FAKTA

Regissör: Quentin Tarantino.

Genre: Drama, thriller, komedi.

Längd: 2 tim 41 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Julia Butters, Dakota Fanning.

Nyckelord: Kändisliv, 60-tal.

Releasedatum: 27 december 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD är inte en dålig film. Det är emellertid Tarantinos sämsta. Hade det stått vilket annat namn som helst under kategorin ”regissör”, skulle filmen inte alls ha blivit lika väl bemött.

 

 

Men låt oss börja med det positiva. Filmen är snyggt filmad, har bra skådespelare och en trevlig vänskap mellan protagonisterna Rick och Cliff. Den ger en intressant insikt i Hollywoodlivet, och det är kul att se så många referenser till gamla filmer och verkliga händelser. Dessutom är en del scener – särskilt närmare slutet – riktigt spännande.

 

Så vad är egentligen problemet? Well. För det första är filmen för lång. Alldeles för lång. Det känns som att 80 % av filmen består av utfyllnad och sega transportsträckor, och väldigt mycket hade kunnat klippas bort. Sen är den också spretig, som om den inte riktigt kan bestämma sig för vilken genré den tillhör eller vilken parallell den ska fokusera på. Sist men inte minst blir ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD framåt slutet överdriven, och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av det absurda jag såg.

 

 

Överlag är ONCE UPON A TIME IN HOLLYWOOD rätt ”meh”. Det är en film man glömmer snabbt, och som inte alls är vad jag hade förväntat mig av Tarantino.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Alexandre Aja.

Genre: Action, rysare.

Längd: 1 tim 27 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Kaya Scodelario, Barry Pepper, Morfydd Clark, Ross Anderson, Jose Palma, George Somner.

Nyckelord: Krokodiler, miljökatastrof, överlevnad.

Releasedatum: 6 januari 2020.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Oh boy. Var sjutton ska jag börja?

 

Jag var faktiskt riktigt taggad över att se CRAWL. Jag gillar katastroffilmer, och tillsammans med konceptet med mordiska alligatorer lät det nästan som en kombination av DAY AFTER TOMORROW och DEEP BLUE SEA. Me like. Men det jag fick var långt ifrån en högkvalitativ spänningsfilm.

 

Till en början fungerade allt helt okej. Men ju längre jag såg, desto löjligare blev alltsammans. Alltsammans är så ofattbart dumt! Oräkneliga logiska luckor, intelligensbefriade karaktärer och äckligt sentimentala dialoger vid dödshot. Liksom hallå, varför sitta i midjedjupt vatten med livshotande sår och ett gäng alligatorer simmande runt om och diskutera föräldrarnas sedan flera år tillbaka redan avslutade skilsmässa? 

 

Och som om denna idioti inte var tillräckligt, innehåller filmen några av de mest klyschiga replikerna och mest irrationella händelserna. Det är absurt vad filmen försöker komma undan med. I en orkan är vindarna så pass starka att man knappt kan se eller höra. För att kommunicera behöver man bokstavligen skrika till en person som står precis bredvid. Ändå kan karaktärerna samtala i vanlig ton till varandra, och signalera till personer på andra sidan vägen. Att Haley sen blir biten tre gånger av en fullvuxen alligator – i axeln, armen och benet – och bara får småsår, är skrattretande. I verkligheten skulle alligatorn ha bitit av lemmarna utan minsta ansträngning. Här drar och snurrar den henne, men hon mår ändå helt okej efteråt och kan både gå och simma utan problem. Det finns många fler exempel, men jag känner att jag behöver sluta innan jag blir alltför triggad.

 

 

Överlag är CRAWL… dum. Det finns inget ord som bättre beskriver filmen. Visst är den smått underhållande, men jag skrattade snarare åt filmen än med den. Miljön är enformig och händelserna alldeles för otrovärdiga för att jag genuint skulle njuta av upplevelsen.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Greg McLean.

Genre: Action, thriller.

Längd: 1 tim 29 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: John Gallagher Jr, Tony Goldwyn, Adria Arjona, John C. McGinley, Melonie Diaz, Sean Gunn, Brent Sexton, Michael Rooker, Rusty Schwimmer, Josh Brener.

