Författare: Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fångenskap, krig, tortyr.

Nyckelord: Hovintriger, feer.

Serie: The Folk of the Air #3.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 305 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Little, Brown and Company.

 

 

 

THE FOLK OF THE AIR-serien har varit en himla resa. Första boken tog mig verkligen med storm, och jag är själv förvånad över att jag kan säga att jag älskar serien. Och THE QUEEN OF NOTHING är inget undantag. Tempot är högt, karaktärerna härliga, språket fantastiskt och allt är bara väldigt underhållande.

 

Men.

 

THE QUEEN OF NOTHING är den delen i trilogin som jag tycker minst om. Bra men sämst, liksom. Detta för att det som hände kändes lite… lat. Viktiga händelser sker bakom kulisserna och återberättas för läsaren, och slutet känns väldigt… lägligt och enkelt. Boken förblev gripande, men kändes helt enkelt något underväldigande.

 

Allt som allt är THE QUEEN OF NOTHING en bra avslutning på trilogin. Men jag hade hoppats på mer.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Michelle Paver.

Originaltitel: Outcast.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Förskjutelse, dödsfall (mänskliga och djur).

Nyckelord: Andevandring, tala med djur, överleva i vildmark.

Serie: Vargbröder #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 332 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2007).

Bokförlag: Semic.

 

 

C.S. Lewis, författaren bakom NARNIA, sa en gång något i stil med att en barnbok som bara kan uppskattas av barn inte är en bra bok över huvud taget. Och det var precis det jag tänkte på när jag läste JAGAD AV KLANERNA. Det här är en bok huvudsakligen skriven för äldre barn, men oj vad jag tycker om den! Jag är snart 25 år men sitter totalt hänförd under hela läsningen. Och ja, det är definitionen av en bra bok.

 

Det finns så mycket att tycka om med JAGAD AV KLANERNA. Spänningen. Det höga tempot. De fantastiska karaktärerna. Paver gör ett riktigt bra jobb med att hela tiden avtäcka nya lager hos dem, och jag gillar att Torak och Renn hela tiden tillåts utvecklas. Dessutom är de fantastiskt jordnära och intelligenta, och det är himla kul att de - som är barn - får dela med sig av sina kunskaper till de vuxna karaktärerna i boken. De är med om mycket och tvingas överleva i vildmarken på andra sätt än de andra i klanerna, och jag älskar att deras kunskaper inte förminskas bara för att de är barn.

 

Sen avgudar jag också den varma och respektfulla relationen mellan människa, djur och natur. Inte noga med att det är allmänt mysigt att läsa om, utan det känns också viktigt. Alla i boken visar sån omtanke, sån hänsyn, sån vördnad mot allt omkring dem, att det nästan gör mig tårögd. Vattnet, marken, träd, djur… Inget störs eller skadas om inte karaktärerna verkligen är i en liv-eller-död-situation. Och det är så himla fint att läsa om.

 

Och sen vill jag bara ge en liten shoutout till vargen Ulv. Har något djur någonsin varit så himla GULLIG och lojal?

 

Allt som allt så tycker jag verkligen om JAGAD AV KLANERNA. Det är en bok som jag rekommenderar varmt till både unga och äldre. Och generellt tycker jag att den här serien förtjänar mer hajp: ingen bok i serien har gjort mig besviken, och de känns på något sätt så värdefulla. Extra kul också att alla böckerna sammanlänkas så väl, vilket gör att det känns som att läsa en enda lång bok istället för sju separata delar.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Christopher Paolini.

Originaltitel: The fork, the witch and the worm.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Arvtagaren #5.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 254 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

GAFFELN, HÄXAN OCH DRAKEN är en comeback som jag längtat efter, men som inte var värd väntan.

 

Jag läste Arvtagar-serien som ung och har älskat den sedan dess. Och självklart har jag längtat efter ett nytt tillskott till serien. Men den här boken var en besvikelse. Jag brydde mig inte om GAFFELN, HÄXAN OCH DRAKEN över huvud taget.

 

Boken är kort. Segmenterad. Och intresserade mig inte alls. Den handlar inte ens huvudsakligen om Eragon och Saphira, utan berättar tre korta historier med vag anknytning till dem. Den levererar ingenting nytt och känns som ett onödigt tillskott till serien.

 

Dessutom har det gått så många år sedan jag läste de föregående böckerna att jag inte längre upplevde ett känslomässigt band till karaktärerna. Så kanske hade jag känt annorlunda om den här boken hade släppts tidigare.

