FAKTA

Regissör: Taika Waititi.

Genre: Komedi, drama.

Längd: 1 tim 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Taika Waititi, Rebel Wilson, Stephen Merchant, Alfie Allen, Scarlett Johansson, Sam Rockwell.

Nyckelord: Andra världskriget, Hitler, satir.

Releasedatum: 1 juni 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

Jag var väldigt tveksamt inställt till JOJO RABBIT innan jag såg den. Gränsen mellan att vara rolig och förolämpande är hårfin, och En komedi om andra världskriget kan lätt bli osmaklig och alldeles för politiskt inkorrekt. Men vet du vad? Jag älskade den!

 

 

Det här är en väldigt annorlunda tolkning av andra världskriget, med anti-hat-satiriskt upplägg. MovieZine beskriver filmen som ”Inglorious Basterds för barn”, vilket jag tycker är en oerhört passandra beskrivning. Rappa dialoger, skruvade tyskar och bisarra skämt utmärker filmen, utan att den förlorar sitt allvar. JOJO RABBIT är skrattframkallande rolig och fantastiskt tokig, men ändå historiskt korrekt och berörande. Även när man skrattar som mest finns en känsla av förföljelse och hot i bakgrunden, som balanserar den annars lite barnsliga tonen.

 

Jag är dessutom riktigt imponerad av skådespelarna. Allihopa, faktiskt, men särskilt barnen. Roman Griffin Davis, Archi Yates och Thomasin McKenzie är tre unga skådespelaran som alla utmärker sig stort. Det är svårt att förklara hur fantastiska de är, men flera gånger skrattade jag rätt ut för att de var så absurt duktiga, och sken starkare än solen i sina scener. Men även de vuxna skådespelarna förtjänar en eloge. De som sticker ut mest är Taika Waitiki som excentriska Hitler, Sam Rockwell som en Jack Sparrow-liknande soldat och Rebel Wilson… som är en tysk version av sig själv.

 

JOJO RABBIT är verkligen en fantastisk film. Trots att den följer en aspirerande nazist, är den både rolig, berörande och tankeväckande. Bedårande och hemsk på samma gång. Det är definitivt en film jag vill se igen!

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Alfonso Cuarón.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 14 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Yalitza Aparicio, Marina de Tavira, Diego Cortina Autrey, Carlos Peralta, Marco Graf, Daniela Demesa, Nancy Garcia Garcia, Verónica Garcia.

Nyckelord: Slice of life, 70-tal, svartvitt.

Releasedatum: 4 april 2020.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

ROMA är en oerhört vacker film. Kombinationen mellan det svartvita filtret, de konstnärliga kameravinklarna och det hänförande utnyttjandet av naturligt ljus gör det till en väldigt artistisk film. Även de mest triviala vyerna är förtrollande. Jag upplever emellertid att regissören fokusrerar lite för mycket på just det estetiska. Visst uppskattar jag en vacker film, men det känns som att handlingen hamnar i skymundan och inte blir lika prioriterad. Filmen är stilfull, men inte särskilt underhållande.

 

Det här är en väldigt långsam film. Långsam på ett elegant och smakfullt sätt, men långsam icke desto mindre. Jag blev aldrig uttråkad, men inte heller särskilt investerad. Bara det faktum att filmen inleds genom att filma ett golv i fem minuter, säger en hel del om vad du har att vänta dig. Det känns som att jag inte är tillräckligt med ”finsmakare” för att uppskatta den här typen av verk. För trots att jag uppskattade det jag såg rent utseendemässigt,kände jag mig aldrig engagerad eller intresserad av att se vidare.

 

 

Överlag är jag väldigt neutralt inställd till ROMA. Det är absolut inte en dålig film, men den riktar sig mot en väldigt specifik sorts tittare, som uppskattar lågmälda artistiska verk. Jag behöver inte ha action och fullt ös i varenda film jag ser, men kände att den här filmen var i knappaste laget när det kom till innehåll.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Drama, action, biografi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Scott Adkins, Danny Kwok-Kwan Chan, Vanness Wu, Jim Liu, Kent Cheng, Yue Wu, Ka-nin Ngo, Adrian Wheeler.

