FAKTA

Författare: Rudyard Kipling.

Svensk titel: Djungelboken.

Genre: Klassiker, barnfiktion, fabel.

Traumatiskt innehåll: Våld mellan djur.

Nyckelord: Talande djur, djungelliv.

Serie: The Jungle Book #1.

Målgrupp: Barn.

Längd: 251 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1893).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

Herrejisses.

 

Det här var inte min typ av bok. Jag ville gilla den, men det gick verkligen inte. Den här utgåvan har utsökta illustrationer, det medger jag, men för övrigt är THE JUNGLE BOOK ett riktigt bottennapp.

 

Så var ska jag börja?

 

Språket. Huh. Gammeldags. Extremt många bisatser. Och onödigt komplexa meningsuppbyggnader. Det här ska vara en barnbok, men den krävde sjukt mycket energi av mig som 24-åring att avläsa och ta in.

 

Sen var jag faktiskt inte beredd på att boken skulle skiljas så mycket från Disney-filmen. Om du funderar på att läsa THE JUNGLE BOOK för att du tycker om filmen kan jag bara säga en sak: låt bli. De är som natt och dag. Både händelseförloppet som sådant, men också det faktum att filmen enbart fokuserar på Mowgli. Boken består däremot av sju olika berättelser, varav tre handlar om Mowgli i olika livsskeden och de andra fyra om den Vita Sälen, Rikki-Tikki-Tavi, elefanten Tomai och slutligen om drottningens tjänare. Och det finns inget som förbinder dem med varandra. Faktum är att exempelvis berättelsen om Vita Sälen inte ens utspelar sig i djungeln. Alltsammans känns bara väldigt slumpartat och allmänt bisarrt, och jag kunde inte alls njuta av läsupplevelsen.

 

Överlag hade jag väldigt svårt för THE JUNGLE BOOK. Jag fastnade varken för språk, karaktärer eller handling. Klassiker i all ära, men den här boken är i min mening inte värd att lägga någon tid på. 

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout m.fl.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: –

Nyckelord: Novellsamling, förälskelser.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 314 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HMH Books for Young Readers.

 

 

 

 

MEET CUTE är en antologi med noveller av 14 populära ungdomsboksförfattare. Varje novell kretsar kring ett så kallat ”meet cute”, alltså första mötet mellan två karaktärer som kommer bli romantiskt involverade på något sätt.

 

Tyvärr var det här inte en bok för mig. Jag gillar verkligen konceptet och såg fram emot att ta del av de sockersöta mötena. Men novellerna är väldigt, väldigt korta och man hinner aldrig riktigt fastna för vare sig handling eller karaktärer. I samma sekund något började bli intressant, tog novellen slut och det fanns inget mer att läsa om det. Flera gånger tänkte jag undermedvetet att kapitlet efter skulle bli en fortsättning, men så var såklart inte fallet.

 

Och det är himla synd. Några av novellerna hade potential att bli supermysiga. Andra grundades på väldigt annorlunda koncept, och jag hade gärna läst vidare. Sen finns förstås även noveller som inte gav något alls, som bara… var. Men överlag led alla av det faktum att deras längd gjorde dem underutvecklade, påskyndade och klyschiga. Jag hade hellre sett en novellsamling med färre och lite längre noveller, än detta.

 

Allt som allt är MEET CUTE en novellsamling som inte ger intryck. Den fick mig inte att känna något, mestadels på grund av att novellerna aldrig hann etablera någon form av relation med läsaren.

 

 

BETYG: 4/10

FAKTA

 

 

 Jag är ett stort fan av berättelser om Sherlock Holmes, och har sett otaliga filmer och serier som kretsar kring den briljanta karaktären. Jag har emellertid inte läst den ursprungliga romanen av Arthur Conan Doyle, och såg den här grafiska romanen som en chans för mig att försiktigt ge mig in i det litterära territoriet.

 

Jag fastnade emellertid inte.

