FAKTA

Författare: Antoine de Saint-Exupéry.

Originaltitel: Le Petit Prince.

Svensk titel: Den lille prinsen.

Genre: Klassiker, fabel.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, alkoholism.
Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 139 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1943).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

 

Jag läste THE LITTLE PRINCE på svenska för några år sedan och minns att jag inte tyckte om den. För trots att många klassificerar boken som en barnbok, är den komplex och relativt svår att förstå. Nu är jag äldre och har utvecklat ett annat sätt att se på livet, och fast några delar fortfarande känns lite väl abstrakta har jag upptäckt en ny uppskattning för den här sortens litteratur.

 

THE LITTLE PRINCE är tankeväckande och väldigt analyserande. Jag gillar hur boken ifrågasätter auktoriteter, tar upp faran med trångsynthet, kritiserar vuxnas bekräftelsebehov och uppmuntrar läsaren till att reflektera över sina handlingar och våga anpassa sig till att göra förändringar. Det är en klok och meningsfull liten pärla, som blir vad man gör den till. Ser du THE LITTLE PRINCE som en simpel barnbok, då är det precis det som den är. Men om du ser bortom enkelheten och begrundar de satiriska metaforerna och liknelserna, blir din upplevelse helt annorlunda.

 

Överlag är THE LITTLE PRINCE bra. Söt, med fina illustrationer och ett gott budskap. Smått vimsig, men likväl en trevlig läsupplevelse.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Diskriminering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Covenant #3 + långnovellen Elixir (#3,5).

Längd: 466 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

DEITY är den tredje och hittills starkaste delen i COVENANT-serien. Med ökat tempo, mer action och hetare scener försäkrar den sig om att bli ihågkommen. Boken är faktiskt riktigt svårt att lägga ifrån sig.

 

Det är något behagligt med Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva som gör det lätt att fastna för hennes böcker. Trots klyschor och otrovärdiga sammanträffanden griper de tag och underhåller. DEITY är inget undantag. Det är en riktig guilty pleasure, en mysbok. Jag gillar handlingen. Jag gillar karaktärerna och deras lojalitet mot varandra. Jag gillar det starka inflytandet av grekisk mytologi. Och jag gillar vändningarna. En lättsam och trivsam läsning, helt enkelt.

 

Just den här utgåvan inkluderar dessutom långnovellen ELIXIR, som utspelar sig efter DEITY och som berättas ur Aidens perspektiv. Personligen såg jag en hel del potential med novellen, och trots att den cirkulerade till att avslutas på ungefär samma ställe som den började och därmed gjorde innehållet irrelevant, så uppskattade jag den extra läsningen.

 

Överlag tycker jag om DEITY, och jag ser fram emot att läsa vidare. Särskilt med tanke på bokens cliffhanger.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, diskriminering.
Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #2.

Längd: 387 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 212).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag läste första delen i COVENANT-serien, HALF-BLOOD, först 2012 och sen igen under 2018. Men trots att jag tyckte om boken och hade all avsikt att fortsätta med serien, tog det fram till nu för mig att plocka upp fortsättningen. Mitt minne om vad som hänt var därför lite rostigt, och det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i PURE eftersom jag behövde återupptäcka handlingen och komma underfund med vem som var vem. När jag väl orienterat mig, upptäckte jag emellertid att jag verkligen underhölls.

 

PURE är vad jag kallar ”trashy”. Förutsägbar. Klyschig. Sötsliskigt romantisk. Men så in i helsike underhållande! Språket är enkelt, stämningen behaglig och tempot högt. Trots att mycket fokus ligger på flirt och attraktion, finns action som heter duga. Det är spännande, sexigt och helt enkelt roligt att läsa.

 

Det som jag gillar mest med boken är emellertid protagonisten Alexandria. Hon är verkligen grym. Visst kan hon vara irrationell och agera dumt ibland, men hon har inte ett ont ben i kroppen. Hon vågar dessutom stå upp för sig själv, vägrar ta skit från andra och har ett fantastiskt sinne för humor. Hennes sarkasm bidrar till en hel del skojiga dialoger, som lättar upp stämningen och drar i smilbanden. Att hon dessutom är helt kick-ass på att sparka rumpa, bidrar till att hon minst sagt blir inspirerande att följa.

 

Överlag är jag nöjd med PURE. Självfallet är det inget mästerverk, men vad kan man förvänta sig? Det är som sagt en ”trashy” roman, men det som den ämnar göra, gör den väldigt bra.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Sylvain Neuvel.

