FAKTA

Författare: Vivek Shanbhag.

Svensk titel: -

Genre: Drama, fiktion för vuxna.

Traumatiskt innehåll: Girighet, slöseri.

Representativt innehåll: Indisk kultur.

Serie: -

Längd: 118 sidor.

Bokförlag: Faber Faber.

 

 

 

 

 

 

Begreppet ”ghachar ghochar” hänvisar till något som är tilltrasslat och stökigt, och stämmer bra överens med det som boken vill förmedla. Ghachar ghochar handlar om en familj som på kort tid går från att vara fattig till rik, och skildras ur en av sönernas synvinkel. Kort och gott går boken ut på att han reflekterar över sitt liv. Budskapet är enkelt, men ändå väldigt komplext.

 

Jag gillar att Ghachar ghochar pratar om pengar. Pengar är något viktigt, något som vi alla vill ha mer av och som mer eller mindre styr vårt samhälle. Ändå är det ett nästintill tabubelagt ämne. Det är därför fascinerande att läsa en bok som vågar utforska pengarnas påverkan på människan. 

 

Vivek Shanbhag lyckas dessutom utreda rikedomens effekter utan att anklaga pengar för att vara roten till all ondska. Familjemedlemmarna blir inte plötsligt uppblåsa eller hatfyllda. Istället får vi ta del av en satirisk analys av hur en sammansvetsad grupp – som tidigare behövt förlita sig ekonomiskt på varandra och ta alla beslut ihop – hanterar att bli oberoende av varandra. Karaktärernas relationer förändras, och de får svårt att anpassa sig till sina nya roller. Boken handlar om förändrande relationer och svårigheten med att anpassa sig till en ny roll; att gå från att veta sin plats i livet till att helt förlora sitt syfte. Det är väldigt intressant att läsa om.

 

Med det sagt finns två aspekter som hade kunnat utvecklas i boken. För det första hade jag velat lära känna karaktärerna bättre. Familjen är spännande att läsa om, men jag hade önskat mer individuellt djup hos varje medlem. Utöver detta var boken som mest intressant i början, och jag upplevde viss tristess framåt slutet.

 

Som helhet är Ghachar ghochar en annorlunda men intressant läsning, som får läsaren att reflektera över vårt konsumtionssamhälle och den makt som pengar faktiskt har.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Det hemliga hisschaktet.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: Konflikträdsla, maktberoende, kidnappning, föräldralöshet.

Representativt innehåll: -

Serie: A series of unfortunate events #6.

Längd: 259 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

 

 

The ersatz elevator är väldigt lik de tidigare delarna i serien, men bisarrt nog är boken inte tråkig för det. Trots att strukturen är densamma, och att händelseförloppet lätt går att lista ut i tidigt skede eftersom den följer Snickets numera välanvända mall, är The ersatz elevator riktigt underhållande att ta del utav. Faktum är att det är en av mina favoriter i serien hittills.

 

Precis som de fem första böckerna i serien, är The ersatz elevator lättsam, småspännande och roande. Språket är lekfullt, och det finns en charm med att författaren är närvarande i sin berättelse. Det finns dock två aspekter som gör The ersatz elevator snäppet starkare än sina föregångare. Den första är det nyligen tillkomna mysteriet. Ledtrådar och vag information om greve Olof uppdagas, och med skillnad från tidigare delar – där barnen jagas av antagonisten – försöker de själva aktivt leta upp honom, vilket är trevligt för omväxlings skull.

 

Den andra aspekten som gör att jag uppskattade The ersatz elevator är karaktärerna. Och då menar jag inte syskonen Baudelaire, för hur charmiga de än är så känner vi dem väldigt väl vid det här laget. Nej, det är sidkaraktärerna jag syftar till – mer specifikt paret Squalor som adopterar syskonen. De är väldigt stereotypiska, men på ett satiriskt sätt. Maken är livrädd för att hamna i konflikter, medan frun har ett maniskt behov av att följa trender. Kombinationen av dessa skapade en intressant friktion, och några väldigt underhållande scener. Eftersom greve Olof själv är väldigt förutsägbar och gör i princip samma sak i samtliga romaner, är introduktionen av sådana nya, fräscha karaktärer nödvändig för seriens överlevnad.

 

Som helhet tyckte jag om The ersatz elevator. En mysig bok i en mysig serie, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Brittany Cavallaro.

Svensk titel: -

Genre: Deckare, contemporary, retelling.

Traumatiskt innehåll: Mord, drogberoende, våldtäkt.

Representativt innehåll: -

Serie: Charlotte Holmes #1.

Längd: 321 sidor.

Bokförlag: Katherine Tegen Books.

 

 

 

 

Besvikelse. Ren och skär besvikelse. Det är det enda som jag känner just nu. Jag älskar Sherlock Holmes. Jag fascineras av karaktärens intellekt, imponeras av de kreativa mordfallen som Arthur Conan Doyle skapat och avgudar tv-serien med Benedict Cumberbatch. Det var därför med stor entusiasm som jag tog mig an A study of Charlotte: en retelling av Sherlock Holmes-berättelserna, som följer hans ättling i modern tid.