Releasedatum: 8 augusti 2017.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

Har du någonsin velat se en mash-up av BATTLE ROYAL och OFFICE SPACE? Nåväl, THE BELKO EXPERIMENT är nog det närmsta du kan komma. Det är en rå slasher-film i kontorsmiljö, som är bra för stunden men lätt att glömma bort. Filmen är bra, men hade potential till att bli ännu bättre.

 

Låt oss börja med det positiva. För det första är filmen riktigt spännande. Och nästan absurt brutal. Skallar slås in, hjärnor exploderar och kroppar spetsas. Gillar du inte blod så är det här inte filmen för dig. Det blir emellertid aldrig osmakligt, och integrationen av humor här och där lättar upp. För övrigt är startfältet med skådespelare riktigt starkt, och filmen har en perfekt längd på knappt en och en halv timme.

 

Men för att göra THE BELKO EXPERIMENT oförglömlig, behövdes mer. För det första saknar jag minnesvärda karaktärer. Att följa åttio personer på samma gång gör det svårt att komma någon nära. När de dessutom är vandrande stereotyper blir det ännu svårare att bilda någon form av emotionell förbindelse till dem. För det andra hade jag velat se mer nyansering och variation. Hela filmen går ut på att de anställda ska döda varandra: första ordern är att döda två personer, andra ordern är att döda trettio personer, tredje ordern är att döda… ja, men ni förstår. Jag hade personligen tyckt att det varit mer spännande om ”uppgiften” varierade. Sist men inte minst saknar jag en tillfredsställande klimax. Vi får i princip inga svar alls på varför det hände och vad som händer härnäst. Det finns alldeles för många obesvarade frågor och det känns nästan lite snopet när eftertexterna börjar rulla. Jag har ändå tittat i 89 minuter för att få reda på hur allt hänger ihop, och sen… inget.

 

 

Överlag underhölls jag av THE BELKO EXPERIMENT. Det är helt klart spännande film. Jag saknar emellertid komplexitet och framförallt svar, och ser en hel del förlorad potential med hur slutet hanterades.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: David Leitch.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 16 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Dwayne Johnson, Jason Statham, Idris Elba, Vanessa Kirby, Helen Mirren, Elza Gonzálex, Eddie Marsan, Eliana Sua.

Releasedatum: 9 december 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

När jag ser HOBBS & SHAW frågar jag mig själv: vad har egentligen hänt med FAST AND FURIOUS-franchisen? Det här är inte alls vad jag minns. När jag tänker ”fast and furious”, tänker jag bilar och racing, inte actionrullar med expositioner och mördarrobotar, eller som den här filmen kallar dem: ”cybergenetiskt förädlade skurkar”. Jag kan inte påstå att jag någonsin varit ett FAST AND FURIOUS-fan, men det här är too much.

 

 

Det som jag gillar med filmen är skådespelarna. Dwayne Johnson är mitt spirit animal, och kemin som han har till kollegan Jason Statham är så pass on point att det kompenserar för många av filmens brister. Detta är emellertid det enda som jag kommer på som jag tycker om. För övrigt är HOBBS & SHAW inte alls min stil. Överdriven, omogen och med tröttsamt många gliringar. Det händer egentligen ingenting som engagerar, utan det mesta känns klyschigt, förutsägbart och hjärndött. En bra actionrulle att ha på i bakgrunden, men inget som jag njuter av att titta på med full koncentration.

 

 

Överlag är FAST AND FURIOUS: HOBBS & SHAW rätt ”meh”. Den är inte dålig, men det är inte heller en FAST AND FURIOUS-film. Om du söker efter en modern och hjärndöd actionfilm, så by all means se den. Men vill du ha lite mer djup och komplexitet så rekommenderar jag dig att leta vidare.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Robert Budreau.

Genre: Biografi, komedi, drama.

Längd: 1 tim 32 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Bea Santos, Mark Rendall.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

Stockholmssyndromet blev ett begrepp efter Norrmalmstorgs-dramat 1973. Lars plan är att få loss en miljon dollar från Kreditbanken, få ut vännen Gunnar från fängelset och dra iväg i en flyktbil av samma märke som Steve McQueen körde i Bullitt. En av gisslan, den gifta tvåbarnsmamman Bianca, börjar sympatisera med Lars när hon inser att han innerst inne har ett gott hjärta.

