FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Depression, krig, mord, självmord.

Representativt innehåll: Slaveri, diskriminering, rasism.

Serie: The stormlight archives #1.

Längd: 1001 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

16 dagar. Så lång tid tog det för mig att läsa THE WAY OF KINGS. Jag minns inte den senaste gången som det tog mig så lång tid att avsluta en bok. Och jag har inte bara sidantalet att skylla, fast det helt klart är en bidragande faktor. Sidorna är också stora, texten liten och berättelsen så pass komplex att jag frekvent behövde stanna upp, reflektera över det jag läst och göra anteckningar att återkomma till senare. THE WAY OF KINGS är minst sagt en tung bok – både bokstavligen och bildligt talat.

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Han har en unik förmåga att skapa magisystem som inte liknar något annat du läst. Magisystemet i THE WAY OF KINGS är inget undantag: vilda stormar genererar en slags ljusenergi som förser världen med allt från valuta till monstruösa varelser och individer med övermänskliga krafter. Det hela är genomtänkt och oerhört häftigt. Det tog mig emellertid väldigt lång tid att komma till ro med det. Sanderson förklarar nämligen inte hur magisystemet fungerar eller hur världen ser ut. Istället får vi upptäcka det tillsammans med karaktärerna, vilket är desto mer spännande men tar betydligt längre tid. Det ger också upphov till stor förvirring i bokens första halva. Det är mycket att ta till sig på samma gång. Namn, platser, religioner, historia, nya karaktärer som tillkommer, ekologi. Det kräver extremt tålamod och mycket koncentration. Och jag ska inte ljuga: det kommer att vara tufft. Jag var själv nära att ge upp på grund av att det blev för mycket att hålla reda på. Men jag är riktigt glad över att jag höll ut. För den tid som jag investerade i att läsa boken, är också tid som jag investerade i att lära känna karaktärerna och förälska mig i världen. Och det gjorde alla ansträngningar värt det i slutändan.

 

THE WAY OF KINGS är en karaktärsdriven bok, som skildras ur många olika synvinklar. Den skiftar emellertid främst mellan fyra primära berättarperspektiv: slaven Kaladin, lärlingen Shallan, krigaren Dalinar och lönnmördaren Szeth. Mina favoriter är de två förstnämnda. Kaladin är den som har störst utvecklingskurva i boken, och hans resa från kapitulerad slav till rövsparkande ledare är spännande att följa. Jag älskar dessutom relationen som han har med sitt entourage, och stämningen mellan dem bidrar med såväl värme som humor. Shallan är å andra sidan den som jag anser är mest intressant att följa. Jag fascinerades av hennes interna konflikter och annorlunda krafter, och förälskade mig i hennes komplexa relation med Jasnah.

 

Den karaktär som jag tyckte minst om att följa var emellertid Dalinar. Han har några riktigt spännande scener, men på grund av att han främst används för att belysa politiska och historiska händelser blev hans kapitel relativt långsamma. Det var i samband med att han introducerades som jag var nära att avbryta min läsning. Hans kapitel blir intressantare närmare slutet, men i största delen av boken är de ärligt talat rätt tråkiga.

 

Det som alla karaktärer har gemensamt är emellertid att de känns så verkliga. Sanderson ger dem allesammans trovärdiga bakgrundshistorier som motiverar vilka de är, och tack vare att vi följer dem så pass länge blir det svårt att inte knyta personliga band till dem.

 

Något annat som jag tycker om med THE WAY OF KINGS är Sandersons filosofiska analyser. Genom att skapa moraliska dilemman får han läsaren att reflektera över vad som är ont och gott, rätt och fel, samtidigt som han själv gör skillnaden mellan dem tveklöst tydligt. Vissa sekvenser är så pass tankeväckande att jag satt i flera minuter och bara begrundade över hur vi i dagens samhälle skulle ställa oss till likvärdiga situationer. Går det att motivera ett planerat mord om det hindrar tio andra från att dö? Är det rätt att förslava ett folk för att motverka förintelse av ett annat? Är det värt att offra några om det innebär att striden vinns i det långa loppet – eller ska de räddas i gengäld mot att striden förloras?

 

Överlag är THE WAY OF KINGS en riktigt bra bok. Ja, den är lång och långsam, och stundtals tråkig. Ja, det tar tid att ordentligt komma in i handlingen och förstå hur allt fungerar. Men de fantastiska karaktärerna, den unika världen och de spännande vändningarna kompenserar stort för det. Det fanns stunder när jag var nära att ge upp, men när sista sidan väl var utläst kände jag en tomhet inom mig som bara en fortsättning kan fylla.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Noelle Stevenson.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Utfrysning, ensamhet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 262 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

 

Det här är den första grafiska romanen inom fantastikgenren som jag tar del utav. Och oh boy, är NIMONA över förväntan! I valet av grafiska romaner har jag alltid valt böcker med verklighetstrogna handlingar, ofta någon form av romans. Detta i tron att övernaturliga element och nya världar skulle bli rörigt i grafisk form. NIMONA undkommer emellertid det potentiella problemet genom att hålla sin handling enkel och bortprioritera detaljer som hade funnits med i en ”vanlig” roman, utan att gå miste om nödvändigt djup. Monster, magiska brygder och oförklarliga uppfinningar integreras i berättelsen med en naturlig acceptans att det helt enkelt finns sådana saker, och som läsare kände jag aldrig ett behov att pussla ihop hur allt fungerar.

