FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Death on the Nile.

Genre: Mystik, kriminalare, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Förföljelse, mord, avundsjuka.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #17, Colonel Race #3, fristående.

Längd: 360 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1937).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

Det är rätt fantastiskt hur DÖDEN PÅ NILEN, trots 82 år på nacken, med lätthet överträffar moderna romaner inom genren. Jag, som vanligtvis skyr deckarberättelser och mysterier som pesten, är fullkomligt förälskad. Ursäkta mitt språk, men fy fan vad Agatha Christie är bra!

 

DÖDEN PÅ NILEN är en noggrant konstruerad och genomtänkt pusseldeckare, och en personlig favorit när det kommer till Christies verk. Genom spännande intriger, oförutsägbara vändningar och intelligent gömda ledtrådar håller hon läsaren på helspänn från början till slut. Detektiven Poirot är lika charmig och härligt självgod som alltid, och själva mysteriet är mer komplext än någonsin tidigare.

 

Något som jag tycker väldigt mycket om med DÖDEN PÅ NILEN, är att boken har något längre uppbyggnad än vad Christie vanligtvis erbjuder. Hennes böcker brukar inledas pang på, ofta med ett mord redan i första kapitlet. Men DÖDEN PÅ NILEN tar tid på sig att bygga upp intriger, ge läsaren bakgrundsinformation och låta oss lära känna samtliga inblandade karaktärer. Det är inte förrän nästan halvvägs igenom som själva mordet som är mysteriets utgångspunkt sker. Och vid det laget är vi redan så pass fäst vid karaktärerna och involverad i deras konflikter att det hela blir väldigt skakande.

 

Överlag njöt jag som en katt i solen av att läsa DÖDEN PÅ NILEN. Boken har inte några tillkortakommanden, utan är rent utav briljant. Den innehåller en oerhört stark karaktärsensemblé och en upplösning som gav mig tillfredsställelse att leva på i flera dagar. Det är ett spännande mysterium, där slutet är omöjligt att gissa sig till. Ändå känns allt så logiskt och noga avvägt när sanningen avslöjas.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.
Svensk titel: –

Genre: Drama, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Anlagd brand, romantisering av sexuella övergrepp.

Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 307 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

NOVEMBER 9 är underbar. Jag är fullkomligt, upp-över-öronen förälskad.

 

Boken griper tag direkt. Redan efter första kapitlet var jag fast. Det är något med kombinationen mellan det lättsamma språket, den hjärtliga humorn och de charmanta karaktärerna som gör NOVEMBER 9 omöjlig att lägga ifrån sig. Boken är riktigt, jäkla rolig och jag blev alldeles varm inombords av att läsa om Fallons och Bens relation. Ben är den perfekta, fiktiva pojkvännen – som säger och gör precis rätt saker – och som nästan fick mig att bubbla över av lycka. Jag satt bokstavligen och log som ett fån under en stor del av läsningen.

 

Om det är någon stereotyp som frustrerar mig i litteratur, så är det ”kärlek-vid-första-ögonkast”-tropen. Jag tycker att det är riktigt påfrestande att läsa om karaktärer som knappt har haft en ordentlig konversation innan de blir kära. Så när jag märkte att det var dit NOVEMBER 9 var på väg, blev jag rädd. Jag vill trots allt gilla det jag läser, och just ”insta-love” har en tendens att förstöra allt. Men ärligt talat. I NOVEMBER 9 fungerar det. Jag vet att det låter helt galet, men trots att Ben och Fallon faller för varandra utan någon egentlig interaktion, så fungerar det. De har så pass bra kemi under resten av boken att det inte störde mig det minsta.

 

För övrigt så älskar jag alla bok-iga termer som används och integreras på ett naturligt sätt i boken. Fallon pratar själv om ”TBR” och ”instalove” och uttjatade troper, vilket gör henne till en oerhört relaterbar karaktär. Att hon dessutom – som de flesta av oss säkert har gjort – strävar efter att göra stunder i verkliga livet ”bokigt” perfekta, var något som jag fastnade mycket för. Hon betygsätter sina kyssar, ger Ben som läxa att läsa ett gäng böcker och strukturerar sitt liv lite som i en roman, vilket var roligt att läsa om.

