FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Diana Wynne Jones.

Svensk titel: Trollkarlens slott (1988), Det levande slottet (2005).

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Howl's moving castle #1.

Längd: 429 sidor.
Publiceringsår: 2008 (org. 1986).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

Jag älskar Studio Ghibli. Särskilt de filmer som är regisserade av Hayao Miyazaki. Det var därför med stor förundran som jag lärde mig att HOWL’S MOVING CASTLE – av de mest omtyckta och välkända Studio Ghibli-filmerna – faktiskt baseras på en bok från 1986. Snabbt som attan klickade jag hem den, och i samma stund som paketet landade i min brevlåda påbörjade jag läsningen. Men. Jag är besviken. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna det, håller boken inte måttet.

 

Det finns mycket att gilla med HOWL’S MOVING CASTLE. Jag gillar konceptet med det rörliga slottet. Jag uppskattar den magiska atmosfären. Och jag tycker om karaktärerna: envisa Sophie, gåtfulla Calcifer och överdramatiska Howl. Ändå fastnade jag inte för boken. För det första hade jag svårt för språket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något med Jones sätt att beskriva saker och ting gick mig på nerverna. Därtill känns boken väldigt underutvecklad. Eller kanske snarare underförklarad. Vi får inte riktigt lära känna samhället och hur saker och ting fungerar, och jag saknar regler och riktlinjer för det magiska systemet. Bristen på tydlighet gör att det som händer känns slumpartat, och jag började aldrig riktigt bry mig.

 

Överlag… nej. All ära till filmversionen av HOWL’S MOVING CASTLE, men boken var inte något för mig. Jag kommer inte att fortsätta med trilogin.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: John Green, David Levithan.

Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson.

Genre: Contemporary.
Traumatiskt innehåll: Depression, alkohol, självmordstankar.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 360 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2010).
Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON levde inte upp till mina förväntningar. Skriven av två stora och individuellt begåvade författare och med en stark premiss, hade boken all potential till att bli lyckad. Men redan några sidor in, insåg jag att den inte skulle bli vad jag hoppats på.

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON är en karaktärsdriven bok, vilket är ironiskt med tanke på att mitt främsta problem med boken just är karaktärerna. Jag kände inte någon som helst samhörighet med dem och tröttnade snabbt på deras attityder. Både Will och Will (hehe) är extremt gråa och glädjelösa, och jag roades inte av att läsa sida upp och sida ner om hur de tyckte synd om sig själva.

 

Jag fastnade inte heller för språket. Trots att jag vanligtvis gillar såväl John Greens som David Levithans sätt att skriva, klaffade det inte riktigt här. Värst var den ena Wills perspektiv, som alltid skrevs med gemener. Så kallade ”små bokstäver” användes så väl i början av meningarna som vid namn, och trots att jag är införstådd i att det var ett medvetet val för att skapa effekt, blev det påfrestande att läsa.

 

Tyvärr är inte heller handlingen mycket att hurra över. Det händer faktiskt inte mycket alls. Jag ifrågasätter även trovärdigheten något. Ett exempel är mängden homosexuella i boken. Jag tycker att det är jättebra att författarna försöker representera HBTQ-personer, men i WILL GRAYSON, WILL GRAYSON känns det nästan överrepresenterat, som om i princip alla på skolan hade kommit ut. Och även om det kanske vore så att en stor andel på skolan var homosexuella, tror jag inte att alla hade varit öppna med det.

 

Överlag är jag mycket besviken på WILL GRAYSON, WILL GRAYSON. Den har sina stunder med klyftiga dialoger och en del humor, men allt som allt fick jag väldigt lite glädje av att läsa den här boken.

 

BETYG: 3,5/10

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Stormarnas imperium.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.
Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #5.

Längd: 689 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Bloomsbury children's books.

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen av EMPIRE OF STORMS med blandade förväntningar. Å ena sidan har jag verkligen tyckt om de senaste böckerna i serien. HEIR OF FIRE och QUEEN OF SHADOWS var riktigt bra. Samtidigt vet jag att det är något med Sarah J. Maas som jag har svårt för. Och tyvärr tog det överhanden i denna. EMPIRE OF STORMS framhävde sådant som jag ogillat i tidigare böcker och tryckte undan det som jag älskat. Resultatet? Stor tristess.

