FAKTA

Regissör: Daniel Minahan.

Genre: Western, drama.

Längd: 1 tim 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Olyphant, Ian McShane, Molly Parker, Paula Malcomson, W. Earl Brown, Dayton Callie, Kim Dickens, Anna Gunn, Brad Dourif, John Hawkes.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

Ahem. Jag vet inte riktigt hur smart jag var som efterfrågade den här filmen som recensionsexemplar. Jag var lat och kollade inte upp tillräckligt mycket bakgrundsinformation om filmen för att förstå att DEADWOOD: THE MOVIE är en direkt fortsättning på tv-serien, ämnad att avrunda alla lösa trådar likt ett långavsnitt. Visst var jag medveten om att filmen skulle utspela sig efter serien, men jag hade trott att den skulle vara fristående. Det är den inte, och jag hängde inte alls med i det som hände. Därför blir den här recensionen rätt orättvis, och jag kommer inte att betygsätta filmen.

 

Det är en nödvändighet att se tv-serien DEADWOOD innan du ser DEADWOOD: THE MOVIE. I alla fall om du vill få ut något av filmen. Karaktärerna presenteras inte eftersom det är underförstått att vi redan känner dem. De olika handlingsspåren återintroduceras inte eftersom det är förväntat att vi redan vet vad som har hänt. Så om du – precis som jag – inte har sett något av tv-serien, blir det inte särskilt underhållande. Jag fastnade inte över huvudtaget, men det beror som sagt inte på filmens kvalité utan för att den inte sade mig någonting.

 

Det som jag kan säga är att filmen ser väldigt bra ut. Fotot, färgvalen, kostymerna… det hela är riktigt snyggt gjort. Dessutom syns många välbekanta skådespelare i de olika rollerna, vilket jag tycker om. Jag vill tro att jag hade tyckt om DEADWOOD: THE MOVIE om jag hade sett tv-serien, men något sådant går förstås inte att säga med säkerhet.

 

Det här är alltså ett fall där jag – trots att jag har sett filmen – inte kan uttala mig huruvida den är bra eller inte. Från perspektivet av någon som aldrig har sett tv-serien håller den inte måttet, men jag tillhör inte heller den tilltänka målgruppen. Så för säkerhets skull rekommenderar jag att du tittar på DEADWOOD: THE MOVIE och gör en egen bedömning, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.

 

BETYG: –

FAKTA

Regissör: Susan Johnson.

Genre: Romantik, drama.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Janel Parrish, Anna Cathcart, Andrew Bachelor, Trezzo Mahoro, Madeleine Arthur, Emilija Baranac Israel Broussard.

Releasedatum: 17 augusti 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE baseras på boken med samma namn av den amerikanska ungdomsförfattaren Jenny Han, och är den första delen i en blivande trilogi. Som en person som har läst alla böckerna i serien och håller dem varmt om hjärtat, var jag nervös för att se filmen. Det har hänt alltför många gånger en filmatisering floppat och på så sätt förstört ryktet för hela franchisen. Men i det här fallet var oron obefogad: TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är en värdig tolkning av boken.

 

 

Jag var som i ett varmt, rosa, fluffigt töcken under filmens gång. Den var så himla mysig! Karaktärerna är lätta att tycka om, stämningen är hur härlig som helst och kombinationen mellan drama och humor är perfekt balanserad. Jag fastnade för dynamiken mellan medlemmarna i familjen Song-Covey och blev på riktigt bra humör av att följa Lara-Jeans resa. Visst, handlingen är inte särskilt originell men det gör faktiskt ingenting. TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är inte om handlingen, utan om karaktärerna – och de sticker definitivt ut ur mängden.

