FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: Beverly, right here.

Genre: Realistisk fiktion.

Traumatikt innehåll: Dödsfall av djur, sexuella övergrepp.

Nyckelord: Vänskap, rymma hemifrån.

Serie: Three rancheros #3.

Målgrupp: Äldre barn.

Längd: 220 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Lilla piratförlaget.

 

 

 

Det är något visst med DiCamillos språk, som gör alla hennes böcker så behagliga att läsa. Hon skriver med sån elegans och finess att du direkt slukas upp av hennes ord.

 

Den här boken är inget undantag. Man kommer snabbt in i den och sidorna flyger förbi. Karaktärerna är charmiga, vänskaperna vackra och den generella känslan är mysig, som en varm filt.

 

Jag gillar dessutom de tankeväckande teman som adresseras, och förvånades av det tunga fokuset på existentiella frågor. Frågor som "vilka är vi?" och "varför gör vi det vi gör?" är ganska ovanliga att tackla i middle grade-böcker.

 

Så ja, jag gillade boken. Men som vuxen hade jag svårt att helhjärtat älska den. Handlingen är helt enkelt för enkel, och jag upplevde många av händelserna som för otrovärdiga.

 

Överlag är Här är Beverly en bra bok. Inte den bästa som jag läst av DiCamillo (kan något på riktigt slå Sagan om Despereaux?), men absolut fullt acceptabel.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Neil Gaiman.

Originaltitel: Stardust.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Styckning av djur, mord.

Nyckelord: Älvland, häxor, äventyr.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 220 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 1997).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 På grund av hans nyckfulla berättarstil, har Gaiman inte varit en författare jag alltid uppskattat. Men till min förvåning tyckte jag om Stardust.

 

Jag gillade premissen, världsuppbyggnaden, språket och strukturen överlag. Det hela var väldigt lätt att ta till sig.

 

Som du sannolikt vet, finns en film (2007) baserad på boken med bland annat Claire Danes och Michelle Pfeffer i huvudrollerna. Det var en stor favorit för mig när jag var yngre, och på grund av det kunde jag inte undgå att jämföra de båda. Trots att de har samma handling och karaktärer, är de väldigt olika. Där filmen är rolig och snabb, är boken mer vuxen och utforskande. Och ärligt talat kan jag inte påstå att jag gillar den ena framför den andra: de är bra på olika sätt.

 

Jag blev dock väldigt förvånad över mörkret och våldet i boken. Djur flås och styckas, strupar skärs av och fridfulla varelser dödas på brutala sätt. Detta kom lite som en chock, för jag minns filmen som barnvänlig och nästan komisk. Med det sagt uppskattade jag ändå denna oväntade vändning. Jag skulle dock inte rekommendera boken till alltför unga läsare.

 

Slutligen vill jag nämna, att fast boken aldrig blir tråkig, har jag några klagomål. Tempot är rätt långsamt, och jag upplever slutet som påskyldat. Allt löses och accepteras väldigt enkelt, och efter allt vi varit med om tillsammans med karaktärerna känns det något antiklimatiskt och icke-övertygande.

 

Med det sagt uppskattade jag Stardust som bok, och jag kommer sannolikt att läsa om den i framtiden.

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Michelle Paver.

Originaltitel: Oath breaker.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, mordförsök, eldsvåda.

Nyckelord: Andevandring, tala med djur, överlevnad, vildmark.

Serie: Vargbröder #5.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 311 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2008).

Bokförlag: Semic.

 

 

Ondskans schaman är vad jag skulle kalla en ”typisk” Vargbröder-bok. Den sticker inte i mina ögon ut från resten av böckerna, varken på gott eller på ont.

 

Boken är utan tvekan bra. Underhållande, spännande, snabbläst. Pavers språk är enkelt att ta till sig och det är uppenbart att hon varit noggrann vad gäller efterforskningar kring överlevnad, stenåldern och dylikt.

