Fakta:
The Hurriane, regisserad av Norman Jewison med bland annat Denzel Washington och Debora Unger som skådespelare, är baserad på en sann berättelse. Den är inom genrén drama och är cirka 146 minuter lång. Den spelades in år 1999.

 

 

Recension:
Vi såg den här filmen i skolan eftersom vi hade studerat poesi och därmed läst dikten The Hurricane av William Bryant som är skriven 1854, samt lyssnat på låten. Därför avslutades temat med att se filmen, baserad på samma händelse.

 

 

Filmen var helt okej, men inte riktigt min typ av film. Det märks att den är rätt gammal, både på bildkvaliten och effekterna men även hur filmen är uppbyggd. Det finns en blandning av färgat och svartvitt och den är rätt dåligt klippt så scenerna hoppar hela tiden fram och tillbaka, vilket blir väldigt osammanhängande ibland.

 

 

Kanske var det för att jag inte var så intresserad i början av filmen, men jag tyckte att den segade sig igenom  den första en och en halv timme och att händelseförloppet var underligt ålagt. Dock blev det bättre längre in i filmen, men jag var genom hela filmen lätt uttråkad och längtade till slutet. De där två timmarna och tjugosex minuterna kändes som en mindre evighet.

 

 

Men själva historian är känslosam och dramatisk, och lyckas förmedla sitt budskap till tittaren. Filmen känns verklig och man blir sympatisk för huvudpersonen och andra människor som hamnat i den situationen. Dock var filmen dåligt gjord vilket gjorde den seg och osammanhängande, men söker du en film som förmedlar det hat den rasism som finns idag, då har du funnit rätt film.

Ursäkta att jag har uppdaterat dåligt de senaste dagarna, men nu lovar jag att uppdateringen blir bättre. Idag hade jag mitt allra sista prov (i fysik 2, by the way) och det känns underbart! Nu behöver jag inte studera mer förrän i augusti! Och just därför kan jag koncentrera mig mer på bloggen, ni läsare och böckerna nu när jag inte har mycket annat.

 

Idag fick jag hem sex stycken nya recensionsexemplar, så nu har jag över femtio olästa böcker i bokhyllan, varav nio stycken är recensionsexemplar (försöker ju trots allt prioritera dem). Eftersom det inte är så många som kom idag blir det ingen Book Haul video, men jag visar en bild på böckerna och berättar lite om dem nedan. Totalt denna månaden har jag fått hem 22 böcker (men fler recensionsexemplar, ungefär åtta stycken, är på väg), varav jag bara hunnit läsa 4 stycken av de nya böckerna, eftersom de gamla också måste få lite kärlek. ;)

 

Fakta:
Blood rights är den första delen i House of comarré serien av Kristen Painter. I serien finns fem böcker, och Blood rights efterföljare är Flesh and blood, Bad blood, Out for blood, samt Last blood, men det finns även en prequel kallad Forbidden blood. Boken är på 392 sidor.

 

 

Recension:
Jag vet knappt vad jag ska skriva om den här boken. Blood rights var en sådan där bok där det finns lika mycket positivt som negativt, vilket slutar med att de tar ut varandra och läsaren känner absolut ingenting för boken. Bara likgiltighet.

 

Jag kan börja med att skriva att jag älskar idén med boken och dess koncept. Det kändes väldigt unikt med idén angående "comarré" och jag storgillade allt från de häftiga guldmärkena över hela kroppen till deras unika egenskaper som att de får blodförgiftning om de inte töms på blod då och då. Det konceptet kändes väldigt spännande och det var just det jag gillade med boken.

 

Jag gillade även att Painter lyckades få med lite läckra fajter och krigsegenskaper hos huvudkaraktären - vilket gjorde Chrysabelle mer intressant.

 

Men - boken var otroligt seg och händelselös, och när det väl hände någonting kände jag att jag inte brydde mig. Jag fastnade aldrig riktigt för karaktärerna och handlingen kom att kännas platt och vanlig. Det är sådant man har läst om tusen gånger och jag sökte någonting unikt - inte en kopia.

 

För att vara helt ärlig är omslaget det bästa med boken. Älskar alla omslagen till den här serien och tycker att de blir vackrare och vackrare - men jag tror inte att jag kommer fortsätta köpa böckerna bara tack vare den anledningen. Jag hade hoppats på en tempofylld och spännande berättelse men fann en seg roman som tråkade ut mig. Det finns saker jag älskar, och saker jag hatar med boken och därför är jag likgiltig inför den. Den fungerar helt enkelt som tidsfördriv, inte mer.

 Favoritkaraktär: Chrysabelle

Rekommenderar till: er som söker en berättelse som likar alla andra.

Rekommenderar inte till: er som vill ha en unik och spännande bok.

Första meningen: "The servant trembled in tront of the grand fireplace that had never been lit and never would be."

Andra omslag:
-

 

 

 

 

 

Fakta:
Les Misérables är en film på engelska regisserad av Tom Hooper baserad på boken med samma titel skriven av Victor Hugo. Medverkande i filmen är bland annat Anne Hathaway, Helena Bonham-Carter, Hugh Jackman och Russel Crowe. Det är en dramamusikal på cirka 151 minuter. Filmen spelades in 2012 och publicerades på DVD 22 maj 2013, och trailern kan ses här.

 

 

Recension:
Inledning: Jag är riktigt, riktigt, kluven till den här filmen. När jag hör ordet "musikal" är det första jag tänker på Mamma Mia! av någon anledning. Och i den filmen sjunger dem ju såklart - men största delen består ändå av vanliga dialoger. Och därför blev jag förvånad när bokstavligen varenda mening som sägs i Les Misérables var i sång. Dialogerna och monologerna sjöngs alltid och det kändes lite konstigt att två fiender stod öga mot öga och sjöng med varandra.

 

 

Handling: Filmen är väldigt känslosam och sorglig och dess handling är fantastisk men otroligt hemsk. Den skildrar på ett vackert men samtidigt upprörande sätt hur livet såg ut för många förr (och säkert ser ut nu också). Jag grät till och med till slutet av filmen för att den lyckades röra mig så. Och tack vare handlingen (och inte musiken) så ska jag definitivt skaffa mig boken av Victor Hugo!

 

 

Musiken och tempot: Men jag måste säga att filmen hade varit tusen gånger bättre utan alla sångerna. Det hade varit en läcker effekt att de skulle sjunga ibland, men när allting sjungs förstörs det lite - både känslan och tempot. Eftersom varje dialog är en hel sång blir filmen ibland seg eftersom scenerna blir så långa - och därför blir en films om hade kunnat varit komplett på sjuttio minuter istället på hundrafemtio minuter. Trots att många av låtarna var känslosamma med vackra texter (och de lyckades också sjungas väldigt bra) kändes det fel att vissa låtar med sorgliga texter hade glad melodi och spelades när människor dog. Därför förstördes känslan lite.