 

Men trots att jag tycker mycket om NOVEMBER 9, ser jag en del brister. För det första skulle jag inte påstå att upplägget – hur intressant det än är att läsa om – är särskilt realistiskt. Det här var inte något som jag störde mig på, men som ändå är värt att nämna. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i hur allt knyts ihop framåt slutet. Det blir lite väl sentimentalt och överdramatiskt i min smak, och matchar inte riktigt tonen i resten av boken. Sist men inte minst sker viss romantisering av milda sexuella övergrepp. Återigen, det här var inte något som jag själv påverkades negativt av, men faktum är att Ben gör en del saker utan Fallons tillåtelse, vilket jag förstår kan vara triggande för en del läsare.

 

Överlag tyckte jag mycket om NOVEMBER 9. Boken är lättsam, mysig, härligt känslofylld och med en unik premiss. NOVEMBER 9 är den femte boken som jag läser av Colleen Hoover, och bekräftar att hon är en av mina favoritförfattare.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: The murder of Roger Ackroyd.

Genre: Kriminalare, puzzeldeckare.

Traumatiskt innehåll: Mord.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #4.

Längd: 300 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 1926).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är en fristående del i serien om detektiven Hercule Poirot. Boken har blivit utsedd till tidernas bästa kriminalroman av Crime Writers Association, och anses vara en grundsten för genren. Jag, personligen, är inte förtjust i deckare. Faktum är att det är den enda genren som jag aktivt undviker att plocka upp. Ändå… Agatha Christie slår aldrig fel. Trots att många år passerat sedan boken skrevs, är hennes puzzel-deckare en frisk fläkt i havet med kriminalare. Tristessen är oundviklig när jag läser moderna kriminalhistorier, om alkoholiserade poliser och blodiga strider. Men i DOLKEN FRÅN TUNIS och Agatha Christies andra romaner ligger fokus istället på att lösa ett mysterium och att se samband mellan olika ledtrådar. Och det, mina damer och herrar, är minst sagt spännande att ta del utav.

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är riktigt bra. Boken grep tag i mig redan vid första sidan och det var med stor nyfikenhet och med ett genuint engagemang som jag tog mig vidare i berättelsen. Historien är intelligent uppbyggd, med intressanta intriger och flera vändningar som jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Stämningen är spänd, men likväl lättsam och fylld med värme och humor. Poirot som karaktär är härligt trotsig, och trots att boken inte skildras ur hans perspektiv mjukar han upp atmosfären med roande ”comebacks” och självgoda kommentarer.

 

Överlag är DOLKEN FRÅN TUNIS den typen av bok som borde stå på allas ”Behöver läsa innan jag dör”-lista. Jag förstår varför den är så högt aktad och ger en mental applåd till Christie som vävt ihop alltsammans så elegant.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, dödsfall, mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Skyward #1.

Längd: 510 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Delacorte Press.

 

 

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Jag är alltid rädd för att plocka upp hans böcker, då de brukar vara långa och komplexa – men han har aldrig gjort mig besviken. SKYWARD är inget undantag. Jag älskade boken. Action, rymdstrider och svårslagen humor gjorde det till en fantastisk läsupplevelse.

 

Styrkan i SKYWARD ligger hos karaktärerna. De är freakin’ underbara. När jag läser brukar jag ofta bara fastna för protagonisten, vilket är helt okej eftersom det trots allt är den personen som vi spenderar mest tid med. Men i SKYWARD tycker jag om alla. Alla. Spensa är en grym protagonist, och jag föll pladask för hennes mod, envishet, sarkastiska personlighet och passion för att flyga. Jag älskar den tacksamhet som hon uppvisar för det hon har, och vet inte hur många gånger jag skrattade åt hennes utåtagerande och uppkäftiga stil. Sidkaraktärerna har i sin tur så pass tydliga och genomtänkta personligheter att det är omöjligt att inte fatta tycke för dem också. Till och med Spensas rymdskepp M-Bot och snigelmaskoten Doomslug har personlighet, och är ärligt talat mina favoritkaraktärer. Och när ett metallvrak och en snigel uppvisar sån komplexitet att de blir favoriter, vet man att författaren är duktig. Jag vill också passa på att ge Sanderson en stor eloge för att han inte byggde upp någon form av romans i boken. Det kändes oerhört uppfriskande att läsa en bok helt fri från kärleksdrama.

