FAKTA

Regissör: Dean Deblois.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Jay Baruchel, America Ferrera, F. Murray Abraham, Cate Blanchett, Gerald Butler, Craig Ferguson, Jonah Hill, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Wiig, Kit Harington.

Releasedatum: 8 juli 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

HOW TO TRAIN YOUR DRAGON: THE HIDDEN WORLD är den tredje och avslutande långfilmen I franchisen. Och precis som sina föregångare är den lätt att tycka om. Karaktärerna är charmiga, animeringarna riktigt snygga och musiken välkomponerad. Det är helt enkelt en välgjord film, och ett måste att se för dig som uppskattat ettan och tvåan.

 

 

Denna tredje installation är emellertid inte min favorit, mest för att handlingen faller lite platt. Den ekar tomt på innehåll och når inte riktigt fram till tittaren med sitt engagemang. Den har inte riktigt ”det”. Dessutom innehåller THE HIDDEN WORLD fler klyschor än vad vi är vana vid att se, och de många sidospåren upptar lite väl mycket tid.

 

Överlag är HOW TO TRAIN YOUR DRAGON: THE HIDDEN WORLD bra. Väl utförd och mysig, men kanske inte det mest imponerande som jag har sett.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 6 hr 40 min.

Antal avsnitt: 8 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Action, thriller.

Skådespelare: John Krasinski, Wendell Pierce, Ali Suliman, Dina Shihabi, Haaz Sleiman, Karim Zein, John Hoogenakker, Abbie Cornish, Kevin Kent, Emmanuelle Lussier Martinez.

Releasedatum: 1 juli 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

När jag startade det första avsnittet av Jack Ryan var jag beredd på att bli besviken. Det låter kanske som en negativ inställning att ha vid starten av en ny serie, men min erfarenhet med actionserier har inte varit den bästa. Just den genren är ofta en ”hit-eller-miss” för mig. Vissa serier – som Homeland och 24 – har imponerat enormt. Merparten brukar emellertid vara repetitiva och nästan slentriala – och därav mindre roande att se på. Men den första säsongen av Jack Ryan var bra. Riktigt bra.

 

Har du sett någon av Jack Ryan-filmerna? Jag har tittat på en eller två stycken, och tyckt att de varit helt okej – men en i mängden. Tv-serien sticker emellertid ut. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och vändningarna många. Den ena spännande händelsen efter den andra avlöser varandra, och när eftertexterna efter varje avsnitt börjar rulla uppstår ett omedelbart begär att genast se ett till. Serien är atmosfärisk och komplex, och väldigt underhållande att ta del av.

 

 

Den första säsongen av Jack Ryan är förvånansvärt bra. Den må se ut som din typiska actionserie, men den har så mycket mer hjärta och själ – och spänning – än vad första ögonkastet avslöjar. Om du gillar spion- eller terroristserier rekommenderar jag denna varmt. Det är en av årets hittills bästa serier.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Peder Nääs Sundemyr.

Engelsk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Fristående.

Längd: 188 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.

 

Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.

 

Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: David Levithan.

Originaltitel: Someday.

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, oprovocerat våld, funktionsvariation.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Jag, En #3.

Längd: 443 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

David Levithan är något alldeles särskilt. Han är extraordinär, oöverträffad. Genom ett poetiskt språk, och unikt tankesätt får han ett av de starkaste narrativen som går att hitta inom Young Adult. Det finns en tveklös skönhet och sanning i hans ord, och jag imponeras av hur enkelt Levithan drar i läsarens hjärtsträngar. NÅGON DAG må inte vara lika stark som JAG, EN men det är en helsikes fortsättning.

 

Nu för tiden liknar de flesta böcker varandra i något avseende. Harry Potter startade en trend med ”den utvalda”. Twilight banade väg för övernaturlig romantik. Och The hunger games gav upphov till en lång rad dystopiska romaner som knappt går att skilja från varandra. Att hitta något originellt, något banbrytande, inom litteraturen är numera en förlorad kamp. Med några få undantag. Böckerna i JAG, EN-serien är inte likt något annat som jag har läst. Levithan har kommit på en fullständigt unik idé och utvecklat den till ett strålande koncept. Det är nytt, fräscht och minst sagt beroendeframkallande.

