PAN'S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN
Författare: Guillermo del Toro, Cornelia Funke.
Svensk titel: –
Genre: Urban fantasy.
Traumatiskt innehåll: Mord, dödsfall.
Representativt innehåll: –
Serie: –
Längd: 256 sidor.
Publiceringsår: 2019.
Bokförlag: Katherine Tegen books.
HANDLING
Ofelia och hennes mamma flyttar upp i bergen. Ofelia dras mot en övervuxen labyrint i närheten av deras nya hem, där hon möter labyrintens väktare som hävdar att han känner till hennes riktiga identitet och hemliga öde. För att få reda på sanningen utsätts Ofelia för tre farliga uppdrag och ett skrämmande äventyr tar sin början.
RECENSION
PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är utan tvekan en av årets mest estetiska böcker. Det är inte bara att omslaget är vackert, utan boken andas exklusivitet och hög kvalité. Bladen är tjocka, sidorna pryds med dekorativa illustrationer och under skyddsomslaget smyckar en ett tilltagande motiv. Utgåvan känns helt enkelt påkostad och välarbetad.
Dessvärre lever boken inte upp till den spansk-mexikanska filmen från 2006 som den baseras på. Trots att såväl handling som dialog är näst intill identiskt med filmen, lämnas mycket att önska. Till exempel finns en avsaknad av beskrivningar. De framställningar som görs är ytliga, och det känns nästan som att Funke har skrivit av filmens händelser utan någon tanke på att läsaren behöver kunna läsa boken fristående. Hon nöjer sig med att konstatera ”så här är det”, istället för att måla upp bilder så att läsaren själv kan göra den bedömningen. På bekostnad av detta hade jag svårt att njuta av boken, och jag kan tänka mig att läsare som inte har sett filmen skulle ha det ännu svårare.
Något annat som jag blev frustrerad av är att ”berättelser i berättelsen” används. Det här är en väldigt personlig åsikt, men jag har överlag lätt att bli störd när den huvudsakliga berättelsen avbryts av korta noveller. Trots att jag ser deras värde i form av bakgrundsinformation, så hade jag föredragit att den informationen integrerats i den centrala historien istället för att separeras till egna delar. Detta för att skapa mer flyt och undvika de hack som nu uppstår.
Vidare ger sättet som boken är skriven på upplevelsen att Funke inte riktigt har bestämt sig för vilken målgrupp hon vill nå ut till. Vissa delar är skrivna som sagor, så enkelt framställda att de passar små barn. Andra delar fylls med svordomar, brutala mord och annat mörker som borde reserveras för vuxna. Det hela blir något skevt, och boken hittar inte riktigt sin ton.
För övrigt saknar jag lite av den magiska och jordnära känsla som jag förväntade mig av PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN. Jag är också snopen över att jag inte fastnade för karaktärerna eller brydde mig om vad som hände med dem. Överlag kan man sammanfatta min reaktion med besvikelse. PAN’S LABYRINTH: THE LABYRINTH OF THE FAUN är inte en dålig bok, men jag upplevde viss tristess och hade förväntat mig mycket mer.
BETYG: 4/10
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: urban fantasy;
ÖNSKEBRUNNEN
Författare: Frances Hardinge.
Originaltitel: Verdigris deep.
Serie: Fristående.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
HANDLING
En kväll stjäl Ryan, Josh och Chelle några mynt från en önskebrunn. Strax därpå börjar märkliga saker hända. Ryan får hemska brännmärken på händerna, glödlampor exploderar oväntat och Chelle börjar höra röster. Sen uppenbarar sig en demon från brunnen. Barnen har stulit från henne och måste tjäna brunnshäxan för att betala tillbaka.
RECENSION
Frances Hardinge är en underskattad författare. Jag har läst både Lögnernas träd och Gökungen, och fastnat för hennes unika stil. Jag måste emellertid medge att Önskebrunnen inte var något för mig. Med skillnad från hennes tidigare verk, kändes läsningen alldeles för ordinär, och obehaget som karakteriserar Hardinge närvarade inte.
