FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: If I Never Met You.

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkoholkonsumtion, pedofili.

Nyckelord: Låtsasförhållande, advokatbyrå.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 357 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: HarperCollins.

 

 

Mhairi McFarlane är en oerhört begåvad författare. VI KUNDE LIKA GÄRNA ALDRIG NÅNSIN MÖTTS är den fjärde boken jag läst av henne, och fast det inte är min favorit tyckte jag mycket om den.

 

För det första är jag väldigt svag för hela konceptet med låtsasförhållanden. Jag tycker helt enkelt att det är underhållande att läsa om två omaka karaktärer som låtsas vara tillsammans. Och den här boken är inget undantag. Att ta del av när Laurie och Jamie inscenerar foton till sociala medier och tafatt håller om varandra är helt enkelt kul.

 

För det andra fastnade jag för språket. Det är lättsamt, skämtsamt och med smarta dialoger. Därtill är Laurie som huvudkaraktär lätt att tycka om, och jag älskade den varma stämningen mellan henne och hennes närmaste kollegor.

 

Med det sagt, hade jag förväntat mig något mer. Boken är förutsägbar, fylld med troper och relativt långsam. En del händelser känns inte som att de bidrar med något särskilt, och jag störde mig på avsaknaden av kemi mellan Laurie och Jamie. Boken berättar gång på gång om deras växande attraktion för varandra, men jag kände det aldrig. Karaktärerna träffas ofta under professionella omständigheter och själva romansen mellan dem skyndas fram, vilket gör att den inte upplevs som särskilt trovärdig.

 

Överlag tycker jag om boken. Det är en varm och charmig läsning. Det är emellertid inte en ny favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: –

Genre: Pusseldeckare.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, droganvändning.

Nyckelord: Mordmysterium, gåtor.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 128 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1929-1947).

Bokförlag: Novellix.

 

 

 

 

Den här presentasken innehåller fyra klassiska noveller av Agatha Christie: ETT VATTENTÄTT ALIBI, DEN BLÅ PELAGONEN, DÖDEN I FLODEN och DIOMEDES HÄSTAR. Och som det Christie-fan som jag är måste jag säga att jag är… besviken.

 

Missförstå mig inte. Det här är små, söta pärlor som är kul att läsa en varm sommardag. Men precis som att det aldrig är tillräckligt att äta bara ett chips, blir det helt enkelt för lite av det goda. Varje novell har intressanta historier och potential till att bli fullfjädrade böcker. Men i sitt korta format blir det lite knapphändigt. Det hela blir påskyndat och förutsägbart, med snabba upplösningar och simpla gåtor. Novellerna känns som sammanfattningar snarare än kompletta berättelser, och det som gör Christie så speciell framhävs inte riktigt i det här formatet.

 

Med det sagt tycker jag att Agatha Christie-novellerna från Novellix är småcharmiga och smått underhållande läsningar. Men jämför man med Christies romaner känns de otillräckliga.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Adam Kay.

Originaltitel: This is going to hurt.

Genre: Självbiografi, memoar.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, missfall, abort, självskadebeteende.

Nyckelord: Läkarliv, sjukvård.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 241 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 2017).

Bokförlag: Volante.

 

 

Jag plockar väldigt sällan upp facklitterära böcker och biografier. Faktum är att det sker så pass sällan att jag nästan kan påstå att jag aldrig gör det. Jag har nämligen svårt att fastna för den typen av böcker, då de ofta känns som hemläxa från skolan. Som ett måste.

 

Men något med DET HÄR KOMMER GÖRA ONT gjorde mig nyfiken. Kanske var det de positiva recensionerna. Kanske var det humorn. Eller så var det hoppet om att ta del utav en ärlig skildring av sjukvården. Oavsett anledningen, beslutade jag mig för att plocka upp boken.

 

Och hör och häpna: jag tyckte om den.

