FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: – 

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Svält, krig, misshandel, korruption, psykisk ohälsa.

Representativt innehåll: –
Nyckelord: Maktkamp, hovintrig, oförmåga att läka, demoner, fängelsestad.

Serie: Elantris #1.

Längd: 558 sidor.

Publiceringsår: 2016 (org. 2005).

Bokförlag: Gollancz.

 

 

Det här är den första romanen som den bästsäljande fantasyförfattaren Brandon Sanderson fick publicerad. Det var därför med viss reservation som jag gav mig in i läsningen. Sanderson må vara min favoritförfattare, men kompetens växer ofta fram med tiden. Inte visste jag att ELANTRIS inte bara skulle vara bra, utan en av de bästa böckerna som jag någonsin läst.

 

ELANTRIS är makalöst bra. Legendarisk. Kreativt koncept, unikt magisystem och fantastiskt språk räcker inte för att beskriva boken. Den är magisk. Spännande rakt igenom, med saftig världsuppbyggnad, oväntade vändningar och en bra balans mellan politiska konspirationer och action. Häpnadsväckande analyser av psykisk ohälsa och korruption integreras i berättelsen, och referenser till andra böcker inom Cosmere-världen knyter ihop allt snyggt. Tempot är högt och trots högt sidantal och ett tillfredsställande slut hade jag lätt kunnat läsa några hundra sidor till. Allt är så genomtänkt, så on point, att jag bokstavligen fick gåshud medan jag läste.

 

Det som jag tyckte mest om med boken var emellertid karaktärerna. Vi följer tre protagonister: prinsessan Salene, elantrianen Raoden och prästen Hrathen. Och de är alla tre sjukt intressanta att följa. Sarene inspirerar med sin intelligens och sitt initiativtagande. Raoden förmedlar livsglädje med sin positivitet. Och Hrathen… ja, utan att säga för mycket kan jag berätta att jag älskade att hata honom. Men även sidkaraktärerna gör intryck och jag är oerhört imponerad över hur äkta varje individ känns.

 

Det här är fantasy när den är som bäst. Jag är ärligt talat rätt mållös. Jag satt som på nålar under hela läsningen och var uppe sent om nätterna för att få veta vad som skulle hända, för att sen känna en obeskrivlig tomhet när sista sidan var utläst. ELANTRIS fick mig att skratta, gråta, känna… och jag ska göra det till mitt livsuppdrag att få fler att läsa den.

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Författare: Morgan Rhodes.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.

Representativt innehåll: HBTQ.
Serie: Falling kingdoms #3.

Längd: 407 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Razorbill.

 

 

 

Jag förstår inte riktigt hajpen kring FALLING KINGDOMS-serien. GATHERING DARKNESS är okej, men inte mycket mer än så. Handlingen är långt ifrån originell och trots att det finns intressanta sekvenser är utfyllnaden mellan dem för långa för att skapa engagemang. Jag saknar dessutom nyanser. Alltsammans känns förenklat, övertydligt och nästan lite barnsligt, som om författaren tror att jag inte kan tänka på egen hand. Gång på gång berättar hon att karaktärerna känner si och är så, istället för att visa det och sen låta mig som läsare uppleva det på egen hand. Det gör ärligt talat upplevelsen tröttsam och rätt utmattande.

 

Jag har också svårt för karaktärerna. Jag känner ingenting för dem. De är för enkla, för endimensionella. De har inte personligheter som får dem att sticka ut och de saknar det hjärta som behövs för att få mig att fastna. De är helt enkelt väldigt... basic. De finns där, men sporrar mig inte att ta reda på vad som kommer att hända.

 

Överlag är jag väldigt apatiskt inställd gentemot GATHERING DARKNESS. Jag känner ingenting annat än understimulans. Jag kommer att läsa bokens efterföljare, men det beror på att jag redan hunnit köpa hem hela serien snarare än att jag vill.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Depression, krig, mord, självmord.

Representativt innehåll: Slaveri, diskriminering, rasism.

Serie: The stormlight archives #1.

Längd: 1001 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

16 dagar. Så lång tid tog det för mig att läsa THE WAY OF KINGS. Jag minns inte den senaste gången som det tog mig så lång tid att avsluta en bok. Och jag har inte bara sidantalet att skylla, fast det helt klart är en bidragande faktor. Sidorna är också stora, texten liten och berättelsen så pass komplex att jag frekvent behövde stanna upp, reflektera över det jag läst och göra anteckningar att återkomma till senare. THE WAY OF KINGS är minst sagt en tung bok – både bokstavligen och bildligt talat.