 

Det bästa med NÅGON DAG och resterande delar av JAG, EN-serien är emellertid Levithans förmåga att inkludera. Karaktären En byter kropp varje dag. Han somnar i kroppen hos en person, för att sedan vakna upp i en annan. För en enda dag tar han över personens liv, och vem han hamnar hos är alltid slumpmässigt. Rik, fattig. Ljus- eller mörkhyad. Man, kvinna. Individer med olika sexuella läggningar och med funktionsvariationer. Det spelar ingen roll. Plötsligt är En i deras kropp, tar del av deras minnen och ser livet ur deras synvinkel – samtidigt som han själv alltid förblir densamma. Det låter kanske inte som något speciellt, men tro mig när jag skriver att det är en ögonöppnare. En ser människan bakom kroppens skal. Hen uppvisar stor förståelse och empati för omvärlden, och får läsaren att reflektera över irrelevansen med ras, ekonomiska skillnader och genus. Genom En ger Levithan ett helt nytt perspektiv på livet och vad som faktiskt är viktigt. Han ifrågasätter normer, för existentiella reflektioner och framför ett nytänkande genusperspektiv som verkligen fastnar. Många tankar väcks, och när sista sidan är läst inges en känsla av att boken är viktig. Dyrbar. Något för alla att ta del utav.

 

Det enda som jag stör mig på med NÅGON DAG är själva romansen. Relationen mellan En och Rhiannon var gullig i första boken, men tar här lite för mycket plats. Berättelsen är så pass stark att den klarar sig bra på egen hand, och tyvärr går mycket potential förlorad på grund av att det romantiska förhållandet ligger i fokus. För att göra det hela värre är relationen dessutom relativt klyschig, vilket betonar det faktum att den faktiskt inte är behövlig.

 

Som helhet är NÅGON DAG bra. Inte riktigt lika bra som JAG-EN, men fortfarande en pärla. Boken berör och frammanar viktiga reflektioner, och är definitivt läsvärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Barry Jenkins.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kiki Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris, Colman Domingo, Ebony Obsidian, Michael Beach, Diego Luna.

Releasedatum: 24 juni 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

IF BEALE STREET COULD TALK måste vara årets hittills vackraste film. En drömlik idyll byggs upp av ett utsökt foto, med effektfulla kontraster och rika miljöer som vibrerar av liv. Alltsammans är enkelt och sparsamt, men samtidigt stilfullt och med en outgrundlig mänsklighet inbäddad i scenerna. Det är som att se poesi personifierad. Allt det vackra förstärks dessutom av den varma kärlekshistorien och den ömma dynamiken mellan medlemmarna i Tishs familj, och hamnar i en behaglig kontrast till den mörkare parallellen om främlingsfientlighet och fördomar.

 

Det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i IF BEALE STREET COULD TALK. Filmen börjar rätt intetsägande, och på grund av utfyllnadsscener och ett långsamt tempo gjorde jag snabbt bedömningen att filmen skulle floppa. Tack och lov hade jag fel, för inom kort ryckte den upp sig och började leverera. Berättelsen i sig är kraftfull och berörande, och jag imponerades av skådespelarnas prestationer. Jag gillar hur de lågmält kunde förmedla en känsla och ett budskap genom kroppsspråk och blickar, snarare än att alltid verbalisera det i ord. Det gav filmen mer styrka. En annan sak som jag tyckte om med filmen, var att inte alla svar levereras på silverfat. Till exempel är slutet öppet för egna tolkningar, vilket jag alltid tyckt är ett spännande koncept så länge det utförs väl. Och det gör det här.

 

Jag har emellertid några klagomål. IF BEALE STREET COULD TALK hade kunnat bli oerhört kraftfull, men det känns som att den hålls tillbaka lite. Den vill skildra en historia om rasism och fördomar, men håller sig från att visa det i form av verkningsfulla scener. Utöver detta är filmen stundtals lite väl predikande, speltiden något för lång och karaktärerna hade mått bra av ytterligare komplexitet.

 

 

Som helhet är IF BEALE STREET COULD TALK bra. Jag gillar den lågmälda tonen, och skönheten i det vackra berättandet. Det är synd att känslorna inte når ända fram, för potential fanns för denna film att bli årets pärla.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Cliff Rathburn, Charlie Adlard.

Originaltitel: The sorrowful life.

Genre: Skräck, dystopi.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, tortyr, mord.