Originaltitel: Only human.

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, rasism, cancer.

Representativt innehåll:  –

Serie: Themisfilerna #3.

Längd: 388 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Brombergs.

 

 

THEMISFILERNA har tagit världen med storm. Och det med all rätt. Det är en fantastisk serie. Originell. Tankeväckande. Mittenboken – GUDARNA VAKNAR – är en av mina favoritböcker. Någonsin. BARA MÄNNISKA avslutar serien, och följer paralleller i två olika tider. Några av kapitlen utspelas direkt där GUDARNA VAKNAR slutade, andra följer efterdyningarna nio år senare. Precis som tidigare delar i serien, berättas historien med hjälp av dagsboksanteckningar, rapporter och transkriptioner från intervjuer snarare än vanlig prosa.

 

BARA MÄNNISKA är en tillfredsställande avslutning på THEMISFILERNA. Boken är spännande och minst sagt intressant. Jag gillar bokens analytiska grund, hur den väcker existentiella frågor och hur den utforskar utomjordiskt liv. Jag gillar den satiriska tonen, att boken ifrågasätter vår sociala struktur och på så sätt blir mycket relevant i modern tid. Jag gillar att den får läsaren att tänka efter och att den får en att bedöma värdet av mänskligt liv. Alltsammans är så genomtänkt, så snyggt utformat, att det är svårt att riktigt förstå hur mycket tankeverksamhet som måste ligga bakom arbetet. Jag är så sjukt imponerad av Sylvain Neuvel.

 

Jag har emellertid lite klagomål. För trots att jag gillar BARA MÄNNISKA och tycker att boken utgör ett bra avslut på serien, anser jag samtidigt att det är THEMISFILERNAS sämsta del. För det första saknar jag mysterieaspekten som driver de andra två böckerna. För det andra känns BARA MÄNNISKA nästan lite… överflödig. Det händer inte lika mycket som tidigare och den episka spänningen tar ett steg tillbaka och blir mer småskalig. Karaktärerna som vi följer är inte lika intressanta, och inte lika mycket står på spel. Med det sagt är boken som sagt fortfarande läsvärd, men var beredd på att serien redan haft sin höjdpunkt.

 

Allt som allt är BARA MÄNNISKA ett bra avslut på en fenomenal serie. Föregångaren GUDARNA VAKNAR kommer emellertid att förbli min favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Sofia Fritzson.

Engelsk titel: –

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Omnämnande av dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 237 sidor.
Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Lavender Lit.

 

 

TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER är den perfekta romanen att läsa för att hamna i julstämning. Det är en mysig och stämningsfull roman som beskriver vinterns praktfullhet på ett nästan förföriskt sätt. En varm atmosfär skapas med hjälp av kärleksfulla karaktärer och målande beskrivningar av väldoftande fudge, ståtliga julmarknader och krispiga snölandskap. Det var nästan som att jag kunde känna värmen från brasan och sötman från den gryniga kolan, så välbeskrivet är det.

 

Det här är en snabbläst och lättsam roman, med bra flyt på texten och lagom tempo. Det är enkelt att komma in i handlingen, och bokens stora hjärta gör den svår att lägga undan. Det är överlag en trivsam och hemtrevlig må bra-bok, som får mig att längta efter såväl julen som sötsaker. Jag har emellertid några småsaker att kritisera. För det första är händelseförloppet väldigt förutsägbart, och det är inte alls svårt att gissa sig till hur alltsammans slutar. För det andra löser sig allting i min mening lite för enkelt, vilket ger en bitterljuv känsla av antiklimax. Saker och ting faller på plats för snyggt helt enkelt, vilket blir klyschigt. Sist men inte minst hade jag gärna velat se boken lite längre. I samma stund som det känns som att TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER börjat komma igång ordentligt, är den plötsligt slut.

 

Allt som allt tycker jag om TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER. Året börjar närma sig sitt slut och det är dags att börja tagga ordentligt inför julen. Och hur kan man bättre hamna i stämning, än att läsa något så här mysigt?

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Gloria Chao.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bakteriefobi, destruktiva förhållanden.
Representativt innehåll: Kinesisk kultur.

Serie: –

Längd: 304 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Simon Pulse.

 

 

 

AMERICAN PANDA är vad jag skulle kalla en ”mellanbok”. Mysig och lättsam för stunden, men inget som fastnar på minnet. Varken bra eller dålig, utan någonstans där mitt emellan.

