FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Yorgos Lanthimos.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Olivia Colman, Rachel Weisz, Emma Stone, Faye Daveney, James Smith, Mark Gatiss, Willem Balby.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

Jag instämmer inte med de hyllande omdömena som har kastats mot The favourite. Kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare”, men faktum är att jag överlag har svårt för Lanthimos filmer. De är för pretentiösa och speglar inte alls min smak när det kommer till underhållning.

 

The favourite är ingenstans en dålig film, men det alltför många saker som jag stör mig på. Otydlig handling, skrikiga karaktärer och irriterande musik är bara några av dem. Visst har filmen några bisarrt komiska scener, men i sin helhet präglas The favourite av dödlig tristess. Den är för lång, för långsam och för underlig. Det känns synd att skriva med tanke på de duktiga skådespelarna och det snygga fotot, men ärligt talat är The favourite en av de tråkigaste filmerna som jag sett hittills i år.

 

Allt som allt är The favourite en film för dig som har uppskattat Lanthimos andra verk, exempelvis The killing of a sacred deer. Dessvärre är den typen av drama inte i min smak.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: George Tillman Jr.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Amandla Stenberg, Regina Hall, Russell Hornsby, Anthony Mackie, Issa Rae, Algee Smith, Sabrina Carpenter, K.J. Apa, Dominique Fishback.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 The hate u give är baserad på succéboken från 2017 med samma namn, skriven av Angie Thomas. Det är en film med flera starka teman, och ett tydligt budskap: hat genererar hat och våld föder våld. Trots allt som mänskligheten har genomlidit genom tiderna, är det ett budskap som än idag är viktigt att förmedla. Och The hate u give gör det bra. Filmen uppmuntrar till reflektion, och vissa scener berör djupt.

 

Helheten hade emellertid potential till att lämna ett större intryck, för trots ett starkt koncept och god grundidé faller filmen kort. Den är lite för lång och lite för ytlig. Jag hade gärna velat att The hate u give gått mer in på djupet vid konflikterna, samt breddat Starrs personlighet genom att ge henne en mer solid bakgrund. Nu är det som vi ser okej, men jag hade blivit mer emotivt påverkad och känslomässigt involverad om The hate u give vågat ta ut svängarna lite mer.

 

Under filmens gång syns flera välkända ansikten på skärmen. Huvudrollen spelas av stjärnskottet Amandla Stenberg, som bland annat synts i filmer som The hunger games och Everything, everything, medan sångerskan Sabrina Carpenter samt Riverdale-hunken K.J. Apa tittar förbi i några mindre roller. De levererar allesammans bra, men i likhet med resten av filmen också något intetsägande.

 

Allt som allt är The hate u give helt okej. Jag gillar det som jag ser, men det faktum att allt hålls på en ”lagom” nivå gör filmen relativt lätt att glömma.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Richard Curtis.

Genre: Drama, komedi, romantik.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Lindsay Duncan, Margot Robbie, Tom Hollander, Joshua McGuire, Vanessa Kirby, Tom Hughes.

Releasedatum: 12 februari 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

About time är extraordinär. Det räcker inte att beskriva den som vacker eller underhållande. About time är den sortens film som frambringar genuin tacksamhet. Den sortens film som känns ärofylld att ta del utav. Den höll mig paralyserad, fastklistrad vid skärmen likt en besatt, och fick mig att känna. Jag skrattade, jag grät, och för första gången på länge kände jag mig… hel.

 

Om du bad mig att beskriva About time med ett ord, skulle jag välja ”mänsklig”. Trots att övermänskliga aspekter som tidsresor är en del av filmen, ger den en ärlig skildring av vad som är viktigt i livet. Den fick mig att reflektera över mina egna relationer, och vilja värdesätta nuet än vad jag gör idag. Den kärleksfulla stämningen fick mig också att känna mig tillfreds inombords. Filmen berör ända in till själen och är ljuvligt sockersöt, utan att någonsin bli så där äckligt sötsliskig. Alltsammans är magnifikt komponerat, och såväl manus och foto, som skådespelare och musik samspelar oerhört väl.

