FAKTA

Regissör: Chris Renaud, Yarrow Cheney.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 26 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Patton Oswalt, Kevin Hart, Harrison Ford, Eric Stonestreet, Jenny Slate, Tiffany Haddish, Lake Bell, Dana Carvey, Bobby Moynihan.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

THE SECRET LIFE OF PETS 2 är en lättsam familjefilm i samma anda som sin föregångare. Det är sött, det är fluffigt och det är så där lagom underhållande. Tittaren behöver inte direkt anstränga sig för att hänga med i svängarna, utan det är bara att luta sig tillbaka och slötitta på det som händer, vilket kan vara perfekt efter en lång dag på jobbet.

 

Jag känner mig relativt neutral gentemot THE SECRET LIFE OF PETS 2. Å ena sidan är den smårolig. De sekvenser som går att relatera till och som känns ”trovärdiga” är förvånansvärt underhållande, och jag kom på mig själv med att fnissa åt Max veterinärskräck, Chloes påverkan av kattmynta och Gidgets besatthet av ett leksaksbi. Filmen har dessutom bra röstskådespelare, fina animeringar och utstrålar en härlig värme. Den är också lagom lång.

 

Samtidigt anser jag inte att THE SECRET LIFE OF PETS 2 bjuder på något utöver det vanliga. Utöver de relaterbara scenerna som kretsar kring djuriskt beteende, känns det som en dussinfilm. THE SECRET LIFE OF PETS 2 håller sig inom ramen för vad vi är vana vid, vilket blir bra men inte särskilt minnesvärt. Äventyret som sådant är rätt tråkigt, och metoderna för att skapa spänning känns billiga. Därtill blir filmens humor ibland lite för larvig, och de svaga sidparallellerna ger ett något spretigt intryck.

 

Överlag är THE SECRET LIFE OF PETS 2 en trevlig och lagom underhållande familjefilm. Det är emellertid inte något som jag som vuxen kommer att titta på om och om igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Jon Favreau.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, John Oliver, James Earl Jones, John Kani, Afre Woodard, Keegan-Michael Key, Seth Rogen, Beyoncé, Billy Eichner, Donald Glover.

Releasedatum: 2 december 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

Live action-versionen av LEJONKUNGEN är underbar. Alltså på riktigt, jag älskade den!

 

Filmen är näst intill identisk med originalet från 1994 och jag skulle kalla det för en modern tappning av samma klassiska berättelse snarare än en nytolkning. Scen för scen är sig lik. Det är väldigt få nya saker som tillförs, men ärligt talat så föredrar jag det så. Originalet är så pass starkt att det inte behöver revideras. Det finns humor, det finns tragedi och det finns lite av varje däremellan. Det som har ändrats rent innehållsmässigt anser jag faktiskt är åt det bättre. Mestadels är det scener som har förlängts något för att ge förklaringar och skapa en sammanhängande logik som är nödvändig när filmen ska upplevas som mer trovärdig.

 

Det som gör mig mest imponerad med LEJONKUNGEN är emellertid det estetiska. Filmen är sjukt snyggt gjord. Makalöst vackra vyer, fotorealistiska djur, enastående musik… Jag satt hänförd från början till slut och fick bokstavligen gåshud av upplevelsen. Allt är som en enda stor skimrande pärla som trollbinder med sin glans och jag känner mig lycklig över att ha tagit del av den.

 

Tycker jag alltså att live action-versionen av LEJONKUNGEN är perfekt? Bättre än originalet? Nej, det tycker jag inte. Den är fantastiskt vacker och en upplevelse i särklass, men det finns saker att kritisera. För det första tycker jag inte att rösterna till Scar och hyenorna är lika bra som i originalet. De fungerar, men har inte alls samma hotfulla underton i sig. För det andra visar djuren inte lika mycket känsla. Det här är egentligen något som jag inte stör mig på, men som jag känner är värt att nämna. Eftersom alla djur är ämnade att se realistiska ut, blir deras ansiktsuttryck inte lika uttrycksfulla som i det tecknade originalet. Å ena sidan gillade jag det, för det hade onekligen sett lustigt ut annars. Samtidigt måste jag medge att jag inte berördes lika starkt.

 

Överlag är jag väldigt glad över att ha sett live action-versionen av LEJONKUNGEN. Den är spännande, rolig och allmänt känslofylld. Och dessutom sjukt snygg, det får du inte glömma. Det är utan tvekan en av de vackraste filmerna som jag har sett i år.

