FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Phil Johnston, Rich Moore.

Genre: Animerat, familj, äventyr.

Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: John C. Reilly, Sarah Silverman, Gal Gadot, Taraji P. Hensson, Jack McBrayer, Jane Lynch, Alan Tudyk, Ed O'Neill, Sean Giambrone, Timothy Simons, Flula Borg.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

Jag är väldigt besviken på Röjar-Ralf kraschar internet. Det är inte en dålig film, men jag hade förväntat mycket mer. Och det är synd, för potentialen finns där. Jag gillar verkligen konceptet och tycker att det är roligt att se karaktärerna hoppa mellan olika spel och appar. Dessutom är animeringarna riktigt snygga, och några av karaktärerna rätt charmiga. Men själva utförandet av filmen hade kunnat vara bättre, och som jag ser det blir Röjar-Ralf kraschar internet en missad chans.

 

Jag hade först och främst önskat en starkare handling. Röjar-Ralf kraschar internet har några roliga scener – exempelvis när alla Disneyprinsessorna samlas – men för det mesta är filmen faktiskt rätt trivial och tråkig. Det mesta har vi sett förut. Filmen innehåller dessutom otaliga klyschor, ett förutsägbart händelseförlopp och rätt barnsliga skämt. Att fokus också ligger på produktplacering snarare än handling är en stor miss.

 

Allt som allt är Röjar-Ralf kraschar internet rätt ”meh”. Filmen är småmysig, men inte mycket mer än så. Den har förhållandevis låg kvalité om man jämför med Disneys andra filmer, och ärligt talat uppskattade jag personligen The emoji movie mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: George Tillman Jr.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Amandla Stenberg, Regina Hall, Russell Hornsby, Anthony Mackie, Issa Rae, Algee Smith, Sabrina Carpenter, K.J. Apa, Dominique Fishback.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 The hate u give är baserad på succéboken från 2017 med samma namn, skriven av Angie Thomas. Det är en film med flera starka teman, och ett tydligt budskap: hat genererar hat och våld föder våld. Trots allt som mänskligheten har genomlidit genom tiderna, är det ett budskap som än idag är viktigt att förmedla. Och The hate u give gör det bra. Filmen uppmuntrar till reflektion, och vissa scener berör djupt.

 

Helheten hade emellertid potential till att lämna ett större intryck, för trots ett starkt koncept och god grundidé faller filmen kort. Den är lite för lång och lite för ytlig. Jag hade gärna velat att The hate u give gått mer in på djupet vid konflikterna, samt breddat Starrs personlighet genom att ge henne en mer solid bakgrund. Nu är det som vi ser okej, men jag hade blivit mer emotivt påverkad och känslomässigt involverad om The hate u give vågat ta ut svängarna lite mer.

 

Under filmens gång syns flera välkända ansikten på skärmen. Huvudrollen spelas av stjärnskottet Amandla Stenberg, som bland annat synts i filmer som The hunger games och Everything, everything, medan sångerskan Sabrina Carpenter samt Riverdale-hunken K.J. Apa tittar förbi i några mindre roller. De levererar allesammans bra, men i likhet med resten av filmen också något intetsägande.

 

Allt som allt är The hate u give helt okej. Jag gillar det som jag ser, men det faktum att allt hålls på en ”lagom” nivå gör filmen relativt lätt att glömma.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 hr 10 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Maryam d'Ado, Jeroen Krabbé, Joe Don Baker, John Rhys-Davies, Art Malik.

Inspelningsår: 1987.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har faktiskt inte sett någon Bond-film tidigare. Jag har emellertid kunnat bilda mig en rätt tydlig bild över franchisens innehåll och vad filmerna går ut på ändå. Det är därför med viss förvåning som jag faktiskt tyckte om The living daylights.

 

The living daylights var över förväntan. Filmen visade sig vara lite mer spännande och lite mer humoristisk än vad jag trott. Jag tyckte att det var roligt med alla bisarra gadgetar, och underhölls av de långa jakterna och fajterna. Visst har The living daylights många klyschor, stereotypiska karaktärer och billiga effekter, men det var sådant som på något sätt ändå bidrog med viss charm. 