 

Något som påverkar hela läsupplevelsen väldigt negativt, är mitt förlorade intresse för karaktärerna. De är alldeles för många och svåra att hålla reda på, och är alldeles för olika sig själva. Jag är allt för att karaktärer ska utvecklas, men något har gått fel när de inte längre känns som samma personer. Dessvärre orsakade det stor apati från min sida, och jag brydde mig inte om vad som hände med vare sig protagonisten eller hennes vänner.

 

Sen har jag också problem med Sarah J. Maas sätt att skriva. Språket känns rätt krystat, lite som att hon försöker efterapa kända fantasyförfattare genom att använda "stora ord", men inte riktigt lyckas med resten. Handlingen känns underutvecklad och överkomplicerad på samma gång, och blir lätt överdramatisk och sötsliskigt sentimental. Lösa trådar binds samman på ologiska sätt och absurda sammanträffanden försonas i desperata förklaringar om att det var "ödet". Det blir nästan fånigt, och gör att helheten inte känns särskilt välplanerad.

 

Jag blev också frustrerad av alla klyschor, och trots att många av bokens sexscener var oerhört heta, kunde jag inte låta bli att himla med ögonen åt det faktum att så stort fokus i EMPIRE OF STORMS läggs på manliga féer och deras muskulösa kroppar.

 

Överlag är jag måttligt imponerad av EMPIRE OF STORMS. En del scener är spännande, några andra får det att pirra till i magen av sexuella skäl, men allt som allt är det en rätt medioker läsning. Boken har förhållandevis lite innehåll och det var påfrestande att ta del av de onödigt invecklade sidospåren. Och eftersom EMPIRE OF STORMS är så pass lång, kändes det nästan som tortyr att ta sig framåt den ena händelselösa sidan efter den andra.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #5.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

 

Jag är riktigt besviken på THE GOLDEN TOWER. Den sista delen i en serie ska, enligt mig, också vara den som gör störst intryck. Det är i den sista delen där allt drar ihop sig; där vi som läsare äntligen får ta del av den rafflande upplösningen som tidigare böcker laddat upp inför. Men i mina ögon tar MAGISTERIUM-serien ett stort steg tillbaka i denna bok, och det som började riktigt lovande avslutas i en stor antiklimax.

 

THE GOLDEN TOWER är den svagaste delen i serien, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag älskade de första böckerna i serien och såg fram emot att se såväl handlingen som karaktärerna utvecklas. Men där MAGISTERIUM en gång var unik, finns nu bara ett gäng stereotyper kvar. All komplexitet har försvunnit. Handlingen är långsökt, karaktärerna bleka och tempot långsamt. Istället för spännande strider och hänförande avslöjanden, får vi ta del av fåniga kärleksdraman och småaktiga problem i skolan. Boken är inte alls lika väl sammanhållen som jag hade velat, och jag störde mig på mer än vad jag vill erkänna.

 

Det som frustrerar mig mest med THE GOLDEN TOWER är att allt har tonats ner. Det som en gång var storslaget har ersatts av mindre engagerande kopior. Istället för spännande strider har vi obetydligt drama på skolnivå. Istället för fantastisk gruppdynamik har vi gnällande karaktärer som knappt går att känna igen. Och istället för en överdådig skurk i klass med Lord Voldemort har vi en liten yngel lik en uppmärksamhetskåt Draco Malfoy. Jag känner helt enkelt ingenting längre, utan plöjde mig igenom boken utifrån ett desperat hopp om att serien kanske kanske kanske skulle återgå till sin forna glans.

 

Överlag är THE GOLDEN TOWER alltså en väldigt medioker avslutning på MAGISTERIUM-serien. Både Cassandra Clare och Holly Black kan bättre än det här.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Det tvetydiga tivolit.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: A series of unfortunate events #9.

Längd: 286 sidor.
Publiceringsår: 2002.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

Jag har tröttnat på A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS . Det är inte så att böckerna har blivit dåliga, men att läsa i princip samma sak om och om igen tär på tålamodet. Böckerna i serien blir längre och längre, men får allt tunnare innehåll.  Samma händelser upprepas, liknande karaktärer introduceras och handlingen dras ut på utan att någonsin ge ordentliga svar på mysterierna. Vid det här laget känns det som att jag har tagit del av samma berättelse nio gånger, vilket får den naturliga motreaktionen att mitt intresse falnat. Det gör också att boken – trots att den är skriven för barn – blir riktigt ansträngande att läsa.