 

BETYG: 8/10

 

FAKTA

Regissör: Jake Castoerna, Sam Liu.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 46 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jerry O'Connell, Rebecca Romijn, Rainn Wilson, Rosario Dawson, Nathan Fillion, Christopher Gorham, Matt Lanter, Shemar Moore, Jason O'Mara.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en sammanslagning av DC-filmerna THE DEATH OF SUPERMAN (2018) och REIGN OF THE SUPERMEN (2019). Det är alltså två filmer i en, kan man säga.  Eftersom jag var medveten om detta när jag startade filmen kunde jag se var brytpunkten mellan de båda filmerna var någonstans. Men övergången är sömlös och utan tidigare kunskap om att det är två filmer som har satts ihop till en är det inget som man tänker på.

 

 

I mina ögon blir THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN emellertid för lång. För mig, som inte är ett inbitet DC-fan, blir det tradigt att följa karaktärernas upptåg i nästan tre timmar. Inte ens de mest spännande actionscenerna kompenserar för det faktum att nästan halva dagen gick åt att se filmen. Jag tror personligen att mitt intresse hade bibehålls bättre om jag hade sett de separata filmerna vid två olika tillfällen och på så sätt ”spridit ut” det.

 

Med det sagt tycker jag ändå att THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en gedigen film. Snyggt animerad, med minnesvärda karaktärer och bra röstskådespelare blev det en kul tittarupplevelse. Om du tycker om de animerade DC-filmerna tycker jag absolut att du ska ge den en chans. För mig blev det bara lite mycket av det goda.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Danny Boyle.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Himesh Patel, Lily James, Sophia Di Martino, Ed Sheeran, Kate McKinnon, Ellise Chappell.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

YESTERDAY är en sån där lagom småputtrig romantisk komedi. Med en kreativ premiss, varm humor och ett smått satiriskt budskap är det helt klart en film värd att se. Skådespelarna är duktiga, stämningen mysig och trots att det inte blev några asgarv för min del fick filmen mig att må bra.

 

Det finns emellertid saker som jag stör mig på, och som drar ner YESTERDAY som helhet. För det första är karaktärerna lite för enkla, och jag hade gärna velat se dem utvecklas lite mer för att få publiken att verkligen fastna. För det andra är tempot ibland rätt långsamt, och en del av klyschorna som filmen innehåller är rätt påfrestande. Vissa scener är äckligt glättiga och förutsägbara, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Detta handlar emellertid bara om korta snuttar här och där, och om man tittar på det stora hela så är filmen charmig och härligt annorlunda.

 

Allt som allt är YESTERDAY en harmlös romantisk komedi, med flera sköna hits från The Beatles. Om du behöver en djupsinnig handling och komplexa karaktärer, är det inte en film för dig. Men om du istället är ute efter att se en lättsam och smått komisk hyllning till den klassiska popgruppen, rekommenderar jag YESTERDAY varmt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Jon Watts.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Jon Favreau, Cobie Smulders.
Releasedatum: 18 november.

Distributör: Universal Sony.

 

Efter händelserna i AVENGERS: ENDGAME måste Spider-Man kämpa mot nya hot i en värld som har förändrats för alltid.

 

 

 

 

 

Överlag är jag inte ett fan av superhjältefilmer. Jag tycker att de ofta är innehållslösa, med lite annat än hjärndöd action och stereotypiska karaktärer. Det är därför med stor häpnad som jag konstaterar att jag tyckte riktigt mycket om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Alltså, som i riktigt mycket. Jag satt som klistrad till skärmen under hela filmens gång och väntar nu med spänning på fortsättningen.

 

 

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME är den perfekta popcorn-rullen, med en fin balans mellan action, drama och humor. Den är så där lagom spännande, med rafflande actionscener som effektivt höjer hjärtfrekvensen utan att det någonsin känns som att de tar över och blir slentriala. De ser dessutom riktigt bra ut. Ärligt talat är jag överlag imponerad över det visuella arbetet. Effekterna är så galet snygga att det inte finns ord som gör dem rättvisa. De känns nytänkande och oerhört kreativa.

 

Sen måste jag förstås även nämna skådespelarna, som gör himla bra ifrån sig. Den goda stämningen mellan dem lyser genom skärmen och tillsammans med det rappa manuset gör deras dynamiska samspel att karaktärerna blir älskvärda och tilldragande. En extra stor eloge till Tom Holland och Zendaya. Jag är ett stort fan av den ursprungliga SPIDER-MAN-trilogin med Tobey McGuire och Kirsten Dunst, men ärligt talat så har de mött sina kämpar. Holland och Zandaya har en helt annan kaxighet och oskuldsfullhet som jag älskar, och deras kemi går inte att tvivla på.

 

Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Filmen är lättsam men actionfylld; rolig men spännande; varm men berörande. Helt klart värd att se! Filmen slutar dessutom i en cliffhanger som gör att sitter som på nålar efter en fortsättning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Dome Karukoski.