Mitt största problem med boken är emellertid den distans som jag upplevde fanns till både handling och karaktärer. Jag fastnade verkligen inte, och kände mig inte alls engagerad av berättelsen. Detta mestadels för att den kändes för barnslig. Misstolka mig inte: jag tycker mycket om barnböcker. Men det finns barnböcker för barn, och barnböcker som kan läsas för alla, och Önskebrunnen var helt enkelt för… enkel, för att jag skulle uppskatta den. Jag saknade komplexitet och djup, och tröttnade relativt snabbt på den slätstrukna läsningen.
Med det sagt så är jag säker på att jag hade förälskat mig i Önskebrunnen om jag hade läst den för tio år sedan. Konceptet är spännande, och idén med vårtor som fungerar som ögon är både läbbig och kreativ. Jag tycker också mycket om att föräldrarna är närvarande genom boken, samt att Hardinge får läsaren att reflektera över känslorna bakom våra innersta önskningar. Jag säger alltså inte att Önskebrunnen är en dålig bok – för det är den definitivt inte! – men den är lite svårare för vuxna att uppskatta, helt enkelt.
Allt som allt är Önskebrunnen en bra bok för barn runt 10-14 år, men är du vuxen ska du inte räkna med att bli uppslukad.
BETYG: 4/10.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire.
Serie: Wayward children #1.
Längd: 170 sidor.
HANDLING
Barn har alltid försvunnit, glidit in i skuggorna under sängen eller bakom en garderob, snubblat ner i kaninhål och gamla brunnar och... kommit fram någon annanstans. Men magiska land har inte mycket användning av barn. Nancy är tillbaka. Det hon upplevt har förändrat henne för livet. Tillsammans med de andra barnen på Miss Wests skola, försöker hon hitta tillbaka till sin förlorade fantasivärld.
RECENSION
Every heart a doorway är annorlunda. Nyskapande. Boken har en minst sagt originell premiss och hela konceptet känns fräscht. Den håller sig inte till en specifik genre, utan kombinerar snarare element från både fantasyområdet, thriller och drama. Det hela är oerhört fascinerande att följa, och ju mer jag lärde mig om världens om McGuire byggt upp, desto mer ville jag veta.
Det här är en välskriven roman. Språket är vackert, nästintill lyriskt. Orden bär en slags nyckfullhet och excentriskhet som gör varje mening uttrycksfull och full själ. Det hela skapar en väldigt atmosfärisk läsning, som transporterar läsaren till en alldeles magisk plats. Vidare är tempot bra, och jag tyckte mycket om karaktärerna och deras charmiga relationer till varandra.
Jag hade emellertid velat ha lite mer… kraft. Missförstå mig inte: Every heart a doorway gjorde mig nöjd. Men den känns aningen lam, särskilt framåt det lite antiklimatiska slutet. Detta beror främst på det korta sidantalet. Om boken hade varit längre skulle den haft potential till ytterligare komplexitet och djup. Nu presenteras en hel del starka idéer, men de hinner inte riktigt leda någonstans. Det känns nästan som att boken slutar precis när den kommit igång. Samtidigt tycker jag att det är ambitiöst av McGuire att försöka få plats med både presentationer av karaktärer, förklaringar av den unika världen och ett komplett mordmysterium på bara 170 sidor. Och hon gör det trots allt riktigt bra.
Som helhet tycker jag mycket om Every heart a doorway. Den fängslade mig med sin säregna premiss och sitt stämningsfulla uttryckssätt. Halvvägs genom läsningen var jag så pass motiverad över att läsa vidare, att jag beställde resterande böcker i serien. Det om något, måste vara ett erkännande.
BETYG: 7/10.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 7 - 8,5, Bokrecensioner: urban fantasy;
Mörkrets löfte
Författare: Rick Riodan.
Originaltitel: The dark prophecy.
Serie: Apollon #2.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Apollon börjar tröttna på att ha akne, blodomlopp och en pytteliten mänsklig hjärna. Han lämpar tryggheten i halvblodslägret och tillsammans med Leo, Kalypso och bronsdraken Festus drar han västerut för att leta orakel. Attans otur att en ond romersk kejsare som gillar att tortera undersåtar, djur och före detta gudar står i vägen.
Mina känslor gentemot Mörkrets löfte är kluvna. Ska vi börja med det som jag tyckte om?