 

 

Skådespelare: Jag måste ge en loge till alla fantastiska skådespelare som var med. Helena Bonham-Carter (Harry Potter) och Sascha Baron (The dictator) gjorde filmen väldigt rolig och imponerande. De båda har väldigt unika skådespelartalanger och det förgyllde verkligen filmen och tog den till en ny nivå. Anne Hathaway (A princess diary) var väldigt duktig med hennes minspel och jag kände verkligen hennes karaktärs smärta och sorg från min plats i soffan. Hon lyckades sjunga ljusa toner samtidigt som hon spelade att hon grät - och det var enormt skickligt. Det var till största del Hathaway som stod för de känslosamma partierna. Hugh Jackman (X-man) var extremt duktig med både minspel och sitt kroppspråk och förutom Hathaway var det han som lyckades förmedla smärta. Amanda Seyfrield (Mamma Mia!) har verkligen utvecklat sin sång och hon sjöng garanterat bäst av alla i denna musikal, och lyckades ta extremt ljusa toner. Och sedan har vi förstås Russel Crowe (Gladiator) som gjorde ett utmärkt jobb att förmedla att allting inte är svart eller vitt, utan att alla både har mörker och ljus inom sig. Även han lyckades med sången, trots att det var svårt att låta bli att brista ut i skratt ibland just för att sången kändes så opassande. Det finns så klart många till duktiga skådespelare i den här filmen men dessa var de jag ville ge extra beröm till.

 

 

Sammanfattning: Sammanfattningsvis var filmen väldigt bra med sorglig och hemsk handling. Skådespelarna var fantastiska, både med karaktärerna och sången. Dock förstördes filmen av den ständiga musiken eftersom det kändes väldigt opassande att alla sjöng dialogerna - speciellt när människor dog. Tempot kunde vara segt men kompenserades av filmens effektiva sätt att förmedla sitt budskap. Om du gillar dramatiska och sorgliga musikaler med bara sång så är Les Misérables en film för dig - men om du är som jag och störs på att det inte finns riktiga dialoger ska du nog leta någon annan stans.

 

 

Recension:
Jag har hört så extremt mycket positivt om den här boken så självklart hade jag stora förhoppningar på The fault in our stars. Och visst var den väldigt bra och jag lyckades läsa ut den på bara ett par timmar, men jag måste tyvärr skriva att boken enligt mig är överskattad. Men trots det, är detta ett fall då man inte ska döma boken efter dess omslag.

 

Jag älskar bokens titel och tycker att den passar perfekt till boken. Jag förstod den inte särskilt bra innan läsningen - visst lät den vacker, men vad menades verkligen med "felet i våra stjärnor"? Men nu efter läsningen förstår jag precis vad det betyder och jag tycker inte att Green kunde ha valt en bättre titel till boken.

 

Boken var extremt mysig att läsa. Det är inte så ofta som jag läser Contemporary - trots att jag gillar det - och det kändes lite som en paus från det vardagliga paranormala som jag läser. Jag älskar helt enkelt det verkliga med boken; det många verkligen möter på riktigt och inte bara övernaturliga problem.

 

Jag gillar verkligen karaktärerna och trots att jag uppskattar huvudpersonen, Hazel, så är min favorit ändå Augustus Waters. Han är så givmild och omtänksam och därför platsar han på min topp-10 lista med favoritkaraktärer. Jag skulle vilja ha en egen Augustus.

 

Men trots att boken var mysig så hade jag trott att den skulle vara sorgligare. Kanske var det just för att jag förväntat mig det som jag inte föll några tårar, eller så var det för att jag faktiskt har läst mycket värre/sorgligare böcker än denna. Men hur som helst så grät jag inte alls (vilket jag definitivt förväntat mig) och jag kände mig lite antiklimatisk eftersom jag ändå hört så mycket positivt om den. Så gott som alla har skrivit "jag storgrät igenom hela boken" i sina recensioner. Och så kommer jag och fäller inte en enda tår. Jag håller med om att den var sorglig, men det krävs mer än så för att jag ska gråta. Jag tycker helt enkelt att den var lite förutsägbar och därför kände jag inte lika mycket till slutet som jag trott.

 

Sammanfattningsvis var boken väldigt bra, och jag skrattade och grät inombords, trots att jag aldrig lyckades få mig att verkligen skratta eller gråta på riktigt. Men det fanns många känslor inblandade och jag fick mer förståelse för sjukdomen cancer och vad den innebär. John Green skriver väldigt bra (ibland liknar det lite Nicholas Sparks) och jag kommer definitivt läsa fler av hans verk. Det enda som var mitt problem är att boken var lite överskattad, och jag hade förväntat mig någonting mer av The fault in our stars.

 

 

Jag älskade början av boken och jag kände mig intresserad vid första sidan tack vare Saeculumrollspelet. Jag gillade den lite medeltida känslan man fick och jag fann dialogerna intressanta. Det jag storgillade med boken var just rollspelet som kändes både unikt, historiskt och extremt spännande. Det var otroligt intressant att läsa de första hundra sidorna, och jag skulle definitivt vilja läsa fler böcker om sådant!

 

Men sedan blev Saeculum väldigt seg. Det slutade hända saker och jag fastnade inte heller för karaktärerna eftersom jag inte fann någon utveckling hos dem. Visst fanns det mycket mystik och jag kunde definitivt inte gissat mig till det som skedde i slutet - men problemet var att jag inte heller brydde mig. För mig kändes det inte WOW utan snarare antiklimatiskt och lite tråkigt. Det karaktärerna gjorde kändes så otroligt onödigt och det känns som om hela bokens handling hade kunnat lösts direkt med hjälp av kommunikation.

 

Visst blev boken lite spännande, vid ungefär mitten, just på grund av mystiken, men när det stora som hela boken hade lett fram til avslöjades så kändes det helt enkelt inte storslaget.

 

Nu låter jag väldigt negativ och jag vill verkligen inte framstå så - boken var helt okej, men jag hade förväntat mig någonting annorlunda. Jag hade ärligt talat trott att den skulle ha paranormala inslag eftersom det handlar lite om en förbannelse så jag blev väldigt förvånad över att det skulle vara en vanlig thriller. Och som ni vet är jag inte så förtjust i thrillers och därför kanske inte mitt omdöme är det bästa i detta fall. Men för mig är endå en thriller läskig, men det var definitivt inte denna. Kanske var det för att jag precis läste den extremt obehagliga Lockdown som jag inte kände mig påverkad, men jag tror att jag inte hade tyckt den var läskig ändå. Men jag tyckte helt enkelt att den var seg och rätt händelselös och därför får den det betyget den får - men den var ändå unik. Och trots att det var så otroligt många namn att jag blandade hela tiden ihop vem som var vem, kändes Poznanski som en profissionell författare. Och av den anledningen är jag nyfiken på Poznanskis andra verk: Erebos.

 

 

Jag har fått en förfrågan att berätta vilka de tjockaste böckerna i min bokhylla är och därför tänker jag nu göra en topp-4 lista med de böckerna jag äger som har ätit alldeles för mycket ord och gått upp i vikt (haha xD).

 

Jag kommer dock inte välja några böcker från samma serie (även om jag har dem alla) eftersom då alla fem böckerna skulle vara av samma författare.

 

 

1) A Storm of Swords (A Song of Ice and Fire #3) av George R. R. Martin
 
Den här boken har totalt 1177 sidor. Genrén är epic fantasy.

 

2) Stone of Tears (Sword of Truth #2) av Terry Goodkind

Den här boken har 1013 sidor och är inom genrén epic fantasy.

 

3) Fenixorden (Harry Potter #5) av J. K. Rowling

Denna är på 1001 sidor och är inom middle-grade fantasy genrén.