Representativt innehåll: –

Serie: The walking dead #6.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2007).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Totalt jävla mörker är seriens starkaste volym hittills. Med intressanta karaktärer, snygga illustrationer och en förvånansvärd spänning lyckades den engagera mig från början till slut. Och herrejisses vad volymens titel stämmer överens med innehållet. The walking dead har alltid varit mörk – men här tas brutaliteten ett steg längre. Vi får bland annat ta del av en väldigt grafisk tortyrscen mellan Michonne och Guvernören. Personligen gillade jag det. Eller ”gillar” är kanske fel ord, men allt våld bidrog till ett ökat tempo och att jag inte kunde släppa taget om boken.

 

Det finns emellertid några saker som gör att Totalt jävla mörker tappar styrka. För det första har jag generellt svårt att helhjärtat förälska mig i grafiska romaner. Det är förstås inte den här bokens fel, men påverkar min uppfattning av innehållet. För det andra upplever jag många av sidkaraktärerna som tråkiga. Michonne, Rick och Guvernören älskar jag. De är fascinerande. Men resterande karaktärer… not so much. Den tredje och sista anledningen till att Totalt jävla mörker inte blev en fullpoängare, är att scenerna hoppar rätt abrupt mellan varandra, vilket tar udden av varje scen och blir något förvirrande.

 

Allt som allt är Totalt jävla mörker överraskande bra. Jag har inte varit särskilt förtjust i tidigare volymer, men nu är jag riktigt sugen på att läsa vidare.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Phil Johnston, Rich Moore.

Genre: Animerat, familj, äventyr.

Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: John C. Reilly, Sarah Silverman, Gal Gadot, Taraji P. Hensson, Jack McBrayer, Jane Lynch, Alan Tudyk, Ed O'Neill, Sean Giambrone, Timothy Simons, Flula Borg.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

Jag är väldigt besviken på Röjar-Ralf kraschar internet. Det är inte en dålig film, men jag hade förväntat mycket mer. Och det är synd, för potentialen finns där. Jag gillar verkligen konceptet och tycker att det är roligt att se karaktärerna hoppa mellan olika spel och appar. Dessutom är animeringarna riktigt snygga, och några av karaktärerna rätt charmiga. Men själva utförandet av filmen hade kunnat vara bättre, och som jag ser det blir Röjar-Ralf kraschar internet en missad chans.

 

Jag hade först och främst önskat en starkare handling. Röjar-Ralf kraschar internet har några roliga scener – exempelvis när alla Disneyprinsessorna samlas – men för det mesta är filmen faktiskt rätt trivial och tråkig. Det mesta har vi sett förut. Filmen innehåller dessutom otaliga klyschor, ett förutsägbart händelseförlopp och rätt barnsliga skämt. Att fokus också ligger på produktplacering snarare än handling är en stor miss.

 

Allt som allt är Röjar-Ralf kraschar internet rätt ”meh”. Filmen är småmysig, men inte mycket mer än så. Den har förhållandevis låg kvalité om man jämför med Disneys andra filmer, och ärligt talat uppskattade jag personligen The emoji movie mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The burning maze.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:

Serie: Apollon #3.

Längd: 438 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.

 

Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.

 

Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Yorgos Lanthimos.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Olivia Colman, Rachel Weisz, Emma Stone, Faye Daveney, James Smith, Mark Gatiss, Willem Balby.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

Jag instämmer inte med de hyllande omdömena som har kastats mot The favourite. Kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare”, men faktum är att jag överlag har svårt för Lanthimos filmer. De är för pretentiösa och speglar inte alls min smak när det kommer till underhållning.

 

The favourite är ingenstans en dålig film, men det alltför många saker som jag stör mig på. Otydlig handling, skrikiga karaktärer och irriterande musik är bara några av dem. Visst har filmen några bisarrt komiska scener, men i sin helhet präglas The favourite av dödlig tristess. Den är för lång, för långsam och för underlig. Det känns synd att skriva med tanke på de duktiga skådespelarna och det snygga fotot, men ärligt talat är The favourite en av de tråkigaste filmerna som jag sett hittills i år.

 

Allt som allt är The favourite en film för dig som har uppskattat Lanthimos andra verk, exempelvis The killing of a sacred deer. Dessvärre är den typen av drama inte i min smak.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Längd: 7 hr 40 min.