 

Jag tyckte om enkelheten med de första böckerna i serien: att greve Olof planerade massa hemskheter för att få tag på syskonen Baudelaires förmögenhet. Men serien har successivt förlorat fokus, och inblandningen av konspirationer och ”ett större syfte” gör att alltsammans känns extremt överdrivet. Jag bryr mig inte längre om syskonen och jag  engageras inte längre av greve Olofs jakt, just för att allt har blivit så uppförstorat. Och det är himla synd, för premissen för serien lyser med potential.

 

Överlag är jag besviken på THE CARNIVOROUS CARNIVAL. Samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat, eftersom jag vid det här laget har vant mig vid seriens repetitiva stil. A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS känns inte längre kreativ eller nytänkande, utan mer som ett sätt att snabbt håva in mer kosing.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Josh Malerman.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, skräck.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 116 sidor.

Publiceringsår: 2016.
Bokförlag: This is horror.

 

 

A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE börjar riktigt bra. Premissen gjorde mig intresserad direkt och den djupa atmosfären drog in mig i berättelsen och höll mig kvar i ett järngrepp. Hela grejen med en skräckberättelse om ett hus under vatten var oerhört tilltalande, och jag läste med spänning sida efter sida.

 

Men det kommer en punkt då boken helt ändrar riktning. Och där tappar den mig. Allt blir som förbytt. Språket ändras, karaktärerna ändras och jag gillade inte alls det jag läste längre. Det blev för underligt, för bisarrt, och jag tappade helt enkelt intresset. Min förhoppning var att slutet skulle kompensera för det hela, men de sista sidorna gjorde det snarare värre. Det var alldeles för abstrakt och förvirrande.

 

Det känns som att A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE är den typen av bok som du antingen älskar eller inte gillar alls. Jag förstår att många tilltalas av Malermans kreativa koncept och förbehållslösa uppfinningsrikedom, men det var helt enkelt inte för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Mariko Tamaki, Rosemary Valero-O'Connell.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Uppbrott, abort, destruktiva relationer.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 289 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: First second.

 

 

 

På sistone har jag läst och uppskattat en hel del grafiska romaner, bland annat HEARTSTOPPER och THE PRINCE AND THE DRESSMAKER. Det är en relativt ny genre för mig att utforska, och därför är det riktigt roligt att redan ha stött på flera guldklimpar. Det var också därför som jag med stora förväntningar plockade upp LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME. Jag har sett boken hyllats till höger och vänster, och då måste den ju vara bra. Eller?

 

Nej. LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME gjorde mig riktigt besviken, och jag skulle förklara den som en av årets mest överskattade böcker. Det finns en sak som jag tycker om med boken, och det är illustrationerna. Illustrationerna är smakfullt utformade, med många detaljer och ett verklighetstroget framställningssätt. Jag gillar dessutom kontrasterna som skapas genom att enskilda element färgläggs med rosa medan resten av bilden är svartvit. Men bortom det grafiska fanns inte mycket som jag fastnade för.

 

Berättelsen är förutsägbar och väldigt repetitiv. Jag tilltalades inte särskilt av berättarrösten, och störde mig att jag som läsare exkluderades. Med det menar jag att mycket berättas för mig som läser, istället för att jag själv får bilda en egen uppfattning. Sånt har jag väldigt svårt för, då det motverkar mitt engagemang i historien. Till exempel försöker berättarrösten i LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME gång på gång att övertyga mig om att Frederica är åh, så förälskad! i Laura, men det är faktiskt inget som vi någonsin får se. Det vi får se är när de grälar och när Laura ifrågasätter deras relation, och därför blir påståendena om kärlek aldrig särskilt övertygande.

 

Något annat som jag hade svårt för var karaktärerna. Det som gjort att jag fastnat för exempelvis HEARTSTOPPER och THE PRINCE AND THE DRESSMAKER har varit de bedårande karaktärerna som fått mitt hjärta att smälta. Men protagonisterna i denna är bara… meh. De känns endimensionella och ensidiga i sina roller, som att de bara har en roll att uppfylla i berättelsen. De upplevs som platta och ointressanta, och blir aldrig komplexa, välutvecklade individer.

 

Överlag gjorde LAURA DEAN KEEPS BREAKING UP WITH ME inte särskilt stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men långt ifrån så fantastisk som många gjort sken utav. Småtrevlig och snabbläst, men inte mycket mer än så. Jag var ärligt talat rätt uttråkad under stor del av läsningen.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman.

