DEN SVARTA BOKEN
Författare: Peder Nääs Sundemyr.
Engelsk titel: –
Genre: Magisk realism.
Traumatiskt innehåll: Mobbning.
Representativt innehåll: –
Serie: Fristående.
Längd: 188 sidor.
Publiceringsår: 2019.
Bokförlag: B. Wahlströms.
HANDLING
En kväll hittar Gabriel en anteckningsbok i källaren. I boken står ett namn. När Gabriel försöker leta upp personen är det som att han aldrig existerat. Några dagar senare skriver Gabriel av en slump upp ett annat namn i boken. Samma sak igen: det är som att personen aldrig har funnits. Då får Gabriel en idé: vad skulle hända om han skrev upp namnen på skolans värsta mobbare?
RECENSION
Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.
Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.
Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.
BETYG: 3,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
SUMMER OF SALT
Författare: Katrina Leno.
Svensk titel: –
Genre: Magisk realism.
Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, alkohol- och droganvändning.
Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: –
Längd: 256 sidor.
Publiceringsår: 2018.
Bokförlag: HarperTeen.
HANDLING
Georgina väntar otåligt på att känna magin. Magin som gått igenom varje kvinna i hennes familj. Men med hennes artonde födelsedag runt hörnet, fruktar Georgina att hennes gåva aldrig kommer att komma. Under hennes sista sommar på ön – en sommar fylld med stormar, nya förälskelser och ett mysterium kring en trehundra år gammal fågel – kommer Georgina att lära sig sanningen om magi, i alla dess former.
RECENSION
Summer of salt är en utmärkt sommarläsning. Boken är kort och sockersöt, med en unik premiss som utgörs av en välkomponerad blandning av romantik, mystik, drama och magi. Språket är vackert utan att bli pretentiöst, och en påtaglig atmosfär byggs successivt upp och inger läsaren en drömsk känsla. Det är lätt att fastna för Summer of salt, men desto svårare att glömma boken när sista sidan är läst.
Summer of salt har en precis lagom dos magi. Magin ligger och puttrar i bakgrunden: precis tillräckligt för att göra mig nyfiken och skapa intresse, men utan att ta överhanden. Inslagen inger boken i en lekfull och oskuldsfull känsla, då lustiga händelser och bisarra historier bryter av mot den annars verklighetstrogna berättelsen. Magin bidrar till bokens drömlika stämning, och gör ön som Georgina bor på alltmer idyllisk.
En av de bästa sakerna med Summer of salt är karaktärerna, eller lättare sagt relationerna mellan karaktärerna. Dynamiken mellan Georgina och hennes syster är underbar: komplex men realistisk. Deras häxdryckbryggande mamma är intressant att läsa om, och överlag uppskattar jag att ta del av en ungdomsbok där föräldrarna faktiskt närvarar och inte mystiskt utelämnas från sidorna. Sedan avgudade jag Georginas vänner. Alla är förvånansvärt stöttande, vilket var oerhört uppfriskande. Vanligtvis pågår en hel del drama mellan så kallade ”vänner” i ungdomsböcker, särskilt om huvudpersonen är lesbisk. Då sker ofta någon form av trakasseri gentemot denna. Men I Summer of salt har alla en naturlig acceptans, och inte en enda gång är det någon som dömer Georgina för hennes sexualitet. Det gjorde det så mycket lättare att fastna för karaktärerna och bara njuta av läsningen.
I slutändan är Summer of salt en gemytlig och hemtrevlig sommarläsning med oförväntat djup. Riktigt bra, är den. Ändå kan jag inte undgå att känna att något saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske saknar jag ytterligare djup? Kanske var slutet något utdraget? Oavsett vad var Summer of salt en mycket uppskattad läsning, som jag rekommenderar varmt.
BETYG: 7/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
QUEEN OF SHADOWS
Författare: Sarah J. Maas.
Svensk titel: Skuggornas drottning.
Genre: Fantasy.
Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.
Representativt innehåll: –
Serie: Throne of glass #4.
Längd: 648 sidor.
Publiceringsår: 2015.
Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.
HANDLING
Alla som någonsin varit nära Celaena har tagits ifrån henne. Men nu återvänder hon för hämnd, för att få tillbaka sitt kungerike och för att konfrontera sitt förflutna. Hon måste slåss: för en krigare beredd att dö för henne, för en vän fångad i ett onämnbart fängelse och för sitt folk, förslavat av en brutal kung.
RECENSION
Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.
QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.
Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.
Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.