 

Med det sagt är Ondskans schaman nog den bok som jag gillar minst i serien. Detta för att den kändes något mer påskyndad och något mindre trovärdig än tidigare delar. Dessutom har jag verkligen gillat premisserna för föregående böcker, medans denna kändes lite mer trivial.

 

Men som sagt – en bra bok. Det här är en så himla underskattad serie och även när den är ”som sämst” så är den långt ifrån dålig.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Seriemord, dödsfall.

Nyckelord: Mordmysterium, polisutredning, tidsresor.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 125 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 2017).

Bokförlag: Orion.

 

 

 

Snapshot är en väldigt unik kriminalare med tunga scifi-element. Premissen är riktigt intressant, och ärligt - Brandon Sanderson är GUD när det kommer till kreativitet och världsbygge. Hela konceptet med snapshottar är riktigt fascinerande och jag älskade att lära om hur de fungerade och om avvikelser. Allt var helt enkelt så himla coolt och olikt allt annat jag tidigare läst.

 

Men. Jag behövde mer.

 

Boken är bara runt hundra sidor lång och går inte särskilt djupt in på saker. Och det är helt enkelt inte möjligt för karaktärer och handling att utvecklas ordentligt på så kort tid. Boken är fortfarande bra, men kunde ha blivit fantastisk med lite mer tid och ansträngning.

 

Överlag tyckte jag att boken var bra. Konceptet är toppen, men boken hade behövt vara längre och mer välutvecklad för att verkligen bli spännande. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Marie Aubert.

Originaltitel: Kan jeg bli med deg hjem.

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Sexuellt våld, övergrepp, ofrivillig barnlöshet, otrohet, prostitution, adoption.

Nyckelord: Novellsamling, relationer.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 102 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2016).

Bokförlag: Wahlström & Wistrand.

 

 

 

 

 

Det här är den andra boken som jag läser av den norska författaren Marie Aubert. Den första var "Vuxna människor": en bok jag älskade av hela mitt hjärta. "Får jag följa med dig hem" är definitivt bra. Men inte lika bra som hennes andra bok.

 

Det här är en novellsamling bestående av 9 korta berättelser om skam och relationer, och om känslan av att känna sig trasig. Några av novellerna är riktigt bra och tankeväckande, och fick mig att känna mig djupt skakad men hel på samma gång. Andra noveller var ganska meh.

 

Det som kännetecknar samlingen överlag är att den är välskriven och genomtänkt. Och trots att den inte svepte mig av golvet så som "Vuxna människor" gjorde, uppskattade jag den överlag.

 

Allt som allt anser jag att "Får jag följa med dig hem" en stadig läsning. Inte fantastisk, inte dålig, men stadig. Jag kommer gladerligen plcoka upp vad än Aubert skriver i framtiden. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

 

 

Det är en söt och viktig bok. Handlingen må vara enkel, men den sveper om dig likt en varm kram.

 

Jag älskar karaktären George; hennes självmedvetenhet och hennes entusiasm över livets enkla glädjeämnen. Och jag älskar hennes vän Kelly, och ville bara krama om henne för att hon var så accepterande och stöttande.

 

Jag uppskattade dessutom att Gino förklarade hela konceptet med transpersoner på ett sånt sätt att även unga barn kan förstå vad det innebär.

 

Det jag tycker kunde ha hanterats bättre är berättelsens fokus. För många sidor centrerar runt skolpjäsen, och det känns ibland som temat med att Geroge kämpar med att vara transperson hamnar i skymundan. Jag upplevde också att Gino var något över-pedagogisk, och att det inte lämnade mycket plats till en stark story.

 

Överlag tycker jag att George är en bra bok. Den är snabbläst och kan absolut uppskattas av alla åldrar.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, spindlar.

Nyckelord: Läkeprocess, krigsförberedelser.

Serie: Throne of Glass #6.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 660 sidor.

