FAKTA

Regissör: Jake Castoerna, Sam Liu.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 46 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jerry O'Connell, Rebecca Romijn, Rainn Wilson, Rosario Dawson, Nathan Fillion, Christopher Gorham, Matt Lanter, Shemar Moore, Jason O'Mara.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en sammanslagning av DC-filmerna THE DEATH OF SUPERMAN (2018) och REIGN OF THE SUPERMEN (2019). Det är alltså två filmer i en, kan man säga.  Eftersom jag var medveten om detta när jag startade filmen kunde jag se var brytpunkten mellan de båda filmerna var någonstans. Men övergången är sömlös och utan tidigare kunskap om att det är två filmer som har satts ihop till en är det inget som man tänker på.

 

 

I mina ögon blir THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN emellertid för lång. För mig, som inte är ett inbitet DC-fan, blir det tradigt att följa karaktärernas upptåg i nästan tre timmar. Inte ens de mest spännande actionscenerna kompenserar för det faktum att nästan halva dagen gick åt att se filmen. Jag tror personligen att mitt intresse hade bibehålls bättre om jag hade sett de separata filmerna vid två olika tillfällen och på så sätt ”spridit ut” det.

 

Med det sagt tycker jag ändå att THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en gedigen film. Snyggt animerad, med minnesvärda karaktärer och bra röstskådespelare blev det en kul tittarupplevelse. Om du tycker om de animerade DC-filmerna tycker jag absolut att du ska ge den en chans. För mig blev det bara lite mycket av det goda.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Jon Watts.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Jon Favreau, Cobie Smulders.
Releasedatum: 18 november.

Distributör: Universal Sony.

 

Efter händelserna i AVENGERS: ENDGAME måste Spider-Man kämpa mot nya hot i en värld som har förändrats för alltid.

 

 

 

 

 

Överlag är jag inte ett fan av superhjältefilmer. Jag tycker att de ofta är innehållslösa, med lite annat än hjärndöd action och stereotypiska karaktärer. Det är därför med stor häpnad som jag konstaterar att jag tyckte riktigt mycket om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Alltså, som i riktigt mycket. Jag satt som klistrad till skärmen under hela filmens gång och väntar nu med spänning på fortsättningen.

 

 

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME är den perfekta popcorn-rullen, med en fin balans mellan action, drama och humor. Den är så där lagom spännande, med rafflande actionscener som effektivt höjer hjärtfrekvensen utan att det någonsin känns som att de tar över och blir slentriala. De ser dessutom riktigt bra ut. Ärligt talat är jag överlag imponerad över det visuella arbetet. Effekterna är så galet snygga att det inte finns ord som gör dem rättvisa. De känns nytänkande och oerhört kreativa.

 

Sen måste jag förstås även nämna skådespelarna, som gör himla bra ifrån sig. Den goda stämningen mellan dem lyser genom skärmen och tillsammans med det rappa manuset gör deras dynamiska samspel att karaktärerna blir älskvärda och tilldragande. En extra stor eloge till Tom Holland och Zendaya. Jag är ett stort fan av den ursprungliga SPIDER-MAN-trilogin med Tobey McGuire och Kirsten Dunst, men ärligt talat så har de mött sina kämpar. Holland och Zandaya har en helt annan kaxighet och oskuldsfullhet som jag älskar, och deras kemi går inte att tvivla på.

 

Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Filmen är lättsam men actionfylld; rolig men spännande; varm men berörande. Helt klart värd att se! Filmen slutar dessutom i en cliffhanger som gör att sitter som på nålar efter en fortsättning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Justin Copeland, Sam Liu.

Genre: Action, tecknat.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rosario Dawson, Jeffrey Donovan, Marie Avgeropoulos, Kimberly Brooks, Ray Chase, Michael Dorn.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

WONDER WOMAN: BLOODLINES har blivit bemött med hård kritik, främst från fans som väntat i över tio år på en efterföljare till den omtyckta originalfilmen. Och visst förstår jag dem: om jag hade väntat ett decennium på det här, ja då skulle jag också ha blivit besviken. Som tur är, visste jag inte ens om den här filmens existens förrän nu. Därför är det lättare för mig att se WONDER WOMAN: BLOODLINES för det som den är: lättsam underhållning. Och fast det inte blev en ny favorit, tyckte jag ändå att den var kul att se på.