 

DET HÄR KOMMER GÖRA ONT består av dagboksanteckningar: korta anekdoter från Adam Kays sex år som läkare. Och tro mig när jag skriver att de berättelserna bjöd på en riktig resa! De inkluderar allt från obehagliga olyckor och underliga patienter, till tankeväckande observationer. Jag skrattade högt flera gånger. Den sarkastiska och självkritiska tonen gjorde det lätt att fastna för Kay, och gav mig själv en portfolio med roliga berättelser att berätta för mina vänner. Samtidigt blev jag berörd, äcklad och även något skrämd. Av två anledningar. För det första, trots att boken förmänskligar läkare och väcker stor respekt för dem, fick den mig att ifrågasätta kompetensen på en del vårdpersonal. Till exempel kunde en av Kays lärarkollegor inte ens mäta en patienternas puls (han räknade antalet sekunder på en minut istället för antalet hjärtslag). Jag skulle inte lita på den läkaren med mitt liv. För det andra fick en del av patienterna mig att start tvivla på mänsklighetens intelligens.

 

Överlag är DET HÄR KOMMER GÖRA ONT en känslomässig berg- och dalbana. Det är en bra bok. Ögonöppnande. Rolig. Något långsam. Den fick mig både att förlora och få hopp på mänskligheten.

 

BETYG: 6/10

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The Tyrant's Tomb.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld, omtalande av dödsfall och otrohet.

Nyckelord: Halvgudar, mytologiska varelser, magiska krafter.

Serie: Apollon #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 458 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Det här är den sextonde boken jag läst av Rick Riordan, och det visade sig vara precis den typen av bok jag behövde just nu: en underhållande, enkel och snabb läsning.

 

Det finns mycket att älska med TYRANNENS GRAV. Det snabba tempot. Den intelligenta integreringen av såväl grekisk som romersk mytologi. Och framför allt de charmanta karaktärerna. Jag gillar hur mycket Apollon har utvecklats genom serien, och fastnar skarpt för kamratskapen mellan honom och resten av gruppen. Deras vänskap känns så genuin, och deras skarkastiska gnabb bidrar med en avslappnande och varm stämning.

 

Men.

 

Jag kan inte undgå att känna mig något mättad på det här. Det är som att jag läser boken för sextonde gången. Det är underhållande, ja, men också väldigt förutsägbart. Riordan är en duktig författare, men alla hans böcker känns likadana och om du har läst en har du i princip läs alla. Och på grund av det blir TYRANNENS GRAV aldrig riktigt spännande. Jag fruktar aldrig för karaktärernas liv och undrar aldrig vad som kommer att hända, eftersom jag redan vet av egen erfarenhet av Riordans böcker.

 

Överlag gillar jag boken. Den är härligt fånig och söt och allmänt älskvärd. Men jag kan inte undgå att känna mig lite ledsen över att Riordan inte går mer utanför boxen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Stephen Chbosky.

Originaltitel: Imaginary friend.

Genre: Skräck.

Traumatiskt innehåll: Arbetslöshet, mobbning, abort, alkoholkonsumtion, sexuella övergrepp, vanvård, dödsfall, självmord.

Nyckelord: Övernaturliga krafter, gott och ont, låtsaskompis.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 772 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

Aaagh!

 

DEN OSYNLIGE VÄNNEN är en riktig berg- och dalbana! Känslomässigt. Kvalitetsmässigt. På alla sätt och vis. Och jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker.

 

Boken börjar oerhört starkt. Rentutav fantastiskt. Och jag blev själv förvånad över hur mycket jag fastnade. Välskriven, atmosfärisk och med underbara karaktärer. Chbosky gör ett fenomenalt arbete när det kommer till att bygga upp karaktärerna, och trots att det här är en skräckroman kände jag sån värme och kärlek när jag läste om Christoffer, hans mamma och hans vänner. Relationerna är realistiska och inspirerande och allmänt underbara.

 

Så vad finns inte att gilla? Varför har många recensioner varit så där lagom fisljumna?

 

Först förstod jag inte alls varför DEN OSYNLIGE VÄNNEN inte har varit mer omtalad. Början är som sagt fantastisk, så jag drog slutsatsen att boken helt enkelt inte lästs av rätt personer. Men sakta, sakta kände jag hur mitt intresse svek mig.

 

Boken är alldeles för lång. 772 sidor motiverade det svenska bokförlaget att dela upp berättelsen i två delar som säljes separat, men bättre hade varit om boken från första början kortats ner. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket innehåll som motiverar längden, och halvvägs igenom börjar man undra när alltsammans ska avrundas. Det behöver komma någon form av ”pay off” för att hålla läsaren engagerad, men den dök aldrig upp.

