FAKTA

Längd: 1 tim 38 min

Antal avsnitt: 6 stycken

Åldersgräns: 7 år

Genre: Science fiction

Skådespelare: Corey Burton, Ashley Eckstein, Dee Bradley Baker, Ian McDiarmid, Toks Olagundoye, Matt Lanter, Micheál Richardson, Liam Neeson

Releasedatum: 26 oktober 2022

Distributör: Disney+

 

 

 

 

 

 

TALES OF THE JEDI utspelar sig innan och parallellt med prequel-eran av STAR WARS, och ger bakgrund och utvidgar berättelserna för karaktärerna Ahsoka Tan och greve Dooku. Och det finns mycket att tycka om.

 

Serien är snyggt animerad, och särskilt vyerna imponerade mig stort. Musiken är bra och handlingen sådär lagom spännande. Det är också sjukt härligt med korta, relativt fristående avsnitt som går rakt på sak, och att kunna plöja hela säsongen på lite mer än bara en timme.

 

För mig som tycker om STAR WARS men inte är superinsatt, blev det dock lite förvirrande att gå från avsnitt till avsnitt utan att få någon direkt introduktion eller uppbyggnad. Serien förutsätter att den som tittar har koll på filmerna och direkt förstår vart vi hoppat in någonstans på tidslinjen. Å ena sidan förstår jag att det är något som lockar fansen; att inte behöva ”genomlida” onödigt dravel. Men för mig blev det lite disorienterat.

 

Överlag tyckte jag om TALES OF THE JEDI. Det är en trevlig serie; kul att återvända till STAR WARS-universumet. Men jag fick inte riktigt samma wow-känsla som jag vet att många inbitna fans fått.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 13 tim 37 min

Antal avsnitt: 20 avsnitt

Åldersgräns: 15 år

Genre: Kriminalare, drama

Skådespelare: Mark Harmon, David McCallum, Emily Wickersham, Diona Reasonover, Brian Dietzen, Rocky Carroll, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Maria Bello

Inspelningsår: 2019

Distributör: Paramount

 

 

 

 

Okej. Så låt mig klargöra något: jag gillar NCIS. Jag tycker visserligen att serien hade sin stjärntid under sina första sex säsonger, men trots att NCIS har fortgått väldigt många år sedan dess tycker jag fortfarande att den håller. Det är en perfekt serie att slötitta på, och trots att det vi ser behandlar ämnen som mord och terrorism, finns något väldigt mysigt med den.

 

Den sjuttonde säsongen är inget undantag. Den har några riktigt bra avsnitt, och förövrigt är det en småputtrig säsong att avsluta kvällen med.

 

Med det sagt, så finns också mycket att önska. För det första bryr jag mig inte om de ”nya” karaktärerna. Jag är säkerligen något partisk, men jag tycker att skådespelarna agerar lite styltigt och att deras karaktärer är lite av karikatyrer. De känns nästan ”wannabe”, som att de inte är sina egna karaktärer utan snarare bleka ersättare av de vi förlorat. Deras humor och ”charm” känns inte lika naturlig. Jag upplever inte heller att vi lärt känna dem särskilt väl på djupet, vilket gör att jag helt enkelt inte bryr mig om dem.

 

Också vad gäller karaktärerna, så stör jag mig på att NCIS fortsätter att hinta om romanser men aldrig riktigt engagerar sig helhjärtat. Så har det alltid varit. Personer på kontoret flirtar med varandra och det antyds hela tiden att det ”kanske finns något där”, men det blir aldrig något slag i saken. I längden blir det tröttsamt att se. Om du frågar mig skulle jag föredra antingen att serien aldrig låter det bli så personligt, eller att det faktiskt leder någon vart. Jag skulle absolut tycka att det var intressant att se hur en kontorsromans påverkade karaktärernas arbete – sign me up any day! Jag vill bara inte fastna i ”will it, won’t it”-situationen som alltid uppstår och aldrig leder någon vart. I den här säsongen finns känslan mellan såväl Gibbs och Jack, som Ellie och Nick, och jag känner bara hur all energi och lust dräneras från mig. Det är också av denna anledning som jag har lite svårt att acceptera situationen som Ziva är i (kommer inte specificera närmare på grund av spoiler).