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Han har en unik förmåga att skapa magisystem som inte liknar något annat du läst. Magisystemet i THE WAY OF KINGS är inget undantag: vilda stormar genererar en slags ljusenergi som förser världen med allt från valuta till monstruösa varelser och individer med övermänskliga krafter. Det hela är genomtänkt och oerhört häftigt. Det tog mig emellertid väldigt lång tid att komma till ro med det. Sanderson förklarar nämligen inte hur magisystemet fungerar eller hur världen ser ut. Istället får vi upptäcka det tillsammans med karaktärerna, vilket är desto mer spännande men tar betydligt längre tid. Det ger också upphov till stor förvirring i bokens första halva. Det är mycket att ta till sig på samma gång. Namn, platser, religioner, historia, nya karaktärer som tillkommer, ekologi. Det kräver extremt tålamod och mycket koncentration. Och jag ska inte ljuga: det kommer att vara tufft. Jag var själv nära att ge upp på grund av att det blev för mycket att hålla reda på. Men jag är riktigt glad över att jag höll ut. För den tid som jag investerade i att läsa boken, är också tid som jag investerade i att lära känna karaktärerna och förälska mig i världen. Och det gjorde alla ansträngningar värt det i slutändan.

 

THE WAY OF KINGS är en karaktärsdriven bok, som skildras ur många olika synvinklar. Den skiftar emellertid främst mellan fyra primära berättarperspektiv: slaven Kaladin, lärlingen Shallan, krigaren Dalinar och lönnmördaren Szeth. Mina favoriter är de två förstnämnda. Kaladin är den som har störst utvecklingskurva i boken, och hans resa från kapitulerad slav till rövsparkande ledare är spännande att följa. Jag älskar dessutom relationen som han har med sitt entourage, och stämningen mellan dem bidrar med såväl värme som humor. Shallan är å andra sidan den som jag anser är mest intressant att följa. Jag fascinerades av hennes interna konflikter och annorlunda krafter, och förälskade mig i hennes komplexa relation med Jasnah.

 

Den karaktär som jag tyckte minst om att följa var emellertid Dalinar. Han har några riktigt spännande scener, men på grund av att han främst används för att belysa politiska och historiska händelser blev hans kapitel relativt långsamma. Det var i samband med att han introducerades som jag var nära att avbryta min läsning. Hans kapitel blir intressantare närmare slutet, men i största delen av boken är de ärligt talat rätt tråkiga.

 

Det som alla karaktärer har gemensamt är emellertid att de känns så verkliga. Sanderson ger dem allesammans trovärdiga bakgrundshistorier som motiverar vilka de är, och tack vare att vi följer dem så pass länge blir det svårt att inte knyta personliga band till dem.

 

Något annat som jag tycker om med THE WAY OF KINGS är Sandersons filosofiska analyser. Genom att skapa moraliska dilemman får han läsaren att reflektera över vad som är ont och gott, rätt och fel, samtidigt som han själv gör skillnaden mellan dem tveklöst tydligt. Vissa sekvenser är så pass tankeväckande att jag satt i flera minuter och bara begrundade över hur vi i dagens samhälle skulle ställa oss till likvärdiga situationer. Går det att motivera ett planerat mord om det hindrar tio andra från att dö? Är det rätt att förslava ett folk för att motverka förintelse av ett annat? Är det värt att offra några om det innebär att striden vinns i det långa loppet – eller ska de räddas i gengäld mot att striden förloras?

 

Överlag är THE WAY OF KINGS en riktigt bra bok. Ja, den är lång och långsam, och stundtals tråkig. Ja, det tar tid att ordentligt komma in i handlingen och förstå hur allt fungerar. Men de fantastiska karaktärerna, den unika världen och de spännande vändningarna kompenserar stort för det. Det fanns stunder när jag var nära att ge upp, men när sista sidan väl var utläst kände jag en tomhet inom mig som bara en fortsättning kan fylla.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Noelle Stevenson.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Utfrysning, ensamhet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 262 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

 

Det här är den första grafiska romanen inom fantastikgenren som jag tar del utav. Och oh boy, är NIMONA över förväntan! I valet av grafiska romaner har jag alltid valt böcker med verklighetstrogna handlingar, ofta någon form av romans. Detta i tron att övernaturliga element och nya världar skulle bli rörigt i grafisk form. NIMONA undkommer emellertid det potentiella problemet genom att hålla sin handling enkel och bortprioritera detaljer som hade funnits med i en ”vanlig” roman, utan att gå miste om nödvändigt djup. Monster, magiska brygder och oförklarliga uppfinningar integreras i berättelsen med en naturlig acceptans att det helt enkelt finns sådana saker, och som läsare kände jag aldrig ett behov att pussla ihop hur allt fungerar.

