FAKTA

Författare: Jerry Spinelli.

Svensk titel: –
Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: –
Representativt innehåll: –
Serie: Stargirl #1.

Längd: 186 sidor.

Publiceringsår: 2002 (org. 2000).

Bokförlag: Knopf.

 

HANDLING 

 

 

Jag ville verkligen tycka om STARGIRL. Jag har hört så mycket gott om boken och hade sett fram emot att läsa den i flera månader. Men det blev lite av ett magplask.

 

Låt mig börja med att skriva att jag tyckte om Stargirl som karaktär. Jag fastnade för hennes genuinitet och frihetskänsla, och inspirerades av hennes glädje. Hon för med sig ett himla fint budskap om att våga bryta normen och vara unik, och fick mig att vilja släppa loss lite mer och sluta bry mig om vad andra tycker. Med det sagt, känns hon inte som en riktig person. Trots en fantastisk personlighet, upplever jag henne som endimensionell och utan djup. Hon har inga som helst brister, är för obrydd när det kommer till andras hat och genomgår ingen direkt utveckling under bokens gång. Och förutom Stargirl, fanns faktiskt inte en enda karaktär som jag tyckte om.

 

Jag fastnade inte heller för handlingen. Finns det ens en ordentlig handling? Tempot är långsamt, det som händer saknar trovärdighet, språket imponerade inte på mig och överlag gjorde läsningen inget intryck. Det låter kanske hårt, men fast jag inte anser att STARGIRL är dålig tog det mindre än en timme för mig att glömma bort det jag läst.

 

Överlag är STARGIRL rätt ”meh”. Jag förstår varför en del personer tycker om boken, men för mig kändes den för innehållslös.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –
Genre: Grekisk mytologi, urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: –
Serie: Covenant #5.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag känner mig väldigt mättad på den här serien, och har nästan förlorat intresset helt. Tack och lov är SENTINEL den avslutande delen, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat läsa vidare. Boken är inte dålig, men väldigt trivial.

 

För det första gillar jag inte längre karaktärerna. I de första böckerna var de kick-ass, romantiska och roande. Men vid det här laget är de mest som gnälliga, svartsjuka småbarn. Triangeldramat mellan Alexandria, Aiden och Seth är oerhört tröttsamt, och jag önskar att alla bara kunde ta sig i kragen. För det andra har jag blivit lite less på interaktionen av grekisk mytologi. Jag har inget emot det per se, men att läsa om gudar som slåss vid karaktärernas sida blir i längden rätt fånigt. Sen tycker jag inte heller att det finns tillräckligt höga risker i boken. Eftersom döden byggs upp som ett paradis, reagerar jag med ”kul för dig” snarare än ”åh vad sorgligt” när någon avlider. Och just det faktum att det inte finns en emotionell punchline gör att helheten känns väldigt platt och intetsägande.

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till den här boken, och serien överlag. Jag gillar humorn och actionscenerna för det mesta, men tappade tålamodet med allt annat.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Morgan Rhodes.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: Falling kingdoms #3.

Längd: 407 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Razorbill.

 

 

 

Jag förstår inte riktigt hajpen kring FALLING KINGDOMS-serien. GATHERING DARKNESS är okej, men inte mycket mer än så. Handlingen är långt ifrån originell och trots att det finns intressanta sekvenser är utfyllnaden mellan dem för långa för att skapa engagemang. Jag saknar dessutom nyanser. Alltsammans känns förenklat, övertydligt och nästan lite barnsligt, som om författaren tror att jag inte kan tänka på egen hand. Gång på gång berättar hon att karaktärerna känner si och är så, istället för att visa det och sen låta mig som läsare uppleva det på egen hand. Det gör ärligt talat upplevelsen tröttsam och rätt utmattande.

 

Jag har också svårt för karaktärerna. Jag känner ingenting för dem. De är för enkla, för endimensionella. De har inte personligheter som får dem att sticka ut och de saknar det hjärta som behövs för att få mig att fastna. De är helt enkelt väldigt... basic. De finns där, men sporrar mig inte att ta reda på vad som kommer att hända.

