FAKTA

Författare: Cassandra Clare.

Svensk titel: – 

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, sjukdom, droganvändning, kidnappning.

Nyckelord: Demoner, magi, robotar.

Serie: The infernal devices #3.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 568 sidor.

Publiceringsår: 2013.

Bokförlag: Margaret K. McElderry.

 

 

 

CLOCKWORK PRINCESS är bra. En bra bok, och en bra avslutning på trilogin. Den är actionpackad och överlag rätt charmig. Språket är lättläst och jag kom på mig själv att läsa alltsammans väldigt fort.

 

Men jag kan inte undgå att känna mig besviken. Jag älskade föregångaren, CLOCKWORK PRINCE, och hade hört att den här skulle vara ännu bättre. Men för mig var den inte det. Det är en bra bok, absolut, men också väldigt upprepande och något för lång. Dessutom slutar alltsammans lite för snyggt och prydligt för min smak, och jag stör mig lite på att alla måste hitta en partner och få ett lyckligt slut. Vidare tyckte jag att några av karaktärerna (okej, mer specifikt en) förtjänade mer än de fick.

 

Överlag tycker jag om CLOCKWORK PRINCESS. Boken är definitivt bra, bara inte så fantastisk som jag hoppats på.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Självskadebeteende, depression, dödsfall, grafiskt våld.

Nyckelord: Mänskliga experiment, tidsresor, telepati.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 525 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Tor.

 

 

 

Jag ville verkligen älska MIDDLEGAME. Och den börjar så lovande! Faktum är att bokens första halva är så pass fantastisk att jag tänkte: ”Det här! Det här kommer att bli en ny favorit”. Konceptet är så himla coolt, och McGuire har tagit fram något helt olikt något annat jag läst tidigare. Det är blodigt, det är actionfyllt och det är riktigt, riktigt mörkt. Integrationen av mänskliga experiment, matte och språk som gudomliga krafter samt färgblindhet var dessutom riktigt fascinerande inslag, och något som jag själv inte har läst om förut. 

 

Därtill är tempot högt, karaktärerna älskvärda och språket fantastiskt. McGuire skriver på ett väldigt olycksbådande sätt, och även när allt är frid och fröjd slänger hon in någon kommentar som gör att man som läsare förstår att det inte kommer att hålla i sig. Det skapar en ständigt tryckande stämning och en spänning som aldrig lägger sig.

 

Men ju längre in i boken jag kom, desto mer tappade jag intresset. I början tyckte jag om att inte ha alla svar: det diffusa skapade bara mer spänning. Men metaforerna blev fler. Antagonistens motivationer förblev dunkla. Magisystemet förklarades bara vagt. Och händelserna blev rent utav förvirrande och konstiga. Det skapade sådan frustration inom mig. Boken fick mig att känna mig dum, och när sista sidan var läst kunde jag inte skaka av mig känslan att jag missat något viktigt. Därtill upplever jag att MIDDLEGAME är något utdragen och upprepande, och trots att den innehåller gott om scener som verkligen chockerade mig, anser jag att den hade kunnat kortas ner rätt mycket.

 

Överlag… ja… MIDDLEGAME har ett fantastiskt koncept. Den är fantastiskt skriven och har fantastiska karaktärer. Och första halvan är fantastiskt bra. Toppbetyg. Alla stjärnor i världen. Men successivt blir den för mycket, och framåt slutet kunde jag inte låta bli att skumläsa för att jag inte brydde mig längre.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Claire Legrand.
Svensk titel: –

Genre: Paranormal.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, alkoholkonsumtion.
Nyckelord: Monster, ömiljö, asexualitet, HBTQ

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 447 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Katherine Tegen Books.

 

 

 

Jag är så besviken. SAWKILL GIRLS var en av mina mest efterlängtade böcker, men den visade sig vara något helt annat än vad jag förväntat mig. Jag känner mig genuint ledsen nu när läsningen är över, då boken hade så mycket potential som aldrig utnyttjades!