 

Bokens största styrka är karaktärerna. Särskilt Nimona, som är underbar. Jag är upp över öronen förälskad i hennes genuina entusiasm, barnsliga humor och tveklösa skurkaktighet. Jag älskar det paradoxala med att hon är ”liten och oskyldig”, bryr sig om sin Mästare och helt enkelt är lika ivrig som en treåring, samtidigt som hon inte tvekar att avrätta en handfull människor som irriterar henne för stunden. Hon bidrar med så mycket hjärta att hela läsningen – trots action och mörker – blir varm och fluffig.

 

Överlag är NIMONA riktigt bra. Illustrationerna är fina, med noggrant utvalda färger som effektivt försätter läsaren i rätt stämning. Handlingen är spännande och inslagen av humor gör läsningen till en glädjefylld upplevelse. Att det här är Stevensons debut är svårt att tro, för alltsammans är så himla bra utfört. Så om du är sugen på en grafisk roman inom fantastikgenren, rekommenderar jag NIMONA varmt.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Jay Kristoff, Amie Kaufman.

Svensk titel: –
Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Massmord, grafiskt våld, krig.
Representativt innehåll: –
Serie: The illuminae files #3.

Längd: 615 sidor.

Publiceringsår: 2018.
Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

OBSIDIO är en magnifik avslutning på THE ILLUMINAE FILES: en av de mest innovativa serierna som jag har läst, och en personlig favorit. Hur författarna Jay Kristoff och Amie Kaufman fått ihop allt är rent utav häpnadsväckande.

 

Med skillnad från tidigare böcker i serien följer vi inte enbart två protagonister. Istället samlar OBSIDIO ihop samtliga (överlevande) karaktärer från såväl ILLUMINAE som GEMINA i en rafflande upplösning. Och jisses vad härligt det är att återse dem allesammans! Kady och Ezra. Hanna och Nik. Aidan. Jag är fullkomligt upp över öronen förälskad i dem, och anser att Aidan är den mest fascinerande antagonisten i modern litteratur. 

 

OBSIDIO följer samma visuella berättarstil som sina föregångare. Historien berättas genom lappar, transkriptioner av videoinspelningar och ljudfiler, intervjuer, chatter, mejl, rapporter och skisser snarare än genom vanlig löptext. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt: explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslaget; kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar; tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger boken en unik touch och stärker den emotiva effekten eftersom narrativet tillförs med ett extra lager bortom bokstäver.

 

Och precis som förväntat, är OBSIDIO riktigt svår att lägga ifrån sig. Tempot är högt, scenerna actionfyllda och jag både skrattade och grät till det som hände. Trots att OBSIDIO är inom genren science fiction går mycket att anknyta till vårt eget samhälle, och viktiga tankar om mänskligt värde väcks.

 

Allt som allt är OBSIDIO en imponerande avslutning på trilogin. Det är lite synd att boken följer en liknande mall som tidigare delar, men det är en petitess. Romanen är genomtänkt, fantastiskt spännande och har en djupt berörande inverkan. Skitbra, rent sagt.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Övergivenhet, omnämnande av dödsfall, misshandel.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #4.

Längd: 204 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

Böckerna i den här serien är som praliner: små men utsökta. IN AN ABSENT DREAM är inget undantag. Det är en extraordinär bok. Kreativ. Nytänkande. Unik. Jag gillar allt med den.

 

Det är något visst med Seanan McGuires språk. Det är förtrollande vackert och har en näst intill hypnotisk rytm. Stilen påminner om traditionella sagor, samtidigt som den känns helt egen och ojämförbar. Jag vill säga att det är som en atmosfärisk och suggestiv version av Narnia, samtidigt som jag inte alls tycker att boken går att likställa med Narnia. Med risk att motsäga mig själv vill jag påstå att IN AN ABSENT DREAM är kusligare och enklare, men ändå så mycket mer komplex.

 

Världen som McGuire har byggt upp i IN AN ABSENT DREAM är exceptionell. Jag såväl fascinerades som skrämdes av det magiska systemet och alla regler. Den subjektiva prissättningen inom världen och det maniska behovet att hitta rimliga världen var särskilt intressant att ta del av. Själva temat i boken kretsar kring hur vi lever i en värld utan verklig rättvisa, och genom ett mycket annorlunda betalsystem ifrågasätter McGuire det som vi tror oss veta om rätt och fel. Hon argumenterar även för varor och tjänsters individuella värden, och menar att deras värden är beroende av vilka personer det är som idkar byteshandel. Det hela blir en satirisk diskussion som lätt går att applicera i verkligheten.

