FAKTA

 

 

 

 

Grafiska romaner har aldrig riktigt varit min grej. Jag brukar blanda ihop karaktärerna, och trots att en bild säger mer än tusen ord har den typen av bok aldrig fått mig genuint engagerad. Allt har helt enkelt känts plattare och enklare än i textbaserade romaner. Men Heartstopper-serien av Alice Oseman är fantastisk. Jag tyckte riktigt mycket om första volymen, och fortsättningen visade sig vara ännu bättre.

 

Det är svårt att finna ord för hur Heartstopper volume 2 fick mig att känna. Det är en sådan himla fin och härlig läsning. Stämningen är varm, karaktärerna bedårande och deras interaktion med varandra var tillräckligt för att jag skulle få berörda tårar i ögonen. Känslorna låg på ytan hela tiden och det var som att hjärtat höll på att svämma över av kärlek. Obeskrivligt.

 

Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Heartstopper volume 2 är enkel men vacker, och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Nicholas Sparks.

Svensk titel: –

Genre: Drama.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkohol, prat om självmord, skilsmässa, terminal sjukdom.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 547 sidor.

Utgivningsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Sphere.

 

 

 

 

Nicholas Sparks är känd för sina romantiska romaner. Böcker som The notebook och A walk to remember, där karaktärerna förälskar sig men alltid är med av någon form av tragedi. Two by two skiljer sig emellertid väldigt mycket från författarens tidigare verk. Här är inte fokus på ett romantiskt förhållande, utan på relationen mellan far och dotter. Det sätter en helt annan ton, vilket jag personligen kom att uppskatta.

 

Eftersom boken följer en äldre man, hans äktenskapsproblem och relation med sin dotter, upplevs Two by two som en lite mer ”mogen” läsning än Sparks tidigare böcker. Och personligen tyckte jag om det. Jag tyckte att Russells relation med dottern London var så himla fin, och jag fann det väldigt intressant att följa familjens kamp överlag. Jag har hört några läsare klaga över såväl tempo som längd, och visst håller jag med om att Two by two något utdragen. Men jag tycker inte att det är något som drabbar helheten negativt. Man får se boken för vad den är: en långsamt uppbyggande, karaktärsdriven bok. Det är inte meningen att saker ska hända hela tiden. Och trots att man redan från början förstår att äktenskapet är över är Russells hoppfyllda kamp ändå en känslomässig berg- och dalbana att ta del av.

 

Överlag tyckte jag mycket om Two by two. Jag gillar stämningen, karaktärerna och det faktum att den skiljer sig mycket från Nicholas Sparks andra romaner. Jag uppskattar att han försöker nå ut till nya genrer, och tycker att han lyckas väl.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, romantik, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: LGBT.

Serie: Heartstopper #1.

Längd: 263 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Hodder Children's Books.

 

 

 

Den första volymen av HEARTSTOPPER kan sammanfattas med tre ord: simpel, snabbläst och söt. Sockersöt. Faktum är att boken är en av de gulligaste som jag har läst på länge. Alice Oseman, mer känd för romanen RADIO SILENCE, har gjort ett fantastiskt arbete med såväl handling och text, som med illustrationerna. Bilderna är anspråkslösa och oerhört fina, och bidrar till den bedårande känsla som boken överlag utstrålar.

 

Det här är en spin-off på romanen SOLITAIRE, som jag personligen inte har läst. Tydligen följer HEARTSTOPPER-serien två av sidkaraktärerna från den. Boken går emellertid alldeles utmärkt att läsa fristående från grundmaterialet. Den är lätt att komma in i och ännu lättare att fastna för. Protagonisterna Charlie och Nick är båda två alldeles underbara, och det var ett sant nöje att följa deras resa. Boken utforskar hur Charlie hanterar med att ha kommit ut med att vara homosexuellt, parallellt med att vi får ta del av hur Nick börjar ifrågasätta sin sexualitet. Det hela är enkelt utfört, men inte desto mindre gripande.

 

Direkt när jag läste ut den sista sidan av HEARTSTOPPER VOLUME 1, beställde jag hem nästa del. Inte för att boken var ett mästerverk, utan för att den var så oerhört mysig att ta del utav och för att det var en självklarhet att läsa vidare. Så om du vill ha en lättsam och gullig och söt söt söt grafisk läsning, passar denna perfekt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: förlust av föräldrar.

Representativt innehåll: mångkulturella karaktärer.

Serie: The Aurora Cycle #1.

Längd: 470 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

Aurora rising är början till en mycket lovande serie. Tänk dig The illuminae files möter Six of crows, eller en kombination av The breakfast club och Guardians of the galaxy. Låter inte helt fel, eller hur?

