FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –
Genre: Grekisk mytologi, urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: –
Serie: Covenant #5.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag känner mig väldigt mättad på den här serien, och har nästan förlorat intresset helt. Tack och lov är SENTINEL den avslutande delen, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat läsa vidare. Boken är inte dålig, men väldigt trivial.

 

För det första gillar jag inte längre karaktärerna. I de första böckerna var de kick-ass, romantiska och roande. Men vid det här laget är de mest som gnälliga, svartsjuka småbarn. Triangeldramat mellan Alexandria, Aiden och Seth är oerhört tröttsamt, och jag önskar att alla bara kunde ta sig i kragen. För det andra har jag blivit lite less på interaktionen av grekisk mytologi. Jag har inget emot det per se, men att läsa om gudar som slåss vid karaktärernas sida blir i längden rätt fånigt. Sen tycker jag inte heller att det finns tillräckligt höga risker i boken. Eftersom döden byggs upp som ett paradis, reagerar jag med ”kul för dig” snarare än ”åh vad sorgligt” när någon avlider. Och just det faktum att det inte finns en emotionell punchline gör att helheten känns väldigt platt och intetsägande.

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till den här boken, och serien överlag. Jag gillar humorn och actionscenerna för det mesta, men tappade tålamodet med allt annat.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Diskriminering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Covenant #3 + långnovellen Elixir (#3,5).

Längd: 466 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

DEITY är den tredje och hittills starkaste delen i COVENANT-serien. Med ökat tempo, mer action och hetare scener försäkrar den sig om att bli ihågkommen. Boken är faktiskt riktigt svårt att lägga ifrån sig.

 

Det är något behagligt med Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva som gör det lätt att fastna för hennes böcker. Trots klyschor och otrovärdiga sammanträffanden griper de tag och underhåller. DEITY är inget undantag. Det är en riktig guilty pleasure, en mysbok. Jag gillar handlingen. Jag gillar karaktärerna och deras lojalitet mot varandra. Jag gillar det starka inflytandet av grekisk mytologi. Och jag gillar vändningarna. En lättsam och trivsam läsning, helt enkelt.

 

Just den här utgåvan inkluderar dessutom långnovellen ELIXIR, som utspelar sig efter DEITY och som berättas ur Aidens perspektiv. Personligen såg jag en hel del potential med novellen, och trots att den cirkulerade till att avslutas på ungefär samma ställe som den började och därmed gjorde innehållet irrelevant, så uppskattade jag den extra läsningen.

 

Överlag tycker jag om DEITY, och jag ser fram emot att läsa vidare. Särskilt med tanke på bokens cliffhanger.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, diskriminering.
Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #2.

Längd: 387 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 212).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag läste första delen i COVENANT-serien, HALF-BLOOD, först 2012 och sen igen under 2018. Men trots att jag tyckte om boken och hade all avsikt att fortsätta med serien, tog det fram till nu för mig att plocka upp fortsättningen. Mitt minne om vad som hänt var därför lite rostigt, och det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i PURE eftersom jag behövde återupptäcka handlingen och komma underfund med vem som var vem. När jag väl orienterat mig, upptäckte jag emellertid att jag verkligen underhölls.

 

PURE är vad jag kallar ”trashy”. Förutsägbar. Klyschig. Sötsliskigt romantisk. Men så in i helsike underhållande! Språket är enkelt, stämningen behaglig och tempot högt. Trots att mycket fokus ligger på flirt och attraktion, finns action som heter duga. Det är spännande, sexigt och helt enkelt roligt att läsa.

 

Det som jag gillar mest med boken är emellertid protagonisten Alexandria. Hon är verkligen grym. Visst kan hon vara irrationell och agera dumt ibland, men hon har inte ett ont ben i kroppen. Hon vågar dessutom stå upp för sig själv, vägrar ta skit från andra och har ett fantastiskt sinne för humor. Hennes sarkasm bidrar till en hel del skojiga dialoger, som lättar upp stämningen och drar i smilbanden. Att hon dessutom är helt kick-ass på att sparka rumpa, bidrar till att hon minst sagt blir inspirerande att följa.

 

Överlag är jag nöjd med PURE. Självfallet är det inget mästerverk, men vad kan man förvänta sig? Det är som sagt en ”trashy” roman, men det som den ämnar göra, gör den väldigt bra.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Josh Malerman.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, skräck.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 116 sidor.

Publiceringsår: 2016.
Bokförlag: This is horror.

 

 

A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE börjar riktigt bra. Premissen gjorde mig intresserad direkt och den djupa atmosfären drog in mig i berättelsen och höll mig kvar i ett järngrepp. Hela grejen med en skräckberättelse om ett hus under vatten var oerhört tilltalande, och jag läste med spänning sida efter sida.