 

About time är en himla fin film. Det är en av få filmer som verkligen fått mig att känna. Den berörde mig djupt, samtidigt som den skänkte mig ett inre lugn. About time har lite av allt: humor, tragedi och moraliska dilemman. Men framför allt kärlek. Det är den sortens film som fick mig att andas ”wow” när eftertexterna började rulla.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Craig Gillespie.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Julianne Nicholson, Paul Walter Hauser, Bobby Cannavale, Bojana Novakovic, Caitlin Carver.

Releasedatum: 23 juli 2018.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

I, Tonya skildrar konståkerskan Tonya Hardings liv, under ett spann på flera decennier. Biografin är delvis berättad i intervjuformat, och jag verkar vara den enda som inte ser filmen som ett mästerverk. Missförstå mig inte: jag tycker att I, Tonya är helt okej. Underhållande, lättsam och småcharmig. Men den grep inte tag i mig, och ärligt talat kan jag inte motivera varför. Jag kan inte skylla på att filmen är långsam, för det händer saker hela tiden. Men jag engagerades inte, och trots några guldklimpar till scener var jag allt som allt rätt uttråkad.

 

 

Det som gör filmen sevärd är Allison Janney, som spelar Tonyas brutala mamma. Janney stjäl showen. Trots att hon ofta är med i scener som skildrar misshandel, svek och vanvård, fick hon mig att skratta otaliga gånger. Hon gör en riktigt stark jäkla insats och definierar termen ”Oscar-material”. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade filmen.

 

Som helhet är I,Tonya helt okej. Smårolig men definitivt överskattad.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Neil Burger.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 2 hr 5 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Bryan Cranston, Kevin Hart, Nicole Kidman, Aja Naomi King, Jahi Di'Allo Winston, Genevieve Angelson, Golshifteh Farahani, Tate Donovan, Julianna Margulies.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

The upside är baserad på den kritikerrosade, franska filmen En oväntad vänskap från 2011. Det är emellertid en nytolkning, vilket innebär att konceptet är detsamma medan utförandet skiljs åt. Originalmanuset följs inte till punkt och pricka, utan frångås emellanåt för att testa på nya vägar.

 

 

The upside har, precis som En oväntad vänskap, en fantastisk energi.  Relationen mellan Phillip och Dell utstrålar sådan härlig energi och livsglädje att jag som tittare blir alldeles varm inombords. Och hur mycket jag än gillar François Cluzet och Omar Sy som spelade huvudrollerna i originalfilmen, kan jag inte undgå att bli minst lika förtjust över Bryan Cranston och Kevin Hart. Särskilt Kevin Hart, faktiskt. Jag har alltid förknippat honom med överdrivna och oseriösa komedier, men här får Hart landa i ett mer komplext sammanhang som ger honom chansen att visa att han kan mer än att bara rabbla upp klyschiga ”one liners”.

 

Om man ska jämföra The upside med En oväntad vänskap, är den största skillnaden genrétillhörigheten. Originalet är ett renodlat drama, medan nytolkningen lutar mer åt att vara en komedi. Det finns förstås både för- och nackdelar med detta, men personligen uppskattade jag förändringen. Jag gillar verkligen humorn i The upside, och att se Dell försöka hantera sin förändrade vardag fick mig att skratta gång på gång. På bekostnad av den ökade andelen komik, har The upside emellertid inte riktigt samma eller emotionella tyngd som En oväntad vänskap. Konflikterna i filmen slätas över mer dramat överskuggas av den lättjefyllda stämningen. Det är som sagt inget som jag störde mig på, men det kan vara bra att ha i åtanke när du själv väljer vilken version du vill se. Min officiella rekommendation är dock att du tittar på båda.

 

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om The upside. Jag fastnade verkligen för karaktärerna och den lättsamma stämningen, och uppskattade den komiska touchen. Om du tyckte om En oväntad vänskap, så borde du absolut se den här också.

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Clint Eastwood.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Clint Eastwood,  Laurence Fishburne, Bradley Cooper, Michael Peña, Taissa Farmiga, Andy Garcia, Dianne West, Jackie Prucha, Alison Eastwood, Robert LaSardo.

