FAKTA

Regissör: Sylvester Stallone.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Julie Benz, Matthew Marsden, Graham McTavish, Reynaldo Gallegos, Tim Kang.

Releasedatum: 5 juli 2008.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

Äntligen! Det är precis så här jag ville att RAMBO skulle vara!

 

Om du följer min blogg vet du att jag har betat mig igenom RAMBO-filmerna i syfte att kunna se den senaste installationen på bio tillsammans med min pojkvän. Eller, ”tvingat mig igenom” kanske är ett mer passande ordval. För trots att filmerna inte direkt har varit dåliga, har jag inte heller njutit av upplevelsen. Inte förrän nu.

 

Det är inte först nu som jag känner mig genuint glad över att ha plockat upp RAMBO-filmerna, och som jag förstår hajpen. Jag gillade filmen skarpt. För det första är tempot betydligt högre än i resterande filmer. Därtill tycker jag att den har starkare handling, tydligare karaktärer och ett mer påtagligt hot. RAMBO IV var helt enkelt enklare att följa såväl som mer spännande. Att fotot sen är utsökt bidrar förstås också med några extra stilpoäng. Jag blev minst sagt imponerad över sättet som naturliga element som ljus och dimma integreras i scenografin och skapar hänförande vyer.

 

Värt att nämna är emellertid att RAMBO IV är väldigt brutal. Mycket brutalare än tidigare delar. Grafiska skjutningar, lemlästande, våldtäkter. Barn som bränns levande, kroppsdelar hit och dit. Om du inte tål synen av blod, är det alltså helt fel film för dig. Jag uppskattade emellertid det grafiska – inte för att våldet i sig gjorde filmen bättre, utan för att det kändes realistiskt med tanke på situationen.

 

 

Överlag är jag glatt förvåna över RAMBO IV. Den är enligt mig betydligt bättre än de tidigare filmerna, och lyckades hålla mig engagerad från början till slut.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Simon Kinberg.

Genre: Science fiction, action.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: James McAvoy, Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alexandra Shipp, Evan Peters, Kodi Smit-McPhee, Jessica Chastain.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Många har sett fram emot X-MEN: DARK PHOENIX. Parallellen om Jean Grey och hennes mörka alter ego är något som vi sett tidigare, men THE LAST STAND blev inte väl emottagen och ända sedan dess har fans suktat efter en nytolkning. Är den tolfte installationen i X-MEN svaret på deras böner?

 

Dessvärre är X-MEN: DARK PHOENIX allt annat än en fågel fenix som reser sig ur askan. Det är snarare en pannkaka som landat i en sorglig hög på golvet efter att någon med för stora ambitioner försökt göra en snygg vändning i luften. Filmen hade behövt mer eftertanke och framför allt planering för att bli en hit. Som den är nu känns den lat genomförd och massproducerad. Handlingen är tunn, upplägget spretigt och det finns ett överflöd med action. Tidigare filmer i franchisen har såväl berört som engagerat, men X-MEN: DARK PHOENIX väcker inget annat än apati. Karaktärerna som vi tidigare älskat känns urvattnade, och jag kunde inte förmå mig att bry mig om dem längre. Mycket beror på manuset, då replikerna är krystade och sidkaraktärerna inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Men att se uttryckslösa skådespelare som Sophie Turner, Alexandra Shipp och Kodi Smit-McPhee slakta de charmiga karaktärerna, får mitt hjärta att värka av saknad efter de ursprungliga skådespelarna.

 

X-MEN: DARK PHOENIX ska däremot ha en eloge för sin estetik. Effekterna är helt fabulous. Bara något så litet som att Jeans hår alltid flyter omkring som i vatten är oerhört tilltalande. Jag har också hört att filmen följer sitt källmaterial mer troget än THE LAST STAND: något som jag personligen inte kan uttala mig om eller bryr mig om, men som kanske är viktigt för någon av er. Summan av kardemumman är helt enkelt att allt ser bra ut på pappret, men när det kommer till själva utförandet är det inte alls särskilt bra.