 

Överlag är jag väldigt apatiskt inställd gentemot GATHERING DARKNESS. Jag känner ingenting annat än understimulans. Jag kommer att läsa bokens efterföljare, men det beror på att jag redan hunnit köpa hem hela serien snarare än att jag vill.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Lewis Carroll.

Originaltitel: Alice's adventures in Wonderland.

Svensk titel: Alice i Underlandet.

Genre: Nonsens, magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Alice's adventures in Wonderland #1.

Längd: 157 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1865).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

De som har läst ALICE IN WONDERLAND kan delas in i två grupper: de som älskar bokens nyckfullhet och de som tycker att den bara innehåller en massa strunt. Tyvärr tillhör jag den senaste. Jag förstår att bokens surrealism tilltalar många, men för mig kändes det bara som rappakalja. Det finns ingen konkret handling, ingen struktur. Istället består ALICE IN WONDERLAND av en handfull sporadiska händelser utan direkt samband. Händelserna är ologiska, allt motsäger sig och irrelevanta sånger tar förvånansvärt mycket plats. Och jag vet att det är meningen, men för mig blev det inte underhållande. Jag visste knappt vad jag läste.

 

Utöver all goja och svammel, hade jag dessutom svårt för språket som är gammeldags, och Alice som karaktär. Jag hade inte alls förväntat mig att hon skulle vara så mallig och högfärdig! Det blev riktigt påfrestande att läsa om henne, då jag majoriteten av tiden mest ville sätta henne på plats.

 

I slutändan kan jag konstatera att ALICE IN WONDERLAND inte är en bok för mig. Nonsens är roligt till en viss gräns, men jag vill ändå ha någon form av ordning på egendomligheterna.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Diana Wynne Jones.

Svensk titel: Trollkarlens slott (1988), Det levande slottet (2005).

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Howl's moving castle #1.

Längd: 429 sidor.
Publiceringsår: 2008 (org. 1986).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

Jag älskar Studio Ghibli. Särskilt de filmer som är regisserade av Hayao Miyazaki. Det var därför med stor förundran som jag lärde mig att HOWL’S MOVING CASTLE – av de mest omtyckta och välkända Studio Ghibli-filmerna – faktiskt baseras på en bok från 1986. Snabbt som attan klickade jag hem den, och i samma stund som paketet landade i min brevlåda påbörjade jag läsningen. Men. Jag är besviken. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna det, håller boken inte måttet.

 

Det finns mycket att gilla med HOWL’S MOVING CASTLE. Jag gillar konceptet med det rörliga slottet. Jag uppskattar den magiska atmosfären. Och jag tycker om karaktärerna: envisa Sophie, gåtfulla Calcifer och överdramatiska Howl. Ändå fastnade jag inte för boken. För det första hade jag svårt för språket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något med Jones sätt att beskriva saker och ting gick mig på nerverna. Därtill känns boken väldigt underutvecklad. Eller kanske snarare underförklarad. Vi får inte riktigt lära känna samhället och hur saker och ting fungerar, och jag saknar regler och riktlinjer för det magiska systemet. Bristen på tydlighet gör att det som händer känns slumpartat, och jag började aldrig riktigt bry mig.

 

Överlag… nej. All ära till filmversionen av HOWL’S MOVING CASTLE, men boken var inte något för mig. Jag kommer inte att fortsätta med trilogin.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: John Green, David Levithan.

Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson.

Genre: Contemporary.
Traumatiskt innehåll: Depression, alkohol, självmordstankar.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 360 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2010).
Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON levde inte upp till mina förväntningar. Skriven av två stora och individuellt begåvade författare och med en stark premiss, hade boken all potential till att bli lyckad. Men redan några sidor in, insåg jag att den inte skulle bli vad jag hoppats på.