Nyckelord: Kung fu, rasism, mobbning.

Releasedatum: 21 april 2020.

Distributör: Well Go USA.

 

 

 

Den här franchisen är sjukt underskattad, och det gör mig oerhört ledsen att veta att de flesta aldrig ens hört talas om den. Jag gillar filmerna så mycket. Stämningen, skådespelarna, musiken. Vacker är bara förnamnet. Och trots att de såväl behandlar svåra ämnen som blir relativt brutal ibland, ser jag det som riktiga må bra-filmer. IP MAN 4: THE FINALE är inget undantag.

 

Det är sorgligt att veta att det nu inte kommer ut fler filmer i IP MAN-franchisen. Det är en av mina mest omtyckta biografiska filmserier. Donnie Yen passar som handen i handsken i rollen som mästare Ip, och hans insats är minst sagt beundransvärd. Därtill är filmen välkoreograferad och spännande, med gripande intriger och musik som ger gåshud. Den har dessutom ett värdefullt budskap om jämlikhet och rättvisa, och provocerar medvetet med skoningslösa karaktärer.

 

Men trots att jag verkligen tycker om IP MAN 4: THE FINALE, måste jag medge att det också är den svagaste delen i franchisen. Detta främst för att den saknar det emotionella djup som jag funnit i de tidigare. Jag har trots allt bölat som ett litet barn fler gånger än jag kan räkna till, till de tidigare filmerna. IP MAN 4: THE FINALE är bra, men mina ögon var torra under hela upplevelsen. Något annat som jag störde mig något på var att amerikanerna byggs upp på ett väldigt karikatyriskt sätt. De har inget djup utan framställs som hänsynslösa monster utan något annat mål i livet än att utrota kineserna och kung fu. Det hade varit mer givande om de givits flerdimensionella personligheter så att jag som tittare kunde sympatisera för dem, trots deras agerande.

 

Överlag utgör IP MAN 4: THE FINALE ett bra avslut på franchisen. Ja, filmen har brister, men jag njöt av upplevelsen och ville direkt se mer när eftertexterna började rulla.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Stephen Spielberg.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Tom Hanks, Stanley Tucci, Catherline Zeta-Jones, Chi McBridge, Diego Luna, Zoe Saldana, Kumar Pallana, Barry Shabaka Henley.

Nyckelord: Isolering, diskriminering, krig.

Releasedatum: 6 april 2005.

Distributör: Paramount.

 

 

 

THE TERMINAL är en varm må bra-film som får mig att känna varenda känsla på känslospektrat. Jag blir lycklig av att se Navorskis välvilja och livsglädje. Jag blir arg, rent utav förbannad, av att se hur han bemöts av nonchalans och illvilja. Jag skrattar åt hans oskuldsfulla oförstånd, och berörs av hans orättvisa situation. Så mycket känslor: såväl skratt som tårar!

 

 

Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. Den lite annorlunda handlingen, de sympatiska karaktärerna och inte minst de många duktiga skådespelarna. Tom Hanks är… wow. Han strålar, och THE TERMINAL kan mycket väl vara en av hans starkare filmprestationer.

 

Men visst finns också sånt som jag kan kritisera. Filmen är något för lång, karaktärerna känns ibland som karikatyrer och Hollywood-klyschorna som hoper sig framåt slutet fick mig att himla stort med ögonen. Men bortser man från detta, är THE TERMINAL en himla fin film. En tankeväckande satir som träffar rakt i hjärtat.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: James Mangold.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 tim 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal, Caitriona Balfe, Josh Lucas, Noah Jupe, Tracy Letts, Remo Girone, Ray McKinnon, JJ Feild.

Nyckelord: Racing, biltillverkning, rivalitet.

Releasedatum: 30 mars 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

LE MANS ’66 gör mig väldigt kluven: jag var tveksamt inställd när jag började titta på filmen, och jag är tveksamt inställd nu.

 

Å ena sidan är jag förvånad över hur pass intressant filmen visade sig vara. Trots att jag inte har något som helst intresse för vare sig bilar eller racing, tyckte jag att LE MANS ’66 var spännande. Detta främst tack vare den härliga vänskapen mellan Ken och Carroll, rivaliteten mellan de båda bilmärkena och de duktiga skådespelarnas imponerande insatser.