 

Jag håller emellertid inte med de skribenter som påstår att SKYWARD är oberäknelig och har många oväntade tvister. Boken är spännande och det händer saker hela tiden, men mycket är i min mening lätt att gissa sig till innan. I mina ögon är händelseförloppet och själva mysteriet förutsägbara. Det är inte så pass illa att det förstör läsupplevelsen överlag, men ändå något som jag noterade och som störde mig något.

 

Allt som allt är jag väldigt nöjd med SKYWARD. Det är inte en bok utan brister, men en bok som verkligen underhöll mig och som får mig att sitta som på nålar efter fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: S. K. Ali.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Multipel skleros, islamofobi, omnämnande av krig och våldtäkt.
Representativt innehåll: Islam.

Serie: –

Längd: 335 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Salaam Reads.

 

 

 

LOVE FROM A TO Z är en väldigt fin roman. Enkel och något för lång, men väldigt fin. Språket är lättsamt och enkelt att ta till sig, och den muslimska representationen är fantastisk. Som läsare får vi en god och fördomsfri insikt i islamsk kultur, och trots att mycket fokus ligger på den romantiska relationen mellan Zayneb och Adam förs en tankeväckande diskussion kring xenofobi. Det är lärorikt, men framför allt väldigt intressant.

 

Bokens främsta styrka är emellertid karaktärerna. Herregud vad jag älskar de båda huvudpersonerna! Jag avundas Zaynebs viljekraft och inspirerande instinkt att alltid slå tillbaka när någon blir orättvist behandlad. Jag gillar hennes uppkäftighet och att hon ståndkraftigt står för det som hon tror på. Hon är definitivt min favoritkaraktär, men även Adam är välutvecklad och fängslande att följa i och med att hans berättelse är så olik Zaynebs. Sidkaraktärerna är emellertid lite ytligt uppbyggda, men det gör inte så mycket eftersom de båda protagonisterna ändå stjäl strålkastarljuset i varje scen som de är med i.

 

Överlag är LOVE FROM A TO Z en riktigt bra bok. Jag gillade den skarpt. Jag anser inte personligen att den är riktigt så fenomenal som många har fått den att framstå, men det är definitivt en gedigen och mycket läsvärd roman. Jag kommer utan tvekan att plocka upp fler böcker av S. K. Ali.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Kopparhandsken.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #2.

Längd: 264 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Det här är en så underskattad serie. Jag älskade The copper gauntlet! Jag gillar verkligen allt med den. Konceptet är kreativt, språket är behagligt och den hemtrevliga atmosfären gör det svårt att släppa taget om boken. Troper används till höger och vänster, men på ett nytt och fräscht sätt – som gör det förvånansvärt kul att se de gamla stereotyperna. Samtidigt är scenerna präglade med spänning, och trots att boken är riktad mot en relativt ung målgrupp hade jag svårt att slita mig. Det är helt en underhållande och lättläst roman, som gör att tiden flyger förbi.

 

Bäst med The copper gauntlet är emellertid – precis som i föregångaren – karaktärerna. De är underbara! Jag älskar deras uppkäftighet och sarkasm, men mest av allt dynamiken mellan dem. Att se dem kivas och samarbeta är hur härligt som helst, och som läsare blir jag alldeles varm inombords.

 

Överlag tycker jag att The copper gauntlet är en värdig efterföljare till The iron trial. Jag tycker hittills väldigt mycket om serien och ser fram emot att se vart den bär hän.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Jen Wang.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, romantiskt drama.

Traumatiskt innehåll: Fördomar.

Representativt innehåll: Transvestism.

Serie: –

Längd: 277 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: First second.

 

THE PRINCE AND THE DRESSMAKER är en av årets mest sockersöta läsningar. Den är bedårande! Med fin berättelse, starkt budskap och utmärkt representation griper den tag direkt. Den hjärtliga atmosfären och de förtjusande karaktärerna ger boken sagovibbar, och de vackra illustrationerna hänför. Bilderna är enkelt tecknade, men på ett bra sätt. De går ihop väl med tonen i boken och förstärker den härligt sirapslena stämningen.

