva verket är sagofigurer. Det är alltså exakt samma koncept, fast betydligt sämre utfört. Dessutom syns de flesta från den ursprungliga skådespelarensemblen inte till. Regina, Rumpelstiltskin och Hook och betydande roller, men resterande karaktärer är som bortglömda. De har ersatts av en grupp bleka karaktärer som spelas av ännu blekare skådespelare: något som gör serien katastrofalt tråkig. Faktum är att jag DNF:ade säsongen halvvägs igenom, för jag såg inget syfte med att fortsätta titta.

 

Allt som allt är den sjunde och sista säsongen av Once upon a time riktigt usel. Och det kommer från någon som älskat serien under flera år.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Längd: 6 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Fantasy, drama.

Skådespelare: Emilia Clarke, Peter Dinklage, Kit Harington, Lena Headey, Sophie Turner, Maisie Williams, Nikolaj Coster-Waldau, Liam Cunningham, Rory McCann, Nathalie Emmanuel.

Premiärdatum: 15 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Herrejävlar vad besviken jag är. Game of thrones har varit min favoritserie i många år, men nu – efter seriefinalen – är jag inte bara bitter. Nej, bitter räcker inte för att beskriva den smärta som jag känner av att se Game of thrones förfalla. Jag är förbannad.

 

Logiska luckor, klyschor och ett manus som ignorerar det mesta som har byggts upp i tidigare säsonger. Är det något som du förknippar Game of thrones med? Det gjorde jag inte heller, men den åttonde säsongen gör det svårt att låta bli.

 

Manuset överlag känns väldigt lat, men framför allt väldigt slarvigt genomfört. Det känns som att skaparna har haft väldigt bråttom med att få klart säsongen. Allt känns påskyndat. Händelserna stressas fram, scener nödvändiga för att ge sammanhang slopas och gigantiska tidshopp adresseras aldrig. Genvägar tas hela tiden och som tittare är det svårt att förstå hur händelse A plötsligt ledde till händelse B. Särskilt besviken är jag över Den långa natten och Daenerys livsöde. Båda parallellerna hade potential till att bli briljanta, men bristen på följdriktig uppladdning och ordentliga efterföljder skapar världens antiklimax. Säsongen borde ha haft fler avsnitt och händelserna getts mer tid.

 

 

Den åttonde och sista säsongen av Game of thrones är ett sorgligt kapitel i franchisens historia. Och då menar jag inte att jag berördes av serien, utan att mitt hjärta krossades brutalt i småbitar av hur mediokert utfört alltsammans är. På sin höjd tyckte jag om ”The bells”, men precis som resterande avsnitt lider det av ett extremt stressyndrom. Det känns som att skaparna helt enkelt var angelägna om ett snabbt avslut, oavsett kvalité, och tyvärr är det så man förstör en av tv-historiens bästa serier.

 

BETYG: 5/10

Längd: 8 hr 45 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Elisabeth Moss, Max Minghella, Amanda Brugel, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Ann Dowd, Madeline Brewer, Alexis Bledel, Samira Wiley, Nina Kiri.

Releasedatum: 15 mars 2018.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

Den första säsongen av The handmaid’s tale baseras på boken med samma namn, skriven av Margaret Atwood 1985. Den svensköversatta titeln är Tjänarinnans berättelse. Jag läste boken för några månader sedan och avskydde den. Det var bland de tråkigaste romanerna som jag har läst, och det var knappt som jag tog mig igenom den. Det var därför med viss restriktion som jag började att titta på tv-serien.

 

Tv-serien är bättre. Helt klart. Det intressanta konceptet gör sig så mycket starkare och intrycksfullt på skärm än på papper, och jag upplever att vi får lära känna karaktärerna mer på djupet. Dessutom innebär formatbytet ett ökat tempo. Trots att tv-serien är lågmäld och så kallat ”slow burning”, händer mycket mer än i boken. Och även när det inte händer särskilt mycket, finns så pass mycket att tolka in i scenerna att de ändå griper tag.

