FAKTA

Längd: 1 tim 38 min

Regissör: Kenneth Branagh

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama

Skådespelare: Jude Hill, Caitríona Balfe, Jamie Dornan, Judi Dench, Lewis McAskie, Ciarán Hinds, Josie Walker

Inspelningsår: 2021

Distributör: Universal

 

 

 

 

 

BELFAST är en förvånansvärt bra film. Jag hade inga förväntningar innan jag tittade på den, men är glatt överraskad.

 

Förutom det snygga fotot och den effektfulla användningen av svartvitt filter är det främst två saker som sticker ut. Den första är skådespelarna. Karaktärerna i BELFAST spelas av många välbekanta och duktiga ansikten, och deras enastående prestationer är filmens själ. Mest imponerad är jag över Balfe (OUTLANDER) som hänför i varje scen.

 

Den andra är filmens härliga atmosfär. En lagom dos humor, hjärtevärmande familjerelationer och den charmiga huvudkaraktären skapar riktigt härlig stämning och gör det till en mysig och trevlig film att se. Särskilt början grep tag i mig och gjorde det svårt att slita mig från skärmen.

 

Överlag är BELFAST över förväntan och jag kan absolut tänka mig att se den igen. Med det sagt så var det något som gjorde att mitt intresse svalnade efter en tid, och i sin helhet skulle jag inte säga att den är jättemärkvärdig. Men trevlig och värd att se, yes.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 1 tim 59 min

Regissör: Joe Wright

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama, romantik, musikal

Skådespelare: Peter Dinklage, Haley Bennett, Kelvin Harrison Jr, Ben Mendelsohn, Monica Dolan, Bashir Salahuddin, Joshua James, Anjana Vasan

Inspelningsår: 2022

Distributör: SF Studios

 

 

Det känns som att den här filmen lite oförtjänt har gått under mångas radar. Visst är CYRANO kanske inget extraordinärt som jag kommer tänka på av och till om dagarna, men jag tycker definitivt att den bra. Trevlig. Förtjänt av mer hajp.

 

Jag startade filmen utan att veta mycket om den. Jag visste inte ens om att det var en musikal, vilket gjorde att första musikalnumret fick mig att stanna upp – vad var det här, hade jag att förvänta? Men jag tycker att filmen gjorde det hela bra. Det är inga låtar som lagt sig på minnet och som jag går runt och nynnar på nu efteråt, men jag minns att jag tyckte att flera av dem var väldigt fina och behagliga att lyssna på. Jag tycker också det är väldigt kul att se Peter Dinklage i den här typen av roll, och fast han ibland svajar är jag förvånad över hur väl han sjöng.

 

Det som verkligen imponerar är skådespelarnas prestationer och det estetiska. Rent visuellt är filmen häpnadsväckande, med snyggt foto, vackra kostymer och intagande miljöer.

 

 

Till filmens nackdel är den något för lång, och ibland känns handlingen lite styltig. Men överlag gillar jag den. Det är ett lågmält kostymdrama med annorlunda touch, och jag gillade såväl berättelsen som rollinnehavarna.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 2 tim 7 min

Regissör: Kenneth Branagh

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama, kriminalare

Skådespelare: Kenneth Branagh, Annette Bening, Russell Brand, Tom Bateman, Ali Fazal, Dawn French, Gal Gadot, Armie Hammer, Rose Lesli, Emma Mackey, Sophie Okonedo, Jennifer Saunders, Letita Wright.

Releasedatum: 13 april 2022

Distributör: ©20th Century Studios

 

 

 

 

 

DEATH ON THE NILE är en film som hamnar ganska exakt i mitten på betygsskalan. Det är inte en dålig film någonstans. Många duktiga skådespelare, fantastiska miljöer och utsökta kostymer. Det visuella är en fröjd för ögat och det är tydligt en påkostad produktion. Sen har vi några vändningar man inte kan gissa sig till och en överlag trevlig känsla.

 

Med det sagt fick filmen mig inte att känna mycket. Fast jag gillar den och hade trevligt medan jag såg den, sticker den inte ut mycket. Var är spänningen, den klassiska Christie-stämningen? Filmen är dessutom för lång och har vissa mindre roande partier.