 

4) Hungerspelen av (Hungerspelen #1-3) Suzanne Collins

Den här boken är en dystopi på 951 sidor.

 

Någon gång kanske jag ska visa mina tunnaste böcker? Annars får ni ju ändå se dem i min kommande book shelf tour!

För två dagar sedan kom mitt bokbaket från Adlibris. Jag väntade i hela två veckor (så segt brukar det aldrig vara) men nu är de äntligen här - tretton underbart vackra romaner.

 

Handling:
"Furnace Penitentiary: the world’s most secure prison for young offenders, buried a mile beneath the earth’s surface. Convicted of a murder he didn’t commit, sentenced to life without parole, “new fish” Alex Sawyer knows he has two choices: find a way out, or resign himself to a death behind bars, in the darkness at the bottom of the world. Except in Furnace, death is the least of his worries. Soon Alex discovers that the prison is a place of pure evil, where inhuman creatures in gas masks stalk the corridors at night, where giants in black suits drag screaming inmates into the shadows, where deformed beasts can be heard howling from the blood-drenched tunnels below. And behind everything is the mysterious, all-powerful warden, a man as cruel and dangerous as the devil himself, whose unthinkable acts have consequences that stretch far beyond the walls of the prison."

 

Recension:
WOW! Jag har haft den här boken stående i bokhyllan så otroligt länge och skjutit upp läsningen hela tiden eftersom jag trodde att den skulle vara tråkig. Men detta är definitivt den bästa boken jag har läst i år!

 

Boken var väldigt intensiv och hade ett högt tempo från första till sista sidan. Det hände nya saker hela tiden och jag fastnade både för handlingarna och karaktärerna. Smith lyckades väckla otroligt många känslor hos mig: sorg, ilska, illamående - ja allt.

 

Det fanns en ständig spänning tillsammans med en lite obehaglig känsla av att något hemskt skulle kunna hända när som helst. Boken hade väldigt många överraskningar och tvister och jag blev otroligt förvånad över att jag inte kunde släppa taget om den. Det slutade med att jag läste ut den på några timmar.

 

Lockdown är väldigt våldsam, blodig och en otroligt dystopi och den kunde vid vissa tillfällen bli lite läskig (eller snarare obehaglig). Jag älskade det eftersom det bildade en väldigt realtistisk och spännande dystopisk värld men den är ingenting för de klenmodiga. Men personligen är denna dystopiska värld en av mina favoriter: så otroligt creepy och läcker!

 

Slutet var i en enorm cliffhanger. Jag hade inte kunnat slita mig från boken och hela tiden ökade tempot - och när det slutade ville jag bara skrika "jag måste veta fortsättningen!!!". Det tråkiga med det är att jag precis beställt hem ett paket och därför inte har råd med bok nummer två... men jag vill ha reda på fortsättningen NU!

 

Lockdown är en otroligt bra bok som jag bokstavligen älskade. Jag älskade alla karaktärerna tack vare deras många personligheter och deras karaktärsutveckling. Jag hade medlidande för alla och det här var definitivt en bok som gjorde att jag brydde mig om vad som hände med karaktärerna. Deras relationer till varandra: vänskap eller fiende, känns så otroligt realtistiska. Författaren är otrolig skicklig och skriver både lättförståligt och utvecklat. Det märks verkligen att han har väldigt stor fantasi och han lyckas verkligen sätta ord på den. Definitivt den bästa (och obehagligaste) boken jag läst i år och den platsar på listan topp 3-favoriter. Endast den här och ytterligare två böcker har lyckats på högsta betyg.

Fakta:
Tomb Raider: the cradle of life är den andra delen i Lara Croft-duologin med Angelina Jolie som huvudroll. Regissören Jan de Bont har tillsammans med Chris Barrie och Gerald Butler skapat detta 113 minuter långa actionäventyr. Filmen är från 11 år, är på engelska och spelades in 2003.

 

Handling:
"Lara Croft (Angelina Jolie) är tillbaka för att ta sig an sitt farligaste uppdrag hittills: att återfinna det som en antik civilisation trodde var roten till allt ont, Pandoras ask. Hon tvingas resa jorden runt, från Grekland till Hongkong och Kenya och ännu längre bort för att hitta asken, innan en galen vetenskapsman (Ciaran Hinds) hittar den och kan använda den för att utplåna världen. Till detta äventyr värvar hon sin före detta pojkvän - Terry Sheridan (Gerard Butler) - en vinningslysten egoist som tidigare har förrått både Lara och nationen. Hon vet att han är den bäste för uppdraget, men kan hon lita på honom?"

Recension:
Jag har sett den här filmen minst tio gånger och den är fortfarnade lika bra. Den har spänning och tempo genom hela filmen och man fastnar verkligen för handlingen.

 

Jag älskar fortfarande karaktärerna - och gillar deras varierande personligheter. Vissa är otrolgt roliga medan andra har andra unika personligheter. Jag älskar att filmen kretsar kring äventyret men att det ändå hinner komma med lite romantiska scener.

 

 

Jag älskar det paranormala och mytomspunna i filmen. Jag är ett vädigt stort fan av Greklands historia och myter och älskar därmed Pandoras ask (har själv skrivit en opubliserad roman baserad på den historian). Och just att Pandoras ask är i centrum av filmen gör den så mycket bättre. Att det även finns läckra monster med gör det ju inte sämre, speciellt inte då de är otroligt bra gjorda.

 

 

Jag tycker att filmen har lite av allt vilket gör att de flesta kan se den och gilla den. Den har allting från coola moped-tricks, till flygturer till biljakter till fajter och slagsmål och romantik och onaturliga varelser samt grekisk mytologi. Därför känns det omöjligt att ogilla den, med alla dess häftiga effekter och coola tvister. Att slutet var sorgligt är även det bra eftersom det väcker känslor hos tittaren. Tycker även att det är häftig att filmen baseras på ett spel. Verkligen en film jag rekomenderar för er som gillar action. En otrolig spännande film med nästan allt som behövs.

 

Den här delen av duologin är mycket bättre än den första - och det gör ingenting om du inte sett första filmen, du förstår lika mycket av den här ändå.

 

Början tyckte jag var rätt så seg. Det var inte förren kanske de sista hundra sidorna som jag verkligen fastnade för boken. Innan hade den varit okej, men rätt händelselös och långtråkig. Men de sista, kanske sjuttion sidorna, var fantastiska. Otroligt mycket spänning och tempot höjdes enormt.

 

Genom hela boken fanns väldigt mycket mystik - vilket jag gillar. Man satt hela tiden och undrade hur saker och ting kunde ske, och varför vissa saker hände. Jag gillar böcker som inte är förutsägbara, och The unbecoming of mara dyer var allt annat än förutsägbar.

 

Jag tycker att karaktärerna var rätt coola. Jag gillar hur de talar och beteer sig och de känns helt enkelt realtistiska, även om vissa händelser kanske inte gör det. Jag tycker även att bokens uppbyggnad och huvudidé med de paranormala ingredienserna är extremt häftiga. Jag kom att tänka på Rör mig inte flera gånger under läsningen, då jag kunde dra flera paralleler mellan de två böckerna. Dock måste jag säga att The unbecoming of mara dyer var betydligt mycket coolare än boken av Tahereh Mafi.