 

Så. Jag gillade faktiskt boken i början. Premissen är riktigt häftig, karaktärerna utmanar normer kring sexualitet och kroppsideal, och stämningen är härligt kuslig. Men successivt går alltsammans utför, och SAWKILL GIRLS blir sakta men säkert till en förvirrande röra.

 

Det här är en udda bok. Det är ett som är säkert. Genomtänkt men slumpartad. Och fast jag verkligen gillade konceptet blev alltsammans snabbt alldeles för konstigt för mig. Och rörigt. Därtill började jag aldrig riktigt bry mig om karaktärerna, och jag hade väldigt svårt för Legrands språk. Hon håller sig med en rätt monoton ton, samtidigt som hon pyntar sina meningar med så pass många stilfigurer att det nästan känns pretentiöst. Ta följande mening som exempel, så förstår du säkert vad jag menar:

 

 

Därtill kan jag inte undgå att uppleva boken som lite tråkig. Tempot är långsamt, och fast saker händer gjorde de mig aldrig särskilt intresserad.

 

Överlag… SAWKILL GIRL var inte en bok för mig. Jag njöt inte av att läsa den, och fast den absolut har spännande inslag och ett fantastiskt koncept blev alltsammans för egendomligt för mig. Med allt slumpartat som händer, känns det nästan som en monsterthriller inspirerad av ALICE IN WONDERLAND.

 

BETYG: 4,5/10

Författare: Brenna Thummler.

Svensk titel: – 

Genre: Paranormal, övernaturligt.

Traumatiskt innehåll: Fattigdom, dödsfall, psykisk ohälsa, mobbning, ofrivillig ensamhet.

Nyckelord: Grafisk roman, spöken, skoldrama, hitta sig själv.

Serie: Sheets #1.

Målgrupp: Unga vuxna.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Oni Press.

 

 

SHEETS överraskade mig verkligen! Jag hade förväntat mig en söt berättelse om ett spöke i en tvättmaskin, men boken visade sig vara så mycket mer än så. Den är absolut söt, men även kreativ, rolig, berörande och tankeväckande. Det är en varm och öppenhjärtig berättelse om sorgehantering, mobbning, ensamhet och psykisk ohälsa, och den fick det att värka i min själ.

 

Jag fastnade verkligen för karaktärerna. Båda protagonisterna är oerhört inspirerande. Wendell är bedårande, lite naiv men underbart godhjärtad. Marjorie är å andra sidan hårt arbetande och väldigt ansvarsfull för sin ålder. Hon har stora vikter på sina axlar och dras genom livet efter förluster och motgångar. Men det jag älskar med henne är att hon aldrig ger upp. Visst tycker hon att vardagen är tuff, rentutav skit, men hon ser värdet i att fortsätta framåt – och det var oerhört upplyftande att ta del utav.

 

Överlag är SHEETS en vacker och känslofylld berättelse. Boken är något påskyndad framåt slutet, och jag hade velat se en lite mindre driven avrundning. Men allt som allt är jag riktigt imponerad. SHEETS är så mycket mer än vad jag hade förväntat mig, och utan tvekan en av årets stora favoriter. Bortsett från HEARTSTOPPER av Alice Oseman, är detta den starkaste grafiska romanen som jag har läst. Jag rekommenderar den varmt om du är sugen på en gullig, grafisk roman med djup.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, ofrivillig ensamhet, dödsfall.

Nyckelord: Demonjägare, kärlekstriangel.

Serie: The Infernal Devices #2.

Längd: 498 sidor.

Publiceringsår: 2011.

Bokförlag: Margaret K. McElderry.

 

 

 

 

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Cassandra Clares verk. Särskilt inte böckerna i SHADOWHUNTERS-franchisen. Jag köpte och läste en hel del av dem förut, mest för att ”alla andra” gjorde det. Men jag kunde inte relatera till hajpen. Och nu har det gått fyra år. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös över att ta mig an serien igen, och jag var redo att få en seg och utdragen läsupplevelse.