 

Som jag nämnde ovan gillar  konceptet och själva idén med Sherlock Holmes, men serieformatet fungerade inte för mig i det här fallet. Den känns oerhört… innehållsfattig. Karaktärerna är platta, och själva berättelsen är så pass förenklad att det känns lite snopet. Jag förstår också att en grafisk roman eller serietidning inte ska vara särskilt lång och komplex, men i förhållande till materialet och vad boken vill säga så känns det helt enkelt inte som en story lämpad för det formatet. Det är för få sidor och för få ord för att få till det snyggt. Jag hade förväntat mig mer.

 

Sen hade jag personligen hellre velat se handlingen berättad utifrån Sherlocks synvinkel. Nu är det Watson som styr, och fast det fortfarande är intressant så känns det som att det skapar ett avstånd till läsaren då vi inte alltid är där för att se allt utspelas genom egna ögon, utan snarare får det berättat för oss.

 

Allt som allt var jag inte särskilt förtjust i den grafiska versionen av EN STUDIE RÖTT. Jag vill däremot läsa originalversionen, och hoppas att det passar mig bättre.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Christina Lindström.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Adoption.

Nyckelord: Vänskap, funktionsnedsättning.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 271 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2018).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Det här är en sån bok som jag känner ”meh” för rakt igenom. Jag känner mig nästan skyldig för min neutralitet, för FINNS DET BJÖRKAR I SARAJEVO? är så himla hajpad. Jag tror inte att jag har sett någon som ogillat den. Men ja, i mina ögon är den överskattad.

 

Jag kan inleda med att jag förälskade mig i premissen när jag läste på bokens baksida. Jag såg fram emot en road trip-likande berättelse med ”coming of age”-tema och existentiella frågor i fokus. Dessvärre lät alltsammans bättre på pappret än vad det visade sig vara i verkligheten. Boken känns bara… platt. Den är underutvecklad och har så många sidparalleller att jag knappt vet vad den huvudsakliga handlingen är. Inget tar direkt mer fokus än något annat, vilket gör att berättelsen känns ostrukturerad och riktningslös. Var och en för sig är parallellerna intressanta, men tillsammans blir det rörigt. Och jag hade personligen velat slopa det romantiska inslaget och haft mer fokus på relationen mellan Charlie och Kevin.

 

Därtill tyckte jag att det var lite frustrerande med mängden tillbakablickar som vävs in i berättelsen. De avbryter de nutida parallellerna och gör läsningen något hackig. Med det sagt finns det mycket som jag tycker om också: vänskapstemat, gruppens härliga dynamik till varandra och Charlie som karaktär. Åh, vad jag tyckte om honom! Så oskyldig och härlig att läsa om!

 

Överlag gjorde FINNS DET BJÖRKAR I SARAJEVO? inget större intryck på mig. Jag tycker varken att boken är bra eller dålig: den bara är. Och tyvärr kommer jag att ha glömt bort den inom snar framtid.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Claire Legrand.
Svensk titel: –

Genre: Paranormal.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, alkoholkonsumtion.
Nyckelord: Monster, ömiljö, asexualitet, HBTQ

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 447 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Katherine Tegen Books.

 

 

 

Jag är så besviken. SAWKILL GIRLS var en av mina mest efterlängtade böcker, men den visade sig vara något helt annat än vad jag förväntat mig. Jag känner mig genuint ledsen nu när läsningen är över, då boken hade så mycket potential som aldrig utnyttjades!

 

Så. Jag gillade faktiskt boken i början. Premissen är riktigt häftig, karaktärerna utmanar normer kring sexualitet och kroppsideal, och stämningen är härligt kuslig. Men successivt går alltsammans utför, och SAWKILL GIRLS blir sakta men säkert till en förvirrande röra.