Humorn är bokens styrka. Jag älskar humorn. Karaktärerna är så där härligt kaxiga, händelserna underbart absurda och missförstånden som blossar upp till höger och vänster fick mig att le stort. Att sen varje kapitel inleds med en komisk haiku skadar inte heller. Jag gillar också det lättsamma språket och den engagerande berättarrösten, som grep tag redan vid första meningen.
Men Mörkrets löfte är inte särskilt originell. Boken började bra, men jag förlorade snabbt mitt intresse. Inte för att boken på något sätt blir sämre. Nej då, den håller en stadig nivå rakt igenom. Men jag har läst alltsammans förut och tillslut blir det väldigt mättat, förutsägbart och tradigt. Just i början var likheterna inte lika påtagliga eftersom det var ett tag sedan jag läste en roman av Riordan. Men för varje kapitel började mönstren lysa igenom allt starkare, vilket tyvärr drar ner helheten mycket. Mörkrets löfte är bra, men har inget som utmärker den i förhållande till Riordans andra böcker.
Alltså: i sin helhet är Mörkrets löfte en typisk Riordan-bok. For better and for worse.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Kärlekens magiska regler
Författare: Alice Hoffman.
Originaltitel: The rules of magic.
Serie: Practical magic #1.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
Susanna kan se att det är något speciellt med hennes barn, och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga kråkor, inga böcker om magi och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade. Men när barnen besöker sin moster börjar familjens hemligheter komma till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de är.
Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.
Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.
Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.
Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Starcrossed
Författare: Josephine Angelini.
Serie: Starcrossed #1.
Längd: 514 sidor.
När Helen möter Lucas för första gången, tänker hon två saker: att han är den vackraste killen hon någonsin har sett, och att hon vill döda honom. En gammal förbannelse innebär att Lucas och Helen är ödesbestämda att hata varandra. Men ibland är kärlek starkare än hat, och inte ens gudarna själva kan stoppa vad som händer sen.
Jag är väldigt besviken på Starcrossed. Jag hade visserligen inte förväntat mig ett mästerverk, men ändå. Boken är extremt klyschig. Den har i princip ingenting originellt, utan följer bara en mall för typiska ungdomsromanser med övernaturliga inslag. Handlingen grep aldrig tag i mig, och fast det är svårt att sätta fingret på varför så satt jag uttråkad och ointresserad för det mesta.
Starcrossed integrerar grekisk mytologi i handlingen. Det är förstås okej, men det gör också att boken indirekt konkurrerar med verk som Percy Jackson. Och den serien är svår att leva upp till. Starcrossedsaknar det där lilla extra som gör den speciell. Jag fastnade inte alls för karaktärerna, utan upplevde dem snarare som slätstrukna och livlösa. De förälskar sig för snabbt och deras dialoger var alldeles för stereotypiska. Det var på gränsen att jag upplevde läsningen som oseriös.
Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer sannolikt inte att läsa efterföljaren. Starcrossed är inte en hemsk bok, men det känns som att jag redan har läst berättelsen tjugo gånger tidigare. Jag hade behövt se mer komplexitet och originalitet för att känna ett behov av att läsa vidare.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: urban fantasy;
Blodröd måne
Författare: Cassie Beasley.
Originaltitel: Tumble & Blue.
Serie: Fristående.
Längd: 375 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
När den blodröda månen stiger över Okefenokee-träsket kommer den gyllene alligatorn Munch att skänka lycka till den enfaldiga människa som är dum nog att närma sig honom. Men 1817 når två människor honom samtidigt, och ödet delas med katastrofala följder för deras efterkommande: hälften får bra liv, hälften förfärliga.
Jag tycker om Blodröd måne. Faktum är att konceptet är riktigt läckert, och annorlunda något annat jag tidigare läst om. Det hela med ett förutbestämt öde (positivt som negativt) känns både nytt och fräscht, och mycket intressant. I kombination med det behagliga språket, blir boken lätt att ta till sig – och sidorna flyger förbi.
Karaktärerna är lätta att fastna för; särskilt deras relation till varandra. Något som jag däremot hade lite svårt för var mängden sidkaraktärer. Det är oerhört många mindre viktiga personer som närvarar i bakgrunden, och som är lite jobbiga att hålla koll på. Lite samma sak gäller handlingsparallellerna. Det finns lite för många sidparalleller som tar fokus från den huvudsakliga handlingen. Det gör att det tar boken ett bra tag innan den kommer till kritan.
