FAKTA

Regissör: Michael Fimognari.

Genre: Romantisk komedi, ungdomsfilm.

Längd: 1 tim 42 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Jordan Fisher, Anna Cathcart, Janel Parrish, Ross Butler, Madeleine Arthur, Emilija Baranac, Holland Taylor, Trezzo Mahoro.

Nyckelord: Relationsproblem, triangeldrama, gymnasiedrama.

Releasedatum: 12 februari 2020.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS: P.S. I STILL LOVE YOU är den efterlängtade efterföljaren till TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE, skriven av författaren Jenny Han. Det är en söt och mysig film. Du vet, så där härligt varm och fluffig? Stämningen är lättsam, skådespelarna duktiga och humorn bidrar till att den allmänna upplevelsen blir trevlig och charmerande. Jag gillar den, och kan absolut tänka mig att se den igen.

 

 

Med det sagt, är P.S. I STILL LOVE YOU inte lika klockren som första filmen. Den saknar lite av originaliteten, familjekänslan och kemin, och väljer att ta enkla utvägar istället för att gå in på mer komplext territorium. Jag är dessutom besviken över att John Ambrose hamnar så mycket i bakgrunden. Han får inte alls lika mycket tid i ”strålkastarljuset” som i boken, och framstår aldrig som någon konkurrens till Peter. Det känns snarare underligt att Lara Jean hamnar i ett så förvirrat känsloläge, då det aldrig riktigt blir en seriös romans mellan dem. John känns som ett trivialt sidospår, och jag saknar känslan av ”konflikt”. I boken gillade jag nästan John mer än Peter, och jag älskade hur han fick Lara Jean att växa. Men här minns jag knappt vem han är.

 

 

Överlag är TO ALL THE BOYS: P.S. I STILL LOVE YOU en bra film. Inte lika bra som sin föregångare, och inte lika bra som boken, men helt klart godkänd. Den är småputtrig att se, och precis det jag behöver efter en hård arbetsdag. Jag önskar bara att den hade fått mig att känna lite mer.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Luke Snellin.

Genre: Romantisk komedi.

Längd: 1 tim 33 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Isabela Merced, Shameik Moore, Odeya Rush, Liv Hewson, Mitchell Hope, Kiernan Shipka, Matthew Noszka, Joan Cusack.

Nyckelord: Kändisliv, olycklig kärlek, vänskap, vinter.

Releasedatum: 8 november 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

LET IT SNOW baseras på boken med samma namn av John Green, Mauren Johnson och Lauren Myracle. Jag läste boken när den släpptes 2016, och tyckte att den var mysig men utan något viktigt att säga. Filmen är snäppet sämre.

 

Något som jag tyckte om med boken, var det faktum att vi följer tre karaktärer i separata berättelser. Vi följer var och en från början till slut, innan vi går vidare till nästa. Och alltsammans knyts ihop i slutet. Det var ett annorlunda och spännande upplägg, som filmen tyvärr frångått från. Inte nog med att det tar bort det som gjorde boken originell, det resulterade dessutom i ytligare karaktärer och en mycket spretigare handling.

 

Ärligt talat känns LET IT SNOW som en typisk romcom för ungdomar. Den går efter en uttjatad, klysch-fylld formalia. Filmen är inte per-se dålig, men den har ingenting eget. Inget överraskar. Dialogerna är ostiga, karaktärerna bleka och alltsammans känns bara väldigt förutsägbart och… meh. Det enda som egentligen sticker ut är aluminium-tanten som spelas av Joan Cusack, men tyvärr har hon så pass lite skärmtid att det inte kan kompensera för resten. 

 

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till LET IT SNOW. Den var fick mig inte att känna något. Filmen är inte dålig, men långt ifrån minnesvärd. Sanningen är att jag redan nu – dagen efter som jag sett filmen – har glömt bort i princip allt med den.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Scott Speer.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle, Quinn Shephard, Ken Tremblett, Suleka Mathew, Jen Griffin, Tiera Skovbye.