 

Bokens största styrka är karaktärerna. Särskilt Nimona, som är underbar. Jag är upp över öronen förälskad i hennes genuina entusiasm, barnsliga humor och tveklösa skurkaktighet. Jag älskar det paradoxala med att hon är ”liten och oskyldig”, bryr sig om sin Mästare och helt enkelt är lika ivrig som en treåring, samtidigt som hon inte tvekar att avrätta en handfull människor som irriterar henne för stunden. Hon bidrar med så mycket hjärta att hela läsningen – trots action och mörker – blir varm och fluffig.

 

Överlag är NIMONA riktigt bra. Illustrationerna är fina, med noggrant utvalda färger som effektivt försätter läsaren i rätt stämning. Handlingen är spännande och inslagen av humor gör läsningen till en glädjefylld upplevelse. Att det här är Stevensons debut är svårt att tro, för alltsammans är så himla bra utfört. Så om du är sugen på en grafisk roman inom fantastikgenren, rekommenderar jag NIMONA varmt.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Diana Wynne Jones.

Svensk titel: Trollkarlens slott (1988), Det levande slottet (2005).

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Howl's moving castle #1.

Längd: 429 sidor.
Publiceringsår: 2008 (org. 1986).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

Jag älskar Studio Ghibli. Särskilt de filmer som är regisserade av Hayao Miyazaki. Det var därför med stor förundran som jag lärde mig att HOWL’S MOVING CASTLE – av de mest omtyckta och välkända Studio Ghibli-filmerna – faktiskt baseras på en bok från 1986. Snabbt som attan klickade jag hem den, och i samma stund som paketet landade i min brevlåda påbörjade jag läsningen. Men. Jag är besviken. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna det, håller boken inte måttet.

 

Det finns mycket att gilla med HOWL’S MOVING CASTLE. Jag gillar konceptet med det rörliga slottet. Jag uppskattar den magiska atmosfären. Och jag tycker om karaktärerna: envisa Sophie, gåtfulla Calcifer och överdramatiska Howl. Ändå fastnade jag inte för boken. För det första hade jag svårt för språket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något med Jones sätt att beskriva saker och ting gick mig på nerverna. Därtill känns boken väldigt underutvecklad. Eller kanske snarare underförklarad. Vi får inte riktigt lära känna samhället och hur saker och ting fungerar, och jag saknar regler och riktlinjer för det magiska systemet. Bristen på tydlighet gör att det som händer känns slumpartat, och jag började aldrig riktigt bry mig.

 

Överlag… nej. All ära till filmversionen av HOWL’S MOVING CASTLE, men boken var inte något för mig. Jag kommer inte att fortsätta med trilogin.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Övergivenhet, omnämnande av dödsfall, misshandel.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #4.

Längd: 204 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

Böckerna i den här serien är som praliner: små men utsökta. IN AN ABSENT DREAM är inget undantag. Det är en extraordinär bok. Kreativ. Nytänkande. Unik. Jag gillar allt med den.

 

Det är något visst med Seanan McGuires språk. Det är förtrollande vackert och har en näst intill hypnotisk rytm. Stilen påminner om traditionella sagor, samtidigt som den känns helt egen och ojämförbar. Jag vill säga att det är som en atmosfärisk och suggestiv version av Narnia, samtidigt som jag inte alls tycker att boken går att likställa med Narnia. Med risk att motsäga mig själv vill jag påstå att IN AN ABSENT DREAM är kusligare och enklare, men ändå så mycket mer komplex.

 

Världen som McGuire har byggt upp i IN AN ABSENT DREAM är exceptionell. Jag såväl fascinerades som skrämdes av det magiska systemet och alla regler. Den subjektiva prissättningen inom världen och det maniska behovet att hitta rimliga världen var särskilt intressant att ta del av. Själva temat i boken kretsar kring hur vi lever i en värld utan verklig rättvisa, och genom ett mycket annorlunda betalsystem ifrågasätter McGuire det som vi tror oss veta om rätt och fel. Hon argumenterar även för varor och tjänsters individuella värden, och menar att deras värden är beroende av vilka personer det är som idkar byteshandel. Det hela blir en satirisk diskussion som lätt går att applicera i verkligheten.

 

Trots att boken bara är två hundra sidor lång, lyckas McGuire levandegöra sina karaktärer och okrystat få med mer innehåll än vad som ofta inkluderas i en ”normaltjock” bok. Det är en bitterljuv läsning – magisk och hjärtevärmande, om karaktärer som efter åratals kamp äntligen finner acceptans, men likväl förlorar något på vägen som på ett eller annat sätt krossar läsarens hjärta. Boken får läsaren att må bra och skratta, men lämnar ett slags nedstämt orosmoln efter sig, då även de mest lyckliga sluten i McGuires böcker innehåller en liten törn.

