FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 46 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Simon Yam, Lynn Xiong, Hiroyuki Ikeuchi, Ka Tung Lam, Xing Yu.

Releasedatum: 12 november 2009.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Asiatisk film är inte riktigt min genre. HERO, THE EMPRESS… visst är de fina att se på, men de saknar ofta såväl tempo som tydliga handlingar. Det var därför med en skeptisk inställning som jag gav mig in i IP MAN. Men gissa om jag blev förvånad!

 

Faktum är att jag älskade IP MAN. För det första är den förankrad i verkligheten. Det är nämligen första delen av fyra i en biografisk filmserie som följer mannen som tränade bland annat Bruce Lee. Och vetskapen om att det som hände faktiskt har ägt rum, gjorde alltsammans riktigt, riktigt intressant.

 

För det andra så lyckades filmen verkligen engagera mig. IP MAN har spänning, välkoreograferade actionscener, bra musik och magnifika skådespelare. Filmen är dessutom förvånansvärt berörande, och den fick mig verkligen att känna för karaktärerna. Jag brydde mig genuint om dem, och trots allt mörker – blodiga strider, fattigdom och svält – är filmen vacker. Karaktärernas lojalitet och kärlek mot varandra värmer, och det är svårt att inte heja rakt ut på dem när de hamnar i farliga situationer.

 

Som helhet är IP MAN riktigt bra. Den är så mycket mer än bara kung fu och slagsmål: den har en stark handling och ännu starkare karaktärer. Jag är själv väldigt förvånad över hur mycket jag gillade den, och ser mycket fram emot att se resten av filmerna i kvartetten.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Nadine Labaki.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Zain Al Rafeea, Yordanos Shiferaw, Boluwatife Treasure Bankole, Kawsar Al Haddad, Fadi Yousef.

Releasedatum: 22 juli 2019.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

Kapernaum är inte ett drama som passar alla. Om du behöver högt tempo och saker som händer hela tiden för att engageras bör du antagligen leta vidare. Med det sagt: om du inte har problem med mer lågmälda filmer, där handlingen får tid att utvecklas i stillsam takt och där karaktärerna är i fokus, borde du absolut se den. Kapernaum föll mig precis i smaken, och trots att händelserna avlöser varandra i ett långsamt mak, hade jag svårt att slita mig.

 

Det som gör Kapernaum så himla bra, är den emotiva inverkan som filmen har. Den ger en ärlig skildring av barns utsatthet och berör ända in på själen, om den bara får chansen. Det är en mörk och dyster film, som innehåller såväl barnmisshandel som fattigdom. Trots detta är det inte en film utan humor. Det finns en del scener som får det att dra i smilbanden, och fast de inte är många lättar de upp den annars nattsvarta stämningen.

 

För övrigt är jag riktigt imponerad av skådespelarna. Särskilt huvudrollsinnehavaren: Zain Al Rafeea. Trots sin unga ålder, gör han en hjärtskärande och övertygande insats. Utöver detta är Kapernaum vackert filmad och allmänt snyggt ihopsatt, vilket bidrar till att den känns genomtänkt och professionellt gjord.

 

Överlag är Kapernaum en alldeles för underskattad film. Varför pratar alla om Marvel eller den senaste skräckfilmen, när det i själva verket borde vara denna som borde vara på allas läppar?

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Vadim Perelman.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jennifer Connelly, Ben Kingsley, Shohreh Aghdashloo, Kim Dickens, Jonathan Ahdout, Frances Fisher, Ron Eldard.

Releasedatum: 17 november 2004.

Distributör: SF studios.

 

 

 

Det var länge sedan jag berördes så här mycket. Ett hus av sand och dimma är en känslomässig berg- och dalbana, som krävde all min styrka för att hindra tårarna från att komma. ”Tragisk” räcker inte till för att beskriva filmen. Den fick mig att sympatisera med och känna för båda protagonisterna, och slet sedan ut mitt hjärta och krossade det i småbitar.

