FAKTA

Författare: Ta-Nehisi Coates.

Originaltitel: The Water Dancer.

Genre: Magisk realism, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Drunkningsolycka, rasism, slaveri, svält.

Nyckelord: Frihetskamp, magiska krafter.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 406 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

 

 

Det här är en väldigt kontroversiell åsikt, men jag tyckte inte om VATTENDANSAREN.

 

Den fångade aldrig mitt intresse. Trots att jag såg potential och träffades av vissa sceners intensitet, blev jag aldrig intresserad av det som försiggick. Detta på grund av flera anledningar.

 

1. Det utsmyckade språket. Det finns så många metaforer och så många onödiga detaljer att själva berättelsen skuggas över. Jag kunde ibland läsa ett stycka och helt glömma vad som hände för att fokuset låg på annat.

 

2. De underutvecklade karaktärerna. Vi får inte veta mycket om dem och jag kunde inte relatera till protagonisten.

 

3. Tempot. Herregud så långsamt!

 

4. Den magiska realismen. Jag hade föredragit om VATTENDANSAREN varit renodlad, historisk fiktion utan fantastiska element. Det tog bort allvarligheten och passade helt enkelt inte med berättelsen.

 

Överlag så förstår jag varför många tycker om den här boken. Men den var inte för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: Beverly, right here.

Genre: Realistisk fiktion.

Traumatikt innehåll: Dödsfall av djur, sexuella övergrepp.

Nyckelord: Vänskap, rymma hemifrån.

Serie: Three rancheros #3.

Målgrupp: Äldre barn.

Längd: 220 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Lilla piratförlaget.

 

 

 

Det är något visst med DiCamillos språk, som gör alla hennes böcker så behagliga att läsa. Hon skriver med sån elegans och finess att du direkt slukas upp av hennes ord.

 

Den här boken är inget undantag. Man kommer snabbt in i den och sidorna flyger förbi. Karaktärerna är charmiga, vänskaperna vackra och den generella känslan är mysig, som en varm filt.

 

Jag gillar dessutom de tankeväckande teman som adresseras, och förvånades av det tunga fokuset på existentiella frågor. Frågor som "vilka är vi?" och "varför gör vi det vi gör?" är ganska ovanliga att tackla i middle grade-böcker.

 

Så ja, jag gillade boken. Men som vuxen hade jag svårt att helhjärtat älska den. Handlingen är helt enkelt för enkel, och jag upplevde många av händelserna som för otrovärdiga.

 

Överlag är Här är Beverly en bra bok. Inte den bästa som jag läst av DiCamillo (kan något på riktigt slå Sagan om Despereaux?), men absolut fullt acceptabel.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Neil Gaiman.

Originaltitel: Stardust.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Styckning av djur, mord.

Nyckelord: Älvland, häxor, äventyr.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 220 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 1997).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 På grund av hans nyckfulla berättarstil, har Gaiman inte varit en författare jag alltid uppskattat. Men till min förvåning tyckte jag om Stardust.

 

Jag gillade premissen, världsuppbyggnaden, språket och strukturen överlag. Det hela var väldigt lätt att ta till sig.

 

Som du sannolikt vet, finns en film (2007) baserad på boken med bland annat Claire Danes och Michelle Pfeffer i huvudrollerna. Det var en stor favorit för mig när jag var yngre, och på grund av det kunde jag inte undgå att jämföra de båda. Trots att de har samma handling och karaktärer, är de väldigt olika. Där filmen är rolig och snabb, är boken mer vuxen och utforskande. Och ärligt talat kan jag inte påstå att jag gillar den ena framför den andra: de är bra på olika sätt.

 

Jag blev dock väldigt förvånad över mörkret och våldet i boken. Djur flås och styckas, strupar skärs av och fridfulla varelser dödas på brutala sätt. Detta kom lite som en chock, för jag minns filmen som barnvänlig och nästan komisk. Med det sagt uppskattade jag ändå denna oväntade vändning. Jag skulle dock inte rekommendera boken till alltför unga läsare.