 

Trots att boken bara är två hundra sidor lång, lyckas McGuire levandegöra sina karaktärer och okrystat få med mer innehåll än vad som ofta inkluderas i en ”normaltjock” bok. Det är en bitterljuv läsning – magisk och hjärtevärmande, om karaktärer som efter åratals kamp äntligen finner acceptans, men likväl förlorar något på vägen som på ett eller annat sätt krossar läsarens hjärta. Boken får läsaren att må bra och skratta, men lämnar ett slags nedstämt orosmoln efter sig, då även de mest lyckliga sluten i McGuires böcker innehåller en liten törn.

 

En del läsare har kritiserat IN AN ABSENT DREAM för att ha mycket innehåll bakom kulisserna. Vi får nämligen inte vara med när alla händelser äger rum, utan får en del återberättat för oss efteråt. Men trots att jag inte hade tackat nej till att får vara med på protagonisten Lundys äventyr, är detta faktiskt inte något som jag stör mig på. Boken är alldeles för välskriven och kärnfull för att jag ska känna att något saknas.

 

Överlag är IN AN ABSENT DREAM riktigt bra; en betydelsefull läsning som säkrar WAYWARD CHILDREN som en av mina favoritserier.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Rainbow Rowell.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik, grafisk roman.

Traumatiskt innehåll: Kroppsfixering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 211 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: First second.

 

 

Den här boken är SÅ. HIMLA. SÖT! Jag är vanligtvis inte ett särskilt stor fan av Rainbow Rowell, då jag anser att hennes böcker är överskattade och triviala. Men DET HÄR. Bedårande!

 

För det första: illustrationerna. Bilderna är ritade av Faith Erin Hicks och är utsökta. Jag älskar stilen, jag älskar färgerna, jag älskar den perfekta balansen mellan detaljer och enkelhet. Det är en ren fröjd att läsa boken, just för att den är så snyggt gjord.

 

Men PUMPKINHEADS är inte bara ett fint yttre. Boken är himla mysig, rakt igenom. Handlingen är enkel och lätt att hänga med i, stämningen är varm och karaktärerna underbara. Särskilt den kvinnliga protagonisten, Deja. Hon är så där härligt bubblig, en riktig ”ta tillvara på livet”-typ, som tar lättsamt på livet och har en inspirerande optimism. Hon känns så genuin, och jag skulle göra allt för att få vara vän med henne. Men även Josiah gör intryck, och de båda karaktärerna kompletterar varandra väl.

 

Det enda som jag har att klaga över är slutet. Det känns förutsägbart och något påskyndat, och jag anser inte att "vändningen" var nödvändig. Min åsikt är att boken hade fungerat minst lika bra – till och med bättre – utan den. Det är egentligen allt jag kan säga utan att spoila vad som händer.

 

Överlag tycker jag mycket om PUMPKINHEADS. Det är en söt och varm bok som försätter läsaren i riktig höststämning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: J.K. Rowling.

Originaltitel: Harry Potter and the goblet of fire.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mord, tortyr, mobbning, alkoholism, depression.
Representativt innehåll: Psykologisk ohälsa.

Serie: Harry Potter #4.

Längd: 451 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2000).

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

Som förväntat är den illustrerade utgåvan av DEN FLAMMANDE BÄGAREN makalös. Med utsökta illustrationer av Jim Kay, grafikern bakom bland annat A MONSTER CALLS, får boken helt nytt liv. Läsaren möts av en kaskad av färger som ger omedelbart intryck. De välarbetade och detaljrika bilderna får en att stanna upp för att utforska sidorna, och gör om möjligt boken mer stämningsfull. När det kommer till just illustrationerna finns inget att kritisera, bortsett från att jag gärna hade velat se fler. DEN FLAMMANDE BÄGAREN har rätt många ”tomma” sidor, alltså som bara består av spaltad text, vilket är förståeligt med tanke på bokens längd. Samtidigt är det illustrationerna som särskiljer den här utgåvan från de andra, och därför hade det bara varit kul om det varit fler.

 

När det kommer till själva romanen, finns inte mycket att klaga på. Tempot är högt, dialogerna skarpa och karaktärerna oförglömligt charmerande. Tragedi varvas skickligt med humor, och jag skrattade rakt ut otaliga gånger. Dobby, Fred och George, Winky, Hermiones FISA-grupp och poltergeisten Peeves är mer än tillräckligt för att lätta upp stämningen. Och scenen där familjen Weasley använder flampulver för att ta sig till Dursleys hus är bland det roligaste som jag läst.

 

J.K. Rowling har verkligen byggt upp en fantastisk värld, som värmer mitt hjärta varje gång jag tar del av den. Men hur mycket jag än älskar DEN FLAMMANDE BÄGAREN, kan jag inte undgå att vara kontroversiell och faktiskt föredra filmen. Visst, den saknar många nyckelscener och introducerar material som inte finns med i boken. Men jag tycker att den väver ihop alla trådar på ett lite snyggare sätt och bättre förmedlar en känsla av hot.

 

Överlag är den illustrerade utgåvan DEN FLAMMANDE BÄGAREN ett måste för alla HARRY POTTER-nördar. Det är inte min favoritdel i serien, men jävlar vad bra den är!