 

Det som jag gillade med boken var främst den kulturella representationen. Jag tyckte att det var oerhört intressant att lära mig om kinesiska traditioner, och Chao beskriver allt från exotiska maträtter till seder målande. Det märks att hon kan sin sak. Dessutom blir många situationer rätt komiska med en utomstående persons ögon, då exempelvis kraven från Meis föräldrar ofta framstår som absurda.

 

Jag hade emellertid svårt för karaktärerna. Mei är helt okej, men gnäller lite för mycket i min smak. Sidkaraktärerna är däremot väldigt bleka. Till och med kärleksintresset Darren är så pass intetsägande att jag inte minns något om honom efteråt. Vilket är synd, för jag är helt för en bra romans, men här hade boken tjänat på att skippa den delen helt. Mei och Darren förälskar sig för snabbt, saknar kemi, och jag kände helt enkelt inte deras relation. Jag stör mig dessutom på att Mei inte får en egen åsikt och förmåga att tänka själv förrän efter hon träffar Darren, som om en kvinna behöver en man i sitt liv för att ha en funktionell hjärna. Den enda sidkaraktären som sticker ut är Meis färgstarka mamma, som bidrar med en härligt stark personlighet.

 

Vidare har boken låg trovärdighet och den innehåller många klyschor. Den känns aldrig riktigt sin egen, utan det är som att jag har läst allt förut. Inget överraskar eller särskiljer sig från det vanliga. Med det sagt är ändå AMERICAN PANDA en trivsam läsning, och jag roades tillräckligt för att vara nyfiken på författarens kommande verk.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Linda Jones.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Skilsmässa.

Repersentativt innehåll: Psykisk ohälsa.
Serie: –

Längd: 270 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Vox by Opal.

 

 

BETE SIG är en imponerande debut av en lovande, ung författare. Det är en atmosfärisk roman, med behagligt språk och målande beskrivningar av den vackra Norrbotten. En del ”lustiga”, dialektala ordval som ids och vars finns här och där, och knyter an till protagonistens finska rötter såväl som att det stärker bokens lite talspråkliga form och ger BETE SIG en unik touch. Boken är skriven med sån inlevelse att det känns att jag som läsare befinner mig där på plats, och det tar inte lång tid innan jag är helt fast i berättelsen.

 

Jag förälskade mig snabbt i bokens premiss. Hur många har inte drömt om att en dag bara släppa allt, lämna alla vägar, all industri och all teknologi bakom sig och flytta in i en stuga djupt inne i skogen? Och det är precis det som Stina gör, vilket är sjukt intressant och inspirerande att ta del av.

 

Trots att många böcker som jag läser utspelar sig i modern tid, inkorporerar ytterst få det faktum att vi är ett teknologiskt samhälle. Men i BETE SIG integreras såväl teknik som sociala medier, vilket gör det enklare att relatera till innehållet samtidigt som det ökar bokens trovärdighet. Vidare är jag så himla glad över det faktum att boken inte innehåller någon form av romans. BETE SIG fokuserar enbart på Stinas slitsamma vardag i stugan och hennes föräldrars känslofyllda skilsmässa, och det räcker alldeles utmärkt.

 

Det enda som jag egentligen har att anmärka på, är sidkaraktärerna. Eftersom Stina är en så central del av berättelsen hamnar resterande karaktärer i bakgrunden, vilket gör att jag helt enkelt inte brydde mig om dem. Stinas vänner och föräldrar hade allesammans potential, men lämnades lite för underutvecklade för att väcka engagemang.

 

Överlag är BETE SIG en bra debut. Vackert skriven och med hjärtat på rätta stället gjorde den  intryck. Jag läser gärna mer av Jones i framtiden. Om du är sugen på en stämningsfull bok om det isolerade livet i "vildmarken", rekommenderar jag denna varmt.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Emma Johansson.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary, romantik.

Traumatiskt innehåll: Sexuella övergrepp, prat om självmord.
Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 253 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Vox by Opal.

 

 

Emma Johansson klättrar sakta men säkert upp till att bli en av mina svenska favoritförfattare. Hon har ett så vackert men ändå självklart och okonstlat sätt att skriva, som får mig på fall varje gång. Sönderslagen är en enkel men ärlig roman, som genom en annorlunda porträttering av sexuella övergrepp väcker normkritiska tankar såväl som berör. Det är en bok skriven med genuin känsla, och varje ord träffar rakt i själen.