 

Samtidigt – och det här säger jag i all välmening – finns inget som kan berättiga en speltid på två och en halv timme! Filmens längd förstör verkligen allt. Det är helt omotiverat. Det händer inte i närheten tillräckligt mycket för att fylla ut tiden, och berättelsen blir oerhört utdragen. Tillsammans med det faktum att LE MANS ’66 följer en rätt uttjatad mall, där allt är som förväntat och inget direkt överraskar, blir resultatet – tyvärr – stunder där man sitter uttråkad.

 

Överlag? Ja, LE MANS ’66 är en helt okej film. Förvånansvärt bra för att vara om racing, men det är himla synd att den är så lång. Jag hade sannolikt förälskat mig, om det inte vore så att jag hann somna.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Releasedatum: 3 februari 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag ser filmatiseringen av DOWNTON ABBEY, och jag kan fortfarande konstatera att det är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: James Gray.

Genre: Science fiction, drama.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga, Donald Sutherland, Kimberly Elise, Liv Tyler, Loren Dean, Donnie Keshawarz, Sean Blakemore, Bobby Nish.

Nyckelord: Rymdäventyr, ensamhet.

Releasedatum: 3 februari 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

Med en spännande premiss, duktiga skådespelare och utsökt kameraarbete hade AD ASTRA all potential till att bli en minnesvärd film. Det är därför det känns extra tungt att medge att jag inte alls gillade den. Jag hatar att använda ordet ”tråkig”, men det är precis vad AD ASTRA är. Riktigt tråkig.

 

 

För det första är tempot väldigt långsamt. Handlingen segar sig framåt utan tydlig riktning, och det tog inte lång tid förrän jag tröttnade på att se Roy flyta omkring planlöst i rymden. Ibland rycker filmen upp sig med några actionsekvenser, men de dör snabbt ut och saknar ordentlig uppföljning, vilket ger en rätt rörig upplevelse. Därtill är karaktärerna extremt underutvecklade, och jag fastnade varken för protagonisten eller hans relation med sin far. Jag kände verkligen ingenting annat än tristess.

 

Överlag är AD ASTRA rätt… ointressant. Filmen lät bra på pappret men när det kom till kritan hade den inte mycket att erbjuda.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Quentin Tarantino.

Genre: Drama, thriller, komedi.

Längd: 2 tim 41 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Julia Butters, Dakota Fanning.

Nyckelord: Kändisliv, 60-tal.

Releasedatum: 27 december 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD är inte en dålig film. Det är emellertid Tarantinos sämsta. Hade det stått vilket annat namn som helst under kategorin ”regissör”, skulle filmen inte alls ha blivit lika väl bemött.

 

 

Men låt oss börja med det positiva. Filmen är snyggt filmad, har bra skådespelare och en trevlig vänskap mellan protagonisterna Rick och Cliff. Den ger en intressant insikt i Hollywoodlivet, och det är kul att se så många referenser till gamla filmer och verkliga händelser. Dessutom är en del scener – särskilt närmare slutet – riktigt spännande.

 

Så vad är egentligen problemet? Well. För det första är filmen för lång. Alldeles för lång. Det känns som att 80 % av filmen består av utfyllnad och sega transportsträckor, och väldigt mycket hade kunnat klippas bort. Sen är den också spretig, som om den inte riktigt kan bestämma sig för vilken genré den tillhör eller vilken parallell den ska fokusera på. Sist men inte minst blir ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD framåt slutet överdriven, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av det absurda jag såg.

 

 

Överlag är ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD rätt ”meh”. Det är en film man glömmer snabbt, och som inte alls är vad jag hade förväntat mig av Tarantino.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Chris Foggin.

Genre: Drama, komedi, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: James Purefoy, Meadow Nobrega, David Hayman, Maggie Steed, Sam Swainsbury, Dave Johns, Daniel Mays, Noel Clarke, Christian Brassington, Vahid Gold.

Nyckelord: Fiskeby, pojkband, artistliv.