 

Vad gäller serien för övrigt särskiljer sig avsnitten inte mycket från varandra. Det finns några riktigt bra avsnitt och så finns det de som är utfyllnadsavsnitt. Resten är lite trött utformade, monotona och saknar den punsch och chockfaktor som jag fann i de tidiga säsongerna. Ändå är det trevligt att se, och jag är aldrig uttråkad. Bara nästan.

 

Överlag: en bra säsong. Varken mer eller mindre.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 7 tim 20 min

Antal avsnitt: 10 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Drama, äventyr

Skådespelare: Olivia Scott Welch, Mike Faist, Jessica Sula, Ray Nicholson, Camron Jones, Enrique Murciano, Todd Williams, Lee Eddy.

Releasedatum: 28 maj 2021

Distributör: Prime Video

 

 

 

 

 

Jag känner rätt ”meh” när det kommer till PANIC.

 

Serien har en intressant premiss och är rätt underhållande att slötitta på. Men det är inget som jag greps tag av eller kommer minnas.

 

Serien har en RIVERDALE-liknande atmosfär och är överlag rätt slätstruken, med ”meh” skådespelare och ”meh” handling. Trots att konceptet går ut på farliga lekar är serien långt från mörk, och jag får aldrig en känsla av hot.

 

Jag ska dock vara helt transparant och medge att jag enbart såg de fyra första avsnitten av serien innan mitt Prime-medlemskap tog slut. Och min upplevelse överlag är: det var kul så länge det varade, men inget jag känner en förlust över att missa slutet av.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 6 tim 32 min

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 11 år

Genre: Mysterium, fantasy

Skådespelare: Jenna Ortega, Gwendoline Christie, Riki Lindhome, Jamie McShane, Hunter Doohan, Percy Hynes White, Emma Myers, Joy Sunday, Christina Ricci

Releasedatum: 23 november 2022

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

WEDNESDAY premierade i november och tog världen med storm. Bara första veckan slog till Netflix rekord vad gäller antal sedda timmar, och har skapat fler trender på TikTok än jag kan räkna till. Det var i princip omöjligt att gå in på sociala medier utan att bombarderas av WEDNESDAY-relaterat innehåll.

 

Frågan är: är all den här hajpen befogad? Nja. Jag tycker faktiskt inte det.

 

Missförstå mig inte. Det är en helt okej serie. Jag gillar den bisarrt mörka humorn, och Jenny Ortega – som har huvudrollen – passar som handen i handsken i rollen som Wednesday. Men för övrigt förstår jag inte riktigt grejen. Jag tycker att WEDNESDAY känns som en rätt ordinär tonårsserie, och jag greps inte alls tag i samma mån som många andra verkar ha gjort.

 

Jag tycker att serien känns lite för ”ung”, till gränsen till barnslig ibland. Den är något för övernaturlig för min smak, och jag hade klarat mig utan varelser som varulvar, vampyrer och sirener. Sen är jag faktiskt inte jätteimponerad av skådespelarna. Ortega passar, som tidigare nämnt, verkligen som Wednesday. Men resterande skådespelarna känns väldigt ”meh”, och vissa – som till exempel Fred Armisen som Fester – känns inte alls passande. Och jag kan inte påstå att jag upplevde någon direkt kemi mellan föräldrarna Morticia och Gomez.

 

Sen är det förstås omöjligt att inte låta sig jämföra tv-serien med tidigare verk relaterade till familjen Addams. För det första saknar jag lite kulturkrocken som uppstår i filmerna när Wednesday och resterande medlemmar från familjen rör sig ute bland ”normalt” folk. Eftersom de flesta i den här serien är övernaturliga visas också en betydligt större acceptans gentemot hennes ”udda” stil.