BETYG: 7,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
ELDENS HEMLIGHET
Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The burning maze.
Genre: Fantasy, mytologi.
Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:
Representativt innehåll:
Serie: Apollon #3.
Längd: 438 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2018).
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
HANDLING
För att blidka sin far, få tillbaka sitt sexpack och ta sig tillbaka till Olypen måste Apollon hitta fem försvunna orakel. Men hindren är många, inte minst för att att tre onda romerska kejsare gör allt för att stoppa honom. Apollon måste tillsammans med Meg och Grover befria ett orakel, samtidigt som den tredje kejsaren är dem hack i häl.
RECENSION
Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.
Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.
Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.
BETYG: 4,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
THE THIEF
Författare: Megan Whalen Turner.
Svensk titel: –
Genre: Äventyr, fantasy.
Traumatiskt innehåll: Klaustrofobisk instängdhet, dödsfall.
Representativt innehåll: –
Serie: The Queen's Thief (1/6).
Längd: 279 sidor.
Publiceringsår: 2017 (org.1996).
Bokförlag: Greenwillow Books.
HANDLING
Kungens magus tror sig veta var en mytomspunnen skatt ligger gömd. För att hämta den, behöver han en skicklig tjuv. Han väljer Gen, som sitter fängslad för stöld i kungens fängelse. Deras resa mot skatten är farlig och svår, och ingen vet de verkliga motiven till att Gen valde att följa med på färden.
RECENSION
The thief är en lovande början på serien. Jag tyckte att den var riktigt bra. Jag gillar den lågmälda uppbyggnaden i början. Jag gillar hur stämningen och handlingen trappas upp sida för sida. Och framför allt gillar jag karaktärerna.
Huvudpersonen – Gen – är underbar. Hans humor, arrogans och intelligens, gör tillsammans med hans naturliga lömskhet honom till en charmerande protagonist att följa. Han är så där härligt smådryg, och har en underhållande dynamik med sina medresenärer.
Jag gillade boken från första till sista sidan. De flesta tycker att boken är tråkig i början, men jag håller faktiskt inte med. Jag fastnade direkt. Min favoritdel är emellertid stunden där Gen ska stjäla skatten åt kungens magus. Scenen är briljant beskriven, och hag gillar att Gen behöver försöka om och om igen. De flesta författare hade gjort det lätt för sig och skrivit karaktären till att lyckas direkt, men karaktärens bakslag bidrar med såväl spänning som realism.
Det enda som jag hade lite svårt för i boken var de smått irrelevanta utdragen från mytologiska berättelser, som karaktärerna berättade runt lägerelden. De var helt okej, men bidrog inte till särskilt mycket. För övrigt skulle jag personligen klassa boken mer som ”äventyr” än ”fantasy”, då vi hittills har fått se få övernaturliga element. Men det kan förstås komma att ändras senare i serien.
Som helhet är The thief en bra början till en serie med stor potential. Jag ska definitivt läsa fortsättningen, The queen of Attolia.
BETYG: 7/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
KRIGSSTORM
Författare: Victoria Aveyard.
Originaltitel: War storm.
Genre: Fantasy.
Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: -
Serie: Röd drottning #4.
Längd: 672 sidor.
Bokförlag: Modernista.
HANDLING
Mare har blivit förrådd för sista gången. Fast besluten att skydda sig själv och sina röda vänner, står hon redo att ta över Nortas tron. Men det är en kamp som hon inte kan vinna på egen hand. De röda och blandblodiga måste resa sig tillsammans. Och Mare behöver slåss vid sidan av den man som krossat hennes hjärta.
RECENSION
Vad får du för associationer av titeln Krigsstorm? När jag hör bokens namn, ser jag vilda strider och förödande förluster framför mig. Hjärtkrossande alliansskiften och häpnadsväckande sista möten. Det som jag däremot inte anknyter titeln Krigsstorm med, är tristess.
Den sista delen i Röd drottning-kvartetten föll mig inte i smaken. Kanske har jag mig själv att skylla, för jag gav mig in i läsningen med en naiv förhoppning om att de två senaste böckerna i serien kanske inte var så dåliga som jag mindes. Men innerst inne visste jag att jag ljög för mig själv, och trots att jag förväntade mig skit blev jag ändå besviken.
Krigsstorm är extremt långsam. Tänk dig en snigel på ett rullande löpband: ungefär så snabbt tog berättelsen sig framåt. I förhållande till det absurda sidantalet har boken väldigt lite innehåll. Det är så pass mycket utfyllnad och ordbajsande att jag nästan undrar om Aveyard var tvungen att nå en viss längdgräns. Flera gånger var jag nära på att avbryta läsningen, men jag valde att stå ut ifall att det skulle bli bättre. Det blev det inte.