 

Allt som allt tyckte jag mycket om TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE. Den är helt klart värd att se, och en lovande början på trilogin.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Biopremiär: 13 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Filmatiseringen av DOWNTON ABBEY är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

Filmen fortsätter i samma anda som den populära tv-serien, med en narrativ rytm strukturerad i episodiska drag. Med det menar jag att handlingen kan delas upp i sekvenser som var och en har ett eget fokus, likt sidparalleller som alla binds ihop till en tjusig helhet. Tempot är emellertid något högre än vad vi är vana vid, då mycket ska få plats på relativt kort tid. 

 

Budgeten till DOWNTON ABBEY-filmen ser ut att ha varit högre än i tv-serien. Och det säger en hel del, med tanke på hur frikostiga skaparna har varit med sina resurser i det förflutna. Föreställ dig – om möjligt – pråligare kostymer, pampigare musik och mer påkostad scenografi. Det är löjligt snyggt, och detaljerna i varje scen utstrålar kvalité. Det är stilfullt, idylliskt och rent utav förtrollande att se på. 

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Det är fantastiskt att återse dem alla! Den som sticker ut mest är emellertid Maggie Smith, som ser ut att njuta likt en katt en varm sommardag av att vara tillbaka i sin roll som den gamla änkegrevinnan. Hon tar dialogerna i det fyndiga manuset till en helt ny nivå och levererar sina repliker med en komisk tajming som står för merparten av filmens skratt. Kommentarer som ”Sarkasm is the lowest form of wit” och ”I never argue, I explain” kommer att finnas i mitt bakhuvud och roa mig långt efteråt.

 

Det här är den typen av film som förtjänar stående ovationer och jubelrop. DOWNTON ABBEY-filmen är förtrollande vacker, stilfull och inte minst underhållande. En perfekt popcorn-rulle att mysa till tillsammans med sina nära och kära. Det finns inte så mycket mer att säga än: "se den".

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Dexter Fletcher.

Genre: Biografi, musikal, drama.
Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Kit Connor.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

ROCKETMAN är biografin om Elton John, som sångaren själv har varit med och producerat. Den skildrar mannens resa från försummad pojke till känd artist, och implementerar såväl hans vanskötsel av föräldrarna, hans kamp med sin sexualitet och hans drogberoende. Det är en svängig och snyggt koreograferad film, med färgsprakande scenografi, glittriga kostymer och fantastiska skådespelare. Om du är ett fan av musikaler och av Elton John, så är denna film ett måste att se.

 

 

ROCKETMAN skiljer sig mycket från förra årets bombsuccé, BOHEMIAN RHAPSODY, i så väl stil som utförande. För det första är det här en mer renodlad musikal. Musiken integreras i handlingen och sjungs av skådespelarna själva i vardagssituationer som kan relatera till innehållet, ungefär som i MAMMA MIA!, snarare än i form av artistiska nummer på scen. Därtill är ROCKETMAN betydligt mer spacad. Där BOHEMIAN RHAPSODY har satsat på trovärdighet och realism, har ROCKETMAN gått sin egen väg med inslag av expressiv fantastik. Det ger ett annorlunda och effektfullt, men stundtals malplacerat, uttryckssätt.

 

I sin helhet tycker jag att ROCKETMAN är bra. Det var inte mitt livs upplevelse, och de något ostiga replikerna fick det ibland att krypa i min kropp. Men skådespelarna – särskilt Taron Egerton – är bra, handlingen intressant och musiken medryckande. Så överlag är jag ändå väldigt nöjd.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: David Yarovesky.

Genre: Rysare, drama.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn, Abraham Clinkscales, Jennifer Holland, Emmie Hunter, Matt Jones, Christian Finlayson.

Releasedatum: 30 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BRIGHTBURN utgår från premissen ”tänk om Stålmannen var ond?”, vilket är en himla intressant idé. Att följa en antagonist istället för hjälte känns såväl nytänkande som spännande. Filmen gör det dessutom rätt bra. Handlingen är mörk och stämningen byggs upp på ett sätt som får det att krypa i kroppen av obehag. Men samtidigt som jag tyckte om BRIGHTBURN och kan tänka mig att se filmen igen, har jag viss kritik att rikta mot den.