Antal avsnitt: 8 avsnitt + långfilmen Winter at Downton Abbey.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McGovern, Sophie McShera, Maggie Smith, Penelope Wilton.

Releasedatum: 25 januari 2012.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

Den andra säsongen av Downton Abbey är till och med bättre än den första. Det finns ingen tvekan om att det är tidernas starkaste kostymdrama: det är ett faktum snarare än en åsikt. Säsongen har mer drama, fler intriger och större konsekvenser än tidigare. Såväl karaktärer som handling utvecklas, och som tittare är det rent utav njutningsfullt av att se alltsammans drivas framåt på ett sådant genomtänkt sätt. Bravo, är allt jag har att säga.

 

 

Fast serien fortfarande har mycket värme, humor och charm skiljer sig tonen väldigt mycket från den första säsongen. Avsnitten är tyngre och dystrare i och med att vi får ta del av såväl scener i skyttegravarna som efterdyningarna av kriget. Explosioner, lemlästade kroppar och sargade ansikten hamnar i stor kontrast till den annars gemytliga serien, vilket gör att det hela känns så mycket verkligare.

 

Det finns inte så mycket mer att skriva. Den andra säsongen av Downton Abbey är briljant. Lugn och harmonisk, men ändå spännande. Vacker och underhållande, men ändå hjärteknipande. Skådespelarna gör utomordentligt bra ifrån sig, och när allt ställs på sin spets visar serien att den utan ansträngning kan ta över både tv-rummet och tittarens liv.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Charles Martin Smith.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Ashley Judd, Jonah Hauer-King, Edward James Olmos, Alexandra Shipp, Chris Bauer, Berry Watson, Wes Studi, Bryce Dallas Howard, John Cassini.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

A dog’s way home baseras på den fristående boken med samma namn av W. Bruce Cameron, författaren till succén A dog’s purpose. Det är en småmysig må bra-film, men jag kan dessvärre inte påstå att den passar hela familjen. Det känns nämligen som att A dog’s way home riktar sig mot betydligt yngre tittare än mig själv. Kanske är det klyschorna och det förutsägbara händelseförloppet, kanske är det de mediokra skådespelarna som glättigt levererar sina publiker – oavsett vad det beror på så kändes filmen alldeles för omogen för att underhålla mig.

 

Jag ville verkligen tycka om A dog’s way home. Filmer om djur är das shit, och ofta spelar det ingen roll hur väl utförda de är: jag älskar dem ändå. Men A dog’s way home tar inga risker, och den försöker alldeles för mycket med att göra en emotiv påverkan. Det känns som att varje scen är uppbyggd för att väcka sentimentalitet och få tittaren att gråta, vilket fick motsatt effekt hos mig. Det kändes för uppenbart, nästan billigt.

 

Den övergripande känslan som A dog’s way home förmedlar är ”fejk”. Den känns inte äkta.  Den tar billiga genvägar och snöar in på enkelt stereotyper. Animeringarna ser ofta oäkta ut, och hur mycket jag än avgudar Bryce Dallas Howard som skådespelare så passar inte hennes röst till att konkretisera hunden Bellas tankar – den är för överdramatisk, för ständigt uppspelt.

 

 

Som helhet kan jag inte ge A dog’s way home ett bättre betyg än ”okej”. Den var småtrevlig att titta på, men inte mer än så. Jag kan tänka mig att boken som filmen baseras på är desto bättre, främst för att animeringar och skådespelare inte kan dra ner tryckta ord.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: George Tillman Jr.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Amandla Stenberg, Regina Hall, Russell Hornsby, Anthony Mackie, Issa Rae, Algee Smith, Sabrina Carpenter, K.J. Apa, Dominique Fishback.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 The hate u give är baserad på succéboken från 2017 med samma namn, skriven av Angie Thomas. Det är en film med flera starka teman, och ett tydligt budskap: hat genererar hat och våld föder våld. Trots allt som mänskligheten har genomlidit genom tiderna, är det ett budskap som än idag är viktigt att förmedla. Och The hate u give gör det bra. Filmen uppmuntrar till reflektion, och vissa scener berör djupt.