 

Det här är en udda bok. Det är ett som är säkert. Genomtänkt men slumpartad. Och fast jag verkligen gillade konceptet blev alltsammans snabbt alldeles för konstigt för mig. Och rörigt. Därtill började jag aldrig riktigt bry mig om karaktärerna, och jag hade väldigt svårt för Legrands språk. Hon håller sig med en rätt monoton ton, samtidigt som hon pyntar sina meningar med så pass många stilfigurer att det nästan känns pretentiöst. Ta följande mening som exempel, så förstår du säkert vad jag menar:

 

 

Därtill kan jag inte undgå att uppleva boken som lite tråkig. Tempot är långsamt, och fast saker händer gjorde de mig aldrig särskilt intresserad.

 

Överlag… SAWKILL GIRL var inte en bok för mig. Jag njöt inte av att läsa den, och fast den absolut har spännande inslag och ett fantastiskt koncept blev alltsammans för egendomligt för mig. Med allt slumpartat som händer, känns det nästan som en monsterthriller inspirerad av ALICE IN WONDERLAND.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Marie Rutkoski.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, romantik.

Traumatiskt innehåll: Slaveri, krig.

Nyckelord: Förbjuden kärlek.

Serie: The Winner's Trilogy #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 355 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2014).

Bokförlag: Square Fish.

 

 

Uh. THE WINNER’S CURSE är vad jag skulle kalla för ”sjukt överhajpad”. Jag förstår verkligen inte grejen med den. Visst, om jag hade läst den för sex år sedan då boken först publicerades och hade som flest läsare, hade jag sannolikt tyckt om den. Men för 24-åriga Melanie är det här för tramsigt.

 

Att boken beskrivs som en ”dödlig lek där allt står på spel” får mig nästan att kissa på mig av skratt. Den som skrev det måste ha varit hög. Boken har extremt lite action, få intriger och borde knappt få kallas fantasy. Romantikfokuserad fantasy, absolut, men inte renodlad fantasy. Det finns ingen magi, inga monster, utan fantasyaspekten är enbart att boken utspelas i en annan värld.

 

Hur som helst. Varför tyckte jag inte om THE WINNER’S CURSE? För det första är boken väldigt förutsägbar. Det är ofattbart enkelt att se alla pusselbitar i förväg, och att gissa sig till hur allt kommer att sluta är en barnlek. Allt drivs på ett väldigt uppenbart sätt mot slutmålet, med hjälp av såväl sammanträffanden som ologiska vändningar. Resultatet blir en väldigt forcerad och tråkig läsning.

 

För det andra saknar boken originalitet. Den har inte mycket till handling, klyschorna hopar sig och karaktärerna känns som… bleka skuggor. De är  platt utformade och fast jag verkligen ville tycka om dem kunde jag inte fastna. Därtill saknar romansen – vilket är bokens huvudfokus – trovärdighet. Jag blev inte alls övertygad av Kestrels och Arins känslor för varandra, och fann ingen kemi i scenerna de hade ihop.

 

Allt som allt är THE WINNER’S CURSE inte en bok för mig. Lättsam, javisst, men alldeles för innehållslös, tafatt och stereotypisk. Jag skulle inte gå så långt att kalla boken dålig, men den är som bäst extremt trivial. Jag kommer att läsa resterande delar i trilogin, men av pliktkänsla snarare än intresse.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Ari Folman, David Polonsky, Anne Frank.

Originaltitel: אנה פרנק - היומן הגרפי 

Engelsk titel: Anne Frank's Diary: the Graphic Adaption.

Genre: Biografi.

Traumatiskt innehåll: Folkmord, misshandel, svält.

Nyckelord: Andra världskriget, förintelsen, grafisk roman.

Serie: –

Längd: 154 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2017).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

 

Den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är baserad på den ursprungliga klassikern med samma namn, fast integrerar bilder i serieformat. Det är en vackert illustrerad och kraftfull läsning: betydligt mer ”quirky” än jag hade förväntat mig. Jag har inte läst originalet, och blev därför förvånad när jag upptäckte hur ”pratig” och gladlynt boken är. Missförstå mig inte: boken är mörk och fruktansvärd, men den har ett ljus som jag inte väntat mig. Anne Frank är intelligent och humoristisk, och oerhört inspirerande som individ.