 

Överlag var det här inte en särskilt underhållande läsning för mig.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Författare: Eoin Colfer.

Originaltitel: Artemis Fowl.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Kidnappning.

Nyckelord: Féer, kriminell verksamhet.

Serie: Artemis Fowl #1.

Målgrupp: Äldre barn/unga vuxna.

Längd: 292 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2001).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

ARTEMIS FOWL var inte en bok för mig, vilket är himla tråkigt. Jag har hört så mycket gott om den här serien. Därför kom ogillandet lite som en käftsmäll.

 

Boken har en intressant premiss, men de bra idéerna gömmer sig bakom ett dåligt utförande. För det första fastnade jag inte för språket: barnsliga dialoger och en opersonlig ton är det jag minns. Därtill saknar karaktärerna djup, och handlingen känns något tanklöst och rörigt komponerad. Lägg sen till långsökta slutledningar, många klyschor och en handfull logiska luckor, så har du ARTEMIS FOWL i ett nötskal.

 

Om jag hade läst ARTEMIS FOWL för tio år sedan, hade jag säkert tyckt om den. Men 24-åriga Melanie är för kritisk. Ärligt talat satt jag riktigt uttråkad under läsningen och det tog inte många sidor förrän jag började skumma.

 

Så nej, det här var inget för mig. Jag tyckte inte alls om ARTEMIS FOWL, och kommer inte att fortsätta med serien.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

 

 

Jag gillar verkligen den här serien. Den må vara skriven för äldre barn, men jag som 24-åring njuter verkligen helhjärtat.

 

För det första är jag rakt igenom förälskad i den stenåldersinspirerade miljön, och jag tycker det är oerhört fascinerande att följa karaktärernas överlevnad: hur de skaffar mat, bygger skydd och dylikt. Det känner verkligen som att Paver har gjort ordentligt med efterforskningar, för alltsammans känns väldigt trovärdigt. Jag uppskattar dessutom den stora respekten som karaktärerna visar för såväl natur som djur. De skadar inget om det inte är absolut nödvändigt, och tar alltid tillbaka på allt. Det sänder ett himla fint budskap.

 

För det andra tycker jag att boken är spännande. Handlingen är komplett i sig själv men bygger ändå vidare på det som de första två böckerna skapat. Och ibland blir det riktigt intensivt. Stormar, vilda djur och andra hot skapar ett högt tempo och höjer pulsen effektivt.

 

Det som jag har att klaga på är att Paver ibland sammanfattar det som händer istället för att låta läsaren vara där på plats. Men det är en petitess.

 

Överlag är DEMONERNAS PORT snabbläst, enkel, gripande och allmänt underhållande. Boken är skriven för äldre barn men passar läsare i alla åldrar.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Slaveri, dödsfall, krig, fångenskap, grafiskt våld, diskriminering, rasism.

Nyckelord: Hovintriger, krig, lönnmördare, superkrafter.

Serie: The Stormlight Archives #2.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 1080 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2014).

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

Holy crap on a cracker. WORDS OF RADIANCE är spektakulär.

 

För det första: världen. Brandon Sanderson tar ordentlig tid på sig att göra efterforskningar och stressar inte att bygga upp världen, vilket resulterar i en sällsynt komplexitet. Detaljnivån är otrolig för en fiktiv berättelse, och det går över mitt huvud hur Sanderson lyckats komma på allt. Han har en unik förmåga att skapa mytologi och magisystem som inte liknar något annat du läst, och WORDS OF RADIANCE är inget undantag.

 

För det andra: karaktärerna. Wow, alltså. Deras humor, deras list och deras rövsparkande grymhet är fantastisk att ta del utav. Här förs de dessutom samman, och det är himla kul att se dem interagera med varandra. Den främsta styrkan vad gäller karaktärerna i denna bok är emellertid deras utveckling. Jag är faktiskt omåttligt imponerad av deras successiva transformering, och det är häftigt att se hur mycket de härdas och stärks av sina prövningar.

 

För det tredje är boken riktigt, riktigt spännande. Jag satt ofta med hjärtat i halsgropen, och var genuint rädd för vad som skulle hända härnäst. Med det sagt gör sig sidantalet ibland känna genom långsamt tempo, och jag upplevde det ibland som påfrestande att ta sig igenom vissa kapitel. Därtill är det en hel del karaktärer att hålla reda på, och ibland hade jag svart att hänga med i svängarna. I de fallen ryckte jag mest på axlarna i hopp om att förstå senare, men för stunden blev det lite frustrerande att inte begripa.