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON är en karaktärsdriven bok, vilket är ironiskt med tanke på att mitt främsta problem med boken just är karaktärerna. Jag kände inte någon som helst samhörighet med dem och tröttnade snabbt på deras attityder. Både Will och Will (hehe) är extremt gråa och glädjelösa, och jag roades inte av att läsa sida upp och sida ner om hur de tyckte synd om sig själva.

 

Jag fastnade inte heller för språket. Trots att jag vanligtvis gillar såväl John Greens som David Levithans sätt att skriva, klaffade det inte riktigt här. Värst var den ena Wills perspektiv, som alltid skrevs med gemener. Så kallade ”små bokstäver” användes så väl i början av meningarna som vid namn, och trots att jag är införstådd i att det var ett medvetet val för att skapa effekt, blev det påfrestande att läsa.

 

Tyvärr är inte heller handlingen mycket att hurra över. Det händer faktiskt inte mycket alls. Jag ifrågasätter även trovärdigheten något. Ett exempel är mängden homosexuella i boken. Jag tycker att det är jättebra att författarna försöker representera HBTQ-personer, men i WILL GRAYSON, WILL GRAYSON känns det nästan överrepresenterat, som om i princip alla på skolan hade kommit ut. Och även om det kanske vore så att en stor andel på skolan var homosexuella, tror jag inte att alla hade varit öppna med det.

 

Överlag är jag mycket besviken på WILL GRAYSON, WILL GRAYSON. Den har sina stunder med klyftiga dialoger och en del humor, men allt som allt fick jag väldigt lite glädje av att läsa den här boken.

 

BETYG: 3,5/10

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Stormarnas imperium.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.
Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #5.

Längd: 689 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Bloomsbury children's books.

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen av EMPIRE OF STORMS med blandade förväntningar. Å ena sidan har jag verkligen tyckt om de senaste böckerna i serien. HEIR OF FIRE och QUEEN OF SHADOWS var riktigt bra. Samtidigt vet jag att det är något med Sarah J. Maas som jag har svårt för. Och tyvärr tog det överhanden i denna. EMPIRE OF STORMS framhävde sådant som jag ogillat i tidigare böcker och tryckte undan det som jag älskat. Resultatet? Stor tristess.

 

Något som påverkar hela läsupplevelsen väldigt negativt, är mitt förlorade intresse för karaktärerna. De är alldeles för många och svåra att hålla reda på, och är alldeles för olika sig själva. Jag är allt för att karaktärer ska utvecklas, men något har gått fel när de inte längre känns som samma personer. Dessvärre orsakade det stor apati från min sida, och jag brydde mig inte om vad som hände med vare sig protagonisten eller hennes vänner.

 

Sen har jag också problem med Sarah J. Maas sätt att skriva. Språket känns rätt krystat, lite som att hon försöker efterapa kända fantasyförfattare genom att använda "stora ord", men inte riktigt lyckas med resten. Handlingen känns underutvecklad och överkomplicerad på samma gång, och blir lätt överdramatisk och sötsliskigt sentimental. Lösa trådar binds samman på ologiska sätt och absurda sammanträffanden försonas i desperata förklaringar om att det var "ödet". Det blir nästan fånigt, och gör att helheten inte känns särskilt välplanerad.

 

Jag blev också frustrerad av alla klyschor, och trots att många av bokens sexscener var oerhört heta, kunde jag inte låta bli att himla med ögonen åt det faktum att så stort fokus i EMPIRE OF STORMS läggs på manliga féer och deras muskulösa kroppar.

 

Överlag är jag måttligt imponerad av EMPIRE OF STORMS. En del scener är spännande, några andra får det att pirra till i magen av sexuella skäl, men allt som allt är det en rätt medioker läsning. Boken har förhållandevis lite innehåll och det var påfrestande att ta del av de onödigt invecklade sidospåren. Och eftersom EMPIRE OF STORMS är så pass lång, kändes det nästan som tortyr att ta sig framåt den ena händelselösa sidan efter den andra.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #5.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

 

Jag är riktigt besviken på THE GOLDEN TOWER. Den sista delen i en serie ska, enligt mig, också vara den som gör störst intryck. Det är i den sista delen där allt drar ihop sig; där vi som läsare äntligen får ta del av den rafflande upplösningen som tidigare böcker laddat upp inför. Men i mina ögon tar MAGISTERIUM-serien ett stort steg tillbaka i denna bok, och det som började riktigt lovande avslutas i en stor antiklimax.