 

Jag hade emellertid svårt för boken. Jag vet inte om det är formatet eller språket eller något annat, men jag kände inte någon samhörighet med karaktärerna. Och ärligt talat tyckte jag att läsningen var rätt tråkig. Får man säga så? Det känns hemskt att betygsätta och bedöma underhållningsvärdet i en berättelse som inte är fiktiv, men faktum är att jag helt enkelt var uttråkad under läsningen. Det som jag gillade mest var efterordet, där man får läsa om vad som hände efter Annes dagbok tog slut. Jag tror att den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är som bäst om man redan har läst den riktiga: att den fungerar bättre som kompanjon än en ersättare. Och då jag inte läst originalet, förlorade jag en hel del känsla och förståelse.

 

Överlag… Ja, jag vet inte. Som bok skulle jag sätta stämpeln ”okej”, men det känns som sagt oerhört fel i och med att den grundas på verkliga händelser. Är den viktig? Ja! Alla borde läsa den här eller originalboken någon gång i sitt liv. Kommer jag läsa den igen? Sannolikt inte.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Sandra Beijer.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, minderårig alkohol- och cigarettkonsumption, ätstörning.

Nyckelord: Skoldrama, popularitetstävling.

Serie: –

Längd: 182 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

 Jag ville verkligen gilla den här boken. Och till en början trodde jag att jag skulle göra det. För hallå, finns någon som kan skriva lika vackert som Sandra Beijer? Hennes sätt att uttrycka sig är ofattbart vackert: så okonstlat men ändå komplext, så enkelt men ändå ärligt och rått. Men det räckte inte hela vägen.

 

För det första hade jag väldigt svårt för karaktärerna, och då MELLAN OSS är en karaktärsdriven bok ställde det till med problem. Jag kunde inte alls relatera till dem och deras besatthet av att bli populära. Istället störde jag mig på deras ytlighet och deras omogna sätt att behandla varandra. Hallå, de är i sin unga tonår och tänker bara på killar och smink, och kastar bort sina vänner likt gårdagens sopor om det säkrar deras plats i hierarkin. Jag har inget minne av att jag eller mina klasskamrater var så, och jag kände absolut ingenting för karaktärerna på grund av det.

 

Något annat som är värt att nämna är att hur mycket jag än älskar Beijers språk, så blir det ibland påfrestande att ta del av. Det är så pass symboliskt och abstrakt och fragmentariskt att viss förvirring uppstår, och ibland blir det irriterande att behöva avläsa vad det är som faktiskt står bakom alla metaforer.

 

Överlag är jag… måttligt imponerad. MELLAN OSS är en vacker bok, men utan en engagerande handling eller sympatiska karaktärer. Helt okej att läsa en gång, men något som jag kommer att glömma väldigt snart.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordförsök, våld.
Nyckelord: Hovintriger.

Serie: The queen's thief #3.

Längd: 375 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2006).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

I syfte att ta tag i alla oavslutade bokserier som jag har här hemma, har jag börjat lotta vilken oläst fortsättning som jag ska läsa härnäst. Först ut i detta lilla experiment var THE KING OF ATTOLIA, och oh boy var det en dålig start.

 

THE KING OF ATTOLIA är extremt tråkig. Inte nog med att jag har svårt för hur boken är skriven. Det händer dessutom i princip ingenting under hela bokens gång. Det är den längsta boken hittills i serien, men den har knappt en tiondel av handlingen. Allt rör sig framåt i snigelfart, och jämför man karaktärernas läge i början och slutet av boken finns ingen direkt skillnad. Boken innehåller inte heller action, magi, krigsföring, mytiska djur eller något annat som man ofta förknippar med fantasygenren. Istället ligger fokus på långa konversationer och vardagliga företeelser. Och ärligt talat fick jag inte ut något av att läsa det.