 

Boken följer sju protagonister: en alfa, en diplomat, en vetenskapskvinna, en tekniknörd, en krigare, en pilot och en mystisk flicka. De introduceras på ungefär samma gång, och kapitlen roterar mellan deras synvinklar. Till en början blev det något rörigt.  Jag blandade ofta ihop karaktärsdrag och expertis, och virrade till vem som hade sagt eller gjort vad. Men det tar sig. När jag väl hade lärt mig vem som var vem flöt allt på väldigt bra. Karaktärernas charm och framstående personligheter gjorde att jag inom kort förälskat mig i alla sju protagonisterna. Till och med deras teknik – mer specifikt Auroras uniglass – är förtjusande. Med det sagt anser jag att det var obehövligt att följa allas synvinklar, men det är en petitess.

 

När det kommer till själva innehållet i boken, har Aurora rising något för de flesta. Action, monster, rymdskepp, humor. Spänning introduceras redan i första kapitlet, och hålls i ända till slutet. Det finns inte en lugn stund då slagsmål, intriger och jakter avlöser varandra på löpande band. Aurora rising blir därför den typen av bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig. Det enda som jag är lite anti är de romantiska elementen, som känns överflödiga.

 

Överlag är Aurora rising en riktigt bra bok. Spännande, actionpackad och genomtänkt. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Alkohol- och droganvändning, våldtäktsförsök, tonårsgraviditet, otrohet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 306 sidor.
Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

CONFESS är en litterär pärla. Boken börjar som vilket romantiskt drama som helst. Du vet: tjej möter kille, kille har hemlighet, den sexuella spänningen växer mellan dem och killens hemlighet hotar att komma tillbaka och bita dem båda i rumpan. Det gamla vanliga alltså. Men den beskrivningen räcker inte långt för att skildra romanen överlag. CONFESS tar de klassiska troperna och vänder dem till något helt nytt. Trots att boken inte är lång, hinner handlingen utvecklas till oigenkännlighet innan sista sidan är nådd. Komplexitet och hjärta tillförs det annars uttjatade konceptet, och resultatet är en av årets starkaste böcker.

 

Jag älskar CONFESS. Jag älskar Colleen Hoovers vackra språk. Jag älskar stämningen. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar konceptet med hur människors bekännelser tolkas till målningar, och jag älskar det faktum att boken fick mig att känna. Några delar fyllde mig med oförklarlig glädje. Boken gjorde mig alldeles varm och fick mig att må bra. Somliga delar gav mig ett knytnävslag i magen. De delarna gjorde fysiskt ont i hjärtat att läsa. Andra scener fick mig att sitta som på nålar av spänning. Och kombinationen mellan dem blev fulländad.

 

Som helhet är CONFESS över förväntan. En perfekt sommarläsning: romantisk och berörande.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Katrina Leno.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, alkohol- och droganvändning.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 256 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

Summer of salt är en utmärkt sommarläsning. Boken är kort och sockersöt, med en unik premiss som utgörs av en välkomponerad blandning av romantik, mystik, drama och magi. Språket är vackert utan att bli pretentiöst, och en påtaglig atmosfär byggs successivt upp och inger läsaren en drömsk känsla. Det är lätt att fastna för Summer of salt, men desto svårare att glömma boken när sista sidan är läst.

 

Summer of salt har en precis lagom dos magi. Magin ligger och puttrar i bakgrunden: precis tillräckligt för att göra mig nyfiken och skapa intresse, men utan att ta överhanden. Inslagen inger boken i en lekfull och oskuldsfull känsla, då lustiga händelser och bisarra historier bryter av mot den annars verklighetstrogna berättelsen. Magin bidrar till bokens drömlika stämning, och gör ön som Georgina bor på alltmer idyllisk.

 

En av de bästa sakerna med Summer of salt är karaktärerna, eller lättare sagt relationerna mellan karaktärerna. Dynamiken mellan Georgina och hennes syster är underbar: komplex men realistisk. Deras häxdryckbryggande mamma är intressant att läsa om, och överlag uppskattar jag att ta del av en ungdomsbok där föräldrarna faktiskt närvarar och inte mystiskt utelämnas från sidorna. Sedan avgudade jag Georginas vänner. Alla är förvånansvärt stöttande, vilket var oerhört uppfriskande. Vanligtvis pågår en hel del drama mellan så kallade ”vänner” i ungdomsböcker, särskilt om huvudpersonen är lesbisk. Då sker ofta någon form av trakasseri gentemot denna. Men I Summer of salt har alla en naturlig acceptans, och inte en enda gång är det någon som dömer Georgina för hennes sexualitet. Det gjorde det så mycket lättare att fastna för karaktärerna och bara njuta av läsningen.