Publiceringsår: 2017.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Tower of Dawn skiljer sig från de andra böckerna i Throne of Glass-serien på så sätt att boken följer karaktären Chaol istället för Celaena. Det störde mig dock inte. Tvärt om så uppskattade jag en paus from den tidigare protagonisten. 

 

Tro det eller ej, men Chaol var faktiskt rätt intressant att läsa om. Mycket tack vare hans skador. Jag fann det intressant att läsa om hans försvårade levnadssätt, hans konstanta behöv av assistens och hela läkeprocessen. Det kändes väl efterforskat och bra genomfört.

 

Jag gillade även den nya karaktären, Yrene: både hennes bakgrundberättelse och hennes samspel med Chaol. Och trots att deras relation utvecklas på ett förutsägbart sätt, tyckte jag om att se dem tillsammans, munhuggandes.

 

Men jag älskade inte Tower of Dawn. Tempot är långsamt och boken känns något innehållslös. Den kunde definitivt ha varit kortare. Dessutom är Nesryns kapitel rätt tråkiga, och något med Maas språk är helt enkelt inte särskilt gripande för mig. Dessutom innehåller boken två av mina mest hatade troper: onödig och otrovärdig insta-kärlek, samt det klassiska skurktalet, där boven i fråga väljer att förklara sina planer istället för att bara attackera.

 

Överlag tycker jag att Tower of Dawn var okej. Inte en nödvändig del i serien, men inte värdelös heller.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: March to War.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, misshandel, grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #19.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2013).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Vid det här laget börjar man se ett mönster med THE WALKING DEAD-volymerna. Och vanligtvis när något stort och spännande har hänt, följts det upp av en mindre tempofylld volym där karaktärerna bearbetar och diskuterar alltsammans. Så när TÄRNINGEN ÄR KASTAD började långsamt tänkte jag att det skulle bli en tråkig buildup. Men halvvägs igenom volymen exploderar det!

 

Den sista halvan av TÄRNINGEN ÄR KASTAD är oerhört spännande, och gör mig extremt taggad över fortsättningen. Främsta anledningen till att volymen blev så bra är tack vare Negan. Alltså, vilken fantastisk karaktär! Missförstå mig inte. Han är psyko, brutal och obehaglig, och med ett frustrerande medeltida tankesätt. Ingen person som jag skulle vilja träffa i verkligheten. Men han är så jäkla intressant, och hans svarta humor och rättframt sätt gör honom så himla underhållande. Jag ser väldigt mycket fram emot en showdown mellan honom och Rick i nästa volym.

 

Allt som allt är första halvan av TÄRNINGEN ÄR KASTAD ”meh”, men andra halvan är riktigt bra. Om du har läst och gillat tidigare volymer, ska du definitivt läsa denna.

 

BETYG: 6/10

Författare: Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fångenskap, krig, tortyr.

Nyckelord: Hovintriger, feer.

Serie: The Folk of the Air #3.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 305 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Little, Brown and Company.

 

 

 

THE FOLK OF THE AIR-serien har varit en himla resa. Första boken tog mig verkligen med storm, och jag är själv förvånad över att jag kan säga att jag älskar serien. Och THE QUEEN OF NOTHING är inget undantag. Tempot är högt, karaktärerna härliga, språket fantastiskt och allt är bara väldigt underhållande.

 

Men.

 

THE QUEEN OF NOTHING är den delen i trilogin som jag tycker minst om. Bra men sämst, liksom. Detta för att det som hände kändes lite… lat. Viktiga händelser sker bakom kulisserna och återberättas för läsaren, och slutet känns väldigt… lägligt och enkelt. Boken förblev gripande, men kändes helt enkelt något underväldigande.

 

Allt som allt är THE QUEEN OF NOTHING en bra avslutning på trilogin. Men jag hade hoppats på mer.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Sara Stridsberg, Rachel Cusk, Lisa Taddeo, Chimamanda Ngozi Adichie.

