FAKTA

Regissör: M. Night Shyamalan.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 2 hrs 9 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard, Luke Kirby.

Releasedatum: 3 juni 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

GLASS är en uppföljare till UNBREAKABLE och SPLIT, och knyter samman de båda. Skådespelare från filmerna återkommer till sina roller, och karaktärernas livsöden sammansluts. Och det blir en helt okej avslutning på trilogin. Inte fantastisk, men helt okej.

 

 

Det som jag främst blev förvånad över var att tempot i GLASS var relativt lågt. Tidigare filmer präglades av olycksbådande stämning och nagelbitande fart, medan denna lutar mer åt att vara en psykologisk thriller än en actionpackad scifi. Och det funkar, men på grund av kontrasten mot mina förväntningar kan jag inte undgå att ändå uppleva viss tristess. Detta förstärks också av den enformiga miljön och den stillsamma handlingen. GLASS består nämligen mest av snack och ingen verkstad.

 

Filmens stora fördel är emellertid skådespelarna. Alla levererar starkt. Den som sticker ut lite extra är emellertid James McAvoy. Trots att han spelar tjugo olika karaktärer, är det aldrig otydligt vem som är vem. Att se honom växla mellan deras personligheter är en fröjd, och jag tycker personligen att han borde få någon form av pris för sin insats.

 

Sammantaget är GLASS en gedigen film. Jag tror att jag mest blev besviken för att jag förväntade mig mer tempo och ös, men hade jag redan från början vetat om stilen/genren hade jag sannolikt tyckt om den mer.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Regissör: Travis Knight.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 54 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr, John Cena, Jason Drucker, Pamela Adlon, Stephen Schneider, Ricardo Hoyos, John Ortiz.

Releasedatum: 20 maj 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

Jag är inte förtjust i Transformers. Explosioner, lättklädda kvinnor och krigsrobotar har aldrig varit min grej. Det är därför med stor förvåning som jag medger att jag faktiskt gillade Bumblebee.

 

Bumblebee är en så kallad ”prequel”, som alltså utspelar sig innan de ursprungliga filmerna. Dessutom har Michael Bay lämnat sin post som regissör, och gett facklan vidare till Travis Knight. Det var ett beslut som i min mening verkligen gynnade franchisen. Visst innehåller filmen biljakter och slagsmål typiskt för just Transformers, men det är inte i filmens centrum. Istället har fokus skiftat till karaktärerna, vilket ger Bumblebee större hjärta än någon av de tidigare delarna.

 

Karaktären Bumblebee är fantastisk. Trots att han är helt och hållet gjord i CGI, gör hans expressiva uttryck och barnlika charm det svårt att inte bli förtjust. Han bidrar också med en hel del humor, och hur mycket det än svider att medge att jag roats av en Transformers-film, måste jag erkänna att jag skrattade högt flera gånger. Även Charlie, som spelas av jordnära Hailee Steinfeld, är lätt att fastna för, och tillsammans utgör de en fängslande duo.

 

Bumblebee är en lyckad film. Genom att ta fokus från action och explosioner, lyckas filmen nå ut till en betydligt bredare målgrupp än resterande Transformers-filmer, utan att spänningen på något sätt blir lidande. Trots klyschor och några logiska luckor underhölls jag av filmen, och i min mening är det en av de starkaste delarna i franchisen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman.

Genre: Animerat, komedi, action, science fiction.

Längd: 1 hr 57 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Shameik Moore, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, Chris Pine, Liev Schreiber, Zoë Kravitz, John Mulaney, Nicolas Cage, Kimiko Glenn, Kathryn Hahn.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Har du tittat på de senaste Spider-man-filmerna och blivit besviken? Upplever du att samma mall används om och om igen, utan att något nytänkande läggs till? Jag förstår dig, för precis så har jag också känt. Fram tills nu. Spider-man: Into the spider-verse är en frisk fläkt i franchisen. Den vågar ta steget utanför stereotyperna, och sticker ut i filmhavet likt en ädelsten bland kolbitar. Det är nytt, det är fräscht och det underhåller såväl barn som vuxna.