 

I slutändan är Summer of salt en gemytlig och hemtrevlig sommarläsning med oförväntat djup. Riktigt bra, är den. Ändå kan jag inte undgå att känna att något saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske saknar jag ytterligare djup? Kanske var slutet något utdraget? Oavsett vad var Summer of salt en mycket uppskattad läsning, som jag rekommenderar varmt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: David Levithan.

Originaltitel: Someday.

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, oprovocerat våld, funktionsvariation.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Jag, En #3.

Längd: 443 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

David Levithan är något alldeles särskilt. Han är extraordinär, oöverträffad. Genom ett poetiskt språk, och unikt tankesätt får han ett av de starkaste narrativen som går att hitta inom Young Adult. Det finns en tveklös skönhet och sanning i hans ord, och jag imponeras av hur enkelt Levithan drar i läsarens hjärtsträngar. NÅGON DAG må inte vara lika stark som JAG, EN men det är en helsikes fortsättning.

 

Nu för tiden liknar de flesta böcker varandra i något avseende. Harry Potter startade en trend med ”den utvalda”. Twilight banade väg för övernaturlig romantik. Och The hunger games gav upphov till en lång rad dystopiska romaner som knappt går att skilja från varandra. Att hitta något originellt, något banbrytande, inom litteraturen är numera en förlorad kamp. Med några få undantag. Böckerna i JAG, EN-serien är inte likt något annat som jag har läst. Levithan har kommit på en fullständigt unik idé och utvecklat den till ett strålande koncept. Det är nytt, fräscht och minst sagt beroendeframkallande.

 

Det bästa med NÅGON DAG och resterande delar av JAG, EN-serien är emellertid Levithans förmåga att inkludera. Karaktären En byter kropp varje dag. Han somnar i kroppen hos en person, för att sedan vakna upp i en annan. För en enda dag tar han över personens liv, och vem han hamnar hos är alltid slumpmässigt. Rik, fattig. Ljus- eller mörkhyad. Man, kvinna. Individer med olika sexuella läggningar och med funktionsvariationer. Det spelar ingen roll. Plötsligt är En i deras kropp, tar del av deras minnen och ser livet ur deras synvinkel – samtidigt som han själv alltid förblir densamma. Det låter kanske inte som något speciellt, men tro mig när jag skriver att det är en ögonöppnare. En ser människan bakom kroppens skal. Hen uppvisar stor förståelse och empati för omvärlden, och får läsaren att reflektera över irrelevansen med ras, ekonomiska skillnader och genus. Genom En ger Levithan ett helt nytt perspektiv på livet och vad som faktiskt är viktigt. Han ifrågasätter normer, för existentiella reflektioner och framför ett nytänkande genusperspektiv som verkligen fastnar. Många tankar väcks, och när sista sidan är läst inges en känsla av att boken är viktig. Dyrbar. Något för alla att ta del utav.

 

Det enda som jag stör mig på med NÅGON DAG är själva romansen. Relationen mellan En och Rhiannon var gullig i första boken, men tar här lite för mycket plats. Berättelsen är så pass stark att den klarar sig bra på egen hand, och tyvärr går mycket potential förlorad på grund av att det romantiska förhållandet ligger i fokus. För att göra det hela värre är relationen dessutom relativt klyschig, vilket betonar det faktum att den faktiskt inte är behövlig.

 

Som helhet är NÅGON DAG bra. Inte riktigt lika bra som JAG-EN, men fortfarande en pärla. Boken berör och frammanar viktiga reflektioner, och är definitivt läsvärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Skuggornas drottning.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.

Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #4.

Längd: 648 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.

 

QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.

 

Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Gabi Frödén.

Engelsk titel: –

Genre: Drama, historisk fiktion, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, barnmisshandel, religiöst tvång.

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ.

Serie: –

Längd: 203 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

Jag gav mig lite tveksamt in i läsningen av Trädhjärta. Gabi Frödén är, för mig, helt okänd. Och mina erfarenheter med nya författare har inte varit de bästa. Faktum är att få debutanter skriver gripande. Men Frödén lyckas.

 

Trädhjärta är riktigt bra. Den är vackert skriven, med tankeväckande metaforer och behagligt språk. Jag fastnade för den symbolistiska tonen, och blev djupt fascinerad av de paralleller som dras mellan naturen och huvudkaraktärens sinnesstämning. De bildliga uttrycken används så pass flitigt att det nästan ger inslag av magisk realism, trots att boken egentligen passar inom genren historisk fiktion. Detta eftersom liknelserna, särskilt de mellan självskadebeteende och träd, binds samman så pass hårt att det till slut inte längre är tydligt vad som sker i protagonistens huvud och vad som är metaforer för något annat. Och jag gillade denna oklarhet. Jag upplevde att det gav mer komplexitet till berättelsen och att det tvingade mig som läsare att själv reflektera över vad som hände.