 

Slutligen vill jag nämna, att fast boken aldrig blir tråkig, har jag några klagomål. Tempot är rätt långsamt, och jag upplever slutet som påskyldat. Allt löses och accepteras väldigt enkelt, och efter allt vi varit med om tillsammans med karaktärerna känns det något antiklimatiskt och icke-övertygande.

 

Med det sagt uppskattade jag Stardust som bok, och jag kommer sannolikt att läsa om den i framtiden.

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Michelle Paver.

Originaltitel: Oath breaker.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, mordförsök, eldsvåda.

Nyckelord: Andevandring, tala med djur, överlevnad, vildmark.

Serie: Vargbröder #5.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 311 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2008).

Bokförlag: Semic.

 

 

Ondskans schaman är vad jag skulle kalla en ”typisk” Vargbröder-bok. Den sticker inte i mina ögon ut från resten av böckerna, varken på gott eller på ont.

 

Boken är utan tvekan bra. Underhållande, spännande, snabbläst. Pavers språk är enkelt att ta till sig och det är uppenbart att hon varit noggrann vad gäller efterforskningar kring överlevnad, stenåldern och dylikt.

 

Med det sagt är Ondskans schaman nog den bok som jag gillar minst i serien. Detta för att den kändes något mer påskyndad och något mindre trovärdig än tidigare delar. Dessutom har jag verkligen gillat premisserna för föregående böcker, medans denna kändes lite mer trivial.

 

Men som sagt – en bra bok. Det här är en så himla underskattad serie och även när den är ”som sämst” så är den långt ifrån dålig.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Marie Aubert.

Originaltitel: Kan jeg bli med deg hjem.

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Sexuellt våld, övergrepp, ofrivillig barnlöshet, otrohet, prostitution, adoption.

Nyckelord: Novellsamling, relationer.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 102 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2016).

Bokförlag: Wahlström & Wistrand.

 

 

 

 

 

Det här är den andra boken som jag läser av den norska författaren Marie Aubert. Den första var "Vuxna människor": en bok jag älskade av hela mitt hjärta. "Får jag följa med dig hem" är definitivt bra. Men inte lika bra som hennes andra bok.

 

Det här är en novellsamling bestående av 9 korta berättelser om skam och relationer, och om känslan av att känna sig trasig. Några av novellerna är riktigt bra och tankeväckande, och fick mig att känna mig djupt skakad men hel på samma gång. Andra noveller var ganska meh.

 

Det som kännetecknar samlingen överlag är att den är välskriven och genomtänkt. Och trots att den inte svepte mig av golvet så som "Vuxna människor" gjorde, uppskattade jag den överlag.

 

Allt som allt anser jag att "Får jag följa med dig hem" en stadig läsning. Inte fantastisk, inte dålig, men stadig. Jag kommer gladerligen plcoka upp vad än Aubert skriver i framtiden. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: March to War.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, misshandel, grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #19.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2013).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Vid det här laget börjar man se ett mönster med THE WALKING DEAD-volymerna. Och vanligtvis när något stort och spännande har hänt, följts det upp av en mindre tempofylld volym där karaktärerna bearbetar och diskuterar alltsammans. Så när TÄRNINGEN ÄR KASTAD började långsamt tänkte jag att det skulle bli en tråkig buildup. Men halvvägs igenom volymen exploderar det!

 

Den sista halvan av TÄRNINGEN ÄR KASTAD är oerhört spännande, och gör mig extremt taggad över fortsättningen. Främsta anledningen till att volymen blev så bra är tack vare Negan. Alltså, vilken fantastisk karaktär! Missförstå mig inte. Han är psyko, brutal och obehaglig, och med ett frustrerande medeltida tankesätt. Ingen person som jag skulle vilja träffa i verkligheten. Men han är så jäkla intressant, och hans svarta humor och rättframt sätt gör honom så himla underhållande. Jag ser väldigt mycket fram emot en showdown mellan honom och Rick i nästa volym.