 

 

För det första tycker jag väldigt mycket om Diana, alltså Wonder Woman, som karaktär. Jag gillar hennes sympati, hennes ovana med ”riktiga” världen och hennes sjuka förmåga att sparka röv. För övrigt har filmen bra röstskådespelare, lagom spännande actionsekvenser och riktigt snygga animeringar.

 

Å andra sidan är handlingen som sådan inte särskilt engagerande. Filmen håller sig till den klassiska superhjälte-mallen, vilket känns lite lat samtidigt som händelseförloppet blir väldigt förutsägbart. Klyschor och ostiga dialoger tar plats istället för nytänkande idéer, vilket gör att WONDER WOMAN: BLOODLINES känns aningen innehållslös i förhållande till sin (ändå korta) speltid.

 

Överlag tycker jag att WONDER WOMAN: BLOODLINES är okej. Det är en ruggigt snygg film, med lagom mycket spänning. Om du inte bryr dig om en trivial handling, lär du tycka om denna. Om du däremot har väntat i tio år på att se den här filmen… ja, då kan du räkna med att bli besviken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, Everett McGill, Wayne Newton, Benicio Del Toro.

Inspelningsår: 1989.

Distributör: Sf films.

 

 

 

 

 

LICENCE TO KILL, mer känd som TID FÖR HÄMND på den svenska marknaden, är den film inom JAMES BOND-franchisen som det har gått sämst för. Och jag förstår varför. Inte för att filmen är dålig, utan för att den inte har det där lilla extra som kännetecknat de andra filmerna om den välklädda agenten. Var är alla de häftiga gadgeterna? Var är humorn? Var är charmen och de intressanta antagonisterna? Som bortblåsta.

 

Det här är den typen av film som ger trevlig underhållning för stunden, men som jag inte ens om mitt liv stod på spel kan minnas något av efteråt. Trots att det bara har gått några dagar sedan jag såg filmen, kommer jag inte ihåg något mer än att det var en haj med nånstans. Karaktärerna är för bleka, replikerna för torra för att fästas på minnet. Jag måste dock säga att jag gillar att Bond är personligt involverad i denna, och inte bara utför ett uppdrag. Jag hade bara önskat en lite… tajtare? filmupplevelse.

 

Överlag anser jag att LICENCE TO KILL är okej. En gedigen actionfilm, som roar måttligt men snabbt glöms bort efteråt.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: F. Gary Gray.

Genre: Science fiction, action, komedi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Kumail Nanjiani, Liam Neeson, Emma Thompson, Rebecca Ferguson, Rafe Spall, Lauren och Larry Bourgeois.

Releasedatum: 28 oktober 2019.
Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Starka skådespelarprestationer, påkostade effekter och häftiga gadgetar gör MEN IN BLACK: INTERNATIONAL till en minnesvärd och lagom underhållande actionkomedi. Jag har faktiskt inte sett någon av de tidigare MEN IN BLACK-filmerna, men ämnar göra det efter denna. Det var helt enkelt en kul film. Tempot är högt, karaktärerna härligt kaxiga och de läckra actionsekvenserna kombineras skickligt med inslag av lättsam humor. Jag gillar’t.

 

 

Det finns dock några saker som jag störde mig på. För det första är MEN IN BLACK: INTERNATIONAL väldigt klyschig och förutsägbar. Filmen har vändningar, men alla är enkla att se komma långt innan de faktiskt äger rum. För det andra är handlingen lite väl enkel, på gränsen till tunn. Och hur slående effekterna och actionscenerna än är, går det inte att bära upp en film enbart på det. MEN IN BLACK: INTERNATIONAL hade behövt lite mer komplexitet, lite mer originalitet och betydligt mer intrycksfulla skurkar.

 

Överlag tycker jag om MEN IN BLACK: INTERNATIONAL. Det är en enkel film, ja, men en skitbra popcorn-rulle som definitivt underhåller för stunden.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Adrian Grunberg.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 41 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Yvette Monreal, Sheila Shah, Óscar Jaenada, Louis Mandylor.