 

Jag skulle definiera Trädhjärta som en tragisk kärlekshistoria. På sina två hundra sidor lyckades den beröra mig djupt. Men trots starka teman som psykisk ohälsa och ensamhet, upprätthåller den en avslappnad ton, och inslagen av humor hindrade romanen från att bli för tung. Ena stunden fick boken mig att skratta, andra satt jag tjock i halsen – nära till tårar. Och för mig, är det en perfekt balans.

 

Det är en skam att inte fler har upptäckt Trädhjärta. Med tanke på hur många mediokra böcker som blir hajpade nu för tiden, är det upprörande att den här pärlan gått under de flesta läsares radar. Vill du ta del av något snabbläst, berörande och originellt bör du definitivt plocka upp den.  

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Droger, mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The illuminae files #2.

Längd: 659 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Knopf books for young readers.

 

 

Amie Kaufman och Jay Kristoff är gudar. Det finns ingen annan förklaring till hur Gemina kan vara så här bra. Den är så pass bra, att det känns ärofyllt att ha den i min samling. Jag skojar inte. Efter att ha läst klart den sista sidan känner jag tacksamhet. För att lilla jag har fått tagit del av en så stor bok. Wow.  

 

Jag skulle definiera Gemina som en visuell berättelse. Med det menar jag att den, med skillnad från den normativa romanen, inte består av sida upp och ner fylld med text. Istället berättas historien genom transkriberade ljudfiler, chattmeddelanden, rapporter och med hjälp av illustrationer av Marie Lu. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt. Explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslag. Kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar. Och tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger en unik dramaturgisk touch, och stärker den emotiva effekten eftersom boken får läsaren att känna såväl genom sina ord som sitt upplägg.

 

Gemina är också visuell på så sätt att språket i sig är väldigt bildligt. Metaforer, jämförelser och liknelser skapar tydliga bilder i läsarens huvud, samtidigt som det ger romanen en vacker jargong. Men tro inte för en sekund att Kaufman och Kristoff använder sitt uttryckssätt för att kompensera för bristande innehåll, för det stämmer verkligen inte. Tempot är högt, actionen ständig och vändningarna många. Gemina har en episk handling och ordentligt med spänning där blodtörstiga utomjordingar, skjutglada ”rymdpirater” och en opålitlig AI kombineras till en perfekt mix. Och mitt i allt våld finns en lagom dos romantik och humor som lättar upp stämningen.

 

En annan av bokens styrkor är karaktärerna. Jag förälskade mig i både Hanna och Nik, som enligt mig var betydligt intressantare att följa än Kady och Ezra från Illuminae. Jag älskar deras intelligens, deras sarkastiska tilltalssätt och deras excentriska trotsighet. Men framför allt fastnade jag för deras härliga dynamik till varandra, och det faktum att de har brister och påverkas av situationen runt om dem.

 

Gemina är alltså riktigt bra. Lite klyschig, och något mödosam att hänga med i ibland, men allt som allt en riktig upplevelse.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Klaustrofobisk instängdhet, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The Queen's Thief (1/6).

Längd: 279 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org.1996).

Bokförlag: Greenwillow Books.

 

 

 

 

The thief är en lovande början på serien. Jag tyckte att den var riktigt bra. Jag gillar den lågmälda uppbyggnaden i början. Jag gillar hur stämningen och handlingen trappas upp sida för sida. Och framför allt gillar jag karaktärerna.

 

Huvudpersonen – Gen – är underbar. Hans humor, arrogans och intelligens, gör tillsammans med hans naturliga lömskhet honom till en charmerande protagonist att följa. Han är så där härligt smådryg, och har en underhållande dynamik med sina medresenärer.

 

Jag gillade boken från första till sista sidan. De flesta tycker att boken är tråkig i början, men jag håller faktiskt inte med. Jag fastnade direkt. Min favoritdel är emellertid stunden där Gen ska stjäla skatten åt kungens magus. Scenen är briljant beskriven, och hag gillar att Gen behöver försöka om och om igen. De flesta författare hade gjort det lätt för sig och skrivit karaktären till att lyckas direkt, men karaktärens bakslag bidrar med såväl spänning som realism.

 

Det enda som jag hade lite svårt för i boken var de smått irrelevanta utdragen från mytologiska berättelser, som karaktärerna berättade runt lägerelden. De var helt okej, men bidrog inte till särskilt mycket. För övrigt skulle jag personligen klassa boken mer som ”äventyr” än ”fantasy”, då vi hittills har fått se få övernaturliga element. Men det kan förstås komma att ändras senare i serien.