 

The living daylights är helt klart en bra film. Lite för lång, kanske, men allt som allt underhållande, småcharmig och sådär ”lagom” spännande.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Travis Knight.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 54 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr, John Cena, Jason Drucker, Pamela Adlon, Stephen Schneider, Ricardo Hoyos, John Ortiz.

Releasedatum: 20 maj 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

Jag är inte förtjust i Transformers. Explosioner, lättklädda kvinnor och krigsrobotar har aldrig varit min grej. Det är därför med stor förvåning som jag medger att jag faktiskt gillade Bumblebee.

 

Bumblebee är en så kallad ”prequel”, som alltså utspelar sig innan de ursprungliga filmerna. Dessutom har Michael Bay lämnat sin post som regissör, och gett facklan vidare till Travis Knight. Det var ett beslut som i min mening verkligen gynnade franchisen. Visst innehåller filmen biljakter och slagsmål typiskt för just Transformers, men det är inte i filmens centrum. Istället har fokus skiftat till karaktärerna, vilket ger Bumblebee större hjärta än någon av de tidigare delarna.

 

Karaktären Bumblebee är fantastisk. Trots att han är helt och hållet gjord i CGI, gör hans expressiva uttryck och barnlika charm det svårt att inte bli förtjust. Han bidrar också med en hel del humor, och hur mycket det än svider att medge att jag roats av en Transformers-film, måste jag erkänna att jag skrattade högt flera gånger. Även Charlie, som spelas av jordnära Hailee Steinfeld, är lätt att fastna för, och tillsammans utgör de en fängslande duo.

 

Bumblebee är en lyckad film. Genom att ta fokus från action och explosioner, lyckas filmen nå ut till en betydligt bredare målgrupp än resterande Transformers-filmer, utan att spänningen på något sätt blir lidande. Trots klyschor och några logiska luckor underhölls jag av filmen, och i min mening är det en av de starkaste delarna i franchisen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Rob Marshall.

Genre: Musikal, komedi, familj.

Längd: 2 hr 10 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Pixie Davies, Nathanael Saleh, Joel Dawson, Julie Walters, Meryl Streep, Colin Firth.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

Mary Poppins returns är, precis som det låter, efterföljare till klassikern från 1964. Det är en film som har pratats om väldigt mycket, och hajpen har varit hög. Men personligen är jag kluven. Ena halvan av mig tyckte om filmen, men den andra… not so much.

 

 

Jag börjar med det positiva. Det främsta som jag tycker om med Mary Poppins returns är glädjen. Det är en sådan livfull film – fylld med sprakande färger, musikalnummer och söta animeringar. Det är vackert och magiskt, och bidrar till en allmänt mysig må bra-film. Att det sedan finns så många bra skådespelare i rollerna – Emily Blunt, Julie Walters, Colin Firth, Meryl Streep med flera – är även det ett stort plus.

 

Ändå är jag besviken. Till viss del för att filmen är rätt långsam, med många utfyllnadsscener som inte bidrar med något av värde. Mary Poppins returns hade inte behövt vara över två timmar lång, och tyvärr orsakade speltiden en del tristess. Sen upplevde jag också berättelsen som något spretig, och musiken blev aldrig särskilt medryckande. Tillsammans med klyschor, ett förutsägbart händelseförlopp och ett något för glättigt manus hade jag svårt att helhjärtat njuta av upplevelsen.

 

 

Mary Poppins returns är en film som jag kan föreställa mig att barn älskar. Den har hjärtat på rätta stället och värmer med sin charm. Som vuxen hade jag dessvärre svårt för både tempo och manus, vilket i slutändan inte gjorde den mer än ”okej” för min del.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman.

Genre: Animerat, komedi, action, science fiction.

Längd: 1 hr 57 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Shameik Moore, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, Chris Pine, Liev Schreiber, Zoë Kravitz, John Mulaney, Nicolas Cage, Kimiko Glenn, Kathryn Hahn.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Har du tittat på de senaste Spider-man-filmerna och blivit besviken? Upplever du att samma mall används om och om igen, utan att något nytänkande läggs till? Jag förstår dig, för precis så har jag också känt. Fram tills nu. Spider-man: Into the spider-verse är en frisk fläkt i franchisen. Den vågar ta steget utanför stereotyperna, och sticker ut i filmhavet likt en ädelsten bland kolbitar. Det är nytt, det är fräscht och det underhåller såväl barn som vuxna.