Biopremiär: 20 september 2019.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

 

 

TAKEN möter en barnförbjuden nytolkning av ENSAM HEMMA i en rå våldsorgie med förvånansvärt mycket hjärta. RAMBO: LAST BLOOD är ett storslaget actionäventyr – med högt tempo, mycket spänning och grymma skådespelare. Speltiden är något längre än tidigare delar i RAMBO-franchisen, men det finns inte en tråkig minut. Istället används tiden väl – istället för att kasta tittaren rakt in i handlingen tillåts vi lära känna och fästa oss vid de nya karaktärerna och se hur handlingen byggs upp. Resultatet blir en starkare emotiv inverkan än vad vi är vana vid.

 

RAMBO: LAST BLOOD är en imponerande och välgjord film. Handlingen må vara okomplicerad, men det något med enkelheten är väldigt tilltalande. Alltsammans är väldigt lätt att ta till sig: det är lätt att hålla koll på vem som är vem, att förstå allas motiv och att hänga med i vändningarna. Och ibland är det precis den typen av film som man är ute efter: bara ren underhållning, helt enkelt. Och just när det kommer till underhållning, lyckas RAMBO: LAST BLOOD. Filmen griper verkligen tag.

 

Filmen är emellertid oerhört rå. Om du tyckte att RAMBO IV var för brutal ska du nog ta dig en funderare om du verkligen ska se RAMBO: LAST BLOOD, då den har en del riktigt grafiska våldsscener. Men det blir aldrig smaklöst, och är mer än bara hjärndött dödande. Det som jag hade svårt med i exempelvis RAMBO: FIRST BLOOD PART II var att allt dödande kändes onödigt, som att det bara var för dödandets skull. Men här har det ett syfte. Plus att det är ruggigt snyggt utfört.

 

 

Men trots att jag tycker att RAMBO: LAST BLOOD är en riktigt bra film, har jag en del kritik att rikta mot den. Petitesser mest, men ändå kritik. För det första anser jag att trovärdigheten är något lägre än tidigare, i och med den extrema förödelse som John Rambo orsakar. Sen är Rambo aningen för oövervinnerlig i min mening. Det blir aldrig riktigt en kamp, och vi vet redan från början att Rambo kommer att vinna. Med det sagt är RAMBO: LAST BLOOD en grymt pampig film att se, särskilt på bio med storbild och högtalarsystem. Stallone gör riktigt bra ifrån sig och intrycket överlag är ”maffigt”.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Sylvester Stallone.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Julie Benz, Matthew Marsden, Graham McTavish, Reynaldo Gallegos, Tim Kang.

Releasedatum: 5 juli 2008.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

Äntligen! Det är precis så här jag ville att RAMBO skulle vara!

 

Om du följer min blogg vet du att jag har betat mig igenom RAMBO-filmerna i syfte att kunna se den senaste installationen på bio tillsammans med min pojkvän. Eller, ”tvingat mig igenom” kanske är ett mer passande ordval. För trots att filmerna inte direkt har varit dåliga, har jag inte heller njutit av upplevelsen. Inte förrän nu.

 

Det är inte först nu som jag känner mig genuint glad över att ha plockat upp RAMBO-filmerna, och som jag förstår hajpen. Jag gillade filmen skarpt. För det första är tempot betydligt högre än i resterande filmer. Därtill tycker jag att den har starkare handling, tydligare karaktärer och ett mer påtagligt hot. RAMBO IV var helt enkelt enklare att följa såväl som mer spännande. Att fotot sen är utsökt bidrar förstås också med några extra stilpoäng. Jag blev minst sagt imponerad över sättet som naturliga element som ljus och dimma integreras i scenografin och skapar hänförande vyer.

 

Värt att nämna är emellertid att RAMBO IV är väldigt brutal. Mycket brutalare än tidigare delar. Grafiska skjutningar, lemlästande, våldtäkter. Barn som bränns levande, kroppsdelar hit och dit. Om du inte tål synen av blod, är det alltså helt fel film för dig. Jag uppskattade emellertid det grafiska – inte för att våldet i sig gjorde filmen bättre, utan för att det kändes realistiskt med tanke på situationen.