 

En del läsare har kritiserat IN AN ABSENT DREAM för att ha mycket innehåll bakom kulisserna. Vi får nämligen inte vara med när alla händelser äger rum, utan får en del återberättat för oss efteråt. Men trots att jag inte hade tackat nej till att får vara med på protagonisten Lundys äventyr, är detta faktiskt inte något som jag stör mig på. Boken är alldeles för välskriven och kärnfull för att jag ska känna att något saknas.

 

Överlag är IN AN ABSENT DREAM riktigt bra; en betydelsefull läsning som säkrar WAYWARD CHILDREN som en av mina favoritserier.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: J.K. Rowling.

Originaltitel: Harry Potter and the goblet of fire.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mord, tortyr, mobbning, alkoholism, depression.
Representativt innehåll: Psykologisk ohälsa.

Serie: Harry Potter #4.

Längd: 451 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2000).

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

Som förväntat är den illustrerade utgåvan av DEN FLAMMANDE BÄGAREN makalös. Med utsökta illustrationer av Jim Kay, grafikern bakom bland annat A MONSTER CALLS, får boken helt nytt liv. Läsaren möts av en kaskad av färger som ger omedelbart intryck. De välarbetade och detaljrika bilderna får en att stanna upp för att utforska sidorna, och gör om möjligt boken mer stämningsfull. När det kommer till just illustrationerna finns inget att kritisera, bortsett från att jag gärna hade velat se fler. DEN FLAMMANDE BÄGAREN har rätt många ”tomma” sidor, alltså som bara består av spaltad text, vilket är förståeligt med tanke på bokens längd. Samtidigt är det illustrationerna som särskiljer den här utgåvan från de andra, och därför hade det bara varit kul om det varit fler.

 

När det kommer till själva romanen, finns inte mycket att klaga på. Tempot är högt, dialogerna skarpa och karaktärerna oförglömligt charmerande. Tragedi varvas skickligt med humor, och jag skrattade rakt ut otaliga gånger. Dobby, Fred och George, Winky, Hermiones FISA-grupp och poltergeisten Peeves är mer än tillräckligt för att lätta upp stämningen. Och scenen där familjen Weasley använder flampulver för att ta sig till Dursleys hus är bland det roligaste som jag läst.

 

J.K. Rowling har verkligen byggt upp en fantastisk värld, som värmer mitt hjärta varje gång jag tar del av den. Men hur mycket jag än älskar DEN FLAMMANDE BÄGAREN, kan jag inte undgå att vara kontroversiell och faktiskt föredra filmen. Visst, den saknar många nyckelscener och introducerar material som inte finns med i boken. Men jag tycker att den väver ihop alla trådar på ett lite snyggare sätt och bättre förmedlar en känsla av hot.

 

Överlag är den illustrerade utgåvan DEN FLAMMANDE BÄGAREN ett måste för alla HARRY POTTER-nördar. Det är inte min favoritdel i serien, men jävlar vad bra den är!

 

BETYG 8/10

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Stormarnas imperium.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.
Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #5.

Längd: 689 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Bloomsbury children's books.

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen av EMPIRE OF STORMS med blandade förväntningar. Å ena sidan har jag verkligen tyckt om de senaste böckerna i serien. HEIR OF FIRE och QUEEN OF SHADOWS var riktigt bra. Samtidigt vet jag att det är något med Sarah J. Maas som jag har svårt för. Och tyvärr tog det överhanden i denna. EMPIRE OF STORMS framhävde sådant som jag ogillat i tidigare böcker och tryckte undan det som jag älskat. Resultatet? Stor tristess.

 

Något som påverkar hela läsupplevelsen väldigt negativt, är mitt förlorade intresse för karaktärerna. De är alldeles för många och svåra att hålla reda på, och är alldeles för olika sig själva. Jag är allt för att karaktärer ska utvecklas, men något har gått fel när de inte längre känns som samma personer. Dessvärre orsakade det stor apati från min sida, och jag brydde mig inte om vad som hände med vare sig protagonisten eller hennes vänner.

 

Sen har jag också problem med Sarah J. Maas sätt att skriva. Språket känns rätt krystat, lite som att hon försöker efterapa kända fantasyförfattare genom att använda "stora ord", men inte riktigt lyckas med resten. Handlingen känns underutvecklad och överkomplicerad på samma gång, och blir lätt överdramatisk och sötsliskigt sentimental. Lösa trådar binds samman på ologiska sätt och absurda sammanträffanden försonas i desperata förklaringar om att det var "ödet". Det blir nästan fånigt, och gör att helheten inte känns särskilt välplanerad.