 

 

 

STOCKHOLM är en verklighetsbaserad film om hur det första fallet av allmänt kända ”stockholmssyndromet” uppstod. Trots ett kontroversiellt ämne är det en lättsam film, och den fångar snabbt tag i tittarens intresse. Ena halvan av mig älskar verkligen det jag ser. Skådespelarna är fantastiska och trots att en del sekvenser minst sagt är absurda går det inte att neka underhållningsnivån. Att filmen sen utspelas i Sverige under 70-talet, ger den en härligt nostalgisk prägel.

 

Samtidigt känns själva stilen lite oplanerad. Det känns som att STOCKHOLM vill för mycket, och därför har en hand inne i alla kakburkar. Den kan inte riktigt bestämma sig för om den ska vara rolig komedi eller spännande thriller, och som resultat blir den varken eller. Den blir aldrig ”haha”-rolig eller ”shit, jag kissar på mig”-spännande, utan ett mer fisljummet mellanting: en kombination mellan fars, drama och romantisk thriller. Filmen är bra, men hade kunnat bättre om den vetat på vilket ben den skulle stå.

 

Överlag tycker jag om STOCKHOLM. Filmen är välgjord och tveklöst underhållande. Men kommer jag se den igen? Antagligen inte.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Jake Castoerna, Sam Liu.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 46 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jerry O'Connell, Rebecca Romijn, Rainn Wilson, Rosario Dawson, Nathan Fillion, Christopher Gorham, Matt Lanter, Shemar Moore, Jason O'Mara.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en sammanslagning av DC-filmerna THE DEATH OF SUPERMAN (2018) och REIGN OF THE SUPERMEN (2019). Det är alltså två filmer i en, kan man säga.  Eftersom jag var medveten om detta när jag startade filmen kunde jag se var brytpunkten mellan de båda filmerna var någonstans. Men övergången är sömlös och utan tidigare kunskap om att det är två filmer som har satts ihop till en är det inget som man tänker på.

 

 

I mina ögon blir THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN emellertid för lång. För mig, som inte är ett inbitet DC-fan, blir det tradigt att följa karaktärernas upptåg i nästan tre timmar. Inte ens de mest spännande actionscenerna kompenserar för det faktum att nästan halva dagen gick åt att se filmen. Jag tror personligen att mitt intresse hade bibehålls bättre om jag hade sett de separata filmerna vid två olika tillfällen och på så sätt ”spridit ut” det.

 

Med det sagt tycker jag ändå att THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en gedigen film. Snyggt animerad, med minnesvärda karaktärer och bra röstskådespelare blev det en kul tittarupplevelse. Om du tycker om de animerade DC-filmerna tycker jag absolut att du ska ge den en chans. För mig blev det bara lite mycket av det goda.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Jon Watts.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Jon Favreau, Cobie Smulders.
Releasedatum: 18 november.

Distributör: Universal Sony.

 

Efter händelserna i AVENGERS: ENDGAME måste Spider-Man kämpa mot nya hot i en värld som har förändrats för alltid.

 

 

 

 

 

Överlag är jag inte ett fan av superhjältefilmer. Jag tycker att de ofta är innehållslösa, med lite annat än hjärndöd action och stereotypiska karaktärer. Det är därför med stor häpnad som jag konstaterar att jag tyckte riktigt mycket om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Alltså, som i riktigt mycket. Jag satt som klistrad till skärmen under hela filmens gång och väntar nu med spänning på fortsättningen.

 

 

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME är den perfekta popcorn-rullen, med en fin balans mellan action, drama och humor. Den är så där lagom spännande, med rafflande actionscener som effektivt höjer hjärtfrekvensen utan att det någonsin känns som att de tar över och blir slentriala. De ser dessutom riktigt bra ut. Ärligt talat är jag överlag imponerad över det visuella arbetet. Effekterna är så galet snygga att det inte finns ord som gör dem rättvisa. De känns nytänkande och oerhört kreativa.

 

Sen måste jag förstås även nämna skådespelarna, som gör himla bra ifrån sig. Den goda stämningen mellan dem lyser genom skärmen och tillsammans med det rappa manuset gör deras dynamiska samspel att karaktärerna blir älskvärda och tilldragande. En extra stor eloge till Tom Holland och Zendaya. Jag är ett stort fan av den ursprungliga SPIDER-MAN-trilogin med Tobey McGuire och Kirsten Dunst, men ärligt talat så har de mött sina kämpar. Holland och Zandaya har en helt annan kaxighet och oskuldsfullhet som jag älskar, och deras kemi går inte att tvivla på.