 

THE GOLDEN TOWER är den svagaste delen i serien, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag älskade de första böckerna i serien och såg fram emot att se såväl handlingen som karaktärerna utvecklas. Men där MAGISTERIUM en gång var unik, finns nu bara ett gäng stereotyper kvar. All komplexitet har försvunnit. Handlingen är långsökt, karaktärerna bleka och tempot långsamt. Istället för spännande strider och hänförande avslöjanden, får vi ta del av fåniga kärleksdraman och småaktiga problem i skolan. Boken är inte alls lika väl sammanhållen som jag hade velat, och jag störde mig på mer än vad jag vill erkänna.

 

Det som frustrerar mig mest med THE GOLDEN TOWER är att allt har tonats ner. Det som en gång var storslaget har ersatts av mindre engagerande kopior. Istället för spännande strider har vi obetydligt drama på skolnivå. Istället för fantastisk gruppdynamik har vi gnällande karaktärer som knappt går att känna igen. Och istället för en överdådig skurk i klass med Lord Voldemort har vi en liten yngel lik en uppmärksamhetskåt Draco Malfoy. Jag känner helt enkelt ingenting längre, utan plöjde mig igenom boken utifrån ett desperat hopp om att serien kanske kanske kanske skulle återgå till sin forna glans.

 

Överlag är THE GOLDEN TOWER alltså en väldigt medioker avslutning på MAGISTERIUM-serien. Både Cassandra Clare och Holly Black kan bättre än det här.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Det tvetydiga tivolit.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: A series of unfortunate events #9.

Längd: 286 sidor.
Publiceringsår: 2002.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

Jag har tröttnat på A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS . Det är inte så att böckerna har blivit dåliga, men att läsa i princip samma sak om och om igen tär på tålamodet. Böckerna i serien blir längre och längre, men får allt tunnare innehåll.  Samma händelser upprepas, liknande karaktärer introduceras och handlingen dras ut på utan att någonsin ge ordentliga svar på mysterierna. Vid det här laget känns det som att jag har tagit del av samma berättelse nio gånger, vilket får den naturliga motreaktionen att mitt intresse falnat. Det gör också att boken – trots att den är skriven för barn – blir riktigt ansträngande att läsa.

 

Jag tyckte om enkelheten med de första böckerna i serien: att greve Olof planerade massa hemskheter för att få tag på syskonen Baudelaires förmögenhet. Men serien har successivt förlorat fokus, och inblandningen av konspirationer och ”ett större syfte” gör att alltsammans känns extremt överdrivet. Jag bryr mig inte längre om syskonen och jag  engageras inte längre av greve Olofs jakt, just för att allt har blivit så uppförstorat. Och det är himla synd, för premissen för serien lyser med potential.

 

Överlag är jag besviken på THE CARNIVOROUS CARNIVAL. Samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat, eftersom jag vid det här laget har vant mig vid seriens repetitiva stil. A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS känns inte längre kreativ eller nytänkande, utan mer som ett sätt att snabbt håva in mer kosing.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Josh Malerman.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, skräck.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 116 sidor.

Publiceringsår: 2016.
Bokförlag: This is horror.

 

 

A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE börjar riktigt bra. Premissen gjorde mig intresserad direkt och den djupa atmosfären drog in mig i berättelsen och höll mig kvar i ett järngrepp. Hela grejen med en skräckberättelse om ett hus under vatten var oerhört tilltalande, och jag läste med spänning sida efter sida.