 

 

Överlag är jag glatt förvåna över RAMBO IV. Den är enligt mig betydligt bättre än de tidigare filmerna, och lyckades hålla mig engagerad från början till slut.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Simon Kinberg.

Genre: Science fiction, action.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: James McAvoy, Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alexandra Shipp, Evan Peters, Kodi Smit-McPhee, Jessica Chastain.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Många har sett fram emot X-MEN: DARK PHOENIX. Parallellen om Jean Grey och hennes mörka alter ego är något som vi sett tidigare, men THE LAST STAND blev inte väl emottagen och ända sedan dess har fans suktat efter en nytolkning. Är den tolfte installationen i X-MEN svaret på deras böner?

 

Dessvärre är X-MEN: DARK PHOENIX allt annat än en fågel fenix som reser sig ur askan. Det är snarare en pannkaka som landat i en sorglig hög på golvet efter att någon med för stora ambitioner försökt göra en snygg vändning i luften. Filmen hade behövt mer eftertanke och framför allt planering för att bli en hit. Som den är nu känns den lat genomförd och massproducerad. Handlingen är tunn, upplägget spretigt och det finns ett överflöd med action. Tidigare filmer i franchisen har såväl berört som engagerat, men X-MEN: DARK PHOENIX väcker inget annat än apati. Karaktärerna som vi tidigare älskat känns urvattnade, och jag kunde inte förmå mig att bry mig om dem längre. Mycket beror på manuset, då replikerna är krystade och sidkaraktärerna inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Men att se uttryckslösa skådespelare som Sophie Turner, Alexandra Shipp och Kodi Smit-McPhee slakta de charmiga karaktärerna, får mitt hjärta att värka av saknad efter de ursprungliga skådespelarna.

 

X-MEN: DARK PHOENIX ska däremot ha en eloge för sin estetik. Effekterna är helt fabulous. Bara något så litet som att Jeans hår alltid flyter omkring som i vatten är oerhört tilltalande. Jag har också hört att filmen följer sitt källmaterial mer troget än THE LAST STAND: något som jag personligen inte kan uttala mig om eller bryr mig om, men som kanske är viktigt för någon av er. Summan av kardemumman är helt enkelt att allt ser bra ut på pappret, men när det kommer till själva utförandet är det inte alls särskilt bra.

 

Så nej, jag var inte ett fan av X-MEN: DARK PHOENIX. Jag skulle lätt se THE LAST STAND tio gånger i rad, framför att se denna en gång till. Den är inte dålig, bara väldigt… meh. Blek antagonist, ihålig handling och riktigt intetsägande karaktärer. Definitionen av förlorad potential.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Michael Dougherty.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 11 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Herregud! Nej, nej, nej. NEJ! Jag respekterar dig som tycker om den här typen av film, men det är så långt ifrån min stil som man kan komma. Förstår inte alls vad som är tilltalande. För det första är manuset inte det minsta originellt. Fullproppat med klyschor och med ett förutsägbart händelseförlopp fick filmen det att krypa i min kropp för att det var så pinsamt banalt.

 

För det andra känns det som att ingenting riktigt händer. Filmen är över två timmar lång, men i princip det enda som tar upp skärmtid är den ena striden efter den andra. Explosioner och massförstörelser avlöser varandra, och det är aldrig riktigt jag som tittare får grepp om en ordentlig handling. Visst, mänskligheten kan utrotas, men GODZILLA: KING OF THE MONSTERS går helt enkelt ut på att en stor ödla med radioaktiv andedräkt slåss mot andra monster. Djupare än så blir det inte, och tyvärr resulterade det i en hel del tristess.

 

Jag medger att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig och att effekterna är snygga. Jag säger inte att det är en dålig film. Snarare tvärt om: om du är ute efter en monsterfilm så kommer du att älska GODZILLA: KING OF THE MONSTERS! Det som den ämnar att göra, gör den bra. Mitt problem är bara att det inte faller mig i smaken.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Peter MacDonald.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Marc de Jonge, Kurtwood Smith, Spyros Fokas, Sasson Gabai.