 

Jag älskar att dispositionen växlade mellan nutid och dåtid, för på det sättet fick man reda på mer om Maras bakgrund.

 

Trots att bokens slut var extremt förvirrande och omtumlande älskar jag cliffhangern på sista sidan. Den gjorde att jag definitivt kommer att plocka upp nästa bok i trilogin då jag helt enkelt måste få reda på mer! Det här är verkligen en bok som jag rekomenderar till er som älskar övernaturlig mystik, för trots bokens brister, så kan jag inte sluta tänka på den.

 

Jag kom nyss på att jag inte har gjort någon book shelf tour i år. Jag gjorde en förra året, men då hade jag inte så många böcker och jag visade bara hälften av de få böcker jag hade. Men nu har jag börjat fundera på att göra en book shelf tour med ALLA mina böcker, och kanske även mina filmer. Och bara av ren nyfikenhet så räknade jag hur många böcker respektive filmer jag har i mitt lilla rum.

 

I denna beräkning tog jag inte med filmerna (ungefär hundra stycken) som finns i vårat vardagsrum, och inte heller böckerna som befinner sig där, utan just de som finns i mitt rum som jag skaffat mig av mina egna pengar (eller som recensionsexemplar). Jag har även många tv-serier, och då räknade jag 1 säsong som 1 film, trots att en säsong är längre och dyrare. När jag startade bloggen hade jag 80 YA-böcker samt 187 barnböcker (åldrarna 7-14) från när jag var mindre. Jag hade även ungefär 50 egna filmer/serier.

 

 

Men nu, med bloggansvaret och det ökade intresset för böcker och film har hyllorna ökat och högarna växt.  Barnböckerna står fortfarande på antalet 187 stycken eftersom jag inte längre läser sådana, men YA / NA / A-böckerna har växt från 80 stycken till 237. Och filmerna i mitt rum har ökat från 50 till 313. Alltså har jag under de här 17 månaderna som jag har haft bloggen köpt/fått 157böcker samt 263 filmer. Det är några stycken tycker jag.

 

Så vad säger ni? Vill ni se en book shelf tour med dessa 419 böcker och 313 filmer?

Veckans skilda omslag handlar om en bok jag hade enorma förhoppningar på, men som jag, när jag läste den för ett tag sedan, blev otroligt besviken på då den var extremt tråkig. Idén vad bra men inte hur den var utformad. Men i alla fall. Denna bok fick bara efter några månader av dess realease ett omslagsbyte tillsammans med en ny titel eftersom den gamla "kunde misstolkas som att vara en efterföljare" bara för att den hade en tvåa i titeln. Boken jag talar om är Level 2 av Lenore Appelhans, eller som den numera heter: The memory of after.

 

 

 

Recension:
Jag känner mig otroligt kluven angående Hemlös. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om den, å andra sidan så hände det absolut ingenting.

 

 

 

 

Fakta:
Prins Caspian är den andra delen i Berättelsen om Narnia. Tidigare del är Häxan och lejonet och efterföljaren är Skeppet Gryningen. Filmerna baseras på böckerna av C. S. Lewis. Prins Caspians 143 minuter är regisserad av Andrew Adamson. Bland annat Anna Popplewell, Ben Barnes och Georgie Henley spelar huvudrollerna. Detta äventyrsdrama från 11 har orginalspråket engelska och spelades in 2008.

 

 

Jag tycker faktigst att Prins Caspian var riktigt bra. Visserligen inte lika bra som den gamla versionen från 1988 kallad Prins Caspian och skeppet Gryningen som är mer kompakt och lik boken, men fortfarande bra.

 

Filmen har coola effekter, vackra kostymer och fantastiska skådespelare - specielt Ben Barnes som spelar Caspian. Men även skådepelarna vi får återse från första filmen håller måttet.

 

 

Jag tycker att Narniafilmerna är gulliga i allmänhet, med talande djur och liknande - och Prins Caspian var inget undantag. Den är otroligt mysig att se på och trots att det finns rätt mycket spänning med så är det just nostalgin och det gulliga i den som gör den sevärd.

 

Jag gillar att handlingen i Prins Caspian utvecklas så pass mycket från Häxan och lejonet. Både karaktärerna och händelseförloppen känns så mycket mognare än i första filmen. Om du gillade första Narniafilmen så kommer du garanterat uppskatta Prins Caspian. For the sweet moments.

Midnight sun är första boken i The twilight saga av Stephenie Meyer, men ur Edwards synvinkel istället för Bellas. Du kan läsa den gratis på datorn eller din kindle här. Boken är på 264 sidor, vilket inte är komplett eftersom boken blev illegalt upplagd på internet och Meyer valde att inte avsluta den. Men oroa dig inte för att läsningen är olaglig - hon har själv lagt ut den nu på internet för hennes fans att läsa.

 

 

 

 

 

Fans till The Vampire Diaries kommer bli överlyckliga angående den här nyheten. Nu har filmbolaget CW avslöjat att det tjugonde avsnittet (har redan visats) i fjärde säsongen av The Vampire Diaries egentligen är pilotavsnittet för en helt ny spin-off serie kallad: The Originals.

 

 

Serien kommer kretsa till orginalfamiljen Michaelsson och kommer troligten bli på lika många säsonger som huvudserien. Men oroa dig inte - The Vampire Diaries kommer att fortsätta sända fler säsonger (kontrakten är redan skrivna) - skillnaden är bara att det nu finns två The Vampire Diaries serier. Det är fortfarande Julie Plec som skriver avsnitten och det är samma skådespelare och karaktärer med, men med ny fokusering helt enkelt. Serien ska fortfarande handla om relationen mellan två bröder, men istället för Stefan och Damon ska den koncentrera på Elijah och Klaus! 

 

Själv är jag överlycklig över att få se en egen serie för Klaus och Elijah - mina favoritkaraktärer! Längtar sååååå mycket tills den släpps på DVD!! <3 Hoppas (och tror) att The Originals är ännu bättre än The Vampire Diaries (min absoluta favorittv-serie!).

Fakta:
Rädda mig inte är fortsättningen på boken Rör mig inte av Tahereh Mafi, översättningen av Unravel me. Det finns även en mellanbok till serien, kallad Falla sönder (Destroy me). Rädda mig inte är på 398 sidor.

 

 

Recension:
Efter första boken i trilogin hade jag stora förhoppningar på Rädda mig inte och därför blev jag lite besviken när de första hundra sidorna var så pass tråkiga som de var. Men jag kände direkt hur pulsen ökade när spänningen satte igång därefter. Och nu när jag avslutat läsningen kan jag garanterat skriva att jag uppskattade den här boken mer än dess föregångare.

 

Jag gillar verkligen Mafis sätt att skriva. Det känns otroligt unikt och annolunda från övriga böcker jag brukar läsa. Hon använder sig inte av de vanliga skrevreglerna och tvekar inte inför att använde för många mellanslag eller överstrykningar. Detta gjorde att läsningen på något sätt kändes mer personlig - att man fick följa karaktärens kaotiska tankar på ett helt annat sätt.

 

Anledningen till att jag tyckte att de första hundra sidorna var tråkiga vad på grund av Juliette. Jag gillade henne i den första boken men här kändes det enkelt som om hon hade för mycket känslor kring allting. Hon kändes på något sätt desperat och tänkte hela tiden på sina killproblem när det fanns så mycket viktigare problem. Det blev helt enkelt lite tjatigt.