 

Men det kommer en punkt då boken helt ändrar riktning. Och där tappar den mig. Allt blir som förbytt. Språket ändras, karaktärerna ändras och jag gillade inte alls det jag läste längre. Det blev för underligt, för bisarrt, och jag tappade helt enkelt intresset. Min förhoppning var att slutet skulle kompensera för det hela, men de sista sidorna gjorde det snarare värre. Det var alldeles för abstrakt och förvirrande.

 

Det känns som att A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE är den typen av bok som du antingen älskar eller inte gillar alls. Jag förstår att många tilltalas av Malermans kreativa koncept och förbehållslösa uppfinningsrikedom, men det var helt enkelt inte för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Mariko Tamaki, Rosemary Valero-O'Connell.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Uppbrott, abort, destruktiva relationer.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 289 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: First second.

 

 

 

På sistone har jag läst och uppskattat en hel del grafiska romaner, bland annat HEARTSTOPPER och THE PRINCE AND THE DRESSMAKER. Det är en relativt ny genre för mig att utforska, och därför är det riktigt roligt att redan ha stött på flera guldklimpar. Det var också därför som jag med stora förväntningar plockade upp LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME. Jag har sett boken hyllats till höger och vänster, och då måste den ju vara bra. Eller?

 

Nej. LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME gjorde mig riktigt besviken, och jag skulle förklara den som en av årets mest överskattade böcker. Det finns en sak som jag tycker om med boken, och det är illustrationerna. Illustrationerna är smakfullt utformade, med många detaljer och ett verklighetstroget framställningssätt. Jag gillar dessutom kontrasterna som skapas genom att enskilda element färgläggs med rosa medan resten av bilden är svartvit. Men bortom det grafiska fanns inte mycket som jag fastnade för.

 

Berättelsen är förutsägbar och väldigt repetitiv. Jag tilltalades inte särskilt av berättarrösten, och störde mig att jag som läsare exkluderades. Med det menar jag att mycket berättas för mig som läser, istället för att jag själv får bilda en egen uppfattning. Sånt har jag väldigt svårt för, då det motverkar mitt engagemang i historien. Till exempel försöker berättarrösten i LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME gång på gång att övertyga mig om att Frederica är åh, så förälskad! i Laura, men det är faktiskt inget som vi någonsin får se. Det vi får se är när de grälar och när Laura ifrågasätter deras relation, och därför blir påståendena om kärlek aldrig särskilt övertygande.

 

Något annat som jag hade svårt för var karaktärerna. Det som gjort att jag fastnat för exempelvis HEARTSTOPPER och THE PRINCE AND THE DRESSMAKER har varit de bedårande karaktärerna som fått mitt hjärta att smälta. Men protagonisterna i denna är bara… meh. De känns endimensionella och ensidiga i sina roller, som att de bara har en roll att uppfylla i berättelsen. De upplevs som platta och ointressanta, och blir aldrig komplexa, välutvecklade individer.

 

Överlag gjorde LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME inte särskilt stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men långt ifrån så fantastisk som många gjort sken utav. Småtrevlig och snabbläst, men inte mycket mer än så. Jag var ärligt talat rätt uttråkad under stor del av läsningen.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman.

Originaltitel: Calm before.

Genre: Dystopi, skräck.

Traumatiskt innehåll: Våld, självmord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The walking dead #7.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2007).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

Böckerna i THE WALKING DEAD-serien är väldigt ojämna. Några av dem är långsamma, tråkiga och lätta att glömma bort. Andra har spänning från början till slut. LUGNET FÖRE tillfaller dessvärre den förstnämnda kategorin.

 

Det händer inte särskilt mycket i LUGNET FÖRE. Allt är uppbyggnad inför fortsättningen. Och visst förstår jag att det är nödvändigt med viss utfyllnad, men det gör det inte roligare. Att läsa en roman vars enda syfte är att agera brygga till nästa del, är långt ifrån underhållande. Visst slutar det hela med en spännande cliffhanger, men det är inte tillräckligt för att kompensera för avsaknaden av känsla i resten av romanen. Det var helt enkelt för ”meh”.