 

 

Spider-man: Into the spider-verse är animerad i likhet med serietidningar: med skarpt markerade konturer, textrutor och onomatopoeia, alltså utskrivna ljudeffekter. Alltsammans ser faktiskt himla bra ut, och trots att dessa ”specialeffekter” används i princip alla scener blir det aldrig tröttsamt. Snarare tvärt om, ger det en läcker tittarupplevelse.

 

Själva handlingen i Spider-man: Into the spider-verse känns igen från tidigare. En pojke blir biten av en radioaktiv spindel, får superkrafter och behöver rädda världen. En klassiker. Det som emellertid sticker ut är karaktärerna, och det unika med att samla flera versioner av Spider-man i en och samma film. Som följd av en serie händelser i Spider-man: Into the spider-verse, öppnas nämligen en dörr till alternativa universum, vilket kastar in ett gäng olika upplagor av karaktären i samma värld. Det innebär att Peter Parker från originaltrilogin, Peter Parker från The amazing spider-man, Spider-woman, Spider-man noir, japanska Peni Parker och Spider-ham behöver samarbeta för att besegra skurken. Det hela är väldigt kreativt, och medför en hel del referenser som sammanlänkar franchisen på ett snyggt sätt.

 

Som helhet är Spider-man: Into the spider-verse en bra film. Rolig, påhittig och annorlunda. Precis vad Spider-man behövde.

 

BETYG: 6/10

FAKTA
Regissör: Christian Rivers.

Genre: Äventyr, action, science fiction.

Längd: 2 hr 8 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hera Hilmar, Robert Sheehan, Hugo Weaving, Jihae, Ronan Raftery, Leila George, Patrick Malahide.

Releasedatum: 22 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

HANDLING
Hundratals år efter att vår civilisation gått under har en ny värld bildats. En gåtfull ung kvinna vid namn Hester Shaw leder en grupp utstötta rebeller i kampen mot London - nu en jättelik storstad på hjul som hotar att förgöda allt i dess väg.

 

 

 

Mortal engines baseras på boken med samma namn, skriven av Philip Reeves. Jag läste boken för några månader sedan och blev måttligt imponerad. Konceptet hade potential, men själva handlingen saknade själ och hjärta. Samma sak gäller filmen.

 

 

Det här är ett visuellt imponerande men annars väldigt bristfyllt äventyr. Filmen saknar tydlig riktning och upplevs ofta som spretig. Händelseförloppet är förutsägbar, trovärdigheten låg och klyschorna alldeles för många. Dessutom får Mortal engines aldrig tittaren att bry sig om karaktärerna. För att vara krass, sket jag fullständigt i vad som hände med dem. De upplevdes alldeles för ytligt uppbyggda och tillgjorda för att jag skulle lägga någon energi på att känna någon sympati. En följd av detta var att Mortal engines blev tråkig. Kombinationen av bleka karaktärer och svag handling blev dödsstöten för en film som hade kunnat bli riktigt bra, om den gjorts rätt.

 

Som helhet är Mortal engines ett livlöst äventyr, som saknar förmåga att bygga upp tittarens engagemang. Grundkonceptet är väldigt intressant, men utförandet alldeles för lat.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: James Wan.

Genre: Action, äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 23 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Nicole Kidman, Dolph Lundgren, Yaha Abdul-Mateen II, Temuera Morrison, Ludi Lin.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Aquaman är en väldigt typisk superhjältefilm. Det finns inte så mycket mer att säga. Den följer genrens välanvända mall och väljer att integrera alla klyschor snarare än att experimentera med handlingen. Det är förutsägbart och ostigt. Samtidigt går det inte att värdera det i ”bra” eller ”dåligt”. Visst upplever jag det alldagliga upplägget som utmattande. Men om du håller med eller inte baseras på vad du känner gentemot genren som helhet. Får du inte nog av stora expositioner och hjärndöda actionscener? Good for you, då lär du gilla Aquaman. Men söker du originalitet, not so much.