 

Men. Hör och häpna: jag tyckte faktiskt om CLOCKWORK PRINCE. Japp, du läste rätt och tro mig, jag är minst lika chockad som du. Jag vet inte om det beror på att boken är bättre än de som jag har läst tidigare, eller om serien helt enkelt passar 24-åriga Melanie mer, men ja, jag tyckte om den förvånansvärt mycket.

 

Den främsta anledningen till att jag uppskattade läsningen av CLOCKWORK PRINCE var karaktärerna och deras relationer till varandra. Visst har boken action, men det just karaktärerna driver den framåt och gör den intressant. Och det förvånar mig, för stort fokus ligger på en kärlekstriangel, något som i vanliga fall brukar ge mig kräkreflex. Men av någon anledning tilltalade dramat mellan Tessa, Jem och Will mig. Jag är också oerhört tacksam över alla välutvecklade sidkaraktärerna. Hela ensemblen är levande, och jag överraskades över hur mycket jag brydde mig om dem allesammans.

 

Med det sagt ser jag fortfarande en hel del brister. CLOCKWORK PRINCE är något för lång, kommer igång väldigt sent och innehåller fler klyschor än jag kan räkna till. Händelserna är förutsägbara och ibland innehöll scenerna så många bekväma sammanträffanden att jag himlade med ögonen. Utöver det tycker jag också att Tessa – som överlag är en karaktär jag tycker om – agerade rätt idiotiskt i en del situationer.

 

Men om man bortser från de petitesserna, är CLOCKWORK PRINCE bra. Riktigt bra. Det är en lättsam och underhållande läsning, kanske inte på wow-nivå men tillräckligt bra för att få mig att vilja återuppta läsningen av Cassandra Clares serie.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –
Genre: Grekisk mytologi, urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig.
Representativt innehåll: –
Serie: Covenant #5.

Längd: 338 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag känner mig väldigt mättad på den här serien, och har nästan förlorat intresset helt. Tack och lov är SENTINEL den avslutande delen, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat läsa vidare. Boken är inte dålig, men väldigt trivial.

 

För det första gillar jag inte längre karaktärerna. I de första böckerna var de kick-ass, romantiska och roande. Men vid det här laget är de mest som gnälliga, svartsjuka småbarn. Triangeldramat mellan Alexandria, Aiden och Seth är oerhört tröttsamt, och jag önskar att alla bara kunde ta sig i kragen. För det andra har jag blivit lite less på interaktionen av grekisk mytologi. Jag har inget emot det per se, men att läsa om gudar som slåss vid karaktärernas sida blir i längden rätt fånigt. Sen tycker jag inte heller att det finns tillräckligt höga risker i boken. Eftersom döden byggs upp som ett paradis, reagerar jag med ”kul för dig” snarare än ”åh vad sorgligt” när någon avlider. Och just det faktum att det inte finns en emotionell punchline gör att helheten känns väldigt platt och intetsägande.

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till den här boken, och serien överlag. Jag gillar humorn och actionscenerna för det mesta, men tappade tålamodet med allt annat.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Diskriminering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Covenant #3 + långnovellen Elixir (#3,5).

Längd: 466 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

DEITY är den tredje och hittills starkaste delen i COVENANT-serien. Med ökat tempo, mer action och hetare scener försäkrar den sig om att bli ihågkommen. Boken är faktiskt riktigt svårt att lägga ifrån sig.

 

Det är något behagligt med Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva som gör det lätt att fastna för hennes böcker. Trots klyschor och otrovärdiga sammanträffanden griper de tag och underhåller. DEITY är inget undantag. Det är en riktig guilty pleasure, en mysbok. Jag gillar handlingen. Jag gillar karaktärerna och deras lojalitet mot varandra. Jag gillar det starka inflytandet av grekisk mytologi. Och jag gillar vändningarna. En lättsam och trivsam läsning, helt enkelt.

 

Just den här utgåvan inkluderar dessutom långnovellen ELIXIR, som utspelar sig efter DEITY och som berättas ur Aidens perspektiv. Personligen såg jag en hel del potential med novellen, och trots att den cirkulerade till att avslutas på ungefär samma ställe som den började och därmed gjorde innehållet irrelevant, så uppskattade jag den extra läsningen.