 

Allt som allt är första halvan av TÄRNINGEN ÄR KASTAD ”meh”, men andra halvan är riktigt bra. Om du har läst och gillat tidigare volymer, ska du definitivt läsa denna.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Clare Mackintosh.

Originaltitel: After the End.

Genre: Litterär fiktion, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Cancer, sjuka barn, panikattack, homofobi, skilsmässa, arbetslöshet, otrohet, dödsfall.

Nyckelord: Rättsfall, barnsjukdom, relationsproblem.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 394 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Lind&Co.

 

 

Clare Mackintosh är en begåvad författare. NÄR ALLT ÄR ÖVER är hennes fjärde roman, men den första som inte är en thriller. Istället tacklar om på genren litterär fiktion, och gör det riktigt bra.

 

Mackintoshs språk är som vanligt fantastiskt. Och berättelsen i sig är välutvecklad, genomtänkt och fullt trovärdig. Vilket är förståeligt, med tanke på att boken baseras på författarens egna erfarenheter. I sin helhet är det en väldigt bitterljuv berättelse. Kärleksfull och rolig, men onekligen hjärtekrossande.

 

Om du har läst något av Mackintosh i det förflutna, så vet du att hon alltid integrerar någon form av kontroversiell och oväntad tvist i sina böcker. Och fast jag inte är helt säker på hur jag känner för tvisten i NÄR ALLT ÄR ÖVER, älskar jag det faktum att hon behöll sitt karaktäristiska signalement och vågade gå dit, trots genrebytet.

 

Det finns saker som jag inte är så förtjust i dock. Tempot är relativt långsamt, och föräldrarnas konstanta velande är förståeligt men rätt tröttsamt. Sen är själva dispositionen något hoppig, och jag blev inte helt tillfredsställd av slutet.

 

Överlag tyckte jag om NÄR ALLT ÄR ÖVER. Det är inte en ny favorit, men jag är glad att jag läst boken.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sara Stridsberg, Rachel Cusk, Lisa Taddeo, Chimamanda Ngozi Adichie.

Originaltitel: –

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, kidnappning, ätstörning, självmordstankar, klasskillnader, alkoholkonsumtion.

Nyckelord:

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 113 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Novellix.

 

 

 

 

Vänskaps-asken från Novellix innehåller fyra stycken noveller:

 

- Vi var rovdjur av Sara Stridsberg

- Det är så man gör av Rachel Cusk

- Surburban weekend av Lisa Taddeo

- Apollo av Chimamanda Ngozi Adichie

 

Och ärligt talat håller de allihopa en förvånansvärt hög kvalité.

 

Noveller är en hit-eller-miss för mig. I och med att de är väldigt korta (duh), är det svårt att få med en komplett berättelse som griper tag. Men här lyckas alla fyra författarna. Novellerna är stämningsfulla, vackert skrivna, tankeväckande och riktigt kraftfulla. Förvånansvärt mörka, men ändå varma på något sätt. När jag såg ordet "vänskap" i titeln tänkte jag på kramar och fluff, men det här är så mycket mer. Novellerna tar upp psykisk ohälsa, klasskillnader och andra komplexa frågor, och gör det riktigt snyggt. Alla har något helt eget att berätta, alla är korta men ändå med ett tillfredsställande djup.

 

Om jag måste välja en favorit så är det nog Vi var rovdjur. Det är så man gör är nog den som jag gillar minst. Men alla novellerna är bra, och bildar tillsammans en riktigt läsvärd novellsamling.

 

BETYG: 6,5

FAKTA

Författare: Michelle Paver.

Originaltitel: Outcast.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Förskjutelse, dödsfall (mänskliga och djur).

Nyckelord: Andevandring, tala med djur, överleva i vildmark.

Serie: Vargbröder #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 332 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2007).

Bokförlag: Semic.