 

 

Spider-man: Into the spider-verse är animerad i likhet med serietidningar: med skarpt markerade konturer, textrutor och onomatopoeia, alltså utskrivna ljudeffekter. Alltsammans ser faktiskt himla bra ut, och trots att dessa ”specialeffekter” används i princip alla scener blir det aldrig tröttsamt. Snarare tvärt om, ger det en läcker tittarupplevelse.

 

Själva handlingen i Spider-man: Into the spider-verse känns igen från tidigare. En pojke blir biten av en radioaktiv spindel, får superkrafter och behöver rädda världen. En klassiker. Det som emellertid sticker ut är karaktärerna, och det unika med att samla flera versioner av Spider-man i en och samma film. Som följd av en serie händelser i Spider-man: Into the spider-verse, öppnas nämligen en dörr till alternativa universum, vilket kastar in ett gäng olika upplagor av karaktären i samma värld. Det innebär att Peter Parker från originaltrilogin, Peter Parker från The amazing spider-man, Spider-woman, Spider-man noir, japanska Peni Parker och Spider-ham behöver samarbeta för att besegra skurken. Det hela är väldigt kreativt, och medför en hel del referenser som sammanlänkar franchisen på ett snyggt sätt.

 

Som helhet är Spider-man: Into the spider-verse en bra film. Rolig, påhittig och annorlunda. Precis vad Spider-man behövde.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Joachim Hedén.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Peter Magnusson, Karin Lithman, Özz Nûjen, Mathilda von Essen.

Releasedatum: 6 augusti 2014.
Distributör: Sf studios.

 

 

 

 

 

 

 

Det här verkar vara en opopulär åsikt, men jag tycker faktiskt att 10 000 timmar är bra. Inte ”wow”, men bra. Visst ser jag anledningarna bakom alla ljumna omdömen: det förutsägbara händelseförloppet, de tillgjorda vändningarna och den lite överdrivet glättiga atmosfären. Men jag underhölls ändå.

 

 

Svensk film faller sällan mig i smaken. I alla fall inte inom de mer allvarliga genrerna. Men svenska komedier har ofta en hemtrevlig touch som jag verkligen uppskattar. Och den hade 10 000 timmar. Jag gillar värmen. Hjärtat. Att den faktiskt får tittaren att må bra. Sen ser jag också att den är långt ifrån perfekt, men den lättsamma stämningen är tillräckligt för att kompensera för det. Det är den typen av film som är enkel att tycka om, om man inte tar den på för stort allvar.

 

Som helhet tycker jag att 10 000 timmar gör vad den ämnar göra: underhålla. Smårolig och med en klassisk, svensk charm är den lätt att ta sig igenom.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: David Yates.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Alison Sudol, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Carmen Ejogo, Jude Law, Claudia Kim.

Releasedatum: 1 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag ser Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott. Första gången var på bio, för ungefär fem månader sedan. Då blev jag väldigt besviken, men mina förhoppningar var att uppskatta filmen mer nu när jag visste vad jag hade att vänta mig.

 

 

Och till viss del gjorde jag det. Jag kunde lättare bortse från otillräckligheter, och fick upp ögonen för fler saker som jag tyckte om. Däribland skådespelarna, estetiken och en del guldklimpar till scener som fick mig att skratta högt.

 

Hur mycket jag än försöker kan jag emellertid inte undanskjuta sådant som jag tycker att Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott gjort fel. Jag upplever inte alls samma magiska känsla och hjärta som i franchisens andra delar. Handlingen är tunn och rörig, och verkar inte kunna bestämma sig för en stil och ton. En humoristisk parallell om magiska varelser varvas med en mörk berättelse om förslavelse och död. Därtill finns många sidintriger, vilket ger intrycket av en otydlig riktning.

 

Vidare kan jag inte undgå att uppleva Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott som aningen forcerad. Det känns som att filmen försöker för mycket med att packa in otaliga referenser, grandiosa effekter och oväntade vändningar. Ofta får det dock motsatt effekt, och känns ologiskt i förhållande till de andra filmerna i Harry Potter-världen.