 

Överlag tycker jag om DEITY, och jag ser fram emot att läsa vidare. Särskilt med tanke på bokens cliffhanger.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, diskriminering.
Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #2.

Längd: 387 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 212).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag läste första delen i COVENANT-serien, HALF-BLOOD, först 2012 och sen igen under 2018. Men trots att jag tyckte om boken och hade all avsikt att fortsätta med serien, tog det fram till nu för mig att plocka upp fortsättningen. Mitt minne om vad som hänt var därför lite rostigt, och det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i PURE eftersom jag behövde återupptäcka handlingen och komma underfund med vem som var vem. När jag väl orienterat mig, upptäckte jag emellertid att jag verkligen underhölls.

 

PURE är vad jag kallar ”trashy”. Förutsägbar. Klyschig. Sötsliskigt romantisk. Men så in i helsike underhållande! Språket är enkelt, stämningen behaglig och tempot högt. Trots att mycket fokus ligger på flirt och attraktion, finns action som heter duga. Det är spännande, sexigt och helt enkelt roligt att läsa.

 

Det som jag gillar mest med boken är emellertid protagonisten Alexandria. Hon är verkligen grym. Visst kan hon vara irrationell och agera dumt ibland, men hon har inte ett ont ben i kroppen. Hon vågar dessutom stå upp för sig själv, vägrar ta skit från andra och har ett fantastiskt sinne för humor. Hennes sarkasm bidrar till en hel del skojiga dialoger, som lättar upp stämningen och drar i smilbanden. Att hon dessutom är helt kick-ass på att sparka rumpa, bidrar till att hon minst sagt blir inspirerande att följa.

 

Överlag är jag nöjd med PURE. Självfallet är det inget mästerverk, men vad kan man förvänta sig? Det är som sagt en ”trashy” roman, men det som den ämnar göra, gör den väldigt bra.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Guillermo del Toro, Cornelia Funke.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Katherine Tegen books.

 

PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är utan tvekan en av årets mest estetiska böcker. Det är inte bara att omslaget är vackert, utan boken andas exklusivitet och hög kvalité. Bladen är tjocka, sidorna pryds med dekorativa illustrationer och under skyddsomslaget smyckar en ett tilltagande motiv. Utgåvan känns helt enkelt påkostad och välarbetad.

 

Dessvärre lever boken inte upp till den spansk-mexikanska filmen från 2006 som den baseras på. Trots att såväl handling som dialog är näst intill identiskt med filmen, lämnas mycket att önska. Till exempel finns en avsaknad av beskrivningar. De framställningar som görs är ytliga, och det känns nästan som att Funke har skrivit av filmens händelser utan någon tanke på att läsaren behöver kunna läsa boken fristående. Hon nöjer sig med att konstatera ”så här är det”, istället för att måla upp bilder så att läsaren själv kan göra den bedömningen. På bekostnad av detta hade jag svårt att njuta av boken, och jag kan tänka mig att läsare som inte har sett filmen skulle ha det ännu svårare.

 

Något annat som jag blev frustrerad av är att ”berättelser i berättelsen” används. Det här är en väldigt personlig åsikt, men jag har överlag lätt att bli störd när den huvudsakliga berättelsen avbryts av korta noveller. Trots att jag ser deras värde i form av bakgrundsinformation, så hade jag föredragit att den informationen integrerats i den centrala historien istället för att separeras till egna delar. Detta för att skapa mer flyt och undvika de hack som nu uppstår.

 

Vidare ger sättet som boken är skriven på upplevelsen att Funke inte riktigt har bestämt sig för vilken målgrupp hon vill nå ut till. Vissa delar är skrivna som sagor, så enkelt framställda att de passar små barn. Andra delar fylls med svordomar, brutala mord och annat mörker som borde reserveras för vuxna. Det hela blir något skevt, och boken hittar inte riktigt sin ton.