 

 

För det första anser jag att huvudpersonens –  Brandons –  förändring sker för plötsligt. Han ställer om från en vänlig pojke till ett monster i princip över natten, vilket känns relativt bisarrt. Jag hade personligen föredragit en mer successiv övergång, allra helst orsakad av yttre faktorer som vi fått ta del av. Något annat som jag gärna hade velat se i BRIGHTBURN är antagonistens motiv. Visst, vi vet att han är ond och vill förinta allt och alla, men jag hade velat veta orsaken till varför.

 

Förövrigt blir jag frustrerad av att personerna i Brandons omgivning, främst hans adoptivmamma Tori, agerar irrationellt. Oavsett vad han gör och hur uppenbart det är att han gjort något hemskt, blir det förbisett. Jag förstår att mamman älskar sin son, men det innebär inte att hon behöver ignorera när han krossar en klasskamrats hand.

 

Överlag tycker jag att BRIGHTBURN är en bra film. Annorlunda och smått skrämmande. Visst utgår filmen i princip enbart från att Brandon ska attackera människor på nya, kreativa sätt snarare än en stark handling, men den är underhållande att se på.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Josie Rourke.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräs: 15 år.

Skådespelare: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Maria Dragus, Thom Petty, Brendan Coyle, Eileen O'Higgins.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

MARY QUEEN OF SCOTS gör mig kluven. Å ena sidan är filmen riktigt snygg. Fotot är utsökt, miljöerna häpnadsväckande och kostymerna hur läckra som helst. Musiken har dessutom en fantastiskt pampig känsla. Därtill är skådespelarna lysande. Margot Robbie, Brendan Coyle… men inte minst Saoirse Ronan. Hon levererar sina repliker med sådan inlevelse att jag fick gåshud i princip varje gång hon sa något. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade det jag såg.

 

 

Det som filmen faller på är mestadels manuset. Handlingen är svag, karaktärerna bleka och jag saknar något som gör att alltsammans drivs framåt. Ibland känns det som att filmen står och trampar på samma ställe, och ibland hoppar scenerna hit och dit vilket gör att MARY QUEEN OF SCOTS känns lite rörig. Dessutom är filmen alldeles för lång. Två timmar är inte nödvändigt för att berätta den historia som skildras, och jag är säker på att jag hade uppskattat innehållet mer om speltiden hade varit en halvtimma kortare.

 

Överlag är MARY QUEEN OF SCOTS okej. Småspännande och välgjord, men aningen innehållslös. Det är den typen av film som är beroende av tittarens humör: perfekt att se vissa dagar, men lite för enkel andra.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Roxann Dawson.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Marcel Ruiz, Chrissy Metz, John Lucas, Topher Grace, Mike Colter, Dennis Haysbert.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

BREAKTHROUGH börjar riktigt bra. Den första halvtimmen är såväl spännande som berörande. Jag fastnade för karaktärerna, sveptes med av den kraftfulla musiken och hänfördes av det vackra fotot. En väldigt lovande start, alltså.

 

Men sen ändrade filmen ton, och tog en vändning som jag inte hade förväntat mig. BREAKTHROUGH går från att vara ett berörande drama om familj och utanförskap, till att få ett stort religiöst fokus. För stort religiöst fokus. Jag ber om ursäkt om jag förolämpar dig som läser detta. Om du är kristen och får styrka av din tro, så är jag glad för din skull. Men jag är ateist, och ur mitt perspektiv blev allt prat om Gud, alla böner och de många osannolika miraklen i filmen för mycket. Johns snabba återhämtning, stans engagemang och den äckligt sirapssöta kumbaya-känslan förstörde filmens trovärdighet och blev överlag påfrestande predikande. Utöver detta anser jag att filmen är något för lång, då en del scener mest känns som utfyllnad och hade kunnat klippas bort.