 

För övrigt anser jag att filmen har för lite innehåll i förhållande till speltiden. Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott hade inte behövt vara över två timmar. Men men. Överlag är filmen ändå okej. Om du tycker om de andra verken som baseras på J. K. Rowlings berättelser ska du självfallet ta del av denna. Men sänk dina förväntningar för säkerhets skull, för Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott håller inte samma mått som resten.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Chris Sanders, Kirk De Micco.

Genre: Äventyr, animerat.

Längd: 1 hr 35 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Nicholas Cage, Emma Stone, Ryan Reynolds, Catherine Keener, Cloris Leachman, Clark Duke, Chris Sanders, Randy Thom.

Inspelningsår: 2013.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Jag tycker om Croods. Skarpa färger, charmiga karaktärer, coolt koncept: det finns många intryck att ta del och njuta av. Jag gillar särskilt att se alla häftiga miljöer och underliga varelser, och att lära känna familjens värld. Att Croods dessutom bjuder på en hel del humor, skadar förstås inte heller.

 

Samtidigt kan jag inte undgå att anse att filmen är överskattad, främst för att Croods är extremt förutsägbar. Jag kunde verkligen gissa mig till vad varje scen skulle leda till, vilket kändes rätt B. Därtill innehåller Croods många klyschor, och jag upplevde flera av skämten som barnsliga.

 

Som helhet är Croods helt okej. Mysig, men inget spektakulärt.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Tony Scott.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 20 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Denzel Washington, Dakota Fanning, Radha Mitchell, Christopher Walken, Marc Anthony, Giancarlo Giannini, Mickey Rourke.

Releasedatum: 6 april 2005.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot Man on fire: jag både gillar och ogillar filmen på samma gång. Det har gått några dagar sedan jag såg den, och det underliga är att jag enbart minns tre saker om filmen. Bara tre. Dessa är skådespelarna, längden och klippningen.

 

 

Denzel Washington är okej. Han passar bra i rollen som yrkesmördaren John. Samtidigt tycker jag inte att han gör vidare stort intryck. Han sköter sitt jobb, och det är allt. Någon som däremot imponerar är Dakota Fanning. I Man on fire är hon enbart 10 år gammal: ändå stjäl hon strålkastarljuset. Hon är rent utav spektakulär och övertygar med varje replik, min och gest. Ärligt talat är hennes prestation i Man on fire en av de starkaste som jag har sett av ett barn. Beundransvärt.

 

Man on fire har en väldigt intressant och skrämmande premiss, med potential att gripa tag från början till slut. Dessvärre sinkas filmen av ett långsamt tempo och en alldeles för lång speltid. Det känns ärligt talat som att filmen aldrig riktigt kommer igång, och det är inte förrän mer än halva speltiden har gått som handlingen börjar utvecklas. Man on fire hade behövt komprimeras en hel del för att bli riktigt spännande.

 

Det som jag minns mest med Man on fire är emellertid fotot och klippningen. Ugh. Jag gillar det inte alls. Alltsammans är frustrerande hackigt, och korta sekvenser flimrar förbi som ur en berusad persons synvinkel. Jag är fullt medveten om att det är medvetet gjort och ska bidra med ”mer känsla”, men jag stördes bara av det.

 

Jag gillar verkligen grundidén med Man on fire. Det hade verkligen kunna bli en sensationell tittarupplevelse, om filmen bara hade bearbetats mer. Nu får den emellertid nöja sig med det neutrala omdömet ”okej”.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Desiree Akhavan.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Quinn Shepard, Jennifer Ehle, Kerry Butler, Emily Skeggs, Marin Ireland, Steven Hauck.

Releasedatum: 12 december 2018.

Distributör: Njuta films.

 

 

 

The miseducation of Cameron Post baseras på den prisbelönta boken med samma namn av Emily M. Danforth. Det är ett lågmält drama med fokus på den psykologiska manipulering som Cameron och en grupp andra homosexuella får genomlida på lägret God’s Promise.

 

Det här är en film som verkligen hade potential till att bli storslagen. Skådespelarna är duktiga, och jag gillar premissen skarpt. Det är fascinerande att se hur ungdomarna påverkas av konverteringslägret och jag såg hänfört (och förskräckt) hur de successivt började tro på alla lögner. Det är tankeväckande och nästan skrämmande.