Till romanens försvar, så finns bra delar. Särskilt kapitlen som handlar om Maven. Men som helhet var Krigsstorm en otroligt oengagerade läsning för mig, och jag brydde mig inte om något som hände. Den enda glädje som boken skänkte mig, var frihetskänslan när sista sidan äntligen var utläst.
BETYG: 2,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 0 - 2,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
DOWN AMONG THE STICKS AND BONES
Författare: Seanan McGuire.
Svensk titel: -
Genre: Fantasy.
Traumatiskt innehåll: Påtvingad identitet.
Representativt innehåll: LGBT.
Serie: Wayward children #2.
Längd: 187 sidor.
Bokförlag: Tor publishing.
HANDLING
Jacqueline var uppfostrad till att vara sin moders perfekta dotter: trevlig och tyst, alltid klädd som prinsessa. Jillian var uppfostrad till att vara sin faders perfekta dotter: äventyrslysten och pojkaktig. Han ville egentligen ha en son, men man får ta vad man får. Tvillingsystrarna var fem år gamla när de lärda sig att inte lita på vuxna. De var tolv år gamla när de gick ner i en omöjlig trappa och upptäckte att inbillad kärlek aldrig kan förbereda en på ett liv fyllt med magi i ett land med galna vetenskapsmän, död och förödande val.
RECENSION
Tänk på din favoritsaga. En sådan där livsomvälvande läsning, kanske som Berättelsen om Narnia, Peter Pan eller Landet Innanför? Tänk dig nu att den sagan skrevs om för en äldre målgrupp. Den magiska känslan och den härligt nostalgiska tonen finns fortfarande kvar, men nu tillsammans med ett tidigare oanträffbart mörker. Handlingen har fått ytterligare ett lager komplexitet, och karaktärerna växer ifrån sin ouppnåeliga perfektion. De börjar begå misstag, göra dumma val och agera utåt i ren desperation efter bekräftelse. Så är det att läsa Down among the sticks and bones.
Down among the sticks and bones är en av årets hittills starkaste romaner. Den är till och med bättre än sin föregångare. Den första boken – Every heart a doorway – var handlingsdriven och kretsade kring ett mordmysterium. Den här boken är emellertid karaktärscentrerad, och läses mer som en saga för vuxna. Den är stillsam utan att bli tråkig, spännande utan att innehålla ändlösa actionscener. Genom nyckfulla karaktärer, en spänd atmosfär och intriger som pyr i bakgrunden blir läsningen alldeles förtrollande.
Det här är den andra romanen som jag läser av Seanan McGuire. Ändå kan jag enkelt konstatera att hon är en av mina favoritförfattare. Hon har ett sätt med ord som sveper iväg läsaren till en helt annan värld. Med vackra formuleringar – gammeldags och nästintill poetiska – lyckas hon skildra även de mest vedervärdiga fenomen på ett drömskt sätt. Tonen är rogivande och olycksbådande på samma gång, och hennes ord bär en obeskrivlig ärlighet. Trots att det som hon beskriver är påhittat, känns innebörden av det som ren sanning.
Down among the sticks and bones är bara 187 sidor lång. Ändå lyckas Seanan McGuire skildra ett komplext händelseförlopp som äger rum under fem års tid. Ingenting känns påskyndat eller överskuggat. Istället tillåts båda protagonisterna genomgå enorma utvecklingar. Varje sida, varje mening, varje ord har ett syfte. På dessa sidor, lyckas McGuire också få med en tankeväckande och hjärtknipande analys av könsroller och föräldrars sätt att påtvinga sina barn förbestämda identiteter: något som alltför många idag skulle behöva dra lärdom utav.
Som helhet är Down among the sticks and bones fantastisk. Det är en mörk roman, det ska jag inte gömma under stolen. Men den har magi och hjärta som platsar i de bästa sagorna.
BETYG: 8/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
DAGARNAS KARTA
Författare: Ransom Riggs.
Originaltitel: A map of days.
Genre: Fantasy, äventyr.
Traumatiskt innehåll: -
Representativt innehåll: Etnisk variation.
Serie: Miss Peregrines besynnerliga barn #4.