 

Jag visste ingenting om handlingen när jag gav mig in i THE PRINCE AND THE DRESSMAKER. Allt jag visste var att boken skulle följa relationen mellan en prins och hans sömmerska. Men boken är så mycket mer än så. Den är vacker. Tankeväckande. Känslosam. Och visst, handlingen fortlöper på ett någorlunda förutsägbart och enkelt sätt, men aldrig så att det stör. Istället känns det som att läsa en modern Disneyfilm, och för det förtjänar den all kärlek.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Järnprovet.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, förlorad förälder.

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #1.

Längd: 295 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

MAGISTERIUM av Cassandra Clare och Holly Black är underskattad. Jag hör nästan ingen prata om serien, trots att den borde omtalas som en av författarnas starkaste. Det här är tredje gången som jag läser THE IRON TRIAL (av någon anledning har jag läst första boken om och om igen, men inte tagit mig vidare i serien – men nu ska det ändras!), och precis som vid de tidigare läsningarna älskade jag den.

 

THE IRON TRIAL är så himla mysig och lätt att tycka om. Språket är behagligt, världen komplex och magisystemet intressant att lära känna. Trollkarlsskolan och alla dess utmaningar är förvånansvärt spännande att ta del utav, och den humoristiska undertonen i allt gör boken riktigt underhållande. Jag satt bokstavligen och log stort som ett fån under nästan hela läsningen.

 

Det bästa med THE IRON TRIAL är emellertid karaktärerna. Åh, vilka fantastiska karaktärer. Lojala, intelligenta och med rappa käftar. Såväl protagonisten Call som hans kamrater är välutvecklade och sticker ut med sina personligheter. Och vänskapen mellan Call, Tamara och Aaron är goals. Jag vet inte hur många gånger deras kärleksfulla gnabb fick mig att pipa till av lycka. Deras sarkastiska käbbel och trofasthet till varandra ger boken en oerhört gemytlig atmosfär, och fick mig att må allmänt bra.

 

Utöver den ”gyllene trion” som boken fokuserar på, vill jag även lyfta fram två sidkaraktärer som gjorde intryck på mig. För det första: Jasper. Ah. Dryga, avundsjuka Jasper som vi ändå lär att tycka om. Och sen Mästare Rufus, som är den här bokens motsvarighet till Dumbledore. Så himla charmig! Du vet då där härligt barnslig, men ändå en trygg vuxen med ett skarpt intellekt. Jag gillade honom otroligt mycket.

 

Något annat som jag tyckte mycket om med THE IRON TRIAL, är att vi inte följer ”den utvalde”. För en gångs skull följer vi istället vännen till den utvalde, vilket ger ett helt nytt perspektiv. Överlag är THE IRON TRIAL en väldigt trivsam bok, som fler borde läsa.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #3.

Längd: 174 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Tor books.

 

 

Seanan McGuire är magi personifierad. Hennes böcker är originella och nostalgiska på samma gång, lite som C.S. Lewis klassiska verk, men ändå inte. Och BENEATH THE SUGAR SKY är underbar. Så söt och nyckfull, och så mysig att läsa. Den är fylld av charmiga vänskapsrelationer och (bokstavligen) rosa små fluffiga moln som värmer upp i höstmörkret.

 

Boken är kort, men inrymmer ändå väldigt mycket. På mindre än två hundra sidor lyckas McGuire utveckla karaktärerna, och expandera världen och magisystemet som den innefattar. Men samtidigt som jag uppskattar de smått skruvade förklaringarna av hur allt fungerar, tycker jag mycket om att inte allt är logiskt. Absurda saker händer plötsligt utan förvarning, och det är en del av bokens charm.

 

Men det bästa med boken är ändå karaktärerna. Jag gillar att vi följer en ny person i varje bok, men att alla sammanlänkas på ett eller annat sätt. Jag tycker också mycket om det mångfald som vi får ta del utav: alla är av olika åldrar, storlekar och erfarenheter – vilket ökar såväl bokens trovärdighet som engagemang gentemot läsaren. Stort fokus ligger på att acceptera varandras olikheter och våga vara sig själv, vilket tilltalade mig enormt.

 

Allt som allt är BENEATH THE SUGAR SKY riktigt bra. Inte min favorit i serien, men en stark och värdig efterföljare. Passar perfekt för dig som tyckte att DOWN AMONG THE STICKS AND BONES, som personligen är min favorit, är för mörk – då denna är betydligt ljusare och fluffigare. Liksom, hur dyster kan en bok som utspelas i en värld av godis vara?