 

BETYG 8/10

FAKTA

Författare: Jen Wilde

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: Panikångest, sociala fobier, kroppsfixering, sexism, destruktiva förhållanden, bifobi

Representativt innehåll: Psykisk ohälsa, HBTQ, autism, etnisk variation

Serie: –

Längd: 262 sidor

Publiceringsår: 2017

Bokförlag: Swoon Reads

 

 

 

Jag hade inte några förväntningar på QUEENS OF GEEK. Boken har fått väldigt blandad kritik, och när jag har läst om den har innehållit alltid framstått som… ytligt. Men vet du vad? Jag älskade den!

 

QUEENS OF GEEK är en fantastiskt mysig bok, med varm och gladlynt atmosfär. Trots att den tar upp en del tuffa ämnen gjorde boken mig lycklig. De sockersöta romanserna, det vackra språket och de många inspirerande budskapen gjorde det svårt för mig att lägga ifrån mig boken.

 

Boken berättas ur två vänners perspektiv, och skildrar två helt olika världar. Charlie är utåtriktad och på sin väg uppåt inom nöjesbranschen. Hennes synvinkel skildrar paparazzis, sexism inom filmbranschen och en bedårande tjej/tjej-romans. Taylor är å andra sidan introvert och tillbakadragen. Hon har autism och lider av social ångest, vilket gör att hon vantrivs av uppmärksamhet. Hennes synvinkel ger ett trovärdigt och berörande perspektiv på psykisk ohälsa. De båda har distinkta röster, och berättarperspektiven kompletterar varandra på ett oerhört snyggt sätt. Och karaktärerna i sig är underbara. Jag smälte av att läsa hur de står upp för varandra, ger varandra stöd och prioriterar varandra i första hand – även när det är jobbigt.

 

Något annat som jag tycker är lite charmigt med QUEENS OF GEEK, är mängden popkulturella referenser. Såväl moderna filmer, böcker och tv-serier omtalas, som spel och Youtubers. Något som jag däremot störde mig något på, var att en del scener är lite väl ostiga. Du vet så där sötsliskigt klyschigt att det nästan blir för mycket? Det var emellertid inte något som tog överhanden, och överlag tycker jag att QUEENS OF GEEK bjöd på en bra berättelse.

 

Allt som allt är jag glatt förvånad över QUEENS OF GEEK. Jag tyckte riktigt mycket om boken. Det är en tankeväckande och inspirerande läsning, som griper tag redan vid första kapitlet. Visst går trovärdigheten att diskutera, men jag njöt helhjärtat av varje sida! Är du sugen på en rosa, fluffig kärlekshistoria – är QUEENS OF GEEK romanen för dig.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Death on the Nile.

Genre: Mystik, kriminalare, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Förföljelse, mord, avundsjuka.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #17, Colonel Race #3, fristående.

Längd: 360 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1937).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

Det är rätt fantastiskt hur DÖDEN PÅ NILEN, trots 82 år på nacken, med lätthet överträffar moderna romaner inom genren. Jag, som vanligtvis skyr deckarberättelser och mysterier som pesten, är fullkomligt förälskad. Ursäkta mitt språk, men fy fan vad Agatha Christie är bra!

 

DÖDEN PÅ NILEN är en noggrant konstruerad och genomtänkt pusseldeckare, och en personlig favorit när det kommer till Christies verk. Genom spännande intriger, oförutsägbara vändningar och intelligent gömda ledtrådar håller hon läsaren på helspänn från början till slut. Detektiven Poirot är lika charmig och härligt självgod som alltid, och själva mysteriet är mer komplext än någonsin tidigare.

 

Något som jag tycker väldigt mycket om med DÖDEN PÅ NILEN, är att boken har något längre uppbyggnad än vad Christie vanligtvis erbjuder. Hennes böcker brukar inledas pang på, ofta med ett mord redan i första kapitlet. Men DÖDEN PÅ NILEN tar tid på sig att bygga upp intriger, ge läsaren bakgrundsinformation och låta oss lära känna samtliga inblandade karaktärer. Det är inte förrän nästan halvvägs igenom som själva mordet som är mysteriets utgångspunkt sker. Och vid det laget är vi redan så pass fäst vid karaktärerna och involverad i deras konflikter att det hela blir väldigt skakande.

 

Överlag njöt jag som en katt i solen av att läsa DÖDEN PÅ NILEN. Boken har inte några tillkortakommanden, utan är rent utav briljant. Den innehåller en oerhört stark karaktärsensemblé och en upplösning som gav mig tillfredsställelse att leva på i flera dagar. Det är ett spännande mysterium, där slutet är omöjligt att gissa sig till. Ändå känns allt så logiskt och noga avvägt när sanningen avslöjas.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.
Svensk titel: –

Genre: Drama, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Anlagd brand, romantisering av sexuella övergrepp.

Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 307 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

NOVEMBER 9 är underbar. Jag är fullkomligt, upp-över-öronen förälskad.

 

Boken griper tag direkt. Redan efter första kapitlet var jag fast. Det är något med kombinationen mellan det lättsamma språket, den hjärtliga humorn och de charmanta karaktärerna som gör NOVEMBER 9 omöjlig att lägga ifrån sig. Boken är riktigt, jäkla rolig och jag blev alldeles varm inombords av att läsa om Fallons och Bens relation. Ben är den perfekta, fiktiva pojkvännen – som säger och gör precis rätt saker – och som nästan fick mig att bubbla över av lycka. Jag satt bokstavligen och log som ett fån under en stor del av läsningen.