Originaltitel: Calm before.

Genre: Dystopi, skräck.

Traumatiskt innehåll: Våld, självmord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The walking dead #7.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2007).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

Böckerna i THE WALKING DEAD-serien är väldigt ojämna. Några av dem är långsamma, tråkiga och lätta att glömma bort. Andra har spänning från början till slut. LUGNET FÖRE tillfaller dessvärre den förstnämnda kategorin.

 

Det händer inte särskilt mycket i LUGNET FÖRE. Allt är uppbyggnad inför fortsättningen. Och visst förstår jag att det är nödvändigt med viss utfyllnad, men det gör det inte roligare. Att läsa en roman vars enda syfte är att agera brygga till nästa del, är långt ifrån underhållande. Visst slutar det hela med en spännande cliffhanger, men det är inte tillräckligt för att kompensera för avsaknaden av känsla i resten av romanen. Det var helt enkelt för ”meh”.

 

Överlag gjorde LUGNET FÖRE inte särskilt stort intryck på mig. Boken har några stunder av spänning, men den känsla som tog överhand under läsningen var tristess. Jag kommer dock att läsa fortsättningen, mest för att det känns som att det här avslutet var en avgörande vändning i serien.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Guillermo del Toro, Cornelia Funke.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Katherine Tegen books.

 

PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är utan tvekan en av årets mest estetiska böcker. Det är inte bara att omslaget är vackert, utan boken andas exklusivitet och hög kvalité. Bladen är tjocka, sidorna pryds med dekorativa illustrationer och under skyddsomslaget smyckar en ett tilltagande motiv. Utgåvan känns helt enkelt påkostad och välarbetad.

 

Dessvärre lever boken inte upp till den spansk-mexikanska filmen från 2006 som den baseras på. Trots att såväl handling som dialog är näst intill identiskt med filmen, lämnas mycket att önska. Till exempel finns en avsaknad av beskrivningar. De framställningar som görs är ytliga, och det känns nästan som att Funke har skrivit av filmens händelser utan någon tanke på att läsaren behöver kunna läsa boken fristående. Hon nöjer sig med att konstatera ”så här är det”, istället för att måla upp bilder så att läsaren själv kan göra den bedömningen. På bekostnad av detta hade jag svårt att njuta av boken, och jag kan tänka mig att läsare som inte har sett filmen skulle ha det ännu svårare.

 

Något annat som jag blev frustrerad av är att ”berättelser i berättelsen” används. Det här är en väldigt personlig åsikt, men jag har överlag lätt att bli störd när den huvudsakliga berättelsen avbryts av korta noveller. Trots att jag ser deras värde i form av bakgrundsinformation, så hade jag föredragit att den informationen integrerats i den centrala historien istället för att separeras till egna delar. Detta för att skapa mer flyt och undvika de hack som nu uppstår.

 

Vidare ger sättet som boken är skriven på upplevelsen att Funke inte riktigt har bestämt sig för vilken målgrupp hon vill nå ut till. Vissa delar är skrivna som sagor, så enkelt framställda att de passar små barn. Andra delar fylls med svordomar, brutala mord och annat mörker som borde reserveras för vuxna. Det hela blir något skevt, och boken hittar inte riktigt sin ton.

 

För övrigt saknar jag lite av den magiska och jordnära känsla som jag förväntade mig av PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN. Jag är också snopen över att jag inte fastnade för karaktärerna eller brydde mig om vad som hände med dem. Överlag kan man sammanfatta min reaktion med besvikelse. PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är inte en dålig bok, men jag upplevde viss tristess och hade förväntat mig mycket mer.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Peder Nääs Sundemyr.

Engelsk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Fristående.

Längd: 188 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.

 

Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.

 

Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The burning maze.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:

Serie: Apollon #3.

Längd: 438 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.

 

Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.

 

Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

 

 

 

 

 

Förrädarens guld – andra delen i den omåttligt populära Mortal engines-serien – går mycket upp och ner. Vissa delar är riktigt spännande, medan andra är så tråkiga att jag var nära att DNF:a (läs: did not finish) boken.