Längd: 536 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
HANDLING
Jacob är tillbaka i Florida med sina vänner, som gör sitt bästa att smälta in. De upptäcker en underjordisk bunker som tillhört Abe, och hemligheter från hans dubbelliv avslöjas. Och Jacob förstår alltmer av sitt arv - sanningar som varit med honom långt innan han trädde in i Miss Peregrines tidsloop.
RECENSION
Jag tyckte mycket om Dagarnas karta. Eller, jag tror det i alla fall. Det var en fröjd att återvända till den kreativt uppbyggda världen och återse de charmiga karaktärerna. Jag har verkligen saknat dem. Men handlingsmässigt, känns Dagarnas karta som en brygga mellan den ursprungliga och nya trilogin. Det händer inte mycket alls i förhållande till mängden sidantal.
Kanske är den ursprungliga trilogin så pass händelserik och actionfylld att en mer stillsam fortsättning hamnar i för stor kontrast, men jag upplevde Dagarnas karta som fragmenterad och stundtals planlös. Boken introducerar läsaren för USA:s besynnerligheter och känns som en ny början med god potential. Den nya riktningen medför dock en lång uppladdning, många förklaringar och nya karaktärsintroduktioner som gör att tempot saktas ner. Det som händer sker i mindre skala än tidigare, och riskerar inte att få lika allvarliga följder. Det är fortfarande spännande, men inte lika spännande.
Ransom Riggs skriver emellertid lika bra som tidigare, och språket är som alltid väldigt lätt att ta till sig. Sidorna flyger förbi och jag upplevde aldrig – ens för en sekund – att jag var uttråkad. Det är emellertid svårt att inte jämföra Dagarnas karta med de andra böckerna i serien, och dessvärre är det inte den starkaste installationen i berättelsen om Miss Peregrines skyddslingar.
BETYG: 6,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
KALDERAN
Författare: John Flanagan.
Originaltitel: The caldera.
Genre: Fantasy, äventyr, alternativ historia.
Traumatiskt innehåll: –
Serie: Broderband #7.
Längd: 316 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
HANDLING
Varje år anordnas en turnering för att kora den mäktigaste krigaren. I år siktar Stig på att vinna. Men då dyker någon från det förflutna upp, och ber Stil, Hal och resten av broderbandet om en tjänst. Staten Byzantos tronarvinge har kidnappats av hänsynslösa pirater och de måste segna iväg för att rädda honom.
RECENSION
Kalderan är den första boken som jag har läst av John Flanagan. Trots att det är den sjunde delen i Broderband-serien, som i sin tur är en spin-off på Spejarens lärling, fungerade det bra att läsa den fristående från resten. Boken som helhet är emellertid rätt ”meh”. Kalderan började riktigt bra och ett tag kände jag ett starkt begär efter att läsa alla delar i serien. Intresset fångades nämligen upp redan på första sidan, och bibehölls ett bra tag tack vare ett par humoristiska tvillingar och en spännande turnering.
Men så snart som broderbandet begav sig ut för att rädda tronarvingen, började mitt intresse falna. Handlingen kändes plötsligt repetitiv och någorlunda blek. Därtill saknade jag komplexitet, höga insatser och välutvecklade karaktärer. Min upplevelse är att karaktärerna mest agerade rekvisita i syfte att fylla upp boken. De används egentligen inte, och som läsare började jag aldrig bry mig om dem eller huruvida de vann mot piraterna.
I slutändan blev Kalderan enbart en bok med potential. Den är absolut inte dålig, men inte heller särskilt minnesvärd, vilket är synd med tanke på att jag verkligen tyckte om den i början.
BETYG: 4,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
THE WHISPERING SKULL
Författare: Jonathan Stroud.
Svensk titel: Den viskande dödskallen.
Serie: Lockwood & co. #2.
Längd: 424 sidor.
HANDLING
Lucy, George och Anthony får i uppdrag att undersöka graven till ohygglig gammal doktor, känd för att påkalla andevärlden. Uppdraget verkar enkelt. Men det mesta går fel. En förfärlig gast släpps lös och ett farligt föremål stjäls från kistan.
RECENSION
The whispering skull är en fenomenal fortsättning på en av dagens starkaste ungdomsbokserier. Spänning, humor och mystik… boken har något som passar alla. Oavsett om du är novis eller inbiten läsare, kommer The whispering skull att stanna med dig länge efter att sista sidan är utläst.