Allt som allt är Blodröd måne en bra bok. Jag tycker om stämningen, och sättet som romanen är skriven på. Mest fängslar emellertid det annorlunda konceptet, som är tillräckligt för att jag ska rekommendera boken till dig.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat
Författare: Caleb Krisp.
Originaltitel: Bring me the head of Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #3.
Längd: 410 sidor.
Bokförlag: Modernista.
Ända sedan Ivy Pocket råkade bli ägare till den magiska klockdiamanten har hon jagats, lurats, kidnappats, spärrats in och hamnat i klorna på ett par alldeles förfärligt olämpliga adoptivföräldrar. Tack och lov att Ivy är en sån som alltid landar på fötterna, för nu måste hon använda all sin slughet till att rädda sin bästa vän Rebecca.
Serien om Ivy Pocket är helt klart underskattad. Det borde pratas mer om den! Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är, precis som sina föregångare, riktigt söt och mysig. Och så där härligt oseriös: lite i stil med Rick Riordan och Lemony Snicket. Protagonisten Ivy är både snabbtänkt och helt aningslös på samma gång, vilket försätter henne i många krångliga situationer som underhåller läsaren. Utöver den roliga berättarstilen och de charmanta karaktärerna, innehåller boken också fina illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.
I slutändan känns det som att det saknas något litet i Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat, men allt som allt är det en bra avslutning på en bra trilogi. Tycker du om komiskt skrivna romaner som inte tar sig själv på för stort allvar, är Ivy Pocket-böckerna definitivt för sig.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
De dödas skepp
Författare: Rick Riordan.
Originaltitel: The ship of the dead.
Serie: Magnus Chase #3.
Längd: 418 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Loke är fri från sina bojor, och det första han tänker göra med sin frihet är att starta Ragnarök. Men Loke är inte det enda problemet. Det dröjer inte länge innan Magnus och de andra blir erbjudna att äta upp sina gamla vänner Blitzen och Hearthstone. Vilket flyt att varken dvärg eller alv är halal! Och att Magnus är to-be-vegetarian.
Jag tycker mycket om Rick Riordans böcker. De är lättsamma, kreativa och oerhört roliga. I De dödas skepp finns flera scener (de flesta med Jack) som bokstavligen fick mig att skratta rätt ut. Riordan har helt enkelt en förmåga att underhålla sina läsare, och ge dem en riktigt trivsam lässtund.
Mitt problem med Riordan är emellertid att han återanvänder samma mall om och om och om igen. Alla hans böcker har samma struktur, och det känns som att vi har tagit del av alla händelser tidigare. Tyvärr är De dödas skepp inte ett undantag, och det hela blir lite tjatigt och förutsägbart. I längden blir jag som läsare också rätt uttråkad: för med 17 av Riordans böcker i min samling känns det nu som att jag läser samma grej för 17:e gången. Det är jättesynd, för Riordan har så himla bra och kreativa idéer. Jag önskar bara att han kunde försöka ändra upplägget på sina böcker, så att de inte blev så lika varandra.
Som helhet är De dödas skepp en bra bok. Det finns ingen tvekan om det. Den har mycket action och mycket humor. Skulle jag inte ha läst särskilt många av Riordans böcker sedan tidigare, hade jag garanterat älskat den. Men tyvärr är så inte fallet, och om du – precis som jag – har läst alla Riordans tidigare romaner, bör du inte heller förvänta dig något nytt och fräscht av denna.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Systrarna av Silverdalen
Författare: Pascale Vallin Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 269 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
När klassen samlas för att titta på solförmärkelsen blir Ylva-li lockad in i skogen av en gestalt i vitt nattlinne. Plötsligt är marken snötäckt. Och skolbyggnaden är annorlunda. Ylva-li har hamnar i 1945. Kriget är precis slut och något hemskt har hänt på skolan, som nu är ett internat för föräldralösa flickor. För att Ylva-li ska ta sig tillbaka till sin egen tid behöver hon lösa ett mysterium.