 

 

C.S. Lewis, författaren bakom NARNIA, sa en gång något i stil med att en barnbok som bara kan uppskattas av barn inte är en bra bok över huvud taget. Och det var precis det jag tänkte på när jag läste JAGAD AV KLANERNA. Det här är en bok huvudsakligen skriven för äldre barn, men oj vad jag tycker om den! Jag är snart 25 år men sitter totalt hänförd under hela läsningen. Och ja, det är definitionen av en bra bok.

 

Det finns så mycket att tycka om med JAGAD AV KLANERNA. Spänningen. Det höga tempot. De fantastiska karaktärerna. Paver gör ett riktigt bra jobb med att hela tiden avtäcka nya lager hos dem, och jag gillar att Torak och Renn hela tiden tillåts utvecklas. Dessutom är de fantastiskt jordnära och intelligenta, och det är himla kul att de - som är barn - får dela med sig av sina kunskaper till de vuxna karaktärerna i boken. De är med om mycket och tvingas överleva i vildmarken på andra sätt än de andra i klanerna, och jag älskar att deras kunskaper inte förminskas bara för att de är barn.

 

Sen avgudar jag också den varma och respektfulla relationen mellan människa, djur och natur. Inte noga med att det är allmänt mysigt att läsa om, utan det känns också viktigt. Alla i boken visar sån omtanke, sån hänsyn, sån vördnad mot allt omkring dem, att det nästan gör mig tårögd. Vattnet, marken, träd, djur… Inget störs eller skadas om inte karaktärerna verkligen är i en liv-eller-död-situation. Och det är så himla fint att läsa om.

 

Och sen vill jag bara ge en liten shoutout till vargen Ulv. Har något djur någonsin varit så himla GULLIG och lojal?

 

Allt som allt så tycker jag verkligen om JAGAD AV KLANERNA. Det är en bok som jag rekommenderar varmt till både unga och äldre. Och generellt tycker jag att den här serien förtjänar mer hajp: ingen bok i serien har gjort mig besviken, och de känns på något sätt så värdefulla. Extra kul också att alla böckerna sammanlänkas så väl, vilket gör att det känns som att läsa en enda lång bok istället för sju separata delar.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Christopher Paolini.

Originaltitel: The fork, the witch and the worm.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Arvtagaren #5.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 254 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

GAFFELN, HÄXAN OCH DRAKEN är en comeback som jag längtat efter, men som inte var värd väntan.

 

Jag läste Arvtagar-serien som ung och har älskat den sedan dess. Och självklart har jag längtat efter ett nytt tillskott till serien. Men den här boken var en besvikelse. Jag brydde mig inte om GAFFELN, HÄXAN OCH DRAKEN över huvud taget.

 

Boken är kort. Segmenterad. Och intresserade mig inte alls. Den handlar inte ens huvudsakligen om Eragon och Saphira, utan berättar tre korta historier med vag anknytning till dem. Den levererar ingenting nytt och känns som ett onödigt tillskott till serien.

 

Dessutom har det gått så många år sedan jag läste de föregående böckerna att jag inte längre upplevde ett känslomässigt band till karaktärerna. Så kanske hade jag känt annorlunda om den här boken hade släppts tidigare.

 

Överlag var det här inte en särskilt underhållande läsning för mig.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Leigh Whannell.

Genre: Skräck, thriller.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Elisabeth Moss, Oliver Jackson-Cohen, Harriet Dyer, Aldis Hodge, Storm Reid, Michael Dorman.

Nyckelord: Katt- och råttalek, osynlighet, ifrågasätta förnuft.

Releasedatum: 13 juli 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

THE INVISIBLE MAN är en helt okej rysare. Jag gillar konceptet och tycker att filmen är lite annorlunda från traditionella skräckfilmer. Duktiga skådespelare och en del överraskande stunder gjorde att mitt intresse hölls i hela vägen. Jag ville veta hur allt samman skulle sluta, och tyckte att det var spännande att följa Cecilias kamp.