 

Något som jag tycker om med Aquaman är att den kan ses fristående. Med tanke på hur trött jag är på generiska superhjältefilmer, hade det inte varit särskilt lockande att behöva beta av alla filmer i DC-universumet för att kunna förstå denna. Så stort plus för det. Jag tyckte dessutom att filmen började rätt bra. Klyschigt, oja, men ändå tilltalande på ett sätt - med en härlig blandning av humor och spänning. Jag störde mig emellertid på mängden CGI och upplevde både miljöer och karaktärer som plastiga. Dessutom falnade mitt intresse närmare slutet. I takt med att effekterna blev större och slagsmålen längre, förlorade Aquaman det lilla hjärta som funnits – och därmed mitt engagemang.

 

Vad förväntar du dig av Aquaman? Ställ dig den frågan innan du tittar på filmen. Det är en riktigt bra superhjältefilm, som till punkt och pricka tillfredsställer alla behov en riktig superhjältenörd kan ha. Det är däremot en medioker film för dig som vill se något nytänkande.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: David Yates.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 13 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Alison Sudol, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Carmen Ejogo, Jude Law, Claudia Kim.

Releasedatum: 1 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag ser Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott. Första gången var på bio, för ungefär fem månader sedan. Då blev jag väldigt besviken, men mina förhoppningar var att uppskatta filmen mer nu när jag visste vad jag hade att vänta mig.

 

 

Och till viss del gjorde jag det. Jag kunde lättare bortse från otillräckligheter, och fick upp ögonen för fler saker som jag tyckte om. Däribland skådespelarna, estetiken och en del guldklimpar till scener som fick mig att skratta högt.

 

Hur mycket jag än försöker kan jag emellertid inte undanskjuta sådant som jag tycker att Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott gjort fel. Jag upplever inte alls samma magiska känsla och hjärta som i franchisens andra delar. Handlingen är tunn och rörig, och verkar inte kunna bestämma sig för en stil och ton. En humoristisk parallell om magiska varelser varvas med en mörk berättelse om förslavelse och död. Därtill finns många sidintriger, vilket ger intrycket av en otydlig riktning.

 

Vidare kan jag inte undgå att uppleva Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott som aningen forcerad. Det känns som att filmen försöker för mycket med att packa in otaliga referenser, grandiosa effekter och oväntade vändningar. Ofta får det dock motsatt effekt, och känns ologiskt i förhållande till de andra filmerna i Harry Potter-världen.

 

För övrigt anser jag att filmen har för lite innehåll i förhållande till speltiden. Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott hade inte behövt vara över två timmar. Men men. Överlag är filmen ändå okej. Om du tycker om de andra verken som baseras på J. K. Rowlings berättelser ska du självfallet ta del av denna. Men sänk dina förväntningar för säkerhets skull, för Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott håller inte samma mått som resten.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Alex Garland.

Genre: Drama, science fiction.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Natalie Portman, Gina Rodriguez, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny, Tessa Thompson, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Annihilation baseras på första delen i Southern reach-trilogin av Jeff VanderMeer, och överraskade mig stort. Filmen är inte felfri, men lyckades pricka rätt på tillräckligt många punkter för att gripa tag i mig. Bortsett från en originell premiss, är den dessutom både vacker, spännande och fascinerande.

 

Den här filmen har fått både kärlek och hat. Den har blivit hyllad till skyarna och sågad till fotknölarna. Själv står jag lite mittemellan. Jag ser både för- och nackdelar med genomförandet, och har svårt att ta tydlig ställning. Jag gillade filmen, men ändå inte.