Releasedatum: 9 december 2019.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

Jag är förvånad. Jag hade inte förväntat mig att tycka om FISHERMAN’S FRIENDS. Och kan du verkligen klandra mig? En verklighetsbaserad film om ett gäng sjungande gubbar låter inte direkt lockande. Men den överraskar genom att vara en solid må bra-film. Karaktärerna är småcharmiga, miljön gemytlig och relationsbanden riktigt fina. Jag gillade att se en film om ”den enkla vardagen” och tyckte att inslagen med sjömansmusik var lite kul. Överlag var filmen inte alls vad jag förväntat mig, utan mycket bättre.

 

Med det sagt är FISHERMAN’S FRIENDS inte en ny favorit. Mitt främsta problem med filmen är längden. Med en speltid på närmare två timmar töjs handlingen ut för mycket, och det blir lite utdraget. Som resultat kände jag mig inte lika investerad som jag borde ha gjort. Sen är det lite ledsamt att filmen inte utnyttjar hela sin potential. Det mesta görs nämligen halvhjärtat. Humor finns, men det blir aldrig särskilt roligt. Tragedier och konflikter finns där, men jag blir aldrig särskilt berörd. Och den romantiska aspekten känns rent utav överflödig. Med de aspekterna fixade skulle FISHERMAN’S FRIENDS ha kunnat bli riktigt bra.

 

Överlag är FISHERMAN’S FRIENDS helt okej. Rätt bra faktiskt, och överraskande mysig. Jag tror inte att jag kommer att se filmen igen, men är förvånansvärt glad över att ha sett den.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Scott Speer.

Genre: Drama, romantik.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle, Quinn Shephard, Ken Tremblett, Suleka Mathew, Jen Griffin, Tiera Skovbye.

Releasedatum: 6 augusti 2016.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Om du är i din unga tonår och gillar typiska, romantiska high school-draman kommer du säkerligen att tycka om MIDNIGHT SUN. Jag hade emellertid väldigt svårt för filmen. Inte för att den gör något direkt fel, utan för att den håller sig för mycket innanför ramen och aldrig tar några risker. MIDNIGHT SUN är oerhört förutsägbar, med stereotypiska karaktärer och fler klyschor än vad jag kan räkna till. Filmen har ingenting som vi inte har sett förut och allt är så där sliskigt sirapssött.

 

Premissen för MIDNIGHT SUN är intressant, men tyvärr saknar filmen det komplexa utförandet som behövs för att skapa engagemang. Det fanns verkligen inget med filmen som intresserade mig. Kärlek vid första ögonkastet, låg trovärdighet, mediokra skådespelare ogenomtänkt manus och alldeles för perfekta karaktärer. Allt är så där överdrivet varmt och fluffigt; en felfri idévärld där alla får bra liv bara de vill det tillräckligt mycket. Det blir nästan jobbigt att se på, och filmens ansträngda försök att beröra får snarare motsatt effekt: jag kände ingenting.

 

Överlag är MIDNIGHT SUN ett trivialt drama som inte gör ett bestående intryck. Filmen är småmysig att se någon gång, men kommer aldrig att spelas på min TV igen. 

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Robert Budreau.

Genre: Biografi, komedi, drama.

Längd: 1 tim 32 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Bea Santos, Mark Rendall.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

Stockholmssyndromet blev ett begrepp efter Norrmalmstorgs-dramat 1973. Lars plan är att få loss en miljon dollar från Kreditbanken, få ut vännen Gunnar från fängelset och dra iväg i en flyktbil av samma märke som Steve McQueen körde i Bullitt. En av gisslan, den gifta tvåbarnsmamman Bianca, börjar sympatisera med Lars när hon inser att han innerst inne har ett gott hjärta.

 

 

 

STOCKHOLM är en verklighetsbaserad film om hur det första fallet av allmänt kända ”stockholmssyndromet” uppstod. Trots ett kontroversiellt ämne är det en lättsam film, och den fångar snabbt tag i tittarens intresse. Ena halvan av mig älskar verkligen det jag ser. Skådespelarna är fantastiska och trots att en del sekvenser minst sagt är absurda går det inte att neka underhållningsnivån. Att filmen sen utspelas i Sverige under 70-talet, ger den en härligt nostalgisk prägel.