 

Som helhet är The thief en bra början till en serie med stor potential. Jag ska definitivt läsa fortsättningen, The queen of Attolia.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

Elie Wiesel var en av få judiska överlevare från Auschwitz. Han avled för tre år sedan – 88 år gammal – men hann innan dess bli tilldelad flera priser, däribland Nobels fredspris för sina litterära verk. Night är hans memoar över tiden i fångenskap.

 

Det här är en skrämmande läsning. Det som händer i boken är så pass hemskt att jag ibland glömde att det inte är fiktion: för inte kan väl människan vara så ond att hen kastar upp skrikande spädbarn i luften och använder dem för att träna prickskytte med sina nya vapen? Särskilt obehagligt blir det när personerna i boken gång på gång förnekar situationen och intalar sig att ”det är 1900-talet, ingen skulle låta något dåligt hända”, vilket påminner alltför mycket om argument som används även idag.

 

Det som Wiesel beskriver är hjärtekrossande och djupt berörande. Skräcken i hans ord amplifieras dessutom av ett oroväckande lugn. Han skildrar till och med de mest fruktansvärda händelserna med en behärskad saklighet, som att det han sett gjort honom känslomässigt avtrubbad. Hans beskrivningar upplevs aldrig som likgiltiga, men är osentimentala konstateranden som kort och gott meddelar att ”det här hände”. Det skärrade mig mer än vad emotivt laddade utsmyckningar och målande adjektiv någonsin hade kunnat göra.

 

Night är en viktig bok. Det är vitalt att vi aldrig gör om våra förfäders misstag, och jag anser att Wiesel är en del av nyckeln till att aldrig glömma det som hänt. Men med en ökande makt hos Trump och Sverigedemokraterna, är det svårt att inte ana att historien redan börjat upprepa sig själv. Så läs Night, för vidare budskapet och stå hållfast vid att värna om dina medmänniskor.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: -

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Påtvingad identitet.

Representativt innehåll: LGBT.

Serie: Wayward children #2.

Längd: 187 sidor.

Bokförlag: Tor publishing.

 

 

 

Tänk på din favoritsaga. En sådan där livsomvälvande läsning, kanske som Berättelsen om Narnia, Peter Pan eller Landet Innanför? Tänk dig nu att den sagan skrevs om för en äldre målgrupp. Den magiska känslan och den härligt nostalgiska tonen finns fortfarande kvar, men nu tillsammans med ett tidigare oanträffbart mörker. Handlingen har fått ytterligare ett lager komplexitet, och karaktärerna växer ifrån sin ouppnåeliga perfektion. De börjar begå misstag, göra dumma val och agera utåt i ren desperation efter bekräftelse. Så är det att läsa Down among the sticks and bones.

 

Down among the sticks and bones är en av årets hittills starkaste romaner. Den är till och med bättre än sin föregångare. Den första boken – Every heart a doorway – var handlingsdriven och kretsade kring ett mordmysterium. Den här boken är emellertid karaktärscentrerad, och läses mer som en saga för vuxna. Den är stillsam utan att bli tråkig, spännande utan att innehålla ändlösa actionscener. Genom nyckfulla karaktärer, en spänd atmosfär och intriger som pyr i bakgrunden blir läsningen alldeles förtrollande.

 

Det här är den andra romanen som jag läser av Seanan McGuire. Ändå kan jag enkelt konstatera att hon är en av mina favoritförfattare. Hon har ett sätt med ord som sveper iväg läsaren till en helt annan värld. Med vackra formuleringar – gammeldags och nästintill poetiska – lyckas hon skildra även de mest vedervärdiga fenomen på ett drömskt sätt. Tonen är rogivande och olycksbådande på samma gång, och hennes ord bär en obeskrivlig ärlighet. Trots att det som hon beskriver är påhittat, känns innebörden av det som ren sanning.

 

Down among the sticks and bones är bara 187 sidor lång. Ändå lyckas Seanan McGuire skildra ett komplext händelseförlopp som äger rum under fem års tid. Ingenting känns påskyndat eller överskuggat. Istället tillåts båda protagonisterna genomgå enorma utvecklingar. Varje sida, varje mening, varje ord har ett syfte. På dessa sidor, lyckas McGuire också få med en tankeväckande och hjärtknipande analys av könsroller och föräldrars sätt att påtvinga sina barn förbestämda identiteter: något som alltför många idag skulle behöva dra lärdom utav.

 

Som helhet är Down among the sticks and bones fantastisk. Det är en mörk roman, det ska jag inte gömma under stolen. Men den har magi och hjärta som platsar i de bästa sagorna.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Mhairi McFarlane.

Originaltitel: Don't you forget about me.

Genre: Romantik, drama, chicklit.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt.

Serie: Fristående.