 

Där filmen tappar mig lite är främst trovärdigheten. Jag har inget problem med starka scifi-element eller övernaturligt, men det måste kännas möjligt för att jag ska njuta. Och här kändes det mesta väldigt överdrivet och ”far-fetched”. Därtill störde jag mig på hur pass lägligt allt var. Det finns lite väl många sammanträffanden, och jag blev frustrerad av hur saker vändes och vreds för att passa storyn, trots att det skapade stora logiska luckor.

 

Allt som allt var THE INVISIBLE MAN en underhållande film. Både jag och min partner tyckte att det var en lagom kul popcornrulle, men vi var också överens om att vi inte vill se den igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Kate Elizabeth Russell.

Originaltitel: My Dark Vanessa.

Genre: Litterär fiktion.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, efebofili, hebefili, grooming, självmord, gaslighting, alkoholkonsumtion, droganvändning.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 414 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Albert Bonnier.

 

 

 

 

Det finns bara ett ord som kan beskriva den här boken, och det är "oroväckande".

 

MIN MÖRKA VANESSA skildrar en gripande och skrämmande realistiska berättelse om övergrepp och mental hälsa. Det är en kontroversiell och effektfull läsning, som fångar komplexiteten med manipulation. Den skildrar även att övergrepp och sexuella trakasserier sällan är svart och vitt, och att även ett offer kan ifrågasätta vad som hänt när känslor blir inblandade.

 

Anledningen till att jag inte ger boken högre betyg, är främst på grund av längden. Boken hade inte behövt vara över 400 sidor lång. Jag älskade den första halvan med hela mitt hjärta, men den senare är relativt trist och upprepande. Inte mycket karaktärsutveckling sker, och jag förlorade nästan intresset ett tag.

 

Men överlag är MIN MÖRKA VANESSA bra. Förvånansvärt spännande, gripande och psykologiskt intressant. Och mycket, mycket mörk.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Sarah Dessen.

Originaltitel: The rest of the story.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Alkohol- och drogberoende, dödsfall.

Nyckelord: Familj, hitta sig själv, driva motell.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 458 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Rabén & Sjögren.

 

 

Jag har sagt det förut och säger det igen: ingen sommar är komplett utan Dessen. Och det här är minst sagt en typisk Dessen-bok. Enkel, men fängslande och oerhört mysig.

 

Den här boken präglas av härliga sommar-vibbar, gulliga relationer och varm atmosfär. Även fast Dessen tacklar en del svårare ämnen så som beroende och dödsfall, känns berättelsen lättsam och kärleksfull. Jag älskar det starka familjetemat, och hur berättelsen fokuserar på relationerna mellan karaktärerna. Det är så himla skön stämning mellan dem, och jag kände mig alldeles gosig och fluffig av att läsa om deras lära-känna-fas och gnabb. Ingen av dem är perfekt: de bråkar, gör uppror, säger dumma saker och känner avundsjuka. Men i slutändan är det det som gör dem så realistiska, och som gör att den ovillkorliga kärleken mellan dem känns så mycket starkare.

 

Överlag tyckte jag mycket om JAG GLÖMMER DIG ALDRIG. Det är precis vad man kan vänta sig av en Dessen bok, varken mer eller mindre.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Eoin Colfer.

Originaltitel: Artemis Fowl.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning.

Nyckelord: Féer, kriminell verksamhet.

Serie: Artemis Fowl #1.

Målgrupp: Äldre barn/unga vuxna.

Längd: 292 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2001).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

ARTEMIS FOWL var inte en bok för mig, vilket är himla tråkigt. Jag har hört så mycket gott om den här serien. Därför kom ogillandet lite som en käftsmäll.

 

Boken har en intressant premiss, men de bra idéerna gömmer sig bakom ett dåligt utförande. För det första fastnade jag inte för språket: barnsliga dialoger och en opersonlig ton är det jag minns. Därtill saknar karaktärerna djup, och handlingen känns något tanklöst och rörigt komponerad. Lägg sen till långsökta slutledningar, många klyschor och en handfull logiska luckor, så har du ARTEMIS FOWL i ett nötskal.