 

Helheten hade emellertid potential till att lämna ett större intryck, för trots ett starkt koncept och god grundidé faller filmen kort. Den är lite för lång och lite för ytlig. Jag hade gärna velat att The hate u give gått mer in på djupet vid konflikterna, samt breddat Starrs personlighet genom att ge henne en mer solid bakgrund. Nu är det som vi ser okej, men jag hade blivit mer emotivt påverkad och känslomässigt involverad om The hate u give vågat ta ut svängarna lite mer.

 

Under filmens gång syns flera välkända ansikten på skärmen. Huvudrollen spelas av stjärnskottet Amandla Stenberg, som bland annat synts i filmer som The hunger games och Everything, everything, medan sångerskan Sabrina Carpenter samt Riverdale-hunken K.J. Apa tittar förbi i några mindre roller. De levererar allesammans bra, men i likhet med resten av filmen också något intetsägande.

 

Allt som allt är The hate u give helt okej. Jag gillar det som jag ser, men det faktum att allt hålls på en ”lagom” nivå gör filmen relativt lätt att glömma.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Victoria Aveyard.

Originaltitel: War storm.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.

Representativt innehåll: -

Serie: Röd drottning #4.

Längd: 672 sidor.

Bokförlag: Modernista.

 

 

 

 

 

 

Vad får du för associationer av titeln Krigsstorm? När jag hör bokens namn, ser jag vilda strider och förödande förluster framför mig. Hjärtkrossande alliansskiften och häpnadsväckande sista möten. Det som jag däremot inte anknyter titeln Krigsstorm med, är tristess.

 

Den sista delen i Röd drottning-kvartetten föll mig inte i smaken. Kanske har jag mig själv att skylla, för jag gav mig in i läsningen med en naiv förhoppning om att de två senaste böckerna i serien kanske inte var så dåliga som jag mindes. Men innerst inne visste jag att jag ljög för mig själv, och trots att jag förväntade mig skit blev jag ändå besviken.

 

Krigsstorm är extremt långsam. Tänk dig en snigel på ett rullande löpband: ungefär så snabbt tog berättelsen sig framåt. I förhållande till det absurda sidantalet har boken väldigt lite innehåll. Det är så pass mycket utfyllnad och ordbajsande att jag nästan undrar om Aveyard var tvungen att nå en viss längdgräns. Flera gånger var jag nära på att avbryta läsningen, men jag valde att stå ut ifall att det skulle bli bättre. Det blev det inte.

 

Till romanens försvar, så finns bra delar. Särskilt kapitlen som handlar om Maven. Men som helhet var Krigsstorm en otroligt oengagerade läsning för mig, och jag brydde mig inte om något som hände. Den enda glädje som boken skänkte mig, var frihetskänslan när sista sidan äntligen var utläst.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Regissör: Travis Knight.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 54 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr, John Cena, Jason Drucker, Pamela Adlon, Stephen Schneider, Ricardo Hoyos, John Ortiz.

Releasedatum: 20 maj 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

Jag är inte förtjust i Transformers. Explosioner, lättklädda kvinnor och krigsrobotar har aldrig varit min grej. Det är därför med stor förvåning som jag medger att jag faktiskt gillade Bumblebee.

 

Bumblebee är en så kallad ”prequel”, som alltså utspelar sig innan de ursprungliga filmerna. Dessutom har Michael Bay lämnat sin post som regissör, och gett facklan vidare till Travis Knight. Det var ett beslut som i min mening verkligen gynnade franchisen. Visst innehåller filmen biljakter och slagsmål typiskt för just Transformers, men det är inte i filmens centrum. Istället har fokus skiftat till karaktärerna, vilket ger Bumblebee större hjärta än någon av de tidigare delarna.

 

Karaktären Bumblebee är fantastisk. Trots att han är helt och hållet gjord i CGI, gör hans expressiva uttryck och barnlika charm det svårt att inte bli förtjust. Han bidrar också med en hel del humor, och hur mycket det än svider att medge att jag roats av en Transformers-film, måste jag erkänna att jag skrattade högt flera gånger. Även Charlie, som spelas av jordnära Hailee Steinfeld, är lätt att fastna för, och tillsammans utgör de en fängslande duo.