 

Om det är någon stereotyp som frustrerar mig i litteratur, så är det ”kärlek-vid-första-ögonkast”-tropen. Jag tycker att det är riktigt påfrestande att läsa om karaktärer som knappt har haft en ordentlig konversation innan de blir kära. Så när jag märkte att det var dit NOVEMBER 9 var på väg, blev jag rädd. Jag vill trots allt gilla det jag läser, och just ”insta-love” har en tendens att förstöra allt. Men ärligt talat. I NOVEMBER 9 fungerar det. Jag vet att det låter helt galet, men trots att Ben och Fallon faller för varandra utan någon egentlig interaktion, så fungerar det. De har så pass bra kemi under resten av boken att det inte störde mig det minsta.

 

För övrigt så älskar jag alla bok-iga termer som används och integreras på ett naturligt sätt i boken. Fallon pratar själv om ”TBR” och ”instalove” och uttjatade troper, vilket gör henne till en oerhört relaterbar karaktär. Att hon dessutom – som de flesta av oss säkert har gjort – strävar efter att göra stunder i verkliga livet ”bokigt” perfekta, var något som jag fastnade mycket för. Hon betygsätter sina kyssar, ger Ben som läxa att läsa ett gäng böcker och strukturerar sitt liv lite som i en roman, vilket var roligt att läsa om.

 

Men trots att jag tycker mycket om NOVEMBER 9, ser jag en del brister. För det första skulle jag inte påstå att upplägget – hur intressant det än är att läsa om – är särskilt realistiskt. Det här var inte något som jag störde mig på, men som ändå är värt att nämna. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i hur allt knyts ihop framåt slutet. Det blir lite väl sentimentalt och överdramatiskt i min smak, och matchar inte riktigt tonen i resten av boken. Sist men inte minst sker viss romantisering av milda sexuella övergrepp. Återigen, det här var inte något som jag själv påverkades negativt av, men faktum är att Ben gör en del saker utan Fallons tillåtelse, vilket jag förstår kan vara triggande för en del läsare.

 

Överlag tyckte jag mycket om NOVEMBER 9. Boken är lättsam, mysig, härligt känslofylld och med en unik premiss. NOVEMBER 9 är den femte boken som jag läser av Colleen Hoover, och bekräftar att hon är en av mina favoritförfattare.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: The murder of Roger Ackroyd.

Genre: Kriminalare, puzzeldeckare.

Traumatiskt innehåll: Mord.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #4.

Längd: 300 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 1926).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är en fristående del i serien om detektiven Hercule Poirot. Boken har blivit utsedd till tidernas bästa kriminalroman av Crime Writers Association, och anses vara en grundsten för genren. Jag, personligen, är inte förtjust i deckare. Faktum är att det är den enda genren som jag aktivt undviker att plocka upp. Ändå… Agatha Christie slår aldrig fel. Trots att många år passerat sedan boken skrevs, är hennes puzzel-deckare en frisk fläkt i havet med kriminalare. Tristessen är oundviklig när jag läser moderna kriminalhistorier, om alkoholiserade poliser och blodiga strider. Men i DOLKEN FRÅN TUNIS och Agatha Christies andra romaner ligger fokus istället på att lösa ett mysterium och att se samband mellan olika ledtrådar. Och det, mina damer och herrar, är minst sagt spännande att ta del utav.

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är riktigt bra. Boken grep tag i mig redan vid första sidan och det var med stor nyfikenhet och med ett genuint engagemang som jag tog mig vidare i berättelsen. Historien är intelligent uppbyggd, med intressanta intriger och flera vändningar som jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Stämningen är spänd, men likväl lättsam och fylld med värme och humor. Poirot som karaktär är härligt trotsig, och trots att boken inte skildras ur hans perspektiv mjukar han upp atmosfären med roande ”comebacks” och självgoda kommentarer.

 

Överlag är DOLKEN FRÅN TUNIS den typen av bok som borde stå på allas ”Behöver läsa innan jag dör”-lista. Jag förstår varför den är så högt aktad och ger en mental applåd till Christie som vävt ihop alltsammans så elegant.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, dödsfall, mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Skyward #1.

Längd: 510 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Delacorte Press.

 

 

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Jag är alltid rädd för att plocka upp hans böcker, då de brukar vara långa och komplexa – men han har aldrig gjort mig besviken. SKYWARD är inget undantag. Jag älskade boken. Action, rymdstrider och svårslagen humor gjorde det till en fantastisk läsupplevelse.