Längd: 363 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

Jag fastnade verkligen för Det kommer aldrig vara över för mig. Det är inte bara McFarlanes starkaste roman, utan även en av de bättre inom genren överlag. Rolig. Romantisk. Glädjefylld. Boken förmedlar starka positiva känslor utan att någonsin bli glättig. Varje ord utstrålar värme och jag kunde nästan känna hur mitt hjärta växte under läsningens gång.

 

Det finns något väldigt uppfriskande med den här boken. Trots att den innehåller klyschor, känns Det kommer aldrig vara över för mig som en frisk fläkt i romance-träsket. För det första upplevde jag den som betydligt mindre förutsägbar än många andra chicklits. För det andra uppskattade jag verkligen att romansen finns där och pyr i bakgrunden, utan att ta överhanden. Fokus i boken ligger på Georginas sätt att hantera förlust och förändring, snarare än hennes kärleksliv. Sen är såklart romantik integrerat i berättelsen, men det är inte det centrala.

 

Och på tal om Georgina: vilken härlig protagonist! Jag fullkomligt förälskade mig i henne. Hon är rörig och vimsig och långt ifrån perfekt, men tar sig alltid igenom motgångarna som kastas mot henne. Hon står upp för sig själv och sina värderingar, och vågar se livet från en ljus sida. Hennes personlighet bidrar med en alltigenom lättsam stämning, och jag blev minst sagt inspirerad.

 

Överlag är Det kommer aldrig vara över för mig en utmärkt sommarläsning. Chicklit-romaner brukar vara klyschiga och förutsägbara och följa en uttjatad mall, men Det kommer aldrig vara över för mig höll mig hängiven från början till slut. Värmen och bokens starka hjärta grep tag i mig redan vid första kapitlet, och gjorde att jag inte kunde släppa taget förrän sista sidan var läst.

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Sylvain Neuvel.

Originaltitel: Waking gods.

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Massmord, global förintelse.

Serie: Themisfilerna #2.

Längd: 417 sidor.

Bokförlag: Brombergs.

 

 

 

 

 

Årets bästa bok? Det är mycket möjligt. 

 

Jag läste Sovande jättar, alltså den första delen i Themisfilerna-serien, för lite mer än ett halvår sedan. Jag minns att jag tyckte om den, men att den explosiva hajpen ändå ledde till viss besvikelse. På grund av det, visste jag inte vad jag hade att förvänta mig av Gudarna vaknar, och det var med en relativt restriktiv inställning som jag gav mig in i läsningen.

 

Men wow.

 

Gudarna vaknar är så mycket bättre än sin föregångare. Allt har eskalerat. Sovande jättar fokuserar på att bygga upp situationen och låta läsaren lära känna roboten som har hittats. Det är en nödvändig och fascinerande del av handlingen, men blir i längden något enformigt att läsa om. I Gudarna vaknar skiftar emellertid fokus till mänsklighetens överlevnad, och genast tilltar spänningen och berättelsens komplexitet. Inte nog med att tempot ökar så pass att min puls bokstavligen ekade i mina öron under hela läsningen. Dessutom väcks många moraliska dilemman, som bidrar med djup och får läsaren att reflektera över livets stora frågor.

 

Vidare är Gudarna vaknar riktigt bra skriven. Texten är vackert formulerad: fylld med metaforer, symbolism och satiriska pikar. Det är också tydligt att författaren har tänkt igenom bokens händelseförlopp noggrant. Allt baseras på nutida vetenskap och forskning, och varje gång Neuvel förklarar ett fenomen kan han backa upp det med fakta. Det gör att händelserna och deras ödesdigra konsekvenser känns skrämmande verkliga och nära i tid.

 

En observation som jag gjorde under läsningens gång, var emellertid att jag har svårt att se karaktärerna framför mig. På grund av ”found footage”-formatet som boken är skriven i, glömmer jag lätt bort vem som är vem och vem som gör vad. Förvånansvärt nog så är det inget som jag stör mig på. Gudarna vaknar är trots allt en väldigt handlingsdriven roman. Jag blev mest snopen när jag insåg att jag minns vad som har hänt, men inte vilka som var involverade.

 

I sin helhet är Gudarna vaknar briljant. Det finns inget ord som bättre beskriver boken. Actionpackad, spännande och fantastiskt komplex. En explosiv pärla, mycket svår att släppa taget om. Riktigt jävla bra.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Shivaun Plozza.

Originaltitel: Tin heart.

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Serie: Fristående.

Längd: 380 sidor.

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

 

Strålande. Ditt hjärta är mitt är verkligen strålande. Förväntningarna var höga när jag plockade upp boken, men aldrig hade jag väntat mig en så färgsprakande läsning. Varje ord uttrycks med så mycket känsla, så mycket hjärta, att sidorna vibrerar av liv. Att skriva att Plozzas formuleringar är vackra vore en underdrift. Språket är så underbart bekymmerslöst att texten får en lättsam rytm, en karakteristisk personlighet och en oförglömlig värme. Med tanke på att Ditt hjärta är mitt bara är Plozzas andra roman, är jag djupt imponerad av det liv som hon lyckats få in i sin berättelse.