 

Om jag hade läst ARTEMIS FOWL för tio år sedan, hade jag säkert tyckt om den. Men 24-åriga Melanie är för kritisk. Ärligt talat satt jag riktigt uttråkad under läsningen och det tog inte många sidor förrän jag började skumma.

 

Så nej, det här var inget för mig. Jag tyckte inte alls om ARTEMIS FOWL, och kommer inte att fortsätta med serien.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Dan Scanlon.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 38 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Tom Holland, Chris Pratt, Julia Louis.Dreyfus, Octavia Spencer, Mel Rodriguez, Kyle Bornheimer, Lena Waithe.

Nyckelord: Dungeons and dragons, brödraskap.

Releasedatum: 6 juli 2020.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

Alltså. FRAMÅT förtjänar så mycket mer kärlek och uppmärksamhet än vad den fått. Jag hade personligen inte hört ett pip om filmen innan jag såg den, vilket jag tolkade som att den inte var värt att se. Men åh, vad bra den är!

 

Det finns så mycket att tycka om med FRAMÅT. För det första har filmen en himla kreativ världsuppbyggnad. Premissen är att världen förr i tiden var magisk men att den teknologiska eran successivt gjort alla latare och i större behov av lättare lösningar på sina problem, vilket resulterat i att magin försvunnit. Feer kan inte längre flyga. Kentaurer tar hellre bilen än att springa. Enhörningar letar mat i soptunnor. Och alver går i skolan och jobbar istället för att vara ute på äventyr. Det hela är riktigt intressant att se, samtidigt som det är kul att filmteamet slänger en liten känga mot vår samtid.

 

Sen är dessutom själva handlingen otroligt fin. Ungefär sexton år innan filmens början förlorade två bröder sin pappa, och nu har de möjlighet att för en enda dag träffa honom igen. Så de ger sig ut på ett påtagligt ”Dungeons and dragons”-inspirerat äventyr och upptäcker såväl sig själva som sin kärlek till varandra. Det är en skrattframkallande rolig men samtidigt djupt berörande resa med tydliga teman som brödraskap, tillit och förlust. Och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte var nära att börja gråta vid tredje akten.

 

Förutom de fina budskapen vill jag också lyfta en stor eloge till det faktum att även brödernas mamma får ta plats i filmen. I den här typen av filmer är det vanligt att föräldrarna hamnar i bakgrunden, men här spelar de båda två mycket viktiga roller, vilket jag uppskattade. Det gav en starkare helhetskänsla, och den kärleksfulla relationen mellan mor och söner värmde djupt in på själen.

 

Överlag är FRAMÅT förvånansvärt bra, med en bra balans mellan allvar och humor. Charmiga karaktärer, fina budskap, färgsprakande animeringar och en fantastiskt viktig handling gör det till årets animerade film.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Lina Bengtsdotter.

Engelsk titel: –

Genre: Kriminalare.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning, missfall, våldtäkt, alkohol- och droganvändning, självskadebeteende, otrohet.

Nyckelord: Kamp mot tiden, brottsmysterium.

Serie: Gullspång #3.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 284 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: Forum.

 

 

 

Fast BEATRICE är den tredje delen i GULLSPÅNG-serien, är det den första boken som jag läst av författaren Lina Bengtsdotter. Det fungerar emellertid fint. Varje installation i serien är fristående och det blir aldrig något problem att förstå vad det är som försiggår. På sin höjd kan jag tänka mig att man hunnit komma karaktärerna närmare om man läst alla delar i serien.

 

Så hur går mina tankar vad gäller BEATRICE? Jag tyckte om den. Jag plockar sällan upp böcker inom den här genren, främst för att jag tycker att det är tråkigt att läsa om polisarbete och långdragna utredningar. Och tyvärr gäller det även BEATRICE. Jag tycker helt enkelt inte att det är intressant att följa en alkoholiserad polis som försöker lista ut vem den skyldige är. Det ger mig inte tillräckligt mycket för att engagera; det känns inte som att berättelsen kommer någonstans. Men, som jag skrev, så tyckte jag ändå om boken.