Releasedatum: 13 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

The mule är inspirerad av berättelsen om Leo Sharp: en 90-årig kurir åt den mexikanska kartellen, vars senare år skildrades i New York Times-artikeln ”The Sinaloa cartel’s 90-year old drug mule”. Det är en film som både regisseras, produceras och spelas av ingen mindre än westernlegenden Clint Eastwood. Och det märks. Hela filmen andas Eastwood. Från den gråa färgtonen till den lågmälda men tunga atmosfären som numera är typisk för hans filmer. Men inte minst märks det på kvalitén: för när har Eastwood någonsin gjort sin publik besviken? Och The mule är inget undantag. Den är riktigt bra.

 

The mule är en spännande film, som innehåller såväl intriger som fartfyllda jakter. Filmen är emellertid gripande av många fler anledningar än enbart spänning. Den har hjärta och själ, och en sällsynt genuinitet som gör att allt man ser känns som sanning. Dessutom lyckades filmen få mig att både skratta och beröras, och trots några logiska luckor som hade varit bra att täppa igen, är helheten högkvalitativ.

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Clint Eastwood glänser i huvudrollen, och gör en helsikes bra insats. Det märks att han börjar bli gammal, men han låter det inte bli filmens undergång. Med skillnad från många andra äldre skådespelare försöker han inte göra sig lustig eller helt bortse från sin ålder genom att låtsas vara ”hipp och cool”. Istället använder han den till sin fördel, genom att implementera ålderdomens men i sin karaktär och på så sätt bidra med extra djup.

 

Och på tal om huvudkaraktären: Earl är förtjusande. Visst uppvisar han viss nonchalans och visst prioriterar han fel ibland, men jag älskar hur han saknar filter. Han säger precis det han tycker och tänker, oavsett vilka konsekvenser det kan få – vilket försätter honom i en del obekväma situationer. Det är förstås inte alltid för det bästa för han själv, men desto mer underhållande att titta på.

 

Som helhet är The mule en riktigt bra film. Spännande, berörande och med en liten dos humor inblandad i det hela. Jag gillar’t!

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Lisa James-Larsson.

Genre: Drama, romantisk komedi.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissely Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen.

Releasedatum: 29 maj 2013.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

Det är inte bara huvudkaraktären som är ytlig i Ego, utan även dramat som helhet. Filmen saknar någon som helst nivå av komplexitet och osar medelmåttighet. Handlingen och karaktärernas uppbyggnad är alldeles för simpel för att träffa rätt, och den stora avsaknaden av hjärta gjorde att jag inte greps tag. Det vi ser är förutsägbart, klyschigt och inte särskilt övertygande.

 

Det har gått lite mer än en vecka sedan jag såg Ego. Ändå minns jag nästan ingenting, vilket inte är ett gott tecken. Filmen gjorde inget intryck, utan upplevdes av mig som slätstruken och en i mängden. Den står mest och tuggar, utan något av vikt som händer. ”Medioker” är därmed ett relativt generöst betyg.

 

Som helhet är Ego varken originell eller särskilt minnesvärd. Vill du se en bra, svensk film rekommenderar jag istället Sommaren med Göran eller Små citroner gula.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Desiree Akhavan.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Quinn Shepard, Jennifer Ehle, Kerry Butler, Emily Skeggs, Marin Ireland, Steven Hauck.

Releasedatum: 12 december 2018.

Distributör: Njuta films.

 

 

 

The miseducation of Cameron Post baseras på den prisbelönta boken med samma namn av Emily M. Danforth. Det är ett lågmält drama med fokus på den psykologiska manipulering som Cameron och en grupp andra homosexuella får genomlida på lägret God’s Promise.

 

Det här är en film som verkligen hade potential till att bli storslagen. Skådespelarna är duktiga, och jag gillar premissen skarpt. Det är fascinerande att se hur ungdomarna påverkas av konverteringslägret och jag såg hänfört (och förskräckt) hur de successivt började tro på alla lögner. Det är tankeväckande och nästan skrämmande.

 

The miseducation of Cameron Post saknar emellertid emotionell kraft. Filmen hade kunnat göra mer, gå steget längre och få ut mer så mycket mer av sitt budskap än vad den gjorde. Den saknar energi och gjorde mig som tittare aldrig genuint investerad i karaktärerna eller det som de gick igenom. Den är stundtals småtråkig och utnyttjar inte sin fulla kapacitet.