 

 

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen och uppskatta det som jag såg. Jag skulle inte kalla Ett hus av sand och dimma långsam. Den är snarare lågmäld och försynt. Den stressar inte fram, utan tar tid på sig att bygga upp såväl karaktärer som stämning. Och det var något som jag i slutändan älskade, men som helt enkelt tog tid att vänja mig vid.

 

Förutom handling och atmosfär, är skådespelarna filmens starkaste kort. Ett hus av sand och dimma är oerhört välspelad, och oberoende av roll presterar alla starkt. Mest imponerad är jag över Kingsley, Aghdasloo och Connelly: tre mycket kompetenta skådespelare med sådan stark inlevelse att deras karaktärer känns äkta. De bygger upp riktiga individer, vars komplexa personligheter är mer än bara svart och vitt.  Trots intensiva konflikter och självcentrerade handlingar är det inte svårt att förstå deras motiv och känna sympati för dem, vilket gör det hjärtslitande slutet ännu mer plågsamt.

 

Ett hus av sand och dimma är ett oerhört starkt drama. Spännande, fängslande och inte minst berörande. Den för intressanta reflektioner kring mänskligt beteende och vad som i slutändan är det enda som betyder något.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Peter Farrelly.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese, Maggie Nixon.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Det är inte ofta jag använder ä-ordet, men här är det befogat. Jag älskade Green book. Älskade, älskade, älskade. Jag hade hört nästan enbart bra saker om filmen: ändå levererade den över förväntan. Green book är en biografi som påminner lite om franska En oväntad vänskap. Filmen är på samma sätt karaktärsdriven, och hanterar tuffa ämnen med välintegrerad humor. Den största skillnaden är emellertid att Green book, enligt mig, är lättare att ta till sig.

 

Green book är årets må bra-film. Genom varm humor, lättsam stämning och charmanta karaktärer är det lätt att bli förälskad. Båda protagonisterna har väldigt intressanta utvecklingskurvor, och sättet som deras personligheter kolliderar på är både underhållande och tankeväckande.Skådespelarna är dessutom lysande. Samspelet mellan Mortensen och Ali är felfritt, och deras personkemi är fantastisk. De har en dynamik som verkligen talar till tittaren, och som gör även de mest stillsamma scenerna en fröjd att ta del utav.

 

Som helhet är Green book riktigt bra, kanske till och med årets hittills starkaste drama. Den fick mig att skratta, den gjorde mig berörd och trots en lång speltid blev filmen aldrig tråkig. Om du gillar karaktärsdrivna filmer om vänskap och rasism, är Green book definitivt för dig.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Barry Jenkins.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kiki Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris, Colman Domingo, Ebony Obsidian, Michael Beach, Diego Luna.

Releasedatum: 24 juni 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

IF BEALE STREET COULD TALK måste vara årets hittills vackraste film. En drömlik idyll byggs upp av ett utsökt foto, med effektfulla kontraster och rika miljöer som vibrerar av liv. Alltsammans är enkelt och sparsamt, men samtidigt stilfullt och med en outgrundlig mänsklighet inbäddad i scenerna. Det är som att se poesi personifierad. Allt det vackra förstärks dessutom av den varma kärlekshistorien och den ömma dynamiken mellan medlemmarna i Tishs familj, och hamnar i en behaglig kontrast till den mörkare parallellen om främlingsfientlighet och fördomar.

 

Det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i IF BEALE STREET COULD TALK. Filmen börjar rätt intetsägande, och på grund av utfyllnadsscener och ett långsamt tempo gjorde jag snabbt bedömningen att filmen skulle floppa. Tack och lov hade jag fel, för inom kort ryckte den upp sig och började leverera. Berättelsen i sig är kraftfull och berörande, och jag imponerades av skådespelarnas prestationer. Jag gillar hur de lågmält kunde förmedla en känsla och ett budskap genom kroppsspråk och blickar, snarare än att alltid verbalisera det i ord. Det gav filmen mer styrka. En annan sak som jag tyckte om med filmen, var att inte alla svar levereras på silverfat. Till exempel är slutet öppet för egna tolkningar, vilket jag alltid tyckt är ett spännande koncept så länge det utförs väl. Och det gör det här.