 

Överlag… episk. WORDS OF RADIANCE är en grym efterföljare. Utmattande, ja, men spektakulär.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, kidnappning, tortyr.

Nyckelord: Spioneri, hovintriger, feer.

Serie: The Folk of the Air #2.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 322 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Little, Brown Books for Young Readers.

 

 

 

Jag hade aldrig trott det, men som det ser ut nu är THE FOLK OF THE AIR-serien på väg att bli en ny favorit. Det är lite ironiskt, för jag har varken gillat feer eller Holly Blacks sätt att skriva tidigare. Men det här… det här är fantastiskt.

 

THE WICKED KING börjar rätt långsamt, och under den första halvan händer det inte särskilt mycket. Det gjorde mig lite orolig, eftersom jag tyckt så mycket om den första boken i trilogin. Men oh boy, kommer boken igång! Handlingen utvecklas till att bli riktigt spännande. Jag älskar de politiska intrigerna, spänningen mellan de olika ”spelpjäserna” i dem och det faktum att protagonisten Jade är så jäkla tuff! Jag älskar hennes förmåga att hålla sig i bakgrunden så att alla underskattar henne och behandlar henne som ett skämt, och att hon gång på gång motbevisar dem på de mest brutala sätt.

 

Sen är THE WICKED KING dessutom riktigt vackert skriven. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under bokens första, långsamma halva, just för att språket i sig grep tag.

 

Överlag är det här en riktigt bra fortsättning. Inte riktigt lika bra som THE CRUEL PRINCE, men en värdig motståndare. Särskilt med det slutet. Slutet! Det här har visat sig vara en förvånansvärt stark och sofistikerad fantasytrilogi, och jag vill – nej, stryk det, måste – läsa nästa bok så snart som möjligt!

 

BETYG: 7,5/10

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The Tyrant's Tomb.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld, omtalande av dödsfall och otrohet.

Nyckelord: Halvgudar, mytologiska varelser, magiska krafter.

Serie: Apollon #4.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 458 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Det här är den sextonde boken jag läst av Rick Riordan, och det visade sig vara precis den typen av bok jag behövde just nu: en underhållande, enkel och snabb läsning.

 

Det finns mycket att älska med TYRANNENS GRAV. Det snabba tempot. Den intelligenta integreringen av såväl grekisk som romersk mytologi. Och framför allt de charmanta karaktärerna. Jag gillar hur mycket Apollon har utvecklats genom serien, och fastnar skarpt för kamratskapen mellan honom och resten av gruppen. Deras vänskap känns så genuin, och deras skarkastiska gnabb bidrar med en avslappnande och varm stämning.

 

Men.

 

Jag kan inte undgå att känna mig något mättad på det här. Det är som att jag läser boken för sextonde gången. Det är underhållande, ja, men också väldigt förutsägbart. Riordan är en duktig författare, men alla hans böcker känns likadana och om du har läst en har du i princip läs alla. Och på grund av det blir TYRANNENS GRAV aldrig riktigt spännande. Jag fruktar aldrig för karaktärernas liv och undrar aldrig vad som kommer att hända, eftersom jag redan vet av egen erfarenhet av Riordans böcker.

 

Överlag gillar jag boken. Den är härligt fånig och söt och allmänt älskvärd. Men jag kan inte undgå att känna mig lite ledsen över att Riordan inte går mer utanför boxen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, dödsfall, föräldralöshet, misshandel, självmord.

Nyckelord: Spioneri, hovintriger, feer, 

Serie: The Folk of the Air #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 370 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Little, Brown Books for Young Readers.

 

 

 

THE CRUEL PRINCE är inte alls vad jag hade förväntat mig. Om jag ska vara ärlig var den enda anledningen till att jag plockade upp boken dess popularitet. Jag ville inte förbli utelämnad, men trodde faktiskt att boken skulle vara rätt dålig. När jag läste om handlingen lät den äckligt klyschig, och tillsammans med det faktum att jag varken är förtjust i feer eller Holly Black som författare gjorde mig måttligt taggad på läsningen.

 

Men jag är överraskad.

 

Trots en något seg början, gillade jag THE CRUEL PRINCE skarpt. Den är kreativt uppbyggd, med intressant värld, vitsiga dialoger och fascinerande karaktärer. Jag älskar att protagonisten är blodtörstig och maktlysten, men att det kompenseras av hennes sårbarhet och rädslor. Hon är kaxig, våghalsig och nästan dumdristig, men ändå så väldigt skör och lätt att relatera till. Hon har dessutom en spännande dynamik till sina systrar och sin ”adoptivfamilj”, och jag är så lättad över att hon inte blev romantiskt involverad med någon under bokens gång. Det är himla uppfriskande att läsa en ungdomsfantasy utan att alla ska tråna efter varandra hela tiden.