 

Allt som allt tycker jag att BREAKTHROUGH är okej. Det är en fin berättelse som är oerhört snyggt filmad och har stor potential, men all religiöst mumbo-jumbo blev lite mycket för min del.

 

BETYG: 5/10

Regissör: David Lowery.

Genre: Komedi, kriminalare, biografi.

Längd: 1 tim 33 min

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Robert Redford, Casey Affleck, Sissy Spacek, Danny Glover, Tom Waits, Tika Sumpter, Ari Elizabeth Johnson.

Releasedatum: 26 augusti 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

THE LAST GENTLEMAN, även kallad THE OLD MAN & THE GUN, utgår från verkliga händelser om en 79 årig rånare som lyckats rymma från fängelset 18 gånger. Det är ett välgjort drama, med en lysande Robert Redford i huvudrollen. Och jag gillade verkligen början. Att följa Forrest och hans unika sätt att råna banker på är minst intressant. Men när kärleksintresset introduceras tappar filmen lite av mitt engagemang.

 

 

Jag hade ärligt talat inget intresse av förhållandet mellan Forrest och Jewel. Jewel är, enligt mig, en väldigt underutvecklad karaktär, och samspelet mellan dem gjorde att filmen kändes utdragen och till och med händelselös. Och det är riktigt synd. För när fokus enbart ligger på Forrest, eller på polisen som jagar honom, är jag fängslad. Om THE LAST GENTLEMAN enbart hade fokuserat på det, skulle jag ha tyckt om filmen mycket mer.

 

Något annat som blev lite frustrerande var emellertid att vi aldrig får lära vad som faktiskt motiverar Forrest. Han genomför rån efter rån, och rymmer från fängelset gång på gång: men vad är det som faktiskt driver honom? Vad är hans mål? Jag vet inte, och det är synd, för jag tror personligen att konceptet hade blivit starkare om vi fått lära oss vad som sporrar honom.

 

 

Som helhet är THE LAST GENTLEMAN en godkänd film. Den har en del guldklimtar till scener, men likväl scener präglade av tristess. Det är en film med potential, men som inte når hela vägen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Lynn Xiong, Jin Zhang, Mike Tyson, Patrick Tam, Karena Ng, Kai-Chung Cheung, Kent Cheng, Ka-Yan Leung.

Releasedatum: 16 december 2015.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Filmerna I IP MAN-franchisen är grovt underskattade. Det är riktigt bra filmer, med välkoreograferad action, spännande handling och fantastiska karaktärer. Fotot är magnifikt, skådespelarna lysande och den känsla som musiken medför är episk. Det faktum att filmerna dessutom baseras på verkliga händelser, gör det hela desto mer spännande. IP MAN 3 är inget undantag. Man sitter som klistrad vid skärmen från början till slut.

 

 

Något som fick mig att andas ut av lättnad var dessutom att koreografin i IP MAN 3 har återgått till samma stil som i första filmen. Jag störde mig väldigt mycket på actionscenerna i tvåan, då den uppenbara användningen av vajrar resulterade i stora språng och alltför perfekta volter. Här är koreografin mer lågmäld och verklighetstrogen, något som gör actionscenerna riktigt imponerande att ta del av.

 

IP MAN 3 är emellertid den film som jag gillar minst i kvartetten. Jag upplevde både handlingen och bovarna som blekare, och saknade lite av den känsla som gjort de andra två delarna så tilltalande. Den varma men ändå hotfulla atmosfären finns inte på samma sätt, vilket får till följd att trean inte gör lika stort intryck. Men att jag gillar denna minst, ska absolut inte misstolkas med att filmen inte är bra. Jag värderar den högt.