 

Samtidigt känns själva stilen lite oplanerad. Det känns som att STOCKHOLM vill för mycket, och därför har en hand inne i alla kakburkar. Den kan inte riktigt bestämma sig för om den ska vara rolig komedi eller spännande thriller, och som resultat blir den varken eller. Den blir aldrig ”haha”-rolig eller ”shit, jag kissar på mig”-spännande, utan ett mer fisljummet mellanting: en kombination mellan fars, drama och romantisk thriller. Filmen är bra, men hade kunnat bättre om den vetat på vilket ben den skulle stå.

 

Överlag tycker jag om STOCKHOLM. Filmen är välgjord och tveklöst underhållande. Men kommer jag se den igen? Antagligen inte.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Danny Boyle.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Himesh Patel, Lily James, Sophia Di Martino, Ed Sheeran, Kate McKinnon, Ellise Chappell.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

YESTERDAY är en sån där lagom småputtrig romantisk komedi. Med en kreativ premiss, varm humor och ett smått satiriskt budskap är det helt klart en film värd att se. Skådespelarna är duktiga, stämningen mysig och trots att det inte blev några asgarv för min del fick filmen mig att må bra.

 

Det finns emellertid saker som jag stör mig på, och som drar ner YESTERDAY som helhet. För det första är karaktärerna lite för enkla, och jag hade gärna velat se dem utvecklas lite mer för att få publiken att verkligen fastna. För det andra är tempot ibland rätt långsamt, och en del av klyschorna som filmen innehåller är rätt påfrestande. Vissa scener är äckligt glättiga och förutsägbara, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Detta handlar emellertid bara om korta snuttar här och där, och om man tittar på det stora hela så är filmen charmig och härligt annorlunda.

 

Allt som allt är YESTERDAY en harmlös romantisk komedi, med flera sköna hits från The Beatles. Om du behöver en djupsinnig handling och komplexa karaktärer, är det inte en film för dig. Men om du istället är ute efter att se en lättsam och smått komisk hyllning till den klassiska popgruppen, rekommenderar jag YESTERDAY varmt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Dome Karukoski.

Genre: Drama, krig, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicholas Hoult, Lily Collins, Colm Meaney, Harry Gilby, Laura Donnelly, Guillermo Bedward.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

TOLKIEN var inte vad jag hade förväntat mig, och jag måste medge att jag är besviken. Filmen är inte dålig men gjorde inte heller särskilt stort intryck, vilket är himla tråkigt med tanke på att jag älskar såväl Tolkiens fiktiva verk som livshistoria.

 

Filmen känns som en i mängden. Trots att J.R.R. Tolkien levde ett väldigt unikt liv, sticker filmen inte ut från andra biografier. Den känns vinklad för att passa den moderna mallen för biografier, och det gör den såväl förutsägbar som tom. För trots att det är intressant att följa de olika skedena i J.R.R. Tolkiens liv, är min upplevelse att TOLKIEN bara skrapar på ytan och att det finns mycket mer att utforska i författarens liv. En djupdykning i hans vänskapsrelationer, ett mer framträdande förhållande med Edith och en mer komplex analys av hans psykiska ohälsa hade gett filmen det där lilla extra.

 

Det finns emellertid mycket som jag tyckte om med filmen. För det första är filmen fantastiskt snyggt gjord. Fotot är utsökt och effekterna grymma. Jag gillar dessutom hur fantastik-element blandas med verkligheten. Till exempel får vi se Smaug och vyer från Midgård sammanvävt i första världskriget, som ett sätt att betona vad som inspirerat den berömda författaren i skapandet av hans verk. Förövrigt uppskattade jag också den varma stämningen, den lättsamma relationen mellan Tolkien och hans vänner och att vi i eftertexterna får läsa mer om vad som hände sen. Faktum är att det var det som gjorde störst intryck på mig: eftertexterna. De vackra bilderna, den fina musiken och den information som tillhandahålls träffade mig rakt i hjärtat och gjorde mig nästan tårögd. Men samtidigt som jag värderade detta högt, kan jag tycka att det är skevt att eftertexterna var den delen av filmen som berörde mig mest.