 

Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Filmen är lättsam men actionfylld; rolig men spännande; varm men berörande. Helt klart värd att se! Filmen slutar dessutom i en cliffhanger som gör att sitter som på nålar efter en fortsättning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Justin Copeland, Sam Liu.

Genre: Action, tecknat.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rosario Dawson, Jeffrey Donovan, Marie Avgeropoulos, Kimberly Brooks, Ray Chase, Michael Dorn.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

WONDER WOMAN: BLOODLINES har blivit bemött med hård kritik, främst från fans som väntat i över tio år på en efterföljare till den omtyckta originalfilmen. Och visst förstår jag dem: om jag hade väntat ett decennium på det här, ja då skulle jag också ha blivit besviken. Som tur är, visste jag inte ens om den här filmens existens förrän nu. Därför är det lättare för mig att se WONDER WOMAN: BLOODLINES för det som den är: lättsam underhållning. Och fast det inte blev en ny favorit, tyckte jag ändå att den var kul att se på.

 

 

För det första tycker jag väldigt mycket om Diana, alltså Wonder Woman, som karaktär. Jag gillar hennes sympati, hennes ovana med ”riktiga” världen och hennes sjuka förmåga att sparka röv. För övrigt har filmen bra röstskådespelare, lagom spännande actionsekvenser och riktigt snygga animeringar.

 

Å andra sidan är handlingen som sådan inte särskilt engagerande. Filmen håller sig till den klassiska superhjälte-mallen, vilket känns lite lat samtidigt som händelseförloppet blir väldigt förutsägbart. Klyschor och ostiga dialoger tar plats istället för nytänkande idéer, vilket gör att WONDER WOMAN: BLOODLINES känns aningen innehållslös i förhållande till sin (ändå korta) speltid.

 

Överlag tycker jag att WONDER WOMAN: BLOODLINES är okej. Det är en ruggigt snygg film, med lagom mycket spänning. Om du inte bryr dig om en trivial handling, lär du tycka om denna. Om du däremot har väntat i tio år på att se den här filmen… ja, då kan du räkna med att bli besviken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, Everett McGill, Wayne Newton, Benicio Del Toro.

Inspelningsår: 1989.

Distributör: Sf films.

 

 

 

 

 

LICENCE TO KILL, mer känd som TID FÖR HÄMND på den svenska marknaden, är den film inom JAMES BOND-franchisen som det har gått sämst för. Och jag förstår varför. Inte för att filmen är dålig, utan för att den inte har det där lilla extra som kännetecknat de andra filmerna om den välklädda agenten. Var är alla de häftiga gadgeterna? Var är humorn? Var är charmen och de intressanta antagonisterna? Som bortblåsta.

 

Det här är den typen av film som ger trevlig underhållning för stunden, men som jag inte ens om mitt liv stod på spel kan minnas något av efteråt. Trots att det bara har gått några dagar sedan jag såg filmen, kommer jag inte ihåg något mer än att det var en haj med nånstans. Karaktärerna är för bleka, replikerna för torra för att fästas på minnet. Jag måste dock säga att jag gillar att Bond är personligt involverad i denna, och inte bara utför ett uppdrag. Jag hade bara önskat en lite… tajtare? filmupplevelse.

 

Överlag anser jag att LICENCE TO KILL är okej. En gedigen actionfilm, som roar måttligt men snabbt glöms bort efteråt.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: F. Gary Gray.

Genre: Science fiction, action, komedi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Kumail Nanjiani, Liam Neeson, Emma Thompson, Rebecca Ferguson, Rafe Spall, Lauren och Larry Bourgeois.

Releasedatum: 28 oktober 2019.
Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Starka skådespelarprestationer, påkostade effekter och häftiga gadgetar gör MEN IN BLACK: INTERNATIONAL till en minnesvärd och lagom underhållande actionkomedi. Jag har faktiskt inte sett någon av de tidigare MEN IN BLACK-filmerna, men ämnar göra det efter denna. Det var helt enkelt en kul film. Tempot är högt, karaktärerna härligt kaxiga och de läckra actionsekvenserna kombineras skickligt med inslag av lättsam humor. Jag gillar’t.