 

Som helhet är IP MAN 3 en värdig efterföljare. Inte lika stark som tidigare delar, men fortfarande väl värd att se.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 44 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Xiaoming Huang, Sammo Kam-Bo Hung, Lynn Xiong, Kent Cheng, Darren Shahlavi, Yu-Hang To, Charles Mayer, Ka-nin Ngo.

Releasedatum: 11 mars 2011.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

IP MAN-franchisen är verkligen på tok för underskattad. Jag hade personligen aldrig hört talas om den, innan jag blev ”påtvingad” att se den av min pojkvän. Det är synd, för det är himla bra filmer. Precis som IP MAN är IP MAN 2 såväl underhållande som spännande. Den har snyggt foto, läcker koreografi och en engagerande handling. Man blir genuint intresserad av karaktärernas liv, och det är svårt att inte beröras av filmens skildring av rasism och fattigdom. Därtill är det imponerande hur Wilson Yip – regissören av IP MAN 2 – lyckas omvandla actionscenerna från hjärndöda strider till en uttrycksfull konstform.

 

Med det sagt är IP MAN 2 lite mer svajig än sin föregångare. Bra men inte lika bra, så att säga. Detta främst på grund av två saker. För det första är skurkarna inte lika välutvecklade. De känns relativt stereotypiska, och har inte samma komplexitet som bovarna i första filmen. För det andra är fajterna i IP MAN 2 lite mer överdrivna på grund av en överanvändning av vajrar. I IP MAN var kung fun mer grundad i realism, medan den här är mer uppförstorad och dramatiserad, med stora språng och perfekta volter. Det ser häftigt ut, men tar udden av trovärdigheten.

 

Allt som allt är IP MAN 2 snäppet sämre än sin föregångare, men likväl mycket värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Clint Eastwood.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Angelina Jolie, John Malkovich, Jason Butler Harner, Colm Feore, Gattlin Griffith, Michelle Gunn.

Releasedatum: 13 maj 2009.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

 

Sugen på ett emotionellt knytnäveslag rakt in i magen? Då ska du se CHANGELING. Det är en nytolkad och verklighetsbaserad version av den klassiska berättelsen om bortbytingar som får tittaren att borra in naglarna hårt i sin egen hud. Det är en film som väcker ilska, men inte minst sorg. Sorg för utsatta barn, sorg för drabbade föräldrar och sorg för människans själviskhet. Men trots de många känslorna som filmen rör upp, är den väl värd att se.

 

Det är bortom mitt förstånd varför CHANGELING inte är mer uppmärksammad. Det är ett fantastiskt drama. Ett av de bästa, faktiskt. Handlingen griper tag direkt, och för varje minut som följer ökar spänningen ytterligare. Kostymerna är utsökta, musiken kraftfull och skådespelarna exceptionella. Särskilt Angelina Jolie, som är magisk i rollen som den förtvivlade mamman Christine. Hennes tröstlösa ansiktsuttryck och gälla stämma är för evigt inristad i mitt minne, och det om något är bevis för en verkningsfull insats.

 

Om du bara ska se ett enda drama i år, låt då CHANGELING vara det dramat. Det är sällan en film får en att känna så starka känslor som Clint Eastwood lyckas med här.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 46 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Simon Yam, Lynn Xiong, Hiroyuki Ikeuchi, Ka Tung Lam, Xing Yu.

Releasedatum: 12 november 2009.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Asiatisk film är inte riktigt min genre. HERO, THE EMPRESS… visst är de fina att se på, men de saknar ofta såväl tempo som tydliga handlingar. Det var därför med en skeptisk inställning som jag gav mig in i IP MAN. Men gissa om jag blev förvånad!

 

Faktum är att jag älskade IP MAN. För det första är den förankrad i verkligheten. Det är nämligen första delen av fyra i en biografisk filmserie som följer mannen som tränade bland annat Bruce Lee. Och vetskapen om att det som hände faktiskt har ägt rum, gjorde alltsammans riktigt, riktigt intressant.