 

Men jag älskar verkligen Aaron Warner! Men absoluta favoritkaraktär i den här trilogin. Stöddig och charmig lyckas han förföra även mig. Jag tror definitivt inte jag hade gillat honom i verkligheten men som en fiktionär karaktär passar han perfekt, enligt mig.

 

Boken hade väldigt mycket tempo och spänning, men även mer romantik än dess föregångare - och tydligare tecken på triangeldrama. Egentligen fungerade triangeldramat i den här boken riktigit bra men jag kan ändå inte låta bli att himla med ögonen. Jag är så otroligt trött på kärleksdraman och jag tycker det är väldigt svårt att hitta en bra YA-bok utan det.

 

Men boken var allt som allt riktigt bra - om du gillade Rör mig inte kommer du älska den här. Det kändes som om alla karaktärerna utvecklades, samtidigt som frågor från första boken besvarades och nya skapades. Mystiken hölls genom hela boken och trots att jag inte tycker att det slutade i en cliffhanger så ser jag väldigt mycket fram emot den tredje och sista delen i trilogin. En spännande berättelse om längtan, hopp och frihet, som stannar kvar i dina tankar långt efter boken är färdigläst.

Fakta:
All together dead är den sjunde delen i Sookie Stackhouse serien av Charlaine Harris. Totalt finns 13 böcker i huvudserien men även några spin-offs och mellanböcker. Det finns även en tv-serie (True Blood) med hittills fem säsonger som baseras på böckerna. All together dead är på 323 sidor.

 

 

Recension:
Jag älskar tv-serien True Blood men jag har aldrig varit ett fan av böckerna. Anledningen till att jag ens läste bok nummer sju i serien är att jag köpte en box med de tolv böcker i serien - vilket jag nu ångrar. Efter förra boken i serien såg jag dock ett ljus, den var garanterat bättre än tidigare delar och därför fick jag ett nytt hopp för serien. Som nu krossades.

 

Jag känner att ingenting hände i All together dead. Absolut ingenting. Det är samtal och resor och sådant, men ingenting intressant riktigt händer. Det var inte förren de sista fyrtio sidorna började som tempot ökade - och då var det ju lite för sent. Resten av boken segade sig fram och läsningen var inte direkt inspirerande eller intresseväckande. Jag är väl medveten att Charlaine Harris är en duktig författare, men hennes problem är att hon drar ut berättelsen över så många böcker att ingenting riktigt hinner hända i en enda bok.

 

Trots att språket är färgglatt - och att man klart och tydligt läser i dialekt - så är karaktärerna svartvita och tråkiga. Om du inte har läst någon bok av Harris utan bara sett tv-serien så lär du inte förstå vad jag menar eftersom karaktärerna där har extremt många personligheter och var och en är väldigt unik. Men i böckerna tycker jag att individerna liknar väldigt mycket varandra och att de inte har någon intressant egenskap som gör att man fastnar vid dem.

 

I tidigare böcker i serien har det funnits tydlig romans. Inte övervägande i boken, men ändå fanns den där. Jag kände att All together dead skiljer sig från de andra på det sättet. Visst fanns det lite romantik i början men resten av boken likar mer en deckare. Men trots deckaregenskaperna lyckas ingen mystik skaffas och jag kände helt enkelt att jag inte brydde mig vem som dog eller levde. Därför föll läsningen platt. Jag kommer dock de några poäng just för att jag tycker att grundidén med historien är bra - men alla bokens brister gör att den inte hamnar bland favoriterna.

Nästan alla vet hur tredje och sista bokens omslag ser ut till Divergent-trilogin av Veronica Roth - men bara för att jag älskar den här trilogin så måste jag visa omlaget till Allegiant jag med! Så jag gjorde ett bildspel med trilogins omslag - så att man enkelt kan jämföra dem med varandra.

 

Veckans skilda omslag handlar om Black Powder War, den tredje boken av åtta i Temeraire-serien av Naomi Novik. Jag har hur länge som helst velat läsa de här böckerna eftersom det är en historisk serie i genrén epic fantasy med drakar - precis min stil! Jag tror till och med att en av huvudkaraktärerna är Napoleon! Men av någon anledning har jag aldrig plockat upp dem. Första boken, His Majesty's Dragon, ska jag åtminstone skaffa mig i år! Böckerna finns även översatta till svenska.

 

Det finns två omslag till alla böckerna i Temerarire-serien, och nu ska ni få välja vilket omslag av Black Powder War som är snyggast. Av alla böckerna i serien tycker jag nog att Throne of Jade är den läckraste och Toungues of Serpents är den tråkigaste - men älskar alla omslag. Dock tycker jag att den åttonde boken inte matchar de andra omslagen lika bra.

 

Fakta:
Anna dressed in blood är den första delen i Anna-trilogin av Kendare Blake. Boken finns översatt till svenska under titeln Anna klädd i blod. Fortsättningen på boken är Girl of nightmares. Anna dressed in blood är på 316 sidor. Du kan köpa boken här.

 

 

 

 

 

 

Fakta:
Nu ska jag recensera en film jag sett många gånger och som så gott som alla känner till: Berättelsen om Narnia: Häxan och Legonet, den omgjorda versionen av den äldre filmen med samma namn. Filmen baseras på boken av C. S. Lewis och är regisserad av Andrew Adamson med bland annat skådespelarna Anna Popplewell, Georgie Henley, Liam Neeson, William Moseley, Rupert Everett och Tilda Swinton. Filmens orginalspråk är engelska och den är på ungefär 137 minuter. Den nya versionen spelades in 2005.

 

 

Recension:
Jag tycker att Narnia-filmerna är oherhört gulliga. Jag har läst alla böckerna många gånger, men speciellt denna (som är den tredje boken i serien, men första filmen konstigt nog). Dock måste jag medge att jag uppskttade de äldre filmerna mer. Trots att den gamla Häxan och lejonet är garanterat sämre gjorda med extremt dåliga kostymer och effekter (bävrarna spelas av vuxna männisor och är alltså större än barnen, och det är en blandning av teknat och otecknat i den äldre) så följer den mer strikt boken av Lewis - vilket jag gillar. Denna nyare variant har tagit bort och lagt till scener till boken vilket inte känns lika magiskt på något sätt. Den äldre filmen känns, trots alla sina många brister, mer äkta på något sätt: både med skådespelarna, känslorna och handlingen.

 

 

Men om jag nu ska låta bli att jämföra den äldre versionen med den nyare så måste jag ändå medge att den är bra gjord. Handlingen håller sig bra till boken, effekterna är läckra samt musiken är storslagen och älskvärd. Jag gillar alla varelser - både hur de är "designade" och deras beteenden - så gulliga! Skådespelarna gör ett bra jobb men ibland kan deras skådespeleri kännas lite fejk. Kostymerna är kanske inte de bästa och ser rätt overkliga/fejk ut men det fungerar ändå bra till filmen.

 

 

Jag tycker att filmen har lyckats få med spänning och tempo och jag dröjer mig inte att se den om och om igen. Främsta anledningen till att jag uppskattar den är att den känns nostalgisk och gullig, men jag tror att om du gillar middle-grade filmer (ex. Harry Potter) så kan du nog uppskatta denna. Det är helt enkelt en väldigt mysig film som passar bra en regnig dag.