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

 

 

 

 

Grafiska romaner har aldrig riktigt varit min grej. Jag brukar blanda ihop karaktärerna, och trots att en bild säger mer än tusen ord har den typen av bok aldrig fått mig genuint engagerad. Allt har helt enkelt känts plattare och enklare än i textbaserade romaner. Men Heartstopper-serien av Alice Oseman är fantastisk. Jag tyckte riktigt mycket om första volymen, och fortsättningen visade sig vara ännu bättre.

 

Det är svårt att finna ord för hur Heartstopper volume 2 fick mig att känna. Det är en sådan himla fin och härlig läsning. Stämningen är varm, karaktärerna bedårande och deras interaktion med varandra var tillräckligt för att jag skulle få berörda tårar i ögonen. Känslorna låg på ytan hela tiden och det var som att hjärtat höll på att svämma över av kärlek. Obeskrivligt.

 

Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Heartstopper volume 2 är enkel men vacker, och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Nicholas Sparks.

Svensk titel: –

Genre: Drama.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkohol, prat om självmord, skilsmässa, terminal sjukdom.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 547 sidor.

Utgivningsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Sphere.

 

 

 

 

Nicholas Sparks är känd för sina romantiska romaner. Böcker som The notebook och A walk to remember, där karaktärerna förälskar sig men alltid är med av någon form av tragedi. Two by two skiljer sig emellertid väldigt mycket från författarens tidigare verk. Här är inte fokus på ett romantiskt förhållande, utan på relationen mellan far och dotter. Det sätter en helt annan ton, vilket jag personligen kom att uppskatta.

 

Eftersom boken följer en äldre man, hans äktenskapsproblem och relation med sin dotter, upplevs Two by two som en lite mer ”mogen” läsning än Sparks tidigare böcker. Och personligen tyckte jag om det. Jag tyckte att Russells relation med dottern London var så himla fin, och jag fann det väldigt intressant att följa familjens kamp överlag. Jag har hört några läsare klaga över såväl tempo som längd, och visst håller jag med om att Two by two något utdragen. Men jag tycker inte att det är något som drabbar helheten negativt. Man får se boken för vad den är: en långsamt uppbyggande, karaktärsdriven bok. Det är inte meningen att saker ska hända hela tiden. Och trots att man redan från början förstår att äktenskapet är över är Russells hoppfyllda kamp ändå en känslomässig berg- och dalbana att ta del av.

 

Överlag tyckte jag mycket om Two by two. Jag gillar stämningen, karaktärerna och det faktum att den skiljer sig mycket från Nicholas Sparks andra romaner. Jag uppskattar att han försöker nå ut till nya genrer, och tycker att han lyckas väl.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, romantik, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: LGBT.

Serie: Heartstopper #1.

Längd: 263 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Hodder Children's Books.

 

 

 

Den första volymen av HEARTSTOPPER kan sammanfattas med tre ord: simpel, snabbläst och söt. Sockersöt. Faktum är att boken är en av de gulligaste som jag har läst på länge. Alice Oseman, mer känd för romanen RADIO SILENCE, har gjort ett fantastiskt arbete med såväl handling och text, som med illustrationerna. Bilderna är anspråkslösa och oerhört fina, och bidrar till den bedårande känsla som boken överlag utstrålar.

 

Det här är en spin-off på romanen SOLITAIRE, som jag personligen inte har läst. Tydligen följer HEARTSTOPPER-serien två av sidkaraktärerna från den. Boken går emellertid alldeles utmärkt att läsa fristående från grundmaterialet. Den är lätt att komma in i och ännu lättare att fastna för. Protagonisterna Charlie och Nick är båda två alldeles underbara, och det var ett sant nöje att följa deras resa. Boken utforskar hur Charlie hanterar med att ha kommit ut med att vara homosexuellt, parallellt med att vi får ta del av hur Nick börjar ifrågasätta sin sexualitet. Det hela är enkelt utfört, men inte desto mindre gripande.

 

Direkt när jag läste ut den sista sidan av HEARTSTOPPER VOLUME 1, beställde jag hem nästa del. Inte för att boken var ett mästerverk, utan för att den var så oerhört mysig att ta del utav och för att det var en självklarhet att läsa vidare. Så om du vill ha en lättsam och gullig och söt söt söt grafisk läsning, passar denna perfekt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: förlust av föräldrar.