Inspelningsår: 1988.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

Filmerna om John Rambo blir bättre och bättre. RAMBO III har bättre tempo, mer påtaglig spänning och känns mer personlig än de tidigare delarna – som att Rambo för första gången har något att förlora annat än sitt eget liv. Jag gillar dessutom den nya miljön och fastnade för sidkaraktärerna som introduceras.

 

Med det sagt skulle jag fortfarande inte klassificera RAMBO III som ”bra”. Det är helt klart en okej actionrulle, men många av bristerna kvarstår. Karaktärerna känns fortfarande underutvecklade. Handlingen är fortfarande överdriven. Actionen är fortfarande rätt hjärndöd. Jag är dessutom en av få som inte är ett Stallone-fan, vilket gör mig måttligt imponerad av skådespelarna.

 

Allt som allt är RAMBO III – enligt mig – den starkaste delen hittills i franchisen. Jag kan ännu inte påstå att jag gillar filmerna, men det är trevligt att se dem bli bättre och bättre. Jag gillar också att äntligen kunna veta vad alla pratar om. RAMBO-filmerna är trots allt väldigt omtalade, och avsett vad jag personligen tycker om dem respekterar jag kultmarkeringen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: George P. Cosmatos.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Charles Napier, Steven Berkoff, Julia Nickson.

Inspelningsår: 1985.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

RAMBO: FIRST BLOOD PART II är enligt mig bättre än den första filmen. Jag tilltalas mer av handlingen och föredrar den SHADOW OF THE TOMB RAIDER-liknande, tropiska miljön. Med det sagt, har jag fortfarande svårt för RAMBO-filmerna.

 

Jag tycker inte att filmerna har mycket till handling. I princip det enda som FIRST BLOOD PART II går ut på, är att Rambo ska döda sina fiender en efter en. Det är spännande till en början, men blir snabbt enformigt. Jag insåg emellertid att mitt främsta problem med filmen är musiken. De överdramatiska stegringarna och kakofoniska tonerna ämnar understryka faran, men får snarare en förlöjligande effekt som tar udden av stämningen. När jag istället började föreställa mig ett mer diskret ljudspår med försynta ljudeffekter så som hjärtslag och andetag istället för en högljudd orkester, tilltog engagemanget genast.

 

Överlag är RAMBO: FIRST BLOOD PART II helt okej. Definitivt bättre än den första. Det är emellertid inte riktigt min typ av film. Lite för mycket ”pang pang”, lite för lite substans.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Ted Kotcheff.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Brian Dennehy, Bill McKinney, Jack Starrett, Michael Talbott.

Inspelningsår: 1982.

 

 

 

 

 

 

 

FIRST BLOOD är den första filmen i den populära RAMBO-franchisen. Filmen baseras på boken med samma namn skriven av David Morell 1973, och anses vara en klassiker. Själv är jag föga imponerad. FIRST BLOOD är inte en dålig film, men det är den typen av film som jag kommer ha glömt helt och hållet om några dagar.

 

Enligt mig är FIRST BLOOD medioker. Handlingen är tunn, vi får inte lära känna protagonisten på djupet och under hela filmens gång känns det som att något saknas. Trots att Rambo blir jagad och utsätts för såväl kränkningar som våldsamheter, känner jag aldrig riktigt hotet. Det blir aldrig riktigt spännande. Därtill har FIRST BLOOD – i min mening – inte heller åldrats särskilt väl, då ljudkvalitén och effekterna avslöjar de år som filmen har på nacken.

 

Allt som allt är FIRST BLOOD… meh. Inte dålig, men inte heller bra. Stuntscenerna är snygga och skådespelarna gör bra ifrån sig, men överlag gjorde filmen inte ett bestående intryck på mig.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Susanne Bier.

Genre: Thriller.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes, John Malkovich, Sarah Paulson, Jacki Weaver, Rosa Salazar, Danielle Macdonald, Lil Rel Howery, Tom Hollander.