Fakta:
Pengar är en klassiker skriven av Victoria Benedictsson under psedonymen Ernst Ahlgren, och skrevs under 1800-talet. Boken är på 199 sidor och finns översatt till engelska, med titeln Money.

 

Handling:
"Selma Berg, en frejdig sextonåring med konstnärsdrömmar, gifts bort med en betydligt äldre man. Det är hennes utveckling från naiv ung flicka till mogen kvinna som Pengar handlar om. Romanen bygger mycket på Victoria Benedictssons egna erfarenheter men är också ett inlägg i den indignerade kvinnosaksdebatt som bröt ut på 1870-och-1880 talen. Boken vänder sig främst mot unga kvinnor, sexuellt ovetande och genom felaktig uppfostran fyllda av romantiska föreställningar, tvingades in i äktenskapt utan att inse vad det innebar."

 

Recension:
Ursch och fy och blä. En riktigt riktigt dålig bok. En så kallad klassiker som jag var tvungen att läsa till svensklektionen. Den här recensionen blir väldigt kort, för jag har verkligen inte särskillt mycket att skriva om den. Jag tvingade mig igenom varje sida.

 

Handlingen är urusel. Det händer så gott som ingenting i boken, utan sida upp och ner består endast av dialoger och Selma Bergs svaga tankar. För mig är hon inte en stark person och hennes karaktär faller platt.

 

Jag hade inte några förhoppningar innan jag läste boken, men jag hade ändå trott att den skulle ta upp den viktiga frågan om kvinnor som tvingas in i giftemål. Men nu efter läsningen känner jag inte att jag lärt mig någonting nytt och boken lyckades inte framkalla några känslor alls hos mig.

 

När dessutom spåket är så jobbigt som det var blev boken otroligt dålig. Svenskan är gammaldags och många ord som inte existerar idag fanns med. Dessutom skriver inte Benedictsson särskillt proffisionellt, utan använder hela tiden, genom hela boken, inhopp vilket bildar extremt långa meningar.  Detta gör att läsningen blir väldigt tröttsam eftersom det är extremt jobbigt med fyra inhopp i varje mening (se första meningen nedan). Tillsammans med det gamla språket och onödiga beskrivningar gör språket helt själv att man så gott som somnar vid läsningen. Jag klarade allvarligt talat inte att läsa mer än tio sidor i taget eftersom jag blev sjukt uttråkad av läsningen.

 

Sammanfattningsvis var Pengar den sämsta boken jag någonsin läst (till och med sämre än Cal som var den första boken som fick betyget 0,5 här på bloggen). Utan handling, med jobbigt språk, karaktärer utan personligheter samt extremt lågt tempo kunde jag varken ta boken seriöst eller uppskatta vad min lärare sade "skulle ge en ökad förståelse för kvinnans roll i dåtidens samhälle". Suck. Verkligen inte en bok för mig. Varför måste alla böcker vi läser i skolan vara så dåliga? Har lärarna någonting emot att eleverna uppskattar vad de läser? Är det så för dig också, att böckerna du läser till skolan inte är värda att läsa?

Bara för att jag ogillar inlägg utan bilder så lägger jag in en helt orelaterad bild på med ett citat från J. K. Rowling.

 

Nu har jag efter mycket om och men, velande fram och tillbaka och långa diskussioner från bloggläsare och vänner bestämt vilka böcker jag skulle köpa den här gången - så nu har jag precis beställt dem via  Adlibris. Klick klick så är de här. Nää inte riktigt, men nästan. De lär komma under nästa vecka någon gång.

 

 

Jag kommer inte berätta vilka böcker det är jag har beställt (bara några lyckliga få vet haha) förren jag gjort min Book Haul när böckerna kommit. Men jag kan avslöja att det blev totalt 13 böcker för totalsumman 1095: -. Lite för mycket kanske men... jag kunde helt enkelt inte bestämma mig mellan alla underbara böcker som finns där ute, så tretton stycken tycker jag ändå var rätt bra gjort! Jag var trots allt tvungen att ignorera vissa böcker jag egentligen vill ha. Nu kanske vissa undrar hur jag kan ha råd med böcker för sådana summor varje gång jag köper (jag har fått den frågan) eftersom jag trots allt är minderårig, utan arbete och studerar på gymnasiet; och svaret är helt enkelt: det har jag inte. Eller rättare sagt: jag köper böcker väldigt sällan, kanske tre gånger varje år och lånar dessutom från mitt sparkonto (men betalar alltid tillbaka, *stolt*). Det är därför det blir lite dyrare varje gång, eftersom jag sparar ihop tills jag har några hundralappar.

 

Jag kan även avslöja vilka genrér böckerna är i, för er som är intresserade av att försöka lista ut vilka böcker det är jag beställt. Genrérna är dystopi, urban fantasy, dark romance, contemporary och science-fiction.

 

Publiserar Book Haul direkt när böckerna landar i brevlådan. <3

 

 

 

Recension:
Den här boken har fått både ris och ros tidigare och anledningen till att det dröjde så pass länge för mig att ta mig an boken var att jag på senaste tiden har läst mycket ris och för att vara ärlig blev jag lite avskräckt till att läsa den. Men - jag älskade Breathe!

 

Tempot i boken var lagom, det lunkade fram i en inte seg men inte fartfylld takt. Jag trodde att detta skulle göra att boken kunde bli lite långtråkig på vissa ställen - men det tycker jag absolut inte. För trots att den inte har ett snabbt tempo så älskar jag samhällsuppbyggnaden så pass mycket att det lyckas kompensera för allt annat. Dessutom är det skönt att ibland läsa en bok som är lite lugnare, för mycket tempofyllda böcker på en gång kan lätt bli för mycket. Därför uppskattade jag det lugnare tempot.

 

Jag gillar karaktärerna. De är kanske inte jättefärgglada med många personligheter, men jag tycker att man känner en skillnad när man läser ur de olika perspektiven och jag visste alltid vem det var som pratade. Dock hade jag nog hoppats på lite fler egenskaper för varje individ men förhoppningsvis kommer det med efterföljaren med en trolig karaktärsutveckling. Dessutom tycker jag att kärleken mellan karaktärerna var gullig.

 

Trots att boken har äventyr och spännande revolution så är det inte det som bygger upp Breathe. Det som var så otroligt bra med boken enligt mig var dess skicklighet att på ett diskret sätt ta upp samhällsfrågor vi har idag angående miljön. Visst - det låter jättetråkigt jag vet, men i boken får man läsa om de värsta av konsekvenser av det vi gör idag och det gör att den dystopiska värld Crossan byggt upp inte är helt otänkbar. Precis som vår värld bygger samhället på girighet och på grund av alla utsläpp och skogskövlingar har syret försvunnit ur luften. För mig känns det som en möjlig framtid för oss eftersom det är precis så vi gör nu: vi förstör vår planet steg för steg, och det tycker jag att Breathe lyckas framhäva.

