FAKTA

Längd: 6 hr 54 min.

Antal avsnitt: 20 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Äventyr, historisk fiktion, fantasy.

Skådespelare: Travis Fimmel, Katheryn Winnick, Gustaf Skarsgård, Alexander Ludwig, Alysas Sutherland, John Kavanagh, Alex Høgh Andersen, Maude Hirst, Jasper Pääkkönen, Linus Roache.

Releasedatum: 7 augusti 2017.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Vikings har sedan tv-seriens början gjort mig likgiltig. Det är en helt okej serie, men den saknar det där lilla extra. Den fjärde säsongens avslutande del är inget undantag. Alltsammans hålls på en neutral mellan-nivå: skådespelarna är duktiga men inte överväldigande, avsnitten spännande utan att chockera, händelserna emotionella men inte riktigt berörande. Det är som att känslorna finns där i bakgrunden, men inte når ända vägen fram.

 

I den fjärde säsongens andra volym händer emellertid några saker som får mig att hoppas på seriens fortsättning. Karaktärer som jag aldrig riktigt har gillat försvinner, och ett löfte om ett nytt, fräscht koncept utlovas. Nu finns potential för serien att få nytt liv. Frågan är bara om Vikings tar vara på den chansen.

 

Som helhet är Vikings säsong 4 volym 2 okej. Lite utdragen och innehållslös ibland, men likaså småspännande.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 hr 20 min.

Antal avsnitt: 20 stycken.

Åldersgräns: Barntillåten.

Genre: Äventyr, komedi, fantasy.

Skådespelare: Jason Ritter, Alex Hirsch, Kristen Schaal, Linda Cardellini, Kevin Michael Richardson.

Inspelningsår: 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Gravity falls är härlig. Det är en animerad äventyrskomedi marknadsförd gentemot barn, men som passar minst lika bra för vuxna. Faktum är att jag – som är 23 år gammal – tyckte att serien var riktigt rolig.

 

Det absolut bästa med serien är karaktärerna. Dipper, Stan, Soos… de är allesammans charmiga och intressanta att följa. Favoriten är emellertid Mabel. Jisses, vilken fantastiskt färgstark personlighet hon har! Hon är så där härligt udda, och jag älskar att hon inte tar sig själv på för stort allvar. Det är oftast hon som bidrar med humor, och ärligt talat en stor dos inspiration.

 

Något annat som jag tycker om med den första säsongen av Gravity falls, är att den är ”lagom” magisk. Jag gillar att den kretsar kring vardagliga problem, men integrerar en liten dos magi i det hela, snarare än tvärt om. Vi får se karaktärerna handskas med kärleksbekymmer, girighet och att växa upp – fast med inslag av gnomer och andra mytiska fenomen. Det bidrar med viss mystisk eskapism, utan att det någonsin blir för fånigt eller svårt att relatera till.

 

Som helhet är jag glatt överraskad. Gravity falls visade sig vara en lyckad kombination av spänning och humor, och det finns ingen tvekan om att jag kommer att fortsätta följa serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 5 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.

Releasedatum: 9 april 2003.

 

 

 

 

Den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn är mysig. Det finns inget bättre ord att beskriva serien med. Vyn av Stockholms gröna skärgård och enkelt plingande musik gör att den vibrerar av sommar och värme. Det är vackert, gemytligt och så där härligt sentimentalt. 

 

Handlingen är enkel och lätt att hänga med i. De medicinska fallen är allvarliga med forna mått, men bär inte alls den stressiga dramatik som vanligtvis syns i moderna serier. Det gör att Skärgårdsdoktorn vidmakthåller en känsla av lugn, även när den är som mest ”rafflande”. Det hela blir emellertid lite långrandigt att strecktitta på. Eftersom tonen är väldigt lågmäld och pluttinuttig, framstår serien i längden som något händelselös. Med alla moderna serier har vi trots allt blivit vana vid fart och fläkt, vilket kontrasterar starkt mot vad Skärgårdsdoktorn står för.

 

Allt som allt är den tredje säsongen av Skärgårdsdoktorn bra. Jag föredrar emellertid att se avsnitten utspritt under en längre tid, då de liknar varandra och därför riskerar att tröttnas på.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 15 hr 5 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hayden Panettiere, Clare Bowen, Charles Esten, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Maisy Stella, Connie Britton, Chris Carmack, David Alford.