 

Överlag gjorde LUGNET FÖRE inte särskilt stort intryck på mig. Boken har några stunder av spänning, men den känsla som tog överhand under läsningen var tristess. Jag kommer dock att läsa fortsättningen, mest för att det känns som att det här avslutet var en avgörande vändning i serien.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Guillermo del Toro, Cornelia Funke.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Katherine Tegen books.

 

PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är utan tvekan en av årets mest estetiska böcker. Det är inte bara att omslaget är vackert, utan boken andas exklusivitet och hög kvalité. Bladen är tjocka, sidorna pryds med dekorativa illustrationer och under skyddsomslaget smyckar en ett tilltagande motiv. Utgåvan känns helt enkelt påkostad och välarbetad.

 

Dessvärre lever boken inte upp till den spansk-mexikanska filmen från 2006 som den baseras på. Trots att såväl handling som dialog är näst intill identiskt med filmen, lämnas mycket att önska. Till exempel finns en avsaknad av beskrivningar. De framställningar som görs är ytliga, och det känns nästan som att Funke har skrivit av filmens händelser utan någon tanke på att läsaren behöver kunna läsa boken fristående. Hon nöjer sig med att konstatera ”så här är det”, istället för att måla upp bilder så att läsaren själv kan göra den bedömningen. På bekostnad av detta hade jag svårt att njuta av boken, och jag kan tänka mig att läsare som inte har sett filmen skulle ha det ännu svårare.

 

Något annat som jag blev frustrerad av är att ”berättelser i berättelsen” används. Det här är en väldigt personlig åsikt, men jag har överlag lätt att bli störd när den huvudsakliga berättelsen avbryts av korta noveller. Trots att jag ser deras värde i form av bakgrundsinformation, så hade jag föredragit att den informationen integrerats i den centrala historien istället för att separeras till egna delar. Detta för att skapa mer flyt och undvika de hack som nu uppstår.

 

Vidare ger sättet som boken är skriven på upplevelsen att Funke inte riktigt har bestämt sig för vilken målgrupp hon vill nå ut till. Vissa delar är skrivna som sagor, så enkelt framställda att de passar små barn. Andra delar fylls med svordomar, brutala mord och annat mörker som borde reserveras för vuxna. Det hela blir något skevt, och boken hittar inte riktigt sin ton.

 

För övrigt saknar jag lite av den magiska och jordnära känsla som jag förväntade mig av PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN. Jag är också snopen över att jag inte fastnade för karaktärerna eller brydde mig om vad som hände med dem. Överlag kan man sammanfatta min reaktion med besvikelse. PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är inte en dålig bok, men jag upplevde viss tristess och hade förväntat mig mycket mer.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Peder Nääs Sundemyr.

Engelsk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Fristående.

Längd: 188 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.

 

Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.

 

Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The burning maze.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:

Serie: Apollon #3.

Längd: 438 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.

 

Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.

 

Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

 

 

 

 

 

Förrädarens guld – andra delen i den omåttligt populära Mortal engines-serien – går mycket upp och ner. Vissa delar är riktigt spännande, medan andra är så tråkiga att jag var nära att DNF:a (läs: did not finish) boken.

 

Bokens främsta styrka är själva konceptet. Världen är kreativt uppbyggd, och jag gillar verkligen idén med vandrande städer som äter upp varandra på jakt efter reservdelar och förnödenheter. Att de olika städerna – rovstäder, parasitstäder, jaktstäder och bytesstäder – dessutom likställs med djurrikets hierarkier, är riktigt intelligent. Det är ett koncept som, om det utförts rätt, hade kunnat bli en fantastisk succé.

 

Dessvärre är framställningssättet inte det bästa. Händelseförloppet är förutsägbart och ärligt talat rätt tråkigt. Jag hade också svårt för Reeves sätt att skriva. Hans övertydliga beskrivningar och överanvändning av adjektiv framstår nästan som barnsligt. Jag ser också en tendens att ”berätta istället för visa”. Vi får aldrig riktigt själva bilda oss en uppfattning om hur karaktärerna är, baserat på det vi ser. Istället får vi deras personligheter berättat för oss, vilket bidrar till tristessen och framställer dem som underutvecklade.