 

Jag tycker att Sarah Crossan skriver bra - det är simpelt men lyckas ändå framföra sina budskap, upplysa om bokens samhällsproblem och våra egna. Och jag både älskar och avskyr slutet eftersom många lösa trådar lämnades obesvarade vilket gör det nästan omöjligt att vänta ända till oktober tills fortsättningen kommer ut. Men sammanfattningsvis gillade jag verkligen Breathe eftersom det både var en väldigt spännande bok samtidigt som jag tror att den kan göra läsaren mer miljöengegerad, eller åtminstone göra att läsaren förstår allvaret i det vi gör i dagens samhälle. Jag ser verkligen fram emot uppföljaren Resist. Tack vare bokens koncept blev det en underbar läsning.

Veckans Skilda Omslag handlar om Stephanie Perkins böcker. Dessa böcker jag talar om är egentligen inte i en serie, men man brukar se den som om de hör samman. De två första böckerna finns i matchande omslag oavsett vilken omslagsserie man väljer, men den tredje finns bara med ett omslag - det nyaste. Därför kommer jag bara visa och jämföra Anna and the French Kiss samt Lola and the boy next door. Alltså inte Isla and the happily ever after. Jag vill säga gärna läsa dessa böcker för jag har hört så mycket bra om dem!

 

Fakta:
Noras val är den svenska översättningen av Silence av Becca Fitzpatrick - den tredje delen i Hush Hush quadrilogin. Tidigare delar är Fallen ängel (org. Hush Hush), Förlorad ängel (org. Crescendo) och efterföljaren är Änglarnas kamp (org. Finale). De svenska översättningarna publiseras av B. Wahlströms bokförlag.

 

 

Recension:
Jag har aldrig varit en jättestort fantast av Hush Hush serien och jag har inte riktigt förstått tjusningen i att läsa så många dark romance böcker som liknar varandra. Och tyvärr känner jag mig inte riktigt mer klok på det efter Noras val.

 

Visst var boken helt okej, precis som resten av böckerna i serien, men den är definitivt inte unik eller speciell. Mycket av det som händer eller hur boken är uppbyggd med sin disposition vet vi redan mycket om - vi har läst det många gånger tidigare i andra dark romance böcker. Därför kan Noras val bli lite tråkig i mellanåt eftersom man aldrig får känslan av att vara ovetandes eller över att ha blivit överraskad. Man vet helt enkelt vad som kommer att hända - och de gångerna man kanske inte gör det bryr man sig inte tillräckligt mycket för att försökta tänka efter själv.

 

Trots att Fitzpatrick skriver bra så är jag inte så jätteförtjust i karaktärerna. Varför vet jag inte riktigt, men jag känner att jag inte fastnar för någon av deras personligheter av någon anledning. Precis som med spänningen känns det som om karaktärerna inte når ända fram.

 

Det blev enligt mig lite antiklimatiskt att läsa Noras val eftersom så gott som hela boken går ut på att Nora har minnesförlust. Det gör att man fick läsa om saker som vi redan läst om i tidigare böckerna eftersom det var sådant Nora fick reda på (men som vi redan visste) och det blev en hel del upprepningar. Jag vill ha nya saker i efterföljare, inte bara omskrivningar av dess föregångare. Noras val kändes lite som om författaren/bokförlaget bara ville tjäna pengar - för enligt mig har det börjat gå utför.

 

På något sätt känns kärleken mellan Patch och Nora lite överdriven och oäkta. Jag kan inte sätta fingret på varför, men det finns böcker där kärleken kommer successivt och verkligen känns trovärdig - och Noras val är tyvärr inte en av dem. Nu låter den här recensionen väldigt negativ och det vill jag inte ge intrycket av. Boken var bra och jag gillade verkligen dess början, men tyvärr räckte det inte hela vägen.

Rekomenderar inte till: er som söker unika läsningar med högt tempo och mycket spänning.

 

Argo är en thriller regisserad av Ben Affleck, som även spelar huvudkaraktären. Andra medverkande är Bryan Cranston, Alan Arkin och John Goodman. Filmen är från 15 år och är på orgnialspråket engelska. Den är ungefär 120 minuter lång och släpptes 27 mars 2013.

 

 

Recension:
Jag hade bara sett trailern för filmen innan, inte hört eller läst om den, men jag hade ändå enorma förhoppningar. Den verkade otroligt unik, intressant och fylld med action och spänning. Dock måste jag skriva att filmen inte levde upp till mina förväntningar. De första sjuttio minuterna var extremt tråkiga. Filmen segade sig fram, jag hade inte fastnat för karaktärerna och den var allmänt tråkig.

 

 

Dock tog den en rejäl vändning sedan och de sista femtio minuterna eller så var spänningen på topp. Jag satt på kanten av soffarn och var verkligen med i tempot och alla händelserna.

 

 

Intill slutet lyckades jag känna massor och jag tycker att man fick en inblick av hur det ser ut i många länder och oron som finns mellan olika folkgrupper. Men dock var början så pass dålig att slutet inte lyckades kompensera för den, och jag känner att filmens medelkänsla inte var särskilt bra. Om hela filmen hade varit såpass spännande som slutet hade jag kanske gett den betyget 7 men nu hände det inte särskillt mycket och därför sänks det enormt. Jag hade trott att den skulle ha mer action och våld och spänning, inte att den skulle utspelas stillasittandes i ett rum. Visst det kom action i slutet, men det räckte helt enkelt inte. En helt okej film som går att se på en regnig dag men ingenting man kollar på om och om

 

Recension:
Precis som sin föregångare var Jagar i mörkret väldigt lättläst. Språket var rent och simpelt och skapade ett lagom tempo. Dock måste jag skriva att det inte fanns mycket spänning. Det hände inte särskillt mycket och jag blev lätt uttråkad i läsningen. Det kändes som att när någonting väl hände så var det ingenting viktigt för handlingen. När jag läste om böckerna verkade de superbra och idén om Blodsjägarna är väldigt intressant, men nästan ingenting handlar om deras värld, om vargarna eller om Blodsjägarna, utan allting fokuserar på "kärleken" mellan huvudkaraktärerna.

 

Trots att det definitivt inte var insta-love i boken så kändes relationen mellan huvudpersonerna fejk. Den var otroligt ytlig och det kändes helt enkelt som om den bara baserades på intim fysisk kontakt. Jag kände helt enkelt lika mycket för deras relation som för karaktärerna själva. Nästan ingenting.

 

Det är verkligen synd att de här böckerna inte har varit bättre, för jag känner ändå att de hade kunnat haft potential till både spänning och tempo. Men nej, Byrd är inte den bästa av författare och därför blev boken närmare en flopp. Tyvärr.

 

 

Recension:
Anledningen till att jag köpte filmen var att Peter Jackson regisserat den (han har ju gjort Lord of the Rings) och att Andy Serkis ("Gollum"/"Smeagul") samt Daniel Craig ("James Bond") gjorde rösterna för huvudrollerna. Jag har dessutom gillat Tintin sedan min barndom och sett både tv-serien och flera äldre Tintin-filmer. Men tyvärr, och trots att den var bra, så nådde Tintin and the secret of the unicorn inte riktigt upp till mina förväntningar.