 

Låt mig börja med det positiva. Grundidén är fantastisk. Jag gillar att premissen tar en ny, fräsch vändning från den klassiska science fiction-mallen. Att dessutom mycket fokus i början ligger på överlevnad i en främmande miljö fylld med muterade varelser, tilltalade mig enormt. Förövrigt spelas huvudrollerna av en grupp riktigt duktiga kvinnliga skådespelare, och allt ser fruktansvärt bra ut. Miljön i karantänzonen är underlig, hänförande vacker och fridfull. Samtidigt bidrar den med en abstrakt och smått obehaglig känsla, vilket i kontrast till det fagra inger en bitterljuv förnimmelse som jag gillar skarpt.

 

 

Det är främst framåt slutet som jag började förlora intresse. Tempot är långsamt genom hela filmen, men det är inte förrän den sista halvtimmen är nådd som det blir påtagligt. Därtill blir filmen allt tramsigare, och trovärdigheten förloras helt under de otillfredsställande sista minuterna. Med tanke på hur filmen började, hade jag väntat mig en stor klimax. Istället möttes jag av en alltför magisk förklaring som snarare förstörde än stärkte filmen.

 

Som helhet är Annihilation i min mening bra, men inte enastående. Filmen har både styrkor och svagheter, och lämpade mig både imponerad och besviken på samma gång. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Lasse Hallström, Joe Johnston.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 1 hr 39 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Mackenzie Foy, Kiera Knightley, Helen Mirren, Morgan Freeman, Jayden Fowora-Knight, Jack Whitehall, Misty Copeland.

Releasedatum: 14 mars 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

The nutcracker and the four realms baseras på berättelsen The nutcracker and the mouse king (1816) av E.T.A. Hoffman, mer känd som librettot för den ryska baletten. Det finns emellertid få likheter med originalhistorien, då filmen tar sig friheten att strukturera om, lägga till och ta bort sådant som karakteriserar den klassiska sagan.

 

 

Att The nutcracker and the four realms gör en nytolkning av historien är i sig inte ett problem. Den mötte emellertid inte mina förväntningar, och nu i efterhand kan jag inte undgå att känna en stor antiklimax. Filmen hade alla förutsättningar att lyckas: en fantastisk ensemble skådespelare, lysande regissörer och ett starkt ursprungsmaterial att utgå ifrån. Ändå faller det platt. The nutcracker and the four realms fick mig inte att känna något. Karaktärerna är intetsägande, handlingen utdragen och manuset trevande. Klyschorna hopar sig och filmen blir aldrig särskilt underhållande att ta del av. Jag hade förväntat mig en så där härligt gosig julfilm, fylld med stämning och värme. Resultatet är emellertid en slätstruken, tillgjord massproduktion utan hjärta.

 

Som helhet gjorde The nutcracker and the four realms inte särskilt stort intryck. Handlingen är tunn och filmen så pass förutsägbar att bara de med ytterst begränsad TV-erfarenhet kan undgå att lista ut vad som kommer att hända. Summan av kardemumman är en vacker men oengagerande rulle.

 

BETYG: 4/10

 

FAKTA

Regissör: Ruben Fleischer.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 52 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott, Jenny Slate, Melora Walters, Woody Harrelson, Peggy Lu, Malcolm C. Murray, Michelle Lee.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Bemötandet gentemot Venom har varit kallt. Enligt mig för kallt. Jag påstår ingenstans att filmen är perfekt. Tvärt om förstår jag den kritik som har riktats mot den. Men samtidigt tillkännager jag att filmen icke-desto-mindre är riktigt underhållande. Faktum är att Venom är bättre än flera kritikerrosade verk inom Marvel Cinamatic Universe. Den slår i mitt tyckte Black panther, Spider-man: Homecoming och Avengers: infinity war med hästlängder. Mitt förslag är därför enkelt: ignorera kritikerna.

 

 

Venom baseras på serietidningen Venom: lethal protector, som först publicerades 1993. Handlingen är klassisk: det man kan förvänta sig av den här typen av film. Och i det här fallet lägger jag ingen större värdering i det hela. Å ena sidan tillför Venom inget nytt, å andra sidan gör filmen det den ska bra. Skådespelarna presterar väl, actionscenerna är snygga och effekterna välgjorda.