 

 

Det finns dock några saker som jag störde mig på. För det första är MEN IN BLACK: INTERNATIONAL väldigt klyschig och förutsägbar. Filmen har vändningar, men alla är enkla att se komma långt innan de faktiskt äger rum. För det andra är handlingen lite väl enkel, på gränsen till tunn. Och hur slående effekterna och actionscenerna än är, går det inte att bära upp en film enbart på det. MEN IN BLACK: INTERNATIONAL hade behövt lite mer komplexitet, lite mer originalitet och betydligt mer intrycksfulla skurkar.

 

Överlag tycker jag om MEN IN BLACK: INTERNATIONAL. Det är en enkel film, ja, men en skitbra popcorn-rulle som definitivt underhåller för stunden.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Adrian Grunberg.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 41 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Yvette Monreal, Sheila Shah, Óscar Jaenada, Louis Mandylor.

Biopremiär: 20 september 2019.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

 

 

TAKEN möter en barnförbjuden nytolkning av ENSAM HEMMA i en rå våldsorgie med förvånansvärt mycket hjärta. RAMBO: LAST BLOOD är ett storslaget actionäventyr – med högt tempo, mycket spänning och grymma skådespelare. Speltiden är något längre än tidigare delar i RAMBO-franchisen, men det finns inte en tråkig minut. Istället används tiden väl – istället för att kasta tittaren rakt in i handlingen tillåts vi lära känna och fästa oss vid de nya karaktärerna och se hur handlingen byggs upp. Resultatet blir en starkare emotiv inverkan än vad vi är vana vid.

 

RAMBO: LAST BLOOD är en imponerande och välgjord film. Handlingen må vara okomplicerad, men det något med enkelheten är väldigt tilltalande. Alltsammans är väldigt lätt att ta till sig: det är lätt att hålla koll på vem som är vem, att förstå allas motiv och att hänga med i vändningarna. Och ibland är det precis den typen av film som man är ute efter: bara ren underhållning, helt enkelt. Och just när det kommer till underhållning, lyckas RAMBO: LAST BLOOD. Filmen griper verkligen tag.

 

Filmen är emellertid oerhört rå. Om du tyckte att RAMBO IV var för brutal ska du nog ta dig en funderare om du verkligen ska se RAMBO: LAST BLOOD, då den har en del riktigt grafiska våldsscener. Men det blir aldrig smaklöst, och är mer än bara hjärndött dödande. Det som jag hade svårt med i exempelvis RAMBO: FIRST BLOOD PART II var att allt dödande kändes onödigt, som att det bara var för dödandets skull. Men här har det ett syfte. Plus att det är ruggigt snyggt utfört.

 

 

Men trots att jag tycker att RAMBO: LAST BLOOD är en riktigt bra film, har jag en del kritik att rikta mot den. Petitesser mest, men ändå kritik. För det första anser jag att trovärdigheten är något lägre än tidigare, i och med den extrema förödelse som John Rambo orsakar. Sen är Rambo aningen för oövervinnerlig i min mening. Det blir aldrig riktigt en kamp, och vi vet redan från början att Rambo kommer att vinna. Med det sagt är RAMBO: LAST BLOOD en grymt pampig film att se, särskilt på bio med storbild och högtalarsystem. Stallone gör riktigt bra ifrån sig och intrycket överlag är ”maffigt”.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Sylvester Stallone.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Julie Benz, Matthew Marsden, Graham McTavish, Reynaldo Gallegos, Tim Kang.

Releasedatum: 5 juli 2008.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

Äntligen! Det är precis så här jag ville att RAMBO skulle vara!

 

Om du följer min blogg vet du att jag har betat mig igenom RAMBO-filmerna i syfte att kunna se den senaste installationen på bio tillsammans med min pojkvän. Eller, ”tvingat mig igenom” kanske är ett mer passande ordval. För trots att filmerna inte direkt har varit dåliga, har jag inte heller njutit av upplevelsen. Inte förrän nu.

 

Det är inte först nu som jag känner mig genuint glad över att ha plockat upp RAMBO-filmerna, och som jag förstår hajpen. Jag gillade filmen skarpt. För det första är tempot betydligt högre än i resterande filmer. Därtill tycker jag att den har starkare handling, tydligare karaktärer och ett mer påtagligt hot. RAMBO IV var helt enkelt enklare att följa såväl som mer spännande. Att fotot sen är utsökt bidrar förstås också med några extra stilpoäng. Jag blev minst sagt imponerad över sättet som naturliga element som ljus och dimma integreras i scenografin och skapar hänförande vyer.