 

Överlag är jag väldigt besviken. Jag hade höga förhoppningar på THE QUEEN’S THIEF-serien men vid det här laget kan jag inte kalla den annat än överskattad. Jag saknar personlighet och spänning, och känner hur jag dör lite på insidan när jag kommer på att jag fortfarande har tre böcker kvar innan jag är klar med serien.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Elizabeth Wein.

Svensk titel: Kodnamn Verity.

Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Nyckelord: Spion, flygvapen.

Serie: Code Name Verity #1.

Längd: 332 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Disney Hyperion.

 

 

 

Ugh. Jag trodde att CODE NAME VERITY skulle bli en ny favorit. Hallå, premissen låter ju galet bra! Men istället blev det årets första DNF (did not finish), och 180 sidor in i läsningen kände jag att livet är för kort för att slösa bort på tråkig litteratur.

 

CODE NAME VERITY är extremt långsam. För det första känns det som att boken aldrig kommer igång. Den har den en bruten kronologi, vilket innebär att den börjar när allt är som mest spännande för att sedan spola tillbaka tiden och rabbla om saker som jag inte alls brydde mig om. Vi får läsa om flygningar, redogörelser av flygplansmodeller och… oj, förlåt – somnade jag? Det händer ingenting och varje sida känns tung som bly, och tillsammans med mängden tekniska termer, slang och dialektala uttryck blev CODE NAME VERITY en riktig snooze-fest.

 

Kanske gav jag upp alldeles för lätt. Kanske blir boken bättre längre fram. Men jag ångrar inte att jag lade ifrån mig CODE NAME VERITY. Jag fastnade inte för karaktärerna. Jag fastnade inte för handlingen. Tempot dödade mig. Jag saknade hjärta. Jag bokstavligen kände energin lämna mig när jag läste. Så… nej. Vi får se om jag ger CODE NAME VERITY en ny chans om ett par år, men i dagsläget känner jag inget behov av att läsa vidare.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jerry Spinelli.

Svensk titel: –
Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: –
Representativt innehåll: –
Serie: Stargirl #1.

Längd: 186 sidor.

Publiceringsår: 2002 (org. 2000).

Bokförlag: Knopf.

 

HANDLING 

 

 

Jag ville verkligen tycka om STARGIRL. Jag har hört så mycket gott om boken och hade sett fram emot att läsa den i flera månader. Men det blev lite av ett magplask.

 

Låt mig börja med att skriva att jag tyckte om Stargirl som karaktär. Jag fastnade för hennes genuinitet och frihetskänsla, och inspirerades av hennes glädje. Hon för med sig ett himla fint budskap om att våga bryta normen och vara unik, och fick mig att vilja släppa loss lite mer och sluta bry mig om vad andra tycker. Med det sagt, känns hon inte som en riktig person. Trots en fantastisk personlighet, upplever jag henne som endimensionell och utan djup. Hon har inga som helst brister, är för obrydd när det kommer till andras hat och genomgår ingen direkt utveckling under bokens gång. Och förutom Stargirl, fanns faktiskt inte en enda karaktär som jag tyckte om.

 

Jag fastnade inte heller för handlingen. Finns det ens en ordentlig handling? Tempot är långsamt, det som händer saknar trovärdighet, språket imponerade inte på mig och överlag gjorde läsningen inget intryck. Det låter kanske hårt, men fast jag inte anser att STARGIRL är dålig tog det mindre än en timme för mig att glömma bort det jag läst.

 

Överlag är STARGIRL rätt ”meh”. Jag förstår varför en del personer tycker om boken, men för mig kändes den för innehållslös.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –
Genre: Grekisk mytologi, urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: –
Serie: Covenant #5.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag känner mig väldigt mättad på den här serien, och har nästan förlorat intresset helt. Tack och lov är SENTINEL den avslutande delen, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat läsa vidare. Boken är inte dålig, men väldigt trivial.