 

Jag har emellertid några klagomål. IF BEALE STREET COULD TALK hade kunnat bli oerhört kraftfull, men det känns som att den hålls tillbaka lite. Den vill skildra en historia om rasism och fördomar, men håller sig från att visa det i form av verkningsfulla scener. Utöver detta är filmen stundtals lite väl predikande, speltiden något för lång och karaktärerna hade mått bra av ytterligare komplexitet.

 

 

Som helhet är IF BEALE STREET COULD TALK bra. Jag gillar den lågmälda tonen, och skönheten i det vackra berättandet. Det är synd att känslorna inte når ända fram, för potential fanns för denna film att bli årets pärla.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Tuva Novotny.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 hr 37 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Pernilla August, Vera Vitali, Peter Haber, Olle Sarri, Malin Levanon, Mahmut Suvakci, Anders Mossling, Lancelot Ncube.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Britt-Marie var här baseras på boken med samma namn av Fredrick Backman, mer känd för En man som heter Ove och Björnstad. Och det är en gedigen film, så där typiskt behagligt svensk – med lugnt tempo, mysig atmosfär och småcharmiga karaktärer. Pernilla August passar som handen i handsken i rollen som pedantiska Britt-Marie och överlag är det en trevlig tittarupplevelse.

 

Men konceptet hade potential till att bli mer än bara ”trevligt”. Bakom ytan gömmer sig en komplexitet som aldrig riktigt visas, och en emotiv kraft som inte träder fram. Britt-Marie var här går på säkra kort, vilket fungerar men hindrar filmen från att göra riktigt intryck. Det skapar också många fler klyschor och ett mer förutsägbart händelseförlopp än om svängarna hade tagits ut mer.

 

Allt som allt är Britt-Marie var här snäll och lättsmält. Det blir lite plattfall med känslorna som filmen vill frambringa, men i sin helhet är det en hygglig, svensk komedi.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Yorgos Lanthimos.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Olivia Colman, Rachel Weisz, Emma Stone, Faye Daveney, James Smith, Mark Gatiss, Willem Balby.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

Jag instämmer inte med de hyllande omdömena som har kastats mot The favourite. Kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare”, men faktum är att jag överlag har svårt för Lanthimos filmer. De är för pretentiösa och speglar inte alls min smak när det kommer till underhållning.

 

The favourite är ingenstans en dålig film, men det alltför många saker som jag stör mig på. Otydlig handling, skrikiga karaktärer och irriterande musik är bara några av dem. Visst har filmen några bisarrt komiska scener, men i sin helhet präglas The favourite av dödlig tristess. Den är för lång, för långsam och för underlig. Det känns synd att skriva med tanke på de duktiga skådespelarna och det snygga fotot, men ärligt talat är The favourite en av de tråkigaste filmerna som jag sett hittills i år.

 

Allt som allt är The favourite en film för dig som har uppskattat Lanthimos andra verk, exempelvis The killing of a sacred deer. Dessvärre är den typen av drama inte i min smak.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Regissör: George Tillman Jr.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Amandla Stenberg, Regina Hall, Russell Hornsby, Anthony Mackie, Issa Rae, Algee Smith, Sabrina Carpenter, K.J. Apa, Dominique Fishback.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 The hate u give är baserad på succéboken från 2017 med samma namn, skriven av Angie Thomas. Det är en film med flera starka teman, och ett tydligt budskap: hat genererar hat och våld föder våld. Trots allt som mänskligheten har genomlidit genom tiderna, är det ett budskap som än idag är viktigt att förmedla. Och The hate u give gör det bra. Filmen uppmuntrar till reflektion, och vissa scener berör djupt.

 

Helheten hade emellertid potential till att lämna ett större intryck, för trots ett starkt koncept och god grundidé faller filmen kort. Den är lite för lång och lite för ytlig. Jag hade gärna velat att The hate u give gått mer in på djupet vid konflikterna, samt breddat Starrs personlighet genom att ge henne en mer solid bakgrund. Nu är det som vi ser okej, men jag hade blivit mer emotivt påverkad och känslomässigt involverad om The hate u give vågat ta ut svängarna lite mer.