 

Men trots att A study in Charlotte har underhållande delar, trots att jag gillar hur de klassiska berättelserna vävs in i historien och trots att jag tilltalas av Charlottes arroganta energi, tycker jag inte om boken. Den. Var. Tråkig. Så himla tråkig. Boken sticker inte ut från andra nytolkningar av Sherlock Holmes, och känns inte alls så nytänkande som jag hoppats. Karaktärerna är bleka kopior av sina förfäder och jag kom på mig själv att inte bry mig om dem. Dessutom händer alldeles för lite av intresse. Många scener agerar utfyllnad, och ibland känns det som att berättelsen bara står och trampar. Det tog inte lång tid förrän jag började skumläsa, och ett tag var jag nära att DNF:a romanen.

 

Så nej, jag gillade inte A Study in Charlotte. Kanske påverkas mitt omdöme av att jag precis läste ut en enastående roman (Down among the sticks and bones), men jag upplevde helt enkelt boken som banal och trivial.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Tahereh Mafi.

Originaltitel: A very large expanse of sea.

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: diskriminering, mobbning, fördomar, främlingsfientlighet.

Representativt innehåll: islamsk och persisk kultur, dyslexi, socioekonomiska skillnader.

Serie: Fristående.

Längd: 301 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

En ocean av kärlek är en viktig bok. Den ifrågasätter en verklighet som varit faktum alltför länge: att medmänniskor förtrycks på grund av saker som de inte kan styra och som inte borde spela någon roll. I En ocean av kärlek representeras stor mångfald, och läsare som tillhör den samhälleliga normen får ta del av individer vars hudfärg, religion och ekonomi avviker från vår egen. Här bryts stereotyper ner. Muslimer med hijab breakdansar, studerar avancerad engelska och dejtar - för varför skulle det ens vara konstigt? En ocean av kärlek är tankeväckande på de vackraste av sätt, och borde få även de mest trångsynta sinnena att öppnas upp.

 

Tahereh Mafi är den bestsäljande författaren av bland annat Shatter me-trilogin och Furthermore-duologin. En ocean av kärlek är emellertid hennes första roman där hon inte bara tar sig an genren ”contemporary”, utan även integrerar egna erfarenheter i berättelsen vilket gör boken semi-autobiografisk. Och på något sätt märks det att hon lagt en större del av sin själ på den här texten. Enligt mig är En ocean av kärlek Mafis hittills starkaste verk.

 

Karaktärerna är bokens främsta styrka. Protagonisten Shirin är underbar. Jag älskar hennes mod, hennes tuffa attityd och det faktum att hon vågar stå upp för sig själv, sin religion och sina vänner. Jag hyste stor sympati till henne, men imponerades och inspirerades av hennes styrka. Även sidkaraktärerna charmar: särskilt Shirins bror och hans vänner. Deras humor och beskyddande bemötande fick mitt hjärta att svälla.

 

Den enda karaktären som jag inte fastnade helhjärtat för var Ocean. Kärleksintresset. Jag hade gärna velat att han utvecklats till en mer komplex individ, särskilt med tanke på att det romantiska förhållandet mellan honom och Shirin upptar en så stor del av boken. Och på tal om det: hur mycket jag än tyckte att deras relation var gullig, anser jag inte att det hade behövt vara en central del i romanen. Jag hade föredragit om romantiken puttrat i bakgrunden, istället för att vara det huvudsakliga som drev berättelsen framåt.

 

Mitt största problem med En ocean av kärlek är emellertid avsaknaden av ordentligt klimax. Jag gillar verkligen det jag läste, men rent dramaturgiskt är boken relativt slätstruken. Jag hade velat ha någon slags topp framåt slutet, något dramatiskt som fick mig att ifrågasätta allt.

 

Som helhet är En ocean av kärlek bra. Förvånansvärt bra. Tahereh Mafis hittills bästa. Boken hade emellertid kunnat rätta till några småsaker och blivit ännu bättre.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Brandy Colbert.

Svensk titel: -

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bipolaritet, depression, hypomani, diskriminering.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ, varierande etnicitet och religiös tillhörighet, styvfamilj.

Serie: Fristående.

Längd: 327 sidor.

Bokförlag: Little Brown.

 

 

 

 

 

 

Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar innan läsningen, men Little & Lion är inte lika bra som hajpen föreslår. Jag hade hört så mycket gott om boken, att jag inte förväntade mig något mindre än ett mästerverk. Det jag fick var emellertid snäppet vassare än mediokert.

 

Så vad gillar jag med boken? För det första uppskattar jag syskonrelationen mellan Suzette och Lionel. Jag gillar att de är styvsyskon och grälar emellanåt, men ändå hyser sådan kärlek för varandra. Jag tycker också om att Little & Lion är så inkluderande. Religion, etnicitet, mental ohälsa… karaktärerna representerar en bred mångfald och utgör exempel för många minoriteter. Det blir lätt att relatera till, och ger en mer realistisk skildring av livet.