 

The miseducation of Cameron Post saknar emellertid emotionell kraft. Filmen hade kunnat göra mer, gå steget längre och få ut mer så mycket mer av sitt budskap än vad den gjorde. Den saknar energi och gjorde mig som tittare aldrig genuint investerad i karaktärerna eller det som de gick igenom. Den är stundtals småtråkig och utnyttjar inte sin fulla kapacitet.

 

 

Som helhet är The miseducation of Cameron Post helt okej, men den hade kunnat vara betydligt bättre. Filmen saknar det där känslomässiga knytnäveslaget i magen, den där bultande klumpen i halsen. Jag såg det som hände, reflekterade över det och ville se mer: men berördes aldrig särskilt djupt.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Alex Garland.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Gina Rodriguez, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny, Tessa Thompson, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Annihilation baseras på första delen i Southern reach-trilogin av Jeff VanderMeer, och överraskade mig stort. Filmen är inte felfri, men lyckades pricka rätt på tillräckligt många punkter för att gripa tag i mig. Bortsett från en originell premiss, är den dessutom både vacker, spännande och fascinerande.

 

Den här filmen har fått både kärlek och hat. Den har blivit hyllad till skyarna och sågad till fotknölarna. Själv står jag lite mittemellan. Jag ser både för- och nackdelar med genomförandet, och har svårt att ta tydlig ställning. Jag gillade filmen, men ändå inte.

 

Låt mig börja med det positiva. Grundidén är fantastisk. Jag gillar att premissen tar en ny, fräsch vändning från den klassiska science fiction-mallen. Att dessutom mycket fokus i början ligger på överlevnad i en främmande miljö fylld med muterade varelser, tilltalade mig enormt. Förövrigt spelas huvudrollerna av en grupp riktigt duktiga kvinnliga skådespelare, och allt ser fruktansvärt bra ut. Miljön i karantänzonen är underlig, hänförande vacker och fridfull. Samtidigt bidrar den med en abstrakt och smått obehaglig känsla, vilket i kontrast till det fagra inger en bitterljuv förnimmelse som jag gillar skarpt.

 

 

Det är främst framåt slutet som jag började förlora intresse. Tempot är långsamt genom hela filmen, men det är inte förrän den sista halvtimmen är nådd som det blir påtagligt. Därtill blir filmen allt tramsigare, och trovärdigheten förloras helt under de otillfredsställande sista minuterna. Med tanke på hur filmen började, hade jag väntat mig en stor klimax. Istället möttes jag av en alltför magisk förklaring som snarare förstörde än stärkte filmen.

 

Som helhet är Annihilation i min mening bra, men inte enastående. Filmen har både styrkor och svagheter, och lämpade mig både imponerad och besviken på samma gång. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Jordan Peele.

Genre: Skräck.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Winston Duke, Elisabeth Moss, Tim Heidecker, Yahya Abdul-Mateen II, Anna Diop, Evan Alex, Shahadi Wright Joseph, Madison Curry.

Biorelease: 22 mars 2019.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan inte undgå att underhållas av Us. Samtidigt som jag hela tiden tänkte ”vad sjutton tittar jag på?”, ville jag veta hur alltsammans skulle sluta. Jag gillar verkligen idén med att en familj jagas av sina dubbelgångare. Det känns kreativt och annorlunda. Däremot känner jag att manuset hade behövt bearbetas mer, för oh boy fanns det brister.

 

 

Handlingen är ärligt talat rätt dum, och förklaringarna till varför saker och ting blev som det blev är ännu dummare. Utöver detta är Us ologisk, klyschig osammanhängande och lite obeslutsam om vilken genre den tillhör. Filmen klassificeras som skräck, men blir aldrig obehaglig. Istället är den rolig, vilket jag ärligt talat inte vet vad jag tycker om. Visst är det kul med humor, men när man är inställd på att se en riktigt ryslig skräckfilm blir det lite antiklimax att mötas av komedi. Vidare var vändningen i filmens slut obehövlig och oerhört förutsägbar. Det påverkade inget som hänt tidigare under filmens gång och tillförde inget av värde.

 

Skådespelarna i Us är riktigt bra. Särskilt Nyong’o, som lever sig in i sina roller till hundra procent. Tyvärr är det inte riktigt tillräckligt för att bestående intryck. Filmen fick mig att småfnissa och den fick mig att vilja veta mer, men den skapade aldrig ett helhjärtat engagemang och när eftertexterna började rulla kunde jag inte undgå att tänka ”vad det här allt?”.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Bradley Cooper.