 

The handmaid’s tale är en dystopisk serie, vilket innebär att den utspelar sig i fiktiv framtid där regeringen anses vara det stora hotet. Serien har emellertid djupa rötter i den kristna historien, och har blivit starkt influerad av nutida diktaturer. Det gör att serien upplevs som trovärdig, trots att det som sker förhoppningsvis ligger långt borta. The handmaid’s tale är inte särskilt explicit, men väcker obehagliga tankar om maktmissbruk och en skrämmande – och vad som känns som möjlig - framtid.

 

 

Jag anser emellertid inte att The handmaid’s tale är lika ”wow” som ryktet föreslår. Det är absolut en sevärd serie, och jag kommer definitivt att titta på nästkommande säsong, men baserat på allt som jag har hört tycker jag att den är något överskattad. Hur som helst: helt klart en bra serie.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 5 hr 49 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Mary-Louise Parker, Hunter Parrish, Alexander Gould, Kevin Nealon, Justin Kirk, Elizabeth Perkins.

Releasedatum: 19 augusti 2009.

Distributör: Sony Pictures.

 

 

 

 

Den fjärde säsongen av Weeds är lite av en besvikelse. Inte för att serien någonsin har varit en stor favorit, men jag har uppskattat humorn och den lättsamma stämningen. Men lite av den varmhjärtade känslan har försvunnit.

 

 

För det första upplever jag att karaktärerna utvecklas åt fel håll. Nancy blir mer odräglig. Silas och Shane blir skitstövlar. Och Celia går från att rolig till riktigt irriterande. Utöver detta kan jag inte undgå att känna mig smått uttråkad av säsongen. Det händer saker – men jag kom på mig själv med att aldrig riktigt bry mig. Det känns sällan som att det står något viktigt på spel. Istället ger den fjärde säsongen av Weeds upplevelsen att vad som än händer så kommer det att lösa sig, vilket gör att mitt engagemang sjunker.

 

Som helhet är den fjärde säsongen av Weeds okej. Den är inte dålig, men gjorde så pass lågt intryck att jag med stor sannolikt kommer att glömma bort den snart.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 4 hr 27 min.

Antal avsnitt: 3 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, mystik.

Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Mark Gatiss, Una Stubbs, Rupert Graves, Louise Brealey, Amanda Abbington, Andrew Scott, Sian Brooke.

Releasedatum: 8 januari 2018.

Distributör: Sf Studios.

 

 

 

 

 

 

Precis som tidigare delar av tv-serien, är den fjärde säsongen av Sherlock en modern nytolkning av berättelsen om detektiven Sherlock Holmes, som skrevs av Sir Arthur Conan Doyle under 1880-talet. Och precis som tidigare delar, är säsongen riktigt jävla bra.

 

Jag har verkligen saknat serien. Spänningen som får pulsen att dundra i mina öron. Humorn som får mig att skratta rätt ut. Och den atmosfäriska stämningen som får mig att känna mig som hemma. Jag har saknat de invecklade kriminalfallen och de oförutsägbara vändningarna. Jag har saknat det intelligenta och något pretentiösa manuset. Och inte minst har jag saknat de charmiga karaktärerna. Jag fullkomligt älskar Sherlocks arrogans och excentriska sätt att vara, och det var ljuvligt att återigen få grotta ner sig i hans komplexa sinne. Benedict Cumberbatch briljerar, och tillsammans med resterande skådespelare, utsökt komponerad musik och ett makalöst foto utstrålar varje avsnitt en sällsynt expertis.

 

Hela säsongen är bra. Men eftersom jag är extra svag för intriger och spelliknande utmaningar, blev jag särskilt förtjust i säsongens avslutande avsnitt: ”The Final Problem”. I det avsnittet måste karaktärerna genomgå ett antal dödliga tester för att ta sig till den slutliga kammaren och nå sitt mål. Det hela är väldigt snyggt uppbyggt, och det är omöjligt att gissa hur alltsammans ska sluta. Dessvärre brister trovärdigheten på sina ställen, och själva upplösningen är rätt antiklimatisk då allt löses för enkelt. Men helheten… wow.

 

 

Allt som allt är den fjärde säsongen av Sherlock föga förvånande rent utav skitbra. Jag kommer att gråta blod om vi inte får en fortsättning.