 

För det första gillar jag inte längre karaktärerna. I de första böckerna var de kick-ass, romantiska och roande. Men vid det här laget är de mest som gnälliga, svartsjuka småbarn. Triangeldramat mellan Alexandria, Aiden och Seth är oerhört tröttsamt, och jag önskar att alla bara kunde ta sig i kragen. För det andra har jag blivit lite less på interaktionen av grekisk mytologi. Jag har inget emot det per se, men att läsa om gudar som slåss vid karaktärernas sida blir i längden rätt fånigt. Sen tycker jag inte heller att det finns tillräckligt höga risker i boken. Eftersom döden byggs upp som ett paradis, reagerar jag med ”kul för dig” snarare än ”åh vad sorgligt” när någon avlider. Och just det faktum att det inte finns en emotionell punchline gör att helheten känns väldigt platt och intetsägande.

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till den här boken, och serien överlag. Jag gillar humorn och actionscenerna för det mesta, men tappade tålamodet med allt annat.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Morgan Rhodes.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: Falling kingdoms #3.

Längd: 407 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Razorbill.

 

 

 

Jag förstår inte riktigt hajpen kring FALLING KINGDOMS-serien. GATHERING DARKNESS är okej, men inte mycket mer än så. Handlingen är långt ifrån originell och trots att det finns intressanta sekvenser är utfyllnaden mellan dem för långa för att skapa engagemang. Jag saknar dessutom nyanser. Alltsammans känns förenklat, övertydligt och nästan lite barnsligt, som om författaren tror att jag inte kan tänka på egen hand. Gång på gång berättar hon att karaktärerna känner si och är så, istället för att visa det och sen låta mig som läsare uppleva det på egen hand. Det gör ärligt talat upplevelsen tröttsam och rätt utmattande.

 

Jag har också svårt för karaktärerna. Jag känner ingenting för dem. De är för enkla, för endimensionella. De har inte personligheter som får dem att sticka ut och de saknar det hjärta som behövs för att få mig att fastna. De är helt enkelt väldigt... basic. De finns där, men sporrar mig inte att ta reda på vad som kommer att hända.

 

Överlag är jag väldigt apatiskt inställd gentemot GATHERING DARKNESS. Jag känner ingenting annat än understimulans. Jag kommer att läsa bokens efterföljare, men det beror på att jag redan hunnit köpa hem hela serien snarare än att jag vill.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Lewis Carroll.

Originaltitel: Alice's adventures in Wonderland.

Svensk titel: Alice i Underlandet.

Genre: Nonsens, magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Alice's adventures in Wonderland #1.

Längd: 157 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1865).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

De som har läst ALICE IN WONDERLAND kan delas in i två grupper: de som älskar bokens nyckfullhet och de som tycker att den bara innehåller en massa strunt. Tyvärr tillhör jag den senaste. Jag förstår att bokens surrealism tilltalar många, men för mig kändes det bara som rappakalja. Det finns ingen konkret handling, ingen struktur. Istället består ALICE IN WONDERLAND av en handfull sporadiska händelser utan direkt samband. Händelserna är ologiska, allt motsäger sig och irrelevanta sånger tar förvånansvärt mycket plats. Och jag vet att det är meningen, men för mig blev det inte underhållande. Jag visste knappt vad jag läste.

 

Utöver all goja och svammel, hade jag dessutom svårt för språket som är gammeldags, och Alice som karaktär. Jag hade inte alls förväntat mig att hon skulle vara så mallig och högfärdig! Det blev riktigt påfrestande att läsa om henne, då jag majoriteten av tiden mest ville sätta henne på plats.

 

I slutändan kan jag konstatera att ALICE IN WONDERLAND inte är en bok för mig. Nonsens är roligt till en viss gräns, men jag vill ändå ha någon form av ordning på egendomligheterna.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Diana Wynne Jones.

Svensk titel: Trollkarlens slott (1988), Det levande slottet (2005).

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Howl's moving castle #1.