Originaltitel: –

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, kidnappning, ätstörning, självmordstankar, klasskillnader, alkoholkonsumtion.

Nyckelord:

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 113 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Novellix.

 

 

 

 

Vänskaps-asken från Novellix innehåller fyra stycken noveller:

 

- Vi var rovdjur av Sara Stridsberg

- Det är så man gör av Rachel Cusk

- Surburban weekend av Lisa Taddeo

- Apollo av Chimamanda Ngozi Adichie

 

Och ärligt talat håller de allihopa en förvånansvärt hög kvalité.

 

Noveller är en hit-eller-miss för mig. I och med att de är väldigt korta (duh), är det svårt att få med en komplett berättelse som griper tag. Men här lyckas alla fyra författarna. Novellerna är stämningsfulla, vackert skrivna, tankeväckande och riktigt kraftfulla. Förvånansvärt mörka, men ändå varma på något sätt. När jag såg ordet "vänskap" i titeln tänkte jag på kramar och fluff, men det här är så mycket mer. Novellerna tar upp psykisk ohälsa, klasskillnader och andra komplexa frågor, och gör det riktigt snyggt. Alla har något helt eget att berätta, alla är korta men ändå med ett tillfredsställande djup.

 

Om jag måste välja en favorit så är det nog Vi var rovdjur. Det är så man gör är nog den som jag gillar minst. Men alla novellerna är bra, och bildar tillsammans en riktigt läsvärd novellsamling.

 

BETYG: 6,5

FAKTA

Författare: Pia Hagmar.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary, hästlitteratur.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, ridolycka, skilsmässa.

Nyckelord: Hästar, ridning, vänskap, hitta sig själv.

Serie: Klara #1.

Målgrupp: Äldre barn.

Längd: 191 sidor.

Publiceringsår: 2001.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Jag behöver börja med att erkänna att jag är partiskt inställd till den här serien. KLARA-böckerna var några av mina favoriter som ung läsare, och därför har de såklart en särskild plats i mitt hjärta än idag.

 

Med det sagt, tycker jag att det var oförklarligt mysigt att återvända till Hallondalen. Alla känslorna som jag hade som ung kom svallande tillbaka.

 

För det första kan jag relatera så himla mycket till Klara som protagonist. Hennes överanalytiska natur, henne tendens att alltid förvänta sig det värsta och hennes osäkerhet. Men även hennes fina relation till sin mamma, hennes drömmar, avundsjuka, orosmoment och krångliga förhållande till sin pappa. Allt bara… klickar för mig, för jag har gått igenom i princip samma saker själv. Och det gör KLARAS DRÖM väldigt kraftfull att läsa.

 

KLARAS DRÖM är en enkel, kort och snabbläst bok. Språket är simpelt och detaljlöst, vilket gör att det hinner hända väldigt mycket på få sidor. Som vuxen är det ingen konst att läsa ut boken på en sittning. Men att den är enkel gör den inte dålig. Tvärtom så älskar jag hur sidorna flyger förbi.

 

Överlag är KLARAS DRÖM en mysig och småspännande bok om vänskap, familj och hästar. Jag är som sagt partisk, men jag tycker att boken håller måttet än idag.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Waubgeshig Rice.

Svensk titel: –

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, självmord, svält, jakt, kannibalism.

Nyckelord: Strömavbrott, överlevnad, isolering.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 213 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: ECW Press.

 

 

 

Fast hemma i Corona-tider och sugen på att läsa om människor som går igenom något liknande, fast hundra gånger värre? Låt MOON OF THE CRUSTED SNOW bli din nästa läsning.

 

MOON OF THE CRUSTED SNOW är en atmosfärisk bok i sann FLUGORNAS HERRE-anda. Det är en kraftfull läsning, med spänd stämning, tankeväckande budskap och en dystopisk premiss som ligger skrämmande nära i tid. Fast det som sker i verkligheten i samband med Covid-19 inte har gått lika långt som det gör i samband med strömavbrottet i boken, går det att relatera till mycket. Isoleringen. Den tanklösa bunkringen. Ovissheten. Rädslan. Och att läsa om hur snabbt människans psyke och moral kan brytas ner är lika delar intressant som obehagligt.