 

Men ärligt talat tyckte jag att Little & Lion var rätt tråkig. Boken fick mig inte att känna något. Trots alla viktiga teman som den tar upp, blev jag aldrig berörd. Detta främst på grund av två anledningar. För det första har romanen en oklar riktning och handling. Sidparalleller och temata byter av varandra och smälter inte riktigt ihop på ett smidigt sätt. Det blir aldrig särskilt tydligt om Colbert vill skildra en berättelse om mental ohälsa, familj eller att hitta sin identitet, och det känns som att hon har försökt att klämma ihop för mycket på samma gång.

 

Den andra anledningen till att jag blev besviken på Little & Lion var att jag är grymt trött på triangeldraman. Särskilt draman där ingen av relationerna utvecklas. Jag fastnade helt enkelt inte för något av Suzannes kärleksintressen och tyckte att det var rätt stereotypiskt att hon som bisexuell skulle förälska sig i både en tjej och kille på samma gång.

 

Allt som allt är Little & Lion okej, men jag hade hoppats på mer. Berättelsen är lite... platt. Och den vill för mycket. Den är småmysig, men inte

Det är en bok som vill lite för mycket, och som får svårt att hitta fokus. Småmysig, men inte mer än så.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: Don't you forget about me.

Genre: Romantik, drama, chicklit.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt.

Serie: Fristående.

Längd: 363 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

Jag fastnade verkligen för Det kommer aldrig vara över för mig. Det är inte bara McFarlanes starkaste roman, utan även en av de bättre inom genren överlag. Rolig. Romantisk. Glädjefylld. Boken förmedlar starka positiva känslor utan att någonsin bli glättig. Varje ord utstrålar värme och jag kunde nästan känna hur mitt hjärta växte under läsningens gång.

 

Det finns något väldigt uppfriskande med den här boken. Trots att den innehåller klyschor, känns Det kommer aldrig vara över för mig som en frisk fläkt i romance-träsket. För det första upplevde jag den som betydligt mindre förutsägbar än många andra chicklits. För det andra uppskattade jag verkligen att romansen finns där och pyr i bakgrunden, utan att ta överhanden. Fokus i boken ligger på Georginas sätt att hantera förlust och förändring, snarare än hennes kärleksliv. Sen är såklart romantik integrerat i berättelsen, men det är inte det centrala.

 

Och på tal om Georgina: vilken härlig protagonist! Jag fullkomligt förälskade mig i henne. Hon är rörig och vimsig och långt ifrån perfekt, men tar sig alltid igenom motgångarna som kastas mot henne. Hon står upp för sig själv och sina värderingar, och vågar se livet från en ljus sida. Hennes personlighet bidrar med en alltigenom lättsam stämning, och jag blev minst sagt inspirerad.

 

Överlag är Det kommer aldrig vara över för mig en utmärkt sommarläsning. Chicklit-romaner brukar vara klyschiga och förutsägbara och följa en uttjatad mall, men Det kommer aldrig vara över för mig höll mig hängiven från början till slut. Värmen och bokens starka hjärta grep tag i mig redan vid första kapitlet, och gjorde att jag inte kunde släppa taget förrän sista sidan var läst.

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Kevin Kwan.

Originaltitel: Crazy Rich Asians.

Genre: Drama, romantik.

Traumatiskt innehåll: Fördomar, rasism, otrogenhet.

Serie: Crazy Rich Asians #1.

Längd: 467 sidor.

Bokförlag: LoveReads.

 

 

 

 

Crazy rich i Asien gjorde mig glatt överraskad och besviken på samma gång. Vissa delar var så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, medan andra föll kort.

 

För det första älskar jag premissen, och det är oerhört lätt att drömma sig bort i den levande miljön, fylld med exklusiva klänningar, yacht-utflykter och dyr mat. Kevin Kwan är kung på att beskriva den asiatiska kulturen, och hans detaljrika beskrivningar transporterar läsaren genom tid och rum. Skildringen av Singapore är intensiv, och bokstavligen vibrerar av färg och hänförande intryck. 

 

Utöver det målande språket, tilltalades jag också mycket av all juicy drama, samt charmen med att Kwan använder kinesiska ord i sina dialoger (termer som tack och lov förklaras i fotnoter). Jag kom emellertid på mig själv med att inte riktigt fastna för karaktärerna. De saknar nämligen djup och komplexitet. Dessutom var deras berättarröster väldigt lika varandra. Crazy rich i Asien berättas ur väldigt många (för många) perspektiv, och ibland är det svårt att märka när synvinkeln byts: något som försvårades av det faktum att bytena är abrupta och ofta utan förvarning. Det resulterade i viss förvirring, samtidigt som det hindrade att verkligen gotta ner i protagonistens tankesätt.