Releasedatum: 6 augusti 2016.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Om du är i din unga tonår och gillar typiska, romantiska high school-draman kommer du säkerligen att tycka om MIDNIGHT SUN. Jag hade emellertid väldigt svårt för filmen. Inte för att den gör något direkt fel, utan för att den håller sig för mycket innanför ramen och aldrig tar några risker. MIDNIGHT SUN är oerhört förutsägbar, med stereotypiska karaktärer och fler klyschor än vad jag kan räkna till. Filmen har ingenting som vi inte har sett förut och allt är så där sliskigt sirapssött.

 

Premissen för MIDNIGHT SUN är intressant, men tyvärr saknar filmen det komplexa utförandet som behövs för att skapa engagemang. Det fanns verkligen inget med filmen som intresserade mig. Kärlek vid första ögonkastet, låg trovärdighet, mediokra skådespelare ogenomtänkt manus och alldeles för perfekta karaktärer. Allt är så där överdrivet varmt och fluffigt; en felfri idévärld där alla får bra liv bara de vill det tillräckligt mycket. Det blir nästan jobbigt att se på, och filmens ansträngda försök att beröra får snarare motsatt effekt: jag kände ingenting.

 

Överlag är MIDNIGHT SUN ett trivialt drama som inte gör ett bestående intryck. Filmen är småmysig att se någon gång, men kommer aldrig att spelas på min TV igen. 

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Michelle Johnston.

Genre: Komedi, romantik.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Laura Marano, Gregg Sulkin, Isabella Gomez, Barclay Hope, Garfield Wilson, Johannah Newmarch, Kiera Klassen, Lillian Doucet-Roche.
Releasedatum: 15 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Fast jag vet att jag borde, kan jag inte ogilla A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH. Det är en sån typ av film som är så dålig att den blir rolig att se på. Den fick mig att skratta och känna mig allmänt mysig. Men faktum är att filmen ändå är kass.

 

A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH hör hemma hos Nickelodeon. Den är extremt klyschig, förutsägbar och äckligt glättig. Skådespelarna överspelar, humorn är barnslig och allt ser väldigt billigt ut. Därtill är koreografin stel, dansnumren skrattretande och sången så pass auto-tunad att jag ryser i kroppen av helt fel anledningar. Lägg dessutom till bleka karaktärer, stelt levererade repliker och ett dumt manus, så har du A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH i ett nötskal. Trots att det låter hårt, känns det som att jag inte tar i tillräckligt. Kärleksintresset Nick känner för sjutton gubbar inte igen sin förälskelse på grund av att hon har alvöron och en rosa peruk på sig när de arbetar tillsammans, och om inte det sätter ribban för dumhet vet jag inte vad som gör det.

 

Överlag är A CINDERELLA STORY: CHRISTMAS WISH extremt dålig, men ändå skrattretande underhållande.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Vince Marcello.

Genre: Romamtisk komedi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Joey King, Joel Courtney, Jacob Elordi, Carson White.

Releasedatum: 11 maj 2018.
Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Jag är inte imponerad av THE KISSING BOOTH. Faktum är att jag anser att det är en av årets mest överskattade filmer. Filmen har dykt upp överallt på sociala medier och hyllats till skyarna, men ärligt talat förstår jag inte hajpenn. Som bäst är THE KISSING BOOTH medioker.

 

 

Romantiska tonårskomedier faller mig precis i smaken. Det är sött, lättsamt och avslappnande att se på. Men det måste vara rätt typ av romantisk komedi. Och THE KISSING BOOTH är inte det. Klyschor, förutsägbara vändningar och krystade dialoger gjorde att det kröp i min kropp av obehag. Allt kändes uppstyltat och konstlat. Skådespelarna saknar kemi så som handlingen saknar originalitet, och karaktärerna är vandrande stereotyper. Och det är inte nog med det. Karaktärerna är dessutom riktigt dumma. Jag gillade ingen av dem.