 

Med det sagt är boken något långsam. Och den hade gärna fått vara längre. Jag hade velat läsa vidare och sett alltsammans eskalera ytterligare. Nu känns det som att boken tar slut när det riktiga ”dramat” precis börjat. Dock ryktas det om en efterföljare, så jag håller tummarna för att det stämmer och att Rice vågar gå ännu längre i den boken.

 

Överlag tycker jag om MOON OF THE CRUSTED SNOW. Det är en viktig och skrämmande aktuell dystopi, med flera paralleller som går att relatera till i dagsläget.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Lina Bengtsdotter.

Engelsk titel: –

Genre: Kriminalare.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning, missfall, våldtäkt, alkohol- och droganvändning, självskadebeteende, otrohet.

Nyckelord: Kamp mot tiden, brottsmysterium.

Serie: Gullspång #3.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 284 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Forum.

 

 

 

Fast BEATRICE är den tredje delen i GULLSPÅNG-serien, är det den första boken som jag läst av författaren Lina Bengtsdotter. Det fungerar emellertid fint. Varje installation i serien är fristående och det blir aldrig något problem att förstå vad det är som försiggår. På sin höjd kan jag tänka mig att man hunnit komma karaktärerna närmare om man läst alla delar i serien.

 

Så hur går mina tankar vad gäller BEATRICE? Jag tyckte om den. Jag plockar sällan upp böcker inom den här genren, främst för att jag tycker att det är tråkigt att läsa om polisarbete och långdragna utredningar. Och tyvärr gäller det även BEATRICE. Jag tycker helt enkelt inte att det är intressant att följa en alkoholiserad polis som försöker lista ut vem den skyldige är. Det ger mig inte tillräckligt mycket för att engagera; det känns inte som att berättelsen kommer någonstans. Men, som jag skrev, så tyckte jag ändå om boken.

 

Språket flyter på oerhört fint och jag upplever BEATRICE som väldigt välskriven. Handlingen är lätt att följa och fast jag inte läst tidigare delar i serien tyckte jag mycket om Charlie Lager som karaktär. Hon känns trovärdig och äkta, tuff utan att bli nedlåtande och pompös. Jag gillar dessutom att vi får följa två olika paralleller, som snyggt knyts samman närmare bokens slut. Det hela görs på ett väldigt genomtänkt och raffinerat sätt.

 

Överlag har jag dock inte möjlighet att uttrycka särskilt starka känslor. BEATRICE är en bra bok, men den gjorde inte särskilt stort intryck på mig. Den tar inget till det extrema och fast jag aldrig direkt var uttråkad under läsningen kände jag inte heller annat än neutralitet. Jag var aldrig rädd, lycklig eller ledsen. Jag bara var. Det är svårt att sätta fingret på varför, men något skaver – kanske genren i sig, men kanske något i boken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

 

 

Jag gillar verkligen den här serien. Den må vara skriven för äldre barn, men jag som 24-åring njuter verkligen helhjärtat.

 

För det första är jag rakt igenom förälskad i den stenåldersinspirerade miljön, och jag tycker det är oerhört fascinerande att följa karaktärernas överlevnad: hur de skaffar mat, bygger skydd och dylikt. Det känner verkligen som att Paver har gjort ordentligt med efterforskningar, för alltsammans känns väldigt trovärdigt. Jag uppskattar dessutom den stora respekten som karaktärerna visar för såväl natur som djur. De skadar inget om det inte är absolut nödvändigt, och tar alltid tillbaka på allt. Det sänder ett himla fint budskap.