 

När det kommer till att bygga upp realistiska karaktärer som är lätta att relatera till, är Emma Johansson drottning. Trots att mitt och protagonistens liv skiljer sig väldigt mycket åt, ser jag mig så tydligt i henne att det nästan är kusligt. Jag tyckte dessutom väldigt mycket om att utforska huvudpersonens olika relationer: konflikterna med systern, pressen från föräldrarna, stödet från bästa vännen. Det var intressant, men skapade även en igenkännbar och hemtrevlig atmosfär som gjorde det lätt att känna ett samband med Juliet.

 

Den enda relationen som jag inte var särskilt engagerad i var den med kärleksintresset Emil. På grund av bristande kemi och det faktum att ”kärlek vid första ögonkastet”-tropen används, fastnade jag inte alls för deras romans. Den kändes helt enkelt inte genuin. Jag hade personligen gillat Sönderslagen mer om fokus enbart hade legat på ”incidenten”, Juliets psykiska ohälsa och hennes familj- och vänskapsrelationer – utan någon form av romantisk involvering. Därtill hade jag velat att Sönderslagen var längre. Boken är bra som den är nu, men den känns som början på något mer – och jag hade gärna läst hundra sidor till.

 

Överlag tycker jag mycket om Sönderslagen. Det är en lättsam och behaglig läsning, trots tuffa ämnen. Jag föredrar emellertid Johanssons debut Papperssjälar, som hade en mer emotiv laddning och välgrundad romans. Med det sagt är Sönderslagen en välskriven bok, väl värd att läsa.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: -

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #4.

Längd: 232 sidor.

Publiceringsår: 2017.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Jag är besviken. Så fruktansvärt besviken.

 

THE SILVER MASK är inte en dålig bok. Men jag hade förväntat mig mycket mer. Jag älskade de första delarna i MAGISTERIUM-serien och såg fram emot fortsättningen. Så pass mycket att jag hade förväntningar om en ny favoritserie. Men boken var inte alls som jag hoppats.

 

En sak som jag tyckte om med de tidigare böckerna var kombinationen av magiskt studentliv och farliga äventyr. Jag gillade att se eleverna gå på lektioner och testas i bisarra prov, såväl som att de begav sig ut på fartfyllda uppdrag. Men i THE SILVER MASK är skolsalarna ett minne blott, och jag kan inte undgå att känna en hopplös längtan tillbaka. Den nya miljön är enformig och tillsammans med en ökad dos klyschor samt det faktum att karaktärerna spenderar den mesta av sin tid med att klaga blev boken ärligt talat rätt tråkigt att läsa.

 

Jag saknar även de första böckernas originalitet, kvickhet och humor. THE SILVER MASK är bra, men mer slätstruken och trivial. Den sticker inte ut på samma sätt, utan använder uttjatade troper och går på säkra kort i större mån än vad resterande delar i serien har gjort. Skurkarna är dessutom ytliga, och det känns som att de är onda mest för sakens skull. Jag vill ha starkare motiv bakom deras handlingar.

 

Romansen är ytterligare något som jag hade svårt för. Den kommer från ingenstans och känns såväl slumpartad som överflödig. Jag är trött på böcker som slänger in ett kärleksdrama ”mest för att det ska vara det”, och saknar en ordentlig uppbyggnad inför relationen likväl som kemi under tiden.

 

Nu låter det säkert som att jag hatar boken. Det gör jag inte. THE SILVER MASK är en helt okej fantasy. Den är bara mycket, mycket sämre än de tidigare delarna i MAGISTERIUM-serien.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Tahereh Mafi.

Svensk titel: Sätt mig i brand.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Shatter me #3.

Längd: 408 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: HarperCollins.

 

 

 

 

IGNITE ME är snabbläst, med behagligt språk och enkel handling. Jag tycker om humorn i boken, och är särskilt förtjust i Kenjis sarkastiska personlighet. Men det är bara det som jag gillar. Det känns tråkigt att erkänna – för jag vet att jag var upp över öronen förälskad i den här serien för några år sedan – men jag har växt ifrån böckerna. För att vara riktigt ärlig, var jag rätt uttråkad under läsningen av IGNITE ME.

 

Boken är som sagt enkel. Nästan för enkel. Det finns ingen ordentlig världsuppbyggnad, karaktärerna saknar komplexitet och händelseförloppet är förutsägbart. Det som jag stör mig mest på är emellertid innehållet, eller lättare sagt bristen på sådant. Det känns inte som att det händer någonting. Prat, prat, prat och prat. Mycket dialog, lite verkstad. Det var inte förrän det var ungefär fyrtio sidor kvar som jag upplevde att tempot började öka. Resten av romanen består nästan enbart av melodramatiskt tonårsdrama och gnäll.