 

Summan av kardemumman skulle jag säga att den inte är i närheten lika bra som boken, men ändå helt klart godkänd som hjärndöd popcornrulle en fredagskväll.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 2 tim 36 min

Regissör: Steven Spielberg

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama, musikal

Skådespelare: Ansel Elgort, Rachel Zegler, Ariana DeBose, David Alvarez, Rita Moreno, Brian d'Arcy James, Corey Stoll, Mike Faist, Josh Andrés Rivera, Iris Menas, Sebastian Serra

Releasedatum: 7 mars 2022

Distributör: ©20th Century Studios

 

 

 

 

 

 

Jag varken älskade eller hatade WEST SIDE STORY. Det blev istället ett fisljummet mellanting; trevlig att titta på för stunden men en upplevelse jag kommer att glömma inom kort.

 

Filmen baseras på musikalen från 1957, vilket jag inte sett och därför inte kan jämföra med. Det jag kan konstatera vad gäller nytolkningen är dock att den är riktigt bra gjord. Gudomliga kostymer, snygg scenografi och riktigt bra koreografi på danserna. Skådespelarna är duktiga och sjunger förvånansvärt bra (hallå, vem visste att Ansel Elgort kunde sjunga?) och överlag så är det en småmysig film. Jag hade en trevlig stund.

 

Med det sagt så var det inte heller något som fastnade. Musiken är bra utan att bli fantastisk. Du vet, inga låtar som direkt fastnar i huvudet eller som man går runt och nynnar på månader efteråt som jag gjort vid musikaler som MAMMA MIA! , PHANTOM OF THE OPERA och THE GREATEST SHOWMAN. Den här… bara ”var”.

 

Därtill är musikalnumren alldeles för långa i min smak, och de gör att handlingen kommer lite i kläm och att filmen blir ofokuserad. Musikscenerna pausar snarare än driver handlingen framåt, och jag hade önskat ett mer rappt tempo. WEST SIDE STORY är över 2,5 timme lång – och det kändes verkligen.

 

Och sen mitt största problem. Jag fixar verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Jag kunde verkligen inte ta Tonys och Marias relation på allvar. De i princip kärleksförklarar varandra och lovar varandra evig trohet efter att ha träffats på en dans, innan de ens kan varandras namn. Deras romans var inte övertygande nånstans och jag skrattade inombords när de gjorde stora livsuppoffringar för varandra. Liksom, hallå, ni vet inget om varandra och har umgåtts i ett par timmar?

 

Överlag… meh. Snygg, visuellt tilltalande och trevlig att titta på. Men också grymt utdragen och med troper jag helt enkelt inte fixar. Fisljummet är ordet.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 2 tim 30 min

Regissör: Guillermo del Toro

Åldersgräns: 15 år

Genre: Psykologisk thriller, drama

Skådespelare: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara, Ron Perlman, Mary Steenburger, David Strathairn.

Releasedatum: 16 mars 2022

Distributör: ©20th Century Studios

 

 

 

 

 

Herr-e-gud! Vilken film!

 

Jag gav mig in i NIGHTMARE ALLEY helt blind. Jag visste inte vad den handlade om, vilka som medverkade eller något. Och i början kände jag mig lite tveksam. Det fanns något där som fängslade mig, men jag hade svårt att sätta fingret på vad och kände att jag inte riktigt visste var jag hade filmen. En halvtimme in och jag visste fortfarande inte riktigt vad jag tittade på. Och jag kunde inte riktigt avgöra: gillar jag det jag ser, eller inte?

 

Men återigen, herr-e-gud vad glad jag är att jag fortsatte titta. NIGHTMARE ALLEY visade sig inte bara vara en riktigt bra film, utan en av de bästa som jag sett på länge.

 

För det första är premissen toppen. Jag är oerhört svag för filmer om ”riktig” magi, illusioner, tanketrick och lurendrejerier. Det är något riktigt fascinerande med det hela, och jag kom på mig själv att hänfört försöka hänga med i alla manipulativa tricks som karaktärerna utförde.