 

Så nej, jag var inte ett fan av X-MEN: DARK PHOENIX. Jag skulle lätt se THE LAST STAND tio gånger i rad, framför att se denna en gång till. Den är inte dålig, bara väldigt… meh. Blek antagonist, ihålig handling och riktigt intetsägande karaktärer. Definitionen av förlorad potential.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Guy Ritchie.

Genre: Äventyr, familj, fantasy.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Will Smith, Mena Massoud, Naomi Scott, Marwan Kenzari, Navid Negahbam, Nasin Pedrad.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Som du säkert redan vet, har Disney valt att storsatsa på live action-adaptioner av deras klassiska filmer. Och filmbolaget har kommit med några riktiga succéer, däribland SJÖNHETEN OCH ODJURET och DJUNGELBOKEN. Men ALADDIN är långt ifrån succé.

 

Låt oss börja med det som jag tycker att ALADDIN har gjort rätt. Vad sägs om färgsprakande miljöer, utsökta kostymer och riktigt svängig musik? Och Will Smith är i en klass för sig. Robin Williams kan aldrig ersättas i rollen som Anden, men Will Smith gör ett riktigt bra jobb och lyckas göra karaktären till sin egen. Han är den som håller filmen uppe och som bidrar med såväl charm som professionalitet.

 

För övrigt gjorde filmen emellertid inte ett särskilt positivt intryck. Många av dialogerna är krystade och filmen är alldeles för lång. Live action-versionen är ungefär 40 minuter längre än originalet, men har inget extra innehåll som motiverar den utökade speltiden. Resultatet blir att en del sekvenser känns relativt tråkiga.

 

Mitt största problem med filmen är emellertid valet av skådespelare. Eller lättare sagt, valet av en specifik skådespelare: Marwan Kenzari, som spelar Jafar. Jag säger inte att han är en dålig skådespelare, men han är helt fel för den här typen av roll. Jafar ska vara hotfull och skrämmande, men Kenzari är snarare komisk i sin tolkning. Han överspelar på ett nästintill löjligt sätt, och klarar inte av att bära upp ALADDIN i rollen som filmens antagonist. Det känns snarare som att han provspelar för rollen som skurk för en Nickelodeon-film. Ett riktigt magplask blir det, och tyvärr drar hans porträttering ner filmen som helhet rejält.

 

Överlag känns nytolkningen av ALADDIN medioker; inte alls lika bra som originalet. Filmen har några riktigt bra scener (hallå, framförningen av ”Prins Ali” är spektakulär!), men tyvärr är mitt helhetsintryck rätt ”meh”.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Michael Dougherty.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 11 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Herregud! Nej, nej, nej. NEJ! Jag respekterar dig som tycker om den här typen av film, men det är så långt ifrån min stil som man kan komma. Förstår inte alls vad som är tilltalande. För det första är manuset inte det minsta originellt. Fullproppat med klyschor och med ett förutsägbart händelseförlopp fick filmen det att krypa i min kropp för att det var så pinsamt banalt.

 

För det andra känns det som att ingenting riktigt händer. Filmen är över två timmar lång, men i princip det enda som tar upp skärmtid är den ena striden efter den andra. Explosioner och massförstörelser avlöser varandra, och det är aldrig riktigt jag som tittare får grepp om en ordentlig handling. Visst, mänskligheten kan utrotas, men GODZILLA: KING OF THE MONSTERS går helt enkelt ut på att en stor ödla med radioaktiv andedräkt slåss mot andra monster. Djupare än så blir det inte, och tyvärr resulterade det i en hel del tristess.