 

Sen tycker jag faktiskt att Wednesday och övriga Addams-personer rätt ofta beter sig ”out of character”, så att säga. Det är ofta småsaker, men som ändå skaver. Lite för god moral; skuldkänslor och förnärmelse, avsaknad av mordiska instinkter. Vi i soffan utbrast rätt ofta ”varför gör/känner hen så?”, just för att det inte kändes som något den personen borde ha gjort/känt.

 

Nu känns det som att jag varit rätt negativ. Jag tycker ändå att WEDNESDAY är en helt okej serie. Men ja, ska jag vara ärlig så tycker jag också att den är grymt överskattad och inte alls särskilt gripande. Mer något trevligt att slötitta på efter en trött dag.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 8 tim 31 min

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Drama, romantik

Skådespelare: Jonathan Bailey, Nicola Coughlan, Ruth Gemmell, Florence Hunt, Claudia Jessie, Luke Thompson, Will Tilston, Bessie Carter, Polly Walker, Luke Newton, Golda Rosheuvel, Simone Ashley.

Releasedatum: 25 mars 2022

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

Det var med viss reservation som jag började titta på den andra säsongen av FAMILJEN BRIDGERTON. Jag blir ofta besviken på andra säsonger, och eftersom jag var måttligt förtjust i första säsongen var jag beredd på en flopp. Men ärligt? Jag gillade den!

 

Jag tror att en stor fördel är att jag helt enkelt börjat se serien för vad den är. Ja, den är överdramatisk. Ja, den har oerhört många klyschor, skådespelarna överspelar, dialogerna kan vara pinsamt dåliga och krystade, och dramat är absolut inte trovärdigt. Serien är inte historiskt korrekt och jag vet inte hur många gånger jag himlade med ögonen för att det som händer helt enkelt är så absurt skrattretande.

 

Men med det sagt finns det något som ändå griper tag. En lättsam stämning, en obryddhet och en allmänt mysig känsla. Det är trevligt att slötitta på, och fast jag aldrig känner samma ”wow” som många andra tittare, kom jag på mig själv att ofta vilja se vidare.

 

Den andra säsongen är dessutom mycket vassare än den första. Vi följer intressantare karaktärer, bättre skådespelare och handlingen tilltalade mig mer. Eller så är det kanske bara jag som vant mig med seriens stil. Men summan av kardemumman är helt enkelt att jag gillade säsong 2 betydligt mer.

 

Överlag: en bra säsong. Absolut med brister, men tar man inte serien på för stort allvar har man ändå kul tillsammans med den.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 5 tim 18 min

Antal avsnitt: 7 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Romantik, drama

Skådespelare: Lola Tung, Jackie Chung, Rachel Blanchard, Christopher Briney, Gavin Casalegno, Sean Kaufman, Alfredo Narciso, Minnie Mills

Releasedatum: 17 juni 2022

Distributör: Amazon Prime

 

 

 

THE SUMMER I TURNED PRETTY är, precis som titeln antyder, en riktigt trevlig sommarserie. Mysig, småputtrig, lågmäld och med härlig stämning. Jag älskar miljöerna, atmosfären och den trendiga musiken. Fast skådespelarna inte är extraordinära på något vis, tycker jag att de passar i sina roller och att de bidrar till den angenäma atmosfären. Jag kan inte påstå att jag upplevde några stora känslostormar, men jag fastnade och jag blev berörd.

 

Med det sagt är skådespeleriet lite småkrystat och endimensionellt, och serien överlag är inget ”wow”. Handlingen är något vi sett många gånger tidigare och inget beroende uppstår direkt. Det är mysigt men ljummet. Sen är det också värt att nämna att det var länge sedan jag läste böckerna, så jag kan inte riktigt avgöra hur trogen serien är.