Systrarna av Silverdalen är en mysig läsning. Det var lätt att fastna för både karaktärer och handling, och fast det inte direkt händer något oväntat eller spektakulärt så var jag hela tiden intresserad av att läsa vidare. Jag underhölls av kulturkrockarna som uppstod i och med tidsresandet, och tyckte att det var fascinerande att läsa om livet på det gamla barnhemmet. Johanssons språk är dessutom lätt att ta till sig, och gör att läsningen som helhet flyter på bra.
Det som jag saknar är något som gör Systrarna av Silverdalen ny och fräsch. Som den är nu känns den inte särskilt egen, utan snarare som ett hopplock av böcker vi redan läst. Det hela blir förutsägbart, och i viss mån även lite urvattnad. Jag hade behövt mer djup, och några oväntade vändningar för att verkligen gripas tag.
Som helhet är Systrarna av Silverdalenen helt okej bok. Den passar främst unga läsare, som inte kräver mycket komplexitet. För vuxna är boken lite sisådär: småmysig men inget speciellt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: historisk fiktion, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Midnattsljus
Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #3.
Längd: 285 sidor.
Bokförlag: Opal.
Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner, och i ett försök att fly undan dem lämnar hon samebyn. Men allt är inte som det ska. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera runt Áili vare sig hon vill det eller inte.
Midnattsljus är en tillfredsställande avrundning på Idijärvi-serien. Det är något visst med Cederlunds behagliga språk, som sveper in mig i en härlig må bra-känsla och gör mig helt beroende av hennes böcker. Texten är lätt att ta till sig och sidorna flyger förbi.
Just Midnattsljus är aningen långsammare än tidigare delar. Den är inte heller lika magisk. Mycket av det övernaturliga från seriens tidigare delar har bytts ut mot en förnimmelse av ”skolmysterium”. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan stärker det trovärdigheten eftersom det inte sker lika mycket hokus pokus. Samtidigt kan jag inte undgå att sakna magin.
Som helhet är Midnattsljusbra. Inte wow, men definitivt bra. Idijärvi-serien skiljer sig från många andra övernaturliga böcker som jag har läst, och bör definitivt vara högt uppe på allas ”att läsa”-lista.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Jorvik kallar
Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet.
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Half-Blood
Serie: Covenant #1 (inkluderar #0,5).
Längd: 383 sidor.
"Alexandria skulle hellre förlora sitt liv i strid än att slösa bort det som betjänt. Men som halvblod riskerar hon att spendera livet med att skrubba toaletter. Eleverna på Covenant måste nämligen följa regler, och Alex har problem med alla. Men det är inte hennes största bekymmer: att överleva fram till examen är."
Jag läste Half-Blood för första gången för fem år sedan och plockade av någon anledning aldrig upp resten av Covenant-serien. Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken och läsa efterföljande böcker. Det fordrade emellertid att jag läste om första delen, eftersom jag mindes… ingenting. Just denna utgåva av Half-Blood innehåller också novellen Daimon.
Half-Blood är en riktig guilty-pleasure. Boken är inte rutten, men det är så mycket med den som är fel! Det tar lång tid för handlingen att komma igång och alldeles för mycket fokus ligger på den klyschiga romansen. Berättelsen är inte heller originell. Det som händer påminner mycket om Vampire academy, och trots att karaktärerna i Half-Blood härstammar från gudar är deras beteenden slående lika vampyrers. Boken tillhör dessutom en genre som jag har svårt att ta på allvar, mestadels för att den ofta inkluderar omogna karaktärer och underutvecklade världar – vilket även är fallet här. Det går alltså att konstatera att Half-Blood inte är god litteratur.
Ändå fastnar jag. Av någon obeskrivlig anledning underhölls jag av läsningen och ville inte lägga ifrån mig boken. Tempot var helt okej, stämningen lättsam och jag var helt enkelt på humör för en lite ”trashy” roman. För det är precis vad Half-Blood är, men på ett bra sätt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy;
Lögnernas träd
Originaltitel: The lie tree.
Serie: Fristående.
Längd: 402 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
"När Faiths pappa omkommer är hon säker på att han mördats. Men ingen lyssnar på henne, så om hon vill ta reda på sanningen måste hon göra det på egen hand. I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd. Enligt legenden kan det avslöja hemligheter, men det visar sig att sanningen har ett högt pris."
Åh, vad Lögnernas träd ger mig motstridiga känslor.