 

Så tyvärr. Jag ville verkligen tycka om IGNITE ME, men upplevde den överlag som väldigt medioker. Tonårs-Melanie älskade boken, men vuxna Melanie, not so much.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Bronsnyckeln.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Föräldralöshet.

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #3.

Längd: 249 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

THE BRONZE KEY är den delen i serien som jag gillar minst hittills. Handlingen är inte lika intressant, tempot är betydligt långsammare och vändningarna är lätta att gissa sig till. Boken känns inte lika laddad som de tidigare två romanerna, och de många klyschorna ger en upplevelse av minskad komplexitet.

 

Med det sagt, tycker jag fortfarande mycket om THE BRONZE KEY. Det finns få böcker som har så välutvecklade vänskapsrelationer som i denna, och dynamiken mellan karaktärerna är fantastisk. Dialogerna präglas av humor och sarkasm, och det är inte ovanligt att skratta rätt ut åt vad karaktärerna säger eller gör. De är så äkta och genuina, att det är omöjligt att inte älska dem.

 

Överlag är THE BRONZE KEY bra. Inte lika bra som THE IRON TRIAL och THE COPPER GAUNTLET, men en stadig efterföljare. Trots att boken känns som brygga till nästkommande del, ser jag mycket fram emot att läsa vidare. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Patrick Ness, Rovina Cai.

Svensk titel: -

Genre: Retelling.

Traumatiskt innehåll: Valjakt, dödsfall.

Representativt innehåll: -

Serie: -

Längd: 160 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Walker.

 

 

 

AND THE OCEAN WAS OUR SKY är en mörk retelling av MOBY DICK, som berättas ur en flock valars synvinklar. Det är en annorlunda och relativt bisarr roman, som tilltalade mig på samma gång som den inte alls kändes som rätt bok för mig. Det är som att jag har två motpoler inom mig som kämpar om övertaget: ena halvan tyckte att boken var briljant, andra halvan upplevde stor tristess.

 

På grund av den schizofrena striden inom mig känns det orättvist av mig att uppmana dig att läsa boken eller avråda dig från det. För att hålla min egen värdering på minimal nivå, tänkte jag därför delge tre saker som jag tyckte om med boken respektive tre saker som jag tyckte mindre om. Då kan du förhoppningsvis göra en egen bedömning om den passar dig eller inte.

 

 

- Illustrationerna

Det som gjorde störst intryck på mig var illustrationerna. De är fantastiskt ritade: expressiva, kraftfulla och samtidigt hemska. Varje linje är laddad med så mycket känsla att jag kunde sitta och stirra på samma sida i flera minuter. Riktigt imponerad blev jag.

 

- Konceptet

Det är föga förvånande när det gäller en bok skriven av Patrick Ness, men AND THE OCEAN WAS OUR SKY har en väldigt kreativ premiss och unik utgångspunkt. Boken är verkligen inte lik något annat som jag har läst och lämnar långvariga spår med sitt tankeväckande budskap.

 

- Språket

Boken oerhört vackert skriven, fylld med metaforer och intrycksfulla utsmyckningar.

 

 

- Karaktärerna

Jag tyckte verkligen att det var intressant och perspektivöverträdande att läsa ur en vals synvinkel. Mitt problem var emellertid att valarna aldrig fick särskilt distinkta personligheter. De var mest där, men som läsare brydde jag mig inte särskilt mycket om dem.

 

 

- Substans

Idén till boken är som sagt jättebra. Jag hade emellertid önskat en starkare kärna i boken; mer innehåll. Som den är nu upplevs den som lite… torftig.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll: Tortyr.

Representativt innehåll: –

Serie: The queen's thief #2.

Längd: 359 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2000).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

 

 

 

THE QUEEN OF ATTOLIA börjar spännande. Och med det menar jag riktigt spännande. Vi kastas rätt in i händelserna och det är full fart redan vid första sidan. Pulsen dundrar i öronen och det är fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Så spännande är det. Dessvärre mattas det av relativt fort. Ungefär femtio sidor in har tempot lagt sig och jag kände inte alls samma drag gentemot boken.