 

Något som jag till min stora förvåning fastnade för var vänskapen mellan Eddie och Venom. Jag vet, jag vet: det låter hur absurt som helst att en parasit och dess värd bjuder på en charmig vänskapshistoria. Men precis så är det. De är båda två väldigt intressanta karaktärer, och deras partnerskap tillför en hel del härlig humor till filmen. Förutom att roa och lätta upp stämningen, är det främst relationen mellan dem som gör filmen sevärd.

 

Det jag däremot saknade var ett tydligare syfte med filmen, samt mer distinkta motiv bakom skurkens agerande. Jag hade även önskat fler svar på i dagsläget obesvarade frågor, färre klyschor samt starkare och mer övertygande kemi mellan Tom Hardy och Michelle Williams. Därutöver upplevde jag manuset som stundtals ansträngt. Men trots denna utvecklingspotential, kan jag inte påstå att det drar ner filmen som helhet. Det är sådant som jag noterade, men snabbt gick vidare ifrån.

 

Allt som allt tycker jag att Venom är bra, och alldeles för hårt kritiserad. Självklart, om du förväntar dig ett berörande actiondrama med komplex story så kommer du att bli besviken. Men ser du Venom för vad den är, sveps du lätt med i det fartfyllda äventyret.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Julius Onah.

Genre: Rysare, science fiction.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chris O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang, Elizabeth Debicki, Roger Davies.

Releasedatum: 18 februari 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

 

The cloverfield paradox är den tredje delen i Cloverfield-franchisen, löst anknuten till tidigare delar. Med skillnad från tidigare filmer, utspelas The cloverfield paradox nästan enbart ute i rymden, vilket tillsammans med mystiska fenomen, stora expositioner och parallella verkligheter ger den en betydligt starkare förbindelse till science fiction-genren.

 

 

The cloverfield paradox är inte helt utan brister. Filmen följer en relativt typisk mall och blir därför inte särskilt originell. Istället tar troper och förutsägbara stereotyper stor plats. Dessutom är filmen lite smårörig, och jag önskar att alla mina frågor hade besvarats innan eftertexterna börjat rulla.

 

Men filmen underhåller. Jag tycker om skådespelarna och premissen, och trots att The cloverfield paradox inte tillför något nytt till genren förblev jag intresserad av det som hände. Jag ville veta fortsättningen. Det var spännande, småroligt och så där härligt hjärndött. En actionfylld popcornrulle helt enkelt, klart godkänd för fredagsmysigt. Därför kan jag inte racka ner för mycket på den: trots bristerna njöt jag av upplevelsen.

 

 

Allt som allt tycker jag att The cloverfield paradox är bra. Eller rättare sagt: utförandet är i grund och botten mediokert, men eftersom jag underhölls kan jag inte annat än att rekommendera filmen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 8 hr 19 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, fantasy.

Skådespelare: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård, Jane Levy, Sissy Spacek, Caleel Harris, Scott Glenn, Adam Rothenberg, Noel Fisher, Ann Cusack, Terry O'Quinn.

Releasedatum: 4 februari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

De första avsnitten av Castle rock är briljanta. Jag var så himla imponerad, och övertygad om att Castle rock skulle landa på platsen som en av årets bästa serier. Säsongen baseras på ett hopplock av berättelser av skräckboksförfattaren Stephen King, och var precis så brutal och mystisk som jag önskat mig. Den suggestiva stämningen tillsammans med den gåtfulla premissen höll mig bokstavligen klistrad till skärmen. Och alltsammans var så där lagom kusligt: ängsligt utan att bli läskigt.