 

 

Som helhet är The miseducation of Cameron Post helt okej, men den hade kunnat vara betydligt bättre. Filmen saknar det där känslomässiga knytnäveslaget i magen, den där bultande klumpen i halsen. Jag såg det som hände, reflekterade över det och ville se mer: men berördes aldrig särskilt djupt.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Alex Garland.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Gina Rodriguez, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny, Tessa Thompson, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Annihilation baseras på första delen i Southern reach-trilogin av Jeff VanderMeer, och överraskade mig stort. Filmen är inte felfri, men lyckades pricka rätt på tillräckligt många punkter för att gripa tag i mig. Bortsett från en originell premiss, är den dessutom både vacker, spännande och fascinerande.

 

Den här filmen har fått både kärlek och hat. Den har blivit hyllad till skyarna och sågad till fotknölarna. Själv står jag lite mittemellan. Jag ser både för- och nackdelar med genomförandet, och har svårt att ta tydlig ställning. Jag gillade filmen, men ändå inte.

 

Låt mig börja med det positiva. Grundidén är fantastisk. Jag gillar att premissen tar en ny, fräsch vändning från den klassiska science fiction-mallen. Att dessutom mycket fokus i början ligger på överlevnad i en främmande miljö fylld med muterade varelser, tilltalade mig enormt. Förövrigt spelas huvudrollerna av en grupp riktigt duktiga kvinnliga skådespelare, och allt ser fruktansvärt bra ut. Miljön i karantänzonen är underlig, hänförande vacker och fridfull. Samtidigt bidrar den med en abstrakt och smått obehaglig känsla, vilket i kontrast till det fagra inger en bitterljuv förnimmelse som jag gillar skarpt.

 

 

Det är främst framåt slutet som jag började förlora intresse. Tempot är långsamt genom hela filmen, men det är inte förrän den sista halvtimmen är nådd som det blir påtagligt. Därtill blir filmen allt tramsigare, och trovärdigheten förloras helt under de otillfredsställande sista minuterna. Med tanke på hur filmen började, hade jag väntat mig en stor klimax. Istället möttes jag av en alltför magisk förklaring som snarare förstörde än stärkte filmen.

 

Som helhet är Annihilation i min mening bra, men inte enastående. Filmen har både styrkor och svagheter, och lämpade mig både imponerad och besviken på samma gång. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Fede Alvarez.

Genre: Thriller, drama.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Claire Foy, Sverrir Gudnason, LaKeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Beau Gadsdon, Stephen Merchant.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

För femte gången får vi se protagonisten Lisbeth Salander på vita duken. Tidigare har rollen spelats av svenska Noomi Rapace och amerikanska Rooney Mara. Nu är det istället brittiska stjärnan Claire Foy som tilldelats att föra facklan vidare. Men var hon verkligen rätt val för rollen? Jag tycker inte det. All ära till Foy och hennes prestation i First man och The crown, men det här var inte roll för henne. Hon känns inte alls passande. Hon är för mjuk, för fager, för ”snäll”. Nästan lite tafatt. Hon övertygar inte i rollen som en tuff, svensk hacker, utan upplevs mest som en wannabe. Det finns inte heller någon kemi till medspelaren Sverrir Gudnason, som tagit över efter Daniel Craig som Mikael. Sen hjälper det förstås inte att karaktärerna redan från början saknar personlighet och är så intetsägande de kan bli, men jag tycker ändå att skådespelarna hade kunnat leverera bättre.

 

The girl in the spider’s web baseras på romanen Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, vilket är den fjärde delen i Millennium-serien som påbörjades av Stieg Larsson. Det är alltså inte en nytolkning av Flickan som lekte med elden, som jag själv trodde. Och det är synd, för Det som inte dödar oss har inte samma intensitet, vilket gör The girl in the spider’s web rätt tråkig. Handlingen är tunn, intrigerna oengagerande och de logiska luckorna många. Det som händer hänger inte alltid ihop och vissa scener blir rörliga. I sin helhet är filmen intetsägande, och inte i närheten lika bra som den ursprungliga, svenska trilogin. Den saknar hjärta, själ och spänning.