Releasedatum: 9 oktober 2017.

 

 

 

 

 

 

Den femte säsongen av Nashville är lite av en besvikelse. I början av serien var jag eld och lågor över allt som hände. Alla intriger och allt drama… det passade mig perfekt. Men med tiden har hjärtat i serien successivt gått upp i rök.

 

Innan jag går in på vad som gjorde mig missnöjd med säsongen, vill jag poängtera att den inte var dålig. Skådespelarna är duktiga, musiken bra (särskilt ”Sanctuary”, ”All of me”, "My favorite hurricane" och ”Saved”) och handlingen tillräckligt intressant för att jag ska vilja fortsätta följa serien. Men. Serien känns inte lika nyanserad och komplex längre. Istället upplever jag den som repetitiv, mer rättfram och blekare än tidigare. Nashville har alltid haft klichéer och logiska luckor, men de har varit lätta att bortse ifrån, då det har funnits annat som kompenserat. Men nu framträder de på ett helt annat sätt. Detta eftersom det inte händer lika mycket. Inte heller har jag samma intresse för karaktärerna längre, då det som en gång gjorde dem gripande inte längre finns kvar.

 

Nu låter jag väldigt negativ, vilket kan ge fel bild. Den femte säsongen av Nashville är bra. Jag kan bara inte undgå att bli lite frustrerad, eftersom jag vet att serien har varit så mycket bättre.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 16 hr 25 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Kriminalare, action.

Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry, Rocky Carroll, David McCallum.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot den femtonde säsongen av NCIS. Säsongen är helt okej att slötitta på, men jag kan inte undgå att jämföra med hur serien en gång var. På ”den gamla goda tiden”, så att säga.

 

 

Mitt största problem med säsongen är att den inte sticker ut. Faktum är att avsnitten är ganska intetsägande, och få av dem gör intryck. Det blir aldrig tråkigt att se på, men alltsammans känns överlag ”meh”. Det känns lite som att serien följer en given mall, vilket gör att kriminalfallen aldrig blir riktigt rafflande. Och i de få fall där avsnitten faktiskt fångar upp tittarens engagemang (exempelvis i säsongens början och slut), känns det som att alltsammans löses för enkelt. Spänningen tilltar, men tonar sedan ut i en antiklimax då det sällan blir några efterföljande konsekvenser. Jag vill att händelserna ska få påtagliga följder, inte att de snabbt glöms bort.

 

En annan aspekt är karaktärerna. Det är egentligen inget fel på dem, men även här kan jag inte undgå att jämföra med seriens början. Kate, Ziva, Tony, Abby… de var allesammans härligt färgstarka karaktärer. De bidrog med humor och charm och hade en unik förmåga att verkligen få tittaren att känna. Men med dem borta har också seriens hjärta och själ försvunnit. Flera nya skådespelare har tillkommit sedan dess, men de känns bleka i jämförelse. Maria Bello, Emily Wickersham, Brian Dietzen och Duane Henry är inte dåliga skådisar, men de har en tendens att spela över och leverera sina repliker krystat. De känns helt enkelt inte lika äkta som de gamla favoriterna, och som en följd blir deras karaktärer slätstrukna.

 

 

Allt som allt är den femtonde säsongen av NCIS bra, det ska jag inte skjuta under stolen. Problemet är emellertid att serien behöver kämpa för att hålla sig uppe. Det okreativa manuset och de uttryckslösa karaktärerna är tecken på att den har några år på nacken och börjar få slut på idéer. Som jag känner nu, behöver serien studsa tillbaka snabbt som attan för att behålla mig som engagerad tittare. Annars är det bästa att den läggs ner, så att det positiva minnet av NCIS bevaras.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 hr 19 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, fantasy.

Skådespelare: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Caleel Harris, Scott Glenn, Adam Rothenberg, Noel Fisher, Ann Cusack, Terry O'Quinn.