 

Men trots att säsongen började fantastiskt, märkte jag av att mitt intresse successivt började avta. För varje avsnitt som gick blev serien lite sämre. Och när jag väl var inne på den andra halvan av Castle rock, hade mitt engagemang halverats. Även nu, när jag har tittat klart på säsongen, är det oklart varför det blev så. Jag gillar ju intrigerna, skådespelarna och den allmänna känslan som serien sänder ut. Men något saknas: det lilla extra verkligen griper tag; komplexitet hos karaktärerna; mer tempo. Framåt säsongens slut kändes det lite som att avsnitten gick på tomgång. Det gör mig faktiskt rätt ledsen, för jävlar vad jag älskade serien till en början! Men i slutändan kändes alltsammans mest… meh.

 

Allt som allt är den första säsongen av Castle rock bra. Faktum är att de första avsnitten är enastående. Men trots att de senare avsnitten är ojämna, blir serien aldrig dålig. Jag hade bara förväntat mig mer baserat på den starka inledningen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Shane Black.

Genre: Action, fantasy.

Längd: 1 hr 43 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Thomas Jane, Alfie Allen.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

The predator är en efterföljare till Predator från år 1987. Filmen har blivit sågad av kritiker, men jag – som inte har sett tidigare installationer i franchisen – tycker ändå att filmen fungerar. Visst är den förutsägbar, handlingsmässigt intetsägande och till gränsen till för överdriven. Visst är karaktärerna löjliga och konceptet alldagligt. Men filmen underhåller.

 

The predator levererar precis det som man kan förvänta sig: varken mer eller mindre. Det är en enkel och lagom spännande actionrulle, som helt enkelt bjuder på hjärndött kul. I ärlighetens namn är det rätt upplyftande. Som tittare behöver man inte anstränga sig för att hänga med, och det är skönt att bara kunna luta sig tillbaka och njuta.

 

Allt som allt tycker jag ändå att The predator är helt okej. Inget mästerverk, men perfekt att se när man är hängig efter en lång arbetsdag och bara vill koppla bort verkligheten.

 

BETYG: 5/10.

FAKTA

Regissör: Jennifer Yuh Nelson.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 11 år..

Skådespelare: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Harris Dickinson, Patrick Gibson, Skylan Brooks, Miya Cech, Gwendoline Christie, Wade Williams, Mark O'Brien.

Releasedatum: 10 december 2018.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

The darkest minds baseras på romanen med samma namn av Alexandra Bracken. Jag läste boken för nio månader sedan och blev väldigt besviken. Den levde inte alls upp till hajpen. Och naiv som jag är, hoppades jag att filmen skulle plocka ut delarna som var bra och bli allt som boken borde ha varit. Jag hade fel.

 

The darkest minds underhöll mig inte. Början är oerhört påskyndad, på gränsen till stressad. Där finns ingen världsuppbyggnad eller större inlevelse, utan allt skyndas igenom så att ”handlingen kan börja”. Men när introduktionen väl är över sker en tempoväxling, och filmen blir istället extremt långsam. Det händer i princip ingenting och det känns som att minuterna segade sig framåt. Den känslan förstärks av att inget är originellt. The darkest minds bidrar inte med något nytt till genren, utan håller sig till den typiska YA-mallen som vi har sett alltför många gånger. Klyschor och logiska luckor skapar en uttryckslös och opersonlig helhet, och som tittare blev jag väldigt, väldigt trött.

 

Hade jag sett The darkest minds för 13 år sedan hade jag säkert tyckt om den. Skådespelarna är helt okej och effekterna rätt snygga. Men som vuxen kan jag inte se något som kompenserar för alla brister. Det enda jag ser är ett stort tomrum, där filmen borde ha haft hjärta och själ. The darkest minds fick mig inte att känna någonting annat än antiklimax, och ärligt talat tycker jag inte att den är värdig en efterföljare.

 

FAKTA

Regissör: Hiromasa Yonebayashi.

Genre: Anime, familj, fantasy.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Hana Sugisaki, Ryûsuke Kamiki, Yûki Amami, Fumiyo Kohinata, Hikari Mitsushima, Jirô Satô.

Releasedatum: 5 december 2018.

Distributör: Njutafilms.