 

Låt oss börja med kärleksintresset: Noah. Han har inga attraktiva egenskaper alls. Han är nedlåtande, kontrollerande och slåss ofta. Dessutom är han den typen av idiot som påstår att tjejen ”ber om det” om hon blir sexuellt trakasserad när hon har en kort kjol på sig. Härlig typ va? Sen har vi hans bror, Lee, som dessutom är bästa kompis med protagonisten. Även han är extremt kontrollerande och har bland annat infört regler om vem Elle får dejta. Sen lackar han ur när Elle bryter mot reglerna, vilket är helt obefogat. Nu kanske du tänker att han reagerade så på grund av en hemlig förälskelse? Nope. Han är bara en sån där underbart avundsjuk typ, som både vill äta kakan och ha den kvar.

 

Sist men inte minst har vi huvudpersonen, Elle. Kanske är hon den dummaste av de alla. Inte nog med att hon accepterar skit från såväl Lee som Noah. Hon försöker dessutom konstant få deras bekräftelse, väljer att gå på dejt med en kille som trakasserat henne sexuellt och visar sig naken för en grupp killar enbart för att göra sin förälskelse avundsjuk. En annan höjdpunkt är när hon, efter ett bråk, gör en för- och nackdel-lista med anledningar till att dejta Noah. Nackdelarna som hon listar är: Lee förbjuder det, dum motorcykel, är kontrollerande, allt vi gör är att bråka, han är en player. Fördelarna hon listar är: bra kyssare, luktar gott. Ändå går hon tillbaka till honom. Är det bara jag som tycker att det är skevt?

 

Som du förstår var detta inte en film för mig. Visst är den småmysig, men jag blev alldeles för frustrerad av både karaktärerna och handlingen för att faktiskt luta mig tillbaka och underhållas av det som jag såg. THE KISSING BOOTH är i sin helhet en väldigt omogen romantisk komedi, som inte alls förtjänar hajpen.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Susan Johnson.

Genre: Romantik, drama.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Janel Parrish, Anna Cathcart, Andrew Bachelor, Trezzo Mahoro, Madeleine Arthur, Emilija Baranac Israel Broussard.

Releasedatum: 17 augusti 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE baseras på boken med samma namn av den amerikanska ungdomsförfattaren Jenny Han, och är den första delen i en blivande trilogi. Som en person som har läst alla böckerna i serien och håller dem varmt om hjärtat, var jag nervös för att se filmen. Det har hänt alltför många gånger en filmatisering floppat och på så sätt förstört ryktet för hela franchisen. Men i det här fallet var oron obefogad: TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är en värdig tolkning av boken.

 

 

Jag var som i ett varmt, rosa, fluffigt töcken under filmens gång. Den var så himla mysig! Karaktärerna är lätta att tycka om, stämningen är hur härlig som helst och kombinationen mellan drama och humor är perfekt balanserad. Jag fastnade för dynamiken mellan medlemmarna i familjen Song-Covey och blev på riktigt bra humör av att följa Lara-Jeans resa. Visst, handlingen är inte särskilt originell men det gör faktiskt ingenting. TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är inte om handlingen, utan om karaktärerna – och de sticker definitivt ut ur mängden.

 

Allt som allt tyckte jag mycket om TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE. Den är helt klart värd att se, och en lovande början på trilogin.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Richard Curtis.

Genre: Drama, komedi, romantik.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Lindsay Duncan, Margot Robbie, Tom Hollander, Joshua McGuire, Vanessa Kirby, Tom Hughes.

Releasedatum: 12 februari 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

About time är extraordinär. Det räcker inte att beskriva den som vacker eller underhållande. About time är den sortens film som frambringar genuin tacksamhet. Den sortens film som känns ärofylld att ta del utav. Den höll mig paralyserad, fastklistrad vid skärmen likt en besatt, och fick mig att känna. Jag skrattade, jag grät, och för första gången på länge kände jag mig… hel.