 

 

Jag ska börja med att skriva att filmen var riktigt proffsigt animerad. Ibland var det svårt att skilja på om det verkligen var tecknat eller om det helt plötsligt var otecknat - just för att alla detaljer gjorde att filmen såg så verklig ut. Jackson och Spielberg använde sig av metoden motion capture vilket innebär att skådespelarna som spelade in rösterna även fick spela karaktärer iklädd i en slags blå dräkt med små kameror på som kände av vilka rörelser skådespelaren gjorde (detta även en av dem metoderna som användes i Lord of the Rings). Detta gjorde att karaktärernas rörelser och beteende såg mer verkligt ut eftersom skådespelaren verkligen interakterade med omgivningen.

 

 

Dock var handlingen lite bristande och kunde på vissa ställen bli seg och tråkig. Men detta kompenserades av de söta karaktärerna som verkligen passade in i både utseende och personligheter. Att även filmen var nostalgisk och rolig är ju ingenting den förlorade något på. Mina favoritdelar av filmen är definitivt scenerna med Dupont och Dupond - de är så underbart knäppa!

 

 

Notera att Tintin and the secret of the unicorn inte är en barnfilm (vilket jag trodde innan jag såg den). Jag uppskattade verkligen att det var mycket action och jag kommer garanterat att se uppföljaren som kommer ut i december 2015, speciellt med tanken på att det är Peter Jackson som tar över ledarplatsen som regissör. För trots att det kändes som om någonting saknades från filmen, måste jag erkänna att Tintin fortfarande har en plats i mitt hjärta.

 

 

Recension:
Jag ska försöka att skriva en acceptabel recension, men problemet är att jag läste mitt ARC av Besvärjelser och beskydd för några månader sedan men inte fick publisera den förren idag (recensionsdagen). Därför minns jag inte särskillt mycket från boken, men förhoppningsvis det mest nödvändiga.

 

Jag kan börja med att skriva att dispositionen liknade den som finns i Blodsmagi. I dem är allt ur huvudpersonens synvinkel men några sidor då och då är ur någon annans perspektiv (och i början vet man inte vems PoV det är ur). Detta har jag lärt mig att uppskatta mer med tiden, men jag föredrar att veta ur vems perspektiv jag läser ur.

 

Huvudkaraktären Cecilia är inte en av mina favoriter. Hon är otroligt osmart och naiv och under läsningens gång kände jag att det mesta som hände henne var hennes eget fel. Hon litade totalt blint på främlingar och tänkte aldrig efter att hemligheter kanske är bäst att bevaras hemliga. Nej, inte min typ av karaktär: jag föredrar psykiskt starka karaktärer med mycket hjärnkapacitet. När hon dessutom var en av de mest egoistiska huvudkaraktärerna jag stött på kände jag helt enkelt att jag tappade intresset totalt.

 

Boken började bra men visade sig vara otroligt orealistisk och i många fall ytterst barnslig. Först trodde jag att det bara skulle bli gulligt och nostalgiskt att läsa en vuxenbok med sagoväsen så som vättar i. Men det kändes väldigt ofta som att läsa en barnbok: både för att huvudkaraktärens intellegens inte var den bästa men först och främst för att sagoväsena var dåligt framförda. Att även själva magin blev fånig var både på grund av konstiga namn (exempelvis hemsidan Fairynet) men även för att den inte alls kändes storslagen som exempelvis i Harry Potter, Blodsmagi, Hex hall, Farlig förmåga eller andra häxböcker.

 

Boken var också tyvärr väldigt förutsägbar. Den hade ingen tvist eller överraskning och jag hade väldigt tidigt listat ut vem "the bad guy" var. Så när väl huvudpersonen lyckades koppla ihop verkligheten och förstod hur allting låg till hade jag redan vetat om det väldigt länge. Det blev helt enkelt en antiklimatisk känsla av det hela.

 

Jag ville verkligen gilla den här boken, men jag måste skriva att jag störde mig mer på den än jag trodde var möjligt. Visst har jag läst sämre böcker (så som exempelvis Cal) men denna ligger ändå bland bottenskrapen, tyvärr. Jag tyckte helt enkelt inte att Friedner skrev bra - vissa saker hängde inte alls ihop med verkligheten. Ett utdrag från boken är exempelvis att en man som Cecilia träffat var "trehundra ljusår snyggare". Hallå? Ljusår är ett mått på sträcka, ungefär som kilometer. Så hon säger ungefär att han var väldigt många kilometer snyggare. Eh?

 

Sammanfattningsvis så var Besvärjelser och beskydd inte min typ av bok. Med tröga och egoistiska karaktärer samt ett fånigt upplägg och ett dåligt utförande blev den inte särskillt spännande. Det fanns inga utmärkande karaktärsdrag och trots att den var sagolik så blev det ett problem att det var som en barnbok för vuxna. Visst fanns sex och liknande med, men på något annat sätt kändes det inte särskillt "grown up". Jag gillade tyvärr inte sättet Friedner skrev på och jag tyckte att hon använde konstiga meningsuppbyggnader och ordval. Jag är ledsen att säga att Besvärjelser och beskydd inte är en bok jag tyckte om. Det jag skrev på Goodreads var: naive characters, predictable plot and a childish feeling to the book.

 Favoritkaraktär: -
Sidantal: 333

 

 

Största överraskningen för April 2013: Underbara Helvete av Jamie McGuire.

 

 

 

Nytt i bokhyllan April 2013: 13 nya böcker (13 recex).

Fakta:
Falla Sönder är den svenska översättningen av Destroy Me vilket är mellanboken som utspelar sig mellan Rör Mig Inte! och Rädda Mig Inte!. Av denna mellanbok finns tyvärr bara hundra exemplar i världen, så om du inte redan har ett exemplar och vill läsa den får du nog låna den av någon du känner eller skaffa som e-bok på engelska. Falla Sönder är ur Warners perspektiv. De exemplaren som finns publiseras av B Wahlströms bokförlag.

 

Handling:
"Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig - lika förbjuden kommer den att bli. Detta är Warners berättelse om vad som hände efter skottet som förändrade allt."

Recension:
Oh my god - jag tror jag gillade Falla Sönder mer än Rör mig inte vilket egentligen borde vara näst intill omöjligt. Jag älskar att den handlade om Warner, för trots att han har ett hjärta av is tycker jag att man får en god förklaring till varför, i denna. Jag absolut älskade att man fick se "bakom kulissera" av Warners liv, med hans armé, hans pappa, ja hur han levde helt enkelt.

 

Jag tycker boken var packad med väldigt många känslor. Jag kände medlidande för Warner trots att han är så elak. Jag kände sorg när man fick följa hans dystra tankebanor och definitivt när han samtalade med sin ondskefulla pappa. Det här var definitivt en bok för mig.

 

Det kanske inte finns så mycket action direkt i Falla Sönder, men boken fungerar bra ändå. Den börjar minuten efter att första bokens slut och berättar vidare historien om varför han blev så besatt av Juliette. Det är mer en bok som gör att känslorna för Warner växer, inte en bok som för fram handlingen särskillt mycket. Innan jag läste den kände jag att jag var osäker om jag gillade Adam eller Warner mest - men efter Falla Sönder kan jag med säkerhet säga att jag är Team Warner. Det här är definitivt en mellanbok jag rekomenderar för er som har läst Rör mig inte för den ger verkligen övergripande information ur ett annat perspektiv som gör att man ser tillbaka och tittar annorlunda på saker och ting som hände i den första boken. Ser väldigt mycket fram att läsa fortsättningen!