 

BETYG: 8/10

 

FAKTA

Längd: 6 hr 54 min.

Antal avsnitt: 20 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Äventyr, historisk fiktion, fantasy.

Skådespelare: Travis Fimmel, Katheryn Winnick, Gustaf Skarsgård, Alexander Ludwig, Alysas Sutherland, John Kavanagh, Alex Høgh Andersen, Maude Hirst, Jasper Pääkkönen, Linus Roache.

Releasedatum: 7 augusti 2017.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Vikings har sedan tv-seriens början gjort mig likgiltig. Det är en helt okej serie, men den saknar det där lilla extra. Den fjärde säsongens avslutande del är inget undantag. Alltsammans hålls på en neutral mellan-nivå: skådespelarna är duktiga men inte överväldigande, avsnitten spännande utan att chockera, händelserna emotionella men inte riktigt berörande. Det är som att känslorna finns där i bakgrunden, men inte når ända vägen fram.

 

I den fjärde säsongens andra volym händer emellertid några saker som får mig att hoppas på seriens fortsättning. Karaktärer som jag aldrig riktigt har gillat försvinner, och ett löfte om ett nytt, fräscht koncept utlovas. Nu finns potential för serien att få nytt liv. Frågan är bara om Vikings tar vara på den chansen.

 

Som helhet är Vikings säsong 4 volym 2 okej. Lite utdragen och innehållslös ibland, men likaså småspännande.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 5 hr 25 min.

Antal avsnitt: 8 avsnitt.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller.

Skådespelare: Jessica Biel, Bill Pullman, Dohn Norwood, Christopher Abbott, Abby Miller, Jacob Pitts, Enid Graham, Nadia Alexander, Robert Funaro, Eric Todd, Orlagh Cassidy, Susan Pourfar.

Releasedatum: 5 mars 2018.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av The Sinner är början av en antologisk serie där varje säsong följer en ny protagonist och ett nytt brott. Just den här delen baseras på boken med samma namn av tyska författaren Petra Hammesfahr, och är en fantastisk debut. Det är inte ofta jag fastnar vid en series första avsnitt: ofta tar det tid innan jag är bekväm med de nya karaktärerna och den nya handlingen. Men så mycket försiggick redan i första scenen av The Sinner, att jag fångades direkt. Och efter det var jag fast.

 

De flesta kriminaldraman följer en given mall, där ett brott sker och en grupp agenter sedan försöker lista ut vem som är skyldig. Men The Sinner fnyser åt normen och banar egen väg. Istället för att fokusera på ”vem” och ”vad”, inriktar sig serien på att nysta upp varför protagonistenCora begick brottet. Det är annorlunda, nytt och fräscht – och fungerar alldeles utmärkt. Tro mig. Jag kände en viss oro för hur serien skulle klara av att bära upp handlingen på hela åtta avsnitt när vi redan visste vem som var skyldig, men den oron var obefogad. Vi får utforska Coras förflutna och hennes psyke, vilket kort och gott är en känslomässig och intellektuell berg- och dalbana. Alla intriger, all mystik… det får en att sitta som på nålar.

 

Det här är en lågmäld serie där inga specialeffekter eller karate-scener behövs för att skapa spänning. Istället är det interaktionen mellan de olika karaktärerna och hur deras förflutna sammanlänkas som griper tag. Och det må jag säga: skådespelarna briljerar. Särskilt Jessica Biel, som spelar huvudpersonen Cora. Hennes prestation är rent utav skakande.

 

 

Den första säsongen av The Sinner är definitivt värd att se, särskilt om du gillar serier där du som tittare behöver puzzla ihop alla bitar och knyta samman lösa trådar. Serien håller en väldigt stark nivå från den explosiva början, till det tillfredsställande – och aningen förutsägbara – slutet.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.

Releasedatum: 9 april 2003.

 

 

 

 

Den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn är mysig. Det finns inget bättre ord att beskriva serien med. Vyn av Stockholms gröna skärgård och enkelt plingande musik gör att den vibrerar av sommar och värme. Det är vackert, gemytligt och så där härligt sentimentalt. 