Releasedatum: 4 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

De första avsnitten av Castle rock är briljanta. Jag var så himla imponerad, och övertygad om att Castle rock skulle landa på platsen som en av årets bästa serier. Säsongen baseras på ett hopplock av berättelser av skräckboksförfattaren Stephen King, och var precis så brutal och mystisk som jag önskat mig. Den suggestiva stämningen tillsammans med den gåtfulla premissen höll mig bokstavligen klistrad till skärmen. Och alltsammans var så där lagom kusligt: ängsligt utan att bli läskigt.

 

Men trots att säsongen började fantastiskt, märkte jag av att mitt intresse successivt började avta. För varje avsnitt som gick blev serien lite sämre. Och när jag väl var inne på den andra halvan av Castle rock, hade mitt engagemang halverats. Även nu, när jag har tittat klart på säsongen, är det oklart varför det blev så. Jag gillar ju intrigerna, skådespelarna och den allmänna känslan som serien sänder ut. Men något saknas: det lilla extra verkligen griper tag; komplexitet hos karaktärerna; mer tempo. Framåt säsongens slut kändes det lite som att avsnitten gick på tomgång. Det gör mig faktiskt rätt ledsen, för jävlar vad jag älskade serien till en början! Men i slutändan kändes alltsammans mest… meh.

 

Allt som allt är den första säsongen av Castle rock bra. Faktum är att de första avsnitten är enastående. Men trots att de senare avsnitten är ojämna, blir serien aldrig dålig. Jag hade bara förväntat mig mer baserat på den starka inledningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 9 hr 48 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Brian Cox, Kieran Culkin, Sarah Snook, Alan Ruck, Matthew Macfadyen, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Peter Friedman, Jeremy Strong, Rob Yang.
Releasedatum: 12 november 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Makt, politik, pengar. Allt finns inom denna dysfunktionella dynasti som leds av en åldrande patriark, vars fyra vuxna barn alla är lika ivriga att efterträda honom.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av Succession fångade min uppmärksamhet direkt. Från första minuten satt jag fängslad, helt säker på att det här skulle bli en ny favoritserie. Det var någon med seriens stämning, som tillsammans med de professionella skådespelarna, snygga fotot och genomtänkta manuset grep tag i mig. Att serien sen visade sig vara proppad till breddarna med maktspel och intriger, var ytterligare plus.

 

 

Men efter några avsnitt började serien bli lite enformig att titta på. Kvalitén förblev hög, men det kändes lite som en transportsträcka: jag inväntade hela tiden att något större skulle hända. Från att ha älskat de första, spännande avsnitten, kände jag plötsligt ett sting av oengagemang. Framåt slutet blev jag mer intresserad igen, men tomgången i mitten hann sätta sitt spår.

 

Som helhet är Succession en proffsig och välgjord serie. Den utstrålar en aura av kraft och ambition. Säsongen innehåller emellertid några utfyllnadsavsnitt som drar ner helheten. Succession hade potential till att bli en ny favorit, men nöjer sig med att vara ”bra”.

 

BETYG: 6/10.

FAKTA

Längd: 11 hr 44 min.

Antal avsnitt: 16 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, science fiction.

Skådespelare: Kim Dickens, Alycia Debnam-Carey, Colman Domingo, Danay Garcia, Lennie James, Maggie Grace, Garret Dillahunt, Jenna Elfman, Tonya Pinkins, Aaron Stanford

Releasedatum: 3 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Jag har varit väldigt kritisk gentemot Fear the walking dead. Karaktärerna, handlingen, stämningen... inget har egentligen tilltalat mig eller skapat ett behov av att se vidare. Avsnitten har varken haft driv eller känsla, vilket resulterat i en relatvt intetsägande upplevelse. Men något händer i den fjärde säsongen. Trots att serien fortfarande präglas av brister och utfyllnadsscener, har ett intresse väckts hos mig. För första gången sedan Fear the walking dead började, ville jag se vidare. 

 

För det första upplever jag att den fjärde säsongen av Fear the walking dead innehåller fler intriger än tidigare delar. Det skapar spänning, och nyfikenhet på fortsättningen. För det andra, gillar jag den nuvarande skådespelargruppen betydligt bättre än den ursprungliga. Det sker en viss utrensning av karaktärer under säsongens gång, och till min glädje var det just de personerna som jag störde mig mest på som försvann. Kvar lämnades de mer komplexa själarna, som tillsammans med några nyintroducerade individer utgör en starkare och betydligt mer fängslande ensemble. I den här typen av lågmälda serie, är det karaktrerna som driver avsnitten framåt: och därför är det viktigare än någonsin att skådespelarnas insatser griper tag. Och det tycker jag att de gör nu.