 

Under filmens gång syns flera välkända ansikten på skärmen. Huvudrollen spelas av stjärnskottet Amandla Stenberg, som bland annat synts i filmer som The hunger games och Everything, everything, medan sångerskan Sabrina Carpenter samt Riverdale-hunken K.J. Apa tittar förbi i några mindre roller. De levererar allesammans bra, men i likhet med resten av filmen också något intetsägande.

 

Allt som allt är The hate u give helt okej. Jag gillar det som jag ser, men det faktum att allt hålls på en ”lagom” nivå gör filmen relativt lätt att glömma.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Richard Curtis.

Genre: Drama, komedi, romantik.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Lydia Wilson, Lindsay Duncan, Margot Robbie, Tom Hollander, Joshua McGuire, Vanessa Kirby, Tom Hughes.

Releasedatum: 12 februari 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

About time är extraordinär. Det räcker inte att beskriva den som vacker eller underhållande. About time är den sortens film som frambringar genuin tacksamhet. Den sortens film som känns ärofylld att ta del utav. Den höll mig paralyserad, fastklistrad vid skärmen likt en besatt, och fick mig att känna. Jag skrattade, jag grät, och för första gången på länge kände jag mig… hel.

 

Om du bad mig att beskriva About time med ett ord, skulle jag välja ”mänsklig”. Trots att övermänskliga aspekter som tidsresor är en del av filmen, ger den en ärlig skildring av vad som är viktigt i livet. Den fick mig att reflektera över mina egna relationer, och vilja värdesätta nuet än vad jag gör idag. Den kärleksfulla stämningen fick mig också att känna mig tillfreds inombords. Filmen berör ända in till själen och är ljuvligt sockersöt, utan att någonsin bli så där äckligt sötsliskig. Alltsammans är magnifikt komponerat, och såväl manus och foto, som skådespelare och musik samspelar oerhört väl.

 

About time är en himla fin film. Det är en av få filmer som verkligen fått mig att känna. Den berörde mig djupt, samtidigt som den skänkte mig ett inre lugn. About time har lite av allt: humor, tragedi och moraliska dilemman. Men framför allt kärlek. Det är den sortens film som fick mig att andas ”wow” när eftertexterna började rulla.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Craig Gillespie.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Julianne Nicholson, Paul Walter Hauser, Bobby Cannavale, Bojana Novakovic, Caitlin Carver.

Releasedatum: 23 juli 2018.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

I, Tonya skildrar konståkerskan Tonya Hardings liv, under ett spann på flera decennier. Biografin är delvis berättad i intervjuformat, och jag verkar vara den enda som inte ser filmen som ett mästerverk. Missförstå mig inte: jag tycker att I, Tonya är helt okej. Underhållande, lättsam och småcharmig. Men den grep inte tag i mig, och ärligt talat kan jag inte motivera varför. Jag kan inte skylla på att filmen är långsam, för det händer saker hela tiden. Men jag engagerades inte, och trots några guldklimpar till scener var jag allt som allt rätt uttråkad.

 

 

Det som gör filmen sevärd är Allison Janney, som spelar Tonyas brutala mamma. Janney stjäl showen. Trots att hon ofta är med i scener som skildrar misshandel, svek och vanvård, fick hon mig att skratta otaliga gånger. Hon gör en riktigt stark jäkla insats och definierar termen ”Oscar-material”. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade filmen.

 

Som helhet är I,Tonya helt okej. Smårolig men definitivt överskattad.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Neil Burger.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 2 hr 5 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Bryan Cranston, Kevin Hart, Nicole Kidman, Aja Naomi King, Jahi Di'Allo Winston, Genevieve Angelson, Golshifteh Farahani, Tate Donovan, Julianna Margulies.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

The upside är baserad på den kritikerrosade, franska filmen En oväntad vänskap från 2011. Det är emellertid en nytolkning, vilket innebär att konceptet är detsamma medan utförandet skiljs åt. Originalmanuset följs inte till punkt och pricka, utan frångås emellanåt för att testa på nya vägar.