 

 

 

 

 

Mary och häxans blomma är Studio Ponocs debutfilm. Den baseras på romanen The little broomstick från 1971, som skrevs av Mary Stewart – författaren bakom bland annat Merlin. Mary och häxans blomma påminner starkt om verk från nyligen nedlagda Studio Ghibli, som kallats för Japans motsvarighet till Disney. Animationsstilen, musiken och karaktärerna är tydligt influerade, varpå många har kritiserat filmen för att vara efterapande. Jag tycker emellertid att Mary och häxans blomma är sin egen, och anser inte att det är konstigt att utformandet för tankarna till Studio Ghibli. Regissören Yonebayashi står trots allt bakom Lånaren Arrietty och När Marnie var där: några av animationsstudions mest omtalade filmer. Jag ser det istället som att Studio Ponoc för facklan vidare.

 

 

Mary och häxans blomma är en underbar familjefilm. Varm, atmosfärisk och med charmiga karaktärer underhåller den såväl unga som äldre tittare. Manuset är kreativt utformat, och kombinerar snyggt humor med spänning. Det är sån där magisk film som helt enkelt får tittaren att mysa och må bra. Det som verkligen får mig att älska filmen är emellertid det visuella. Mary och häxans blomma är hänförande vackert ritad. Animationerna har en utsökt detaljrikedom och använder en förtrollande färgpalett som gör att varje scen vibrerar av liv och känsla. Det fanns hela tiden något nytt att upptäcka i det grafiska, och de iögonfallande visuella effekterna strålar från början till slut.

 

Mary och häxans blomma är rentutav underbar. Den enda kritik som jag har att framföra är att den spelar ett relativt säkert kort: den tar inte lika stora risker som Studio Ghiblis filmer. Det är visserligen förståeligt. Mary och häxans blomma är trots allt Studio Ponocs debut, och det kan vara klokt att inte äventyra för mycket direkt. Men risker innebär ofta större spelrum, och möjlighet till högre vinster. I detta fall motsvarar det att Mary och häxans blomma inte riktigt får samma djup och råa komplexitet som den hade potential till. Istället håller den sig lättsam och familjevänlig, i stil med exempelvis Kikis expressbud och Min granne Totoro. Det är inget fel med det: tvärt om så älskar jag det! Men filmen hade tjänat på att ta ut svängarna lite mer.

 

 

Allt som allt är Mary och häxans blomma en fantastisk familjefilm som flugit under många personers radar. Det är ett visuellt hänförande verk, som med skillnad från många moderna animerade filmer är kärnfull: den har substans, lekfullhet och genuin skönhet. Mary och häxans blomma markerar en stark början för Studio Ponoc: en animationsstudio som vet hur den ska använda sitt arv och som skulle kunna växa sig starkare än Studio Ghibli någonsin var.

FAKTA

Längd: 11 hr 11 min.

Antal avsnitt: 15 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Action, science fiction.

Skådespelare: Sonequa Martin-Green, Jason Isaacs, Shazad Latif, Mary Wiseman, Emily Coutts, Mary Chieff, Michelle Yeoh.

Releasedatum: 19 november 2018.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Jag är positivt överraskad av första säsongen av Star Trek: Discovery. Serien utspelas ett decennium innan originalserien tar vid, och är bättre än Star Trek någonsin varit i det förflutna. Det är betydligt mer action och fart än tidigare. Det händer saker hela tiden och jag satt som klistrad till varje avsnitt. Handlingen griper verkligen tag, och jag blev flera gånger förvånad över de vändningar som serien beslutade sig för att ta.

 

Det finns många anledningar till att den första säsongen av Star Trek: Discovery tilltalade mig: grymma effekter, snygga kostymer, fantastiska skådespelare, välskrivet manus, you name it. Det föll mig också i smaken att så mycket fokus ligger på klingonerna. Deras ras är fascinerande och det var riktigt emgagerande att följa de monstruösa varelsernas kamp mot Federationen. Innan jag började med Star Trek: Discovery hade jag väntat mig en överdriven och smålöjlig serie: men det jag fick var istället rått, brutalt och oerhört spännande.