Genre: Drama, krig, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicholas Hoult, Lily Collins, Colm Meaney, Harry Gilby, Laura Donnelly, Guillermo Bedward.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

TOLKIEN var inte vad jag hade förväntat mig, och jag måste medge att jag är besviken. Filmen är inte dålig men gjorde inte heller särskilt stort intryck, vilket är himla tråkigt med tanke på att jag älskar såväl Tolkiens fiktiva verk som livshistoria.

 

Filmen känns som en i mängden. Trots att J.R.R. Tolkien levde ett väldigt unikt liv, sticker filmen inte ut från andra biografier. Den känns vinklad för att passa den moderna mallen för biografier, och det gör den såväl förutsägbar som tom. För trots att det är intressant att följa de olika skedena i J.R.R. Tolkiens liv, är min upplevelse att TOLKIEN bara skrapar på ytan och att det finns mycket mer att utforska i författarens liv. En djupdykning i hans vänskapsrelationer, ett mer framträdande förhållande med Edith och en mer komplex analys av hans psykiska ohälsa hade gett filmen det där lilla extra.

 

Det finns emellertid mycket som jag tyckte om med filmen. För det första är filmen fantastiskt snyggt gjord. Fotot är utsökt och effekterna grymma. Jag gillar dessutom hur fantastik-element blandas med verkligheten. Till exempel får vi se Smaug och vyer från Midgård sammanvävt i första världskriget, som ett sätt att betona vad som inspirerat den berömda författaren i skapandet av hans verk. Förövrigt uppskattade jag också den varma stämningen, den lättsamma relationen mellan Tolkien och hans vänner och att vi i eftertexterna får läsa mer om vad som hände sen. Faktum är att det var det som gjorde störst intryck på mig: eftertexterna. De vackra bilderna, den fina musiken och den information som tillhandahålls träffade mig rakt i hjärtat och gjorde mig nästan tårögd. Men samtidigt som jag värderade detta högt, kan jag tycka att det är skevt att eftertexterna var den delen av filmen som berörde mig mest.

 

Överlag är TOLKIEN okej. Den är lite för ytlig och lite för återhållsam för min smak, men en fungerande biografi. Jag är glad över att ha sett den, men kommer inte att titta på den igen. Jag blev däremot väldigt sugen på att läsa om SAGAN OM RINGEN-böckerna.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 7 tim 43 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Johnny Galecki, Jim Parsons, Kaley Cuoco, Simon Helberg, Kunal Nayyar, Melissa Rauch, Mayim Bialik, Kevin Sussman,.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Den tolfte säsongen av THE BIG BANG THEORY är också den sista, och det är med en bitterljuv känsla som jag tar farväl till serien. Det känns underligt att den plötsligt är borta, efter alla dessa år. Men trots att jag redan saknar de charmiga karaktärerna, vet jag djupt inom mig att det var dags. För bortsett från några småfniss här och där, är det främst min sentimentalitet och nostalgi för serien som gör att jag uppskattar avsnitten i den här säsongen.

 

Misstolka mig inte, den tolfte säsongen är inte dålig. Tvärt om så är den varm och lättsam och så där lagom småputtrig. En enkel och tillfredsställande må bra-serie. Men jag kan inte undgå att jämföra den med säsongerna från seriens början. Du vet, de som fick oss att skratta så högt att det hördes ända ut på gatan? De som skilde sig åt från mängden och stack ut med sin intelligens? Den tolfte säsongen underhåller, men den fick mig aldrig att skratta. Serien har blivit som ”alla andra” slentriala komedier, vilket inte innebär att den är dålig men att humorn numera faller rätt platt. Det är främst den redan etablerade kärleken för karaktärerna som gör avsnitten värda att se, och trots att mitt hjärta sväller över av lycka när jag ser avsnitten kan min hjärna inte undgå att poängtera att nej, det jag ser är egentligen inte särskilt bra.

 

Överlag är den tolfte säsongen av THE BIG BANG THEORY helt okej. Lite urblekt foto och lata handlingsspår, men har du följt serien så här långt ska du självfallet se hur allting avslutas. Och tro mig, om du är ett äkta TBBT-fan kommer inte ett öga lämnas torrt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Justin Copeland, Sam Liu.

Genre: Action, tecknat.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rosario Dawson, Jeffrey Donovan, Marie Avgeropoulos, Kimberly Brooks, Ray Chase, Michael Dorn.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

WONDER WOMAN: BLOODLINES har blivit bemött med hård kritik, främst från fans som väntat i över tio år på en efterföljare till den omtyckta originalfilmen. Och visst förstår jag dem: om jag hade väntat ett decennium på det här, ja då skulle jag också ha blivit besviken. Som tur är, visste jag inte ens om den här filmens existens förrän nu. Därför är det lättare för mig att se WONDER WOMAN: BLOODLINES för det som den är: lättsam underhållning. Och fast det inte blev en ny favorit, tyckte jag ändå att den var kul att se på.