Å ena sidan är konceptet intressant och handlingen spänningsfylld. Hardinges metaforrika språk är riktigt vackert, och hennes sätt att bygga upp den viktorianska miljön griper tag. Den starka gotiska atmosfären ger en tryckande stämning och gör allt lätt att se framför sig. Hardinge har därtill skapat en protagonist som är enkel att relatera till, och jag tycker om bokens feministiska prägel.
Men Lögnernas träd är långsam. Det tar lång tid för boken att komma igång, och transportsträckorna mellan de spännande scenerna upplevs ofta som onödiga. Ett annat problem var att boken inte väckte känslor hos mig. Jag var intresserad av det som hände, men brydde mig inte på ett djupare plan.
Lögnernas träd är alltså bra, men Hardinge hade medlen för att göra boken ännu bättre.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
The night circus
Serie: Fristående.
Längd: 512 sidor.
"Cirkusen anländer utan varning. Den kallas Le Cirque des Rêves, och är bara öppen om nätterna. Men bakom scenen pågår en kamp mellan två magiker: Celia och Marco. De har tränats sedan de var barn för ett spel, som bara en av dem kan överleva."
The night circus är en stämningsfull bok, med livfulla miljöer och mystiskt koncept. Morgensterns språk är magiskt, och hon målar upp en tydlig bild av hur allt ser ut. Samtidigt skapar hon en näst intill drömsk känsla redan från första sidan.
Men fast boken är bra, hade jag förväntat mig mer. För det första var det lite utmattande att följa så pass många karaktärer under olika skeden. Därtill är tempot långsamt, och jag hade velat ha starkare handling och fler händelser. Detta särskilt med tanke på att boken har marknadsförts som en kamp mellan två magiker, vilket gav föreställningar om action, dueller och liknande – vilket inte finns. Faktum är att spänningen inte byggs upp särskilt väl. Själva utmaningen är fortfarande oklar efter att sista sidan är läst, och klimaxet känns inte värdigt.
Sannolikt hade jag tyckt om boken mer om jag inte hade haft mina förväntningar. The night circus handlar mer om atmosfär och känsla än action, vilket såklart fungerar jättebra. Men det var helt enkelt inte det jag var ute efter just nu. Troligen läste jag alltså boken vid fel tidpunkt.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy;
En väktares bekännelser
Serie: En väktares bekännelser #1.
Längd: 284 sidor.
Bokförlag: Gillaböcker.
"Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta ser inte dem tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. När det börjar rapporteras om folk som försvinner är det för mycket för en femtonåring."
Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.
Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.
Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Oraklets gåta
Originaltitel: The hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Legionen
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen.
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Krigarens död
Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the code of claw.
Serie: Gregor från Ovanjord #5.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Gregors vänner i Underjord har gjort sitt yttersta för att hindra honom från att läsa den sista profetian, och nu förstår han varför. Där står nämligen att han ska dö. Men att lämna Underjord är inget alternativ. En råttarmé är på väg mot Regalia och otar att förgöra staden och nu måste Gregor kämpa för sina vänner."
Krigarens död tar vid direkt efter där De hemliga tecknen slutade. Men fast läsaren kastas in i handlingen tar det inte lång tid förrän man inser att Krigarens död kommer att bli allt annat än fartfylld. Boken är nämligen riktigt utdragen. Sida upp och sida ner innehåller förberedelser inför det annalkande kriget, vilket i längden blir tröttsamt att läsa om. Tempot är långsamt, och humorn som jag älskar från tidigare delar syns mycket sällan. Det hela gör Krigarens död till den blekaste installationen i serien.
Många har klagat över att Gregor beter sig som att han är mycket äldre än 12 år. Det är faktiskt inget som jag har stört mig på tidigare, men i Krigarens död blir det så pass påtagligt att även jag känner mig besvärad. Sättet han talar och agerar på känns alldeles för moget, vilket gör att trovärdigheten sjunker rejält.
Som helhet är Krigarens död okej, men inte alls lika gripande som tidigare delar i serien.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 3 - 4,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
Gryningsstjärna
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
| Kommentera inlägget här |
Permalink Kategori: Bokbetyg 5 - 6,5, Bokrecensioner: urban fantasy, Sponsrade recensioner;