Representativt innehåll: mångkulturella karaktärer.

Serie: The Aurora Cycle #1.

Längd: 470 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

Aurora rising är början till en mycket lovande serie. Tänk dig The illuminae files möter Six of crows, eller en kombination av The breakfast club och Guardians of the galaxy. Låter inte helt fel, eller hur?

 

Boken följer sju protagonister: en alfa, en diplomat, en vetenskapskvinna, en tekniknörd, en krigare, en pilot och en mystisk flicka. De introduceras på ungefär samma gång, och kapitlen roterar mellan deras synvinklar. Till en början blev det något rörigt.  Jag blandade ofta ihop karaktärsdrag och expertis, och virrade till vem som hade sagt eller gjort vad. Men det tar sig. När jag väl hade lärt mig vem som var vem flöt allt på väldigt bra. Karaktärernas charm och framstående personligheter gjorde att jag inom kort förälskat mig i alla sju protagonisterna. Till och med deras teknik – mer specifikt Auroras uniglass – är förtjusande. Med det sagt anser jag att det var obehövligt att följa allas synvinklar, men det är en petitess.

 

När det kommer till själva innehållet i boken, har Aurora rising något för de flesta. Action, monster, rymdskepp, humor. Spänning introduceras redan i första kapitlet, och hålls i ända till slutet. Det finns inte en lugn stund då slagsmål, intriger och jakter avlöser varandra på löpande band. Aurora rising blir därför den typen av bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig. Det enda som jag är lite anti är de romantiska elementen, som känns överflödiga.

 

Överlag är Aurora rising en riktigt bra bok. Spännande, actionpackad och genomtänkt. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Alkohol- och droganvändning, våldtäktsförsök, tonårsgraviditet, otrohet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 306 sidor.
Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

CONFESS är en litterär pärla. Boken börjar som vilket romantiskt drama som helst. Du vet: tjej möter kille, kille har hemlighet, den sexuella spänningen växer mellan dem och killens hemlighet hotar att komma tillbaka och bita dem båda i rumpan. Det gamla vanliga alltså. Men den beskrivningen räcker inte långt för att skildra romanen överlag. CONFESS tar de klassiska troperna och vänder dem till något helt nytt. Trots att boken inte är lång, hinner handlingen utvecklas till oigenkännlighet innan sista sidan är nådd. Komplexitet och hjärta tillförs det annars uttjatade konceptet, och resultatet är en av årets starkaste böcker.

 

Jag älskar CONFESS. Jag älskar Colleen Hoovers vackra språk. Jag älskar stämningen. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar konceptet med hur människors bekännelser tolkas till målningar, och jag älskar det faktum att boken fick mig att känna. Några delar fyllde mig med oförklarlig glädje. Boken gjorde mig alldeles varm och fick mig att må bra. Somliga delar gav mig ett knytnävslag i magen. De delarna gjorde fysiskt ont i hjärtat att läsa. Andra scener fick mig att sitta som på nålar av spänning. Och kombinationen mellan dem blev fulländad.

 

Som helhet är CONFESS över förväntan. En perfekt sommarläsning: romantisk och berörande.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Katrina Leno.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, alkohol- och droganvändning.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 256 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

Summer of salt är en utmärkt sommarläsning. Boken är kort och sockersöt, med en unik premiss som utgörs av en välkomponerad blandning av romantik, mystik, drama och magi. Språket är vackert utan att bli pretentiöst, och en påtaglig atmosfär byggs successivt upp och inger läsaren en drömsk känsla. Det är lätt att fastna för Summer of salt, men desto svårare att glömma boken när sista sidan är läst.

 

Summer of salt har en precis lagom dos magi. Magin ligger och puttrar i bakgrunden: precis tillräckligt för att göra mig nyfiken och skapa intresse, men utan att ta överhanden. Inslagen inger boken i en lekfull och oskuldsfull känsla, då lustiga händelser och bisarra historier bryter av mot den annars verklighetstrogna berättelsen. Magin bidrar till bokens drömlika stämning, och gör ön som Georgina bor på alltmer idyllisk.