 

För övrigt är jag ett stort fan av all spioneri och alla hovintriger. Det är verkligen my cup of tea att läsa om någon som kastar sig in i fara, stjäl värdefulla dokument och planerar kupper mot tronen. Me like very much.

 

Sist men inte minst vill jag ge en eloge till Holly Blacks språk. Som tidigare nämnt är jag generellt inte särskilt förtjust i hennes böcker, men här gör hon verkligen bra ifrån sig! Hon skriver enkelt men gripande, och fångar det paradoxala med världens skönhet och mörker på ett himla snyggt sätt.

 

Överlag tyckte jag mycket om THE CRUEL PRINCE, vilket chockerar mig själv. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Michelle Paver.

Originaltitel: Spirit Walker.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, dödlig sjukdom, kidnappning, våld mot djur.

Nyckelord: Epidemi, demoner, stenåldern.

Serie: Chronicles of Ancient Darkness #2.

Målgrupp: Äldre barn/unga vuxna.

Längd: 357 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2005).

Bokförlag: Semic.

 

 

 

Åh! Varför har jag inte läst den här serien tidigare? Jag har hört så mycket gott om den men länge tänkt att jag är för gammal för att uppskatta den. Men tji fick jag!

 

HAVETS FÅNGAR är riktigt bra. Bättre än sin föregångare, VARGBRÖDER. Trots att målgruppen är äldre barn kan jag som 24-åring inte undgå att ryckas med av spänningen. Kanske är det för att boken innehåller en annan slags spänning än jag är van vid. Istället för koreografiska svärdstrider och hovintriger, handlar det snarare om att överleva i naturen: att simma i vilt vatten, att spåra djur för att få mat mat, att bygga skydd och gömma sig från vilddjur i skogen. Vildmarksliv, helt enkelt, vilket är oerhört intressant och spännande att ta del utav. Jag gillar dessutom mysterie-inslagen, och det faktum att en dödlig epidemi sprider sig. Kalla mig enkel, men jag älskar att läsa om dödliga sjukdomar.

 

Något som jag gillar skarpt med boken är dessutom karaktärernas stora respekt för såväl djur och natur. De skadar inget om det inte är absolut nödvändigt, och tar tillvara på allt, vilket jag tycker signalerar ett himla fint budskap. Det väckte dessutom en stark vördnad från min sida, till karaktärerna.

 

Överlag är jag glatt överraskad av HAVETS FÅNGAR. Trots att jag verkligen tyckte om VARGBRÖDER blev jag förvånad över min kärlek till den här boken. Den är bedårande, spännande och allmänt tilldragande. Det enda jag har att klaga på är att allt löser sig lite väl enkelt mot slutet, men det är en petitess.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, depression, dödsfall, grafiskt våld.

Nyckelord: Mänskliga experiment, tidsresor, telepati.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 525 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Tor.

 

 

 

Jag ville verkligen älska MIDDLEGAME. Och den börjar så lovande! Faktum är att bokens första halva är så pass fantastisk att jag tänkte: ”Det här! Det här kommer att bli en ny favorit”. Konceptet är så himla coolt, och McGuire har tagit fram något helt olikt något annat jag läst tidigare. Det är blodigt, det är actionfyllt och det är riktigt, riktigt mörkt. Integrationen av mänskliga experiment, matte och språk som gudomliga krafter samt färgblindhet var dessutom riktigt fascinerande inslag, och något som jag själv inte har läst om förut. 

 

Därtill är tempot högt, karaktärerna älskvärda och språket fantastiskt. McGuire skriver på ett väldigt olycksbådande sätt, och även när allt är frid och fröjd slänger hon in någon kommentar som gör att man som läsare förstår att det inte kommer att hålla i sig. Det skapar en ständigt tryckande stämning och en spänning som aldrig lägger sig.

 

Men ju längre in i boken jag kom, desto mer tappade jag intresset. I början tyckte jag om att inte ha alla svar: det diffusa skapade bara mer spänning. Men metaforerna blev fler. Antagonistens motivationer förblev dunkla. Magisystemet förklarades bara vagt. Och händelserna blev rent utav förvirrande och konstiga. Det skapade sådan frustration inom mig. Boken fick mig att känna mig dum, och när sista sidan var läst kunde jag inte skaka av mig känslan att jag missat något viktigt. Därtill upplever jag att MIDDLEGAME är något utdragen och upprepande, och trots att den innehåller gott om scener som verkligen chockerade mig, anser jag att den hade kunnat kortas ner rätt mycket.