Releasedatum: 21 december 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

BIRD BOX baseras på boken med samma namn av Josh Malerman, och går i samma andra som förra årets succé A QUIET PLACE. Det är en film med oerhört intressant koncept och riktigt bra skådespelare. Jag är personligen svag för just överlevnadsfilmer, så en premiss där karaktärerna kämpar för sina liv medan världen går under är precis i min smak. BIRD BOX har emellertid många brister, och trots att jag verkligen ville att det skulle bli en ny favorit är helheten medioker.

 

Det här är en väldigt överskattad film. För hur mycket jag än gillar idén, faller utformandet platt.  Precis som jag brukar uppleva vid Susanne Biers filmer, är det något som inte riktigt klaffar. BIRD BOX är klyschig, förutsägbar och innehåller inga direkta överraskningar. Karaktärerna är tunna och frustrerande dumma ibland, och många scener agerar enbart utfyllnad. Det är en film som håller i tittarens intresse, men som samtidigt aldrig blir riktigt spännande.

 

Jag störde mig också på mängden obesvarade frågor. Som tittare får vi aldrig riktigt veta vad hotet är, varför det uppstod eller hur det övernaturliga fungerar, och de många lösa trådarna gör att filmen känns slentrian och ogenomtänkt.

 

Överlag var BIRD BOX en besvikelse. Det är inte en dålig film, men den känns helt enkelt halvdant framställd. Konceptet gjorde mig emellertid väldigt intresserad, och därför kommer jag att plocka upp boken och se om den är bättre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo,

Genre: Science fiction, äventyr, action.

Längd: 3 tim 1 min,

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Benedict Cumberbatch, Brie Larson, Karen Gillan.

Releasedatum: 9 september 2019.

Distributör: Marvel/Disney.

 

 

 

 

 

 

AVENGERS: ENDGAME har fått blandad kritik. Somliga har hyllat den till skyarna, medan andra har sågat den till fotknölarna. Själv står jag någonstans där mitt emellan. Jag tycker att det är en av de bättre AVENGERS-filmerna. Jag gillar filmens utgångspunkt och hur alltsammans knyts ihop. Det är genomtänkt, underhållande och väldigt snyggt. ENDGAME har ett förvånansvärt stort hjärta, och trots att tragedi ligger i centrum fick filmen mig att skratta flera gånger. Dessutom är det roligt att återse så många av karaktärerna, och skådespelarna gör onekligen sitt jobb bra.

 

 

Med det sagt tycker jag fortfarande att Marvels filmer är alldeles för långa. Det finns enligt mig få saker som gör det befogat att låta speltiden nå tre timmar. Och det gör sig tyvärr känna. Handlingen är något utdragen och jag blir snabbt uttråkad av de långa, hjärndöda actionscenerna. Tack och lov är det emellertid inte lika mycket av den varan i AVENGERS: ENDGAME som i tidigare delar, och det är med viss lättnad som jag tvingar mig igenom actionscenerna som ett nödvändigt ont.

 

Som helhet är jag ändå förvånad över hur mycket jag tyckte om AVENGERS: ENDGAME. Det är inte en ny favoritfilm, men jag gillade den betydligt mer än de flesta andra filmerna inom franchisen. En stark avslutning, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

 

FAKTA

Regissör: Rob Letterman.

Genre: Action, fantasy, komedi.

Längd: 1 tim 44 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Justice Smith, Ryan Reynolds, Kathryn Newton, Bill Nighy, Ken Watanabe, Chris Geere, Suki Waterhouse, Rita Ora.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU är en filmatisering av Nintendo-spelet med samma namn, som utkom under 2018. Och ärligt talat, så är jag glatt förvånad. Det är en charmig film. Smårolig, med snygga effekter och minnesvärda karaktärer. Särskilt Pikachu gör intryck, som med sin fluffiga estetik och sitt söta kroppsspråk fick oss i soffan att låta ”aw” ett antal gånger.

 

Sen är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU inte perfekt. Den är väldigt, väldigt klyschig och när actionen kommer igång blir det aningen överdrivet. Jag tyckte verkligen om början där relationen mellan Pikachu och Tim byggs upp, men när tempot tar vid blir det helt enkelt lite för mycket av det goda. Förövrigt hade jag personligen hellre sett en live action-version av INDIGO LEAGUE, men det är en personlig preferens som jag inte håller emot denna film.