 

Allt som allt är den fjärde säsongen av Fear the walking dead faktiskt helt okej. Jag är glatt överraskad. Visst är den långt ifrån lika imponerande som originalserien. Men med tanke på hur mycket serien utvecklades i bara denna säsong, är det mycket möjligt att den når dit en dag. Det känns som att serien äntligen har hittat sig själv.

  

BETYG: 5,5/10.

FAKTA

Längd: 16 hr 59 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Kevin McKidd, Jessica Capshaw, Sarah Drew, Jesse Williams, Caterina Scorsone, Camilla Luddington, Kelly McCreary.

Releasedatum: 22 oktober 2018.

 

 

 

 

Den fjortonde säsongen av Grey’s anatomy är bra. Riktigt bra. Faktum är att jag är imponerad över hur länge serien har pågått, utan att förlora alltför mycket när det kommer till kvalité eller tittarengagemang. Det är minst sagt en beroendeframkallande serie, vars charmiga karaktärer, spännande intriger och unika medicinska fall får tittaren att konstant intala sig ”bara ett avsnitt till”. Den fjortonde säsongen är inget undantag.

 

Det jag emellertid har observerat är att denna säsong saknar vad jag kallar för ”explosiva avsnitt”. I tidigare säsonger har det alltid hänt något stort och oväntat, med medföljande fascinerande olyckor. Det har varit allt från jordbävningar, flygplanskrascher och bränder till skjutningar och bomber. Men den fjortonde säsongen har inget sådant. Det är inte fel per se, men det gör avsnitten mindre oförutsägbara och… överväldigande. Avsaknaden av överraskningsmoment och wow-faktor minskade antalet känslostormar radikalt, och hindrar säsongen från att sticka ut från resten. Utöver detta tycker jag att många av händelserna som hade potential till att bli riktigt intressanta, istället skyndades förbi – vilket sänkte trovärdigheten och inlevelsen.

 

Nu låter det som att jag nästan bara har kritik att ge. Så är inte fallet. Den fjortonde säsongen är en solid fortsättning på serien, och jag hade svårt att sluta titta. Precis som tidigare delar av Grey’s anatomy så har den en unik förmåga att verkligen fängsla. Med det sagt är den inte bristfri, och det märks att serien börjar att få slut på idéer. Men i dagsläget är Grey’s anatomy fortfarande ett säkert kort, och om du har tyckt om tidigare säsonger så ska du absolut se denna också.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Längd: 8 hrs 29 min.

Antal avsnitt: 11 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, drama.
Skådespelare: Sarah Paulson, Evan Peters, Cheyenne Jackson, Billie Lourd, Alison Pill, Chaz Bono, Adina Porter.

Releasedatum: 1 oktober 2018.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Den här serien har aldrig varit my cup of tea. Jag har upplevt tidigare säsonger som allt från tråkiga till motbjudande. Ana min förvåning, när jag då upptäckte att jag hade svårt att slita mig från American horrror story: Cult. Jag fastnade redan vid första scenen och intalade mig ”bara ett avsnitt till” varje gång eftertexterna kom. Det är därför utan tvivel som jag kan konstatera att seriens sjunde säsong också är den starkaste.

 

Det finns flera anledningar till att jag tyckte om den här säsongen. För det första är skådespelarna enastående. De känns som ett med sina roller och övertygar verkligen om att det som de visar är verkligt. För det andra är American horror story: Cult väldigt psykologiskt intressant. Inte nog med att den skildrar hur lätt det är att manipulera och att bli manipulerad, den ger också en fascinerande representation av mental ohälsa genom karaktärer med bland annat coulrofobi, trypofobi, agorafobi, hemofobi och klaustrofobi.

 

En annan anledning till att jag fastnade för säsongen är för att den håller sig trovärdig. Här finns inga spöken eller mytomspunna monster. Istället skildrar den något betydligt mer skrämmande: verkligheten. Jag har inte något emot paranormala serier, men ofta blir det överdrivet och svårt att relatera till. Desto mer fastnar jag när verkliga problem och verkliga monster behandlas, vilket är precis vad American horror story: Cult gör. Serien tar en samhällskritisk vändning genom att fokusera på maktfrenseri, kulter och konsekvenserna av att Donald Trump valdes till president. Det hela känns väldigt tidsnära, och blir obehagligare än någon övernaturlig varelse någonsin hade kunnat bli.