 

Jag medger att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig och att effekterna är snygga. Jag säger inte att det är en dålig film. Snarare tvärt om: om du är ute efter en monsterfilm så kommer du att älska GODZILLA: KING OF THE MONSTERS! Det som den ämnar att göra, gör den bra. Mitt problem är bara att det inte faller mig i smaken.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Peter MacDonald.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Marc de Jonge, Kurtwood Smith, Spyros Fokas, Sasson Gabai.

Inspelningsår: 1988.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

Filmerna om John Rambo blir bättre och bättre. RAMBO III har bättre tempo, mer påtaglig spänning och känns mer personlig än de tidigare delarna – som att Rambo för första gången har något att förlora annat än sitt eget liv. Jag gillar dessutom den nya miljön och fastnade för sidkaraktärerna som introduceras.

 

Med det sagt skulle jag fortfarande inte klassificera RAMBO III som ”bra”. Det är helt klart en okej actionrulle, men många av bristerna kvarstår. Karaktärerna känns fortfarande underutvecklade. Handlingen är fortfarande överdriven. Actionen är fortfarande rätt hjärndöd. Jag är dessutom en av få som inte är ett Stallone-fan, vilket gör mig måttligt imponerad av skådespelarna.

 

Allt som allt är RAMBO III – enligt mig – den starkaste delen hittills i franchisen. Jag kan ännu inte påstå att jag gillar filmerna, men det är trevligt att se dem bli bättre och bättre. Jag gillar också att äntligen kunna veta vad alla pratar om. RAMBO-filmerna är trots allt väldigt omtalade, och avsett vad jag personligen tycker om dem respekterar jag kultmarkeringen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Biopremiär: 13 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Filmatiseringen av DOWNTON ABBEY är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

Filmen fortsätter i samma anda som den populära tv-serien, med en narrativ rytm strukturerad i episodiska drag. Med det menar jag att handlingen kan delas upp i sekvenser som var och en har ett eget fokus, likt sidparalleller som alla binds ihop till en tjusig helhet. Tempot är emellertid något högre än vad vi är vana vid, då mycket ska få plats på relativt kort tid. 

 

Budgeten till DOWNTON ABBEY-filmen ser ut att ha varit högre än i tv-serien. Och det säger en hel del, med tanke på hur frikostiga skaparna har varit med sina resurser i det förflutna. Föreställ dig – om möjligt – pråligare kostymer, pampigare musik och mer påkostad scenografi. Det är löjligt snyggt, och detaljerna i varje scen utstrålar kvalité. Det är stilfullt, idylliskt och rent utav förtrollande att se på. 

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Det är fantastiskt att återse dem alla! Den som sticker ut mest är emellertid Maggie Smith, som ser ut att njuta likt en katt en varm sommardag av att vara tillbaka i sin roll som den gamla änkegrevinnan. Hon tar dialogerna i det fyndiga manuset till en helt ny nivå och levererar sina repliker med en komisk tajming som står för merparten av filmens skratt. Kommentarer som ”Sarkasm is the lowest form of wit” och ”I never argue, I explain” kommer att finnas i mitt bakhuvud och roa mig långt efteråt.

 

Det här är den typen av film som förtjänar stående ovationer och jubelrop. DOWNTON ABBEY-filmen är förtrollande vacker, stilfull och inte minst underhållande. En perfekt popcorn-rulle att mysa till tillsammans med sina nära och kära. Det finns inte så mycket mer att säga än: "se den".

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Dexter Fletcher.

Genre: Biografi, musikal, drama.
Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Kit Connor.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

ROCKETMAN är biografin om Elton John, som sångaren själv har varit med och producerat. Den skildrar mannens resa från försummad pojke till känd artist, och implementerar såväl hans vanskötsel av föräldrarna, hans kamp med sin sexualitet och hans drogberoende. Det är en svängig och snyggt koreograferad film, med färgsprakande scenografi, glittriga kostymer och fantastiska skådespelare. Om du är ett fan av musikaler och av Elton John, så är denna film ett måste att se.