 

Styrkan i SKYWARD ligger hos karaktärerna. De är freakin’ underbara. När jag läser brukar jag ofta bara fastna för protagonisten, vilket är helt okej eftersom det trots allt är den personen som vi spenderar mest tid med. Men i SKYWARD tycker jag om alla. Alla. Spensa är en grym protagonist, och jag föll pladask för hennes mod, envishet, sarkastiska personlighet och passion för att flyga. Jag älskar den tacksamhet som hon uppvisar för det hon har, och vet inte hur många gånger jag skrattade åt hennes utåtagerande och uppkäftiga stil. Sidkaraktärerna har i sin tur så pass tydliga och genomtänkta personligheter att det är omöjligt att inte fatta tycke för dem också. Till och med Spensas rymdskepp M-Bot och snigelmaskoten Doomslug har personlighet, och är ärligt talat mina favoritkaraktärer. Och när ett metallvrak och en snigel uppvisar sån komplexitet att de blir favoriter, vet man att författaren är duktig. Jag vill också passa på att ge Sanderson en stor eloge för att han inte byggde upp någon form av romans i boken. Det kändes oerhört uppfriskande att läsa en bok helt fri från kärleksdrama.

 

Jag håller emellertid inte med de skribenter som påstår att SKYWARD är oberäknelig och har många oväntade tvister. Boken är spännande och det händer saker hela tiden, men mycket är i min mening lätt att gissa sig till innan. I mina ögon är händelseförloppet och själva mysteriet förutsägbara. Det är inte så pass illa att det förstör läsupplevelsen överlag, men ändå något som jag noterade och som störde mig något.

 

Allt som allt är jag väldigt nöjd med SKYWARD. Det är inte en bok utan brister, men en bok som verkligen underhöll mig och som får mig att sitta som på nålar efter fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: S. K. Ali.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Multipel skleros, islamofobi, omnämnande av krig och våldtäkt.
Representativt innehåll: Islam.

Serie: –

Längd: 335 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Salaam Reads.

 

 

 

LOVE FROM A TO Z är en väldigt fin roman. Enkel och något för lång, men väldigt fin. Språket är lättsamt och enkelt att ta till sig, och den muslimska representationen är fantastisk. Som läsare får vi en god och fördomsfri insikt i islamsk kultur, och trots att mycket fokus ligger på den romantiska relationen mellan Zayneb och Adam förs en tankeväckande diskussion kring xenofobi. Det är lärorikt, men framför allt väldigt intressant.

 

Bokens främsta styrka är emellertid karaktärerna. Herregud vad jag älskar de båda huvudpersonerna! Jag avundas Zaynebs viljekraft och inspirerande instinkt att alltid slå tillbaka när någon blir orättvist behandlad. Jag gillar hennes uppkäftighet och att hon ståndkraftigt står för det som hon tror på. Hon är definitivt min favoritkaraktär, men även Adam är välutvecklad och fängslande att följa i och med att hans berättelse är så olik Zaynebs. Sidkaraktärerna är emellertid lite ytligt uppbyggda, men det gör inte så mycket eftersom de båda protagonisterna ändå stjäl strålkastarljuset i varje scen som de är med i.

 

Överlag är LOVE FROM A TO Z en riktigt bra bok. Jag gillade den skarpt. Jag anser inte personligen att den är riktigt så fenomenal som många har fått den att framstå, men det är definitivt en gedigen och mycket läsvärd roman. Jag kommer utan tvekan att plocka upp fler böcker av S. K. Ali.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Kopparhandsken.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #2.

Längd: 264 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Det här är en så underskattad serie. Jag älskade The copper gauntlet! Jag gillar verkligen allt med den. Konceptet är kreativt, språket är behagligt och den hemtrevliga atmosfären gör det svårt att släppa taget om boken. Troper används till höger och vänster, men på ett nytt och fräscht sätt – som gör det förvånansvärt kul att se de gamla stereotyperna. Samtidigt är scenerna präglade med spänning, och trots att boken är riktad mot en relativt ung målgrupp hade jag svårt att slita mig. Det är helt en underhållande och lättläst roman, som gör att tiden flyger förbi.

 

Bäst med The copper gauntlet är emellertid – precis som i föregångaren – karaktärerna. De är underbara! Jag älskar deras uppkäftighet och sarkasm, men mest av allt dynamiken mellan dem. Att se dem kivas och samarbeta är hur härligt som helst, och som läsare blir jag alldeles varm inombords.

 

Överlag tycker jag att The copper gauntlet är en värdig efterföljare till The iron trial. Jag tycker hittills väldigt mycket om serien och ser fram emot att se vart den bär hän.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Jen Wang.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, romantiskt drama.

Traumatiskt innehåll: Fördomar.

Representativt innehåll: Transvestism.

Serie: –

Längd: 277 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: First second.

 

THE PRINCE AND THE DRESSMAKER är en av årets mest sockersöta läsningar. Den är bedårande! Med fin berättelse, starkt budskap och utmärkt representation griper den tag direkt. Den hjärtliga atmosfären och de förtjusande karaktärerna ger boken sagovibbar, och de vackra illustrationerna hänför. Bilderna är enkelt tecknade, men på ett bra sätt. De går ihop väl med tonen i boken och förstärker den härligt sirapslena stämningen.

 

Jag visste ingenting om handlingen när jag gav mig in i THE PRINCE AND THE DRESSMAKER. Allt jag visste var att boken skulle följa relationen mellan en prins och hans sömmerska. Men boken är så mycket mer än så. Den är vacker. Tankeväckande. Känslosam. Och visst, handlingen fortlöper på ett någorlunda förutsägbart och enkelt sätt, men aldrig så att det stör. Istället känns det som att läsa en modern Disneyfilm, och för det förtjänar den all kärlek.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Järnprovet.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, förlorad förälder.