 

Överlag… ja… MIDDLEGAME har ett fantastiskt koncept. Den är fantastiskt skriven och har fantastiska karaktärer. Och första halvan är fantastiskt bra. Toppbetyg. Alla stjärnor i världen. Men successivt blir den för mycket, och framåt slutet kunde jag inte låta bli att skumläsa för att jag inte brydde mig längre.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall.
Nyckelord: Levande ritningar, magiskola.

Serie: The rithmatist #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 372 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 2013).

Bokförlag: Tor.

 

 

Om du har följt mina recensioner ett tag, är du sannolikt medveten om att Brandon Sanderson är min favoritförfattare. Böcker som THE WAY OF KINGS, THE FINAL EMPIRE, SKYWARD och ELANTRIS kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag är emellertid besviken på THE RITMATIST. Detär långt ifrån dålig bok. Tvärt om så är den riktigt bra. Men den grep inte tag i mig på samma sätt som Sandersons andra romaner.

 

Premissen är fantastisk. Hela grejen med en magiskola och teckningar som kommer till liv är hur coolt som helst. Särskilt eftersom ett helt krigssystem byggs upp kring tvådimensionella linjer, cirklar och figurer som slåss. Dessvärre är magisystemet det enda komplexa med romanen. För komplex, nästan. Trots att mängder med stridstaktiker förklaras, förstod jag aldrig riktigt hur den ritmatiska magin fungerade. Det är stora mängder teknisk infodumpning, vilket känns något tungt att läsa. Jag upplevde inte heller att magin nyttjades särskilt mycket i praktiken, och hade gärna sett fler verkliga strider snarare än teoretiska.

 

Bortsett från det kreativa magisystemet är THE RITMATIST en rätt standard mordberättelse. Karaktärerna är lätta att tycka om, men svåra att älska på grund av något endimensionella personligheter. Det är dessutom väldigt tydligt att Sanderson riktat sig in mot en yngre målgrupp än vanligt, då han är så pass övertydlig i sitt sätt att skriva att det nästan blir frustrerande.

 

Överlag är THE RITHMATIST grundad på fantastiska idéer, men tyvärr är utförandet mindre bra. Det är absolut en bra och spännande bok, men jag skulle klassificera den som Sandersons sämsta.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Michelel Paver.

Originaltitel: Wolf brother.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, kidnappning.

Nyckelord: Stenåldern, demoner, äventyr, vänskap med djur.

Serie: Chronicles of ancient darkness #1.

Målgrupp: Äldre barn.

Längd: 303 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2004).

Bokförlag: Semic.

 

 

Jag är riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om VARGBRÖDER. Med tanke på att boken främst riktar sig mot barn i 9-12 års åldern hade jag förväntat mig en någorlunda tramsig och trist berättelse. Istället fick jag en mysig och ärligt talat rätt spännande läsupplevelse. Visst är boken enkel och något påskyndad, men jag uppskattar det boken försöker göra. Och jag är rätt säker på att jag hade blivit upp över öronen förälskad om jag hade läst den för 15 år sedan.

 

Så varför tycker jag att VARGBRÖDER är värd att läsa? För det första är den välskriven. Tempot är högt och språket välarbetat; enkelt men inte överdrivet pedagogiskt. Som läsare kastas vi direkt in i handlingen, men trots att vi presenteras för en helt ny värld – med kulturer och magisystem att lära känna – blir det aldrig svårt att hänga med i det som händer. Därtill gillar jag såväl karaktärerna som miljön. VARGBRÖDER utspelar sig under stenåldern, vilket är himla intressant! Att läsa om människornas levnadssätt och vardag var ärligt talat väldigt gripande, även vid fall då det inte inkluderade särskilt intensiva händelser.

 

Sist men inte minst tyckte jag mycket om att även vargungen Ulv får ett berättarperspektiv. Ja, du läste rätt: du får läsa delar av berättelsen utifrån en vargs synvinkel. Och det här är en riktig vattendelare. En del läsare har stört sig på sättet som vargungen tänker på. Till exempel så benämns inte alla ord med sina faktiska termer. Istället används begrepp som ”det snabba våta” för regn, ”svanslösa vargen” för människa och ”den varma besten som biter” för eld. Och visst förstår jag en del läsares frustration, men jag tyckte mest att det var charmigt.