 

Förövrigt hade jag stundtals problem med tempot, då jag upplevde att det hände relativt lite i förhållande till sidantalet. Samtidigt hade jag lägga ifrån mig boken, och dramat i kombination med de rika beskrivningarna skapade ett slags beroende. Min slutsats är att Crazy rich i Asien är lite… ”trashy”, men ändå svår att släppa taget om. Jag vill absolut läsa resten av serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Shivaun Plozza.

Originaltitel: Tin heart.

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Serie: Fristående.

Längd: 380 sidor.

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

 

Strålande. Ditt hjärta är mitt är verkligen strålande. Förväntningarna var höga när jag plockade upp boken, men aldrig hade jag väntat mig en så färgsprakande läsning. Varje ord uttrycks med så mycket känsla, så mycket hjärta, att sidorna vibrerar av liv. Att skriva att Plozzas formuleringar är vackra vore en underdrift. Språket är så underbart bekymmerslöst att texten får en lättsam rytm, en karakteristisk personlighet och en oförglömlig värme. Med tanke på att Ditt hjärta är mitt bara är Plozzas andra roman, är jag djupt imponerad av det liv som hon lyckats få in i sin berättelse.

 

Förutom den allmänna känslan som boken utstrålar, finns tre saker som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt. Den första är humorn. Komiska jämförelser och intelligenta repliker gör boken förvånansvärt rolig, och jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger.

 

Den andra saken är karaktärerna. Huvudpersonen Marlowe är oerhört inspirerande. Beslutsam, smått rebellisk och med en kämpaglöd som heter duga är det lätt att se upp till henne. Hennes relation med sin familj är dessutom fantastisk, och det var mycket tack vare den påtagliga familjedynamiken som jag förälskade mig i Ditt hjärta är mitt.

 

Den tredje och sista saken som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt, är hur veganism porträtteras. Inte bara var det oerhört fascinerande att ta del utav en vegansk familjs vardag, utan jag uppskattar också att skildringen aldrig blev demoniserande eller stereotypisk. Istället visas både för- och nackdelar, och vi får ta del av Marlowes inre kamp gällande livsstilen.

 

Som helhet var Ditt hjärta är mitt över förväntan. Varm, tankeväckande och med underbara karaktärer. Söker du en roman med mycket hjärta så har du hittat rätt.

 

BETYG: 7/10.

FAKTA

Författare: Courtney Summers.

Svensk titel: –

Genre: Mystik, thriller, drama.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, pedofili, mord, droger. 

Serie: Fristående.

Längd: 308 sidor.

Bokförlag: St. Martins Press.

 

 

 

 

 

 

Mina tankar är oeniga. Vad tycker jag egentligen om Sadie? Anser jag att den var bra med sitt annorlunda upplägg och intressanta koncept? Eller är boken överhajpad? Jag vet inte riktigt. Jag hade rätt svårt att komma in i läsningen på grund av det avvikande formatet. Varannatt kapitel berättas ur Sadies synvinkel genom vanlig löptext, medan varannatt är skrivet i form av en transkriberad podcast. Till en början var läsningen väldigt tung, och jag upplevde transkriberingen som hackig och opersonlig eftersom vi inte får följa karaktärernas tankegångar. Med tiden vande jag mig, men jag hade sannolikt fastnat mer om boken hade varit ”normalt” skriven. Formatet resulterade nämligen inte bara i en annan typ av disposition, utan också i en del upprepningar eftersom West återberättade mycket som vi redan sett ur Sadies perspektiv. Det blev lite tröttsamt.

 

Något annat som jag hade lite svårt för var tempot. Uppladdningen är väldigt långsam, och ett tag kändes det som att boken bara trampade vatten och aldrig ledde någonstans. Det förändrades lyckligtvis framåt slutet – som var väldigt spännande – men lämnade ändå sitt märke.

 

En tredje aspekt är karaktärerna. Å ena sidan gillar jag att Sadie byggs upp som mänsklig genom sitt stammande, sina misstag och sitt stundtals odrägliga beteende. Det blir lätt att relatera till och gör henne mer äkta. Samtidigt kan jag inte påstå att jag blev särskilt engagerad av varken henne eller West. Det som karaktärerna berättar om är förstås bedrövligt, men jag kände ändå inte med dem. Det saknades ett väsentligt band och läsningen fick aldrig någon emotionell inverkan.

 

Med det sagt är Sadie inte en dålig roman. Jag förstår varför den har blivit så populär: om inte för handlingen eller karaktärerna så för mystiken. Jag gillade särskilt de avslutande 50 sidorna, och hade under min sista lästimme oerhört svårt att släppa taget om boken. Det faktum att boken slutar öppet och tillåter läsaren att själv reflektera kring Sadies öde, är också något som jag uppskattar stort.

 

Som helhet är Sadie helt okej. Bra, men inte så bra. Läsvärd men inte ett läsmåste. Boken har blivit höjd till skyarna och jag skulle personligen klassificera den som överhajpad, men jag ångrar inte att ha tagit del av den.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Meg Haston.