Det här är en stämningsfull roman. Stroud skapar en atmosfär som är så pass påtaglig att bara tonen som sådan håller läsaren i ett hållfast grepp. Varje ord bär en laddning som skapar en magisk och härligt spöklik sinnesstämning. Det är den typen av bok som successivt suddar ut verkligheten och får alltsammans att kännas autentiskt. Därtill är Stroud kung när det kommer till att bygga upp unika världar. Sättet som han målar upp agenter och deras övernaturliga förmågor är andlöst kreativt, och blir allt mer fascinerande att ta del utav ju mer man läser. Samtidigt är innehållet väldigt lätt att ta till sig. Trots att Stroudflitigtanvänder fiktiva termer, blir det aldrig svårt att förstå vad han menar eller hänga med i vad som händer.
Det absolut bästa med The whispering skull är emellertid karaktärerna. De har så färgstarka personligheter och sådan charmerande personkemi att det är omöjligt att inte falla pladask. Deras humor, smågräl och ironiska pikar gör att The whispering skull håller ett väldigt roande och lättsamt tonfall, och aldrig upplevs som tung. Inte ens i de mest spännande scenerna går det att avhålla sig från några små fniss.
Kombinationen mellan komik, paranormalt äventyr och mystik gör The whispering skull till en bok som underhåller alla typer av läsare. Oberoende av ålder är den här serien väl värd att ta del utav.
BETYG: 7,5/10
BETYG: 7,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
WUNDERSMEDEN – MORRIGAN CROW OCH DEN HEMLIGA KRAFTEN
Författare: Jessica Townsend.
Originaltitel: Wundersmith: The calling of Morrigan Crow.
Utgivningsdatum: 14 februari 2019.
Serie: Nevermoor #2.
Längd: 377 sidor.
Bokförlag: Semic.
HANDLING
Morrigan Crow ska börja på Nevermoors magiska skola. Äntligen kan hon vara med i en gemenskap och få vänner. Men allt blir fel. När eleverna får veta vad Morrigan är, vill ingen ha med henne att göra. Och när personer mystiskt försvinner får hon skulden. Morrigan måste bevisa att hon är oskyldig, lära sig styra sin underliga kraft och visa att hon hör hemma i sin nya skola. Annars kan hon förlora det enda hem hon haft.
RECENSION
Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse tog världen med storm. Och det med all rätt. Det var en makalös debut. Wundersmeden: Morrigan Crow och den hemliga kraften är emellertid – om möjligt – ännu bättre.
Det finns inget ord som bättre beskriver Wundersmeden än ”magisk”. Näst intill allt är förtrollande: det lättsamma språket, den lekfulla stämningen och den fantasifulla handlingen. Världen är kreativt uppbyggd, och trots att serien ofta jämförs med Harry Potter av J. K. Rowling (fast jag tycker att den snarare ger liknande vibbar som Magisterium-serien av Cassandra Clare och Holly Black) anser jag att den är sin egen. Magisystemet och samhällets uppbyggnad liknar inget som jag har läst tidigare, och det är oerhört intressant att utforska världen och lära känna den bättre.
För övrigt utstrålar Wundersmeden en glädjefylld må bra-känsla. Trots att handlingen mörknar och inrymmer såväl kidnappningar som dödsfall, är den härligt varm. Humor, kärleksfulla karaktärer med färgstarka personligheter och det fina budskapet om att acceptera sådant som är annorlunda ger boken en positiv, emotiv kraft. Det gör också att läsningen passar såväl unga som äldre läsare.
Det här är en bokserie som gärna kan få fortsätta i många år till. Trots att Wundersmeden har några svackor, är romanen överlag påhittigt konstruerad och väldigt fängslande.
BETYG: 7,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
GRINDELWALDS BROTT: FILMMANUSET
Författare: J.K. Rowling.
Originaltitel: The crimes of Grindelwald.
Serie: Fantastiska vidunder #2.
Längd: 258 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
HANDLING
Grindelwald lyckas fly och samlar en stor skara anhängare. Men de vet inte sanningen om hans agenda: att låta renblodiga trollkarlar styra över alla icke-magiska varelser. I ett försök att stoppa honom tar Albus Dumbledore hjälp av sin tidigare elev, Newt. Såväl kärlek som lojalitet testas, även hos trogna vänner och inom familjer.
RECENSION
Grindelwalds brott: filmmanuset är precis som det låter: manuset som använts vid inspelningen av filmen med samma namn. Jag ville verkligen tycka om boken. Harry Potter utgör trots allt hela min uppväxt, och det har aldrig funnits på kartan att jag någonsin skulle kunna ogilla en bok skriven av J.K. Rowling. Men här är jag nu. Besviken och nedslagen.