 

Värt att nämna är emellertid att RAMBO IV är väldigt brutal. Mycket brutalare än tidigare delar. Grafiska skjutningar, lemlästande, våldtäkter. Barn som bränns levande, kroppsdelar hit och dit. Om du inte tål synen av blod, är det alltså helt fel film för dig. Jag uppskattade emellertid det grafiska – inte för att våldet i sig gjorde filmen bättre, utan för att det kändes realistiskt med tanke på situationen.

 

 

Överlag är jag glatt förvåna över RAMBO IV. Den är enligt mig betydligt bättre än de tidigare filmerna, och lyckades hålla mig engagerad från början till slut.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Simon Kinberg.

Genre: Science fiction, action.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: James McAvoy, Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alexandra Shipp, Evan Peters, Kodi Smit-McPhee, Jessica Chastain.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Många har sett fram emot X-MEN: DARK PHOENIX. Parallellen om Jean Grey och hennes mörka alter ego är något som vi sett tidigare, men THE LAST STAND blev inte väl emottagen och ända sedan dess har fans suktat efter en nytolkning. Är den tolfte installationen i X-MEN svaret på deras böner?

 

Dessvärre är X-MEN: DARK PHOENIX allt annat än en fågel fenix som reser sig ur askan. Det är snarare en pannkaka som landat i en sorglig hög på golvet efter att någon med för stora ambitioner försökt göra en snygg vändning i luften. Filmen hade behövt mer eftertanke och framför allt planering för att bli en hit. Som den är nu känns den lat genomförd och massproducerad. Handlingen är tunn, upplägget spretigt och det finns ett överflöd med action. Tidigare filmer i franchisen har såväl berört som engagerat, men X-MEN: DARK PHOENIX väcker inget annat än apati. Karaktärerna som vi tidigare älskat känns urvattnade, och jag kunde inte förmå mig att bry mig om dem längre. Mycket beror på manuset, då replikerna är krystade och sidkaraktärerna inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Men att se uttryckslösa skådespelare som Sophie Turner, Alexandra Shipp och Kodi Smit-McPhee slakta de charmiga karaktärerna, får mitt hjärta att värka av saknad efter de ursprungliga skådespelarna.

 

X-MEN: DARK PHOENIX ska däremot ha en eloge för sin estetik. Effekterna är helt fabulous. Bara något så litet som att Jeans hår alltid flyter omkring som i vatten är oerhört tilltalande. Jag har också hört att filmen följer sitt källmaterial mer troget än THE LAST STAND: något som jag personligen inte kan uttala mig om eller bryr mig om, men som kanske är viktigt för någon av er. Summan av kardemumman är helt enkelt att allt ser bra ut på pappret, men när det kommer till själva utförandet är det inte alls särskilt bra.

 

Så nej, jag var inte ett fan av X-MEN: DARK PHOENIX. Jag skulle lätt se THE LAST STAND tio gånger i rad, framför att se denna en gång till. Den är inte dålig, bara väldigt… meh. Blek antagonist, ihålig handling och riktigt intetsägande karaktärer. Definitionen av förlorad potential.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Michael Dougherty.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 11 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Herregud! Nej, nej, nej. NEJ! Jag respekterar dig som tycker om den här typen av film, men det är så långt ifrån min stil som man kan komma. Förstår inte alls vad som är tilltalande. För det första är manuset inte det minsta originellt. Fullproppat med klyschor och med ett förutsägbart händelseförlopp fick filmen det att krypa i min kropp för att det var så pinsamt banalt.

 

För det andra känns det som att ingenting riktigt händer. Filmen är över två timmar lång, men i princip det enda som tar upp skärmtid är den ena striden efter den andra. Explosioner och massförstörelser avlöser varandra, och det är aldrig riktigt jag som tittare får grepp om en ordentlig handling. Visst, mänskligheten kan utrotas, men GODZILLA: KING OF THE MONSTERS går helt enkelt ut på att en stor ödla med radioaktiv andedräkt slåss mot andra monster. Djupare än så blir det inte, och tyvärr resulterade det i en hel del tristess.

 

Jag medger att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig och att effekterna är snygga. Jag säger inte att det är en dålig film. Snarare tvärt om: om du är ute efter en monsterfilm så kommer du att älska GODZILLA: KING OF THE MONSTERS! Det som den ämnar att göra, gör den bra. Mitt problem är bara att det inte faller mig i smaken.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Regissör: Peter MacDonald.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Marc de Jonge, Kurtwood Smith, Spyros Fokas, Sasson Gabai.