 

 

ROCKETMAN skiljer sig mycket från förra årets bombsuccé, BOHEMIAN RHAPSODY, i så väl stil som utförande. För det första är det här en mer renodlad musikal. Musiken integreras i handlingen och sjungs av skådespelarna själva i vardagssituationer som kan relatera till innehållet, ungefär som i MAMMA MIA!, snarare än i form av artistiska nummer på scen. Därtill är ROCKETMAN betydligt mer spacad. Där BOHEMIAN RHAPSODY har satsat på trovärdighet och realism, har ROCKETMAN gått sin egen väg med inslag av expressiv fantastik. Det ger ett annorlunda och effektfullt, men stundtals malplacerat, uttryckssätt.

 

I sin helhet tycker jag att ROCKETMAN är bra. Det var inte mitt livs upplevelse, och de något ostiga replikerna fick det ibland att krypa i min kropp. Men skådespelarna – särskilt Taron Egerton – är bra, handlingen intressant och musiken medryckande. Så överlag är jag ändå väldigt nöjd.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: George P. Cosmatos.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Charles Napier, Steven Berkoff, Julia Nickson.

Inspelningsår: 1985.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

RAMBO: FIRST BLOOD PART II är enligt mig bättre än den första filmen. Jag tilltalas mer av handlingen och föredrar den SHADOW OF THE TOMB RAIDER-liknande, tropiska miljön. Med det sagt, har jag fortfarande svårt för RAMBO-filmerna.

 

Jag tycker inte att filmerna har mycket till handling. I princip det enda som FIRST BLOOD PART II går ut på, är att Rambo ska döda sina fiender en efter en. Det är spännande till en början, men blir snabbt enformigt. Jag insåg emellertid att mitt främsta problem med filmen är musiken. De överdramatiska stegringarna och kakofoniska tonerna ämnar understryka faran, men får snarare en förlöjligande effekt som tar udden av stämningen. När jag istället började föreställa mig ett mer diskret ljudspår med försynta ljudeffekter så som hjärtslag och andetag istället för en högljudd orkester, tilltog engagemanget genast.

 

Överlag är RAMBO: FIRST BLOOD PART II helt okej. Definitivt bättre än den första. Det är emellertid inte riktigt min typ av film. Lite för mycket ”pang pang”, lite för lite substans.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: David Yarovesky.

Genre: Rysare, drama.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn, Abraham Clinkscales, Jennifer Holland, Emmie Hunter, Matt Jones, Christian Finlayson.

Releasedatum: 30 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BRIGHTBURN utgår från premissen ”tänk om Stålmannen var ond?”, vilket är en himla intressant idé. Att följa en antagonist istället för hjälte känns såväl nytänkande som spännande. Filmen gör det dessutom rätt bra. Handlingen är mörk och stämningen byggs upp på ett sätt som får det att krypa i kroppen av obehag. Men samtidigt som jag tyckte om BRIGHTBURN och kan tänka mig att se filmen igen, har jag viss kritik att rikta mot den.

 

 

För det första anser jag att huvudpersonens –  Brandons –  förändring sker för plötsligt. Han ställer om från en vänlig pojke till ett monster i princip över natten, vilket känns relativt bisarrt. Jag hade personligen föredragit en mer successiv övergång, allra helst orsakad av yttre faktorer som vi fått ta del av. Något annat som jag gärna hade velat se i BRIGHTBURN är antagonistens motiv. Visst, vi vet att han är ond och vill förinta allt och alla, men jag hade velat veta orsaken till varför.

 

Förövrigt blir jag frustrerad av att personerna i Brandons omgivning, främst hans adoptivmamma Tori, agerar irrationellt. Oavsett vad han gör och hur uppenbart det är att han gjort något hemskt, blir det förbisett. Jag förstår att mamman älskar sin son, men det innebär inte att hon behöver ignorera när han krossar en klasskamrats hand.