 

Överlag är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU en redig film. Inget mästerverk, men tillräckligt underhållande för att motivera mig att se den igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Lynn Xiong, Jin Zhang, Mike Tyson, Patrick Tam, Karena Ng, Kai-Chung Cheung, Kent Cheng, Ka-Yan Leung.

Releasedatum: 16 december 2015.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Filmerna I IP MAN-franchisen är grovt underskattade. Det är riktigt bra filmer, med välkoreograferad action, spännande handling och fantastiska karaktärer. Fotot är magnifikt, skådespelarna lysande och den känsla som musiken medför är episk. Det faktum att filmerna dessutom baseras på verkliga händelser, gör det hela desto mer spännande. IP MAN 3 är inget undantag. Man sitter som klistrad vid skärmen från början till slut.

 

 

Något som fick mig att andas ut av lättnad var dessutom att koreografin i IP MAN 3 har återgått till samma stil som i första filmen. Jag störde mig väldigt mycket på actionscenerna i tvåan, då den uppenbara användningen av vajrar resulterade i stora språng och alltför perfekta volter. Här är koreografin mer lågmäld och verklighetstrogen, något som gör actionscenerna riktigt imponerande att ta del av.

 

IP MAN 3 är emellertid den film som jag gillar minst i kvartetten. Jag upplevde både handlingen och bovarna som blekare, och saknade lite av den känsla som gjort de andra två delarna så tilltalande. Den varma men ändå hotfulla atmosfären finns inte på samma sätt, vilket får till följd att trean inte gör lika stort intryck. Men att jag gillar denna minst, ska absolut inte misstolkas med att filmen inte är bra. Jag värderar den högt.

 

Som helhet är IP MAN 3 en värdig efterföljare. Inte lika stark som tidigare delar, men fortfarande väl värd att se.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Robert Rodriguez.

Genre: Action, science fiction, äventyr.

Längd: 2 tim 2 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein, Jacki Earle Haley.

Releasedatum: 19 augusti 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

 

Trots att jag har hört mycket gott om ALITA: BATTLE ANGEL, var jag motvillig att titta på den själv. Jag såg framför mig en ny TRANSFORMERS eller TERMINATOR, fast med mangainfluenser, och det kändes helt enkelt inte som min typ av film. Till min stora förvåning hade jag emellertid fel. ALITA: BATTLE ANGEL är riktigt bra.

 

 

Det finns så mycket som jag tycker om med den här filmen. Det estetiska är en sak. Animeringarna, fotot, koreografin… allt ser väldigt tjusigt ut. En annan sak som jag tyckte om var skådespelarna. ALITA: BATTLE ANGEL är stjärnspäckad, och trots att filmen lämnar lite att önska just när det kommer till personkemin mellan karaktärerna så levererar de flesta starkt.

 

Mest imponerad är jag emellertid av karaktären Alita. Hon gjorde verkligen stort intryck på mig. Trots att hon är datoranimerad är hon den som framstår som mest levande och uttrycksfull. Hennes minspel är fantastiskt och hon rör sig på ett väldigt trovärdigt (och charmigt) sätt. Det är såväl underhållande som intressant att se henne utvecklas och upptäcka världen under filmens gång, och det är tack vare henne som resultatet blev så bra.

 

Överlag är ALITA: BATTLE ANGEL en förvånansvärt stark och fartfylld film. Lite seg uppstart möjligen, men konceptet känns kreativt och protagonisten är riktigt kick-ass. Att filmen dessutom slutar i en cliffhanger gör att jag sitter som på nålar efter en fortsättning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 44 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Xiaoming Huang, Sammo Kam-Bo Hung, Lynn Xiong, Kent Cheng, Darren Shahlavi, Yu-Hang To, Charles Mayer, Ka-nin Ngo.

Releasedatum: 11 mars 2011.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

IP MAN-franchisen är verkligen på tok för underskattad. Jag hade personligen aldrig hört talas om den, innan jag blev ”påtvingad” att se den av min pojkvän. Det är synd, för det är himla bra filmer. Precis som IP MAN är IP MAN 2 såväl underhållande som spännande. Den har snyggt foto, läcker koreografi och en engagerande handling. Man blir genuint intresserad av karaktärernas liv, och det är svårt att inte beröras av filmens skildring av rasism och fattigdom. Därtill är det imponerande hur Wilson Yip – regissören av IP MAN 2 – lyckas omvandla actionscenerna från hjärndöda strider till en uttrycksfull konstform.