 

Bumblebee är en lyckad film. Genom att ta fokus från action och explosioner, lyckas filmen nå ut till en betydligt bredare målgrupp än resterande Transformers-filmer, utan att spänningen på något sätt blir lidande. Trots klyschor och några logiska luckor underhölls jag av filmen, och i min mening är det en av de starkaste delarna i franchisen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

 

 

 

 

 

Förrädarens guld – andra delen i den omåttligt populära Mortal engines-serien – går mycket upp och ner. Vissa delar är riktigt spännande, medan andra är så tråkiga att jag var nära att DNF:a (läs: did not finish) boken.

 

Bokens främsta styrka är själva konceptet. Världen är kreativt uppbyggd, och jag gillar verkligen idén med vandrande städer som äter upp varandra på jakt efter reservdelar och förnödenheter. Att de olika städerna – rovstäder, parasitstäder, jaktstäder och bytesstäder – dessutom likställs med djurrikets hierarkier, är riktigt intelligent. Det är ett koncept som, om det utförts rätt, hade kunnat bli en fantastisk succé.

 

Dessvärre är framställningssättet inte det bästa. Händelseförloppet är förutsägbart och ärligt talat rätt tråkigt. Jag hade också svårt för Reeves sätt att skriva. Hans övertydliga beskrivningar och överanvändning av adjektiv framstår nästan som barnsligt. Jag ser också en tendens att ”berätta istället för visa”. Vi får aldrig riktigt själva bilda oss en uppfattning om hur karaktärerna är, baserat på det vi ser. Istället får vi deras personligheter berättat för oss, vilket bidrar till tristessen och framställer dem som underutvecklade.

 

Något annat som jag störde mig på är det omogna dramat. Förrädarens guld är proppad med kärleksgnabb, kommunikationsmissar och klyschiga scener där skurkarna berättar om sina planer med motiveringen att karaktärerna ”snart ska vara fiskmat”. Det händer inte bara en utan två gånger under bokens gång, och känns som ett billigt knep att informera läsaren om sådant som hade varit mer spännande att upptäcka på egen hand.

 

Som helhet är Förrädarens guld rätt ”meh”. Konceptet är fantastiskt, men utförandet gör det inte rättvisa.

 

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Neil Burger.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 2 hr 5 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Bryan Cranston, Kevin Hart, Nicole Kidman, Aja Naomi King, Jahi Di'Allo Winston, Genevieve Angelson, Golshifteh Farahani, Tate Donovan, Julianna Margulies.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

The upside är baserad på den kritikerrosade, franska filmen En oväntad vänskap från 2011. Det är emellertid en nytolkning, vilket innebär att konceptet är detsamma medan utförandet skiljs åt. Originalmanuset följs inte till punkt och pricka, utan frångås emellanåt för att testa på nya vägar.

 

 

The upside har, precis som En oväntad vänskap, en fantastisk energi.  Relationen mellan Phillip och Dell utstrålar sådan härlig energi och livsglädje att jag som tittare blir alldeles varm inombords. Och hur mycket jag än gillar François Cluzet och Omar Sy som spelade huvudrollerna i originalfilmen, kan jag inte undgå att bli minst lika förtjust över Bryan Cranston och Kevin Hart. Särskilt Kevin Hart, faktiskt. Jag har alltid förknippat honom med överdrivna och oseriösa komedier, men här får Hart landa i ett mer komplext sammanhang som ger honom chansen att visa att han kan mer än att bara rabbla upp klyschiga ”one liners”.

 

Om man ska jämföra The upside med En oväntad vänskap, är den största skillnaden genrétillhörigheten. Originalet är ett renodlat drama, medan nytolkningen lutar mer åt att vara en komedi. Det finns förstås både för- och nackdelar med detta, men personligen uppskattade jag förändringen. Jag gillar verkligen humorn i The upside, och att se Dell försöka hantera sin förändrade vardag fick mig att skratta gång på gång. På bekostnad av den ökade andelen komik, har The upside emellertid inte riktigt samma eller emotionella tyngd som En oväntad vänskap. Konflikterna i filmen slätas över mer dramat överskuggas av den lättjefyllda stämningen. Det är som sagt inget som jag störde mig på, men det kan vara bra att ha i åtanke när du själv väljer vilken version du vill se. Min officiella rekommendation är dock att du tittar på båda.

 

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om The upside. Jag fastnade verkligen för karaktärerna och den lättsamma stämningen, och uppskattade den komiska touchen. Om du tyckte om En oväntad vänskap, så borde du absolut se den här också.

BETYG: 7,5/10