 

En av de bästa sakerna med Summer of salt är karaktärerna, eller lättare sagt relationerna mellan karaktärerna. Dynamiken mellan Georgina och hennes syster är underbar: komplex men realistisk. Deras häxdryckbryggande mamma är intressant att läsa om, och överlag uppskattar jag att ta del av en ungdomsbok där föräldrarna faktiskt närvarar och inte mystiskt utelämnas från sidorna. Sedan avgudade jag Georginas vänner. Alla är förvånansvärt stöttande, vilket var oerhört uppfriskande. Vanligtvis pågår en hel del drama mellan så kallade ”vänner” i ungdomsböcker, särskilt om huvudpersonen är lesbisk. Då sker ofta någon form av trakasseri gentemot denna. Men I Summer of salt har alla en naturlig acceptans, och inte en enda gång är det någon som dömer Georgina för hennes sexualitet. Det gjorde det så mycket lättare att fastna för karaktärerna och bara njuta av läsningen.

 

I slutändan är Summer of salt en gemytlig och hemtrevlig sommarläsning med oförväntat djup. Riktigt bra, är den. Ändå kan jag inte undgå att känna att något saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske saknar jag ytterligare djup? Kanske var slutet något utdraget? Oavsett vad var Summer of salt en mycket uppskattad läsning, som jag rekommenderar varmt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: David Levithan.

Originaltitel: Someday.

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, oprovocerat våld, funktionsvariation.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Jag, En #3.

Längd: 443 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

David Levithan är något alldeles särskilt. Han är extraordinär, oöverträffad. Genom ett poetiskt språk, och unikt tankesätt får han ett av de starkaste narrativen som går att hitta inom Young Adult. Det finns en tveklös skönhet och sanning i hans ord, och jag imponeras av hur enkelt Levithan drar i läsarens hjärtsträngar. NÅGON DAG må inte vara lika stark som JAG, EN men det är en helsikes fortsättning.

 

Nu för tiden liknar de flesta böcker varandra i något avseende. Harry Potter startade en trend med ”den utvalda”. Twilight banade väg för övernaturlig romantik. Och The hunger games gav upphov till en lång rad dystopiska romaner som knappt går att skilja från varandra. Att hitta något originellt, något banbrytande, inom litteraturen är numera en förlorad kamp. Med några få undantag. Böckerna i JAG, EN-serien är inte likt något annat som jag har läst. Levithan har kommit på en fullständigt unik idé och utvecklat den till ett strålande koncept. Det är nytt, fräscht och minst sagt beroendeframkallande.

 

Det bästa med NÅGON DAG och resterande delar av JAG, EN-serien är emellertid Levithans förmåga att inkludera. Karaktären En byter kropp varje dag. Han somnar i kroppen hos en person, för att sedan vakna upp i en annan. För en enda dag tar han över personens liv, och vem han hamnar hos är alltid slumpmässigt. Rik, fattig. Ljus- eller mörkhyad. Man, kvinna. Individer med olika sexuella läggningar och med funktionsvariationer. Det spelar ingen roll. Plötsligt är En i deras kropp, tar del av deras minnen och ser livet ur deras synvinkel – samtidigt som han själv alltid förblir densamma. Det låter kanske inte som något speciellt, men tro mig när jag skriver att det är en ögonöppnare. En ser människan bakom kroppens skal. Hen uppvisar stor förståelse och empati för omvärlden, och får läsaren att reflektera över irrelevansen med ras, ekonomiska skillnader och genus. Genom En ger Levithan ett helt nytt perspektiv på livet och vad som faktiskt är viktigt. Han ifrågasätter normer, för existentiella reflektioner och framför ett nytänkande genusperspektiv som verkligen fastnar. Många tankar väcks, och när sista sidan är läst inges en känsla av att boken är viktig. Dyrbar. Något för alla att ta del utav.

 

Det enda som jag stör mig på med NÅGON DAG är själva romansen. Relationen mellan En och Rhiannon var gullig i första boken, men tar här lite för mycket plats. Berättelsen är så pass stark att den klarar sig bra på egen hand, och tyvärr går mycket potential förlorad på grund av att det romantiska förhållandet ligger i fokus. För att göra det hela värre är relationen dessutom relativt klyschig, vilket betonar det faktum att den faktiskt inte är behövlig.