 

För det andra har filmen en alldeles fantastisk atmosfär. NIGHTMARE ALLEY har en påtaglig noir-stil med dämpade färger, olycksbådande stämning och cynisk framtoning. Den är mörk och rå, utan att bli särskilt grafisk. Allt ligger i känslan, i hur människorna i filmen behandlar varandra, snarare än actionfyllt splatter. Och jisses vad den atmosfären griper tag.

 

För övrigt har filmen en stjärnspäckad rollista med talanger som levererar starkt. Bra musik, snyggt foto samt mycket drama och intriger. Vi följer en komplex skara grå karaktärer som hamnar i en nedåtgående spiral och successivt förlorar perspektiv på skillnaden mellan gott och ont; något som enligt mig blev oerhört spännande och förebådande att följa. Trots ett relativt långsamt och lågmält tempo satt jag med spänning i väntan på fortsättningen.

 

NIGHTMARE ALLEY är dessutom en film som överraskar. Den följer inte en uttjatad mall som gör det lätt att gissa vad som kommer att hända, utan banar egen väg. Samtidigt slänger Del Toro ut en del förebådande ledtrådar som skapar tillräckligt mycket vetskap för att öka på spänningen ytterligare genom att få tittaren att undra: ”kommer verkligen det där att hända?”.

 

Sist men inte minst är slutet oerhört snyggt. Det cirkulerar konstfullt tillbaka till filmens början och knyter ärligt talat ihop säcken på ett briljant sätt. Jag satt och studsade upp och ner i soffan med händerna för mun för att jag blev så exalterad över hur skickligt sammanvävt alltsammans var. Och det säger en hel del.

 

Summan av kardemumman är att jag rekommenderar NIGHTMARE ALLEY varmt. Det är en stilfull, mörk och härligt komplex psykologisk thriller som utforskar mänsklighetens mörka sida på ett oerhört skickligt sätt. Bravo, del Toro, bravo.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Ridley Scott

Längd: 2 tim 33 min

Åldersgräns: 15 år

Genre: Drama

Skådespelare: Matt Damon, Adam Driver, Jodie Comer, Harriet Walter, Ben Affleck, Alex Lawther, Marton Csokas, Tallulah Haddon.

Releasedatum: 19 januari 2022

Distributör: © 2021 20th Century Studios

 

 

 

 

 

THE LAST DUEL är en annorlunda och gripande riddarfilm. Trots att blodiga strider i stil med KINGDOM OF HEAVEN finns med, är det långt ifrån filmens fokus. Istället kretsar handlingen kring en kvinnlig protagonist, Marguerite, och hennes kamp för att bli trodd för en påstådd våldtäkt. Det är en spännande premiss, inte minst för att vi som tittare gång på gång påminns vad som händer med Marguerite om hon ”bevisas” ljuga.

 

Filmen har en rätt unik struktur, i alla fall för genren. Den är indelad i tre delar, som alla berättar samma händelser som leder upp till klimaxet, fast ur tre olika perspektiv. Först får vi ta del av Jeans (Marguerites man) perspektiv, sedan Jacques (den påstådda våldtäktsmannen) och sedan Marguerite själv. Handlingsparallellerna avbryts precis innan ”den sista duellen”, som titeln hänvisar till, där männen ska slåss för att låta Gud avgöra om Marguerite talat sanning; något som visas efter varje karaktär fått berätta sitt perspektiv på sanningen. Och jag gillar verkligen idén med det här. Det är intressant att se hur karaktärernas perspektiv skiljs åt och att försöka tänka ut hur alltsammans ska sluta. Nackdelen är dock att det blir rätt upprepande. Att se samma händelser tre gånger blir något tröttsamt, trots en del skillnader.

 

För övrigt har filmen snyggt foto, snygga kostymer och många duktiga skådespelare. Den är i längsta laget och är någorlunda seg emellanåt, men det spännande klimaxet kompenserar för mycket. Hade filmen kortats ner någon timme hade den kunnat vara fantastisk.