 

Överlag tycker jag att BRIGHTBURN är en bra film. Annorlunda och smått skrämmande. Visst utgår filmen i princip enbart från att Brandon ska attackera människor på nya, kreativa sätt snarare än en stark handling, men den är underhållande att se på.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Ted Kotcheff.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Brian Dennehy, Bill McKinney, Jack Starrett, Michael Talbott.

Inspelningsår: 1982.

 

 

 

 

 

 

 

FIRST BLOOD är den första filmen i den populära RAMBO-franchisen. Filmen baseras på boken med samma namn skriven av David Morell 1973, och anses vara en klassiker. Själv är jag föga imponerad. FIRST BLOOD är inte en dålig film, men det är den typen av film som jag kommer ha glömt helt och hållet om några dagar.

 

Enligt mig är FIRST BLOOD medioker. Handlingen är tunn, vi får inte lära känna protagonisten på djupet och under hela filmens gång känns det som att något saknas. Trots att Rambo blir jagad och utsätts för såväl kränkningar som våldsamheter, känner jag aldrig riktigt hotet. Det blir aldrig riktigt spännande. Därtill har FIRST BLOOD – i min mening – inte heller åldrats särskilt väl, då ljudkvalitén och effekterna avslöjar de år som filmen har på nacken.

 

Allt som allt är FIRST BLOOD… meh. Inte dålig, men inte heller bra. Stuntscenerna är snygga och skådespelarna gör bra ifrån sig, men överlag gjorde filmen inte ett bestående intryck på mig.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Bibo Bergeron, Don Paul.

Genre:Familj, äventyr, komedi.

Längd: 1 tim 26 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Kevin Kline, Kenneth Branagh, Rosie Perez, Armand Assante, Edward James Olmos, Jim Cummings.

Releasedatum: 21 januari 2019 (org. 31 mars 2000).

Distributör: Universal Sony/Dreamworks.

 

 

 

 

 

 

 

VÄGEN TILL EL DORADO är en barndomsfavorit som jag längtat efter att se om i vuxen ålder. Det är säkert tio år sedan jag såg den senast, så det var med viss oro som jag startade TV:n. För tänk om den inte skulle leva upp till mitt minne?

 

 

Jag hade inte behövt oroa mig. Visst hade jag som ung förskönat upplevelsen något och filmen känns något blekare sedd med vuxna ögon. Men den är bra, helt klart. Jag gillar karaktärerna, som med vitsiga kommentarer och starka personlighet charmar tittaren genom skärmen. De uttrycksfulla animeringarna och användningen av färger tilltalar ögat, och musiken av Tim Rice och Elton John bidrar med mycket värme. VÄGEN TILL EL DORADO är helt enkelt en solid film.

 

Min bedömning är att VÄGEN TILL EL DORADO är en väldigt underskattad familjefilm. Den är mysig och definitivt värd att se. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte lika mycket om den nu som när jag var ung.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Susanne Bier.

Genre: Thriller.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes, John Malkovich, Sarah Paulson, Jacki Weaver, Rosa Salazar, Danielle Macdonald, Lil Rel Howery, Tom Hollander.

Releasedatum: 21 december 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

BIRD BOX baseras på boken med samma namn av Josh Malerman, och går i samma andra som förra årets succé A QUIET PLACE. Det är en film med oerhört intressant koncept och riktigt bra skådespelare. Jag är personligen svag för just överlevnadsfilmer, så en premiss där karaktärerna kämpar för sina liv medan världen går under är precis i min smak. BIRD BOX har emellertid många brister, och trots att jag verkligen ville att det skulle bli en ny favorit är helheten medioker.

 

Det här är en väldigt överskattad film. För hur mycket jag än gillar idén, faller utformandet platt.  Precis som jag brukar uppleva vid Susanne Biers filmer, är det något som inte riktigt klaffar. BIRD BOX är klyschig, förutsägbar och innehåller inga direkta överraskningar. Karaktärerna är tunna och frustrerande dumma ibland, och många scener agerar enbart utfyllnad. Det är en film som håller i tittarens intresse, men som samtidigt aldrig blir riktigt spännande.