Längd: 429 sidor.
Publiceringsår: 2008 (org. 1986).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

Jag älskar Studio Ghibli. Särskilt de filmer som är regisserade av Hayao Miyazaki. Det var därför med stor förundran som jag lärde mig att HOWL’S MOVING CASTLE – av de mest omtyckta och välkända Studio Ghibli-filmerna – faktiskt baseras på en bok från 1986. Snabbt som attan klickade jag hem den, och i samma stund som paketet landade i min brevlåda påbörjade jag läsningen. Men. Jag är besviken. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna det, håller boken inte måttet.

 

Det finns mycket att gilla med HOWL’S MOVING CASTLE. Jag gillar konceptet med det rörliga slottet. Jag uppskattar den magiska atmosfären. Och jag tycker om karaktärerna: envisa Sophie, gåtfulla Calcifer och överdramatiska Howl. Ändå fastnade jag inte för boken. För det första hade jag svårt för språket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något med Jones sätt att beskriva saker och ting gick mig på nerverna. Därtill känns boken väldigt underutvecklad. Eller kanske snarare underförklarad. Vi får inte riktigt lära känna samhället och hur saker och ting fungerar, och jag saknar regler och riktlinjer för det magiska systemet. Bristen på tydlighet gör att det som händer känns slumpartat, och jag började aldrig riktigt bry mig.

 

Överlag… nej. All ära till filmversionen av HOWL’S MOVING CASTLE, men boken var inte något för mig. Jag kommer inte att fortsätta med trilogin.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: John Green, David Levithan.

Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson.

Genre: Contemporary.
Traumatiskt innehåll: Depression, alkohol, självmordstankar.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 360 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2010).
Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON levde inte upp till mina förväntningar. Skriven av två stora och individuellt begåvade författare och med en stark premiss, hade boken all potential till att bli lyckad. Men redan några sidor in, insåg jag att den inte skulle bli vad jag hoppats på.

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON är en karaktärsdriven bok, vilket är ironiskt med tanke på att mitt främsta problem med boken just är karaktärerna. Jag kände inte någon som helst samhörighet med dem och tröttnade snabbt på deras attityder. Både Will och Will (hehe) är extremt gråa och glädjelösa, och jag roades inte av att läsa sida upp och sida ner om hur de tyckte synd om sig själva.

 

Jag fastnade inte heller för språket. Trots att jag vanligtvis gillar såväl John Greens som David Levithans sätt att skriva, klaffade det inte riktigt här. Värst var den ena Wills perspektiv, som alltid skrevs med gemener. Så kallade ”små bokstäver” användes så väl i början av meningarna som vid namn, och trots att jag är införstådd i att det var ett medvetet val för att skapa effekt, blev det påfrestande att läsa.

 

Tyvärr är inte heller handlingen mycket att hurra över. Det händer faktiskt inte mycket alls. Jag ifrågasätter även trovärdigheten något. Ett exempel är mängden homosexuella i boken. Jag tycker att det är jättebra att författarna försöker representera HBTQ-personer, men i WILL GRAYSON, WILL GRAYSON känns det nästan överrepresenterat, som om i princip alla på skolan hade kommit ut. Och även om det kanske vore så att en stor andel på skolan var homosexuella, tror jag inte att alla hade varit öppna med det.

 

Överlag är jag mycket besviken på WILL GRAYSON, WILL GRAYSON. Den har sina stunder med klyftiga dialoger och en del humor, men allt som allt fick jag väldigt lite glädje av att läsa den här boken.

 

BETYG: 3,5/10

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Stormarnas imperium.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.
Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #5.

Längd: 689 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Bloomsbury children's books.

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen av EMPIRE OF STORMS med blandade förväntningar. Å ena sidan har jag verkligen tyckt om de senaste böckerna i serien. HEIR OF FIRE och QUEEN OF SHADOWS var riktigt bra. Samtidigt vet jag att det är något med Sarah J. Maas som jag har svårt för. Och tyvärr tog det överhanden i denna. EMPIRE OF STORMS framhävde sådant som jag ogillat i tidigare böcker och tryckte undan det som jag älskat. Resultatet? Stor tristess.