Svensk titel: –

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Anorexi, bulimi, självmord.

Serie: Fristående.

Längd: 288 sidor.

Bokförlag: Harper Teen.

 

 

 

 

 

 

Paperweight är en kraftfull berättelse om psykisk ohälsa. Boken utspelas på ett behandlingshem för personer med ätstörningar, och kombinerar skildringen av protagonistens vistelse där med tillbakablickar. Återblickarna tar bland annat upp hennes tidigare levnadssituation, familj- och vänskapsrelationer samt vad som utlöste hennes bulimi. Berättelsen är tankeväckande och väl värd att ta del utav, men om du lätt efterapar andras handlingssätt kan det vara värt att avstå boken eftersom den kan trigga självsvält, hetsätning och andra självskadebeteenden.

 

Jag fascineras av romaner som på något sett skildrar psykisk ohälsa. Detta inte bara för att jag tycker att det är oerhört intressant att lära mig mer om mänskliga beteenden, utan också för att jag personligen ofta kan relatera till den typen av innehåll. Det är inte ovanligt att karaktärernas sätt att tänka och resonera likställs mitt eget. Paperweight var inget undantag, och det var med en bitterljuv tjusning som jag tog del av alla Stevies behandlingar och möten med sin psykolog. Något som dessutom förbättrade läsupplevelsen markant var Hastons uppenbara kunnighet. Hennes skildring av ätstörningar är inte bara riktigt återgiven, utan så pass noggrant efterforskad att det som hon berättar om ger en ny syn på verkligheten. Det som hon skriver känns sant, och tillåter läsaren att analysera sitt eget liv och personerna i det.

 

Det enda som tar udden av min entusiasm för boken är att jag inte riktigt kände mig förenad med berättelsen. Jag kunde relatera till den och bygga upp förståelse för min omvärld utifrån den, men jag kunde inte riktigt känna med den. Jag upplevde ett slags utifrånperspektiv, där jag som läsare ”såg” allt som hände utan att bli personligt involverad. Jag saknade en rå kemi till boken, och klickade helt enkelt inte emotionellt.

 

Som helhet är Paperweight en intressant och gripande läsning, som gör intryck men saknar det där lilla lilla extra.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Julie Murphy.

Originaltitel: Dumplin'.

Serie: Dumplin' #2.

Längd: 344 sidor.

Bokförlag: Lavenderlit.

 

 

 

 

 

 

 

Dumplin’ publicerades i slutet av 2015. Sedan dess har boken blivit filmatiserad av Netflix, med bland annat Danielle Macdonald och Jennifer Aniston i huvudrollerna. Det har varit mycket snack kring den, och jämförelser med författare som bland annat Rainbow Rowell och Kody Keplinger har dragits. Jag tror emellertid att mina förväntningar var för höga när jag gav mig in i läsningen.

 

Det här är en helt okej bok. Tyvärr är dock premissen och idén bakom boken starkare än själva utförandet. Det som lockade mig att ta del av Dumplin’ var det faktum att jag anser att ätstörningar och mental ohälsa är oerhört viktigt och intressant att läsa om. Här porträtterades det emellertid inte på ett särskilt slagkraftigt sätt. Boken saknar det där råa, bultande hjärtat och fick mig helt enkelt inte att känna. Jag hade velat att den brutit sig loss mer från normen och gjort ordentligt intryck.

 

En annan aspekt till att jag är ljummet inställd till Dumplin’ är att jag aldrig riktigt greps tag. Jag fastnade aldrig för karaktärerna, klyschorna var alldeles för många och tempot sackade. Utöver detta kändes kärlekstriangeln både onödig och osmidigt utförd. Jag är inte mycket för ”kärlek vid första ögonkastet” och blev därför rätt anti när karaktärerna förälskade sig utan att riktigt känna varandra.

 

Dumplin’ är en helt okej bok, med fint budskap och en intressant premiss. Boken i sig själv är emellertid inte särskilt minnesvärd, utan snarare medioker.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Louis Sachar.

Svensk titel: Ett hål om dagen.

Serie: Holes #1.

Längd: 233 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läste Holes för första gången för ungefär elva år sedan, som en del av engelskkursen på grundskolan. Då var jag 12 år gammal, och jag fastnade inte alls för boken. Men vilket barn gillar att läsa under tvång? Att återvända till Sachars berömda verk som vuxen visade sig vara en helt annan upplevelse, på både gott och ont.

 

Innan jag gjorde en omläsning av romanen mindes jag Holes som smått skrämmande. Det är inte hur jag skulle beskriva boken idag. Istället upplever jag läsningen som allmänt trivsam. Karaktärerna är charmiga. Speciellt protagonisten Stanley och hans vän Zero. Sen är språket enkelt, kapitlen korta och texten har fint flyt med inslag av mörk humor, vilket gör att sidorna flyger förbi. Att boken är så lätt att ta till sig är förstås en bidragande faktor till att den ofta läses av grundskoleelever, men även som vuxen uppskattade jag detta. Det gjorde att läsningen gick fort och utsände en behagfull, okrystad känsla.