 

Språket flyter på oerhört fint och jag upplever BEATRICE som väldigt välskriven. Handlingen är lätt att följa och fast jag inte läst tidigare delar i serien tyckte jag mycket om Charlie Lager som karaktär. Hon känns trovärdig och äkta, tuff utan att bli nedlåtande och pompös. Jag gillar dessutom att vi får följa två olika paralleller, som snyggt knyts samman närmare bokens slut. Det hela görs på ett väldigt genomtänkt och raffinerat sätt.

 

Överlag har jag dock inte möjlighet att uttrycka särskilt starka känslor. BEATRICE är en bra bok, men den gjorde inte särskilt stort intryck på mig. Den tar inget till det extrema och fast jag aldrig direkt var uttråkad under läsningen kände jag inte heller annat än neutralitet. Jag var aldrig rädd, lycklig eller ledsen. Jag bara var. Det är svårt att sätta fingret på varför, men något skaver – kanske genren i sig, men kanske något i boken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

 

 

Jag gillar verkligen den här serien. Den må vara skriven för äldre barn, men jag som 24-åring njuter verkligen helhjärtat.

 

För det första är jag rakt igenom förälskad i den stenåldersinspirerade miljön, och jag tycker det är oerhört fascinerande att följa karaktärernas överlevnad: hur de skaffar mat, bygger skydd och dylikt. Det känner verkligen som att Paver har gjort ordentligt med efterforskningar, för alltsammans känns väldigt trovärdigt. Jag uppskattar dessutom den stora respekten som karaktärerna visar för såväl natur som djur. De skadar inget om det inte är absolut nödvändigt, och tar alltid tillbaka på allt. Det sänder ett himla fint budskap.

 

För det andra tycker jag att boken är spännande. Handlingen är komplett i sig själv men bygger ändå vidare på det som de första två böckerna skapat. Och ibland blir det riktigt intensivt. Stormar, vilda djur och andra hot skapar ett högt tempo och höjer pulsen effektivt.

 

Det som jag har att klaga på är att Paver ibland sammanfattar det som händer istället för att låta läsaren vara där på plats. Men det är en petitess.

 

Överlag är DEMONERNAS PORT snabbläst, enkel, gripande och allmänt underhållande. Boken är skriven för äldre barn men passar läsare i alla åldrar.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: If I Never Met You.

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkoholkonsumtion, pedofili.

Nyckelord: Låtsasförhållande, advokatbyrå.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 357 sidor.

Publiceringsår: 2020.

Bokförlag: HarperCollins.

 

 

Mhairi McFarlane är en oerhört begåvad författare. VI KUNDE LIKA GÄRNA ALDRIG NÅNSIN MÖTTS är den fjärde boken jag läst av henne, och fast det inte är min favorit tyckte jag mycket om den.

 

För det första är jag väldigt svag för hela konceptet med låtsasförhållanden. Jag tycker helt enkelt att det är underhållande att läsa om två omaka karaktärer som låtsas vara tillsammans. Och den här boken är inget undantag. Att ta del av när Laurie och Jamie inscenerar foton till sociala medier och tafatt håller om varandra är helt enkelt kul.

 

För det andra fastnade jag för språket. Det är lättsamt, skämtsamt och med smarta dialoger. Därtill är Laurie som huvudkaraktär lätt att tycka om, och jag älskade den varma stämningen mellan henne och hennes närmaste kollegor.

 

Med det sagt, hade jag förväntat mig något mer. Boken är förutsägbar, fylld med troper och relativt långsam. En del händelser känns inte som att de bidrar med något särskilt, och jag störde mig på avsaknaden av kemi mellan Laurie och Jamie. Boken berättar gång på gång om deras växande attraktion för varandra, men jag kände det aldrig. Karaktärerna träffas ofta under professionella omständigheter och själva romansen mellan dem skyndas fram, vilket gör att den inte upplevs som särskilt trovärdig.

 

Överlag tycker jag om boken. Det är en varm och charmig läsning. Det är emellertid inte en ny favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Greta Gerwig.