 

I takt med att berättelsen rör sig framåt minskar dessutom fokus från karaktärerna och deras relationer till det övernaturliga. Det är förstås förståeligt. DEN OSYNLIGE VÄNNEN är trots allt en skräckroman och inte ett feel good-drama. Men jag blev förtvivlad. För mig var det karaktärsfokuset som gjorde boken bra, och ju mer action och spänning som integrerades, desto mindre intresserad blev jag.

 

Därtill kändes det också som att mycket av komplexiteten släppte när mer övernaturligt integrerades. De första 250 sidorna hade en perfekt balans mellan familje- och skoldrama och en obehaglig, övernaturlighet som kokade lite atmosfäriskt i bakgrunden. Det var mystiskt, spännande och lagom ”magiskt”. Men ju mer det övernaturliga förklarades och ökades i mängd, desto rörigare och mer överdrivet blev det. Och till slut kom jag på mig själv att skumläsa boken för att snabbare komma till slutet.

 

Allt som allt… jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag älskade början. Älskade! Om hela boken hade varit som de första två hundra sidorna skulle DEN OSYNLIGE VÄNNEN lätt blivit en ny favorit. Men längden och det övernaturliga påverkade min upplevelse negativt och drog ner helhetsintrycket. Överlag så är DEN OSYNLIGE VÄNNEN en bok som jag rekommenderar, men som jag såg så mycket mer potential i än vad som utnyttjades.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare.

Svensk titel: – 

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, sjukdom, droganvändning, kidnappning.

Nyckelord: Demoner, magi, robotar.

Serie: The infernal devices #3.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 568 sidor.

Publiceringsår: 2013.

Bokförlag: Margaret K. McElderry.

 

 

 

CLOCKWORK PRINCESS är bra. En bra bok, och en bra avslutning på trilogin. Den är actionpackad och överlag rätt charmig. Språket är lättläst och jag kom på mig själv att läsa alltsammans väldigt fort.

 

Men jag kan inte undgå att känna mig besviken. Jag älskade föregångaren, CLOCKWORK PRINCE, och hade hört att den här skulle vara ännu bättre. Men för mig var den inte det. Det är en bra bok, absolut, men också väldigt upprepande och något för lång. Dessutom slutar alltsammans lite för snyggt och prydligt för min smak, och jag stör mig lite på att alla måste hitta en partner och få ett lyckligt slut. Vidare tyckte jag att några av karaktärerna (okej, mer specifikt en) förtjänade mer än de fick.

 

Överlag tycker jag om CLOCKWORK PRINCESS. Boken är definitivt bra, bara inte så fantastisk som jag hoppats på.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall.
Nyckelord: Levande ritningar, magiskola.

Serie: The rithmatist #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 372 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 2013).

Bokförlag: Tor.

 

 

Om du har följt mina recensioner ett tag, är du sannolikt medveten om att Brandon Sanderson är min favoritförfattare. Böcker som THE WAY OF KINGS, THE FINAL EMPIRE, SKYWARD och ELANTRIS kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag är emellertid besviken på THE RITMATIST. Detär långt ifrån dålig bok. Tvärt om så är den riktigt bra. Men den grep inte tag i mig på samma sätt som Sandersons andra romaner.

 

Premissen är fantastisk. Hela grejen med en magiskola och teckningar som kommer till liv är hur coolt som helst. Särskilt eftersom ett helt krigssystem byggs upp kring tvådimensionella linjer, cirklar och figurer som slåss. Dessvärre är magisystemet det enda komplexa med romanen. För komplex, nästan. Trots att mängder med stridstaktiker förklaras, förstod jag aldrig riktigt hur den ritmatiska magin fungerade. Det är stora mängder teknisk infodumpning, vilket känns något tungt att läsa. Jag upplevde inte heller att magin nyttjades särskilt mycket i praktiken, och hade gärna sett fler verkliga strider snarare än teoretiska.

 

Bortsett från det kreativa magisystemet är THE RITMATIST en rätt standard mordberättelse. Karaktärerna är lätta att tycka om, men svåra att älska på grund av något endimensionella personligheter. Det är dessutom väldigt tydligt att Sanderson riktat sig in mot en yngre målgrupp än vanligt, då han är så pass övertydlig i sitt sätt att skriva att det nästan blir frustrerande.

 

Överlag är THE RITHMATIST grundad på fantastiska idéer, men tyvärr är utförandet mindre bra. Det är absolut en bra och spännande bok, men jag skulle klassificera den som Sandersons sämsta.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Michelel Paver.