 

För det andra så lyckades filmen verkligen engagera mig. IP MAN har spänning, välkoreograferade actionscener, bra musik och magnifika skådespelare. Filmen är dessutom förvånansvärt berörande, och den fick mig verkligen att känna för karaktärerna. Jag brydde mig genuint om dem, och trots allt mörker – blodiga strider, fattigdom och svält – är filmen vacker. Karaktärernas lojalitet och kärlek mot varandra värmer, och det är svårt att inte heja rakt ut på dem när de hamnar i farliga situationer.

 

Som helhet är IP MAN riktigt bra. Den är så mycket mer än bara kung fu och slagsmål: den har en stark handling och ännu starkare karaktärer. Jag är själv väldigt förvånad över hur mycket jag gillade den, och ser mycket fram emot att se resten av filmerna i kvartetten.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Nadine Labaki.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Zain Al Rafeea, Yordanos Shiferaw, Boluwatife Treasure Bankole, Kawsar Al Haddad, Fadi Yousef.

Releasedatum: 22 juli 2019.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

Kapernaum är inte ett drama som passar alla. Om du behöver högt tempo och saker som händer hela tiden för att engageras bör du antagligen leta vidare. Med det sagt: om du inte har problem med mer lågmälda filmer, där handlingen får tid att utvecklas i stillsam takt och där karaktärerna är i fokus, borde du absolut se den. Kapernaum föll mig precis i smaken, och trots att händelserna avlöser varandra i ett långsamt mak, hade jag svårt att slita mig.

 

Det som gör Kapernaum så himla bra, är den emotiva inverkan som filmen har. Den ger en ärlig skildring av barns utsatthet och berör ända in på själen, om den bara får chansen. Det är en mörk och dyster film, som innehåller såväl barnmisshandel som fattigdom. Trots detta är det inte en film utan humor. Det finns en del scener som får det att dra i smilbanden, och fast de inte är många lättar de upp den annars nattsvarta stämningen.

 

För övrigt är jag riktigt imponerad av skådespelarna. Särskilt huvudrollsinnehavaren: Zain Al Rafeea. Trots sin unga ålder, gör han en hjärtskärande och övertygande insats. Utöver detta är Kapernaum vackert filmad och allmänt snyggt ihopsatt, vilket bidrar till att den känns genomtänkt och professionellt gjord.

 

Överlag är Kapernaum en alldeles för underskattad film. Varför pratar alla om Marvel eller den senaste skräckfilmen, när det i själva verket borde vara denna som borde vara på allas läppar?

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Vadim Perelman.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jennifer Connelly, Ben Kingsley, Shohreh Aghdashloo, Kim Dickens, Jonathan Ahdout, Frances Fisher, Ron Eldard.

Releasedatum: 17 november 2004.

Distributör: SF studios.

 

 

 

Det var länge sedan jag berördes så här mycket. Ett hus av sand och dimma är en känslomässig berg- och dalbana, som krävde all min styrka för att hindra tårarna från att komma. ”Tragisk” räcker inte till för att beskriva filmen. Den fick mig att sympatisera med och känna för båda protagonisterna, och slet sedan ut mitt hjärta och krossade det i småbitar.

 

 

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen och uppskatta det som jag såg. Jag skulle inte kalla Ett hus av sand och dimma långsam. Den är snarare lågmäld och försynt. Den stressar inte fram, utan tar tid på sig att bygga upp såväl karaktärer som stämning. Och det var något som jag i slutändan älskade, men som helt enkelt tog tid att vänja mig vid.

 

Förutom handling och atmosfär, är skådespelarna filmens starkaste kort. Ett hus av sand och dimma är oerhört välspelad, och oberoende av roll presterar alla starkt. Mest imponerad är jag över Kingsley, Aghdasloo och Connelly: tre mycket kompetenta skådespelare med sådan stark inlevelse att deras karaktärer känns äkta. De bygger upp riktiga individer, vars komplexa personligheter är mer än bara svart och vitt.  Trots intensiva konflikter och självcentrerade handlingar är det inte svårt att förstå deras motiv och känna sympati för dem, vilket gör det hjärtslitande slutet ännu mer plågsamt.

