FAKTA

Regissör: Wilson Yip.

Genre: Asiatisk film, action, drama, biografi.

Längd: 1 tim 46 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Donnie Yen, Simon Yam, Lynn Xiong, Hiroyuki Ikeuchi, Ka Tung Lam, Xing Yu.

Releasedatum: 12 november 2009.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Asiatisk film är inte riktigt min genre. HERO, THE EMPRESS… visst är de fina att se på, men de saknar ofta såväl tempo som tydliga handlingar. Det var därför med en skeptisk inställning som jag gav mig in i IP MAN. Men gissa om jag blev förvånad!

 

Faktum är att jag älskade IP MAN. För det första är den förankrad i verkligheten. Det är nämligen första delen av fyra i en biografisk filmserie som följer mannen som tränade bland annat Bruce Lee. Och vetskapen om att det som hände faktiskt har ägt rum, gjorde alltsammans riktigt, riktigt intressant.

 

För det andra så lyckades filmen verkligen engagera mig. IP MAN har spänning, välkoreograferade actionscener, bra musik och magnifika skådespelare. Filmen är dessutom förvånansvärt berörande, och den fick mig verkligen att känna för karaktärerna. Jag brydde mig genuint om dem, och trots allt mörker – blodiga strider, fattigdom och svält – är filmen vacker. Karaktärernas lojalitet och kärlek mot varandra värmer, och det är svårt att inte heja rakt ut på dem när de hamnar i farliga situationer.

 

Som helhet är IP MAN riktigt bra. Den är så mycket mer än bara kung fu och slagsmål: den har en stark handling och ännu starkare karaktärer. Jag är själv väldigt förvånad över hur mycket jag gillade den, och ser mycket fram emot att se resten av filmerna i kvartetten.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Jonathan Baker.

Genre: Thriller.

Längd: 1 tim 41 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Gina Gershon, Nicky Whelan, Nicolas Cage, Sienna Soho Baker, Harlow Bottarini, Natalie Eva Marie, Faye Dunaway.

Releasedatum: 30 oktober 2017.

Distributör: Noble entertainment.

 

 

 

 

Unthinkable är en sådan där lagom spännande thriller. Bristfylld, visst, men lättsmält och behaglig att se på. Själva konceptet är intressant, skådespelarna helt okej och överlag är det en trevlig tittarupplevelse. Det är en film som passar när man inte kan eller vill behöva engagera sig i handlingen hela tiden, men ändå hänga med i vad som försiggår.

 

 

Det som emellertid drar ner på helheten är klyschorna, den låga trovärdigheten och att filmen är något utdragen. Jag tycker också att spänningen förstörs lite av att relativt mycket avslöjas i tidigt skede. Tittaren vet mer än karaktärerna, vilket hindrar en från att bli involverad.

 

Allt som allt är Unthinkable helt okej. Inte särskilt märkvärdig egentligen, men absolut tillräckligt bra för att slötitta på.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Anna Boden, Ryan Fleck.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Ben Mendelsohn, Jude Law, Annette Bening, Djimon Hounsou, Lee Pace, Lashana Lynch, Gemma Chan.

Releasedatum: 22 juli 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Captain Marvel är en gedigen superhjälterulle, som håller ungefär samma kvalité och stil som de flesta andra Marvelfilmerna. Filmen innehåller en rejäl dos humor, lunkar på i ett bra tempo och har mycket action utan att bli alltför hjärndöd. Dessutom är skådespelarna imponerande: Samuel L. Jackson lyser, och Brie Larson – som jag tidigare ogillat på grund av monotona ansiktsuttryck – levererar förvånansvärt starkt.

 

Sen finns det förstås saker som jag stör mig på, men som egentligen inte rör specifikt Captain Marvel utan superhjältefilmer generellt. Jag är trött på den överanvända formalia som varken erbjuder överraskningar eller verkliga faror. Även när hela jorden – eller universum – står på spel, finns en känsla av säkerhet eftersom ”magisystemet” är så pass övermäktigt. Superhjältarna har få svagheter, få begränsningar och allt för mycket är möjligt – vilket gör att jag aldrig riktigt sveps med i spänningen. Men som sagt: det gäller Marvels filmer generellt och inte enbart denna.

 

Som helhet tycker jag att Captian Marvel är bra. Den är inte en ny favoritfilm, men i havet med superhjältefilmer så tycker jag att den presterar väl. Så om du tycker om tidigare filmer från Marvel, bör du absolut se denna också.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Guy Hamilton.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 5 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Roger Moore, Christopher Lee, Britt Ekland, Maud Adams, Hervé Villechaize, Clifton James, Richard Loo, Soon-Tek Oh, Marc Lawrence.