Originaltitel: Wolf brother.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, kidnappning.

Nyckelord: Stenåldern, demoner, äventyr, vänskap med djur.

Serie: Chronicles of ancient darkness #1.

Målgrupp: Äldre barn.

Längd: 303 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2004).

Bokförlag: Semic.

 

 

Jag är riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om VARGBRÖDER. Med tanke på att boken främst riktar sig mot barn i 9-12 års åldern hade jag förväntat mig en någorlunda tramsig och trist berättelse. Istället fick jag en mysig och ärligt talat rätt spännande läsupplevelse. Visst är boken enkel och något påskyndad, men jag uppskattar det boken försöker göra. Och jag är rätt säker på att jag hade blivit upp över öronen förälskad om jag hade läst den för 15 år sedan.

 

Så varför tycker jag att VARGBRÖDER är värd att läsa? För det första är den välskriven. Tempot är högt och språket välarbetat; enkelt men inte överdrivet pedagogiskt. Som läsare kastas vi direkt in i handlingen, men trots att vi presenteras för en helt ny värld – med kulturer och magisystem att lära känna – blir det aldrig svårt att hänga med i det som händer. Därtill gillar jag såväl karaktärerna som miljön. VARGBRÖDER utspelar sig under stenåldern, vilket är himla intressant! Att läsa om människornas levnadssätt och vardag var ärligt talat väldigt gripande, även vid fall då det inte inkluderade särskilt intensiva händelser.

 

Sist men inte minst tyckte jag mycket om att även vargungen Ulv får ett berättarperspektiv. Ja, du läste rätt: du får läsa delar av berättelsen utifrån en vargs synvinkel. Och det här är en riktig vattendelare. En del läsare har stört sig på sättet som vargungen tänker på. Till exempel så benämns inte alla ord med sina faktiska termer. Istället används begrepp som ”det snabba våta” för regn, ”svanslösa vargen” för människa och ”den varma besten som biter” för eld. Och visst förstår jag en del läsares frustration, men jag tyckte mest att det var charmigt.

 

Överlag är jag mycket nöjd med VARGBRÖDER. För mig som vuxen var det en väldigt mysig läsupplevelse, och jag kan tänka mig att den avsedda målgruppen tycker att boken är ruggigt spännande. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: Something to fear.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #17.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2012).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

Det som den sjuttonde volymen av THE WALKING DEAD skildrar, är min favoritdel i tv-serien. Det är därför med viss frustration som jag tillkännager att jag känner mig besviken. Misstolka mig inte: volymen är bra. Rå, fartfylld och spännande. Det händer mycket hela tiden. Ändå är jag inte särskilt exalterad.

 

Jag tror att jag till viss del känner mig rätt mättad vid det här laget. Jag har läst många av volymerna i serien tätt inpå varandra, och börjar inse att de är rätt upprepande. Det känns som att händelserna går på repeat i cykler, och jag behöver nog ta en paus från serien ett tag för att kunna uppskatta nästkommande volymer.

 

Något annat som jag tänkte på är att händelserna i den här volymen väldigt fort leder fram till ett klimax. I tv-serien byggs stämningen upp på ett annat sätt, och jag kände sån skräck innan att jag kände pulsen dunka i huvudet. Här nås höjdpunkten utan att fruktan riktigt byggs upp, vilket gör att det faller lite.

 

Med det sagt, är FRUKTANS TID fortfarande en bra volym. Jag tror mest att jag börjar tröttna på serietidningens lite repetitiva upplägg.

 

BETYG: 6/10

FAKTA
Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: A larger world.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #16.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 2012).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

Den sextonde volymen av THE WALKING DEAD är helt okej. Bra, men inget speciellt. Den är snabbläst och småspännande, men sticker inte ut särskilt mycket i förhållande till resten. Tempot är relativt långsamt och fast vi introduceras för ett nytt samhälle och nya karaktärer, är min generella upplevelse att ETT NYTT HOPP mest agerar brygga till de efterföljande Negan-fokuserade volymerna. Den utgör bra grund för ett nytt handlingsspår, men är i sig inget att hänga i julgranen.