 

Jag blev också frustrerad av alla klyschor, och trots att många av bokens sexscener var oerhört heta, kunde jag inte låta bli att himla med ögonen åt det faktum att så stort fokus i EMPIRE OF STORMS läggs på manliga féer och deras muskulösa kroppar.

 

Överlag är jag måttligt imponerad av EMPIRE OF STORMS. En del scener är spännande, några andra får det att pirra till i magen av sexuella skäl, men allt som allt är det en rätt medioker läsning. Boken har förhållandevis lite innehåll och det var påfrestande att ta del av de onödigt invecklade sidospåren. Och eftersom EMPIRE OF STORMS är så pass lång, kändes det nästan som tortyr att ta sig framåt den ena händelselösa sidan efter den andra.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #5.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

 

Jag är riktigt besviken på THE GOLDEN TOWER. Den sista delen i en serie ska, enligt mig, också vara den som gör störst intryck. Det är i den sista delen där allt drar ihop sig; där vi som läsare äntligen får ta del av den rafflande upplösningen som tidigare böcker laddat upp inför. Men i mina ögon tar MAGISTERIUM-serien ett stort steg tillbaka i denna bok, och det som började riktigt lovande avslutas i en stor antiklimax.

 

THE GOLDEN TOWER är den svagaste delen i serien, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag älskade de första böckerna i serien och såg fram emot att se såväl handlingen som karaktärerna utvecklas. Men där MAGISTERIUM en gång var unik, finns nu bara ett gäng stereotyper kvar. All komplexitet har försvunnit. Handlingen är långsökt, karaktärerna bleka och tempot långsamt. Istället för spännande strider och hänförande avslöjanden, får vi ta del av fåniga kärleksdraman och småaktiga problem i skolan. Boken är inte alls lika väl sammanhållen som jag hade velat, och jag störde mig på mer än vad jag vill erkänna.

 

Det som frustrerar mig mest med THE GOLDEN TOWER är att allt har tonats ner. Det som en gång var storslaget har ersatts av mindre engagerande kopior. Istället för spännande strider har vi obetydligt drama på skolnivå. Istället för fantastisk gruppdynamik har vi gnällande karaktärer som knappt går att känna igen. Och istället för en överdådig skurk i klass med Lord Voldemort har vi en liten yngel lik en uppmärksamhetskåt Draco Malfoy. Jag känner helt enkelt ingenting längre, utan plöjde mig igenom boken utifrån ett desperat hopp om att serien kanske kanske kanske skulle återgå till sin forna glans.

 

Överlag är THE GOLDEN TOWER alltså en väldigt medioker avslutning på MAGISTERIUM-serien. Både Cassandra Clare och Holly Black kan bättre än det här.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: -

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #4.

Längd: 232 sidor.

Publiceringsår: 2017.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Jag är besviken. Så fruktansvärt besviken.

 

THE SILVER MASK är inte en dålig bok. Men jag hade förväntat mig mycket mer. Jag älskade de första delarna i MAGISTERIUM-serien och såg fram emot fortsättningen. Så pass mycket att jag hade förväntningar om en ny favoritserie. Men boken var inte alls som jag hoppats.

 

En sak som jag tyckte om med de tidigare böckerna var kombinationen av magiskt studentliv och farliga äventyr. Jag gillade att se eleverna gå på lektioner och testas i bisarra prov, såväl som att de begav sig ut på fartfyllda uppdrag. Men i THE SILVER MASK är skolsalarna ett minne blott, och jag kan inte undgå att känna en hopplös längtan tillbaka. Den nya miljön är enformig och tillsammans med en ökad dos klyschor samt det faktum att karaktärerna spenderar den mesta av sin tid med att klaga blev boken ärligt talat rätt tråkigt att läsa.

 

Jag saknar även de första böckernas originalitet, kvickhet och humor. THE SILVER MASK är bra, men mer slätstruken och trivial. Den sticker inte ut på samma sätt, utan använder uttjatade troper och går på säkra kort i större mån än vad resterande delar i serien har gjort. Skurkarna är dessutom ytliga, och det känns som att de är onda mest för sakens skull. Jag vill ha starkare motiv bakom deras handlingar.

 

Romansen är ytterligare något som jag hade svårt för. Den kommer från ingenstans och känns såväl slumpartad som överflödig. Jag är trött på böcker som slänger in ett kärleksdrama ”mest för att det ska vara det”, och saknar en ordentlig uppbyggnad inför relationen likväl som kemi under tiden.