Genre: Drama.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron, Anthony Ramos.

Releasedatum: 4 mars 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

A star is born är den tredje nyinspelningen av originalfilmen med samma namn från 1937. Det är ett drama som hyllats till skyarna och kallats "makalös", "kraftfull", "oöverträffad". Därför kan jag inte undgå att ställa frågan: ”är det något fel på mig?”. Misstolka mig inte. Jag tycker att A star is born är bra. Musiken är trevlig, skådespelarna duktiga och kemin mellan karaktärerna övertygande. Men filmen som helhet är extremt överskattad, och hade inte alls förväntad inverkan på mig.

 

Jag tycker varken att A star is born är särskilt unik eller kärnfull. Det händer inget oväntat och som tittare blir man aldrig överraskad. Istället följer filmen en relativt förutsägbar mall, inte helt olik många andra filmer inom genren. Utöver detta innehåller A star is born en del klyschor, samtidigt som den saknar ett emotivt driv. Nu var jag neutralt inställd till det mesta som hände; jag brydde mig aldrig på ett mer känslomässigt plan.

 

Detta berodde bland annat på att karaktärerna inte tog mig med storm. Det är synd, med tanke på att både Bradley Cooper och Lady Gaga presterar oerhört bra. Problemet är att deras roller inte utvecklas under filmens gång, och att de inte möter tillräckligt med motgångar. Som det är nu adresseras ett flertal konflikter, men ingen av dem utforskas särskilt djupt. Det bidrar till att jag aldrig riktigt berördes. Förövrigt tycker jag att filmen som helhet var för lång och utdragen. Den hade lätt kunnat klippas ner en halvtimme utan att essensen försvunnit.

 

Som helhet anser jag att A star is born är en bra och sevärd film. Den förtjänar emellertid inte all hajp. Jag ser inte det mästerverk som andra verkar se, och hade förväntat mig att känna betydligt mer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Ruben Fleischer.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 52 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott, Jenny Slate, Melora Walters, Woody Harrelson, Peggy Lu, Malcolm C. Murray, Michelle Lee.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Bemötandet gentemot Venom har varit kallt. Enligt mig för kallt. Jag påstår ingenstans att filmen är perfekt. Tvärt om förstår jag den kritik som har riktats mot den. Men samtidigt tillkännager jag att filmen icke-desto-mindre är riktigt underhållande. Faktum är att Venom är bättre än flera kritikerrosade verk inom Marvel Cinamatic Universe. Den slår i mitt tyckte Black panther, Spider-man: Homecoming och Avengers: infinity war med hästlängder. Mitt förslag är därför enkelt: ignorera kritikerna.

 

 

Venom baseras på serietidningen Venom: lethal protector, som först publicerades 1993. Handlingen är klassisk: det man kan förvänta sig av den här typen av film. Och i det här fallet lägger jag ingen större värdering i det hela. Å ena sidan tillför Venom inget nytt, å andra sidan gör filmen det den ska bra. Skådespelarna presterar väl, actionscenerna är snygga och effekterna välgjorda.

 

Något som jag till min stora förvåning fastnade för var vänskapen mellan Eddie och Venom. Jag vet, jag vet: det låter hur absurt som helst att en parasit och dess värd bjuder på en charmig vänskapshistoria. Men precis så är det. De är båda två väldigt intressanta karaktärer, och deras partnerskap tillför en hel del härlig humor till filmen. Förutom att roa och lätta upp stämningen, är det främst relationen mellan dem som gör filmen sevärd.

 

Det jag däremot saknade var ett tydligare syfte med filmen, samt mer distinkta motiv bakom skurkens agerande. Jag hade även önskat fler svar på i dagsläget obesvarade frågor, färre klyschor samt starkare och mer övertygande kemi mellan Tom Hardy och Michelle Williams. Därutöver upplevde jag manuset som stundtals ansträngt. Men trots denna utvecklingspotential, kan jag inte påstå att det drar ner filmen som helhet. Det är sådant som jag noterade, men snabbt gick vidare ifrån.