 

Allt som allt är The girl in the spider’s web medioker. Den har inget som sticker ut, utan känns som en väldigt typisk, modern thriller. Jag lär inte titta på denna igen, utan ser mycket hellre om Millennium-trilogin.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Wash Westmoreland.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kiera Knightley, Fiona Shaw, Dominic West, Robert Pugh, Sloan Thompson, Arabella Weir.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

 

Colette är en biografi om en av Frankrikes mest berömda kvinnor, som pressades att skriva under sin makes namn innan hon lyckades bryta sig loss och ta författarskapet i egna händer. Det är en intressant premiss för en film, som dessvärre fungerar bättre på pappret än i verkligheten.

 

 

När det kommer till Colette, finns mycket att tycka om. Colette som person är oerhört lätt att fastna för och inspireras av. Rättfram, viljestark och vågad, utan något behov av att stödjas av en man. Hon klarar sig på egen hand och har inga problem med att bryta normer. Det är min typ av kvinna det. Och Kiera Knightley spelar henne riktigt bra. Hon verkar ha fastnat för kostymdraman: det är i princip det enda man ser henne i nu för tiden. Men det är ett genomtänkt val. Colette bevisar att det är Knightleys genre. Hon levererar en minnesvärd prestation och ser ut att trivas som fisken i vattnet.

 

Mitt problem med Colette är emellertid tempot. Filmen är långsam och blir helt enkelt långrandig att se på. Det är riktigt synd, för det som sker är riktigt bra. Det sker bara för lite, vilket gör att Colette inte utmärker sig så mycket som den hade kunnat göra.

 

På grund av det lite utdragna upplägget, kan jag inte se Colette som mer än okej. Det finns oerhört mycket att tycka om, men allt hamnar i skymundan för ett allt mer falnande intresse orsakat av tempot.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Damien Chazelle.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 21 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Patrick Fugit, Christopher Abbott, Ciarán Hinds, Olivia Hamilton, Pablo Schreiber.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

First man baseras på den levnadsbeskrivningen First man: the life of Neil A. Armstrong av professor James R. Hansen. Det är en film med potential: premissen är intressant och många duktiga skådespelare samverkar. I slutändan blir det emellertid en flopp.

 

 

Det känns hemskt att skriva, men Neil Armstrong levde inte ett särskilt intressant liv. Faktum är att jag var nära att somna flera gånger till filmen. Det händer ingenting. Utöver att Armstrong som person är förvånansvärt intetsägande, är filmen också alldeles för lång. Och som du förstår är kombinationen mellan ett händelselöst manus och en utdragen speltid inte den mest framgångsrika. Scenerna segar sig framåt. Och hur mycket jag än ville tycka om den, kunde jag inte undgå att uppleva First man som riktigt tråkig.

 

Så hur är det med det visuella, som First man har lovordats för? Ärligt talat en besvikelse. Missförstå mig inte: det ser bra ut. Men med tanke på allt beröm som filmen har fått, hade jag förväntat mig mer. First man uppvisar inget spektakulärt: inga vyer som hänför, ingen CGI som imponerar. Istället håller filmen en låg profil och förbigår att göra särskilt stort intryck.

 

Så är First man värd att se? Jag skulle tyvärr inte rekommendera den. Filmen saknar det jag eftertraktar mest: hjärta, själ och något som verkligen griper tag. First man är inte dåligt utförd, men håller sig för slätstruken och neutral. Det kommer inte att dröja många dagar innan jag har glömt bort den helt och hållet.

 

BETYG: 2/10

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Bradley Cooper.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron, Anthony Ramos.

Releasedatum: 4 mars 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

A star is born är den tredje nyinspelningen av originalfilmen med samma namn från 1937. Det är ett drama som hyllats till skyarna och kallats "makalös", "kraftfull", "oöverträffad". Därför kan jag inte undgå att ställa frågan: ”är det något fel på mig?”. Misstolka mig inte. Jag tycker att A star is born är bra. Musiken är trevlig, skådespelarna duktiga och kemin mellan karaktärerna övertygande. Men filmen som helhet är extremt överskattad, och hade inte alls förväntad inverkan på mig.

 

Jag tycker varken att A star is born är särskilt unik eller kärnfull. Det händer inget oväntat och som tittare blir man aldrig överraskad. Istället följer filmen en relativt förutsägbar mall, inte helt olik många andra filmer inom genren. Utöver detta innehåller A star is born en del klyschor, samtidigt som den saknar ett emotivt driv. Nu var jag neutralt inställd till det mesta som hände; jag brydde mig aldrig på ett mer känslomässigt plan.