Inspelningsår: 1988.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

Filmerna om John Rambo blir bättre och bättre. RAMBO III har bättre tempo, mer påtaglig spänning och känns mer personlig än de tidigare delarna – som att Rambo för första gången har något att förlora annat än sitt eget liv. Jag gillar dessutom den nya miljön och fastnade för sidkaraktärerna som introduceras.

 

Med det sagt skulle jag fortfarande inte klassificera RAMBO III som ”bra”. Det är helt klart en okej actionrulle, men många av bristerna kvarstår. Karaktärerna känns fortfarande underutvecklade. Handlingen är fortfarande överdriven. Actionen är fortfarande rätt hjärndöd. Jag är dessutom en av få som inte är ett Stallone-fan, vilket gör mig måttligt imponerad av skådespelarna.

 

Allt som allt är RAMBO III – enligt mig – den starkaste delen hittills i franchisen. Jag kan ännu inte påstå att jag gillar filmerna, men det är trevligt att se dem bli bättre och bättre. Jag gillar också att äntligen kunna veta vad alla pratar om. RAMBO-filmerna är trots allt väldigt omtalade, och avsett vad jag personligen tycker om dem respekterar jag kultmarkeringen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: George P. Cosmatos.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Charles Napier, Steven Berkoff, Julia Nickson.

Inspelningsår: 1985.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

RAMBO: FIRST BLOOD PART II är enligt mig bättre än den första filmen. Jag tilltalas mer av handlingen och föredrar den SHADOW OF THE TOMB RAIDER-liknande, tropiska miljön. Med det sagt, har jag fortfarande svårt för RAMBO-filmerna.

 

Jag tycker inte att filmerna har mycket till handling. I princip det enda som FIRST BLOOD PART II går ut på, är att Rambo ska döda sina fiender en efter en. Det är spännande till en början, men blir snabbt enformigt. Jag insåg emellertid att mitt främsta problem med filmen är musiken. De överdramatiska stegringarna och kakofoniska tonerna ämnar understryka faran, men får snarare en förlöjligande effekt som tar udden av stämningen. När jag istället började föreställa mig ett mer diskret ljudspår med försynta ljudeffekter så som hjärtslag och andetag istället för en högljudd orkester, tilltog engagemanget genast.

 

Överlag är RAMBO: FIRST BLOOD PART II helt okej. Definitivt bättre än den första. Det är emellertid inte riktigt min typ av film. Lite för mycket ”pang pang”, lite för lite substans.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Ted Kotcheff.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Brian Dennehy, Bill McKinney, Jack Starrett, Michael Talbott.

Inspelningsår: 1982.

 

 

 

 

 

 

 

FIRST BLOOD är den första filmen i den populära RAMBO-franchisen. Filmen baseras på boken med samma namn skriven av David Morell 1973, och anses vara en klassiker. Själv är jag föga imponerad. FIRST BLOOD är inte en dålig film, men det är den typen av film som jag kommer ha glömt helt och hållet om några dagar.

 

Enligt mig är FIRST BLOOD medioker. Handlingen är tunn, vi får inte lära känna protagonisten på djupet och under hela filmens gång känns det som att något saknas. Trots att Rambo blir jagad och utsätts för såväl kränkningar som våldsamheter, känner jag aldrig riktigt hotet. Det blir aldrig riktigt spännande. Därtill har FIRST BLOOD – i min mening – inte heller åldrats särskilt väl, då ljudkvalitén och effekterna avslöjar de år som filmen har på nacken.

 

Allt som allt är FIRST BLOOD… meh. Inte dålig, men inte heller bra. Stuntscenerna är snygga och skådespelarna gör bra ifrån sig, men överlag gjorde filmen inte ett bestående intryck på mig.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Susanne Bier.

Genre: Thriller.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes, John Malkovich, Sarah Paulson, Jacki Weaver, Rosa Salazar, Danielle Macdonald, Lil Rel Howery, Tom Hollander.