 

Allt som allt är ETT NYTT HOPP ett småsegt tillägg i serien, men icke desto mindre en viktig del i dess utveckling. Jag ser mycket fram emot att se vart alltsammans leder, och fast denna volym var lite av ett bakslag har jag stora förväntningar på fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Tahereh Mafi.

Svensk titel: Frukta mig.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, adoption, skjutning, tortyr, panikattack, alkoholkonsumption, transfobi.

Nyckelord: Dödlig beröring, relationsdrama, superkrafter.

Serie: Shatter me #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 435 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Harper Collins.

 

 

 

RESTORE ME är en bra bok. Inte fantastisk, inget jag kommer att gå och tänka på särskilt länge, men bra. Det är kul att återse karaktärerna efter alla dessa år, och jag gillar den lättsamma atmosfären. Upplägget är enkelt och anspråkslöst, vilket känns lite som en frisk fläkt efter en handfull komplexa romaner.

 

Jag kan dock inte påstå att RESTORE ME är en ny favorit. För det första är boken väldigt pratig. Det händer inte särskilt mycket, och dialoger och beskrivningar dras medvetet ut på för att skapa spänning. Det får emellertid motsatt effekt, och efter att ha gått i cirklar ett tag ville jag bara ropa ut ”kom till saken!”.

 

För det andra känns berättelsen något ostrukturerad, som att Mafi inte riktigt kan bestämma sig för vart det hela ska leda. Det hoppar hela tiden hit och dit, och sammanträffanden sätter grunden för resten av serien. Därtill integreras lite för mycket relationsdrama, enligt mig. Jag tycker visserligen väldigt mycket om den kemi som finns mellan Warner och Juliette, men ibland känns RESTORE ME mer som en sexig romantisk roman än en spännande dystopi.

 

Överlag är RESTORE ME en trevlig läsning, men inget speciellt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: We find ourselves.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafisk våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.
Serie: The walking dead #15.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Den femtonde volymen av THE WALKING DEAD har fått en del kritik för att vara ”händelselös” och ”långsam”. Jag tycker emellertid att detta är totalt omotiverat. Jag nekar inte att volymen är stillsammare än sin föregångare, och jag håller med om att det finns volymer i serien som är rätt tråkiga. Men i det här fallet tycker jag att det långsammare tempot är befogat. Man kan inte ha en bokserie med action och fullt ös hela tiden. Läsaren behöver tid på sig att smälta det som hänt, likaså att handlingen behöver få tid att utvecklas. Och det tycker jag att EN ANDRA CHANS lyckas bra med.

 

Något som jag uppskattar med EN ANDRA CHANS, är den psykologiska fascinationen. Att se hur karaktärerna sakta men säkert bryts ner på grund av rädslor och gamla ärr, är morbid men minst sagt intressant. Att utstå påfrestning efter påfrestning påverkar såklart psyket, och för mig som är väldigt intresserad av mänskligt beteende var detta inslag mycket uppskattat. Jag tycker också om den allmänna utvecklingen som sker hos karaktärerna och deras relationerna i denna, och tycker att volymen agerar en bra brygga mellan de större händelserna.

 

Överlag tycker jag om EN ANDRA CHANS. Visst har den saktat ner i förhållande till sin föregångare, men jag tycker likväl att den var spännande och gripande. Jag kommer absolut fortsätta att läsa serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: J.A. Redmerski.

Svensk titel: –

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Missfall, psykisk ohälsa, drogmissbruk.

Nyckelord: Sorgehantering, roadtrip.

Serie: The edge of never (2/2).

Målgrupp: Nyvuxna.

Längd: 405 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Forever.

 

 

 

 

THE EDGE OF ALWAYS är en riktig guilty pleasure. Boken är långt ifrån perfekt. Förutsägbart händelseförlopp, för många sidor och en hel del upprepningar. Sidkaraktärerna är intressanta men tillåts inte ta tillräckligt mycket plats. Relationen mellan Camryn och Andrew rör sig snabbare än en fallande stjärna, och allt knyts ihop på ett sånt här sötsliskigt perfekt sätt, där alla problem har löst sig och allt är rosaskimrande fantastiskt. Men trots de här bristerna, kan jag inte undgå att underhållas. Och ärligt talat, jag älskade THE EDGE OF ALWAYS.