 

Ett hus av sand och dimma är ett oerhört starkt drama. Spännande, fängslande och inte minst berörande. Den för intressanta reflektioner kring mänskligt beteende och vad som i slutändan är det enda som betyder något.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Peter Farrelly.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese, Maggie Nixon.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Det är inte ofta jag använder ä-ordet, men här är det befogat. Jag älskade Green book. Älskade, älskade, älskade. Jag hade hört nästan enbart bra saker om filmen: ändå levererade den över förväntan. Green book är en biografi som påminner lite om franska En oväntad vänskap. Filmen är på samma sätt karaktärsdriven, och hanterar tuffa ämnen med välintegrerad humor. Den största skillnaden är emellertid att Green book, enligt mig, är lättare att ta till sig.

 

Green book är årets må bra-film. Genom varm humor, lättsam stämning och charmanta karaktärer är det lätt att bli förälskad. Båda protagonisterna har väldigt intressanta utvecklingskurvor, och sättet som deras personligheter kolliderar på är både underhållande och tankeväckande.Skådespelarna är dessutom lysande. Samspelet mellan Mortensen och Ali är felfritt, och deras personkemi är fantastisk. De har en dynamik som verkligen talar till tittaren, och som gör även de mest stillsamma scenerna en fröjd att ta del utav.

 

Som helhet är Green book riktigt bra, kanske till och med årets hittills starkaste drama. Den fick mig att skratta, den gjorde mig berörd och trots en lång speltid blev filmen aldrig tråkig. Om du gillar karaktärsdrivna filmer om vänskap och rasism, är Green book definitivt för dig.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Barry Jenkins.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kiki Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris, Colman Domingo, Ebony Obsidian, Michael Beach, Diego Luna.

Releasedatum: 24 juni 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

IF BEALE STREET COULD TALK måste vara årets hittills vackraste film. En drömlik idyll byggs upp av ett utsökt foto, med effektfulla kontraster och rika miljöer som vibrerar av liv. Alltsammans är enkelt och sparsamt, men samtidigt stilfullt och med en outgrundlig mänsklighet inbäddad i scenerna. Det är som att se poesi personifierad. Allt det vackra förstärks dessutom av den varma kärlekshistorien och den ömma dynamiken mellan medlemmarna i Tishs familj, och hamnar i en behaglig kontrast till den mörkare parallellen om främlingsfientlighet och fördomar.

 

Det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i IF BEALE STREET COULD TALK. Filmen börjar rätt intetsägande, och på grund av utfyllnadsscener och ett långsamt tempo gjorde jag snabbt bedömningen att filmen skulle floppa. Tack och lov hade jag fel, för inom kort ryckte den upp sig och började leverera. Berättelsen i sig är kraftfull och berörande, och jag imponerades av skådespelarnas prestationer. Jag gillar hur de lågmält kunde förmedla en känsla och ett budskap genom kroppsspråk och blickar, snarare än att alltid verbalisera det i ord. Det gav filmen mer styrka. En annan sak som jag tyckte om med filmen, var att inte alla svar levereras på silverfat. Till exempel är slutet öppet för egna tolkningar, vilket jag alltid tyckt är ett spännande koncept så länge det utförs väl. Och det gör det här.

 

Jag har emellertid några klagomål. IF BEALE STREET COULD TALK hade kunnat bli oerhört kraftfull, men det känns som att den hålls tillbaka lite. Den vill skildra en historia om rasism och fördomar, men håller sig från att visa det i form av verkningsfulla scener. Utöver detta är filmen stundtals lite väl predikande, speltiden något för lång och karaktärerna hade mått bra av ytterligare komplexitet.