 

Som helhet är NÅGON DAG bra. Inte riktigt lika bra som JAG-EN, men fortfarande en pärla. Boken berör och frammanar viktiga reflektioner, och är definitivt läsvärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Skuggornas drottning.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.

Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #4.

Längd: 648 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.

 

QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.

 

Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Droger, mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The illuminae files #2.

Längd: 659 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Knopf books for young readers.

 

 

Amie Kaufman och Jay Kristoff är gudar. Det finns ingen annan förklaring till hur Gemina kan vara så här bra. Den är så pass bra, att det känns ärofyllt att ha den i min samling. Jag skojar inte. Efter att ha läst klart den sista sidan känner jag tacksamhet. För att lilla jag har fått tagit del av en så stor bok. Wow.  

 

Jag skulle definiera Gemina som en visuell berättelse. Med det menar jag att den, med skillnad från den normativa romanen, inte består av sida upp och ner fylld med text. Istället berättas historien genom transkriberade ljudfiler, chattmeddelanden, rapporter och med hjälp av illustrationer av Marie Lu. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt. Explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslag. Kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar. Och tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger en unik dramaturgisk touch, och stärker den emotiva effekten eftersom boken får läsaren att känna såväl genom sina ord som sitt upplägg.

 

Gemina är också visuell på så sätt att språket i sig är väldigt bildligt. Metaforer, jämförelser och liknelser skapar tydliga bilder i läsarens huvud, samtidigt som det ger romanen en vacker jargong. Men tro inte för en sekund att Kaufman och Kristoff använder sitt uttryckssätt för att kompensera för bristande innehåll, för det stämmer verkligen inte. Tempot är högt, actionen ständig och vändningarna många. Gemina har en episk handling och ordentligt med spänning där blodtörstiga utomjordingar, skjutglada ”rymdpirater” och en opålitlig AI kombineras till en perfekt mix. Och mitt i allt våld finns en lagom dos romantik och humor som lättar upp stämningen.

 

En annan av bokens styrkor är karaktärerna. Jag förälskade mig i både Hanna och Nik, som enligt mig var betydligt intressantare att följa än Kady och Ezra från Illuminae. Jag älskar deras intelligens, deras sarkastiska tilltalssätt och deras excentriska trotsighet. Men framför allt fastnade jag för deras härliga dynamik till varandra, och det faktum att de har brister och påverkas av situationen runt om dem.

 

Gemina är alltså riktigt bra. Lite klyschig, och något mödosam att hänga med i ibland, men allt som allt en riktig upplevelse.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Klaustrofobisk instängdhet, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The Queen's Thief (1/6).

Längd: 279 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org.1996).

Bokförlag: Greenwillow Books.

 

 

 

 

The thief är en lovande början på serien. Jag tyckte att den var riktigt bra. Jag gillar den lågmälda uppbyggnaden i början. Jag gillar hur stämningen och handlingen trappas upp sida för sida. Och framför allt gillar jag karaktärerna.

 

Huvudpersonen – Gen – är underbar. Hans humor, arrogans och intelligens, gör tillsammans med hans naturliga lömskhet honom till en charmerande protagonist att följa. Han är så där härligt smådryg, och har en underhållande dynamik med sina medresenärer.

 

Jag gillade boken från första till sista sidan. De flesta tycker att boken är tråkig i början, men jag håller faktiskt inte med. Jag fastnade direkt. Min favoritdel är emellertid stunden där Gen ska stjäla skatten åt kungens magus. Scenen är briljant beskriven, och hag gillar att Gen behöver försöka om och om igen. De flesta författare hade gjort det lätt för sig och skrivit karaktären till att lyckas direkt, men karaktärens bakslag bidrar med såväl spänning som realism.

 

Det enda som jag hade lite svårt för i boken var de smått irrelevanta utdragen från mytologiska berättelser, som karaktärerna berättade runt lägerelden. De var helt okej, men bidrog inte till särskilt mycket. För övrigt skulle jag personligen klassa boken mer som ”äventyr” än ”fantasy”, då vi hittills har fått se få övernaturliga element. Men det kan förstås komma att ändras senare i serien.

 

Som helhet är The thief en bra början till en serie med stor potential. Jag ska definitivt läsa fortsättningen, The queen of Attolia.

 

BETYG: 7/10