Inspelningsår: 1974.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

Jag är förvånad över mig själv. Det här är den fjärde Bond-filmen som jag ser, och för fjärde gången har gått in med ett kritiskt sinne men blivit överraskad. The man with the golden gun är riktigt bra. Underhållande, spännande, rolig och med en av franchisens hittills starkaste skurkar. Kanske är jag partisk, eftersom jag avgudar Christopher Lee, men bortsett från Goldfinger anser jag att hans antagonist är den mest välutvecklade.

 

The man with the golden gun är en okomplicerad och lätt njutbar film, med såväl humor som action. Filmen innehåller några imponerande stuntscener, och trots att stora delar består av snack upplever jag att filmskaparna har lagt lite extra krut på alla jakter och slagsmål. Det enda som jag inte riktigt är förtjust i – och det är inte något som är specifikt med just The man with the golden gun – är konceptet med bondbrudar. Enligt min mening är det obehövligt att i varje film ha en lättklädd kvinna som faller pladask för Bond och gör allt för att tillmötesgå honom.

 

Som helhet är The man with the golden gun helt klart underhållande, och jag kommer absolut ta fler av fler Bond-filmer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Vadim Perelman.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jennifer Connelly, Ben Kingsley, Shohreh Aghdashloo, Kim Dickens, Jonathan Ahdout, Frances Fisher, Ron Eldard.

Releasedatum: 17 november 2004.

Distributör: SF studios.

 

 

 

Det var länge sedan jag berördes så här mycket. Ett hus av sand och dimma är en känslomässig berg- och dalbana, som krävde all min styrka för att hindra tårarna från att komma. ”Tragisk” räcker inte till för att beskriva filmen. Den fick mig att sympatisera med och känna för båda protagonisterna, och slet sedan ut mitt hjärta och krossade det i småbitar.

 

 

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen och uppskatta det som jag såg. Jag skulle inte kalla Ett hus av sand och dimma långsam. Den är snarare lågmäld och försynt. Den stressar inte fram, utan tar tid på sig att bygga upp såväl karaktärer som stämning. Och det var något som jag i slutändan älskade, men som helt enkelt tog tid att vänja mig vid.

 

Förutom handling och atmosfär, är skådespelarna filmens starkaste kort. Ett hus av sand och dimma är oerhört välspelad, och oberoende av roll presterar alla starkt. Mest imponerad är jag över Kingsley, Aghdasloo och Connelly: tre mycket kompetenta skådespelare med sådan stark inlevelse att deras karaktärer känns äkta. De bygger upp riktiga individer, vars komplexa personligheter är mer än bara svart och vitt.  Trots intensiva konflikter och självcentrerade handlingar är det inte svårt att förstå deras motiv och känna sympati för dem, vilket gör det hjärtslitande slutet ännu mer plågsamt.

 

Ett hus av sand och dimma är ett oerhört starkt drama. Spännande, fängslande och inte minst berörande. Den för intressanta reflektioner kring mänskligt beteende och vad som i slutändan är det enda som betyder något.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Guy Hamilton.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Gert Gröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee.

Inspelningsår: 1964.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

 

Den ena Bond-filmen som jag ser visar sig vara bättre än den andra. Efter att ha sett såväl The living daylights som From Russia with love såg jag mycket fram emot att ta del utav Goldfinger – och den gjorde mig inte besviken! Snarare tvärt om, tycker jag att den är den starkaste installationen hittills.

 

För det första upplever jag lite av en tonändring i Goldfinger. De två andra Bond-filmerna som jag har sett har haft någon form av humoristiskt inslag, men Goldfinger tar det snäppet längre. Den känns mer öppenhjärtlig, mer lättsam och fick mig att skratta flera gånger. Stämningen är avslappnad och jag gillar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Sen är det förstås en fråga om filmen ämnar vara rolig eller om den enbart blir rolig med modernt perspektiv, men rolig är den icke desto mindre.

 

Något annat som jag uppskattar med Goldfinger är antagonisten. Filmens skurk känns betydligt mer välutvecklad och intressant än tidigare. Gert Fröbe, som spelar rollen, levererar starkt och som tittare kunde jag inte undgå att lite diskret heja på Bonds fiende. Den enda egentliga bristen som jag ser med Goldfinger är att handlingen är så enkel – i havet med actionfilmer finns i grund och botten inte mycket som skiljer den från sina syskon i genren.