 

Handlingen är enkel och lätt att hänga med i. De medicinska fallen är allvarliga med forna mått, men bär inte alls den stressiga dramatik som vanligtvis syns i moderna serier. Det gör att Skärgårdsdoktorn vidmakthåller en känsla av lugn, även när den är som mest ”rafflande”. Det hela blir emellertid lite långrandigt att strecktitta på. Eftersom tonen är väldigt lågmäld och pluttinuttig, framstår serien i längden som något händelselös. Med alla moderna serier har vi trots allt blivit vana vid fart och fläkt, vilket kontrasterar starkt mot vad Skärgårdsdoktorn står för.

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn bra. Jag föredrar emellertid att se avsnitten utspritt under en längre tid, då de liknar varandra och därför riskerar att tröttnas på.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 16 hr 25 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Kriminalare, action.

Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry, Rocky Carroll, David McCallum.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot den femtonde säsongen av NCIS. Säsongen är helt okej att slötitta på, men jag kan inte undgå att jämföra med hur serien en gång var. På ”den gamla goda tiden”, så att säga.

 

 

Mitt största problem med säsongen är att den inte sticker ut. Faktum är att avsnitten är ganska intetsägande, och få av dem gör intryck. Det blir aldrig tråkigt att se på, men alltsammans känns överlag ”meh”. Det känns lite som att serien följer en given mall, vilket gör att kriminalfallen aldrig blir riktigt rafflande. Och i de få fall där avsnitten faktiskt fångar upp tittarens engagemang (exempelvis i säsongens början och slut), känns det som att alltsammans löses för enkelt. Spänningen tilltar, men tonar sedan ut i en antiklimax då det sällan blir några efterföljande konsekvenser. Jag vill att händelserna ska få påtagliga följder, inte att de snabbt glöms bort.

 

En annan aspekt är karaktärerna. Det är egentligen inget fel på dem, men även här kan jag inte undgå att jämföra med seriens början. Kate, Ziva, Tony, Abby… de var allesammans härligt färgstarka karaktärer. De bidrog med humor och charm och hade en unik förmåga att verkligen få tittaren att känna. Men med dem borta har också seriens hjärta och själ försvunnit. Flera nya skådespelare har tillkommit sedan dess, men de känns bleka i jämförelse. Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen och Duane Henry är inte dåliga skådisar, men de har en tendens att spela över och leverera sina repliker krystat. De känns helt enkelt inte lika äkta som de gamla favoriterna, och som en följd blir deras karaktärer slätstrukna.

 

 

Allt som allt är den femtonde säsongen av NCIS bra, det ska jag inte skjuta under stolen. Problemet är emellertid att serien behöver kämpa för att hålla sig uppe. Det okreativa manuset och de uttryckslösa karaktärerna är tecken på att den har några år på nacken och börjar få slut på idéer. Som jag känner nu, behöver serien studsa tillbaka snabbt som attan för att behålla mig som engagerad tittare. Annars är det bästa att den läggs ner, så att det positiva minnet av NCIS bevaras.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 hr 19 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, fantasy.

Skådespelare: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Caleel Harris, Scott Glenn, Adam Rothenberg, Noel Fisher, Ann Cusack, Terry O'Quinn.

Releasedatum: 4 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

De första avsnitten av Castle rock är briljanta. Jag var så himla imponerad, och övertygad om att Castle rock skulle landa på platsen som en av årets bästa serier. Säsongen baseras på ett hopplock av berättelser av skräckboksförfattaren Stephen King, och var precis så brutal och mystisk som jag önskat mig. Den suggestiva stämningen tillsammans med den gåtfulla premissen höll mig bokstavligen klistrad till skärmen. Och alltsammans var så där lagom kusligt: ängsligt utan att bli läskigt.

 

Men trots att säsongen började fantastiskt, märkte jag av att mitt intresse successivt började avta. För varje avsnitt som gick blev serien lite sämre. Och när jag väl var inne på den andra halvan av Castle rock, hade mitt engagemang halverats. Även nu, när jag har tittat klart på säsongen, är det oklart varför det blev så. Jag gillar ju intrigerna, skådespelarna och den allmänna känslan som serien sänder ut. Men något saknas: det lilla extra verkligen griper tag; komplexitet hos karaktärerna; mer tempo. Framåt säsongens slut kändes det lite som att avsnitten gick på tomgång. Det gör mig faktiskt rätt ledsen, för jävlar vad jag älskade serien till en början! Men i slutändan kändes alltsammans mest… meh.