 

Nu låter det säkert som att jag hatar boken. Det gör jag inte. THE SILVER MASK är en helt okej fantasy. Den är bara mycket, mycket sämre än de tidigare delarna i MAGISTERIUM-serien.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Bronsnyckeln.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Föräldralöshet.

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #3.

Längd: 249 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

THE BRONZE KEY är den delen i serien som jag gillar minst hittills. Handlingen är inte lika intressant, tempot är betydligt långsammare och vändningarna är lätta att gissa sig till. Boken känns inte lika laddad som de tidigare två romanerna, och de många klyschorna ger en upplevelse av minskad komplexitet.

 

Med det sagt, tycker jag fortfarande mycket om THE BRONZE KEY. Det finns få böcker som har så välutvecklade vänskapsrelationer som i denna, och dynamiken mellan karaktärerna är fantastisk. Dialogerna präglas av humor och sarkasm, och det är inte ovanligt att skratta rätt ut åt vad karaktärerna säger eller gör. De är så äkta och genuina, att det är omöjligt att inte älska dem.

 

Överlag är THE BRONZE KEY bra. Inte lika bra som THE IRON TRIAL och THE COPPER GAUNTLET, men en stadig efterföljare. Trots att boken känns som brygga till nästkommande del, ser jag mycket fram emot att läsa vidare. 

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Kopparhandsken.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #2.

Längd: 264 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Det här är en så underskattad serie. Jag älskade The copper gauntlet! Jag gillar verkligen allt med den. Konceptet är kreativt, språket är behagligt och den hemtrevliga atmosfären gör det svårt att släppa taget om boken. Troper används till höger och vänster, men på ett nytt och fräscht sätt – som gör det förvånansvärt kul att se de gamla stereotyperna. Samtidigt är scenerna präglade med spänning, och trots att boken är riktad mot en relativt ung målgrupp hade jag svårt att slita mig. Det är helt en underhållande och lättläst roman, som gör att tiden flyger förbi.

 

Bäst med The copper gauntlet är emellertid – precis som i föregångaren – karaktärerna. De är underbara! Jag älskar deras uppkäftighet och sarkasm, men mest av allt dynamiken mellan dem. Att se dem kivas och samarbeta är hur härligt som helst, och som läsare blir jag alldeles varm inombords.

 

Överlag tycker jag att The copper gauntlet är en värdig efterföljare till The iron trial. Jag tycker hittills väldigt mycket om serien och ser fram emot att se vart den bär hän.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll: Tortyr.

Representativt innehåll: –

Serie: The queen's thief #2.

Längd: 359 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2000).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

 

 

 

THE QUEEN OF ATTOLIA börjar spännande. Och med det menar jag riktigt spännande. Vi kastas rätt in i händelserna och det är full fart redan vid första sidan. Pulsen dundrar i öronen och det är fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Så spännande är det. Dessvärre mattas det av relativt fort. Ungefär femtio sidor in har tempot lagt sig och jag kände inte alls samma drag gentemot boken.

 

Missförstå mig inte. THE QUEEN OF ATTOLIA är en bra bok. Den har intressanta intriger, komplexa karaktärer och är väldigt lätt att ta till sig. Jag tror emellertid mina förväntningar var för höga. Jag tyckte verkligen om föregångaren THE THIEF, och har hört att serien blir bättre och bättre allteftersom. Det verkar som att i princip alla har uppskattat fortsättningen mer. Men inte jag. Jag tycker att karaktärerna tar ett steg tillbaka. Det finns inte heller lika mycket humor i denna, och själva äventyret var inte alls lika upphetsande som det i den tidigare boken.

 

Mitt främsta problem med THE QUEEN OF ATTOLIA är emellertid att det mesta berättas om, istället för att visas för läsaren. Vi får ta del av många långa samtal och redogörelser, men får sällan själva vara med när saker och ting händer. Det är helt enkelt mycket prat men lite verkstad, så att säga. Och tyvärr gjorde det att mitt intresse successivt minskade.

 

Med det sagt så tycker jag fortfarande att THE QUEEN OF ATTOLIA är en bra bok, och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: Järnprovet.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, förlorad förälder.

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #1.

Längd: 295 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

MAGISTERIUM av Cassandra Clare och Holly Black är underskattad. Jag hör nästan ingen prata om serien, trots att den borde omtalas som en av författarnas starkaste. Det här är tredje gången som jag läser THE IRON TRIAL (av någon anledning har jag läst första boken om och om igen, men inte tagit mig vidare i serien – men nu ska det ändras!), och precis som vid de tidigare läsningarna älskade jag den.