 

Förutom den allmänna känslan som boken utstrålar, finns tre saker som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt. Den första är humorn. Komiska jämförelser och intelligenta repliker gör boken förvånansvärt rolig, och jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger.

 

Den andra saken är karaktärerna. Huvudpersonen Marlowe är oerhört inspirerande. Beslutsam, smått rebellisk och med en kämpaglöd som heter duga är det lätt att se upp till henne. Hennes relation med sin familj är dessutom fantastisk, och det var mycket tack vare den påtagliga familjedynamiken som jag förälskade mig i Ditt hjärta är mitt.

 

Den tredje och sista saken som gjorde att jag fastnade för Ditt hjärta är mitt, är hur veganism porträtteras. Inte bara var det oerhört fascinerande att ta del utav en vegansk familjs vardag, utan jag uppskattar också att skildringen aldrig blev demoniserande eller stereotypisk. Istället visas både för- och nackdelar, och vi får ta del av Marlowes inre kamp gällande livsstilen.

 

Som helhet var Ditt hjärta är mitt över förväntan. Varm, tankeväckande och med underbara karaktärer. Söker du en roman med mycket hjärta så har du hittat rätt.

 

BETYG: 7/10.

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: The tale of Despereaux.

Genre: Fabel.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, barnmisshandel.

Serie: Fristående.

Längd: 269 sidor.

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

 

 

 

 

 

År 2004 belönades Sagan om Despereaux med ett Newbery-pris för årets mest framstående amerikanska barnbok. Tre år senare konstaterades det att boken var en av de vanligaste böckerna som lärare valde åt sina elever att läsa. Inte långt därefter filmatiserades romanen, med röster av bland annat Emma Watson och Dustin Hoffman. Och efter att ha varit på allas läppar i flera år, räknas nu Sagan om Despereaux som en av tidernas bästa barnböcker.

 

Trots detta var jag kritiskt inställd till att läsa Sagan om Despereaux. En barnbok är ändå en barnbok, och det finns begränsningar i vad en sådan kan erbjuda vuxna läsare. Trodde jag. Men det här är en av få gånger som jag stolt tillkännager att jag hade fel. Sagan om Despereaux är underbar på alla sätt och vis. Hjärtevärmande, sockersöt och anspråkslös, men ändå brutalt ärlig. Livfullheten och värmen förmedlar äkta magi, samtidigt som ett överhängande, satiriska mörker bidrar med komplexitet. Lycka balanseras med förlust och uppoffring, och romanens stora hjärta ger berättelsen en förvånansvärd emotionell kraft.

 

Kate DiCamillo har skrivit boken med genuin berättarglädje. Språket är vackert och varje ord är laddat med kärlek. Trots att Sagan om Despereaux skrevs så sent som 2003, går det att förnimma en gammaldags ton bakom meningarnas formuleringar, vilket jag gillar skarpt. Därtill förmedlar DiCamillo ett värdefullt budskap om fördomar, moral, drömmar och att våga stå upp för sig själv och andra. Det gör boken tankeväckande och lärdomsfull i den mån att den kan klassas som ”livsförändrande” om den läses som ung.

 

Som du förstår, greps jag verkligen tag av Sagan om Despereaux. Det är den typen av barnbok som passar minst lika bra för vuxna. Och det, min vän, är definitionen för en bra barnbok. Sagan om Despereaux är en given klassiker, en pärla som bör utforskas av fler. Det är definitivt en roman som jag kommer att påtvinga mina framtida barn.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Meg Haston.

Svensk titel: –

Genre: Drama, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Anorexi, bulimi, självmord.

Serie: Fristående.

Längd: 288 sidor.

Bokförlag: Harper Teen.

 

 

 

 

 

 

Paperweight är en kraftfull berättelse om psykisk ohälsa. Boken utspelas på ett behandlingshem för personer med ätstörningar, och kombinerar skildringen av protagonistens vistelse där med tillbakablickar. Återblickarna tar bland annat upp hennes tidigare levnadssituation, familj- och vänskapsrelationer samt vad som utlöste hennes bulimi. Berättelsen är tankeväckande och väl värd att ta del utav, men om du lätt efterapar andras handlingssätt kan det vara värt att avstå boken eftersom den kan trigga självsvält, hetsätning och andra självskadebeteenden.