 

Detta berodde bland annat på att karaktärerna inte tog mig med storm. Det är synd, med tanke på att både Bradley Cooper och Lady Gaga presterar oerhört bra. Problemet är att deras roller inte utvecklas under filmens gång, och att de inte möter tillräckligt med motgångar. Som det är nu adresseras ett flertal konflikter, men ingen av dem utforskas särskilt djupt. Det bidrar till att jag aldrig riktigt berördes. Förövrigt tycker jag att filmen som helhet var för lång och utdragen. Den hade lätt kunnat klippas ner en halvtimme utan att essensen försvunnit.

 

Som helhet anser jag att A star is born är en bra och sevärd film. Den förtjänar emellertid inte all hajp. Jag ser inte det mästerverk som andra verkar se, och hade förväntat mig att känna betydligt mer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Baltasar Kormákur.

Genre: Drama, äventyr.

Längd:1 hr 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Shailene Woodley, Sam Claflin, Jeffrey Thomas, Elizabeth Hawthorne, Grace Palmer.

Releasedatum: 29 oktober 2018.

 

 

 

 

 

 

Adrift baseras på en sann historia som utspelades 1983, där Tami och Richard seglade under en av de värsta orkanerna genom tiderna. Filmen skildrar två paralleller, och växlar frekvent mellan att visa hur paret träffades och lärde känna varandra, samt skildra deras kamp för överlevnad efter orkanens destruktiva framfart.

 

 

I’m a sucka’ for survival stories. När det kommer till dramatiska överlevnadsfilmer är jag som en nattfjäril som lockas till elden. Och Adrift gjorde mig inte besviken. Filmen är lite stillsam, men den lågmälda stilen sätter en behaglig och lite intim ton, som verkligen tilltalade mig. I kombination med det smått skrämmande konceptet blir det en väldigt intagande upplevelse. Därtill är fotot magiskt, effekterna riktigt snygga och skådespelarna gör guld ifrån sig. Shailene Woodley briljerar. Hennes insats är övertygande och griper tag… det är en sådan prestation som man helt enkelt minns. 

 

Det känns dock som att något saknas, och det är svårt att sätta fingret på vad. Eftersom Adrift är verklighetsbaserad känns det oerhört fel att säga att handlingen är uttjatad, men det är lite så jag känner. Adrift innehåller inga chockerande vändningar, utan är en väldigt klassisk ”vår-båt-gick-sönder-så-nu-måste-vi-överleva-mitt-ute-i-havet”-historia. Och det är inget fel med det, men bristen på originalitet tar udden av kraftfullheten.

 

 

Allt som allt är Adrift en bra film. Den är lågmäld och lätt att ta till sig, men icke desto mindre gripande och väldigt spännande att ta del utav. Woodley levererar starkt, och som tittare är det svårt att inte sitta klistrad vid skärmen från början till slut.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Längd: 8 hr 19 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, fantasy.

Skådespelare: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Caleel Harris, Scott Glenn, Adam Rothenberg, Noel Fisher, Ann Cusack, Terry O'Quinn.

Releasedatum: 4 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

De första avsnitten av Castle rock är briljanta. Jag var så himla imponerad, och övertygad om att Castle rock skulle landa på platsen som en av årets bästa serier. Säsongen baseras på ett hopplock av berättelser av skräckboksförfattaren Stephen King, och var precis så brutal och mystisk som jag önskat mig. Den suggestiva stämningen tillsammans med den gåtfulla premissen höll mig bokstavligen klistrad till skärmen. Och alltsammans var så där lagom kusligt: ängsligt utan att bli läskigt.

 

Men trots att säsongen började fantastiskt, märkte jag av att mitt intresse successivt började avta. För varje avsnitt som gick blev serien lite sämre. Och när jag väl var inne på den andra halvan av Castle rock, hade mitt engagemang halverats. Även nu, när jag har tittat klart på säsongen, är det oklart varför det blev så. Jag gillar ju intrigerna, skådespelarna och den allmänna känslan som serien sänder ut. Men något saknas: det lilla extra verkligen griper tag; komplexitet hos karaktärerna; mer tempo. Framåt säsongens slut kändes det lite som att avsnitten gick på tomgång. Det gör mig faktiskt rätt ledsen, för jävlar vad jag älskade serien till en början! Men i slutändan kändes alltsammans mest… meh.