 

Allt som allt är den första säsongen av Castle rock bra. Faktum är att de första avsnitten är enastående. Men trots att de senare avsnitten är ojämna, blir serien aldrig dålig. Jag hade bara förväntat mig mer baserat på den starka inledningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 9 hr 48 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Brian Cox, Kieran Culkin, Sarah Snook, Alan Ruck, Matthew Macfadyen, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Peter Friedman, Jeremy Strong, Rob Yang.
Releasedatum: 12 november 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Makt, politik, pengar. Allt finns inom denna dysfunktionella dynasti som leds av en åldrande patriark, vars fyra vuxna barn alla är lika ivriga att efterträda honom.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Succession fångade min uppmärksamhet direkt. Från första minuten satt jag fängslad, helt säker på att det här skulle bli en ny favoritserie. Det var någon med seriens stämning, som tillsammans med de professionella skådespelarna, snygga fotot och genomtänkta manuset grep tag i mig. Att serien sen visade sig vara proppad till breddarna med maktspel och intriger, var ytterligare plus.

 

 

Men efter några avsnitt började serien bli lite enformig att titta på. Kvalitén förblev hög, men det kändes lite som en transportsträcka: jag inväntade hela tiden att något större skulle hända. Från att ha älskat de första, spännande avsnitten, kände jag plötsligt ett sting av oengagemang. Framåt slutet blev jag mer intresserad igen, men tomgången i mitten hann sätta sitt spår.

 

Som helhet är Succession en proffsig och välgjord serie. Den utstrålar en aura av kraft och ambition. Säsongen innehåller emellertid några utfyllnadsavsnitt som drar ner helheten. Succession hade potential till att bli en ny favorit, men nöjer sig med att vara ”bra”.

 

BETYG: 6/10.

FAKTA

Längd: 16 hr 59 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Kevin McKidd, Jessica Capshaw, Sarah Drew, Jesse Williams, Caterina Scorsone, Camilla Luddington, Kelly McCreary.

Releasedatum: 22 oktober 2018.

 

 

 

 

Den fjortonde säsongen av Grey’s anatomy är bra. Riktigt bra. Faktum är att jag är imponerad över hur länge serien har pågått, utan att förlora alltför mycket när det kommer till kvalité eller tittarengagemang. Det är minst sagt en beroendeframkallande serie, vars charmiga karaktärer, spännande intriger och unika medicinska fall får tittaren att konstant intala sig ”bara ett avsnitt till”. Den fjortonde säsongen är inget undantag.

 

Det jag emellertid har observerat är att denna säsong saknar vad jag kallar för ”explosiva avsnitt”. I tidigare säsonger har det alltid hänt något stort och oväntat, med medföljande fascinerande olyckor. Det har varit allt från jordbävningar, flygplanskrascher och bränder till skjutningar och bomber. Men den fjortonde säsongen har inget sådant. Det är inte fel per se, men det gör avsnitten mindre oförutsägbara och… överväldigande. Avsaknaden av överraskningsmoment och wow-faktor minskade antalet känslostormar radikalt, och hindrar säsongen från att sticka ut från resten. Utöver detta tycker jag att många av händelserna som hade potential till att bli riktigt intressanta, istället skyndades förbi – vilket sänkte trovärdigheten och inlevelsen.

 

Nu låter det som att jag nästan bara har kritik att ge. Så är inte fallet. Den fjortonde säsongen är en solid fortsättning på serien, och jag hade svårt att sluta titta. Precis som tidigare delar av Grey’s anatomy så har den en unik förmåga att verkligen fängsla. Med det sagt är den inte bristfri, och det märks att serien börjar att få slut på idéer. Men i dagsläget är Grey’s anatomy fortfarande ett säkert kort, och om du har tyckt om tidigare säsonger så ska du absolut se denna också.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Längd: 10 hr 35 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, science fiction.

Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, James Marsden, Ed Harris, Anthony Hopkins, Angela Sarafyan, Tessa Thompson, Luke Hemsworth, Rodrigo Santoro, Ben Barnes, Fares Fares, Gustaf Skarsgård.

Releasedatum: 10 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

 

Den andra säsongen av Westworld är fenomenal: en ren njutning för alla sinnen. Serien är storslagenhet personifierad, med påkostade visuella effekter och ett briljant skrivet manus. Dialogerna hänför och handlingen chockerar. Intriger, oväntade vändningar, komplexa gåtor: det här är en serie som livnär sig på överraskningar. Så om du fängslas av att ledas på villovägar och att sitta med konstant förundran, ska du definitivt ge Westworld en chans.

 

Westworld säsong 2 är mästerlig. Genomtänkt, intelligent. Den leker med både tittarens känslor och förnuft, och lämnar inget åt slumpen. Varje scen, varje detalj har ett syfte som skickligt vävs in i berättelsen. Ibland blir det förvirrande. Det finns stunder då man sitter som ett stort frågetecken, i desperat behov av svar. Samtidigt är förvirringen oerhört givande, då belöningen när man äntligen lägger ihop hur allt hänger samman är enorm.

 

Den här säsongen av Westworld har ett minst lika häpnadsväckande vackert foto som den första. Vyerna är hänförande och scenografin slående. Kostymer, håruppsättningar, smink… allt imponerar. Därtill har soundtracket stor emotiv kraft, med förmåga att med få toner manipulera tittarens känslor. Det som skiljer säsongerna åt är emellertid tempot. Där den första säsongen är mer lågmäld och suggestiv, har den andra säsongen mer action. Det ena brutala slaget ersätts snabbt av det andra: vilket både har för- och nackdelar. Å ena sidan är spänningen på topp i princip hela tiden. Samtidigt får vi se så pass mycket död att det efter ett tag förlorar sitt chockvärde.

 

Den andra säsongen av Westworld leds av en väldigt stark ensemble skådespelare. Så gott som varje karaktär spelas av ett välkänt ansikte, vars talanger är oändliga. Det är också riktigt roligt att få se två svenskar ta plats i serien: Gustaf Skarsgård och Fares Fares, som är med i fem avsnitt vardera. Det enda jag har att kritisera är säsongens avslut. Det finns så många olösta gåtor och obesvarade frågor att epilogen känns antiklimatisk. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt vad som hände, och jag hade velat att säcken knutits ihop snarare än rivits upp ännu mer.

 

Allt som allt är jag nöjd med Westworlds andra säsong. Väldigt nöjd. Serien har en unik komplexitet, och en magisk förmåga att fängsla i varje scen. Det är utan tvekan en ny favorit, och jag ser enormt mycket fram emot nästa säsong, vars release beräknas 2020.

 

BETYG: 8,5/10

 

 

 

 

Ena halvan av mig älskar Sharp objects. Andra halvan gillar inte alls serien. Let me explain.

 

Sharp objects baseras på boken med samma namn av Gillian Flynn, mer känd för thrillerromanen Gone girl som filmatiserades 2014. Trots att Sharp objects är en helt egen berättelse, finns flera likheter mellan de båda: både Gone girl och Sharp objects har extremt komplexa karaktärer och en tryckande, kuslig stämning. Så gillar du den ena, lär du säkerligen tycka om den andra.

 

Hur som helst, så är jag kluven när det kommer till Sharp objects. Å ena sidan är serien djupt atmosfärisk, med enastående skådespelare som verkligen lever sig in i sina roller och levererar starkt. Därtill är handlingen psykologiskt intressant och serien innehåller en del riktigt kraftfulla scener som jag sent kommer att glömma. Sharp objects bjuder dessutom på oförutsägbara avslöjanden och en riktigt spännande final.

 

Men. Tempot gjorde att jag hade lite svårt att ta till mig seriens innehåll. Avsnitten är nämligen extremt långsamma, och jag kom på mig själv med att lätt distraheras av annat. Det är riktigt synd, för Sharp objects har sådan potential – men ibland känns det helt enkelt som att serien står still. Av den anledningen tror jag att jag hade uppskattat en filmversion mer, då det hade inneburit färre utfyllnadsscener.