 

THE IRON TRIAL är så himla mysig och lätt att tycka om. Språket är behagligt, världen komplex och magisystemet intressant att lära känna. Trollkarlsskolan och alla dess utmaningar är förvånansvärt spännande att ta del utav, och den humoristiska undertonen i allt gör boken riktigt underhållande. Jag satt bokstavligen och log stort som ett fån under nästan hela läsningen.

 

Det bästa med THE IRON TRIAL är emellertid karaktärerna. Åh, vilka fantastiska karaktärer. Lojala, intelligenta och med rappa käftar. Såväl protagonisten Call som hans kamrater är välutvecklade och sticker ut med sina personligheter. Och vänskapen mellan Call, Tamara och Aaron är goals. Jag vet inte hur många gånger deras kärleksfulla gnabb fick mig att pipa till av lycka. Deras sarkastiska käbbel och trofasthet till varandra ger boken en oerhört gemytlig atmosfär, och fick mig att må allmänt bra.

 

Utöver den ”gyllene trion” som boken fokuserar på, vill jag även lyfta fram två sidkaraktärer som gjorde intryck på mig. För det första: Jasper. Ah. Dryga, avundsjuka Jasper som vi ändå lär att tycka om. Och sen Mästare Rufus, som är den här bokens motsvarighet till Dumbledore. Så himla charmig! Du vet då där härligt barnslig, men ändå en trygg vuxen med ett skarpt intellekt. Jag gillade honom otroligt mycket.

 

Något annat som jag tyckte mycket om med THE IRON TRIAL, är att vi inte följer ”den utvalde”. För en gångs skull följer vi istället vännen till den utvalde, vilket ger ett helt nytt perspektiv. Överlag är THE IRON TRIAL en väldigt trivsam bok, som fler borde läsa.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #3.

Längd: 174 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Tor books.

 

 

Seanan McGuire är magi personifierad. Hennes böcker är originella och nostalgiska på samma gång, lite som C.S. Lewis klassiska verk, men ändå inte. Och BENEATH THE SUGAR SKY är underbar. Så söt och nyckfull, och så mysig att läsa. Den är fylld av charmiga vänskapsrelationer och (bokstavligen) rosa små fluffiga moln som värmer upp i höstmörkret.

 

Boken är kort, men inrymmer ändå väldigt mycket. På mindre än två hundra sidor lyckas McGuire utveckla karaktärerna, och expandera världen och magisystemet som den innefattar. Men samtidigt som jag uppskattar de smått skruvade förklaringarna av hur allt fungerar, tycker jag mycket om att inte allt är logiskt. Absurda saker händer plötsligt utan förvarning, och det är en del av bokens charm.

 

Men det bästa med boken är ändå karaktärerna. Jag gillar att vi följer en ny person i varje bok, men att alla sammanlänkas på ett eller annat sätt. Jag tycker också mycket om det mångfald som vi får ta del utav: alla är av olika åldrar, storlekar och erfarenheter – vilket ökar såväl bokens trovärdighet som engagemang gentemot läsaren. Stort fokus ligger på att acceptera varandras olikheter och våga vara sig själv, vilket tilltalade mig enormt.

 

Allt som allt är BENEATH THE SUGAR SKY riktigt bra. Inte min favorit i serien, men en stark och värdig efterföljare. Passar perfekt för dig som tyckte att DOWN AMONG THE STICKS AND BONES, som personligen är min favorit, är för mörk – då denna är betydligt ljusare och fluffigare. Liksom, hur dyster kan en bok som utspelas i en värld av godis vara?

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Peder Nääs Sundemyr.

Engelsk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Fristående.

Längd: 188 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.

 

Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.

 

Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Katrina Leno.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, alkohol- och droganvändning.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 256 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

Summer of salt är en utmärkt sommarläsning. Boken är kort och sockersöt, med en unik premiss som utgörs av en välkomponerad blandning av romantik, mystik, drama och magi. Språket är vackert utan att bli pretentiöst, och en påtaglig atmosfär byggs successivt upp och inger läsaren en drömsk känsla. Det är lätt att fastna för Summer of salt, men desto svårare att glömma boken när sista sidan är läst.

 

Summer of salt har en precis lagom dos magi. Magin ligger och puttrar i bakgrunden: precis tillräckligt för att göra mig nyfiken och skapa intresse, men utan att ta överhanden. Inslagen inger boken i en lekfull och oskuldsfull känsla, då lustiga händelser och bisarra historier bryter av mot den annars verklighetstrogna berättelsen. Magin bidrar till bokens drömlika stämning, och gör ön som Georgina bor på alltmer idyllisk.