 

 

The upside har, precis som En oväntad vänskap, en fantastisk energi.  Relationen mellan Phillip och Dell utstrålar sådan härlig energi och livsglädje att jag som tittare blir alldeles varm inombords. Och hur mycket jag än gillar François Cluzet och Omar Sy som spelade huvudrollerna i originalfilmen, kan jag inte undgå att bli minst lika förtjust över Bryan Cranston och Kevin Hart. Särskilt Kevin Hart, faktiskt. Jag har alltid förknippat honom med överdrivna och oseriösa komedier, men här får Hart landa i ett mer komplext sammanhang som ger honom chansen att visa att han kan mer än att bara rabbla upp klyschiga ”one liners”.

 

Om man ska jämföra The upside med En oväntad vänskap, är den största skillnaden genrétillhörigheten. Originalet är ett renodlat drama, medan nytolkningen lutar mer åt att vara en komedi. Det finns förstås både för- och nackdelar med detta, men personligen uppskattade jag förändringen. Jag gillar verkligen humorn i The upside, och att se Dell försöka hantera sin förändrade vardag fick mig att skratta gång på gång. På bekostnad av den ökade andelen komik, har The upside emellertid inte riktigt samma eller emotionella tyngd som En oväntad vänskap. Konflikterna i filmen slätas över mer dramat överskuggas av den lättjefyllda stämningen. Det är som sagt inget som jag störde mig på, men det kan vara bra att ha i åtanke när du själv väljer vilken version du vill se. Min officiella rekommendation är dock att du tittar på båda.

 

Som helhet tyckte jag väldigt mycket om The upside. Jag fastnade verkligen för karaktärerna och den lättsamma stämningen, och uppskattade den komiska touchen. Om du tyckte om En oväntad vänskap, så borde du absolut se den här också.

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Clint Eastwood.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Clint Eastwood,  Laurence Fishburne, Bradley Cooper, Michael Peña, Taissa Farmiga, Andy Garcia, Dianne West, Jackie Prucha, Alison Eastwood, Robert LaSardo.

Releasedatum: 13 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

The mule är inspirerad av berättelsen om Leo Sharp: en 90-årig kurir åt den mexikanska kartellen, vars senare år skildrades i New York Times-artikeln ”The Sinaloa cartel’s 90-year old drug mule”. Det är en film som både regisseras, produceras och spelas av ingen mindre än westernlegenden Clint Eastwood. Och det märks. Hela filmen andas Eastwood. Från den gråa färgtonen till den lågmälda men tunga atmosfären som numera är typisk för hans filmer. Men inte minst märks det på kvalitén: för när har Eastwood någonsin gjort sin publik besviken? Och The mule är inget undantag. Den är riktigt bra.

 

The mule är en spännande film, som innehåller såväl intriger som fartfyllda jakter. Filmen är emellertid gripande av många fler anledningar än enbart spänning. Den har hjärta och själ, och en sällsynt genuinitet som gör att allt man ser känns som sanning. Dessutom lyckades filmen få mig att både skratta och beröras, och trots några logiska luckor som hade varit bra att täppa igen, är helheten högkvalitativ.

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Clint Eastwood glänser i huvudrollen, och gör en helsikes bra insats. Det märks att han börjar bli gammal, men han låter det inte bli filmens undergång. Med skillnad från många andra äldre skådespelare försöker han inte göra sig lustig eller helt bortse från sin ålder genom att låtsas vara ”hipp och cool”. Istället använder han den till sin fördel, genom att implementera ålderdomens men i sin karaktär och på så sätt bidra med extra djup.

 

Och på tal om huvudkaraktären: Earl är förtjusande. Visst uppvisar han viss nonchalans och visst prioriterar han fel ibland, men jag älskar hur han saknar filter. Han säger precis det han tycker och tänker, oavsett vilka konsekvenser det kan få – vilket försätter honom i en del obekväma situationer. Det är förstås inte alltid för det bästa för han själv, men desto mer underhållande att titta på.

 

Som helhet är The mule en riktigt bra film. Spännande, berörande och med en liten dos humor inblandad i det hela. Jag gillar’t!

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Lisa James-Larsson.

Genre: Drama, romantisk komedi.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Sissely Kyle, Peter Andersson, Emil Johnsen.