Inledningsvis vill jag förtydliga att Grindelwalds brott: filmmanuset inte är en dålig bok. Den är bara inte vad jag hade förväntat mig. Strukturen är rörig och handlingen distanserad. Boken har en del action framåt slutet, men mittendelen är nästan tråkig. En anledning till detta är formatet som boken är skriven i. På grund av att Grindelwalds brott: filmmanuset är skriven i manusform, ges ofta känsloneutrala påståenden och konstateranden utan värdering snarare än stämningsfulla beskrivningar. Det gör tyvärr upplevelsen lite platt.
Något som jag däremot tycker om är karaktärerna, särskilt Queenie och Leta. De har båda två så oerhört härliga och färgrika personligheter att det är omöjligt att inte bli totalt förälskad. Dessutom är att jag är en av få läsare som faktiskt uppskattar hur deras paralleller utvecklas i denna bok. Det är okonventionellt, ja, men jag gillar det som deras ark tillförde berättelsen.
Jag tycker också om att vi får återse så många karaktärer från Harry Potter-serien. Dumbledore, McGonagall, Nagini och Nicholas Flammel är bara några exempel. Samtidigt upplever jag att alltför många bakgrundsberättelser försöker trängas ihop i samma bok. Det påverkar tempot negativt och tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Sen gör också mängden återkommande karaktärer att deras skildringar blir korta och relativt intetsägande. De saknar komplexitet och trots att det som sagt är kul att ta del av deras liv igen, tillför deras berättelser inte särskilt mycket.
En sista synpunkt som jag har angående boken är slutet. Ugh. Den allra sista scenen tilltalar mig inte alls. Den känns ogenomtänkt och ärligt talat rätt billig. Den passar inte heller ihop med det vi vet sedan tidigare, vilket stör mig enormt. Jag förstår att vändningen ämnar chockera läsaren/tittaren och bygga upp spänning inför fortsättningen, men för mig blev effekten den motsatta. Världens antiklimax.
Allt som allt är Grindelwalds brott: filmmanuset medioker. Jag har glad över att ha tagit del av den – boken är trots allt ytterligare en pusselbit i Harry Potter-universumet – men den gjorde inget större intryck.
BETYG: 4,5/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
HEIR OF FIRE
Författare: Sarah J. Maas.
Svensk titel: Eldens arvtagare.
Serie: Throne of glass #3.
Längd: 562 sidor.
HANDLING
Celaena reser till ett nytt land, för att konfrontera sin nyligen upptäckta sanning. Under tiden samlas monstruösa krafter, med avsikt att förslava världen. Kommer Celaena att hitta styrkan att inte bara bekämta hennes egna demoner, utan också att ta sig an den ondskan som är nära att släppas fri?
RECENSION
Jag var måttligt imponerad av Throne of glass. Jag tyckte inte om Crown of midnight. Och jag blev inte särskilt överväldigad av The assassin’s blade. Tre böcker av Sarah J. Maas, tre besvikelser. Det var därför med viss skepticism som jag gav mig in i Heir of fire.
Till en början gjorde Heir of fire inget för att motbevisa min svala inställning. Tempot var långsamt, karaktärerna opåkallat många och språket krystat. Maas berättar vad som händer och hur karaktärerna är, istället för att skapa scener där läsaren själv får bilda en uppfattning om deras personligheter och sätt att vara. Dessutom är meningarna onödigt invecklade: med många inskott, bisatser och ”fina” ord. Det är så uppenbart att Maas vill att hennes text ska låta vacker, men det får motsatt effekt och känns konstlat. Därtill kompliceras läsningen ytterligare av mängden namn som introduceras: ofta på platser och personer som enbart omnämns och som inte utgör någon viktig del av berättelsen. Heir of fire var alltså svår att komma in i, och ett tag var jag nära att avbryta läsningen.
Men det vände. Jag vet inte riktigt vad som förändrade situationen, men efter ett par hundra sidor hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Kanske var det tack vare de nya, intressanta karaktärerna. Vi får följa flera perspektiv. Jag kan inte påstå att jag underhölls av att läsa om Dorian, Chaol och Aedion, men jag uppslukades totalt av Manons, Celeanas och Rowans berättelser. Jag hade gärna sett dem ta ännu mer plats.
Något annat som jag uppskattade med Heir of fire, är att den för första gången tar serien in på verkligt fantasy-territorium. Tidigare har Maas visat glimtar av oförklarliga fenomen, men det är inte förrän nu som fantastiken släpps lös på fullskalig nivå. Vi får ta del av monster, övernaturliga förmågor och magiska brygder - och det är ljuvligt.