 

Missförstå mig inte. THE QUEEN OF ATTOLIA är en bra bok. Den har intressanta intriger, komplexa karaktärer och är väldigt lätt att ta till sig. Jag tror emellertid mina förväntningar var för höga. Jag tyckte verkligen om föregångaren THE THIEF, och har hört att serien blir bättre och bättre allteftersom. Det verkar som att i princip alla har uppskattat fortsättningen mer. Men inte jag. Jag tycker att karaktärerna tar ett steg tillbaka. Det finns inte heller lika mycket humor i denna, och själva äventyret var inte alls lika upphetsande som det i den tidigare boken.

 

Mitt främsta problem med THE QUEEN OF ATTOLIA är emellertid att det mesta berättas om, istället för att visas för läsaren. Vi får ta del av många långa samtal och redogörelser, men får sällan själva vara med när saker och ting händer. Det är helt enkelt mycket prat men lite verkstad, så att säga. Och tyvärr gjorde det att mitt intresse successivt minskade.

 

Med det sagt så tycker jag fortfarande att THE QUEEN OF ATTOLIA är en bra bok, och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Celeste Ng.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, drama.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, otrohet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 292 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 2014).

Bokförlag: Penguin Books.

 

 

 

 

 

EVERYTHING I NEVER TOLD YOU är en vacker bok. Det är det som var kontentan av mina känslor efter att sista sidan var läst. Vacker.

 

Celeste Ng har ett väldigt uttrycksfullt sätt att skriva. Jag fastnade för hennes detaljrikedom, föll för hennes målande beskrivningar och förälskade mig i hennes förmåga att förmedla känslor. Jag sveptes med av läsningen, då den kändes så ärlig och rå. Det kändes som sanning, helt enkelt.

 

Därutöver fastnade jag verkligen för de dynamiska karaktärerna. EVERYTHING I NEVER TOLD YOU är en karaktärsdriven roman med stor insikt I familjelivet. Atmosfären är hemtrevlig och det är riktigt intressant att lära känna de olika medlemmarna. Jag gillar dessutom att vi följer medlemmarna i en och samma familj, men att varje individ har sin egen berättelse att förtälja.

 

Det enda som jag störde mig på, är en väldigt personlig pet-peeve: boken utgörs mestadels av tillbakablickar. Och det är något som jag har väldigt svårt för. Problemet var inte tillbakablickarna som sådana. De var väldigt intressanta. Det som jag blev frustrerad av var att de gav upplevelsen att det huvudsakliga handlingsspåret rörde sig väldigt långsamt framåt. Trots att vi i och med tillbakablickarna lärde känna karaktärerna och fick ta del av deras väldigt gripande förflutna, kunde jag inte undgå att nästan sitta och vänta på den nutida parallellen. Så det var tyvärr något  som drog ner helhetsupplevelsen från mig, men som egentligen inte var något som Celeste Ng gjorde fel.

 

Som helhet tyckte jag om EVERYTHING I NEVER TOLD YOU. Det är en annorlunda och gripande läsning, som väcker viktiga tankar om livet och familj. Rekommenderas varmt om du är sugen på ett vackert, karaktärsdrivet drama.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: J.A. Redmerski.

Svensk titel: –

Genre: Drama, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Våldtäktsförsök, depression, otrohet, samtal om bilolycka, skilsmässa, alkohol- och droganvändning, sexuella trakasserier, terminal sjukdom.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Serie: The edge of never #1.

Längd: 465 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Forever.

 

 

THE EDGE OF NEVER är inte problemfri. Boken romantiserar svartsjuka och oskyddat sex, och uppmuntrar inte direkt till ett sunt förhållande med god kommunikation. Inte heller har den ett särskilt nytänkande koncept, och innehållets trovärdighet går att diskutera. Med det sagt, måste jag medge att jag faktiskt tyckte om den. Mycket.

 

Romanen har en trög start. I den första halvan händer inte särskilt mycket, och trots att jag aldrig blev uttråkad så hade jag önskat en lite kortare uppladdning. Eftersom samma händelse ibland skildrades ur båda protagonisternas synvinklar, upplevde jag också början som något upprepande. Men när boken väl kommit igång, blev den svår att lägga ifrån sig. Jag fastnade för båda karaktärerna, och trots problematiken i deras förhållande var det svårt att inte se deras relation som idyllisk. Camryn och Andrew har en sån härlig kemi till varandra, och allt från deras charmiga dialoger till heta sex fick mig att drömma mig bort. Deras historia berörde mig och gjorde mig känslosam vid flera tillfällen.

 

Som helhet är jag glatt överraskad av THE EDGE OF NEVER. Visst, det är en klyschig och relativt typisk new adult-bok, men det är likaså en fin kärlekshistoria. Jag vill absolut läsa fortsättningen.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Riley Sager (pseudonym för Todd Ritter).