 

Bokens främsta styrka är själva konceptet. Världen är kreativt uppbyggd, och jag gillar verkligen idén med vandrande städer som äter upp varandra på jakt efter reservdelar och förnödenheter. Att de olika städerna – rovstäder, parasitstäder, jaktstäder och bytesstäder – dessutom likställs med djurrikets hierarkier, är riktigt intelligent. Det är ett koncept som, om det utförts rätt, hade kunnat bli en fantastisk succé.

 

Dessvärre är framställningssättet inte det bästa. Händelseförloppet är förutsägbart och ärligt talat rätt tråkigt. Jag hade också svårt för Reeves sätt att skriva. Hans övertydliga beskrivningar och överanvändning av adjektiv framstår nästan som barnsligt. Jag ser också en tendens att ”berätta istället för visa”. Vi får aldrig riktigt själva bilda oss en uppfattning om hur karaktärerna är, baserat på det vi ser. Istället får vi deras personligheter berättat för oss, vilket bidrar till tristessen och framställer dem som underutvecklade.

 

Något annat som jag störde mig på är det omogna dramat. Förrädarens guld är proppad med kärleksgnabb, kommunikationsmissar och klyschiga scener där skurkarna berättar om sina planer med motiveringen att karaktärerna ”snart ska vara fiskmat”. Det händer inte bara en utan två gånger under bokens gång, och känns som ett billigt knep att informera läsaren om sådant som hade varit mer spännande att upptäcka på egen hand.

 

Som helhet är Förrädarens guld rätt ”meh”. Konceptet är fantastiskt, men utförandet gör det inte rättvisa.

 

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Brittany Cavallaro.

Svensk titel: -

Genre: Deckare, contemporary, retelling.

Traumatiskt innehåll: Mord, drogberoende, våldtäkt.

Representativt innehåll: -

Serie: Charlotte Holmes #1.

Längd: 321 sidor.

Bokförlag: Katherine Tegen Books.

 

 

 

 

Besvikelse. Ren och skär besvikelse. Det är det enda som jag känner just nu. Jag älskar Sherlock Holmes. Jag fascineras av karaktärens intellekt, imponeras av de kreativa mordfallen som Arthur Conan Doyle skapat och avgudar tv-serien med Benedict Cumberbatch. Det var därför med stor entusiasm som jag tog mig an A study of Charlotte: en retelling av Sherlock Holmes-berättelserna, som följer hans ättling i modern tid.

 

Men trots att A study in Charlotte har underhållande delar, trots att jag gillar hur de klassiska berättelserna vävs in i historien och trots att jag tilltalas av Charlottes arroganta energi, tycker jag inte om boken. Den. Var. Tråkig. Så himla tråkig. Boken sticker inte ut från andra nytolkningar av Sherlock Holmes, och känns inte alls så nytänkande som jag hoppats. Karaktärerna är bleka kopior av sina förfäder och jag kom på mig själv att inte bry mig om dem. Dessutom händer alldeles för lite av intresse. Många scener agerar utfyllnad, och ibland känns det som att berättelsen bara står och trampar. Det tog inte lång tid förrän jag började skumläsa, och ett tag var jag nära att DNF:a romanen.

 

Så nej, jag gillade inte A Study in Charlotte. Kanske påverkas mitt omdöme av att jag precis läste ut en enastående roman (Down among the sticks and bones), men jag upplevde helt enkelt boken som banal och trivial.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: John Flanagan.

Originaltitel: The caldera.

Genre: Fantasy, äventyr, alternativ historia.

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Broderband #7.

Längd: 316 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Kalderan är den första boken som jag har läst av John Flanagan. Trots att det är den sjunde delen i Broderband-serien, som i sin tur är en spin-off på Spejarens lärling, fungerade det bra att läsa den fristående från resten. Boken som helhet är emellertid rätt ”meh”. Kalderan började riktigt bra och ett tag kände jag ett starkt begär efter att läsa alla delar i serien. Intresset fångades nämligen upp redan på första sidan, och bibehölls ett bra tag tack vare ett par humoristiska tvillingar och en spännande turnering.

 

Men så snart som broderbandet begav sig ut för att rädda tronarvingen, började mitt intresse falna. Handlingen kändes plötsligt repetitiv och någorlunda blek. Därtill saknade jag komplexitet, höga insatser och välutvecklade karaktärer. Min upplevelse är att karaktärerna mest agerade rekvisita i syfte att fylla upp boken. De används egentligen inte, och som läsare började jag aldrig bry mig om dem eller huruvida de vann mot piraterna.