 

Men det kommer en punkt då boken helt ändrar riktning. Och där tappar den mig. Allt blir som förbytt. Språket ändras, karaktärerna ändras och jag gillade inte alls det jag läste längre. Det blev för underligt, för bisarrt, och jag tappade helt enkelt intresset. Min förhoppning var att slutet skulle kompensera för det hela, men de sista sidorna gjorde det snarare värre. Det var alldeles för abstrakt och förvirrande.

 

Det känns som att A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE är den typen av bok som du antingen älskar eller inte gillar alls. Jag förstår att många tilltalas av Malermans kreativa koncept och förbehållslösa uppfinningsrikedom, men det var helt enkelt inte för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Guillermo del Toro, Cornelia Funke.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Katherine Tegen books.

 

PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är utan tvekan en av årets mest estetiska böcker. Det är inte bara att omslaget är vackert, utan boken andas exklusivitet och hög kvalité. Bladen är tjocka, sidorna pryds med dekorativa illustrationer och under skyddsomslaget smyckar en ett tilltagande motiv. Utgåvan känns helt enkelt påkostad och välarbetad.

 

Dessvärre lever boken inte upp till den spansk-mexikanska filmen från 2006 som den baseras på. Trots att såväl handling som dialog är näst intill identiskt med filmen, lämnas mycket att önska. Till exempel finns en avsaknad av beskrivningar. De framställningar som görs är ytliga, och det känns nästan som att Funke har skrivit av filmens händelser utan någon tanke på att läsaren behöver kunna läsa boken fristående. Hon nöjer sig med att konstatera ”så här är det”, istället för att måla upp bilder så att läsaren själv kan göra den bedömningen. På bekostnad av detta hade jag svårt att njuta av boken, och jag kan tänka mig att läsare som inte har sett filmen skulle ha det ännu svårare.

 

Något annat som jag blev frustrerad av är att ”berättelser i berättelsen” används. Det här är en väldigt personlig åsikt, men jag har överlag lätt att bli störd när den huvudsakliga berättelsen avbryts av korta noveller. Trots att jag ser deras värde i form av bakgrundsinformation, så hade jag föredragit att den informationen integrerats i den centrala historien istället för att separeras till egna delar. Detta för att skapa mer flyt och undvika de hack som nu uppstår.

 

Vidare ger sättet som boken är skriven på upplevelsen att Funke inte riktigt har bestämt sig för vilken målgrupp hon vill nå ut till. Vissa delar är skrivna som sagor, så enkelt framställda att de passar små barn. Andra delar fylls med svordomar, brutala mord och annat mörker som borde reserveras för vuxna. Det hela blir något skevt, och boken hittar inte riktigt sin ton.

 

För övrigt saknar jag lite av den magiska och jordnära känsla som jag förväntade mig av PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN. Jag är också snopen över att jag inte fastnade för karaktärerna eller brydde mig om vad som hände med dem. Överlag kan man sammanfatta min reaktion med besvikelse. PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är inte en dålig bok, men jag upplevde viss tristess och hade förväntat mig mycket mer.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Frances Hardinge.

Originaltitel: Verdigris deep.

Serie: Fristående.

Längd: 365 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Frances Hardinge är en underskattad författare. Jag har läst både Lögnernas träd och Gökungen, och fastnat för hennes unika stil. Jag måste emellertid medge att Önskebrunnen inte var något för mig. Med skillnad från hennes tidigare verk, kändes läsningen alldeles för ordinär, och obehaget som karakteriserar Hardinge närvarade inte.

 

Mitt största problem med boken är emellertid den distans som jag upplevde fanns till både handling och karaktärer. Jag fastnade verkligen inte, och kände mig inte alls engagerad av berättelsen. Detta mestadels för att den kändes för barnslig. Misstolka mig inte: jag tycker mycket om barnböcker. Men det finns barnböcker för barn, och barnböcker som kan läsas för alla, och Önskebrunnen var helt enkelt för… enkel, för att jag skulle uppskatta den. Jag saknade komplexitet och djup, och tröttnade relativt snabbt på den slätstrukna läsningen.

 

Med det sagt så är jag säker på att jag hade förälskat mig i Önskebrunnen om jag hade läst den för tio år sedan. Konceptet är spännande, och idén med vårtor som fungerar som ögon är både läbbig och kreativ. Jag tycker också mycket om att föräldrarna är närvarande genom boken, samt att Hardinge får läsaren att reflektera över känslorna bakom våra innersta önskningar. Jag säger alltså inte att Önskebrunnen är en dålig bok – för det är den definitivt inte! – men den är lite svårare för vuxna att uppskatta, helt enkelt.