Svensk titel: Två sanningar och en lögn.

Genre: Thriller.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, kidnappning, mord, mordförsök, drunkning, cancer.

Representativt innehåll: Schizofreniformt syndrom

Serie: –

Längd: 370 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Dutton books.

 

 

Vanligtvis har jag svårt för böcker som fokuserar på en något som ägt rum i det förflutna. Detta eftersom protagonisten själv inte varit med om händelserna, vilket ofta medför i ett passivt och antiklimatiskt berättande. Men alla regler har undantag, och i THE LAST TIME I LIED fungerar detta riktigt bra. Båda tidsparallellerna är intressanta att följa och vävs skickligt ihop med varandra, för att tillsammans arbeta mot en gemensamt klimax. Resultatet? Jag tyckte verkligen om THE LAST TIME I LIED.

 

THE LAST TIME I LIED är inte en roman utan brister. Den innehåller såväl klyschor som stundtals bristande komplexitet. Men det var faktiskt väldigt lätt att förbise. Boken är väldigt lätt att ta till sig, med behagligt språk och ett gripande koncept. Riley Sager har ett enkelt men intelligent sätt att skriva, och bara genom hans sätt att formulera sig uppstår vändningar som jag inte såg komma. Sen gillar jag också stämningen. Boken utspelas på ett sommarkollo, och det är något med skogsmiljön och alla stugor som skapar en såväl tilltalande som lite krypande atmosfär.

 

Personligen föredrar jag den här typen av thrillers framför vänliga ”kriminalare”. Att följa en polisutredning är i mina ögon bland det tråkigaste man kan göra. Att däremot se en redan involverad individ själv leta ledtrådar och bli indragen i ett stort mysterium är något som jag fängslas av. Och THE LAST TIME I LIED gör det riktigt bra. Boken blir aldrig obehaglig eller läskig, men det spännande mysteriet som ligger i dess centrum fick mig att sitta som på nålar i väntan på ett avslöjande.

 

Allt som allt uppskattade jag THE LAST TIME I LIED. Visst, det är inget mästerverk, men helt klart en underhållande thriller. Om du letar efter något snabbläst och lagom spännande, rekommenderar jag denna till dig.

 

BETYG: 6,75/10

FAKTA

Författare: Sally Thorne.

Originaltitel: The hating game.

Genre: Chick-lit, romantik.

Traumatiskt innehåll: Arbetsplatsförlagda trakasserier.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Publiceringsår: 2019 (org. 2016).

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

EN ALLVARSAM LEK är inte vad jag förväntade mig. Boken har hyllats till skyarna och verkade väldigt lovande. Intriger, fula spel… vad finns inte att gilla? Men när det kom till kritan upptog de delarna som jag såg fram emot inte särskilt stor del av boken. Joshs och Lucys spratt mot varandra nämns ofta, men vi får aldrig riktigt ta del av dem. Vi vet inga detaljer om vad som hänt och får inte följa deras intriganta spel mot varandra – istället får vi det berättat för oss, och fokus hamnar på den växande romansen mellan karaktärerna.

 

I det här fallet tror jag att mitt omdöme baseras på mina förväntningar. Jag trodde att EN ALLVARSAM LEK skulle ha fulspel i sin kärna, och därför blev det såklart en flopp när det var romansen som var i centrum. Hade jag vetat det från början, skulle jag säkert ha tyckt mer om boken. Med det sagt finns andra saker som frustrerade mig. Jag tyckte inte att Josh och Lucy hade en särskilt tilltalande dynamik. Jag fastnade inte för någon av sidkaraktärerna. Och kanske viktigast av allt: jag tyckte att händelseförloppet var alldeles för förutsägbart och otrovärdigt. Visst har boken bra stunder. Stunder med humor, stunder med hetta. Men överlag är jag besviken.

 

Som helhet fastnade jag inte lika mycket för EN ALLVARSAM LEK som många andra. Jag tror emellertid att boken skulle göra sig väldigt bra som film.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Becky Chambers.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction, drama.

Traumatiskt innehåll: Krig, rasism.

Representativt innehåll: Könsneutralitet, HBTQ.

Serie: Wayfarers #1.

Längd: 404 sidor.