 

Jag störde mig också på mängden obesvarade frågor. Som tittare får vi aldrig riktigt veta vad hotet är, varför det uppstod eller hur det övernaturliga fungerar, och de många lösa trådarna gör att filmen känns slentrian och ogenomtänkt.

 

Överlag var BIRD BOX en besvikelse. Det är inte en dålig film, men den känns helt enkelt halvdant framställd. Konceptet gjorde mig emellertid väldigt intresserad, och därför kommer jag att plocka upp boken och se om den är bättre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Josie Rourke.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräs: 15 år.

Skådespelare: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Maria Dragus, Thom Petty, Brendan Coyle, Eileen O'Higgins.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

MARY QUEEN OF SCOTS gör mig kluven. Å ena sidan är filmen riktigt snygg. Fotot är utsökt, miljöerna häpnadsväckande och kostymerna hur läckra som helst. Musiken har dessutom en fantastiskt pampig känsla. Därtill är skådespelarna lysande. Margot Robbie, Brendan Coyle… men inte minst Saoirse Ronan. Hon levererar sina repliker med sådan inlevelse att jag fick gåshud i princip varje gång hon sa något. Det är främst tack vare henne som jag uppskattade det jag såg.

 

 

Det som filmen faller på är mestadels manuset. Handlingen är svag, karaktärerna bleka och jag saknar något som gör att alltsammans drivs framåt. Ibland känns det som att filmen står och trampar på samma ställe, och ibland hoppar scenerna hit och dit vilket gör att MARY QUEEN OF SCOTS känns lite rörig. Dessutom är filmen alldeles för lång. Två timmar är inte nödvändigt för att berätta den historia som skildras, och jag är säker på att jag hade uppskattat innehållet mer om speltiden hade varit en halvtimma kortare.

 

Överlag är MARY QUEEN OF SCOTS okej. Småspännande och välgjord, men aningen innehållslös. Det är den typen av film som är beroende av tittarens humör: perfekt att se vissa dagar, men lite för enkel andra.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Roxann Dawson.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Marcel Ruiz, Chrissy Metz, John Lucas, Topher Grace, Mike Colter, Dennis Haysbert.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

BREAKTHROUGH börjar riktigt bra. Den första halvtimmen är såväl spännande som berörande. Jag fastnade för karaktärerna, sveptes med av den kraftfulla musiken och hänfördes av det vackra fotot. En väldigt lovande start, alltså.

 

Men sen ändrade filmen ton, och tog en vändning som jag inte hade förväntat mig. BREAKTHROUGH går från att vara ett berörande drama om familj och utanförskap, till att få ett stort religiöst fokus. För stort religiöst fokus. Jag ber om ursäkt om jag förolämpar dig som läser detta. Om du är kristen och får styrka av din tro, så är jag glad för din skull. Men jag är ateist, och ur mitt perspektiv blev allt prat om Gud, alla böner och de många osannolika miraklen i filmen för mycket. Johns snabba återhämtning, stans engagemang och den äckligt sirapssöta kumbaya-känslan förstörde filmens trovärdighet och blev överlag påfrestande predikande. Utöver detta anser jag att filmen är något för lång, då en del scener mest känns som utfyllnad och hade kunnat klippas bort.

 

Allt som allt tycker jag att BREAKTHROUGH är okej. Det är en fin berättelse som är oerhört snyggt filmad och har stor potential, men all religiöst mumbo-jumbo blev lite mycket för min del.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo,

Genre: Science fiction, äventyr, action.

Längd: 3 tim 1 min,

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Benedict Cumberbatch, Brie Larson, Karen Gillan.

Releasedatum: 9 september 2019.