 

Allt som allt tycker jag att Venom är bra, och alldeles för hårt kritiserad. Självklart, om du förväntar dig ett berörande actiondrama med komplex story så kommer du att bli besviken. Men ser du Venom för vad den är, sveps du lätt med i det fartfyllda äventyret.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Baltasar Kormákur.

Genre: Drama, äventyr.

Längd:1 hr 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Shailene Woodley, Sam Claflin, Jeffrey Thomas, Elizabeth Hawthorne, Grace Palmer.

Releasedatum: 29 oktober 2018.

 

 

 

 

 

 

Adrift baseras på en sann historia som utspelades 1983, där Tami och Richard seglade under en av de värsta orkanerna genom tiderna. Filmen skildrar två paralleller, och växlar frekvent mellan att visa hur paret träffades och lärde känna varandra, samt skildra deras kamp för överlevnad efter orkanens destruktiva framfart.

 

 

I’m a sucka’ for survival stories. När det kommer till dramatiska överlevnadsfilmer är jag som en nattfjäril som lockas till elden. Och Adrift gjorde mig inte besviken. Filmen är lite stillsam, men den lågmälda stilen sätter en behaglig och lite intim ton, som verkligen tilltalade mig. I kombination med det smått skrämmande konceptet blir det en väldigt intagande upplevelse. Därtill är fotot magiskt, effekterna riktigt snygga och skådespelarna gör guld ifrån sig. Shailene Woodley briljerar. Hennes insats är övertygande och griper tag… det är en sådan prestation som man helt enkelt minns. 

 

Det känns dock som att något saknas, och det är svårt att sätta fingret på vad. Eftersom Adrift är verklighetsbaserad känns det oerhört fel att säga att handlingen är uttjatad, men det är lite så jag känner. Adrift innehåller inga chockerande vändningar, utan är en väldigt klassisk ”vår-båt-gick-sönder-så-nu-måste-vi-överleva-mitt-ute-i-havet”-historia. Och det är inget fel med det, men bristen på originalitet tar udden av kraftfullheten.

 

 

Allt som allt är Adrift en bra film. Den är lågmäld och lätt att ta till sig, men icke desto mindre gripande och väldigt spännande att ta del utav. Woodley levererar starkt, och som tittare är det svårt att inte sitta klistrad vid skärmen från början till slut.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Regissör: Julius Onah.

Genre: Rysare, science fiction.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chris O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang, Elizabeth Debicki, Roger Davies.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

 

The cloverfield paradox är den tredje delen i Cloverfield-franchisen, löst anknuten till tidigare delar. Med skillnad från tidigare filmer, utspelas The cloverfield paradox nästan enbart ute i rymden, vilket tillsammans med mystiska fenomen, stora expositioner och parallella verkligheter ger den en betydligt starkare förbindelse till science fiction-genren.

 

 

The cloverfield paradox är inte helt utan brister. Filmen följer en relativt typisk mall och blir därför inte särskilt originell. Istället tar troper och förutsägbara stereotyper stor plats. Dessutom är filmen lite smårörig, och jag önskar att alla mina frågor hade besvarats innan eftertexterna börjat rulla.

 

Men filmen underhåller. Jag tycker om skådespelarna och premissen, och trots att The cloverfield paradox inte tillför något nytt till genren förblev jag intresserad av det som hände. Jag ville veta fortsättningen. Det var spännande, småroligt och så där härligt hjärndött. En actionfylld popcornrulle helt enkelt, klart godkänd för fredagsmysigt. Därför kan jag inte racka ner för mycket på den: trots bristerna njöt jag av upplevelsen.

 

 

Allt som allt tycker jag att The cloverfield paradox är bra. Eller rättare sagt: utförandet är i grund och botten mediokert, men eftersom jag underhölls kan jag inte annat än att rekommendera filmen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Jason Reisig och Karey Kirkpatrick.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 32 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Channing Tatum, James Corden, Zendaya, Common, LeBron James, Danny DeVito, Gina Rodriguez, Yara Shahidi, Ely Henry, Jimmy Tatro.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Smallfoot visade sig vara betydligt bättre än väntat. Visst är berättelsen förutsägbar och inte särskilt originell, men det tynger inte helheten. Det man minns efteråt är istället värmen, humorn och de gulliga karaktärerna. Smallfoot bjuder nämligen på ett mysigt äventyr som underhåller såväl små som stora tittare.