 

 

För det första tycker jag väldigt mycket om Diana, alltså Wonder Woman, som karaktär. Jag gillar hennes sympati, hennes ovana med ”riktiga” världen och hennes sjuka förmåga att sparka röv. För övrigt har filmen bra röstskådespelare, lagom spännande actionsekvenser och riktigt snygga animeringar.

 

Å andra sidan är handlingen som sådan inte särskilt engagerande. Filmen håller sig till den klassiska superhjälte-mallen, vilket känns lite lat samtidigt som händelseförloppet blir väldigt förutsägbart. Klyschor och ostiga dialoger tar plats istället för nytänkande idéer, vilket gör att WONDER WOMAN: BLOODLINES känns aningen innehållslös i förhållande till sin (ändå korta) speltid.

 

Överlag tycker jag att WONDER WOMAN: BLOODLINES är okej. Det är en ruggigt snygg film, med lagom mycket spänning. Om du inte bryr dig om en trivial handling, lär du tycka om denna. Om du däremot har väntat i tio år på att se den här filmen… ja, då kan du räkna med att bli besviken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: F. Gary Gray.

Genre: Science fiction, action, komedi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Kumail Nanjiani, Liam Neeson, Emma Thompson, Rebecca Ferguson, Rafe Spall, Lauren och Larry Bourgeois.

Releasedatum: 28 oktober 2019.
Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Starka skådespelarprestationer, påkostade effekter och häftiga gadgetar gör MEN IN BLACK: INTERNATIONAL till en minnesvärd och lagom underhållande actionkomedi. Jag har faktiskt inte sett någon av de tidigare MEN IN BLACK-filmerna, men ämnar göra det efter denna. Det var helt enkelt en kul film. Tempot är högt, karaktärerna härligt kaxiga och de läckra actionsekvenserna kombineras skickligt med inslag av lättsam humor. Jag gillar’t.

 

 

Det finns dock några saker som jag störde mig på. För det första är MEN IN BLACK: INTERNATIONAL väldigt klyschig och förutsägbar. Filmen har vändningar, men alla är enkla att se komma långt innan de faktiskt äger rum. För det andra är handlingen lite väl enkel, på gränsen till tunn. Och hur slående effekterna och actionscenerna än är, går det inte att bära upp en film enbart på det. MEN IN BLACK: INTERNATIONAL hade behövt lite mer komplexitet, lite mer originalitet och betydligt mer intrycksfulla skurkar.

 

Överlag tycker jag om MEN IN BLACK: INTERNATIONAL. Det är en enkel film, ja, men en skitbra popcorn-rulle som definitivt underhåller för stunden.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Daniel Minahan.

Genre: Western, drama.

Längd: 1 tim 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Olyphant, Ian McShane, Molly Parker, Paula Malcomson, W. Earl Brown, Dayton Callie, Kim Dickens, Anna Gunn, Brad Dourif, John Hawkes.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

Ahem. Jag vet inte riktigt hur smart jag var som efterfrågade den här filmen som recensionsexemplar. Jag var lat och kollade inte upp tillräckligt mycket bakgrundsinformation om filmen för att förstå att DEADWOOD: THE MOVIE är en direkt fortsättning på tv-serien, ämnad att avrunda alla lösa trådar likt ett långavsnitt. Visst var jag medveten om att filmen skulle utspela sig efter serien, men jag hade trott att den skulle vara fristående. Det är den inte, och jag hängde inte alls med i det som hände. Därför blir den här recensionen rätt orättvis, och jag kommer inte att betygsätta filmen.

 

Det är en nödvändighet att se tv-serien DEADWOOD innan du ser DEADWOOD: THE MOVIE. I alla fall om du vill få ut något av filmen. Karaktärerna presenteras inte eftersom det är underförstått att vi redan känner dem. De olika handlingsspåren återintroduceras inte eftersom det är förväntat att vi redan vet vad som har hänt. Så om du – precis som jag – inte har sett något av tv-serien, blir det inte särskilt underhållande. Jag fastnade inte över huvudtaget, men det beror som sagt inte på filmens kvalité utan för att den inte sade mig någonting.

 

Det som jag kan säga är att filmen ser väldigt bra ut. Fotot, färgvalen, kostymerna… det hela är riktigt snyggt gjort. Dessutom syns många välbekanta skådespelare i de olika rollerna, vilket jag tycker om. Jag vill tro att jag hade tyckt om DEADWOOD: THE MOVIE om jag hade sett tv-serien, men något sådant går förstås inte att säga med säkerhet.

 

Det här är alltså ett fall där jag – trots att jag har sett filmen – inte kan uttala mig huruvida den är bra eller inte. Från perspektivet av någon som aldrig har sett tv-serien håller den inte måttet, men jag tillhör inte heller den tilltänka målgruppen. Så för säkerhets skull rekommenderar jag att du tittar på DEADWOOD: THE MOVIE och gör en egen bedömning, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.