 

Jag fascineras av romaner som på något sett skildrar psykisk ohälsa. Detta inte bara för att jag tycker att det är oerhört intressant att lära mig mer om mänskliga beteenden, utan också för att jag personligen ofta kan relatera till den typen av innehåll. Det är inte ovanligt att karaktärernas sätt att tänka och resonera likställs mitt eget. Paperweight var inget undantag, och det var med en bitterljuv tjusning som jag tog del av alla Stevies behandlingar och möten med sin psykolog. Något som dessutom förbättrade läsupplevelsen markant var Hastons uppenbara kunnighet. Hennes skildring av ätstörningar är inte bara riktigt återgiven, utan så pass noggrant efterforskad att det som hon berättar om ger en ny syn på verkligheten. Det som hon skriver känns sant, och tillåter läsaren att analysera sitt eget liv och personerna i det.

 

Det enda som tar udden av min entusiasm för boken är att jag inte riktigt kände mig förenad med berättelsen. Jag kunde relatera till den och bygga upp förståelse för min omvärld utifrån den, men jag kunde inte riktigt känna med den. Jag upplevde ett slags utifrånperspektiv, där jag som läsare ”såg” allt som hände utan att bli personligt involverad. Jag saknade en rå kemi till boken, och klickade helt enkelt inte emotionellt.

 

Som helhet är Paperweight en intressant och gripande läsning, som gör intryck men saknar det där lilla lilla extra.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Jonathan Stroud.

Svensk titel: Den viskande dödskallen.

Serie: Lockwood & co. #2.

Längd: 424 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The whispering skull är en fenomenal fortsättning på en av dagens starkaste ungdomsbokserier. Spänning, humor och mystik… boken har något som passar alla. Oavsett om du är novis eller inbiten läsare, kommer The whispering skull att stanna med dig länge efter att sista sidan är utläst.

 

Det här är en stämningsfull roman. Stroud skapar en atmosfär som är så pass påtaglig att bara tonen som sådan håller läsaren i ett hållfast grepp. Varje ord bär en laddning som skapar en magisk och härligt spöklik sinnesstämning. Det är den typen av bok som successivt suddar ut verkligheten och får alltsammans att kännas autentiskt. Därtill är Stroud kung när det kommer till att bygga upp unika världar. Sättet som han målar upp agenter och deras övernaturliga förmågor är andlöst kreativt, och blir allt mer fascinerande att ta del utav ju mer man läser. Samtidigt är innehållet väldigt lätt att ta till sig. Trots att Stroudflitigtanvänder fiktiva termer, blir det aldrig svårt att förstå vad han menar eller hänga med i vad som händer.

 

Det absolut bästa med The whispering skull är emellertid karaktärerna. De har så färgstarka personligheter och sådan charmerande personkemi att det är omöjligt att inte falla pladask. Deras humor, smågräl och ironiska pikar gör att The whispering skull håller ett väldigt roande och lättsamt tonfall, och aldrig upplevs som tung. Inte ens i de mest spännande scenerna går det att avhålla sig från några små fniss.

 

Kombinationen mellan komik, paranormalt äventyr och mystik gör The whispering skull till en bok som underhåller alla typer av läsare. Oberoende av ålder är den här serien väl värd att ta del utav.

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Jessica Townsend.

Originaltitel: Wundersmith: The calling of Morrigan Crow.

Utgivningsdatum: 14 februari 2019.

Serie: Nevermoor #2.

Längd: 377 sidor.

Bokförlag: Semic.

 

 

 

 

 

 

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse tog världen med storm. Och det med all rätt. Det var en makalös debut. Wundersmeden: Morrigan Crow och den hemliga kraften är emellertid – om möjligt – ännu bättre.

 

Det finns inget ord som bättre beskriver Wundersmeden än ”magisk”. Näst intill allt är förtrollande: det lättsamma språket, den lekfulla stämningen och den fantasifulla handlingen. Världen är kreativt uppbyggd, och trots att serien ofta jämförs med Harry Potter av J. K. Rowling (fast jag tycker att den snarare ger liknande vibbar som Magisterium-serien av Cassandra Clare och Holly Black) anser jag att den är sin egen. Magisystemet och samhällets uppbyggnad liknar inget som jag har läst tidigare, och det är oerhört intressant att utforska världen och lära känna den bättre.

 

För övrigt utstrålar Wundersmeden en glädjefylld må bra-känsla. Trots att handlingen mörknar och inrymmer såväl kidnappningar som dödsfall, är den härligt varm. Humor, kärleksfulla karaktärer med färgstarka personligheter och det fina budskapet om att acceptera sådant som är annorlunda ger boken en positiv, emotiv kraft. Det gör också att läsningen passar såväl unga som äldre läsare.

 

Det här är en bokserie som gärna kan få fortsätta i många år till. Trots att Wundersmeden har några svackor, är romanen överlag påhittigt konstruerad och väldigt fängslande.

 

BETYG: 7,5/10