 

För det andra tycker jag att boken är spännande. Handlingen är komplett i sig själv men bygger ändå vidare på det som de första två böckerna skapat. Och ibland blir det riktigt intensivt. Stormar, vilda djur och andra hot skapar ett högt tempo och höjer pulsen effektivt.

 

Det som jag har att klaga på är att Paver ibland sammanfattar det som händer istället för att låta läsaren vara där på plats. Men det är en petitess.

 

Överlag är DEMONERNAS PORT snabbläst, enkel, gripande och allmänt underhållande. Boken är skriven för äldre barn men passar läsare i alla åldrar.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: If I Never Met You.

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkoholkonsumtion, pedofili.

Nyckelord: Låtsasförhållande, advokatbyrå.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 357 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: HarperCollins.

 

 

Mhairi McFarlane är en oerhört begåvad författare. VI KUNDE LIKA GÄRNA ALDRIG NÅNSIN MÖTTS är den fjärde boken jag läst av henne, och fast det inte är min favorit tyckte jag mycket om den.

 

För det första är jag väldigt svag för hela konceptet med låtsasförhållanden. Jag tycker helt enkelt att det är underhållande att läsa om två omaka karaktärer som låtsas vara tillsammans. Och den här boken är inget undantag. Att ta del av när Laurie och Jamie inscenerar foton till sociala medier och tafatt håller om varandra är helt enkelt kul.

 

För det andra fastnade jag för språket. Det är lättsamt, skämtsamt och med smarta dialoger. Därtill är Laurie som huvudkaraktär lätt att tycka om, och jag älskade den varma stämningen mellan henne och hennes närmaste kollegor.

 

Med det sagt, hade jag förväntat mig något mer. Boken är förutsägbar, fylld med troper och relativt långsam. En del händelser känns inte som att de bidrar med något särskilt, och jag störde mig på avsaknaden av kemi mellan Laurie och Jamie. Boken berättar gång på gång om deras växande attraktion för varandra, men jag kände det aldrig. Karaktärerna träffas ofta under professionella omständigheter och själva romansen mellan dem skyndas fram, vilket gör att den inte upplevs som särskilt trovärdig.

 

Överlag tycker jag om boken. Det är en varm och charmig läsning. Det är emellertid inte en ny favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: –

Genre: Pusseldeckare.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, droganvändning.

Nyckelord: Mordmysterium, gåtor.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 128 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1929-1947).

Bokförlag: Novellix.

 

 

 

 

Den här presentasken innehåller fyra klassiska noveller av Agatha Christie: ETT VATTENTÄTT ALIBI, DEN BLÅ PELAGONEN, DÖDEN I FLODEN och DIOMEDES HÄSTAR. Och som det Christie-fan som jag är måste jag säga att jag är… besviken.

 

Missförstå mig inte. Det här är små, söta pärlor som är kul att läsa en varm sommardag. Men precis som att det aldrig är tillräckligt att äta bara ett chips, blir det helt enkelt för lite av det goda. Varje novell har intressanta historier och potential till att bli fullfjädrade böcker. Men i sitt korta format blir det lite knapphändigt. Det hela blir påskyndat och förutsägbart, med snabba upplösningar och simpla gåtor. Novellerna känns som sammanfattningar snarare än kompletta berättelser, och det som gör Christie så speciell framhävs inte riktigt i det här formatet.

 

Med det sagt tycker jag att Agatha Christie-novellerna från Novellix är småcharmiga och smått underhållande läsningar. Men jämför man med Christies romaner känns de otillräckliga.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Adam Kay.

Originaltitel: This is going to hurt.

Genre: Självbiografi, memoar.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, missfall, abort, självskadebeteende.

Nyckelord: Läkarliv, sjukvård.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 241 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 2017).

Bokförlag: Volante.

 

 

Jag plockar väldigt sällan upp facklitterära böcker och biografier. Faktum är att det sker så pass sällan att jag nästan kan påstå att jag aldrig gör det. Jag har nämligen svårt att fastna för den typen av böcker, då de ofta känns som hemläxa från skolan. Som ett måste.