 

Något annat som jag störde mig på är det omogna dramat. Förrädarens guld är proppad med kärleksgnabb, kommunikationsmissar och klyschiga scener där skurkarna berättar om sina planer med motiveringen att karaktärerna ”snart ska vara fiskmat”. Det händer inte bara en utan två gånger under bokens gång, och känns som ett billigt knep att informera läsaren om sådant som hade varit mer spännande att upptäcka på egen hand.

 

Som helhet är Förrädarens guld rätt ”meh”. Konceptet är fantastiskt, men utförandet gör det inte rättvisa.

 

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Brittany Cavallaro.

Svensk titel: -

Genre: Deckare, contemporary, retelling.

Traumatiskt innehåll: Mord, drogberoende, våldtäkt.

Representativt innehåll: -

Serie: Charlotte Holmes #1.

Längd: 321 sidor.

Bokförlag: Katherine Tegen Books.

 

 

 

 

Besvikelse. Ren och skär besvikelse. Det är det enda som jag känner just nu. Jag älskar Sherlock Holmes. Jag fascineras av karaktärens intellekt, imponeras av de kreativa mordfallen som Arthur Conan Doyle skapat och avgudar tv-serien med Benedict Cumberbatch. Det var därför med stor entusiasm som jag tog mig an A study of Charlotte: en retelling av Sherlock Holmes-berättelserna, som följer hans ättling i modern tid.

 

Men trots att A study in Charlotte har underhållande delar, trots att jag gillar hur de klassiska berättelserna vävs in i historien och trots att jag tilltalas av Charlottes arroganta energi, tycker jag inte om boken. Den. Var. Tråkig. Så himla tråkig. Boken sticker inte ut från andra nytolkningar av Sherlock Holmes, och känns inte alls så nytänkande som jag hoppats. Karaktärerna är bleka kopior av sina förfäder och jag kom på mig själv att inte bry mig om dem. Dessutom händer alldeles för lite av intresse. Många scener agerar utfyllnad, och ibland känns det som att berättelsen bara står och trampar. Det tog inte lång tid förrän jag började skumläsa, och ett tag var jag nära att DNF:a romanen.

 

Så nej, jag gillade inte A Study in Charlotte. Kanske påverkas mitt omdöme av att jag precis läste ut en enastående roman (Down among the sticks and bones), men jag upplevde helt enkelt boken som banal och trivial.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: John Flanagan.

Originaltitel: The caldera.

Genre: Fantasy, äventyr, alternativ historia.

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Broderband #7.

Längd: 316 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Kalderan är den första boken som jag har läst av John Flanagan. Trots att det är den sjunde delen i Broderband-serien, som i sin tur är en spin-off på Spejarens lärling, fungerade det bra att läsa den fristående från resten. Boken som helhet är emellertid rätt ”meh”. Kalderan började riktigt bra och ett tag kände jag ett starkt begär efter att läsa alla delar i serien. Intresset fångades nämligen upp redan på första sidan, och bibehölls ett bra tag tack vare ett par humoristiska tvillingar och en spännande turnering.

 

Men så snart som broderbandet begav sig ut för att rädda tronarvingen, började mitt intresse falna. Handlingen kändes plötsligt repetitiv och någorlunda blek. Därtill saknade jag komplexitet, höga insatser och välutvecklade karaktärer. Min upplevelse är att karaktärerna mest agerade rekvisita i syfte att fylla upp boken. De används egentligen inte, och som läsare började jag aldrig bry mig om dem eller huruvida de vann mot piraterna.

 

I slutändan blev Kalderan enbart en bok med potential. Den är absolut inte dålig, men inte heller särskilt minnesvärd, vilket är synd med tanke på att jag verkligen tyckte om den i början.

 

BETYG: 4,5/10