 

Som helhet tycker jag om Sharp objects. Tror jag. Jag vill i alla fall tycka om den. Jag fastnade verkligen för karaktärernas komplexitet, den intressanta psykologin och de oväntade vändningarna. Det är bara himla trist att serien skulle vara så utdragen.

 

FAKTA

Längd: 8 hrs 29 min.

Antal avsnitt: 11 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, drama.
Skådespelare: Sarah Paulson, Evan Peters, Cheyenne Jackson, Billie Lourd, Alison Pill, Chaz Bono, Adina Porter.

Releasedatum: 1 oktober 2018.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Den här serien har aldrig varit my cup of tea. Jag har upplevt tidigare säsonger som allt från tråkiga till motbjudande. Ana min förvåning, när jag då upptäckte att jag hade svårt att slita mig från American horrror story: Cult. Jag fastnade redan vid första scenen och intalade mig ”bara ett avsnitt till” varje gång eftertexterna kom. Det är därför utan tvivel som jag kan konstatera att seriens sjunde säsong också är den starkaste.

 

Det finns flera anledningar till att jag tyckte om den här säsongen. För det första är skådespelarna enastående. De känns som ett med sina roller och övertygar verkligen om att det som de visar är verkligt. För det andra är American horror story: Cult väldigt psykologiskt intressant. Inte nog med att den skildrar hur lätt det är att manipulera och att bli manipulerad, den ger också en fascinerande representation av mental ohälsa genom karaktärer med bland annat coulrofobi, trypofobi, agorafobi, hemofobi och klaustrofobi.

 

En annan anledning till att jag fastnade för säsongen är för att den håller sig trovärdig. Här finns inga spöken eller mytomspunna monster. Istället skildrar den något betydligt mer skrämmande: verkligheten. Jag har inte något emot paranormala serier, men ofta blir det överdrivet och svårt att relatera till. Desto mer fastnar jag när verkliga problem och verkliga monster behandlas, vilket är precis vad American horror story: Cult gör. Serien tar en samhällskritisk vändning genom att fokusera på maktfrenseri, kulter och konsekvenserna av att Donald Trump valdes till president. Det hela känns väldigt tidsnära, och blir obehagligare än någon övernaturlig varelse någonsin hade kunnat bli.

 

American horror story: Cult är alltså riktigt spännande. Säsongens förmåga att bygga upp en spänd stämning håller fast tittaren med järngrepp. Men till min förvåning bjöd den också på en hel del humor. I flera situationer där jag borde ha känt avsky, satt jag istället och fnissade. Cult uppvisar en underlig talang: att väcka sympati för vidriga människor som jag egentligen ville hata, och jag kunde till exempel inte undgå att känna ett stygn av sorg när en kallblodig massmördare mötte sitt slut. Och att frammana sådana känslor är inte annat än skickligt.

 

Men visst, trots att den här säsongen är min favorit så har American horror story: Cult brister. Serien innehåller rätt många logiska luckor och långt ifrån alla avsnitt håller samma höga kvalitet. Därtill finns en del onödig utfyllnad som hade kunnat tas bort, till exempel tillbakablickar som egentligen inte bidrar med något av värde. Sen tycker jag personligen att slutet känns lite ”out of character”, så att säga, och jag hade gärna sett säsongen gå ut med ett större bang.

 

Allt som allt är American horror story: Cult över förväntan. Det är utan tvekan min personliga favorit, och återställer min tro på den här serien.

 

BETYG: 6,5/10

Längd: 14 hr 54 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år..

Genre: Drama.

Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, cole Sprouse, Casey Cott, Madelaine Petsch, Luke Perry, Marisol Nichols, Mädchen Amick.

Releasedatum: 15 oktober 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Längd: 7 hr 46 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Jim Parsons, Johnny Galecki, Kaley Cuoco, Simon Helbrg, Kunal Nayyar, Mayim Bialik, Melissa Rauch.

Releasedatum: 29 oktober 2018.

Distributör: Warner bros.