 

 

Som helhet är IF BEALE STREET COULD TALK bra. Jag gillar den lågmälda tonen, och skönheten i det vackra berättandet. Det är synd att känslorna inte når ända fram, för potential fanns för denna film att bli årets pärla.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Tuva Novotny.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 hr 37 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Pernilla August, Vera Vitali, Peter Haber, Olle Sarri, Malin Levanon, Mahmut Suvakci, Anders Mossling, Lancelot Ncube.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Britt-Marie var här baseras på boken med samma namn av Fredrick Backman, mer känd för En man som heter Ove och Björnstad. Och det är en gedigen film, så där typiskt behagligt svensk – med lugnt tempo, mysig atmosfär och småcharmiga karaktärer. Pernilla August passar som handen i handsken i rollen som pedantiska Britt-Marie och överlag är det en trevlig tittarupplevelse.

 

Men konceptet hade potential till att bli mer än bara ”trevligt”. Bakom ytan gömmer sig en komplexitet som aldrig riktigt visas, och en emotiv kraft som inte träder fram. Britt-Marie var här går på säkra kort, vilket fungerar men hindrar filmen från att göra riktigt intryck. Det skapar också många fler klyschor och ett mer förutsägbart händelseförlopp än om svängarna hade tagits ut mer.

 

Allt som allt är Britt-Marie var här snäll och lättsmält. Det blir lite plattfall med känslorna som filmen vill frambringa, men i sin helhet är det en hygglig, svensk komedi.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Felix Van Groeningen.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Steve Carell, Maura Tierney, Jack Dylan Grazier, Oakley Bull, Christian Convery, Timothée Chalamet, Amy Aquino, Carlton Wilborn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Beautiful boy baseras på en memoar av David och Nic Sheff. Filmen skildrar en drogmissbrukhistoria, som hade kunnat vara väldigt berörande men som inte når ända fram. Konceptet är fängslande, karaktärerna övertygande och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Ändå tyngs Beuatiful boy av en överhängande känsla av att potential går förlorad.

 

Beautiful boy är en bra film. Det finns ingen tvekan om det. Men det finns fyra saker som neutraliserade upplevelsen för mig. Den första är speltiden. Beautiful boy är två timmar lång, och med tanke på hur lite som händer i filmen hade den kunnat kortas ner åtminstone en halvtimme. Dessutom gjorde kombinationen av det långsamma tempot och valet av musik att det redan efter en timme kändes som att filmen var på väg att avslutas. Med andra ord var speltiden inte behövlig.

 

Den andra anledningen till att Beautiful boy inte tog mig med storm var upplägget. Filmen överanvänder temporala klippningar, och den nutida parallellen avbryts ofta av såväl tillbakablickar som tidshopp in i framtiden. Det gör berättelsen hackig, samtidigt som många scener uteblir eftersom främst nyckelscenerna i karaktärernas liv visas. Det leder mig in på den tredje anledningen: mitt emotionella engagemang. På grund av att karaktärernas liv mellan de ”viktiga scenerna” uteblir, lär vi aldrig känna dem utanför missbrukarsituationen. Sonen är redan beroende när vi först träffar honom, och scenerna som inte kopplar an till hans problem har tagits bort. En konsekvens av detta är att karaktärerna blir ensidiga stereotyper, och hur mycket deras känslor än visas på skärm var det sällan jag delade dem. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket.

 

Den fjärde och sista anledningen till att jag inte blev helt fast, var att alltsammans behandlas relativt ytligt. Visst får vi ta del av drogmissbrukets fula sidor, men det känns som att de verkliga konsekvenserna hålls tillbaka. Jag hade velat ha mer fara, fler konflikter och ännu större djup.

 

Trots att det nu framstår som att Beautiful boy bara består av brister, så kan jag ärligt säga att det är en bra film. Den hade emellertid kunnat vara bättre.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10