 

Men något med DET HÄR KOMMER GÖRA ONT gjorde mig nyfiken. Kanske var det de positiva recensionerna. Kanske var det humorn. Eller så var det hoppet om att ta del utav en ärlig skildring av sjukvården. Oavsett anledningen, beslutade jag mig för att plocka upp boken.

 

Och hör och häpna: jag tyckte om den.

 

DET HÄR KOMMER GÖRA ONT består av dagboksanteckningar: korta anekdoter från Adam Kays sex år som läkare. Och tro mig när jag skriver att de berättelserna bjöd på en riktig resa! De inkluderar allt från obehagliga olyckor och underliga patienter, till tankeväckande observationer. Jag skrattade högt flera gånger. Den sarkastiska och självkritiska tonen gjorde det lätt att fastna för Kay, och gav mig själv en portfolio med roliga berättelser att berätta för mina vänner. Samtidigt blev jag berörd, äcklad och även något skrämd. Av två anledningar. För det första, trots att boken förmänskligar läkare och väcker stor respekt för dem, fick den mig att ifrågasätta kompetensen på en del vårdpersonal. Till exempel kunde en av Kays lärarkollegor inte ens mäta en patienternas puls (han räknade antalet sekunder på en minut istället för antalet hjärtslag). Jag skulle inte lita på den läkaren med mitt liv. För det andra fick en del av patienterna mig att start tvivla på mänsklighetens intelligens.

 

Överlag är DET HÄR KOMMER GÖRA ONT en känslomässig berg- och dalbana. Det är en bra bok. Ögonöppnande. Rolig. Något långsam. Den fick mig både att förlora och få hopp på mänskligheten.

 

BETYG: 6/10

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The Tyrant's Tomb.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld, omtalande av dödsfall och otrohet.

Nyckelord: Halvgudar, mytologiska varelser, magiska krafter.

Serie: Apollon #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 458 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Det här är den sextonde boken jag läst av Rick Riordan, och det visade sig vara precis den typen av bok jag behövde just nu: en underhållande, enkel och snabb läsning.

 

Det finns mycket att älska med TYRANNENS GRAV. Det snabba tempot. Den intelligenta integreringen av såväl grekisk som romersk mytologi. Och framför allt de charmanta karaktärerna. Jag gillar hur mycket Apollon har utvecklats genom serien, och fastnar skarpt för kamratskapen mellan honom och resten av gruppen. Deras vänskap känns så genuin, och deras skarkastiska gnabb bidrar med en avslappnande och varm stämning.

 

Men.

 

Jag kan inte undgå att känna mig något mättad på det här. Det är som att jag läser boken för sextonde gången. Det är underhållande, ja, men också väldigt förutsägbart. Riordan är en duktig författare, men alla hans böcker känns likadana och om du har läst en har du i princip läs alla. Och på grund av det blir TYRANNENS GRAV aldrig riktigt spännande. Jag fruktar aldrig för karaktärernas liv och undrar aldrig vad som kommer att hända, eftersom jag redan vet av egen erfarenhet av Riordans böcker.

 

Överlag gillar jag boken. Den är härligt fånig och söt och allmänt älskvärd. Men jag kan inte undgå att känna mig lite ledsen över att Riordan inte går mer utanför boxen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Stephen Chbosky.

Originaltitel: Imaginary friend.

Genre: Skräck.

Traumatiskt innehåll: Arbetslöshet, mobbning, abort, alkoholkonsumtion, sexuella övergrepp, vanvård, dödsfall, självmord.

Nyckelord: Övernaturliga krafter, gott och ont, låtsaskompis.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 772 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

Aaagh!

 

DEN OSYNLIGE VÄNNEN är en riktig berg- och dalbana! Känslomässigt. Kvalitetsmässigt. På alla sätt och vis. Och jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker.