Utgivningsår: 2015 (org. 2014)

Bokförlag: Hodder Paperbacks

 

 

The long way to a small, angry planet är en lågmäld roman. Så pass lågmäld att jag känner mig trygg i att påstå att det inte är en bok för alla. Det händer inte mycket, utan fokus ligger på karaktärerna: deras bakgrund, hur de interagerar med varandra och vart de vill nå. Det är en psykologisk analys av mänskligt beteende, med några av de mest komplexa och välutvecklade fiktiva personerna som jag någonsin har läst om. Och jag älskade det. Jag fascineras, berördes, underhölls. Till en början. Efter ungefär halva boken började jag önska efter mer.

 

Missförstå mig inte. Jag behöver inte konstant action. Jag behöver inte mystiska konspirationer eller ödesdigra snedsteg. Men jag behöver något mer än bara uppbyggnad. Visst händer det saker i boken, men de flesta sidorna upptas som sagt enbart av karaktärernas samspel med varandra. Och hur intressant det än var (för tro mig, det var helsikes intressant!), blev det långsamma tempot lite för mycket i det långa loppet.

 

Som helhet är The long way to a small, angry planet inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag älskade (ÄLSKADE!) karaktärerna, som fick mig att känna alla känslor som går att känna. De kommer alltid att finnas med mig, med sin inspirerande vishet och moral. Det som däremot lämnades att önska, var aningen mer fart och fläkt.

 

BETYG: 6,5

FAKTA

Författare: Emma Mills.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Prat om droganvändande.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 272 sidor.

Utgivningssår: 2015.

Bokförlag: Henry Holt and Co.

 

 

 

 

First & then är ojämn. Vissa delar av boken är fyllda med charm och värme. Andra präglas av tristess. Låt oss börja, ey?

 

Det finns en sak som jag älskade med romanen: karaktärerna. Jag fastnade för Devons lite nonchalanta attityd, och avgudade relationen mellan henne och kusinen Foster. Och Foster sen! Vilken charmerande karaktär! Så härlig att läsa om!

 

Men. Jag hade inget intresse av kärleksintresset Ezra. Han är en vandrande klyscha och står för allt som jag är trött på att se i ungdomsromaner. Du vet, killen med dålig attityd men som successivt visar sig ha ett hjärta, trots allt. Urk. Nej, tack – det är inget för mig. Dessutom tycker jag att boken innehöll lite för mycket fotboll. Prat om fotboll, scener där karaktärerna tränar inför någon match, tävlingar och så vidare. För mig som inte är särskilt sportintresserad, blev det relativt tråkigt att läsa om.

 

Överlag är First & then okej, men dessvärre inte mer än så. Småsöt, men inte något som sticker ut.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Kasie West.

Svensk titel: –

Genre: Romantik, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Förlust av förälder, barnmisshandel, bilkrasch.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 293 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

Ibland är On the fence precis den typ av bok som man behöver. Enkel, varm och fluffig – utan något som kräver vare sig tankeverksamhet eller särskilt stort engagemang för läsaren att uppskatta läsningen. En lagom gosig sommarläsning, helt enkelt.

 

Det är främst den lättsamma stämningen som jag tycker om med boken. Visst hanterar On the fence några tuffa ämnen, men det blir aldrig särskilt emotionellt eller komplext. Allt hålls på en ytlig och enkel nivå, vilket gjorde innehållet lätt att ta till sig. Om jag skulle jämföra med exempelvis Colleen Hoovers romaner, skulle jag säga att Kasie West håller sig mer på den sockersöta sidan av saker och ting, medan Hoover går djupare in på tragedier och känsloladdade vändningar. Och inget av dem är fel, det beror helt enkelt på vad man är sugen på. Och just nu var jag sugen på det lite mer ”hjärndöda”.

 

Förutom den mysiga stämningen, tyckte jag mycket om protagonisten Charlotte. Främst för att hon var en sådan tomboy, vilket gjorde stilrocken med ”tjejvärlden” underhållande att ta del utav. Det som jag inte gillade med On the fence var emellertid att i princip alla hennes problem hade kunnat lösas med hjälp av bättre kommunikation. Jag störde mig också lite på romanens förutsägbarhet, och anser att kärlekstriangeln är irrelevant eftersom man redan från första början vet vem Charlotte kommer att bli tillsammans med. Men som sagt, jag hade förväntat mig sådan simpelhet från boken, och därför kunde jag ändå njuta av läsningen. 

 

Överlag tycker jag att On the fence är en bra bok. Visst är den varken komplex eller särskilt originell, men väldigt mysig att ta del utav och perfekt nu under sommaren.

 

BETYG: 6/10