Som helhet tyckte jag om Heir of fire. Jag vet, jag vet – det är svårt att tro eftersom jag aldrig haft mycket för överst för Maas. Men Heir of fire är bra. Riktigt bra till och med. Står du ut med den beklagliga början så är det definitivt värt mödan.
BETYG: 7★/10.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: Fantasy;
Legend
Författare: Stephanie Garber.
Originaltitel: Legendary.
Serie: Caraval #2.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
Scarlett och Tella är redo att lämna ön, men Tella är inte fri än. Hon har en skuld att betala, och för att stryka den måste hon göra något som ingen har lyckats med: avslöja Legends riktiga namn. Det enda sättet att komma i närheten av svaret är att vinna Caraval.
Det här är opopulär åsikt, men jag tycker inte att Caraval-duologin är särskilt bra. Caraval var okej men överskattad, och Legend är för mig ett enda stort ”meh”. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag blir helt enkelt fängslad. Let’s discuss, ey?
Jag anser att själva premissen för boken är intressant, och jag tycker verkligen att idén med Caraval är briljant. Men utförandet är halvdant och tempot alldeles för långsamt för att jag ska trollbindas. Där Caraval ändå hade action och mystik och spänning, är Legend stillastående. Handlingen känns smått krystad, kärleksdramat är onödigt och för att vara en karaktärsdriven roman har boken förvånansvärt platta huvudpersoner. Trots att jag har läst om Scarlett och Tella tidigare fastnade jag aldrig för dem. Sen kan jag inte heller undgå att störa mig på att Garber berättar mycket för läsaren, istället för att visa det. Men värst av allt är att magin från första boken är borta. Legend föll helt enkelt platt.
Allt som allt är jag besviken på Legend. Jag var inte överförtjust i Caraval, men hade ändå förväntat mig mer i efterföljaren. Och visst, Legend är inte dålig. Men det tog mig nästan en månad att ta mig igenom boken, och det är inte ett gott tecken.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
A Game of Thrones – Kampen om Järntronen, volym 2
Författare: George R. R. Martin, Daniel Abraham.
Illustratör: Tommy Patterson.
Originaltitel: A game of thrones: graphic novel, vol. 2.
Serie: A song of ice and fire grafiska romaner #7–12.
Längd: 180 sidor.
Bokförlag: Apart.
Besök Westeros och möt Tyrion, Jon Snow, Arya, Ned, Cersei, Sansa, Bran och resten av rollfigurerna från den välkända serien. Men bli inte för fäst vid dem.
Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.
Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.
När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.
Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.
Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
Love hurts 2
Författare: Kim W. Andersson.
Serie: Love hurts #2.
Längd: 132 sidor.
Bokförlag: Kolik/Apart.
Vad gör du när du vunnit första pris i lotteriet, men bara vill rymma med tjejen i den enorma hundkostymen? Hur mördar du bäst folk som pratar på biografen och hur ska du lyckas göra dig av med den där jobbiga rymdhjälten, när han tillverkat tre kloner av sig själv?
Love hurts 2 är en samling med fristående, grafiska noveller som alla på något sätt kretsar kring en kärleksberättelse med brutalt slut. Novellerna är korta (oftast mellan två till tio sidor), gjorda i serietidningsstil och är tryckta i färg.
Novellerna i Love hurts 2 varierar rejält i sin underhållningsgrad. Det som kännetecknar dem är emellertid författarens sätt att leka med uttjatade klyschor genom rätt så absurda vändningar. Just dessa vändningar gör mig kluven. Å ena sidan är det extremt kreativt, en frisk fläkt mot allt som finns där ute. Och jag imponeras verkligen över Anderssons förmåga att få ihop allt. Samtidigt var detta inte riktigt min grej. Det blev lite för överdrivet, och ibland tog berättelserna så pass underliga vändningar att jag inte riktigt förstod syftet med det hela.
Summan av kardemumman kan man väl säga att Love hurts 2 är en speciell novellsamling, som kräver rätt typ av läsare för att verkligen engagera. Personligen är jag lite besviken.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
Slaget om Salajak
Författare: Johan Theorin.
Serie: Krönikan om Jarmaland #1.
Längd: 351 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
I fjällborgen Salajak vaknar hwitergardet och sträcker ut sina vingar efter den långa dvalan. De välkomnar de hundra krigarna som återvänder hem från människornas värld med färskt kött. Samtidigt rymmer bröderna Egg från sin gård för att ansluta sig till hären som ska stoppa hwiterna.