 

Allt som allt är den första säsongen av Castle rock bra. Faktum är att de första avsnitten är enastående. Men trots att de senare avsnitten är ojämna, blir serien aldrig dålig. Jag hade bara förväntat mig mer baserat på den starka inledningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Albert Hughes.

Genre: Drama, äventyr.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Marcin Kowalczyk, Jens Hultén, Natassia Malthe, Spencer Bogaert, Mercedes de la Zerda, Leonor Varela, Morgan Freeman.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Alpha är ett äventyrsdrama som inte riktigt når ända fram, trots att filmen gör mycket rätt. Premissen är intressant, speltiden lagom lång och fotot utsökt. Vyerna är gudomligt vackra och den skickliga användningen av solljus, skarpa färger och kontrastrika skuggor är slående. Visserligen ser CGI:n inte alltid trovärdig ut. Det gäller särskilt när animerade djur syns på nära håll, då deras uttryck och kroppshållning upplevs som lite stelare än naturligt. Men i sin helhet är Alpha en av de mest estetiskt tilltalande filmerna som jag har sett på länge.

 

Det som Alpha faller på, är främst känslan av att den riktar sig mot en yngre målgrupp. Det är en harmlös film, som aldrig blir... bestialisk. Därtill är det som sker inte särskilt trovärdigt, skådespelarna har en relativt intetsägande aura och handlingen saknar emotionell kraft och djup. Filmen lunkar framåt i stillsamt tempo och stor fokus ligger på den sockersöta relationen mellan protagonisten Keda och vargen Alpha, utan att vi kommer dem för nära. Alltsammans är helt enkelt väldigt snällt: det blir aldrig alltför våldsamt eller alltför känslofyllt, vilket i min värld ofta karakteriserar filmer för unga tittare. Och det är inget fel med det! Jag skulle bara personligen ha varit mer engagerad om mer komplexitet hade uppvisats.

 

 

Som helhet är Alpha ett mysigt familjeäventyr och ett visuellt stjärnskott. Det är en lättsam film, vars stil påminner lite om Ronja Rövardotter och Djungelboken. Om du planerar att samla ihop en skara äldre barn för en filmkväll, är Alpha en film som kommer att underhålla merparten av gänget.

 

BETYG: 5/10.

FAKTA

Regissör: Spike Lee.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: John David Washington, Jasper Pääkkönen, Isiah Whitlock Jr, Robert John Burke, Brian Tarantina, Adam Driver, Laura Harrier, Alec Baldwin, Ken Garito.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BlacKkKlansman baseras på verkliga händelser som ägde rum i 1970-talets Colorado. Det är en ärlig, mörk komedi med tydligt syfte: att göra intryck och få tittaren att tänka efter. Och o’boy, fick den mig att tänka. Den satiriska tonen, tydliga grunden av allvar och det starka budskapet berörde mig starkt. Extra kraftfullt blir det när filmen jämför dagens USA mot 70-talets segregation, och får tittaren att inse att det faktiskt inte är särskilt stor skillnad. Särskilt inte nu med Trump som president. Utöver allt detta var det dessutom oerhört lätt att charmas av protagonisten och förälska sig i musiken. Så varför blev det ingen fullpoängare?

 

 

En del av mig hade svårt för filmen. BlacKkKlansman har en rätt annorlunda ton, som inte riktigt var up my alley. Jag hade personligen velat ha lite mer finess, och upplever det nuvarande upplägget som smått rörigt. Något annat som jag reagerade på var att det finns många spännande konflikter, men att inte någon av dem når ett särskilt tillfredsställande klimax. Varje gång som något går fel, löses det relativt enkelt, vilket till slut blir slätstruket att se på. Därtill är filmen lite för lång, lite för klyschig och lite för predikande för att jag helhjärtat skulle underhållas.

 

 

BlacKkKlansman var i sin helhet över förväntan. Det är en välgjord film. Sevärd. Det är egentligen allt som finns att säga.