 

 

Smallfoot baseras på en omvänd version av myten kring Storfot och utspelas i ett yeti-samhälle såväl som i vår egen värld. Som en följd innehåller filmen en hel del kulturkrockar och missförstånd: något som vid vissa tillfällen blev så roligt att jag skrattade rakt ut, kippandes efter luft. För övrigt är karaktärerna lätta att fastna vid, animeringarna snygga och musiken svängig. Min personliga favorit är den medryckande rapplåten ”Let it lie” med Common, som bidrog med ett känslomässigt djup.

 

Det är lite av en norm att animerade familjefilmer kretsar kring en kamp mellan huvudpersonen och en bov som motarbetar protagonistens uppdrag. En av Smallfoots styrkor är emellertid att filmen inte följer den klassiska mallen. Här finns ingen skurk. Inget ont monster eller oövervinnerlig härskare som har som livsmål att förstöra världen. Istället bygger filmen upp sympati och förståelse för båda sidor (både yetis och människor), medan den förmedlar faran med fördomar, hemligheter och en otillräcklig förståelse för den andra partens kultur och sätt att uttrycka sig. Samtidigt kastar Smallfoot en satirisk känga mot segregation och diskriminering, men även sociala medier och vårt konstanta behov av bekräftelse. Det hela skapar ett fint budskap som tittare av alla åldrar kan ta till sig, och ger Smallfoot ett oväntat djup.

 

 

Allt som allt är Smallfoot över förväntan. Det är en varm, underhållande och oerhört gullig familjefilm, med förvånansvärt djup. Väl värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Marc Forster.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Ewan McGregor, Hayley Atwell, Bronte Carmichael, Mark Gatiss, Oliver Ford Davis.

Releasedatum: 25 februari 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Christoffer Robin & Nalle Puh är en oerhört mysig film. Den är så där varm, mjuk och fluffig som bara Disney-filmer kan vara. Vackert filmad och kryddad med en stor dos charm, blir det en upplevelse fylld med nostalgi och kärlek.

 

 

I Christoffer Robin & Nalle Puh får vi återse karaktärerna som vi lärt känna och älska i vår barndom. Det är samma, rara, sockersöta björn på äventyr, men med en lite mer seriös ton än vad vi är vana vid. Istället för att följa ett barns drömska strapatser, får vi ta del av en vuxen mans resa tillbaka till sig själv. Och Ewan McGregor gör det verkligen bra. Han är perfekt i rollen som Christoffer Robin, och lyckas ge sin karaktär en fräsch, ny tolkning parallellt med den nödvändiga sentimentaliteten.

 

Det finns bara några saker som jag har att anmärka på. Den första är utformningen av Puh och hans vänner. Att designa dem som riktiga gosedjur var genialiskt och oerhört charmerande, men det tog ett tag innan jag vande mig vid den annorlunda stilen. Faktum är att jag i början fick skräckfilms-vibbar av dem, då karaktärernas stirrande ögon, toviga pälsar och stela rörelser påminde alltför mycket om dockor som ofta syns i rysare. Men som sagt, jag kom över det och började uppskatta hur de såg ut. Efter ett tag.

 

 

För övrigt så upplevde jag filmen som aningen ojämn. Vissa scener är underbara. De är fyllda med färg och humor och charmiga repliker. De bokstavligen utstrålar kärlek genom skärmen och fick mig att må fantastiskt. Men andra scener är… knackiga. Att se Christoffer Robin i sitt gråa kontor är nödvändigt för att skapa kontrast, men inte alls särskilt intressant att ta del utav. Därtill hade jag önskat att samtliga mänskliga karaktärer – särskilt Christoffer Robin, hans dotter och fru – hade gjorts lite mer komplexa. Som det är nu stjäl gosedjuren showen, medan de andra upplevs ha mer intetsägande personligheter och därför hamnar bakgrunden.

 

Allt som allt tyckte jag riktigt mycket om Christoffer Robin och Nalle Puh. Det är en väldigt gosig film, perfekt att se tillsammans med hela familjen. Den bjuder på skratt och en ovärderlig må bra-känsla. Helt klart värd att se.

BETYG: 6,5/10