 

Något som påverkar hela läsupplevelsen väldigt negativt, är mitt förlorade intresse för karaktärerna. De är alldeles för många och svåra att hålla reda på, och är alldeles för olika sig själva. Jag är allt för att karaktärer ska utvecklas, men något har gått fel när de inte längre känns som samma personer. Dessvärre orsakade det stor apati från min sida, och jag brydde mig inte om vad som hände med vare sig protagonisten eller hennes vänner.

 

Sen har jag också problem med Sarah J. Maas sätt att skriva. Språket känns rätt krystat, lite som att hon försöker efterapa kända fantasyförfattare genom att använda "stora ord", men inte riktigt lyckas med resten. Handlingen känns underutvecklad och överkomplicerad på samma gång, och blir lätt överdramatisk och sötsliskigt sentimental. Lösa trådar binds samman på ologiska sätt och absurda sammanträffanden försonas i desperata förklaringar om att det var "ödet". Det blir nästan fånigt, och gör att helheten inte känns särskilt välplanerad.

 

Jag blev också frustrerad av alla klyschor, och trots att många av bokens sexscener var oerhört heta, kunde jag inte låta bli att himla med ögonen åt det faktum att så stort fokus i EMPIRE OF STORMS läggs på manliga féer och deras muskulösa kroppar.

 

Överlag är jag måttligt imponerad av EMPIRE OF STORMS. En del scener är spännande, några andra får det att pirra till i magen av sexuella skäl, men allt som allt är det en rätt medioker läsning. Boken har förhållandevis lite innehåll och det var påfrestande att ta del av de onödigt invecklade sidospåren. Och eftersom EMPIRE OF STORMS är så pass lång, kändes det nästan som tortyr att ta sig framåt den ena händelselösa sidan efter den andra.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #5.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

 

Jag är riktigt besviken på THE GOLDEN TOWER. Den sista delen i en serie ska, enligt mig, också vara den som gör störst intryck. Det är i den sista delen där allt drar ihop sig; där vi som läsare äntligen får ta del av den rafflande upplösningen som tidigare böcker laddat upp inför. Men i mina ögon tar MAGISTERIUM-serien ett stort steg tillbaka i denna bok, och det som började riktigt lovande avslutas i en stor antiklimax.

 

THE GOLDEN TOWER är den svagaste delen i serien, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag älskade de första böckerna i serien och såg fram emot att se såväl handlingen som karaktärerna utvecklas. Men där MAGISTERIUM en gång var unik, finns nu bara ett gäng stereotyper kvar. All komplexitet har försvunnit. Handlingen är långsökt, karaktärerna bleka och tempot långsamt. Istället för spännande strider och hänförande avslöjanden, får vi ta del av fåniga kärleksdraman och småaktiga problem i skolan. Boken är inte alls lika väl sammanhållen som jag hade velat, och jag störde mig på mer än vad jag vill erkänna.

 

Det som frustrerar mig mest med THE GOLDEN TOWER är att allt har tonats ner. Det som en gång var storslaget har ersatts av mindre engagerande kopior. Istället för spännande strider har vi obetydligt drama på skolnivå. Istället för fantastisk gruppdynamik har vi gnällande karaktärer som knappt går att känna igen. Och istället för en överdådig skurk i klass med Lord Voldemort har vi en liten yngel lik en uppmärksamhetskåt Draco Malfoy. Jag känner helt enkelt ingenting längre, utan plöjde mig igenom boken utifrån ett desperat hopp om att serien kanske kanske kanske skulle återgå till sin forna glans.

 

Överlag är THE GOLDEN TOWER alltså en väldigt medioker avslutning på MAGISTERIUM-serien. Både Cassandra Clare och Holly Black kan bättre än det här.

 

BETYG: 4,5/10