 

Överlag är jag mycket nöjd med VARGBRÖDER. För mig som vuxen var det en väldigt mysig läsupplevelse, och jag kan tänka mig att den avsedda målgruppen tycker att boken är ruggigt spännande. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Sarah Beth Durst.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, grafisk våld.

Nyckelord: Hovintriger, äventyr, onda andar, tävling om tron, elementär magi.

Serie: The Queens of Renthia #1.

Målgrupp: Unga vuxna/vuxna.

Längd: 388 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Harper Voyager.

 

 

Jag gav mig in i läsningen utan några direkta förväntningar. Jag hade inte hört något om boken. Det enda jag visste var att jag sett liknande titlar i princip överallt, som alla visat sig vara mediokra. Men alltså. Alltså! Vilken bok!

 

Varför läser ingen den här serien? Jag begriper mig inte på varför den inte är på allas läppar! THE QUEEN OF BLOOD är riktigt, riktigt bra! För det första: världsuppbyggnaden. WOW. Alltsammans är så häftigt och originellt. Hela grejen med andar som utgör allt i naturen, systemet kring hur en ny drottning tränas och väljs, magikonceptet kring att manipulera och kontrollera andar, och det faktum att hela städer byggs i träd för att undvika faror på marken… det är så coolt och nytänkande!

 

Jag älskar dessutom skogsmiljön, det höga tempot, de blodiga striderna och det faktum att boken utspelas under lång tid. Från bokens början till dess slut har det gått flera år, vilket bidrar med såväl djupare förståelse för vad som pågår i staden som utveckling hos karaktärerna. Därtill är jag svag för både äventyr och hovintriger, vilket gör att THE QUEEN OF BLOOD passar mig som handen i handsken.

 

Sist men inte minst måste jag nämna karaktärerna. De är underbara, och så lätta att fastna för! Jag uppskattar verkligen att protagonisten har brister och sällan (i princip aldrig) är bäst på det hon gör. Hon misslyckas ofta och är medveten om sina tillkortakommanden. Men hon är motiverad, kämpar hårt och ger inte upp, vilket är himla inspirerande att se.

 

Allt som allt tycker jag att THE QUEEN OF BLOOD är en mycket underskattad bok. Den är fartfylld, spännande och kreativt uppbyggd. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Tricia Levensteller.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, grafisk våld.

Nyckelord: Vikingar, gudar, monsterjägare.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 326 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Feiwel & Friends.

 

 

Det här var precis vad jag behövde! En fristående, snabbläst fantasyroman som underhåller rakt igenom. Jag älskade den!

 

WARRIOR OF THE WILD är spännande och välskriven, med tydliga influenser från såväl vikingatiden som mysteriegenren. Boken har högt tempo och en fin balans mellan blodiga actionscener och sockersöta romantiska stunder. Och för en gångs skull störde jag mig inte på det romantiska inslaget! Tack och lov! Den kändes varken framtvingad eller kemilös, vilket var himla skönt. Snarare så uppskattade jag de glädjefyllda stunderna, som snyggt bröt av mot alla monster och strider.

 

Jag tyckte också väldigt mycket om språket. Levenseller skriver väldigt enkelt, vilket gör boken lättsam och snabbläst. Hon ger tillräckligt med karaktärsutveckling och världsuppbyggnad för att jag som läsare ska känna mig tillfredsställd, men håller alltsammans enkelt och kravlöst. Det blir en behaglig paus från all så kallad ”episk fantasy”, där komplexa magisystem och avancerade samhällsuppbyggnader utgör halva boken.

 

Levenseller har dessutom skapar väldigt älskvärda karaktären. Protagonsten Rasmire är självständig, lojal, stark och intelligent – och dessutom riktigt bad-ass. Att följa henne kändes upplyftande och inspirerande, och när hon ibland tog dumma beslut ville jag mest hålla om henne och övertyga henne om att allt löser sig. Utöver det, är sidkaraktärerna bedårande och väldigt underhållande.

 

Överlag älskade jag WARRIOR OF THE WILD. Det är den typen av bok som känns tillfredsställande rakt igenom, och som gjorde mig nyfiken på allt annat som Levenseller har publicerat. Hon skulle kunna bli en ny favoritförfattare.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Författare: Marie Rutkoski.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, romantik.

Traumatiskt innehåll: Slaveri, krig.

Nyckelord: Förbjuden kärlek.

Serie: The Winner's Trilogy #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 355 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2014).

Bokförlag: Square Fish.