 

Boken börjar oerhört starkt. Rentutav fantastiskt. Och jag blev själv förvånad över hur mycket jag fastnade. Välskriven, atmosfärisk och med underbara karaktärer. Chbosky gör ett fenomenalt arbete när det kommer till att bygga upp karaktärerna, och trots att det här är en skräckroman kände jag sån värme och kärlek när jag läste om Christoffer, hans mamma och hans vänner. Relationerna är realistiska och inspirerande och allmänt underbara.

 

Så vad finns inte att gilla? Varför har många recensioner varit så där lagom fisljumna?

 

Först förstod jag inte alls varför DEN OSYNLIGE VÄNNEN inte har varit mer omtalad. Början är som sagt fantastisk, så jag drog slutsatsen att boken helt enkelt inte lästs av rätt personer. Men sakta, sakta kände jag hur mitt intresse svek mig.

 

Boken är alldeles för lång. 772 sidor motiverade det svenska bokförlaget att dela upp berättelsen i två delar som säljes separat, men bättre hade varit om boken från första början kortats ner. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket innehåll som motiverar längden, och halvvägs igenom börjar man undra när alltsammans ska avrundas. Det behöver komma någon form av ”pay off” för att hålla läsaren engagerad, men den dök aldrig upp.

 

I takt med att berättelsen rör sig framåt minskar dessutom fokus från karaktärerna och deras relationer till det övernaturliga. Det är förstås förståeligt. DEN OSYNLIGE VÄNNEN är trots allt en skräckroman och inte ett feel good-drama. Men jag blev förtvivlad. För mig var det karaktärsfokuset som gjorde boken bra, och ju mer action och spänning som integrerades, desto mindre intresserad blev jag.

 

Därtill kändes det också som att mycket av komplexiteten släppte när mer övernaturligt integrerades. De första 250 sidorna hade en perfekt balans mellan familje- och skoldrama och en obehaglig, övernaturlighet som kokade lite atmosfäriskt i bakgrunden. Det var mystiskt, spännande och lagom ”magiskt”. Men ju mer det övernaturliga förklarades och ökades i mängd, desto rörigare och mer överdrivet blev det. Och till slut kom jag på mig själv att skumläsa boken för att snabbare komma till slutet.

 

Allt som allt… jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag älskade början. Älskade! Om hela boken hade varit som de första två hundra sidorna skulle DEN OSYNLIGE VÄNNEN lätt blivit en ny favorit. Men längden och det övernaturliga påverkade min upplevelse negativt och drog ner helhetsintrycket. Överlag så är DEN OSYNLIGE VÄNNEN en bok som jag rekommenderar, men som jag såg så mycket mer potential i än vad som utnyttjades.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare.

Svensk titel: – 

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, sjukdom, droganvändning, kidnappning.

Nyckelord: Demoner, magi, robotar.

Serie: The infernal devices #3.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 568 sidor.

Publiceringsår: 2013.

Bokförlag: Margaret K. McElderry.

 

 

 

CLOCKWORK PRINCESS är bra. En bra bok, och en bra avslutning på trilogin. Den är actionpackad och överlag rätt charmig. Språket är lättläst och jag kom på mig själv att läsa alltsammans väldigt fort.

 

Men jag kan inte undgå att känna mig besviken. Jag älskade föregångaren, CLOCKWORK PRINCE, och hade hört att den här skulle vara ännu bättre. Men för mig var den inte det. Det är en bra bok, absolut, men också väldigt upprepande och något för lång. Dessutom slutar alltsammans lite för snyggt och prydligt för min smak, och jag stör mig lite på att alla måste hitta en partner och få ett lyckligt slut. Vidare tyckte jag att några av karaktärerna (okej, mer specifikt en) förtjänade mer än de fick.

 

Överlag tycker jag om CLOCKWORK PRINCESS. Boken är definitivt bra, bara inte så fantastisk som jag hoppats på.

 

BETYG: 6,5/10