 

Med skillnad från när jag läste Holes som ung, var boken svår att lägga ifrån sig som vuxen. Det fanns dock inslag som jag inte var särskilt förtjust i. Till exempel är handlingen som mest intressant i början, och framåt slutet börjar boken kännas lite utdragen. Holes innehåller dessutom mäktigt många sammanträffanden som påverkar trovärdigheten. Hur sannolikt är det egentligen att flera personer anknutna till samma händelse i det förflutna, befinner sig på samma plats vid samma tidpunkt? Inte jättetroligt. Utöver detta hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite bättre, samt se färre tillbakablickar. Jag förstår hur de är nödvändiga för berättelsens utveckling, men upplevde dem som rätt tråkiga.

 

Allt som allt tycker jag att Holes är en bra bok. Mycket bättre än vad jag tyckte för elva år sedan. Jag tror dock att jag var väldigt partisk på den tiden, och automatiskt avskydde allt som kastades i min väg av lärarna. Nu när jag läste boken av egen fri vilja, förstod jag verkligen varför den har varit så populär – både som personlig tillflykt och som undervisningsmaterial.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Becky Albertalli.

Originaltitel: The upside of unrequited.

Serie: Fristående.

Längd: 324 sidor.

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om jag hade sett Fördelen med olycklig kärlek i bokaffären så skulle jag aldrig köpt den. Aldrig. Det finns absolut ingenting med omslaget som tilltalar mig, och tyvärr är jag så pass ytlig att jag låter det påverka vad jag väljer att skaffa hem. I det här fallet gjorde det också att boken fick stå ett halvår i hyllan, innan jag till slut plockade upp den. Det är synd – för om omslagsdesignen hade varit mer estetiskt tilltalande och representativt för innehållet, skulle jag ha känt den här kärleken tidigare. För ja, jag tyckte väldigt mycket om Fördelen med olycklig kärlek.

 

Becky Albertalli är mest känd för sin roman Bara tre ord (org. Simon vs. the homo sapiens agenda): en bok som jag tycker om men anser är överhajpad. Enligt mig är Fördelen med olycklig kärlek mycket bättre. Boken är lättläst och så där härligt varm och fluffig. En perfekt kombination av bedårande karaktärer, sockersöta romanser och underhållande humor. Jag kunde verkligen relatera till protagonisten och hennes rädslor, och gillade dynamiken i hennes relationer. Särskilt till Reid, som är rent utav bedårande.

 

Jag uppskattade också att Albertalli inkluderat skapat sina karaktärer med mångfald i åtanke. Att personer med skild sexualitet, kroppstyp, etnicitet och religion får ta plats ökar inte bara trovärdigheten i bokens representation av verkligheten, det gör också att karaktärerna känns mer verkliga.

 

Jag kunde emellertid inte helhjärtat uppslukas av läsningen. Det beror främst på två anledningar. Den första är förutsägbarheten. Det är lätt att lista ut vad som kommer att hända eftersom boken följer en relativt välanvänd mall. Resultatet blir att texten får ett slentrialt lunk, som hade kunna exalterat mer om Albertalli vågade ta ut svängarna mer. Den andra aspekten är lite anknuten till det, och det är det faktum att jag hade velat bli mer känslomässigt involverad. Som det är nu tyckte jag om karaktärerna och deras berättelse, men jag kände mig inte… berörd.

 

Allt som allt är Fördelen med olycklig kärlek en snabbläs må bra-roman, perfekt att njuta av under sommarledigheten. Låt dig inte luras av bokens avtändande yttre: innehållet har mer hjärta än vad omslagsdesignen får det att se ut.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Sarah Crossan.

Originaltitel: One.

Serie: Fristående.

Längd: 448 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är en är bra. Inte fantastisk, men bra.

 

Boken har en riktigt intressant premiss. Siamesiska tvillingar är ett helt outforskat litterärt område för mig, varpå jag fängslades redan vid första sidan. Men längre in i läsningen anade jag ett sting av besvikelse. Just detta ämne är viktigt och oerhört ovanligt i ungdomsböcker, men jag upplevde att Crossan inte utforskade området särskilt mycket. Trots mina låga kunskaper om siamesiska tvillingar, känner jag att jag inte fick lära mig något nytt. Jag hade velat ta del mer om hur Grace och Tippi fick ihop sin vardag, men istället ligger fokus på deras ankomst till en ny skolan. Ibland glömde jag till och med bort deras abnormitet, då sättet de framställdes på var som vem som helst.