Releasedatum: 29 maj 2013.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

Det är inte bara huvudkaraktären som är ytlig i Ego, utan även dramat som helhet. Filmen saknar någon som helst nivå av komplexitet och osar medelmåttighet. Handlingen och karaktärernas uppbyggnad är alldeles för simpel för att träffa rätt, och den stora avsaknaden av hjärta gjorde att jag inte greps tag. Det vi ser är förutsägbart, klyschigt och inte särskilt övertygande.

 

Det har gått lite mer än en vecka sedan jag såg Ego. Ändå minns jag nästan ingenting, vilket inte är ett gott tecken. Filmen gjorde inget intryck, utan upplevdes av mig som slätstruken och en i mängden. Den står mest och tuggar, utan något av vikt som händer. ”Medioker” är därmed ett relativt generöst betyg.

 

Som helhet är Ego varken originell eller särskilt minnesvärd. Vill du se en bra, svensk film rekommenderar jag istället Sommaren med Göran eller Små citroner gula.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Desiree Akhavan.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Quinn Shepard, Jennifer Ehle, Kerry Butler, Emily Skeggs, Marin Ireland, Steven Hauck.

Releasedatum: 12 december 2018.

Distributör: Njuta films.

 

 

 

The miseducation of Cameron Post baseras på den prisbelönta boken med samma namn av Emily M. Danforth. Det är ett lågmält drama med fokus på den psykologiska manipulering som Cameron och en grupp andra homosexuella får genomlida på lägret God’s Promise.

 

Det här är en film som verkligen hade potential till att bli storslagen. Skådespelarna är duktiga, och jag gillar premissen skarpt. Det är fascinerande att se hur ungdomarna påverkas av konverteringslägret och jag såg hänfört (och förskräckt) hur de successivt började tro på alla lögner. Det är tankeväckande och nästan skrämmande.

 

The miseducation of Cameron Post saknar emellertid emotionell kraft. Filmen hade kunnat göra mer, gå steget längre och få ut mer så mycket mer av sitt budskap än vad den gjorde. Den saknar energi och gjorde mig som tittare aldrig genuint investerad i karaktärerna eller det som de gick igenom. Den är stundtals småtråkig och utnyttjar inte sin fulla kapacitet.

 

 

Som helhet är The miseducation of Cameron Post helt okej, men den hade kunnat vara betydligt bättre. Filmen saknar det där känslomässiga knytnäveslaget i magen, den där bultande klumpen i halsen. Jag såg det som hände, reflekterade över det och ville se mer: men berördes aldrig särskilt djupt.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Alex Garland.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Gina Rodriguez, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny, Tessa Thompson, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Annihilation baseras på första delen i Southern reach-trilogin av Jeff VanderMeer, och överraskade mig stort. Filmen är inte felfri, men lyckades pricka rätt på tillräckligt många punkter för att gripa tag i mig. Bortsett från en originell premiss, är den dessutom både vacker, spännande och fascinerande.

 

Den här filmen har fått både kärlek och hat. Den har blivit hyllad till skyarna och sågad till fotknölarna. Själv står jag lite mittemellan. Jag ser både för- och nackdelar med genomförandet, och har svårt att ta tydlig ställning. Jag gillade filmen, men ändå inte.

 

Låt mig börja med det positiva. Grundidén är fantastisk. Jag gillar att premissen tar en ny, fräsch vändning från den klassiska science fiction-mallen. Att dessutom mycket fokus i början ligger på överlevnad i en främmande miljö fylld med muterade varelser, tilltalade mig enormt. Förövrigt spelas huvudrollerna av en grupp riktigt duktiga kvinnliga skådespelare, och allt ser fruktansvärt bra ut. Miljön i karantänzonen är underlig, hänförande vacker och fridfull. Samtidigt bidrar den med en abstrakt och smått obehaglig känsla, vilket i kontrast till det fagra inger en bitterljuv förnimmelse som jag gillar skarpt.