 

I slutändan blev Kalderan enbart en bok med potential. Den är absolut inte dålig, men inte heller särskilt minnesvärd, vilket är synd med tanke på att jag verkligen tyckte om den i början.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Shaun Tan.

Originaltitel: The arrival.

Serie: Fristående.

Längd: 128 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

Inga ord. Inga symboler. Inga utskrivna ljudeffekter. Ankomsten är en unik grafisk roman, enbart bestående av bilder. Illustrationerna är utsökta, ritade med hjärta och en känsla för detaljer. Jag har aldrig tidigare varit med om den här typen av roman, där budskapet framkommer klart och tydligt utan att ett enda ord yttras. Det är nytt och häftigt, och förvånansvärt kraftfullt.

 

Jag kan emellertid inte neka att jag föredrar grafiska romaner där text och bild samverkar. Det tydliggör handlingen och lämnar inte lika mycket öppet för tolkning. Nu upplever jag Ankomsten stundtals svår att förstå, just för att det är upp till läsaren att själv avläsa bilderna rätt. På grund av detta fastnade jag inte lika mycket för boken som andra verkar ha gjort. Jag tycker fortfarande att den är fin, men inte mycket mer än så.

 

Ankomsten är en helgrafisk roman om invandring och gemenskap. Boken har unik struktur och passar dig som instämmer med ordspråket ”en bild säger mer än tusen ord”. Jag personligen tyckte att boken var vacker, och den hade viss emotiv inverkan. Men den gjorde inte jättestort intryck.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: J.K. Rowling.

Originaltitel: The crimes of Grindelwald.

Serie: Fantastiska vidunder #2.

Längd: 258 sidor.

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grindelwalds brott: filmmanuset är precis som det låter: manuset som använts vid inspelningen av filmen med samma namn. Jag ville verkligen tycka om boken. Harry Potter utgör trots allt hela min uppväxt, och det har aldrig funnits på kartan att jag någonsin skulle kunna ogilla en bok skriven av J.K. Rowling. Men här är jag nu. Besviken och nedslagen.

 

Inledningsvis vill jag förtydliga att Grindelwalds brott: filmmanuset inte är en dålig bok. Den är bara inte vad jag hade förväntat mig. Strukturen är rörig och handlingen distanserad. Boken har en del action framåt slutet, men mittendelen är nästan tråkig. En anledning till detta är formatet som boken är skriven i. På grund av att Grindelwalds brott: filmmanuset är skriven i manusform, ges ofta känsloneutrala påståenden och konstateranden utan värdering snarare än stämningsfulla beskrivningar. Det gör tyvärr upplevelsen lite platt.

 

Något som jag däremot tycker om är karaktärerna, särskilt Queenie och Leta. De har båda två så oerhört härliga och färgrika personligheter att det är omöjligt att inte bli totalt förälskad. Dessutom är att jag är en av få läsare som faktiskt uppskattar hur deras paralleller utvecklas i denna bok. Det är okonventionellt, ja, men jag gillar det som deras ark tillförde berättelsen.

 

Jag tycker också om att vi får återse så många karaktärer från Harry Potter-serien. Dumbledore, McGonagall, Nagini och Nicholas Flammel är bara några exempel. Samtidigt upplever jag att alltför många bakgrundsberättelser försöker trängas ihop i samma bok. Det påverkar tempot negativt och tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Sen gör också mängden återkommande karaktärer att deras skildringar blir korta och relativt intetsägande. De saknar komplexitet och trots att det som sagt är kul att ta del av deras liv igen, tillför deras berättelser inte särskilt mycket.

 

En sista synpunkt som jag har angående boken är slutet. Ugh. Den allra sista scenen tilltalar mig inte alls. Den känns ogenomtänkt och ärligt talat rätt billig. Den passar inte heller ihop med det vi vet sedan tidigare, vilket stör mig enormt. Jag förstår att vändningen ämnar chockera läsaren/tittaren och bygga upp spänning inför fortsättningen, men för mig blev effekten den motsatta. Världens antiklimax.

 

Allt som allt är Grindelwalds brott: filmmanuset medioker. Jag har glad över att ha tagit del av den – boken är trots allt ytterligare en pusselbit i Harry Potter-universumet – men den gjorde inget större intryck.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Kelsey Miller

Originaltitel: I'll be there for you: The one about Friends.

Serie: Fristående.