 

Det enda jag har att klaga på är hur säsongen slutade. Det är för… finpackat. Det känns som att Star Trek: Discovery laddar upp för en explosiv final, för att sedan ta tio steg tillbaka och knyta ihop säcken så där pluttinuttigt och perfekt. Det hela avslutades helt enkelt för enkelt och klyschigt, vilket kontrasterade mot de höga förväntningarna som avsnitten innan hade byggt upp.

 

Allt som allt är den första säsongen av Star Trek: Discovery väl värd att se, även för dig som inte är ett inbitet Star Trek-fan. Serien känns genomtänkt och nytänkande, och levererar det ena högkvalitativa avsnittet efter det andra.

 

FAKTA

Regissör: Roar Uthaug.

Genre: Action, äventyr, fantasy.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins, Daniel Wu, Kristin Scott Thomas, Derek Jacobi.

Releasedatum: 30 juli 2018.

 

 

 

 

 

Det här är en film som lämnade mig nöjd och besviken på samma gång. Tomb Raider är långt ifrån att vara det jag hoppats på, men hade kunnat vara mycket värre. Scenografin är vacker, konceptet spännande och Alicia Vikander utgör en mer jordnära och trovärdig Lara Croft än den vi är van vid. Som tittare sitter man inte som på nålar, men det finns ändå något som skapar nyfikenhet och engagemang.

 

Det finns dock mycket kvar att önska från Tomb Raider. Filmen baseras på den senaste speltrilogin, och är därför en origin-berättelse snarare än en fortsättning på de gamla filmerna. Men filmen håller sig inte särskilt trogen. Några scener är som tagna direkt från spelet, men som helhet skiljer de sig mycket åt. Tomb Raider ignorerar helt spelens fantastiska sidkaraktärer och puzzel: något som hade levandegjort filmen och bidragit med en hel del fascination. Istället känns den som en blek, Hollywoodiserad kopia. Klyschorna hopar sig och filmen blir aldrig lika nagelbitande spännande som den hade potential till.

 

Något annat som jag stördes av var den långsamma uppbyggnaden. I den första delen av reboot-trilogin kastas Lara direkt in i fara och måste kämpa för sin överlevnad: något som bidrar med en successiv och trovärdig utveckling och härdar henne som person. I filmen har Lara emellertid inte samma utvecklingskurva, och hon som karaktär känns… platt. Det sistnämnda beror tyvärr lite på Vikander. Som tidigare nämnt presterar hon mycket bra, men hon utgör en betydligt snällare version av Lara än Angelina Jolies tolkning i originalfilmerna. Hon känns aldrig riktigt rädd eller hotfull eller sårad. Istället håller hon ständigt känslorna i schack och blir en tråkigt "lagom" version av kick ass-karaktären som vi är vana vid.  

 

Allt som allt saknar Tomb Raider komplexitet och den där nervkittlande pulshöjningen. Det är inte en dålig nytolkning av den klassiska gravplundraren, men jag kommer länge att minnas den som ännu ett fantastiskt spel som blev en okej film. Jag föredrar personligen de gamla filmerna med Jolie, då de enligt mig bidrog med ett betydligt mer fartfyllt äventyr som fick mig att både skratta och beröras.

 

Regissör: David Yates.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 2 hrs 14 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Alison Sudol, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Carmen Ejogo, Jude Law, Claudia Kim.

Biopremiär: 14 november 2018.

 

Regissör: Peyton Reed.

Genre: Action, fantasy.

Längd: 2 hr 1 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Peña, Walton Goggins, Bobby Cannavale, Judy Greer, T.I..

Releasedatum: 12 november 2018.

Distributör: Disney/Marvel.

 

 

Regissör: Phil Lord, Christopher Miller.

Genre: Action, fantasy.

Längd: 2 hr 15 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover.

Releasedatum: 24 september 2018.

Distributör: ©Disney