 

Överlag är TOLKIEN okej. Den är lite för ytlig och lite för återhållsam för min smak, men en fungerande biografi. Jag är glad över att ha sett den, men kommer inte att titta på den igen. Jag blev däremot väldigt sugen på att läsa om SAGAN OM RINGEN-böckerna.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Daniel Minahan.

Genre: Western, drama.

Längd: 1 tim 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Olyphant, Ian McShane, Molly Parker, Paula Malcomson, W. Earl Brown, Dayton Callie, Kim Dickens, Anna Gunn, Brad Dourif, John Hawkes.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

Ahem. Jag vet inte riktigt hur smart jag var som efterfrågade den här filmen som recensionsexemplar. Jag var lat och kollade inte upp tillräckligt mycket bakgrundsinformation om filmen för att förstå att DEADWOOD: THE MOVIE är en direkt fortsättning på tv-serien, ämnad att avrunda alla lösa trådar likt ett långavsnitt. Visst var jag medveten om att filmen skulle utspela sig efter serien, men jag hade trott att den skulle vara fristående. Det är den inte, och jag hängde inte alls med i det som hände. Därför blir den här recensionen rätt orättvis, och jag kommer inte att betygsätta filmen.

 

Det är en nödvändighet att se tv-serien DEADWOOD innan du ser DEADWOOD: THE MOVIE. I alla fall om du vill få ut något av filmen. Karaktärerna presenteras inte eftersom det är underförstått att vi redan känner dem. De olika handlingsspåren återintroduceras inte eftersom det är förväntat att vi redan vet vad som har hänt. Så om du – precis som jag – inte har sett något av tv-serien, blir det inte särskilt underhållande. Jag fastnade inte över huvudtaget, men det beror som sagt inte på filmens kvalité utan för att den inte sade mig någonting.

 

Det som jag kan säga är att filmen ser väldigt bra ut. Fotot, färgvalen, kostymerna… det hela är riktigt snyggt gjort. Dessutom syns många välbekanta skådespelare i de olika rollerna, vilket jag tycker om. Jag vill tro att jag hade tyckt om DEADWOOD: THE MOVIE om jag hade sett tv-serien, men något sådant går förstås inte att säga med säkerhet.

 

Det här är alltså ett fall där jag – trots att jag har sett filmen – inte kan uttala mig huruvida den är bra eller inte. Från perspektivet av någon som aldrig har sett tv-serien håller den inte måttet, men jag tillhör inte heller den tilltänka målgruppen. Så för säkerhets skull rekommenderar jag att du tittar på DEADWOOD: THE MOVIE och gör en egen bedömning, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.

 

BETYG: –

FAKTA

Regissör: Susan Johnson.

Genre: Romantik, drama.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Janel Parrish, Anna Cathcart, Andrew Bachelor, Trezzo Mahoro, Madeleine Arthur, Emilija Baranac Israel Broussard.

Releasedatum: 17 augusti 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE baseras på boken med samma namn av den amerikanska ungdomsförfattaren Jenny Han, och är den första delen i en blivande trilogi. Som en person som har läst alla böckerna i serien och håller dem varmt om hjärtat, var jag nervös för att se filmen. Det har hänt alltför många gånger en filmatisering floppat och på så sätt förstört ryktet för hela franchisen. Men i det här fallet var oron obefogad: TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är en värdig tolkning av boken.

 

 

Jag var som i ett varmt, rosa, fluffigt töcken under filmens gång. Den var så himla mysig! Karaktärerna är lätta att tycka om, stämningen är hur härlig som helst och kombinationen mellan drama och humor är perfekt balanserad. Jag fastnade för dynamiken mellan medlemmarna i familjen Song-Covey och blev på riktigt bra humör av att följa Lara-Jeans resa. Visst, handlingen är inte särskilt originell men det gör faktiskt ingenting. TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är inte om handlingen, utan om karaktärerna – och de sticker definitivt ut ur mängden.