Genre: Drama, historisk fiktion.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Eliza Scanlen, Laura Dern, Timothée Chalamet, Bob Odenkirk, James Norton, Tracy Letts.

Nyckelord: Livsberättelse, systerskap, feminism.

Releasedatum: 15 juni 2020.

Distributör: Sony Pictures.

 

 

 

 

 

LITTLE WOMEN baseras på den klassiska boken med samma namn (som skrevs 1868 av författaren Louisa May Alcott) och är en himla fin berättelse om systerskap och att våga följa drömmar. Kostymdraman är generellt en hit-eller-miss för mig, varpå jag var något ambivalent inställd till filmen innan jag startade den. Men åh, vad jag tyckte om den!

 

Filmen berättas utifrån två tidsparalleller, och hoppar mycket mellan nutid och dåtid utan någon direkt förvarning. Ändringar vad gäller färgfilter och stämning ger signaler om var vi befinner oss, men det gäller ändå att vara uppmärksam för att hänga med i svängarna. Tempot är nämligen förvånansvärt högt, och går du ifrån i fem minuter har du med stor sannolikhet missat flera viktiga saker. Innan jag förstod vad jag skulle hålla utkik efter för att fastställa vilken tid det var, var jag själv rätt förvirrad vad som hände. Men när man väl fått kläm på det fungerar det någorlunda smärtfritt, och upplägget når sin höjdpunkt när båda parallellerna skickligt vävs samman mot slutet.

 

Det här är en väldigt vacker film, i hela dess bemärkelse. Både bokstavligen – fotot, redigeringen och miljöerna är slående! – men även vad gäller handling, skådespelare och manus. Filmen utstrålar en fantastisk värme, och de charmiga karaktärernas samspel gjorde mig genuint lycklig. De inspirerar med sin kämpaglöd och deras rappa dialoger underhåller. Samtidigt har filmen ett grundläggande, feministiskt budskap som såväl berör som uppmuntrar.

 

Allt som allt är jag glatt förvånad över hur mycket jag tyckte om LITTLE WOMEN. Den är något för lång, men annars riktigt bra. Det låter vekt, men det är en himla fin film. Jag kommer definitivt att titta på den igen.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Stephen Gaghan.

Genre: Äventyr, komedi, familj.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Robert Downey Jr. Antonio Banderas, Michael Sheen, Jim Broadbent, Jessie Buckley, Harry Collett, Emma Thompson, Rami Malek, John Cena, Octavia Spender, Tom Holland, Ralph Fiennes, Selena Gomez.

Nyckelord: Kommunicera med djur, kungligt uppdrag.

Releasedatum: 15 juni 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

Efter att ha förlorat sin fru håller sig den excentriska Dr. Dolittle bakom de höga murarna på Dolittle Manor med endast sina exotiska djur som sällskap. Men när drottningen blir allvarligt sjuk tvingas Dolittle motvilligt bege sig till en mystisk ö på jakt efter ett botemedel.

 

 

Det här var inte en film för mig. Söta karaktärer, några små fniss och duktiga röstskådespelare döljer inte det faktum att DOLITTLE är en osammanhängande smörja. Barnsliga skämt, ett tråkigt händelseförlopp och en förvånansvärt likgiltig huvudrollsinnehavare gör att filmen inte gör intryck. 

 

 

Därtill är handlingen extremt ostrukturerad och rörig. Skaparna vill få med för mycket av allt, och det finns ingen logisk tanke eller struktur bakom händelserna. Resultatet är att DOLITTLE känns som ett tidigt – och ofärdigt – utkast snarare än en avslutad film.

 

Jag tror starkt att DOLITTLE går hem hos unga barn, men jag som vuxen underhölls väldigt lite. Ekorren är lite söt, och de animerade djurens uppförstorade reaktioner fick mig ibland att dra på smilbanden, men annars satt jag mest och gäspade. Jag föredrar versionen med Eddie Murphy. Alla dar’ i veckan.

 

BETYG: 4/10