 

Som helhet är Goldfinger ett stabilt tillskott till franchisen. Underhållande, småspännande och välspelad. Helt klart godkänd.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Terence Young.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendáriz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson, Walter Gotell.

Inspelningsår: 1963.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

From Russia with love har en gammeldags charm. Filmen har en stark 60-talskarisma, och trots att den såklart ämnar (och lyckas) vara spännande är det främst ordet ”mysig” som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva den. Stämningen är lättsam, och trots att jag i vanliga fall varken uppskattar stereotyper eller överdrivet koreograferade stuntscener så var det just sådant som gjorde From Russia with love rolig att se.

 

Faktum är att jag tyckte mycket om filmen. Jag gillar karaktärerna, jag gillar de häftiga gadgetarna och jag gillar det faktum att det inte är en renodlad actionfilm utan att den har starka inslag av intriger och spioneri. Det är kort och gott en underhållande film. Jag har alltid dragit mig för att se filmerna i Bond-franchisen, men efter att ha sett både The living daylights och nu From Russia with love är jag glatt överraskad. Jag gillar det som jag har sett och vill definitivt se mer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 hr 10 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Maryam d'Ado, Jeroen Krabbé, Joe Don Baker, John Rhys-Davies, Art Malik.

Inspelningsår: 1987.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har faktiskt inte sett någon Bond-film tidigare. Jag har emellertid kunnat bilda mig en rätt tydlig bild över franchisens innehåll och vad filmerna går ut på ändå. Det är därför med viss förvåning som jag faktiskt tyckte om The living daylights.

 

The living daylights var över förväntan. Filmen visade sig vara lite mer spännande och lite mer humoristisk än vad jag trott. Jag tyckte att det var roligt med alla bisarra gadgetar, och underhölls av de långa jakterna och fajterna. Visst har The living daylights många klyschor, stereotypiska karaktärer och billiga effekter, men det var sådant som på något sätt ändå bidrog med viss charm. 

 

The living daylights är helt klart en bra film. Lite för lång, kanske, men allt som allt underhållande, småcharmig och sådär ”lagom” spännande.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Travis Knight.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 54 minuter.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr, John Cena, Jason Drucker, Pamela Adlon, Stephen Schneider, Ricardo Hoyos, John Ortiz.

Releasedatum: 20 maj 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

Jag är inte förtjust i Transformers. Explosioner, lättklädda kvinnor och krigsrobotar har aldrig varit min grej. Det är därför med stor förvåning som jag medger att jag faktiskt gillade Bumblebee.

 

Bumblebee är en så kallad ”prequel”, som alltså utspelar sig innan de ursprungliga filmerna. Dessutom har Michael Bay lämnat sin post som regissör, och gett facklan vidare till Travis Knight. Det var ett beslut som i min mening verkligen gynnade franchisen. Visst innehåller filmen biljakter och slagsmål typiskt för just Transformers, men det är inte i filmens centrum. Istället har fokus skiftat till karaktärerna, vilket ger Bumblebee större hjärta än någon av de tidigare delarna.

 

Karaktären Bumblebee är fantastisk. Trots att han är helt och hållet gjord i CGI, gör hans expressiva uttryck och barnlika charm det svårt att inte bli förtjust. Han bidrar också med en hel del humor, och hur mycket det än svider att medge att jag roats av en Transformers-film, måste jag erkänna att jag skrattade högt flera gånger. Även Charlie, som spelas av jordnära Hailee Steinfeld, är lätt att fastna för, och tillsammans utgör de en fängslande duo.

 

Bumblebee är en lyckad film. Genom att ta fokus från action och explosioner, lyckas filmen nå ut till en betydligt bredare målgrupp än resterande Transformers-filmer, utan att spänningen på något sätt blir lidande. Trots klyschor och några logiska luckor underhölls jag av filmen, och i min mening är det en av de starkaste delarna i franchisen.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Clint Eastwood.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 1 hr 56 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Clint Eastwood,  Laurence Fishburne, Bradley Cooper, Michael Peña, Taissa Farmiga, Andy Garcia, Dianne West, Jackie Prucha, Alison Eastwood, Robert LaSardo.

Releasedatum: 13 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

The mule är inspirerad av berättelsen om Leo Sharp: en 90-årig kurir åt den mexikanska kartellen, vars senare år skildrades i New York Times-artikeln ”The Sinaloa cartel’s 90-year old drug mule”. Det är en film som både regisseras, produceras och spelas av ingen mindre än westernlegenden Clint Eastwood. Och det märks. Hela filmen andas Eastwood. Från den gråa färgtonen till den lågmälda men tunga atmosfären som numera är typisk för hans filmer. Men inte minst märks det på kvalitén: för när har Eastwood någonsin gjort sin publik besviken? Och The mule är inget undantag. Den är riktigt bra.