 

Allt som allt tyckte jag mycket om TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE. Den är helt klart värd att se, och en lovande början på trilogin.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Biopremiär: 13 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Filmatiseringen av DOWNTON ABBEY är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

Filmen fortsätter i samma anda som den populära tv-serien, med en narrativ rytm strukturerad i episodiska drag. Med det menar jag att handlingen kan delas upp i sekvenser som var och en har ett eget fokus, likt sidparalleller som alla binds ihop till en tjusig helhet. Tempot är emellertid något högre än vad vi är vana vid, då mycket ska få plats på relativt kort tid. 

 

Budgeten till DOWNTON ABBEY-filmen ser ut att ha varit högre än i tv-serien. Och det säger en hel del, med tanke på hur frikostiga skaparna har varit med sina resurser i det förflutna. Föreställ dig – om möjligt – pråligare kostymer, pampigare musik och mer påkostad scenografi. Det är löjligt snyggt, och detaljerna i varje scen utstrålar kvalité. Det är stilfullt, idylliskt och rent utav förtrollande att se på. 

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Det är fantastiskt att återse dem alla! Den som sticker ut mest är emellertid Maggie Smith, som ser ut att njuta likt en katt en varm sommardag av att vara tillbaka i sin roll som den gamla änkegrevinnan. Hon tar dialogerna i det fyndiga manuset till en helt ny nivå och levererar sina repliker med en komisk tajming som står för merparten av filmens skratt. Kommentarer som ”Sarkasm is the lowest form of wit” och ”I never argue, I explain” kommer att finnas i mitt bakhuvud och roa mig långt efteråt.

 

Det här är den typen av film som förtjänar stående ovationer och jubelrop. DOWNTON ABBEY-filmen är förtrollande vacker, stilfull och inte minst underhållande. En perfekt popcorn-rulle att mysa till tillsammans med sina nära och kära. Det finns inte så mycket mer att säga än: "se den".

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Dexter Fletcher.

Genre: Biografi, musikal, drama.
Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Kit Connor.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

ROCKETMAN är biografin om Elton John, som sångaren själv har varit med och producerat. Den skildrar mannens resa från försummad pojke till känd artist, och implementerar såväl hans vanskötsel av föräldrarna, hans kamp med sin sexualitet och hans drogberoende. Det är en svängig och snyggt koreograferad film, med färgsprakande scenografi, glittriga kostymer och fantastiska skådespelare. Om du är ett fan av musikaler och av Elton John, så är denna film ett måste att se.

 

 

ROCKETMAN skiljer sig mycket från förra årets bombsuccé, BOHEMIAN RHAPSODY, i så väl stil som utförande. För det första är det här en mer renodlad musikal. Musiken integreras i handlingen och sjungs av skådespelarna själva i vardagssituationer som kan relatera till innehållet, ungefär som i MAMMA MIA!, snarare än i form av artistiska nummer på scen. Därtill är ROCKETMAN betydligt mer spacad. Där BOHEMIAN RHAPSODY har satsat på trovärdighet och realism, har ROCKETMAN gått sin egen väg med inslag av expressiv fantastik. Det ger ett annorlunda och effektfullt, men stundtals malplacerat, uttryckssätt.

 

I sin helhet tycker jag att ROCKETMAN är bra. Det var inte mitt livs upplevelse, och de något ostiga replikerna fick det ibland att krypa i min kropp. Men skådespelarna – särskilt Taron Egerton – är bra, handlingen intressant och musiken medryckande. Så överlag är jag ändå väldigt nöjd.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: David Yarovesky.

Genre: Rysare, drama.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn, Abraham Clinkscales, Jennifer Holland, Emmie Hunter, Matt Jones, Christian Finlayson.

Releasedatum: 30 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BRIGHTBURN utgår från premissen ”tänk om Stålmannen var ond?”, vilket är en himla intressant idé. Att följa en antagonist istället för hjälte känns såväl nytänkande som spännande. Filmen gör det dessutom rätt bra. Handlingen är mörk och stämningen byggs upp på ett sätt som får det att krypa i kroppen av obehag. Men samtidigt som jag tyckte om BRIGHTBURN och kan tänka mig att se filmen igen, har jag viss kritik att rikta mot den.