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #1.

Längd: 295 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

MAGISTERIUM av Cassandra Clare och Holly Black är underskattad. Jag hör nästan ingen prata om serien, trots att den borde omtalas som en av författarnas starkaste. Det här är tredje gången som jag läser THE IRON TRIAL (av någon anledning har jag läst första boken om och om igen, men inte tagit mig vidare i serien – men nu ska det ändras!), och precis som vid de tidigare läsningarna älskade jag den.

 

THE IRON TRIAL är så himla mysig och lätt att tycka om. Språket är behagligt, världen komplex och magisystemet intressant att lära känna. Trollkarlsskolan och alla dess utmaningar är förvånansvärt spännande att ta del utav, och den humoristiska undertonen i allt gör boken riktigt underhållande. Jag satt bokstavligen och log stort som ett fån under nästan hela läsningen.

 

Det bästa med THE IRON TRIAL är emellertid karaktärerna. Åh, vilka fantastiska karaktärer. Lojala, intelligenta och med rappa käftar. Såväl protagonisten Call som hans kamrater är välutvecklade och sticker ut med sina personligheter. Och vänskapen mellan Call, Tamara och Aaron är goals. Jag vet inte hur många gånger deras kärleksfulla gnabb fick mig att pipa till av lycka. Deras sarkastiska käbbel och trofasthet till varandra ger boken en oerhört gemytlig atmosfär, och fick mig att må allmänt bra.

 

Utöver den ”gyllene trion” som boken fokuserar på, vill jag även lyfta fram två sidkaraktärer som gjorde intryck på mig. För det första: Jasper. Ah. Dryga, avundsjuka Jasper som vi ändå lär att tycka om. Och sen Mästare Rufus, som är den här bokens motsvarighet till Dumbledore. Så himla charmig! Du vet då där härligt barnslig, men ändå en trygg vuxen med ett skarpt intellekt. Jag gillade honom otroligt mycket.

 

Något annat som jag tyckte mycket om med THE IRON TRIAL, är att vi inte följer ”den utvalde”. För en gångs skull följer vi istället vännen till den utvalde, vilket ger ett helt nytt perspektiv. Överlag är THE IRON TRIAL en väldigt trivsam bok, som fler borde läsa.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #3.

Längd: 174 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Tor books.

 

 

Seanan McGuire är magi personifierad. Hennes böcker är originella och nostalgiska på samma gång, lite som C.S. Lewis klassiska verk, men ändå inte. Och BENEATH THE SUGAR SKY är underbar. Så söt och nyckfull, och så mysig att läsa. Den är fylld av charmiga vänskapsrelationer och (bokstavligen) rosa små fluffiga moln som värmer upp i höstmörkret.

 

Boken är kort, men inrymmer ändå väldigt mycket. På mindre än två hundra sidor lyckas McGuire utveckla karaktärerna, och expandera världen och magisystemet som den innefattar. Men samtidigt som jag uppskattar de smått skruvade förklaringarna av hur allt fungerar, tycker jag mycket om att inte allt är logiskt. Absurda saker händer plötsligt utan förvarning, och det är en del av bokens charm.

 

Men det bästa med boken är ändå karaktärerna. Jag gillar att vi följer en ny person i varje bok, men att alla sammanlänkas på ett eller annat sätt. Jag tycker också mycket om det mångfald som vi får ta del utav: alla är av olika åldrar, storlekar och erfarenheter – vilket ökar såväl bokens trovärdighet som engagemang gentemot läsaren. Stort fokus ligger på att acceptera varandras olikheter och våga vara sig själv, vilket tilltalade mig enormt.

 

Allt som allt är BENEATH THE SUGAR SKY riktigt bra. Inte min favorit i serien, men en stark och värdig efterföljare. Passar perfekt för dig som tyckte att DOWN AMONG THE STICKS AND BONES, som personligen är min favorit, är för mörk – då denna är betydligt ljusare och fluffigare. Liksom, hur dyster kan en bok som utspelas i en värld av godis vara?

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

 

 

 

 

Grafiska romaner har aldrig riktigt varit min grej. Jag brukar blanda ihop karaktärerna, och trots att en bild säger mer än tusen ord har den typen av bok aldrig fått mig genuint engagerad. Allt har helt enkelt känts plattare och enklare än i textbaserade romaner. Men Heartstopper-serien av Alice Oseman är fantastisk. Jag tyckte riktigt mycket om första volymen, och fortsättningen visade sig vara ännu bättre.

 

Det är svårt att finna ord för hur Heartstopper volume 2 fick mig att känna. Det är en sådan himla fin och härlig läsning. Stämningen är varm, karaktärerna bedårande och deras interaktion med varandra var tillräckligt för att jag skulle få berörda tårar i ögonen. Känslorna låg på ytan hela tiden och det var som att hjärtat höll på att svämma över av kärlek. Obeskrivligt.