 

Överlag är THE LAST DUEL definitivt över förväntan. Annorlunda vinkel på riddartiden, unik disposition. Ingen wow-upplevelse men absolut inte heller någon flopp.

 

BETYG: 6/10

Regissör: Craig Gillespie

Längd: 2 tim 14 min

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama

Skådespelare: Emma Stone, Emma Thompson, Joel Fry, Paul Walter Hauser, John McCrea, Emily Beecham, Mark Strong

Releasedatum: 18 augusti 2021

Distributör: ©Disney

 

 

 

 

 

 

 

Live action-filmen CRUELLA agerar prequel till den populära Disney-klassikern PONGO OCH DE 101 DALMATINERNA, och berättar alltså historien kring hur Cruellas uppväxt formade henne.

 

Det är ett svårt projekt att ta sig an. Att använda en så ikonisk karaktär innebär en omöjlighet att göra alla tittare nöjda, eftersom jämförelser med originalet är oundvikligt. Och i skrivandes stund är jag kluven.

 

Å ena sidan tycker jag att CRUELLA är en underhållande film. Snyggt filmad, med bra musik och fantastiska skådespelare. Det är också kul att den inte gör exakt samma grej som originalfilmen, utan går sin egen väg. Jag ångrar inte på något sätt att jag sett den.

 

 

Å andra sidan… den är alldeles för lång. Och ärligt talat trodde jag efter 1h och 40 min att den var på väg att ta slut, trots att det då var mer än en halvtimme kvar. Särskilt utdragen är den första halvan, som har lite för mycket fokus på mode och Cruellas dröm om att bli modeskapare. Det är inte förrän i senare halvan som dramatiken och konspirationerna börjar, vilket är desto roligare att följa.

 

Därtill finns småsaker som jag stör mig på. En hel del sammanträffanden, en låg trovärdighet och troper som snabba personlighetsändringar, stereotypiska skurkar och ombytliga relationer. Sen har jag också lite svårt för detaljer som att Cruella i denna föds med sitt svartvita hår istället för att färga det för att hon är besatt av dalmatiner, samt att hon faktiskt inte är en galen hundmördare här, utan snarare en missförstånd stackare med mommy-issues och lite ilskeproblem. Trots att detta är en prequel har jag svårt att se Emma Stone’s karaktär som samma kvinna som i 101 DALMATINER: den ena är en kallblodig hundnappare och pälsmakare, den andra en modeinriktad överdramatiker.

 

Överlag… det är en bra film. Absolut värd att se. Ärligt, det var en kul upplevelse. Men försök inte hoppla ihop den alltför mycket mer originalfilmen. Personligen föredrar jag live action-filmen från -95 med Gleen Close.

 

BETYG: 6/10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Filmen fortsätter i samma anda som den populära tv-serien, med en narrativ rytm strukturerad i episodiska drag. Med det menar jag att handlingen kan delas upp i sekvenser som var och en har ett eget fokus, likt sidparalleller som alla binds ihop till en tjusig helhet. Tempot är emellertid något högre än vad vi är vana vid, då mycket ska få plats på relativt kort tid. 

 

Budgeten till DOWNTON ABBEY-filmen ser ut att ha varit högre än i tv-serien. Och det säger en hel del, med tanke på hur frikostiga skaparna har varit med sina resurser i det förflutna. Föreställ dig – om möjligt – pråligare kostymer, pampigare musik och mer påkostad scenografi. Det är löjligt snyggt, och detaljerna i varje scen utstrålar kvalité. Det är stilfullt, idylliskt och rent utav förtrollande att se på. 

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Det är fantastiskt att återse dem alla! Den som sticker ut mest är emellertid Maggie Smith, som ser ut att njuta likt en katt en varm sommardag av att vara tillbaka i sin roll som den gamla änkegrevinnan. Hon tar dialogerna i det fyndiga manuset till en helt ny nivå och levererar sina repliker med en komisk tajming som står för merparten av filmens skratt. Kommentarer som ”Sarkasm is the lowest form of wit” och ”I never argue, I explain” kommer att finnas i mitt bakhuvud och roa mig långt efteråt.