 

Därtill är boken skriven i vers. Det innebär att strukturen är som en dikt – med radbrytningar och ord som betonas genom isolering – men med ett mer obundet språk, som varken rimmar eller har en bestämt rytm. Detta var något som gjorde mig kluven. Å ena sidan gjorde det boken väldigt lättläst. Innehållet blev enkelt att ta till sig, och på varje sida fanns bara några få rader, så det gick snabbt att läsa. Nackdelen är emellertid att beskrivningarna är färre och mindre målande. Karaktärerna blir mer distanserade, och innehållet lite mer slätstruket. Jag saknar djup och komplexitet, och på grund av detta berördes jag inte lika mycket som jag borde ha gjort. I sin helhet tycker jag inte att stilen tillför med särskilt mycket.

 

Allt som allt är Vi är en ojämn. Den har riktigt bra stunder, där jag satt som klistrad vid sidorna, helt uppslukad av läsningen. Men den har också tråkiga delar, där mitt bristande engagemang ledde till skumläsning. Det är en bok väl värd att läsa, men som hade potential till att bli så mycket mer.

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Nic Stone.

Originaltitel: Odd one out.

Serie: Fristående.

Längd: 338 sidor.

Bokförlag: Lavender lit.

 

 

 

 

 

 

 

 

Letar du efter en varm kärlekshistoria? En sådan där lättsam men ändå tankeväckande pärla, som passar perfekt att ta del av under sommarledigheten? Då ska du läsa Triangel. Att läsa Triangel är som att uppleva nyfunnet ljus, melodiskt fågelkvitter och skarpa färger efter en lång vinter. Det är den typen av roman som man inte vet att man behöver, förrän sista sidan är läst och alla känslor börjat lägga sig. Triangel gör intryck på alla sätt och vis, och förmedlar såväl glädje som sorg.

 

Premissen i Triangel utgår från ett triangeldrama. Jag är personligen allt annat än förtjust i komplicerade kärlekshistorier, men här fungerar det tack vare originaliteten. Även karaktärerna spelar in här. Jag njöt genuint av att läsa om dem, särskilt Coop och Jupiter. Relationen mellan dem är underbar. Så mysig och härlig. Det som de har, är min definition av ”friendship-goals”.

 

En annan av bokens styrkor är den mångfald som representeras. Nic Stone låter karaktärer av olika ursprung ta plats, där deras skilda etnicitet och sexuella läggning inte bara antar rollen som karaktärsbyggnader drag, utan även tillför djup till berättelsen. Triangel blir lätt att relatera och budskapet om att våga hitta sin identitet och acceptera sig själv når oklanderligt fram.

 

Sen ska jag inte säga att Triangel är utan brister. Ibland svajar tempot, och vissa kapitel tillför inte särskilt mycket till berättelsen. Jag tyckte till exempel att det inte var särskilt intressant att läsa ur Raes synvinkel. Men med det sagt är jag glatt överraskad. Triangel leker med de gamla kärleksklyschorna och är riktigt behaglig att ta del av. Lättsam, glädjande och intressant. Ett måste för alla som är sugna på en lite annorlunda kärleksberättelse.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Karina Berg, Jesper TIllberg.

Serie: Fristående.

Längd: 171 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snöstorm och kanelhjärta är en kort julantologi bestående av fyra stycken noveller. Jag ville verkligen tycka om den, och i början gjorde jag det. Stämningen är lättsam, texten flyter på bra och jag kände mig alldeles varm och fluffig av alla sockersöta julkänslor. En mysig läsning helt enkelt.

 

Men ju mer jag läste, desto mer kände jag mig distanserad från boken. Den har alldeles för låg trovärdighet för att passa mig, och det känns nästan som att Snöstorm och kanelhjärta är skriven för äldre barn. Orealistiska händelser, logiska luckor, överdriven sentimentalitet och kärlek vid första ögonkastet… det störde mig alltför mycket. "Det fungerar inte så!", ville jag skrika ut. Jag besvärades också en hel del på de blixtsnabba karaktärsutvecklingarna: helt plötsligt kunde deras personlighet förändras, bara på ett uppslag. Därtill hade jag gärna velat ha en snyggare sammanlänkning mellan de fyra novellerna. Som de är nu känns antologin… oavslutad.

 

Allt som allt är Snöstorm och kanelhjärta helt okej. Småmysig. Gullig. Men inget som får läsaren att känna eller verkligen bry sig. Söker du efter en gosig julläsning, rekommenderar jag istället Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag förstår inte hajpen kring Genuine fraud. Lovord har kastats åt höger och vänster, men jag förstår verkligen inte grejen. Boken började bra, det medger jag. De första kapitlen fångade mitt intresse och jag var nyfiken på hur alltsammans skulle utvecklas. Men jag hade alldeles för svårt för dispositionen.

 

Kapitlen kommer i motsatt kronologisk ordning, vilket innebär att ju längre du läser desto längre tillbaka i tiden kommer du. Och det störde mig enormt. Varje gång som jag blev intresserad av det som hände, hoppade handlingen tillbaka några veckor i tiden. Det hela blev väldigt antiklimatiskt och min upplevelse blev att berättelsen inte ledde någonstans. Det finns inget spännande mysterium, ingen chockerande klimax. Boken har några ljuspunkter som jag gillade skarpt, men det blev inte tillräckligt för att försona helheten. Bara… nej.