 

BETYG: –

FAKTA

Längd: 5 hr 21 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

CHERNOBYL är den typen av serie som får tittaren att sitta med munnen öppen i ett tyst "wow". Det här är andra gången som jag ser den, och trots att jag nu visste hur avsnitten skulle fortlöpa var jag minst lika hänförd nu.

 

CHERNOBYL är minst sagt en enastående produktion – utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen sedan tidigare. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den. 

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i CHERNOBYL kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

CHERNOBYL är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. CHERNOBYL är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Sylvain Neuvel.

Originaltitel: Only human.

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, rasism, cancer.

Representativt innehåll:  –

Serie: Themisfilerna #3.

Längd: 388 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Brombergs.

 

 

THEMISFILERNA har tagit världen med storm. Och det med all rätt. Det är en fantastisk serie. Originell. Tankeväckande. Mittenboken – GUDARNA VAKNAR – är en av mina favoritböcker. Någonsin. BARA MÄNNISKA avslutar serien, och följer paralleller i två olika tider. Några av kapitlen utspelas direkt där GUDARNA VAKNAR slutade, andra följer efterdyningarna nio år senare. Precis som tidigare delar i serien, berättas historien med hjälp av dagsboksanteckningar, rapporter och transkriptioner från intervjuer snarare än vanlig prosa.

 

BARA MÄNNISKA är en tillfredsställande avslutning på THEMISFILERNA. Boken är spännande och minst sagt intressant. Jag gillar bokens analytiska grund, hur den väcker existentiella frågor och hur den utforskar utomjordiskt liv. Jag gillar den satiriska tonen, att boken ifrågasätter vår sociala struktur och på så sätt blir mycket relevant i modern tid. Jag gillar att den får läsaren att tänka efter och att den får en att bedöma värdet av mänskligt liv. Alltsammans är så genomtänkt, så snyggt utformat, att det är svårt att riktigt förstå hur mycket tankeverksamhet som måste ligga bakom arbetet. Jag är så sjukt imponerad av Sylvain Neuvel.

 

Jag har emellertid lite klagomål. För trots att jag gillar BARA MÄNNISKA och tycker att boken utgör ett bra avslut på serien, anser jag samtidigt att det är THEMISFILERNAS sämsta del. För det första saknar jag mysterieaspekten som driver de andra två böckerna. För det andra känns BARA MÄNNISKA nästan lite… överflödig. Det händer inte lika mycket som tidigare och den episka spänningen tar ett steg tillbaka och blir mer småskalig. Karaktärerna som vi följer är inte lika intressanta, och inte lika mycket står på spel. Med det sagt är boken som sagt fortfarande läsvärd, men var beredd på att serien redan haft sin höjdpunkt.

 

Allt som allt är BARA MÄNNISKA ett bra avslut på en fenomenal serie. Föregångaren GUDARNA VAKNAR kommer emellertid att förbli min favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 tim 5 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Action.

Skådespelare: Andrew Koji, Olivia Cheng, Jason Tobin, Joanna Vanderham, Dianne Doan, Kieran Bew, Dean Jagger, Tom Weston-Jones, Hoon Lee, Kenneth Fok, Langley Kirkwood, Christian McKay.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

När jag först hörde talas om tv-serien WARRIOR kändes den för bra för att vara sann. Med skaparna bakom BANSHEE, regissören till FAST & FURIOUS, ett manus baserat på texter skrivna av den avlidna legenden Bruce Lee och hans egen dotter som producent, såg jag en risk att de många starka rösterna som är inblandade i produktionen skulle skapa en salig röra. Talespråket går trots allt ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” av en anledning. Men WARRIOR är riktigt bra, och de olika stilarna som de medverkande för med sig smälter samman oerhört fint.

 

WARRIOR är en genreöverträdande serie. Den kan både beskrivas som kinesisk action, amerikanskt drama och western. Asiatisk kultur kombineras med 1800-talets amerikanska främlingsfientlighet och förtryck, som i sin tur kombineras med såväl romantik som RAMBO-liknande våld. Det är blodigt, det är rått, men det är himla snyggt gjort.

 

Serien känns dessutom väldigt påkostad. Manuset är genomtänkt, fotot utsökt och musiken ljuvlig. Actionscenerna är välkoreograferade och skådespelarna gör ett rysligt bra jobb ifrån sig. Tillsammans gör alla komponenter WARRIOR till en atmosfärisk och riktigt vräkig serie.

 

Överlag är den första säsongen av WARRIOR en mycket lovande början på serien. Definitivt över förväntan. Visst har den några klyschor, men det är en petitess. Om du är sugen på en spännande och intrigfylld serie med asiatiskt inflytande, är WARRIOR perfekt för dig.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sofia Fritzson.