 

 

Uh. THE WINNER’S CURSE är vad jag skulle kalla för ”sjukt överhajpad”. Jag förstår verkligen inte grejen med den. Visst, om jag hade läst den för sex år sedan då boken först publicerades och hade som flest läsare, hade jag sannolikt tyckt om den. Men för 24-åriga Melanie är det här för tramsigt.

 

Att boken beskrivs som en ”dödlig lek där allt står på spel” får mig nästan att kissa på mig av skratt. Den som skrev det måste ha varit hög. Boken har extremt lite action, få intriger och borde knappt få kallas fantasy. Romantikfokuserad fantasy, absolut, men inte renodlad fantasy. Det finns ingen magi, inga monster, utan fantasyaspekten är enbart att boken utspelas i en annan värld.

 

Hur som helst. Varför tyckte jag inte om THE WINNER’S CURSE? För det första är boken väldigt förutsägbar. Det är ofattbart enkelt att se alla pusselbitar i förväg, och att gissa sig till hur allt kommer att sluta är en barnlek. Allt drivs på ett väldigt uppenbart sätt mot slutmålet, med hjälp av såväl sammanträffanden som ologiska vändningar. Resultatet blir en väldigt forcerad och tråkig läsning.

 

För det andra saknar boken originalitet. Den har inte mycket till handling, klyschorna hopar sig och karaktärerna känns som… bleka skuggor. De är  platt utformade och fast jag verkligen ville tycka om dem kunde jag inte fastna. Därtill saknar romansen – vilket är bokens huvudfokus – trovärdighet. Jag blev inte alls övertygad av Kestrels och Arins känslor för varandra, och fann ingen kemi i scenerna de hade ihop.

 

Allt som allt är THE WINNER’S CURSE inte en bok för mig. Lättsam, javisst, men alldeles för innehållslös, tafatt och stereotypisk. Jag skulle inte gå så långt att kalla boken dålig, men den är som bäst extremt trivial. Jag kommer att läsa resterande delar i trilogin, men av pliktkänsla snarare än intresse.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordförsök, våld.
Nyckelord: Hovintriger.

Serie: The queen's thief #3.

Längd: 375 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2006).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

I syfte att ta tag i alla oavslutade bokserier som jag har här hemma, har jag börjat lotta vilken oläst fortsättning som jag ska läsa härnäst. Först ut i detta lilla experiment var THE KING OF ATTOLIA, och oh boy var det en dålig start.

 

THE KING OF ATTOLIA är extremt tråkig. Inte nog med att jag har svårt för hur boken är skriven. Det händer dessutom i princip ingenting under hela bokens gång. Det är den längsta boken hittills i serien, men den har knappt en tiondel av handlingen. Allt rör sig framåt i snigelfart, och jämför man karaktärernas läge i början och slutet av boken finns ingen direkt skillnad. Boken innehåller inte heller action, magi, krigsföring, mytiska djur eller något annat som man ofta förknippar med fantasygenren. Istället ligger fokus på långa konversationer och vardagliga företeelser. Och ärligt talat fick jag inte ut något av att läsa det.

 

Överlag är jag väldigt besviken. Jag hade höga förhoppningar på THE QUEEN’S THIEF-serien men vid det här laget kan jag inte kalla den annat än överskattad. Jag saknar personlighet och spänning, och känner hur jag dör lite på insidan när jag kommer på att jag fortfarande har tre böcker kvar innan jag är klar med serien.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Margaret Rogerson.

Svensk titel: –
Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Ångest, mental ohälsa, dödsfall.

Nyckelord: Bibliotek, magiböcker, onda trollkarlar, demoner.

Serie: –

Längd: 453 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Margaret K. McElderry Books.

 

 

SORCERY OF THORNS börjar riktigt bra, och jag var riktigt investerad i berättelsen de första tvåhundra sidorna. Biblioteksmiljön och hela konceptet med levande böcker fascinerade mig. Det var intressant att se hur de olika trollböckerna hade egna personligheter och interagerade med vår huvudperson, som by the way, visade sig vara lika intressant hon. Jag älskar hennes sass och impulsivitet, liksom hennes initiativtagande och kick-ass stil. Att SORCERY OF THORNS sen är en fristående fantasyroman är i sig väldigt uppfriskande, eftersom vi får ett avslut direkt utan att behöva jaga rätt på en massa fortsättningar.