Jag visste ingenting om Slaget om Salajak innan jag gav mig in i läsningen. Frågan är om boken höll måttet? Njae…
Innan jag går för hårt mot Slaget om Salajak,vill jag passa på att nämna att jag har varit stressad på sistone. Som ett resultat har jag varit relativt disträ när jag har läst, så mitt omdöme kan ha påverkats av att jag helt enkelt inte kunnat fokusera ordentligt. Med det sagt, upplevde jag inte att Slaget om Salajak grep tag i mig. Jag hade svårt att komma in i romanen, bland annat på grund av mängden namn som introduceras på samma gång. Jag fastnade inte för karaktärerna, och handlingen känns lite osammanhållen, som att Theorin trevar fram lite osäkert. Något jag gillar är däremot att kapitlen är korta: det gör att läsningen upplevs gå snabbare.
Som helhet gjorde Slaget om Salajak inget stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men den stack helt enkelt inte ut tillräckligt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
Magikernas tid
Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
Serie: Magikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy, Sponsrade recensioner;
The Call
Författare: Peadar O'Guilin.
Serie: The call #1.
Längd: 387 sidor.
Du vaknar ensam i ett hemskt land. Ett horn ljuder. Kallelsen har börjat. Sidhe är nära. De är de mest vackra men fruktansvärda personerna du någonsin har sett. Och de har sett dig. Nessa kommer att bli kallad snart. Ingen tror att hon har en chans att överleva. Men hon är inställd på att motbevisa dem. Skulle du överleva kallelsen?
Jag hade höga förväntningar på The call, men är mycket besviken. Så pass att jag inte kommer att plocka upp efterföljaren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag fann läsningen antiklimatisk. Tempot är långsamt, handlingen kommer inte igång och karaktärerna är slätstrukna. Premissen låter grym, men boken som sådan är varken obehaglig eller särskilt spännande. Snarare tråkig.
Sen irriterade jag mig också på språket. Nomen växlar mellan tredje och första person, vilket gör det oklart vem det faktiskt är som skildrar händelserna: är det huvudpersonen som visar allt ur sin synvinkel eller någon annan som omtalar huvudpersonen i fråga? Det tog ofta lång tid att lista ut, vilket gjorde att mer energi lades på att knäcka språkkoden än att faktiskt hänga med i det som hände.
Allt som allt är jag missnöjd med The call. Det är inte direkt en dålig bok, men den föll mig helt enkelt inte i smaken. Jag fastnade varken för handling eller karaktärer, och kände aldrig det där beroendebetonande draget att plocka upp boken igen: det var snarare att jag tvingade mig till att avsluta den.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: Fantasy;
To kill a kingdom
Författare: Alexandra Christo.
Serie: Fristående.
Längd: 358 sidor.
Prinsessa Lira är en siren med sjutton prinshjärtan i sin samling. Men efter att ha tvingats döda en av sina egna, bestraffas hon genom att förvandla till människa. Om hon vill bli siren igen måste hon leverera prins Elians hjärta till Sjödrottningen innan vintersolståndet.
To kill a kingdom är en lite mörkare nytolkning av Den lilla sjöjungfrun, och den första boken som jag har läst om sjöjungfrur och sirener. Det var förvånansvärt intressant. Boken som helhet är väldigt atmosfärisk. Jag tycker om hur Christo har tolkat den välkända klassikern, och fast händelseförloppet gick att gissa långt i förväg var det intressant att ta del av berättelsen. Det var lätt att tycka om karaktärerna och det behagliga språket gjorde texten lätt att ta till sig.
Det är emellertid tydligt att To kill a kingdom är en debutroman. Det finns exempelvis stora brister när det kommer till världsuppbyggnad och stereotyper. Dessutom är actionscenerna lite halvdant utförda: de känns aldrig påtagligt farofyllda. Utöver det fokuserar en stor del av romanen på kärleksrelationen mellan Lira och Elian, men kemin mellan dem känns aldrig av. Det blir helt enkelt mycket romantik som inte är särskilt romantisk. Jag hade nog personligen tyckt mer om boken om romantiken lagts åt sidan helt och hållet.
Som helhet tycker jag att To kill a kingdom är en bra bok, men den nådde inte riktigt mina förväntningar. Alexandra Christo behöver arbeta en del på sitt skrivande, och träna på att få fram genuina känslor. Men allt som allt... en bra bok som sagt. Varken mer eller mindre.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: Fantasy, Bokrecensioner: Retelling;