Distributör: Marvel/Disney.

 

 

 

 

 

 

AVENGERS: ENDGAME har fått blandad kritik. Somliga har hyllat den till skyarna, medan andra har sågat den till fotknölarna. Själv står jag någonstans där mitt emellan. Jag tycker att det är en av de bättre AVENGERS-filmerna. Jag gillar filmens utgångspunkt och hur alltsammans knyts ihop. Det är genomtänkt, underhållande och väldigt snyggt. ENDGAME har ett förvånansvärt stort hjärta, och trots att tragedi ligger i centrum fick filmen mig att skratta flera gånger. Dessutom är det roligt att återse så många av karaktärerna, och skådespelarna gör onekligen sitt jobb bra.

 

 

Med det sagt tycker jag fortfarande att Marvels filmer är alldeles för långa. Det finns enligt mig få saker som gör det befogat att låta speltiden nå tre timmar. Och det gör sig tyvärr känna. Handlingen är något utdragen och jag blir snabbt uttråkad av de långa, hjärndöda actionscenerna. Tack och lov är det emellertid inte lika mycket av den varan i AVENGERS: ENDGAME som i tidigare delar, och det är med viss lättnad som jag tvingar mig igenom actionscenerna som ett nödvändigt ont.

 

Som helhet är jag ändå förvånad över hur mycket jag tyckte om AVENGERS: ENDGAME. Det är inte en ny favoritfilm, men jag gillade den betydligt mer än de flesta andra filmerna inom franchisen. En stark avslutning, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

 

FAKTA

Regissör: Rob Letterman.

Genre: Action, fantasy, komedi.

Längd: 1 tim 44 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Justice Smith, Ryan Reynolds, Kathryn Newton, Bill Nighy, Ken Watanabe, Chris Geere, Suki Waterhouse, Rita Ora.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU är en filmatisering av Nintendo-spelet med samma namn, som utkom under 2018. Och ärligt talat, så är jag glatt förvånad. Det är en charmig film. Smårolig, med snygga effekter och minnesvärda karaktärer. Särskilt Pikachu gör intryck, som med sin fluffiga estetik och sitt söta kroppsspråk fick oss i soffan att låta ”aw” ett antal gånger.

 

Sen är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU inte perfekt. Den är väldigt, väldigt klyschig och när actionen kommer igång blir det aningen överdrivet. Jag tyckte verkligen om början där relationen mellan Pikachu och Tim byggs upp, men när tempot tar vid blir det helt enkelt lite för mycket av det goda. Förövrigt hade jag personligen hellre sett en live action-version av INDIGO LEAGUE, men det är en personlig preferens som jag inte håller emot denna film.

 

Överlag är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU en redig film. Inget mästerverk, men tillräckligt underhållande för att motivera mig att se den igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Chaves.

Genre: Skräck, mystik.

Längd: 1 tim 33 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Linda Cardellini, Roman Christou, Jaynee-Lynne Kinchen, Raymond Cruz, Marison Ramirez.

Releasedatum: 2 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Ugh. Jag är trött på filmer som THE CURSE OF LA LLORONA. Den gör egentligen inget fel, men den håller sig alldeles för mycket inom standardmallen för rysare. Ingenting med filmen är originellt. Handlingen, faran, karaktärerna… allt har vi sett förut, och till slut blir mängden klyschor och stereotyper nästan skrattretande fånigt.

 

Om jag skulle beskriva min upplevelse av THE CURSE OF LA LLORONA med bara en mening, skulle jag säga att den präglades av tristess. Filmen är extremt förutsägbar och liknar vilken annan skräckfilm som helst där innehållet utmärks av jumpscares, höga ljud och idiotiska val av karaktärerna. Om du är ny för genren så toppen, då kommer du säkert att gilla den! Men har du en handfull skräckfilmer bakom dig så lär även du gäspa stort.