 

American horror story: Cult är alltså riktigt spännande. Säsongens förmåga att bygga upp en spänd stämning håller fast tittaren med järngrepp. Men till min förvåning bjöd den också på en hel del humor. I flera situationer där jag borde ha känt avsky, satt jag istället och fnissade. Cult uppvisar en underlig talang: att väcka sympati för vidriga människor som jag egentligen ville hata, och jag kunde till exempel inte undgå att känna ett stygn av sorg när en kallblodig massmördare mötte sitt slut. Och att frammana sådana känslor är inte annat än skickligt.

 

Men visst, trots att den här säsongen är min favorit så har American horror story: Cult brister. Serien innehåller rätt många logiska luckor och långt ifrån alla avsnitt håller samma höga kvalitet. Därtill finns en del onödig utfyllnad som hade kunnat tas bort, till exempel tillbakablickar som egentligen inte bidrar med något av värde. Sen tycker jag personligen att slutet känns lite ”out of character”, så att säga, och jag hade gärna sett säsongen gå ut med ett större bang.

 

Allt som allt är American horror story: Cult över förväntan. Det är utan tvekan min personliga favorit, och återställer min tro på den här serien.

 

BETYG: 6,5/10

Längd: 14 hr 54 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år..

Genre: Drama.

Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, cole Sprouse, Casey Cott, Madelaine Petsch, Luke Perry, Marisol Nichols, Mädchen Amick.

Releasedatum: 15 oktober 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Längd: 7 hr 46 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Jim Parsons, Johnny Galecki, Kaley Cuoco, Simon Helbrg, Kunal Nayyar, Mayim Bialik, Melissa Rauch.

Releasedatum: 29 oktober 2018.

Distributör: Warner bros.

 

Längd: 18 hr 29 min.

Antal avsnitt: 52 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Anime, äventyr.

Skådespelare: Iku Ôtani, Rica Matsumoto, Rodger Parsons, Shin'ichirô Miki, Unshô Ishizuka, Kayzie Rogers.

Inspelningsår: 1997 (nyrelease: 30 oktober 2017).

 

 

 

 

 

 

 

 

Längd: 6 hr 45 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Thriller, drama, scifi.

Skådespelare: Tatiana Maslany, Dylan Bruce, Jordan Gavaris, Maria Doyle Kennedy, Kevin Hanchard.

Releasedatum: 4 maj 2015.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Längd: 9 hr 6 min.

Antal avsnitt: 25 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.

Releasedatum: 9 april 2014.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den andra säsongen av New Girl är bättre än den första. Jag frustreras fortfarande av att serien är överdriven och högljudd; med många skrik och gräl. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin skrattar till de omogna skämten. Men med skillnad från tidigare ser jag en viss charm med New Girl. När karaktärerna väl lugnar ner sig och blir mer sansade, är serien faktiskt rätt trevlig att koppla av till.

 

 

Det är dessutom roligt att se så många oväntade gästskådespelare i säsongen. Några exempel är Dylan O’Brien (The maze runner), Josh Gad (Beauty and the beast), Jaime Lee Curtis (Freaky Friday), Mary Lynn Rajskub (24) och sångerskan Taylor Swift. Sen är förstås de ledande skådespelarna också rätt duktiga, när det kommer till kritan.

 

Allt som allt är New Girl en serie som jag irriterar mig grymt mycket på, men som jag ändå vill se mer av.

 

Längd: 11 hr 56 min.

Antal avsnitt: 18 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, fantasy, historisk fiktion.

Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Torrance Coombs, Anna Popplewell, Craig Parker, Rachel Skarsten.

Releasedatum: 14 november 2016.

 

 

 

 

 

 

 

Längd: 9 hr 18 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction.

Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.

Releasedatum: 29 juni 2015.

 

 

 

 

 

 

Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.

 

 

Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.

 

 

En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.

 

 

Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.

 

Längd: 5 hr 50 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.

Inspelningsår: 1998.