 

För övrigt saknar jag lite av den magiska och jordnära känsla som jag förväntade mig av PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN. Jag är också snopen över att jag inte fastnade för karaktärerna eller brydde mig om vad som hände med dem. Överlag kan man sammanfatta min reaktion med besvikelse. PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är inte en dålig bok, men jag upplevde viss tristess och hade förväntat mig mycket mer.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Frances Hardinge.

Originaltitel: Verdigris deep.

Serie: Fristående.

Längd: 365 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

Frances Hardinge är en underskattad författare. Jag har läst både Lögnernas träd och Gökungen, och fastnat för hennes unika stil. Jag måste emellertid medge att Önskebrunnen inte var något för mig. Med skillnad från hennes tidigare verk, kändes läsningen alldeles för ordinär, och obehaget som karakteriserar Hardinge närvarade inte.

 

Mitt största problem med boken är emellertid den distans som jag upplevde fanns till både handling och karaktärer. Jag fastnade verkligen inte, och kände mig inte alls engagerad av berättelsen. Detta mestadels för att den kändes för barnslig. Misstolka mig inte: jag tycker mycket om barnböcker. Men det finns barnböcker för barn, och barnböcker som kan läsas för alla, och Önskebrunnen var helt enkelt för… enkel, för att jag skulle uppskatta den. Jag saknade komplexitet och djup, och tröttnade relativt snabbt på den slätstrukna läsningen.

 

Med det sagt så är jag säker på att jag hade förälskat mig i Önskebrunnen om jag hade läst den för tio år sedan. Konceptet är spännande, och idén med vårtor som fungerar som ögon är både läbbig och kreativ. Jag tycker också mycket om att föräldrarna är närvarande genom boken, samt att Hardinge får läsaren att reflektera över känslorna bakom våra innersta önskningar. Jag säger alltså inte att Önskebrunnen är en dålig bok – för det är den definitivt inte! – men den är lite svårare för vuxna att uppskatta, helt enkelt.

 

Allt som allt är Önskebrunnen en bra bok för barn runt 10-14 år, men är du vuxen ska du inte räkna med att bli uppslukad.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Serie: Wayward children #1.

Längd: 170 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Every heart a doorway är annorlunda. Nyskapande. Boken har en minst sagt originell premiss och hela konceptet känns fräscht. Den håller sig inte till en specifik genre, utan kombinerar snarare element från både fantasyområdet, thriller och drama. Det hela är oerhört fascinerande att följa, och ju mer jag lärde mig om världens om McGuire byggt upp, desto mer ville jag veta.

 

Det här är en välskriven roman. Språket är vackert, nästintill lyriskt. Orden bär en slags nyckfullhet och excentriskhet som gör varje mening uttrycksfull och full själ. Det hela skapar en väldigt atmosfärisk läsning, som transporterar läsaren till en alldeles magisk plats. Vidare är tempot bra, och jag tyckte mycket om karaktärerna och deras charmiga relationer till varandra.

 

Jag hade emellertid velat ha lite mer… kraft. Missförstå mig inte: Every heart a doorway gjorde mig nöjd. Men den känns aningen lam, särskilt framåt det lite antiklimatiska slutet. Detta beror främst på det korta sidantalet. Om boken hade varit längre skulle den haft potential till ytterligare komplexitet och djup. Nu presenteras en hel del starka idéer, men de hinner inte riktigt leda någonstans. Det känns nästan som att boken slutar precis när den kommit igång. Samtidigt tycker jag att det är ambitiöst av McGuire att försöka få plats med både presentationer av karaktärer, förklaringar av den unika världen och ett komplett mordmysterium på bara 170 sidor. Och hon gör det trots allt riktigt bra.

 

Som helhet tycker jag mycket om Every heart a doorway. Den fängslade mig med sin säregna premiss och sitt stämningsfulla uttryckssätt. Halvvägs genom läsningen var jag så pass motiverad över att läsa vidare, att jag beställde resterande böcker i serien. Det om något, måste vara ett erkännande.

 

BETYG: 7/10.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Alice Hoffman.

Originaltitel: The rules of magic.

Serie: Practical magic #1.

Längd: 365 sidor.

Bokförlag: HarperCollins Nordic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.

 

I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.