 

 

För det första anser jag att huvudpersonens –  Brandons –  förändring sker för plötsligt. Han ställer om från en vänlig pojke till ett monster i princip över natten, vilket känns relativt bisarrt. Jag hade personligen föredragit en mer successiv övergång, allra helst orsakad av yttre faktorer som vi fått ta del av. Något annat som jag gärna hade velat se i BRIGHTBURN är antagonistens motiv. Visst, vi vet att han är ond och vill förinta allt och alla, men jag hade velat veta orsaken till varför.

 

Förövrigt blir jag frustrerad av att personerna i Brandons omgivning, främst hans adoptivmamma Tori, agerar irrationellt. Oavsett vad han gör och hur uppenbart det är att han gjort något hemskt, blir det förbisett. Jag förstår att mamman älskar sin son, men det innebär inte att hon behöver ignorera när han krossar en klasskamrats hand.

 

Överlag tycker jag att BRIGHTBURN är en bra film. Annorlunda och smått skrämmande. Visst utgår filmen i princip enbart från att Brandon ska attackera människor på nya, kreativa sätt snarare än en stark handling, men den är underhållande att se på.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Josie Rourke.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräs: 15 år.

Skådespelare: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Maria Dragus, Thom Petty, Brendan Coyle, Eileen O'Higgins.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

MARY QUEEN OF SCOTS gör mig kluven. Å ena sidan är filmen riktigt snygg. Fotot är utsökt, miljöerna häpnadsväckande och kostymerna hur läckra som helst. Musiken har dessutom en fantastiskt pampig känsla. Därtill är skådespelarna lysande. Margot Robbie, Brendan Coyle… men inte minst Saoirse Ronan. Hon levererar sina repliker med sådan inlevelse att jag fick gåshud i princip varje gång hon sa något. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade det jag såg.

 

 

Det som filmen faller på är mestadels manuset. Handlingen är svag, karaktärerna bleka och jag saknar något som gör att alltsammans drivs framåt. Ibland känns det som att filmen står och trampar på samma ställe, och ibland hoppar scenerna hit och dit vilket gör att MARY QUEEN OF SCOTS känns lite rörig. Dessutom är filmen alldeles för lång. Två timmar är inte nödvändigt för att berätta den historia som skildras, och jag är säker på att jag hade uppskattat innehållet mer om speltiden hade varit en halvtimma kortare.

 

Överlag är MARY QUEEN OF SCOTS okej. Småspännande och välgjord, men aningen innehållslös. Det är den typen av film som är beroende av tittarens humör: perfekt att se vissa dagar, men lite för enkel andra.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Roxann Dawson.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Marcel Ruiz, Chrissy Metz, John Lucas, Topher Grace, Mike Colter, Dennis Haysbert.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

BREAKTHROUGH börjar riktigt bra. Den första halvtimmen är såväl spännande som berörande. Jag fastnade för karaktärerna, sveptes med av den kraftfulla musiken och hänfördes av det vackra fotot. En väldigt lovande start, alltså.

 

Men sen ändrade filmen ton, och tog en vändning som jag inte hade förväntat mig. BREAKTHROUGH går från att vara ett berörande drama om familj och utanförskap, till att få ett stort religiöst fokus. För stort religiöst fokus. Jag ber om ursäkt om jag förolämpar dig som läser detta. Om du är kristen och får styrka av din tro, så är jag glad för din skull. Men jag är ateist, och ur mitt perspektiv blev allt prat om Gud, alla böner och de många osannolika miraklen i filmen för mycket. Johns snabba återhämtning, stans engagemang och den äckligt sirapssöta kumbaya-känslan förstörde filmens trovärdighet och blev överlag påfrestande predikande. Utöver detta anser jag att filmen är något för lång, då en del scener mest känns som utfyllnad och hade kunnat klippas bort.

 

Allt som allt tycker jag att BREAKTHROUGH är okej. Det är en fin berättelse som är oerhört snyggt filmad och har stor potential, men all religiöst mumbo-jumbo blev lite mycket för min del.

 

BETYG: 5/10