 

Allt som allt var jag måttligt förtjust i THE CURSE OF LA LLORONA. Uttjatade klyschor är inte något som jag underhålls av.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Dylan Brown.

Genre: Äventyr, fantasy, familj.

Längd: 1 tim 25 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Sofia Mali, Jennifer Garner, Ken Hudson Campbell, Kenan Thompson, Mila Kunis, John Oliver, Ken Jeong, Norbert Leo Butz, Matthew Broderick, Brianna Denski.

Releasedatum: 26 augusti 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

WONDER PARK, även kallad DRÖMPARKEN, är medioker. Filmen gör egentligen inget fel, men den sticker inte ut på något sätt. Den känns av ett hopplock av sådant som vi redan har sett, och kategoriserar sig direkt som en i mängden.

 

Filmen är fin att titta på, men det är ungefär så långt underhållningen sträcker sig. Bortom de snygga animationerna finns inget djup. Istället får vi ta del av stereotypiska karaktärer, en glättig handling och ett förutsägbart händelseförlopp. Allt utstrålar att WONDER PARK är gjord för en yngre målgrupp, och jag som vuxen hade väldigt svårt att känna mig tillfredsställd av upplevelsen.

 

Som helhet är WONDER PARK inte mer än okej. Det är ett väldigt slätstruket familjeäventyr, som inte platsar som något annat än temporärt tidsfördriv.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Raja Gosnell.

Genre: Äventyr, komedi, familj.

Längd: 1 tim 29 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Freddie Prinze Jr., Sarah Michelle Gellar, Matthew Lillard, Linda Gardellini, Seth Green, Peter Boyle, Tim Blake Nelson, Alicia Silverstone.

Releasedatum: 26 augusti 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

SCOOBY-DOO 2: MONSTERS UNLEASHED är en acceptabel barnfilm, men desto mindre underhållande för vuxna. Trots att även jag som 24-åring finner några scener charmiga och småroliga, upplever jag filmen överlag som överdriven och tramsig. Skådespelarna är helt okej, men de förstorar ofta upp sina reaktioner till överdimensionerade proportioner, vilket ger karaktärerna en rätt töntig framställning.

 

Därtill är animeringarna daterade. Monstren och alla effekter ser väldigt fejk ut, och som tittare i modern tid blir jag aldrig övertygad om deras realism. Det fungerade i första filmen eftersom fokus mestadels låg på mänskliga karaktärer, men här finns så pass många övernaturliga aspekter att nästan varje scen billig ut.

 

Överlag blev SCOOBY-DOO 2: MONSTERS UNLEASHED lite för mycket för min del. Filmen är småmysig, men inget jag gärna ser igen.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Jordan Peele.

Genre: Rysare.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Winston Duke, Elisabeth Moss, Tim Heidecker, Shahadi Wright Joseph, Evan Alex.

Releasedatum: 26 augusti 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

US är en genreöverträfande rysare med ena foten inne på komediterritorium. Den är smått osammanhängande, stundtals förutsägbar och innehåller en handfull logiska luckor. Ändå håller den tittarens uppmärksamhet i ett järngrepp, och det är svårt att inte låta sig underhållas. Det är den typen av film som gör tittaren smått schizofren: bristerna frustrerar, men man gillar det man ser ändå.

 

Faktum är att filmens svagheter ligger och pyr i bakgrunden, men aldrig blir tillräckligt framträdande för att dra ner helheten. Jag gillade filmen. Skådespelarna är skitbra, handlingen spännande och musiken så där härligt obehaglig. Dessutom är US komplex på så sätt att den absurda berättelsen grundas i ett tankeväckande budskap.

 

I grund och botten gäller det att man går in i filmen med rätt förväntningar. Förväntar du dig en läskig skräckfilm så lär du bli besviken. Om du däremot är redo för en satirisk rysare med humoristisk underton, kan du definitivt bli nöjd.

 

BETYG: 6/10