 

 

Det är främst framåt slutet som jag började förlora intresse. Tempot är långsamt genom hela filmen, men det är inte förrän den sista halvtimmen är nådd som det blir påtagligt. Därtill blir filmen allt tramsigare, och trovärdigheten förloras helt under de otillfredsställande sista minuterna. Med tanke på hur filmen började, hade jag väntat mig en stor klimax. Istället möttes jag av en alltför magisk förklaring som snarare förstörde än stärkte filmen.

 

Som helhet är Annihilation i min mening bra, men inte enastående. Filmen har både styrkor och svagheter, och lämpade mig både imponerad och besviken på samma gång. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Fede Alvarez.

Genre: Thriller, drama.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Claire Foy, Sverrir Gudnason, LaKeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Beau Gadsdon, Stephen Merchant.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

För femte gången får vi se protagonisten Lisbeth Salander på vita duken. Tidigare har rollen spelats av svenska Noomi Rapace och amerikanska Rooney Mara. Nu är det istället brittiska stjärnan Claire Foy som tilldelats att föra facklan vidare. Men var hon verkligen rätt val för rollen? Jag tycker inte det. All ära till Foy och hennes prestation i First man och The crown, men det här var inte roll för henne. Hon känns inte alls passande. Hon är för mjuk, för fager, för ”snäll”. Nästan lite tafatt. Hon övertygar inte i rollen som en tuff, svensk hacker, utan upplevs mest som en wannabe. Det finns inte heller någon kemi till medspelaren Sverrir Gudnason, som tagit över efter Daniel Craig som Mikael. Sen hjälper det förstås inte att karaktärerna redan från början saknar personlighet och är så intetsägande de kan bli, men jag tycker ändå att skådespelarna hade kunnat leverera bättre.

 

The girl in the spider’s web baseras på romanen Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, vilket är den fjärde delen i Millennium-serien som påbörjades av Stieg Larsson. Det är alltså inte en nytolkning av Flickan som lekte med elden, som jag själv trodde. Och det är synd, för Det som inte dödar oss har inte samma intensitet, vilket gör The girl in the spider’s web rätt tråkig. Handlingen är tunn, intrigerna oengagerande och de logiska luckorna många. Det som händer hänger inte alltid ihop och vissa scener blir rörliga. I sin helhet är filmen intetsägande, och inte i närheten lika bra som den ursprungliga, svenska trilogin. Den saknar hjärta, själ och spänning.

 

Allt som allt är The girl in the spider’s web medioker. Den har inget som sticker ut, utan känns som en väldigt typisk, modern thriller. Jag lär inte titta på denna igen, utan ser mycket hellre om Millennium-trilogin.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Wash Westmoreland.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 hr 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Kiera Knightley, Fiona Shaw, Dominic West, Robert Pugh, Sloan Thompson, Arabella Weir.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

 

Colette är en biografi om en av Frankrikes mest berömda kvinnor, som pressades att skriva under sin makes namn innan hon lyckades bryta sig loss och ta författarskapet i egna händer. Det är en intressant premiss för en film, som dessvärre fungerar bättre på pappret än i verkligheten.

 

 

När det kommer till Colette, finns mycket att tycka om. Colette som person är oerhört lätt att fastna för och inspireras av. Rättfram, viljestark och vågad, utan något behov av att stödjas av en man. Hon klarar sig på egen hand och har inga problem med att bryta normer. Det är min typ av kvinna det. Och Kiera Knightley spelar henne riktigt bra. Hon verkar ha fastnat för kostymdraman: det är i princip det enda man ser henne i nu för tiden. Men det är ett genomtänkt val. Colette bevisar att det är Knightleys genre. Hon levererar en minnesvärd prestation och ser ut att trivas som fisken i vattnet.

 

Mitt problem med Colette är emellertid tempot. Filmen är långsam och blir helt enkelt långrandig att se på. Det är riktigt synd, för det som sker är riktigt bra. Det sker bara för lite, vilket gör att Colette inte utmärker sig så mycket som den hade kunnat göra.

 

På grund av det lite utdragna upplägget, kan jag inte se Colette som mer än okej. Det finns oerhört mycket att tycka om, men allt hamnar i skymundan för ett allt mer falnande intresse orsakat av tempot.

 

BETYG: 4,5/10