 

The mule är en spännande film, som innehåller såväl intriger som fartfyllda jakter. Filmen är emellertid gripande av många fler anledningar än enbart spänning. Den har hjärta och själ, och en sällsynt genuinitet som gör att allt man ser känns som sanning. Dessutom lyckades filmen få mig att både skratta och beröras, och trots några logiska luckor som hade varit bra att täppa igen, är helheten högkvalitativ.

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Clint Eastwood glänser i huvudrollen, och gör en helsikes bra insats. Det märks att han börjar bli gammal, men han låter det inte bli filmens undergång. Med skillnad från många andra äldre skådespelare försöker han inte göra sig lustig eller helt bortse från sin ålder genom att låtsas vara ”hipp och cool”. Istället använder han den till sin fördel, genom att implementera ålderdomens men i sin karaktär och på så sätt bidra med extra djup.

 

Och på tal om huvudkaraktären: Earl är förtjusande. Visst uppvisar han viss nonchalans och visst prioriterar han fel ibland, men jag älskar hur han saknar filter. Han säger precis det han tycker och tänker, oavsett vilka konsekvenser det kan få – vilket försätter honom i en del obekväma situationer. Det är förstås inte alltid för det bästa för han själv, men desto mer underhållande att titta på.

 

Som helhet är The mule en riktigt bra film. Spännande, berörande och med en liten dos humor inblandad i det hela. Jag gillar’t!

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman.

Genre: Animerat, komedi, action, science fiction.

Längd: 1 hr 57 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Shameik Moore, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, Chris Pine, Liev Schreiber, Zoë Kravitz, John Mulaney, Nicolas Cage, Kimiko Glenn, Kathryn Hahn.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Har du tittat på de senaste Spider-man-filmerna och blivit besviken? Upplever du att samma mall används om och om igen, utan att något nytänkande läggs till? Jag förstår dig, för precis så har jag också känt. Fram tills nu. Spider-man: Into the spider-verse är en frisk fläkt i franchisen. Den vågar ta steget utanför stereotyperna, och sticker ut i filmhavet likt en ädelsten bland kolbitar. Det är nytt, det är fräscht och det underhåller såväl barn som vuxna.

 

 

Spider-man: Into the spider-verse är animerad i likhet med serietidningar: med skarpt markerade konturer, textrutor och onomatopoeia, alltså utskrivna ljudeffekter. Alltsammans ser faktiskt himla bra ut, och trots att dessa ”specialeffekter” används i princip alla scener blir det aldrig tröttsamt. Snarare tvärt om, ger det en läcker tittarupplevelse.

 

Själva handlingen i Spider-man: Into the spider-verse känns igen från tidigare. En pojke blir biten av en radioaktiv spindel, får superkrafter och behöver rädda världen. En klassiker. Det som emellertid sticker ut är karaktärerna, och det unika med att samla flera versioner av Spider-man i en och samma film. Som följd av en serie händelser i Spider-man: Into the spider-verse, öppnas nämligen en dörr till alternativa universum, vilket kastar in ett gäng olika upplagor av karaktären i samma värld. Det innebär att Peter Parker från originaltrilogin, Peter Parker från The amazing spider-man, Spider-woman, Spider-man noir, japanska Peni Parker och Spider-ham behöver samarbeta för att besegra skurken. Det hela är väldigt kreativt, och medför en hel del referenser som sammanlänkar franchisen på ett snyggt sätt.

 

Som helhet är Spider-man: Into the spider-verse en bra film. Rolig, påhittig och annorlunda. Precis vad Spider-man behövde.

 

BETYG: 6/10

FAKTA
Regissör: Christian Rivers.

Genre: Äventyr, action, science fiction.

Längd: 2 hr 8 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hera Hilmar, Robert Sheehan, Hugo Weaving, Jihae, Ronan Raftery, Leila George, Patrick Malahide.

Releasedatum: 22 april 2019.

Distributör: Universal Sony.

HANDLING
Hundratals år efter att vår civilisation gått under har en ny värld bildats. En gåtfull ung kvinna vid namn Hester Shaw leder en grupp utstötta rebeller i kampen mot London - nu en jättelik storstad på hjul som hotar att förgöda allt i dess väg.