 

Allt som allt: jag är glad att jag har sett den och kommer absolut se fortsättningen. Men det är inte en serie som hamnar på favoritlistan.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 1 tim 54 min

Antal avsnitt: 9 stycken

Åldersgräns: 7 år

Genre: Komedi

Skådespelare: Rowan Atkinson, Claudie Blakley, Jing Lusi, India Fowler, Julian Rhind-Tutt, Tom Basden, Daniel Fearn.

Releasedatum: 24 juni 2022

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

MAN VS. BEE är en MR. BEAN-liknande serie med TOM OCH JERRY-liknande koncept. Det är en kort och snabbsedd serie med enkel handling: en man försöker ta kål på ett bi som flyger runt i huset som han vaktar åt ett rikt par. Precis som med MR. BEAN är det en serie som frustrerar och ångest, samtidigt som skämskudden ofta kommer fram. Men precis som med MR. BEAN är den också småcharmig och trevlig att titta på. Och hallå, Rowan Atkinson är ju omöjlig att inte tycka om.

 

Det är också himla skönt med så korta avsnitt. Det längsta är inledningen, med 20 minuter, medan resten ligger runt 11–13 minuter vardera. Jag visste faktiskt inte att den typen av serier gjordes längre, och det var skönt att kunna beta av hela säsongen i en sittning.

 

Överlag är MAN VS. BEE lite vad man kan förvänta sig. Den tar inte sig själv på särskilt stort allvar och bör bara ses av dig som också kan ta dess innehåll med glimten i ögat. För ja, det blir väldigt frustrerande ibland, och Trevors irrationella beteende blir ibland lite för överdrivet och tröttsamt. Och förvänta dig inte att det som händer ska kännas realistiskt.

 

Allt som allt en helt okej serie. Inte en ny favorit, men lite småkul.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 4 tim 38 min

Antal avsnitt: 12 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Anime, drama

Skådespelare: Chikahiro Kobayashi, Yuki Ono, Sayaka Senbongi, Sayumi Watabe, Fukushi Ochiai.

Releasedatum: mars 2020

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

 

Den här serien var väldigt svår att slita sig från. Likt en mörk och bisarr Zootopia, bygger BEASTARS upp en fascinerande värld fylld med samhällskritik och satiriska analyser. Samspelet mellan de olika arterna är oerhört intressant att följa, och karaktärerna lätta att fastna för. Därtill är serien väldigt snyggt animerad.

 

Med det sagt känns den också något spretig och ofokuserad. Handlingen hoppar lite hit och dit, och vissa klippningar känns förvirrande. Därtill är serien… underlig. Jag kan inte ens sätta ord på det hela, men det blev en vana att titta konfunderat på skärmen och tänka ”öööh… va?”.

 

Överlag… en bra serie. Tror jag. Jag fastnade som sagt men den är nog lite för bisarr för att jag verkligen ska kunna älska den. Vi får se om jag ser fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 6 hr 36 min

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 7 år

Genre: Drama, thriller, komedi

Skådespelare: Neil Patrick Harris, Patrick Warburton, Malina Weissman, Louis Hynes, K. Todd Freeman, Presley Smith, Usman Ally, Jacqueline Robbins

Releasedatum: 13 januari 2017.

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

 

Alltså, jag är så kluven vad gäller den här serien.

 

Det är en jäkligt bra tolkning av böckerna. Alltså… bland den mest trogna adaption jag någonsin sätt, nästan identisk. Så om du är ett fan av böckerna så kommer du definitivt älska den här serien, för den är precis likadan.

 

 

Jag, emellertid, tröttnade rätt snabbt på böckerna. Jag blev så frustrerad på de karikatyriskt tröga karaktärerna, de överdramatiska händelserna och alla ordförklaringar. Och eftersom det här är en så pass trogen tolkning, så finns allt sånt med här också. Och å ena sidan skulle jag absolut inte ta bort det. För det är just precis de sakerna som gör serien så fantastiskt unik och annorlunda. Jag har inte sett något liknande. Men. Precis som med böckerna, tröttnade jag efter ett tag, och jag kommer behöva en rejäl paus innan jag tittar på nästa säsong.