Engelsk titel: –

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Omnämnande av dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 237 sidor.
Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Lavender Lit.

 

 

TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER är den perfekta romanen att läsa för att hamna i julstämning. Det är en mysig och stämningsfull roman som beskriver vinterns praktfullhet på ett nästan förföriskt sätt. En varm atmosfär skapas med hjälp av kärleksfulla karaktärer och målande beskrivningar av väldoftande fudge, ståtliga julmarknader och krispiga snölandskap. Det var nästan som att jag kunde känna värmen från brasan och sötman från den gryniga kolan, så välbeskrivet är det.

 

Det här är en snabbläst och lättsam roman, med bra flyt på texten och lagom tempo. Det är enkelt att komma in i handlingen, och bokens stora hjärta gör den svår att lägga undan. Det är överlag en trivsam och hemtrevlig må bra-bok, som får mig att längta efter såväl julen som sötsaker. Jag har emellertid några småsaker att kritisera. För det första är händelseförloppet väldigt förutsägbart, och det är inte alls svårt att gissa sig till hur alltsammans slutar. För det andra löser sig allting i min mening lite för enkelt, vilket ger en bitterljuv känsla av antiklimax. Saker och ting faller på plats för snyggt helt enkelt, vilket blir klyschigt. Sist men inte minst hade jag gärna velat se boken lite längre. I samma stund som det känns som att TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER börjat komma igång ordentligt, är den plötsligt slut.

 

Allt som allt tycker jag om TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER. Året börjar närma sig sitt slut och det är dags att börja tagga ordentligt inför julen. Och hur kan man bättre hamna i stämning, än att läsa något så här mysigt?

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Gary Dauberman.

Genre: Rysare, skräck.

Längd: 1 tim 45 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace, Madison Iseman, Katie Sarife, Michael Cimino.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Det här är inte min typ av film. Jag har ingenting emot skräck. Tvärtom, så har verk som HALLOWEEN och AMERICAN HORROR STORY tagit mig med storm. Men jag fixar inte dussin-skräcken. De massproducerade rysarna som pruttas ut på löpande band och saknar såväl originalitet som intressant handling. Och tyvärr och ANNABELLE COMES HOME den typen av film som inte alls blev engagerande att se på.

 

 

ANNABELLE COMES HOME är en film som man snabbt glömmer bort. För det första är hela konceptet med en ondskefull docka och bleka karaktärer som gör dumma beslut extremt uttjatat. För det andra känns det som att i princip inget av vikt händer. Filmen proppar in det ena skrattretande monstret efter det andra och bygger hela tiden upp mot jumpscares som aldrig riktigt kommer. Klyschorna radas upp efter varandra och förutsägbarheten är ett faktum. Det blev mer spännande att slö-scrolla genom mitt instagramflöde, och i grund och botten är det enda jag minns i efterhand att det var ett herrans massa skrikande.

 

Så allt som allt...ANNABELLE COMES HOME var inte för mig. Filmen är vare sig läskig eller obehaglig, utan ärligt talat bara tråkig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: John Green, David Levithan.

Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson.

Genre: Contemporary.
Traumatiskt innehåll: Depression, alkohol, självmordstankar.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 360 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2010).
Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON levde inte upp till mina förväntningar. Skriven av två stora och individuellt begåvade författare och med en stark premiss, hade boken all potential till att bli lyckad. Men redan några sidor in, insåg jag att den inte skulle bli vad jag hoppats på.

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON är en karaktärsdriven bok, vilket är ironiskt med tanke på att mitt främsta problem med boken just är karaktärerna. Jag kände inte någon som helst samhörighet med dem och tröttnade snabbt på deras attityder. Både Will och Will (hehe) är extremt gråa och glädjelösa, och jag roades inte av att läsa sida upp och sida ner om hur de tyckte synd om sig själva.

 

Jag fastnade inte heller för språket. Trots att jag vanligtvis gillar såväl John Greens som David Levithans sätt att skriva, klaffade det inte riktigt här. Värst var den ena Wills perspektiv, som alltid skrevs med gemener. Så kallade ”små bokstäver” användes så väl i början av meningarna som vid namn, och trots att jag är införstådd i att det var ett medvetet val för att skapa effekt, blev det påfrestande att läsa.

 

Tyvärr är inte heller handlingen mycket att hurra över. Det händer faktiskt inte mycket alls. Jag ifrågasätter även trovärdigheten något. Ett exempel är mängden homosexuella i boken. Jag tycker att det är jättebra att författarna försöker representera HBTQ-personer, men i WILL GRAYSON, WILL GRAYSON känns det nästan överrepresenterat, som om i princip alla på skolan hade kommit ut. Och även om det kanske vore så att en stor andel på skolan var homosexuella, tror jag inte att alla hade varit öppna med det.