 

Allt som allt var Genuine fraud inget för mig. Den gjorde inte tillräckligt stort intryck, och dispositionen tog kål på mitt engagemang. Jag hade verkligen hoppats på en ny favorit, men det visade sig vara en bok som är svår att hålla kvar i minnet.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Författare: Ulla M. Nissen.

Serie: De kommer ändå inte tro mig #2.

Längd: 201 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det måste gå är en fristående efterföljare till De kommer ändå inte tro mig, som var en av mina favoriter förra året. Sättet som boken skildrade sexuella övergrepp och ätstörningar på hade enorm inverkan på mig, och i samma stund som jag läste ut sista sidan ville jag bara ha mer. Det är så man vet att en roman är riktigt bra. Men håller efterföljaren måttet?

 

Jorå. De kommer ändå inte tro mig må vara snäppet vassare, men Det måste gå är fortfarande en stark och värdig fortsättning. Det är gripande att läsa om efterdyningarna av händelserna från första boken, och ännu en gång väcker Nissen många viktiga tankar. Ämnena som tas upp är (tyvärr) relevanta för många, särskilt unga tjejer som måste kämpa med utseendefixering och sexuella övergrepp i större utsträckning än det motsatta könet. Sättet som Det måste gå tacklar det hela på gör det till en oerhört viktig och berörande läsning.

 

Det jag har att anmärka på är att Det måste gå inte känns lika självklar som sin föregångare. Boken innehåller en del utfyllnad och emellanåt sackar tempot efter. Ibland känns det som att mycket från första boken upprepas, vilket gör att några sekvenser inte tillför särskilt mycket. Men med det sagt är Det måste gå en snabb läsning. Språket är lättförståeligt och innehållet behagligt att ta till sig, bortsett från det obehagliga ämnet förstås.

 

Som helhet är Det måste gå en riktigt bra bok. Berättelsen stannar kvar inom läsaren långt efter att den är utläst.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Originaltitel: It ends with us.

Serie: Fristående.

Längd: 406 sidor.

Förlag: LoveReads by Forum.

 

 

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen utan att veta något om boken. Det jag förväntade mig var en typisk, romantisk berättelse: för det är precis det som jag har fått när jag läst andra verk av Hoover. Och visst börjar Det slutar med oss som en renodlad romance, och det tog ett tag innan jag förstod vilken riktning boken skulle ta. Men det visade sig att Det slutar med oss skulle utvecklas till att bli en kontroversiell och genrebrytande läsning, och bli väldigt väldigt gripande…

 

I början berättas Det slutar med oss i två tidsparalleller: en utspelar sig i nutid, medan den andra utspelas i brevform och återberättar huvudpersonens förflutna. Jag brukar inte vara särskilt förtjust i romaner som använder den typen av ”tidshopp”, då jag ofta upplever att det sätter paus på den huvudsakliga storyn. Men här fungerar det, och som läsare var jag lika hänförd av båda parallellerna.

 

Jag inledde recensionen med att skriva att Det slutar med oss är genrebrytande. Med det menade jag att det är en romance, men inte alls så där varm och fluffig som man ofta förväntar sig av den genren. Visst har den kärleksfulla stunder, där man får ett sånt där fantastiskt euforirus, men den vågar också bli mörk och rå. Den är genrebrytande på så sätt att den vågar ta ett steg ifrån allt gulligull och också integrera svåra ämnen, och på så sätt göra att boken verkligen nästlar sig in i läsarens hjärta. Jag blev faktiskt riktigt berörd, och hade svårt att lägga ifrån mig boken just för att jag var tvungen att försäkra mig om att allt slutade väl.

 

Något annat som jag verkligen fastnade för var karaktärerna. Huvudpersonen, Lily, är komplex och välutvecklad och känns som en verklig individ. Hon är dessutom en riktigt stark individ, lätt att sympatisera med och en stark inspirationskälla. Men även sidkaraktärerna är svåra att inte tycka om, och dynamiken mellan dem är så tilldragande, så äkta.

 

På grund av ämnena som boken behandlar, hade Det slutar med oss kunnat sluta riktigt illa. Jag säger inte att man bör gå som katten kring het gröt, men det är ändå viktigt att tänka på vilka signaler som saker och ting sänder ut. Men Det slutar med oss sköter det hela riktigt bra, och slutet knyter ihop säcken snyggt samtidigt som den ger ett gott budskap. Jag gillar dessutom hur titeln integreras i epilogen: skickligt gjort.

 

Allt som allt är Det slutar med oss bra. En av Hoovers bästa, faktiskt, och definitivt ett måste för dig som är sugen på en kraftfull och lite kontroversiell läsning.

 

Författare: Jenny Han.

Originaltitel: Always and forever, Lara Jean.

Serie: Till alla killar som jag har gillat #3.

Längd: 342 sidor.

Bokförlag: Lavender Lit.