 

Vad gäller själva produktionen så finns inte mycket att klaga på. Skådespelarna är toppen. Neil Patrick Harris är seriens stjärna, både i rollen som Greve Olof och regissör, och tar inga felsteg. Sen är det också kul att se så många välbekanta ansikten som gästar avsnitten. Däribland Joan Cusack (SHAMELESS), Cobie Smulders (HOW I MET YOUR MOTHER) Catherine O’Hara (HOME ALONE) och Alfre Woodard (DESPERATE HOUSEWIVES). Vi får till och med se Daniel Handler – författaren bakom böckerna – som snabbast i bakgrunden i en av scenerna. Han har dessutom varit väldigt nära involverad i hela projektet, vilket sannolikt är en bidragande faktor till en trogen tolkning.

 

 

Allt som allt är det en småkul och välgjord serie. Inte den bästa vad gäller CGI, men det var inget som jag störde mig på eftersom serien inte tar sig själv på särskilt stort allvar.

 

A SERIES OF UNFORTUANTE EVENTS är en avslutad serie på totalt tre säsonger, där varje bok tolkas över två avsnitt. Det gör att det kommer gå snabbt att titta igenom hela adaptionen, och självfallet är jag nyfiken på att se alla bisarra händelser löpa ut på skärmen. Men som sagt, med tanke på hur frustrerad jag blev av att titta på serien behöver jag några månaders paus först.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 8 timmar

Antal avsnitt: 8 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Historisk fiktion, romantik, drama

Skådespelare: Jonathan Bailey, Harriet Cains, Bessie Carter, Nicola Coughlan, Pheobe Dynevor, Ruth gemmell, Florence Hunt, Claudia Jessie, Luke Newton

Releasedatum: 25 december 2020

Distributör: Netflix

 

 

 

 

 

 

FAMILJEN BRIDGERTON har hyllats till skyarna och blivit en av Netflix mest populära serier. Så självfallet drog jag nytta av grupptrycket och tittade på den första säsongen. Ställer jag mig till den stora mängden hurrarop? Nja…

 

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att det här är en dålig serie. Den är mysig och puttrig och jag fastnade verkligen för vissa av karaktärerna, som Marina, Eloise och Penelope. Och jag kommer sannolikt att titta på nästa säsong, för det var helt enkelt trevligt.

 

Med det sagt så levde FAMILJEN BRIDGERTON inte upp till mina förväntningar. Den är inte bara klyschig, förutsägbar och utan trovärdighet. Den känns dessutom rätt urvattnad och ytlig. Jag saknar komplexitet och känsla och djup. Det jag fick nu var hjärndött kul, men inget mer än så.

 

Därtill fastnade jag inte för de flesta av karaktärerna. Särskilt svårt hade jag för protagonisterna, Daphne och Simon, som ärligt talat mest irriterade mig. De betedde sig båda två oerhört omoget och jag längtade ofta till perspektivet skulle bytas till någon av de andra, med mer personlighet och sunt förnuft.

 

Sen måste jag även medge att jag – trots att jag underhölls smått av det – tycker att serien är rätt fånig. Jag såg en annan recensent beskriva FAMILJEN BRIDGERTON som ”Walt Disney’s tolkning av perioddrama” och det var så on point. Sättet som karaktärerna beter sig på, trovärdigheten… det är verkligen Disney.

 

Allt som allt så tyckte jag ändå om FAMILJEN BRIDGERTON, även om det kanske inte låter som det. Det är absolut ingen ny favorit, men lite som att äta salta pinnar: det går inte att sluta ta fler trots att det inte är särskilt gott.

 

BETYG: 5,5/10