 

Om du bad mig att beskriva About time med ett ord, skulle jag välja ”mänsklig”. Trots att övermänskliga aspekter som tidsresor är en del av filmen, ger den en ärlig skildring av vad som är viktigt i livet. Den fick mig att reflektera över mina egna relationer, och vilja värdesätta nuet än vad jag gör idag. Den kärleksfulla stämningen fick mig också att känna mig tillfreds inombords. Filmen berör ända in till själen och är ljuvligt sockersöt, utan att någonsin bli så där äckligt sötsliskig. Alltsammans är magnifikt komponerat, och såväl manus och foto, som skådespelare och musik samspelar oerhört väl.

 

About time är en himla fin film. Det är en av få filmer som verkligen fått mig att känna. Den berörde mig djupt, samtidigt som den skänkte mig ett inre lugn. About time har lite av allt: humor, tragedi och moraliska dilemman. Men framför allt kärlek. Det är den sortens film som fick mig att andas ”wow” när eftertexterna började rulla.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Jon M. Chu.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Constance Wu, Michelle Yeoh, Henry Golding, Gemma Chan, Lias Lu, Awkwafina, Nico Santos, Jimmy O, Yang, Ken Jeong, Sonoya Mizuno, arry Shum Jr.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Crazy rich asians är baserad på romanen med samma namn, skriven av Kevin Kwan. Det första intrycket är det är en enkel men underhållande film, med lättsam aura och ett hållfast engagemang. Men med tiden synliggörs fler lager, och komplexitet tillkommer. Crazy rich asians är inte bara mysig och rolig: den är träffande. Med fyllig atmosfär, vibrerande färger och ett rent utav drömskt sceneri gör filmen intryck. Det är vackert, påkostat och så där härligt ostigt att man inte kan undgå att beröras och må bra.

 

 

Något som Crazy rich asians ska ha en eloge för är sin representation av minoriteter. Inte bara får vi en intressant inblick i den asiatiska kulturen. Det är också uppfriskande att höra asiatiska tolkningar av populära låtar och att se en helasiatisk ensemble skådespelare. Och vilka skådespelare sen! De är fantastiska. Särskilt huvudrollsinnehavaren Wu, stödjande skådespelaren Yeoh och den alltid lika charmiga Awkwafina som bidrar med varm humor. De porträtterar sina roller perfekt, och utstrålar sån värme, kämpaglöd och auktoritet att det är svårt att undgå att inspireras. Här behövs ingen prins på en vit springare. Nej. De starka, kvinnliga karaktärerna är intelligenta och drivna och står upp för sig själva: något som är en frisk fläkt inom genren.

 

 

Crazy rich asians är inte fulländad. Den har klyschor, logiska luckor och ett förutsägbart händelseförlopp. Men filmen gör det som få filmer klarar av: använder sina brister till sin fördel. Den skämtar om sina fel och förlöjligar sina troper. När en scen som är typisk för genren dyker upp, omfamnar Crazy rich asians klyschan och tillför något nytt. Resultatet blir en film som förmedlar sorglöshet och lycka. Mycket bra jobbat, måste jag säga. Jag hoppas att även efterföljarna filmatiseras.

 

BETYG: 7/10

Regissör: Wim Wenders.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Alicia Vikander, James McAvoy, Alexander Siddig, Reda Kateb, Jannik Schümann, Godehard Giese.

Releasedatum: 2018-10-15.

Distributör: Universal Sony.

 

Regissör: Bronwen Hughes.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 1 hr 46 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Ben Affleck, Sandra Bullock, Maura Tierney, Steve Zahn, Blythe Danner, Ronny Cox.

Inspelningsår: 1999.

 

 

 

 

 

 

 

Ödets makt var inte riktigt en film i min smak, av flera anledningar. För det första tycker jag inte om konceptet. Filmen handlar i princip om en man som försöker avgöra om han ska vara otrogen mot sin fästmö eller inte, vilket enligt mig sänder helt fel signaler. Därtill är nästan alla karaktärerna i filmen odrägliga, och samtliga har en orealistiskt negativ syn på äktenskap. Det finns ingenting tilltalande hos dem.