Releasedatum: 21 december 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

BIRD BOX baseras på boken med samma namn av Josh Malerman, och går i samma andra som förra årets succé A QUIET PLACE. Det är en film med oerhört intressant koncept och riktigt bra skådespelare. Jag är personligen svag för just överlevnadsfilmer, så en premiss där karaktärerna kämpar för sina liv medan världen går under är precis i min smak. BIRD BOX har emellertid många brister, och trots att jag verkligen ville att det skulle bli en ny favorit är helheten medioker.

 

Det här är en väldigt överskattad film. För hur mycket jag än gillar idén, faller utformandet platt.  Precis som jag brukar uppleva vid Susanne Biers filmer, är det något som inte riktigt klaffar. BIRD BOX är klyschig, förutsägbar och innehåller inga direkta överraskningar. Karaktärerna är tunna och frustrerande dumma ibland, och många scener agerar enbart utfyllnad. Det är en film som håller i tittarens intresse, men som samtidigt aldrig blir riktigt spännande.

 

Jag störde mig också på mängden obesvarade frågor. Som tittare får vi aldrig riktigt veta vad hotet är, varför det uppstod eller hur det övernaturliga fungerar, och de många lösa trådarna gör att filmen känns slentrian och ogenomtänkt.

 

Överlag var BIRD BOX en besvikelse. Det är inte en dålig film, men den känns helt enkelt halvdant framställd. Konceptet gjorde mig emellertid väldigt intresserad, och därför kommer jag att plocka upp boken och se om den är bättre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo,

Genre: Science fiction, äventyr, action.

Längd: 3 tim 1 min,

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Benedict Cumberbatch, Brie Larson, Karen Gillan.

Releasedatum: 9 september 2019.

Distributör: Marvel/Disney.

 

 

 

 

 

 

AVENGERS: ENDGAME har fått blandad kritik. Somliga har hyllat den till skyarna, medan andra har sågat den till fotknölarna. Själv står jag någonstans där mitt emellan. Jag tycker att det är en av de bättre AVENGERS-filmerna. Jag gillar filmens utgångspunkt och hur alltsammans knyts ihop. Det är genomtänkt, underhållande och väldigt snyggt. ENDGAME har ett förvånansvärt stort hjärta, och trots att tragedi ligger i centrum fick filmen mig att skratta flera gånger. Dessutom är det roligt att återse så många av karaktärerna, och skådespelarna gör onekligen sitt jobb bra.

 

 

Med det sagt tycker jag fortfarande att Marvels filmer är alldeles för långa. Det finns enligt mig få saker som gör det befogat att låta speltiden nå tre timmar. Och det gör sig tyvärr känna. Handlingen är något utdragen och jag blir snabbt uttråkad av de långa, hjärndöda actionscenerna. Tack och lov är det emellertid inte lika mycket av den varan i AVENGERS: ENDGAME som i tidigare delar, och det är med viss lättnad som jag tvingar mig igenom actionscenerna som ett nödvändigt ont.

 

Som helhet är jag ändå förvånad över hur mycket jag tyckte om AVENGERS: ENDGAME. Det är inte en ny favoritfilm, men jag gillade den betydligt mer än de flesta andra filmerna inom franchisen. En stark avslutning, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

 

FAKTA

Regissör: Rob Letterman.

Genre: Action, fantasy, komedi.

Längd: 1 tim 44 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Justice Smith, Ryan Reynolds, Kathryn Newton, Bill Nighy, Ken Watanabe, Chris Geere, Suki Waterhouse, Rita Ora.

Releasedatum: 16 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU är en filmatisering av Nintendo-spelet med samma namn, som utkom under 2018. Och ärligt talat, så är jag glatt förvånad. Det är en charmig film. Smårolig, med snygga effekter och minnesvärda karaktärer. Särskilt Pikachu gör intryck, som med sin fluffiga estetik och sitt söta kroppsspråk fick oss i soffan att låta ”aw” ett antal gånger.

 

Sen är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU inte perfekt. Den är väldigt, väldigt klyschig och när actionen kommer igång blir det aningen överdrivet. Jag tyckte verkligen om början där relationen mellan Pikachu och Tim byggs upp, men när tempot tar vid blir det helt enkelt lite för mycket av det goda. Förövrigt hade jag personligen hellre sett en live action-version av INDIGO LEAGUE, men det är en personlig preferens som jag inte håller emot denna film.

 

Överlag är POKÉMON: DETECTIVE PIKACHU en redig film. Inget mästerverk, men tillräckligt underhållande för att motivera mig att se den igen.

 

BETYG: 5,5/10