 

En av de bästa sakerna med Summer of salt är karaktärerna, eller lättare sagt relationerna mellan karaktärerna. Dynamiken mellan Georgina och hennes syster är underbar: komplex men realistisk. Deras häxdryckbryggande mamma är intressant att läsa om, och överlag uppskattar jag att ta del av en ungdomsbok där föräldrarna faktiskt närvarar och inte mystiskt utelämnas från sidorna. Sedan avgudade jag Georginas vänner. Alla är förvånansvärt stöttande, vilket var oerhört uppfriskande. Vanligtvis pågår en hel del drama mellan så kallade ”vänner” i ungdomsböcker, särskilt om huvudpersonen är lesbisk. Då sker ofta någon form av trakasseri gentemot denna. Men I Summer of salt har alla en naturlig acceptans, och inte en enda gång är det någon som dömer Georgina för hennes sexualitet. Det gjorde det så mycket lättare att fastna för karaktärerna och bara njuta av läsningen.

 

I slutändan är Summer of salt en gemytlig och hemtrevlig sommarläsning med oförväntat djup. Riktigt bra, är den. Ändå kan jag inte undgå att känna att något saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske saknar jag ytterligare djup? Kanske var slutet något utdraget? Oavsett vad var Summer of salt en mycket uppskattad läsning, som jag rekommenderar varmt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Skuggornas drottning.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.

Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #4.

Längd: 648 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.

 

QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.

 

Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Rick Riordan.

Originaltitel: The burning maze.

Genre: Fantasy, mytologi.

Traumatiskt innehåll:
Representativt innehåll:

Serie: Apollon #3.

Längd: 438 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

Ska jag berätta en hemlighet? Det är en fruktansvärd hemlighet. Något kontroversiellt. Är du redo? Jag gillar inte längre Rick Riordan. Och innan du bestämmer dig för att leta upp mitt hem och lemlästa mig under natten vill jag förtydliga att jag inte ogillar honom, men jag har helt enkelt slutat uppskatta hans romaner.

 

Det fanns en tid som Rick Riordan var min favoritförfattare. Jag avgudade hans Olympens hjältar-serie och väntade med spänning på varje ny installation. Men ju fler böcker av honom som jag läste, desto mer mättad blev jag. Visst gillar jag fortfarande humorn och de charmiga karaktärerna som Riordan är känd för, men det börjar bli lite väl inrutat vid det här laget. Det är alltid samma humor, samma kaxighet, samma missförstånd. Det lyckade konceptet har upprepats för många gånger, vilket gjorde att jag snabbt tröttnade på Eldens hemlighet. Inte för att det är en dålig bok, utan för att jag har läst det sjutton gånger tidigare.

 

Som helhet är Eldens hemlighet lättsam och varmt öppenhjärtad, men precis som vilken Riordan-bok som helst. Har du ännu inte fått nog av hans sätt att skriva så kommer du att älska denna, och det med all rätt: tempot är högt, dramatiken hög och komiken på topp! Men om du, precis som jag, upplever att varje bok är den andra lik så kommer du inte att njuta av denna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Klaustrofobisk instängdhet, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: The Queen's Thief (1/6).

Längd: 279 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org.1996).

Bokförlag: Greenwillow Books.

 

 

 

 

The thief är en lovande början på serien. Jag tyckte att den var riktigt bra. Jag gillar den lågmälda uppbyggnaden i början. Jag gillar hur stämningen och handlingen trappas upp sida för sida. Och framför allt gillar jag karaktärerna.

 

Huvudpersonen – Gen – är underbar. Hans humor, arrogans och intelligens, gör tillsammans med hans naturliga lömskhet honom till en charmerande protagonist att följa. Han är så där härligt smådryg, och har en underhållande dynamik med sina medresenärer.

 

Jag gillade boken från första till sista sidan. De flesta tycker att boken är tråkig i början, men jag håller faktiskt inte med. Jag fastnade direkt. Min favoritdel är emellertid stunden där Gen ska stjäla skatten åt kungens magus. Scenen är briljant beskriven, och hag gillar att Gen behöver försöka om och om igen. De flesta författare hade gjort det lätt för sig och skrivit karaktären till att lyckas direkt, men karaktärens bakslag bidrar med såväl spänning som realism.

 

Det enda som jag hade lite svårt för i boken var de smått irrelevanta utdragen från mytologiska berättelser, som karaktärerna berättade runt lägerelden. De var helt okej, men bidrog inte till särskilt mycket. För övrigt skulle jag personligen klassa boken mer som ”äventyr” än ”fantasy”, då vi hittills har fått se få övernaturliga element. Men det kan förstås komma att ändras senare i serien.

 

Som helhet är The thief en bra början till en serie med stor potential. Jag ska definitivt läsa fortsättningen, The queen of Attolia.

 

BETYG: 7/10