 

Överlag är jag mycket besviken på WILL GRAYSON, WILL GRAYSON. Den har sina stunder med klyftiga dialoger och en del humor, men allt som allt fick jag väldigt lite glädje av att läsa den här boken.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Längd: 7 tim 11 min.

Antal avsnitt:

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, rysare.

Skådespelare: Sarah Paulson, Evan Peters, Billie Lourd, Adina Porter, Leslie Grossman, Cody Fern, Emma Roberts, Cheyenne Jackson, Kathy Bates, Frances Conroy, Jessica Lange, Angela Bassett.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

AMERICAN HORROR STORY är en ostadig serie. Varje säsong är fristående och utforskar ett helt eget tema, och varje säsong varierar i kvalité. Det finns de som är riktigt bra, och så finns det de som är katastrofalt dåliga. Det var därför med viss tveksamhet som jag började titta på AMERICAN HORROR STORY: APOCALYPSE. Men det visade sig vara en förvånansvärt bra säsong. Kanske till och med den bästa hittills?

 

 

Det är svårt att beskriva APOCALYPSE. Det är en oerhört säregen serie, inte likt något annat som jag tidigare har sett. Till en början var det något negativt, då de många parallellerna upplevdes som såväl spretigt som överdrivet, utan någon sammanhängande logik. Ärligt talat var jag nära att ge upp ett tag, då jag inte alls förstod det som jag såg. Dessutom innehöll början en hel del troper som jag hatar. Men allteftersom ökade min förståelse för händelserna, och i samband med det även mitt engagemang och respekt för seriens skapare. Troperna förklaras och försonas, och när slutet var ett faktum blev jag minst sagt imponerad av hur alltsammans knöts ihop.

 

Kort och gott kan jag beskriva AMERICAN HORROR STORY: APOCALYPSE som en bisarr, mystisk, rolig och riktigt spännande serie. Den har ett bra tempo, sjukt medryckande musik och en fantastisk förmåga att få tittaren att vilja se mer hela tiden för att få reda på hur allt hänger ihop och kommer att sluta. Dessutom är skådespelarna fantastiska, inte minst Kathy Bates som är riktigt underhållande i rollen som grym satanist. Jag tycker också mycket om att APOCALYPSE knyter samman med några av seriens tidigare säsonger: MURDER HOUSE och COVEN. Detta inte bara genom lösa referenser och gästskådespelare, utan genom att faktiskt bygga vidare på deras handlingar och förena dem. Det hela är oerhört snyggt gjort.

 

 

Överlag är jag riktigt förvånad. Jag gillar ju inte ens AMERICAN HORROR STORY i vanliga fall, men tyckte riktigt mycket om APOCALYPSE. Jag gillar att den är sin egen och tänker utanför ramen, och jag gillar hur den fick mig att både skratta och sitta som på nålar efter svar. Bra gjort, riktigt bra gjort.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Death on the Nile.

Genre: Mystik, kriminalare, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Förföljelse, mord, avundsjuka.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #17, Colonel Race #3, fristående.

Längd: 360 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1937).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

Det är rätt fantastiskt hur DÖDEN PÅ NILEN, trots 82 år på nacken, med lätthet överträffar moderna romaner inom genren. Jag, som vanligtvis skyr deckarberättelser och mysterier som pesten, är fullkomligt förälskad. Ursäkta mitt språk, men fy fan vad Agatha Christie är bra!

 

DÖDEN PÅ NILEN är en noggrant konstruerad och genomtänkt pusseldeckare, och en personlig favorit när det kommer till Christies verk. Genom spännande intriger, oförutsägbara vändningar och intelligent gömda ledtrådar håller hon läsaren på helspänn från början till slut. Detektiven Poirot är lika charmig och härligt självgod som alltid, och själva mysteriet är mer komplext än någonsin tidigare.

 

Något som jag tycker väldigt mycket om med DÖDEN PÅ NILEN, är att boken har något längre uppbyggnad än vad Christie vanligtvis erbjuder. Hennes böcker brukar inledas pang på, ofta med ett mord redan i första kapitlet. Men DÖDEN PÅ NILEN tar tid på sig att bygga upp intriger, ge läsaren bakgrundsinformation och låta oss lära känna samtliga inblandade karaktärer. Det är inte förrän nästan halvvägs igenom som själva mordet som är mysteriets utgångspunkt sker. Och vid det laget är vi redan så pass fäst vid karaktärerna och involverad i deras konflikter att det hela blir väldigt skakande.

 

Överlag njöt jag som en katt i solen av att läsa DÖDEN PÅ NILEN. Boken har inte några tillkortakommanden, utan är rent utav briljant. Den innehåller en oerhört stark karaktärsensemblé och en upplösning som gav mig tillfredsställelse att leva på i flera dagar. Det är ett spännande mysterium, där slutet är omöjligt att gissa sig till. Ändå känns allt så logiskt och noga avvägt när sanningen avslöjas.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Simon Kinberg.