 

Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Heartstopper volume 2 är enkel men vacker, och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Nicholas Sparks.

Svensk titel: –

Genre: Drama.

Traumatiskt innehåll: Otrohet, alkohol, prat om självmord, skilsmässa, terminal sjukdom.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 547 sidor.

Utgivningsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Sphere.

 

 

 

 

Nicholas Sparks är känd för sina romantiska romaner. Böcker som The notebook och A walk to remember, där karaktärerna förälskar sig men alltid är med av någon form av tragedi. Two by two skiljer sig emellertid väldigt mycket från författarens tidigare verk. Här är inte fokus på ett romantiskt förhållande, utan på relationen mellan far och dotter. Det sätter en helt annan ton, vilket jag personligen kom att uppskatta.

 

Eftersom boken följer en äldre man, hans äktenskapsproblem och relation med sin dotter, upplevs Two by two som en lite mer ”mogen” läsning än Sparks tidigare böcker. Och personligen tyckte jag om det. Jag tyckte att Russells relation med dottern London var så himla fin, och jag fann det väldigt intressant att följa familjens kamp överlag. Jag har hört några läsare klaga över såväl tempo som längd, och visst håller jag med om att Two by two något utdragen. Men jag tycker inte att det är något som drabbar helheten negativt. Man får se boken för vad den är: en långsamt uppbyggande, karaktärsdriven bok. Det är inte meningen att saker ska hända hela tiden. Och trots att man redan från början förstår att äktenskapet är över är Russells hoppfyllda kamp ändå en känslomässig berg- och dalbana att ta del av.

 

Överlag tyckte jag mycket om Two by two. Jag gillar stämningen, karaktärerna och det faktum att den skiljer sig mycket från Nicholas Sparks andra romaner. Jag uppskattar att han försöker nå ut till nya genrer, och tycker att han lyckas väl.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Alice Oseman.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, romantik, contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: LGBT.

Serie: Heartstopper #1.

Längd: 263 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Hodder Children's Books.

 

 

 

Den första volymen av HEARTSTOPPER kan sammanfattas med tre ord: simpel, snabbläst och söt. Sockersöt. Faktum är att boken är en av de gulligaste som jag har läst på länge. Alice Oseman, mer känd för romanen RADIO SILENCE, har gjort ett fantastiskt arbete med såväl handling och text, som med illustrationerna. Bilderna är anspråkslösa och oerhört fina, och bidrar till den bedårande känsla som boken överlag utstrålar.

 

Det här är en spin-off på romanen SOLITAIRE, som jag personligen inte har läst. Tydligen följer HEARTSTOPPER-serien två av sidkaraktärerna från den. Boken går emellertid alldeles utmärkt att läsa fristående från grundmaterialet. Den är lätt att komma in i och ännu lättare att fastna för. Protagonisterna Charlie och Nick är båda två alldeles underbara, och det var ett sant nöje att följa deras resa. Boken utforskar hur Charlie hanterar med att ha kommit ut med att vara homosexuellt, parallellt med att vi får ta del av hur Nick börjar ifrågasätta sin sexualitet. Det hela är enkelt utfört, men inte desto mindre gripande.

 

Direkt när jag läste ut den sista sidan av HEARTSTOPPER VOLUME 1, beställde jag hem nästa del. Inte för att boken var ett mästerverk, utan för att den var så oerhört mysig att ta del utav och för att det var en självklarhet att läsa vidare. Så om du vill ha en lättsam och gullig och söt söt söt grafisk läsning, passar denna perfekt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: förlust av föräldrar.

Representativt innehåll: mångkulturella karaktärer.

Serie: The Aurora Cycle #1.

Längd: 470 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

Aurora rising är början till en mycket lovande serie. Tänk dig The illuminae files möter Six of crows, eller en kombination av The breakfast club och Guardians of the galaxy. Låter inte helt fel, eller hur?

 

Boken följer sju protagonister: en alfa, en diplomat, en vetenskapskvinna, en tekniknörd, en krigare, en pilot och en mystisk flicka. De introduceras på ungefär samma gång, och kapitlen roterar mellan deras synvinklar. Till en början blev det något rörigt.  Jag blandade ofta ihop karaktärsdrag och expertis, och virrade till vem som hade sagt eller gjort vad. Men det tar sig. När jag väl hade lärt mig vem som var vem flöt allt på väldigt bra. Karaktärernas charm och framstående personligheter gjorde att jag inom kort förälskat mig i alla sju protagonisterna. Till och med deras teknik – mer specifikt Auroras uniglass – är förtjusande. Med det sagt anser jag att det var obehövligt att följa allas synvinklar, men det är en petitess.

 

När det kommer till själva innehållet i boken, har Aurora rising något för de flesta. Action, monster, rymdskepp, humor. Spänning introduceras redan i första kapitlet, och hålls i ända till slutet. Det finns inte en lugn stund då slagsmål, intriger och jakter avlöser varandra på löpande band. Aurora rising blir därför den typen av bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig. Det enda som jag är lite anti är de romantiska elementen, som känns överflödiga.

 

Överlag är Aurora rising en riktigt bra bok. Spännande, actionpackad och genomtänkt. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10