 

Allt som allt är Önskebrunnen en bra bok för barn runt 10-14 år, men är du vuxen ska du inte räkna med att bli uppslukad.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Serie: Wayward children #1.

Längd: 170 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Every heart a doorway är annorlunda. Nyskapande. Boken har en minst sagt originell premiss och hela konceptet känns fräscht. Den håller sig inte till en specifik genre, utan kombinerar snarare element från både fantasyområdet, thriller och drama. Det hela är oerhört fascinerande att följa, och ju mer jag lärde mig om världens om McGuire byggt upp, desto mer ville jag veta.

 

Det här är en välskriven roman. Språket är vackert, nästintill lyriskt. Orden bär en slags nyckfullhet och excentriskhet som gör varje mening uttrycksfull och full själ. Det hela skapar en väldigt atmosfärisk läsning, som transporterar läsaren till en alldeles magisk plats. Vidare är tempot bra, och jag tyckte mycket om karaktärerna och deras charmiga relationer till varandra.

 

Jag hade emellertid velat ha lite mer… kraft. Missförstå mig inte: Every heart a doorway gjorde mig nöjd. Men den känns aningen lam, särskilt framåt det lite antiklimatiska slutet. Detta beror främst på det korta sidantalet. Om boken hade varit längre skulle den haft potential till ytterligare komplexitet och djup. Nu presenteras en hel del starka idéer, men de hinner inte riktigt leda någonstans. Det känns nästan som att boken slutar precis när den kommit igång. Samtidigt tycker jag att det är ambitiöst av McGuire att försöka få plats med både presentationer av karaktärer, förklaringar av den unika världen och ett komplett mordmysterium på bara 170 sidor. Och hon gör det trots allt riktigt bra.

 

Som helhet tycker jag mycket om Every heart a doorway. Den fängslade mig med sin säregna premiss och sitt stämningsfulla uttryckssätt. Halvvägs genom läsningen var jag så pass motiverad över att läsa vidare, att jag beställde resterande böcker i serien. Det om något, måste vara ett erkännande.

 

BETYG: 7/10.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Alice Hoffman.

Originaltitel: The rules of magic.

Serie: Practical magic #1.

Längd: 365 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.

 

I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Serie: Covenant #1 (inkluderar #0,5).

Längd: 383 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läste Half-Blood för första gången för fem år sedan och plockade av någon anledning aldrig upp resten av Covenant-serien. Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken och läsa efterföljande böcker. Det fordrade emellertid att jag läste om första delen, eftersom jag mindes… ingenting. Just denna utgåva av Half-Blood innehåller också novellen Daimon.

 

Half-Blood är en riktig guilty-pleasure. Boken är inte rutten, men det är så mycket med den som är fel! Det tar lång tid för handlingen att komma igång och alldeles för mycket fokus ligger på den klyschiga romansen. Berättelsen är inte heller originell. Det som händer påminner mycket om Vampire academy, och trots att karaktärerna i Half-Blood härstammar från gudar är deras beteenden slående lika vampyrers. Boken tillhör dessutom en genre som jag har svårt att ta på allvar, mestadels för att den ofta inkluderar omogna karaktärer och underutvecklade världar – vilket även är fallet här. Det går alltså att konstatera att Half-Blood inte är god litteratur.

 

Ändå fastnar jag. Av någon obeskrivlig anledning underhölls jag av läsningen och ville inte lägga ifrån mig boken. Tempot var helt okej, stämningen lättsam och jag var helt enkelt på humör för en lite ”trashy” roman. För det är precis vad Half-Blood är, men på ett bra sätt.

 

Författare: Frances Hardinge.

Originaltitel: The lie tree.

Serie: Fristående.

Längd: 402 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

 

Åh, vad Lögnernas träd ger mig motstridiga känslor.

 

Å ena sidan är konceptet intressant och handlingen spänningsfylld. Hardinges metaforrika språk är riktigt vackert, och hennes sätt att bygga upp den viktorianska miljön griper tag. Den starka gotiska atmosfären ger en tryckande stämning och gör allt lätt att se framför sig. Hardinge har därtill skapat en protagonist som är enkel att relatera till, och jag tycker om bokens feministiska prägel.

 

Men Lögnernas träd är långsam. Det tar lång tid för boken att komma igång, och transportsträckorna mellan de spännande scenerna upplevs ofta som onödiga. Ett annat problem var att boken inte väckte känslor hos mig. Jag var intresserad av det som hände, men brydde mig inte på ett djupare plan.

 

Lögnernas träd är alltså bra, men Hardinge hade medlen för att göra boken ännu bättre.