 

Mitt intresse hölls emellertid inte intakt hela vägen. Efter ett tag kändes boken bara… endimensionell. Handlingen går runt i cirklar och alla upprepningar gjorde att jag tröttnade. Dessutom gör den enkla världsuppbyggnaden, mängden klyschor och sammanträffanden, den irrelevanta romansen och det relativt förutsägbara händelseförloppet det tydligt att det är en bok för ungdomar, då SORCERY OF THORNS saknar den komplexitet som är vanligare i romaner för äldre målgrupper. Utöver det irriterade jag mig något på att den skyldige avslöjas så pass tidigt. All mystik och en stor del av spänningen försvinner på grund av att vi halvvägs igenom boken vet vem som ligger bakom allt. Det gjorde också att tankar som ”borde inte boken vara slut snart” frekvent dök upp, även när det var långt kvar.

 

Överlag är SORCERY OF THORNS en bra bok, särskilt om du är ny för fantasygenren. Om du däremot är inbiten fantasyläsare, finns en risk att du tycker att den är enkel och för lång i förhållande till sitt innehåll.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: – 

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Svält, krig, misshandel, korruption, psykisk ohälsa.

Representativt innehåll: –
Nyckelord: Maktkamp, hovintrig, oförmåga att läka, demoner, fängelsestad.

Serie: Elantris #1.

Längd: 558 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2005).

Bokförlag: Gollancz.

 

 

Det här är den första romanen som den bästsäljande fantasyförfattaren Brandon Sanderson fick publicerad. Det var därför med viss reservation som jag gav mig in i läsningen. Sanderson må vara min favoritförfattare, men kompetens växer ofta fram med tiden. Inte visste jag att ELANTRIS inte bara skulle vara bra, utan en av de bästa böckerna som jag någonsin läst.

 

ELANTRIS är makalöst bra. Legendarisk. Kreativt koncept, unikt magisystem och fantastiskt språk räcker inte för att beskriva boken. Den är magisk. Spännande rakt igenom, med saftig världsuppbyggnad, oväntade vändningar och en bra balans mellan politiska konspirationer och action. Häpnadsväckande analyser av psykisk ohälsa och korruption integreras i berättelsen, och referenser till andra böcker inom Cosmere-världen knyter ihop allt snyggt. Tempot är högt och trots högt sidantal och ett tillfredsställande slut hade jag lätt kunnat läsa några hundra sidor till. Allt är så genomtänkt, så on point, att jag bokstavligen fick gåshud medan jag läste.

 

Det som jag tyckte mest om med boken var emellertid karaktärerna. Vi följer tre protagonister: prinsessan Salene, elantrianen Raoden och prästen Hrathen. Och de är alla tre sjukt intressanta att följa. Sarene inspirerar med sin intelligens och sitt initiativtagande. Raoden förmedlar livsglädje med sin positivitet. Och Hrathen… ja, utan att säga för mycket kan jag berätta att jag älskade att hata honom. Men även sidkaraktärerna gör intryck och jag är oerhört imponerad över hur äkta varje individ känns.

 

Det här är fantasy när den är som bäst. Jag är ärligt talat rätt mållös. Jag satt som på nålar under hela läsningen och var uppe sent om nätterna för att få veta vad som skulle hända, för att sen känna en obeskrivlig tomhet när sista sidan var utläst. ELANTRIS fick mig att skratta, gråta, känna… och jag ska göra det till mitt livsuppdrag att få fler att läsa den.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Morgan Rhodes.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: Falling kingdoms #3.

Längd: 407 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Razorbill.

 

 

 

Jag förstår inte riktigt hajpen kring FALLING KINGDOMS-serien. GATHERING DARKNESS är okej, men inte mycket mer än så. Handlingen är långt ifrån originell och trots att det finns intressanta sekvenser är utfyllnaden mellan dem för långa för att skapa engagemang. Jag saknar dessutom nyanser. Alltsammans känns förenklat, övertydligt och nästan lite barnsligt, som om författaren tror att jag inte kan tänka på egen hand. Gång på gång berättar hon att karaktärerna känner si och är så, istället för att visa det och sen låta mig som läsare uppleva det på egen hand. Det gör ärligt talat upplevelsen tröttsam och rätt utmattande.

 

Jag har också svårt för karaktärerna. Jag känner ingenting för dem. De är för enkla, för endimensionella. De har inte personligheter som får dem att sticka ut och de saknar det hjärta som behövs för att få mig att fastna. De är helt enkelt väldigt... basic. De finns där, men sporrar mig inte att ta reda på vad som kommer att hända.

 

Överlag är jag väldigt apatiskt inställd gentemot GATHERING DARKNESS. Jag känner ingenting annat än understimulans. Jag kommer att läsa bokens efterföljare, men det beror på att jag redan hunnit köpa hem hela serien snarare än att jag vill.

 

BETYG: 4,5/10