 

Det är något visst med Redmerskis språk. Oerhört lättsamt, och med ett flyt som gör att sidorna flyger förbi. Orden är lätta att ta till sig och kapitlen är korta, vilket gör hela upplevelsen obeskrivligt behaglig. Lägg sedan till en mysig stämning, hett sex och älskvärda karaktärer, så har du THE EDGE OF ALWAYS i ett nötskal. Kemin mellan Camryn och Andrew är fantastisk, och trots att jag ser viss problematik med deras förhållande kan jag inte undgå att se deras relation som idyllisk. De har en ovärderlig charm som gör att mitt hjärta smälter.

 

Allt som allt? En bra bok, helt klart. Inte riktigt lika bra som sin föregångare, men ett klart godkänt avslut på duologin. Om du är sugen på en lättsam och sexig läsning är THE EDGE-duon definitivt något för dig.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: John Boyne.

Originaltitel: My brother's name is Jessica.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Transfobi, transmisandri, frånvarande föräldrar.

Nyckelord: HBTQ, hitta sig själv.

Serie: – 

Längd: 205 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

MIN BROR HETER JESSICA har fått väldigt mycket kritik. Boken har kallats transfobisk och sågats ner till fotknölarna, till och med av personer som bara dömer romanen utifrån dess titel. Å ena sidan tycker jag att mycket av hatet som kastats mot boken är oförtjänt, och jag blir nästan lite irriterad på människor som fäller utan att ha läst den. Men en del av reflektionerna är välgrundade, och jag kan inte göra annat än att hålla med.

 

Låt mig börja med att skriva att jag gillade den här boken. MIN BROR HETER JESSICA är inte ett mästerverk, men jag underhölls och ville hela tiden läsa vidare. Mycket berodde på karaktären Jessica. Jag älskar hur hon står upp för sig själv och vågar sätta alla – inklusive sin familj – på plats. Jag blev dessutom berörd vid flera tidpunkter, och tyckte även om boken berättade utifrån lillebrodern Sams perspektiv. Det blev en intressant vändning på berättelsen, att läsa från någon annan än den som egentligen låg i centrum.

 

Men. På grund av att vi läser ur Sams synvinkel blir också fokus något skevt. Det faktum att Sam har svårt att se sin bror som en syster framstår som viktigare och ett mer allvarligt problem än den psykologiska påfrestningen som allt har på Jessica. Ur Sams synvinkel är Jessica problemet, boven i dramat, vilket är förståeligt men blir snedvridet då det är hon som möts av intolerans och avsaknad av respekt. Så när det kommer till kritan skapar MIN BROR HETER JESSICA inte riktigt den förståelse som den ämnar göra.

 

För övrigt är boken väldigt enkelt skriven, och jag hade önskat mer komplexitet. Berättelsen håller sig linjär och överraskar inte direkt med något. Boken är vad man kan vänta sig. Jag störde mig däremot på alla sidparallellerna. Boken är väldigt kort, och därför hade jag uppskattat ett större fokus på huvuddilemmat. Istället får vi ta del av moderns politiska karriär och en romans mellan två 14-åringar, vilket tog onödig plats och kändes överflödigt.

 

Överlag tycker jag att MIN BROR HETER JESSICA är helt okej. Som underhållning fungerar boken definitivt. Om syftet med boken däremot är att skapa förståelse, misslyckas den rejält.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.
Engelsk titel: Too far gone.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafisk våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #13.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Apart.

 

 

 

Den trettonde volymen av THE WALKING DEAD känns lite som en mellanbok, som utfyllnad. Det händer inte särskilt mycket som har inverkan på berättelsen, utan fokus ligger mest på att karaktärerna ska vänja sig med tryggheten i Alexandria. Tempot är långsammare än i de senare volymerna, och jag som läsare får inte lika ”wow”-effekt.

 

Med det sagt, är INGEN ÅTERVÄNDO ändå bra, och minst sagt väldigt psykologiskt intressant. Att följa Ricks stagnation från rationell till oberäkneligt självcentrerad är både fascinerande och obehagligt. Efter allt som han (eller hela gruppen, egentligen) har gått igenom är en förståelig förändring, men icke desto mindre skrämmande.

 

Överlag är INGEN ÅTERVÄNDO bra. Inget speciellt, men en rimlig brygga mellan seriens händelser.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: Life among them.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #12.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

 

När jag började läsa THE WALKING DEAD-serien hade jag väldigt svårt för formatet. Jag kände ingen samhörighet med karaktärerna. Tyckte att det svartvita upplägget var otydligt. Och jag tyckte att det som hände var allmänt… tråkigt. Nu har jag en helt annan åsikt.