 

 

Vidare känns inte manuset särskilt genomtänkt. Händelserna sker sporadiskt och saknar sammanhang, och helt ärligt blir det rätt tråkigt. Ödets makt räknas som komedi men det finns inget roligt med filmen. Den har ingenting viktigt att säga och det genomförandet gör den platt.

 

Allt som allt är Ödets makt en film som du kan skippa utan att ha missat något. 

 

Regissör: Julian Jarrold.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.

Inspelningsår: 2007.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Peter Weir.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 1 hr 40 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.

Inspelningsår: 1990.

 

 

 

 

Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.

 

 

Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.

 

 

Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.

 

Regissör: Howard Deutch.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 1 hr 33 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.

Inspelningsår: 1986.

 

 

 

 

 

 

 

Regissör: Steve Rash.

Genre: Romantik, komedi.

Längd: 1 hr 30 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.

Inspelningsår: 1987.

 

 

 

 

 

 

Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.

 

 

Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.

 

 

Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.

 

Regissör: Garry Marshall.

Genre: Komedi, romantik.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.

Inspelningsår: 1990.

 

 

 

 

 

 

Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.

 

 

Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.

 

 

Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.

 

 

Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.

 

Regissör: Ryan Murphy.

Genre: Drama, romantik, biografi.

Längd: 2 hr 25 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley

Releasedatum: 10 december 2014.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.

 

 

Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.

 

 

Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.

 

 

Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.

 

Regissör: Michael Showalter.

Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.

Releasedatum: 5 februari 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.

 

 

Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.

 

Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.

 

 

Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.

  

Regissör: Jon Turteltaub.

Genre: Romantik, komedi

Längd: 1 hr 39 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Sandra Bullock, Bill Pullman, Peter Gallagher, Peter Boyle, Jack Warden, Glynis Johns.

Inspelningsår: 1995.

 

 

 

 

 

 

While you were sleeping, som i Sverige kallas Medan du sov, är en helmysig romantisk komedi. Det tar ett litet tag för filmen att komma igång, men när man väl är insatt i det som händer är det omöjligt att slita sig. Det var länge sedan jag såg en film som fick mig att må så bra. While you were sleeping har en hjärtevärmande humor och en underbar atmosfär som värmer ända in på själen. Charmanta skådespelare bidrar med mycket hjärta, och den obesvärade känslan gör att filmen passar alla i familjen. 

 

 

While you were sleeping är inte en film utan brister, men i ärlighetens namn är dessa tillkortakommanden bagateller. Handlingen är inte särskilt originell, trovärdigheten brister på sina ställen och filmen innehåller en rad klyschor som vi har sett förut. Dessutom bygger hela konceptet på bristande kommunikation, vilket jag personligen brukar störa mig på. Men i While you were sleeping fungerar det, och mysfaktorn är så pass hög att jag inte ens bryr mig om alla så kallade ”fel”.

 

Regissör: Stella Meghie.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera, Taylor Hickson.

Releasedatum: 6 november 2017.

 

 

 

 

 

 

Besvikelsen är stor efter att ha sett Everything everything. Jag hade förväntat mig en kraftfull kärleksberättelse, men fick istället en uttryckslös och ärligt talat rätt tråkig film. Det känns som att handlingen aldrig riktigt sätter fart, och dramat fick mig inte att känna.

 

 

Mitt största problem med filmen är att den har potential till att beröra, men håller sig på en så pass ytlig nivå att tittaren inte känner något alls. Inget utforskas särskilt djupt, vilket gör att innehållet känns klyschigt och opersonligt. Protagonisten förälskar sig vid första ögonkastet, parallellen med pojkvännens våldsamma far skyndas förbi och vändningen i slutet saknar kraft. Det är egentligen hela filmen i ett nötskal: den ser snygg ut, men har inget som gör intryck.

 

 

Allt som allt är Everything everything okej, men berättelsen gör sig helt enkelt inte bra som film. Allt känns på något sätt reserverat, oäkta och alldeles för enkelt.