Genre: Science fiction, action.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: James McAvoy, Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alexandra Shipp, Evan Peters, Kodi Smit-McPhee, Jessica Chastain.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Många har sett fram emot X-MEN: DARK PHOENIX. Parallellen om Jean Grey och hennes mörka alter ego är något som vi sett tidigare, men THE LAST STAND blev inte väl emottagen och ända sedan dess har fans suktat efter en nytolkning. Är den tolfte installationen i X-MEN svaret på deras böner?

 

Dessvärre är X-MEN: DARK PHOENIX allt annat än en fågel fenix som reser sig ur askan. Det är snarare en pannkaka som landat i en sorglig hög på golvet efter att någon med för stora ambitioner försökt göra en snygg vändning i luften. Filmen hade behövt mer eftertanke och framför allt planering för att bli en hit. Som den är nu känns den lat genomförd och massproducerad. Handlingen är tunn, upplägget spretigt och det finns ett överflöd med action. Tidigare filmer i franchisen har såväl berört som engagerat, men X-MEN: DARK PHOENIX väcker inget annat än apati. Karaktärerna som vi tidigare älskat känns urvattnade, och jag kunde inte förmå mig att bry mig om dem längre. Mycket beror på manuset, då replikerna är krystade och sidkaraktärerna inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Men att se uttryckslösa skådespelare som Sophie Turner, Alexandra Shipp och Kodi Smit-McPhee slakta de charmiga karaktärerna, får mitt hjärta att värka av saknad efter de ursprungliga skådespelarna.

 

X-MEN: DARK PHOENIX ska däremot ha en eloge för sin estetik. Effekterna är helt fabulous. Bara något så litet som att Jeans hår alltid flyter omkring som i vatten är oerhört tilltalande. Jag har också hört att filmen följer sitt källmaterial mer troget än THE LAST STAND: något som jag personligen inte kan uttala mig om eller bryr mig om, men som kanske är viktigt för någon av er. Summan av kardemumman är helt enkelt att allt ser bra ut på pappret, men när det kommer till själva utförandet är det inte alls särskilt bra.

 

Så nej, jag var inte ett fan av X-MEN: DARK PHOENIX. Jag skulle lätt se THE LAST STAND tio gånger i rad, framför att se denna en gång till. Den är inte dålig, bara väldigt… meh. Blek antagonist, ihålig handling och riktigt intetsägande karaktärer. Definitionen av förlorad potential.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Guy Ritchie.

Genre: Äventyr, familj, fantasy.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Will Smith, Mena Massoud, Naomi Scott, Marwan Kenzari, Navid Negahbam, Nasin Pedrad.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Som du säkert redan vet, har Disney valt att storsatsa på live action-adaptioner av deras klassiska filmer. Och filmbolaget har kommit med några riktiga succéer, däribland SJÖNHETEN OCH ODJURET och DJUNGELBOKEN. Men ALADDIN är långt ifrån succé.

 

Låt oss börja med det som jag tycker att ALADDIN har gjort rätt. Vad sägs om färgsprakande miljöer, utsökta kostymer och riktigt svängig musik? Och Will Smith är i en klass för sig. Robin Williams kan aldrig ersättas i rollen som Anden, men Will Smith gör ett riktigt bra jobb och lyckas göra karaktären till sin egen. Han är den som håller filmen uppe och som bidrar med såväl charm som professionalitet.

 

För övrigt gjorde filmen emellertid inte ett särskilt positivt intryck. Många av dialogerna är krystade och filmen är alldeles för lång. Live action-versionen är ungefär 40 minuter längre än originalet, men har inget extra innehåll som motiverar den utökade speltiden. Resultatet blir att en del sekvenser känns relativt tråkiga.

 

Mitt största problem med filmen är emellertid valet av skådespelare. Eller lättare sagt, valet av en specifik skådespelare: Marwan Kenzari, som spelar Jafar. Jag säger inte att han är en dålig skådespelare, men han är helt fel för den här typen av roll. Jafar ska vara hotfull och skrämmande, men Kenzari är snarare komisk i sin tolkning. Han överspelar på ett nästintill löjligt sätt, och klarar inte av att bära upp ALADDIN i rollen som filmens antagonist. Det känns snarare som att han provspelar för rollen som skurk för en Nickelodeon-film. Ett riktigt magplask blir det, och tyvärr drar hans porträttering ner filmen som helhet rejält.

 

Överlag känns nytolkningen av ALADDIN medioker; inte alls lika bra som originalet. Filmen har några riktigt bra scener (hallå, framförningen av ”Prins Ali” är spektakulär!), men tyvärr är mitt helhetsintryck rätt ”meh”.

 

BETYG: 5/10