 

Det här är minst sagt en beroendeframkallande serie. Och trots att tempot är långsammare i RADHUSEFFEKTEN än tidigare volymer, hade jag svårt att släppa taget om den. Vid det här laget har vi kommit karaktärerna så nära, att vi förstår dem utan och innan, och genuint bryr oss. Allt som de har gått igenom – både fysisk terror så väl som psykologisk – har utvecklat dem, och gett dem djup och komplexitet. Det är oerhört fascinerande att läsa om hur de – även när saker och ting är som bäst – fortfarande behöver minnas det som de har gjort och uthärda plågsamma minnen. De är så pass ”förstörda” vid det här laget, att helvetet aldrig tar slut – även om dem såväl befinner sig i himmeln. Och det är sjukt intressant att ta del av.

 

I den här volymen tar actionen ett steg tillbaka, och vi introduceras för samhället Alexandria. Och det är riktigt kul (ja, bokstavligen ha ha-roligt) att se hur kulturerna kolliderar: hur våra överlevare behöver anpassa sina förhållningssätt och sitt agerande till ett samhälle som inte upplevt skräck och smärta. Jag gillar dessutom att jag som läsare får onda aningar. Trots att inget direkt dåligt händer i volymen, finns en tryckande stämning som ger föraningar om att shit will go down.

 

Överlag är det här en bra volym, och jag ser med spänning fram emot fortsättningen. Plocka upp serien om du gillar tv-serien och är nyfiken på hur allt ”egentligen” skulle gå till.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer Niven.

Originaltitel: All the bright places.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bilolycka, självmordstankar, mobbning.

Nyckelord: Psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2015).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

Jag är väldigt kluven. SOM STJÄRNOR I NATTEN är i grunden en bra bok, men den hade potential till att bli så mycket mer.

 

Jag gillar att läsa romaner som kretsar kring psykisk ohälsa. Det griper ofta tag i mig, och blir väldigt lätt att relatera till då jag själv har brottats med det länge. Men fast jag kunde relatera och fast jag blev berörd av Finchs och Violets berättelser i den här boken, hade jag väldigt svårt att känna samhörighet med dem. De är inget mer än vandrande depressioner: det finns inget med dem – inga personligheter, intressen, egenskaper – bortom deras psykiska välmående. De är tomma skal, en personifiering av ohälsa fast utan någon form av mänsklig aspekt. Det känns knappt som att boken har någon handling. Allt handlar om att karaktärerna mår dåligt, vilket i längden faller platt och inte alls känns trovärdigt.

 

Med det sagt tyckte jag ändå att SOM STJÄRNOR I NATTEN är okej. Jag ville hela tiden läsa vidare och var nyfiken (och rädd) över hur alltsammans skulle sluta. Jag kände bara inte något för karaktärerna, ingen solidaritet eller sympati. De blev för… omänskliga i mina ögon. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: Louisiana's way home.

Genre: Realistisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Fattigdom, psykisk ohälsa, föräldralöshet.

Nyckelord: Roadtrip, försoning.

Serie: Three Rancheros #2.

Längd: 196 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 2018).

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

Jag introducerades för DiCamillos romaner förra året, då jag läste SAGAN OM DESPERAUX, och jag måste medge att jag var relativt kritiskt inställd. Jag brukar trots allt inte underhållas av ”barnböcker”, och förväntade mig en enkel och relativt tråkig läsning som inte skulle ge mig något av värde. För att göra en lång historia kort, blev SAGAN OM DESPERAUX en av årets bästa böcker, och det var med nyfunnen entusiasm som jag plockade upp ännu en bok av DiCamillo: LOUISIANAS VÄG HEM.

 

LOUISIANAS VÄG HEM är en fristående del i serien THREE RANCHEROS, och är en minst sagt speciell läsning. Tankeväckande och gripande, även för vuxna läsare. Det är något visst med DiCamillos sätt att skriva: så lätt men ändå tillräckligt komplext för att tilltala en bred målgrupp. Jag älskar karaktärerna, deras syn på världen och den varma tonen. Stämningen och stilen påminner lite om EN Ö I HAVET-serien av Annika Thor, och känns så där härligt gosig samtidigt som boken inte drar sig för att reflektera över tuffa teman. Och det finns något nostalgiskt över den, trots att jag inte läst LOUISIANAS VÄG HEM tidigare.