Längd: 281 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ett stort fan av tv-serien Vänner. Det är en av mina favoriter. Det var därför med tindrande ögon och ett hjärta hårt bultande av exaltation som jag påbörjade läsningen. Men min entusiasm dog snabbt ut.

 

Vänner: I’ll be there for you var inte den mysiga och lärorika nostalgitripp som jag förväntat mig. Istället visade det sig att boken var tråkig. Riktigt tråkig. Miller berättar om hur serien blivit till, ger lite information om skådespelarna, några av skaparnas tankar bakom skämten och liknande – men bidrar aldrig med hjärta, själ eller en aha-upplevelse. Det hon skriver om känns inte nytt och fräscht. Faktum är att det inte ens känns särskilt ambitiöst. Vem som helst hade kunnat skriva boken. Min upplevelse är att Miller hittat ett gäng sekundärkällor med information och sammanställt den till en egen bok, istället för att lägga krut på egen efterforskning. Det är inte nödvändigtvis något fel på det, men resultatet blir att hängivna fans redan vet det mesta som informeras om.

 

Utöver detta, var texten jobbig att ta till sig. Språket känns oengagerat och tungt att ta till sig. Och varje ämne som tas upp bearbetas för länge. Sådant som i grund och botten är intressant att läsa om – exempelvis om hur skaparna har tänkt när de skrivit sina manus – ältas alldeles för länge och gjorde att jag förlorade intresset. Till slut kändes läsningen mer som en syssla, snarare än underhållning.

 

Allt som allt är Vänner: I’ll be there for you ett stort ”meh. Det är inte en bok som jag personligen skulle rekommendera. Den är inte dålig, men lyckades inte fånga upp mitt intresse. Sättet som den är skriven på och informationen som tas upp… det är för torrt.

 

BETYG: 3/10.

FAKTA

Författare: Camilla Lagerqvist, Pernilla Gesén, Karina Berg, Jesper TIllberg.

Serie: Fristående.

Längd: 171 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snöstorm och kanelhjärta är en kort julantologi bestående av fyra stycken noveller. Jag ville verkligen tycka om den, och i början gjorde jag det. Stämningen är lättsam, texten flyter på bra och jag kände mig alldeles varm och fluffig av alla sockersöta julkänslor. En mysig läsning helt enkelt.

 

Men ju mer jag läste, desto mer kände jag mig distanserad från boken. Den har alldeles för låg trovärdighet för att passa mig, och det känns nästan som att Snöstorm och kanelhjärta är skriven för äldre barn. Orealistiska händelser, logiska luckor, överdriven sentimentalitet och kärlek vid första ögonkastet… det störde mig alltför mycket. "Det fungerar inte så!", ville jag skrika ut. Jag besvärades också en hel del på de blixtsnabba karaktärsutvecklingarna: helt plötsligt kunde deras personlighet förändras, bara på ett uppslag. Därtill hade jag gärna velat ha en snyggare sammanlänkning mellan de fyra novellerna. Som de är nu känns antologin… oavslutad.

 

Allt som allt är Snöstorm och kanelhjärta helt okej. Småmysig. Gullig. Men inget som får läsaren att känna eller verkligen bry sig. Söker du efter en gosig julläsning, rekommenderar jag istället Let it snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag förstår inte hajpen kring Genuine fraud. Lovord har kastats åt höger och vänster, men jag förstår verkligen inte grejen. Boken började bra, det medger jag. De första kapitlen fångade mitt intresse och jag var nyfiken på hur alltsammans skulle utvecklas. Men jag hade alldeles för svårt för dispositionen.

 

Kapitlen kommer i motsatt kronologisk ordning, vilket innebär att ju längre du läser desto längre tillbaka i tiden kommer du. Och det störde mig enormt. Varje gång som jag blev intresserad av det som hände, hoppade handlingen tillbaka några veckor i tiden. Det hela blev väldigt antiklimatiskt och min upplevelse blev att berättelsen inte ledde någonstans. Det finns inget spännande mysterium, ingen chockerande klimax. Boken har några ljuspunkter som jag gillade skarpt, men det blev inte tillräckligt för att försona helheten. Bara… nej.

 

Allt som allt var Genuine fraud inget för mig. Den gjorde inte tillräckligt stort intryck, och dispositionen tog kål på mitt engagemang. Jag hade verkligen hoppats på en ny favorit, men det visade sig vara en bok som är svår att hålla kvar i minnet.

 

BETYG: 4/10.