 

Med det sagt är IP MAN 2 lite mer svajig än sin föregångare. Bra men inte lika bra, så att säga. Detta främst på grund av två saker. För det första är skurkarna inte lika välutvecklade. De känns relativt stereotypiska, och har inte samma komplexitet som bovarna i första filmen. För det andra är fajterna i IP MAN 2 lite mer överdrivna på grund av en överanvändning av vajrar. I IP MAN var kung fun mer grundad i realism, medan den här är mer uppförstorad och dramatiserad, med stora språng och perfekta volter. Det ser häftigt ut, men tar udden av trovärdigheten.

 

Allt som allt är IP MAN 2 snäppet sämre än sin föregångare, men likväl mycket värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Clint Eastwood.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Angelina Jolie, John Malkovich, Jason Butler Harner, Colm Feore, Gattlin Griffith, Michelle Gunn.

Releasedatum: 13 maj 2009.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

 

Sugen på ett emotionellt knytnäveslag rakt in i magen? Då ska du se CHANGELING. Det är en nytolkad och verklighetsbaserad version av den klassiska berättelsen om bortbytingar som får tittaren att borra in naglarna hårt i sin egen hud. Det är en film som väcker ilska, men inte minst sorg. Sorg för utsatta barn, sorg för drabbade föräldrar och sorg för människans själviskhet. Men trots de många känslorna som filmen rör upp, är den väl värd att se.

 

Det är bortom mitt förstånd varför CHANGELING inte är mer uppmärksammad. Det är ett fantastiskt drama. Ett av de bästa, faktiskt. Handlingen griper tag direkt, och för varje minut som följer ökar spänningen ytterligare. Kostymerna är utsökta, musiken kraftfull och skådespelarna exceptionella. Särskilt Angelina Jolie, som är magisk i rollen som den förtvivlade mamman Christine. Hennes tröstlösa ansiktsuttryck och gälla stämma är för evigt inristad i mitt minne, och det om något är bevis för en verkningsfull insats.

 

Om du bara ska se ett enda drama i år, låt då CHANGELING vara det dramat. Det är sällan en film får en att känna så starka känslor som Clint Eastwood lyckas med här.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 46 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Simon Yam, Lynn Xiong, Hiroyuki Ikeuchi, Ka Tung Lam, Xing Yu.

Releasedatum: 12 november 2009.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Asiatisk film är inte riktigt min genre. HERO, THE EMPRESS… visst är de fina att se på, men de saknar ofta såväl tempo som tydliga handlingar. Det var därför med en skeptisk inställning som jag gav mig in i IP MAN. Men gissa om jag blev förvånad!

 

Faktum är att jag älskade IP MAN. För det första är den förankrad i verkligheten. Det är nämligen första delen av fyra i en biografisk filmserie som följer mannen som tränade bland annat Bruce Lee. Och vetskapen om att det som hände faktiskt har ägt rum, gjorde alltsammans riktigt, riktigt intressant.

 

För det andra så lyckades filmen verkligen engagera mig. IP MAN har spänning, välkoreograferade actionscener, bra musik och magnifika skådespelare. Filmen är dessutom förvånansvärt berörande, och den fick mig verkligen att känna för karaktärerna. Jag brydde mig genuint om dem, och trots allt mörker – blodiga strider, fattigdom och svält – är filmen vacker. Karaktärernas lojalitet och kärlek mot varandra värmer, och det är svårt att inte heja rakt ut på dem när de hamnar i farliga situationer.

 

Som helhet är IP MAN riktigt bra. Den är så mycket mer än bara kung fu och slagsmål: den har en stark handling och ännu starkare karaktärer. Jag är själv väldigt förvånad över hur mycket jag gillade den, och ser mycket fram emot att se resten av filmerna i kvartetten.

 

BETYG: 7,5/10