 

Det enda som jag har att kritisera är att LOUISIANAS VÄG HEM är något innehållslös. När sista sidan var läst kunde jag inte undgå att tänka: ”var det allt?”. Men bortsett från det är det en himla fin berättelse. Perfekt att läsa tillsammans med familjens alla medlemmar.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Alexandra Monir.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, skadliga injektioner, föräldralöshet.

Nyckelord: Rymdträning, aliens, naturkatastrofer.

Serie: The final six #1.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

Jag är väldigt kluven när det kommer till THE FINAL SIX. Å ena sidan gillar jag verkligen premissen. Hela grejen med att planeten har blivit vår fiende och angriper människan med naturkatastrofer är oerhört fascinerande. Som ett fan av dödliga lekar gillar jag också att fokus ligger på en form av rymdträning där de som presterar sämst elimineras. Därtill tilltalas jag av den lågmälda tonen och bokens atmosfär. Och omslaget. Hallå, har du sett ett så snyggt omslag tidigare?

 

Samtidigt finns en hel del som sänkte upplevelsen för mig. För det första hade jag förväntat mig att träningen skulle vara mer intensiv. Du vet, med konspirationer, dödliga grenar och mystiska svek. Men det fick jag inte. Faktum är att jag aldrig upplevde att karaktärerna var i fara. En anledning till detta är att en hel del berättas istället för visas, vilket är något som jag stör mig på då det saktar ner tempot rejält och tar udden av spänningen.

 

Vidare hade jag svårt för bokens lite lama förhållningssätt. Den är bara väldigt… enkel. Med många klyschor, sammanträffanden och bekväma lösningar. Den blir aldrig riktigt spännande eller komplex, utan mest... är. Sen stör jag mig också för den påtvingade romansen. Alla ungdomsböcker behöver inte ha romantik i sig, och här är den helt irrelevant! Och det faktum att det är ”kärlek vid första ögonkastet” stör mig bara ännu mer.

 

Sist men inte minst stör jag mig på hur boken slutade. Både det faktum att Monir kommer med en väldigt lätthanterlig vändning som möjliggör för den ena huvudpersonen att nå sitt mål, men även en förändring hos karaktären Naomi. Genom hela boken har hon tjatat och tjatat om att hon verkligen inte vill bli utvald till en av De Sex, men helt plötsligt ångrar hon sig. Och visst, vi får en förklaring till det, men jag blev inte alls övertygad.

 

Överlag tycker jag att THE FINAL SIX är okej. Måttligt underhållande när man är på rätt humör. Jag kommer att läsa nästa delen i serien. Inte minst för att ha ytterligare en bok med utsökt omslag i min samling.

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Neil Gaiman.

Originaltitel: Coraline.

Genre: Magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning.

Nyckelord: Magisk dörr, dubbelgångare, talande djur.

Serie: –

Längd: 137 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2002).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

Jag gillade inte CORALINE lika mycket som jag hade hoppats på. Det sorgliga är att jag vet med säkerhet att jag hade älskat boken om jag hade läst den för tretton år sedan. Men som vuxen… visst, den är mysig, med småkuslig stämning, väldigt fina illustrationer och en intressant premiss. Visst, Coraline är en riktigt härlig protagonist, modig och självständig och initiativtagande, även när hon är rädd. Jag gillade verkligen att läsa ur hennes synvinkel, och hennes tankesätt framstod som väldigt moget för hennes ålder. Men läsningen var bara inte särskilt… underhållande.

 

Jag har generellt svårt för Neil Gaimans sätt att skriva. Den återkommande faktorn för alla böckerna som jag har läst av honom är att de är lite för enkla, lite för konstiga och lite för innehållslösa. Boken har komplexa element som går att analysera till det oändliga, men själva berättelsen kändes allt annat än komplex. Det är tydligt att boken är skriven för en yngre målgrupp, och trots att jag uppskattar en kort och snabbläst barnbok då och då, så är det inget jag njuter helhjärtat av.

 

Överlag är CORALINE en okej läsning. Fantastisk för barn, absolut, men rätt medioker för vuxna.

 

BETYG: 5/10