 

 

 

Mortal engines baseras på boken med samma namn, skriven av Philip Reeves. Jag läste boken för några månader sedan och blev måttligt imponerad. Konceptet hade potential, men själva handlingen saknade själ och hjärta. Samma sak gäller filmen.

 

 

Det här är ett visuellt imponerande men annars väldigt bristfyllt äventyr. Filmen saknar tydlig riktning och upplevs ofta som spretig. Händelseförloppet är förutsägbar, trovärdigheten låg och klyschorna alldeles för många. Dessutom får Mortal engines aldrig tittaren att bry sig om karaktärerna. För att vara krass, sket jag fullständigt i vad som hände med dem. De upplevdes alldeles för ytligt uppbyggda och tillgjorda för att jag skulle lägga någon energi på att känna någon sympati. En följd av detta var att Mortal engines blev tråkig. Kombinationen av bleka karaktärer och svag handling blev dödsstöten för en film som hade kunnat bli riktigt bra, om den gjorts rätt.

 

Som helhet är Mortal engines ett livlöst äventyr, som saknar förmåga att bygga upp tittarens engagemang. Grundkonceptet är väldigt intressant, men utförandet alldeles för lat.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: James Wan.

Genre: Action, äventyr, fantasy.

Längd: 2 hr 23 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Nicole Kidman, Dolph Lundgren, Yaha Abdul-Mateen II, Temuera Morrison, Ludi Lin.

Releasedatum: 29 april 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Aquaman är en väldigt typisk superhjältefilm. Det finns inte så mycket mer att säga. Den följer genrens välanvända mall och väljer att integrera alla klyschor snarare än att experimentera med handlingen. Det är förutsägbart och ostigt. Samtidigt går det inte att värdera det i ”bra” eller ”dåligt”. Visst upplever jag det alldagliga upplägget som utmattande. Men om du håller med eller inte baseras på vad du känner gentemot genren som helhet. Får du inte nog av stora expositioner och hjärndöda actionscener? Good for you, då lär du gilla Aquaman. Men söker du originalitet, not so much.

 

Något som jag tycker om med Aquaman är att den kan ses fristående. Med tanke på hur trött jag är på generiska superhjältefilmer, hade det inte varit särskilt lockande att behöva beta av alla filmer i DC-universumet för att kunna förstå denna. Så stort plus för det. Jag tyckte dessutom att filmen började rätt bra. Klyschigt, oja, men ändå tilltalande på ett sätt - med en härlig blandning av humor och spänning. Jag störde mig emellertid på mängden CGI och upplevde både miljöer och karaktärer som plastiga. Dessutom falnade mitt intresse närmare slutet. I takt med att effekterna blev större och slagsmålen längre, förlorade Aquaman det lilla hjärta som funnits – och därmed mitt engagemang.

 

Vad förväntar du dig av Aquaman? Ställ dig den frågan innan du tittar på filmen. Det är en riktigt bra superhjältefilm, som till punkt och pricka tillfredsställer alla behov en riktig superhjältenörd kan ha. Det är däremot en medioker film för dig som vill se något nytänkande.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Christopher Nolan.

Genre: Thriller.

Längd: 1 hr 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Guy Pearce, Carrie-Anne Moss, Joe Pantoliano, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Stephen Tobolowsky, Harriet Sansom Harris.

Releasedatum: 9 januari 2002.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Memento är en av de mest unikt berättade thrillers som jag har sett. Filmen skildrar två olika paralleller. Den huvudsakliga parallellen utspelar sig i nutid och går baklänges. Vad jag menar med det är att tiden spolas tillbaka efter varje scen, och vi får ta del av vad som ledde upp till den scenen. Memento börjar alltså i slutet och arbetar sig bakåt till början. Den andra parallellen återger emellertid dåtid i kronologisk ordning.

 

 

Det här upplägget var väldigt förvirrande i början, och det tog ett bra tag innan jag vande mig vid stilen. Men med tiden blev det lättare, och jag kom att uppskatta det annorlunda berättargreppet. Det är det som gör filmen speciell. Handlingen i sig själv är inte särskilt unik, utan det är just den skickliga dramaturgin som ger en känsla av genialitet.

 

Det ovanliga sättet att disponera händelserna på gör att Memento känns nytänkande och intelligent. Det hindrar också filmen från att falla i de många klyschiga fallgroparna som finns inom genren. Det är inte helt självklart hur allt hänger ihop i Memento, och det är just den oförutsägbarheten som jag tycker om. Jag ogillar när allt serveras på silverfat, och föredrar när jag som tittare får tänka själv.

 

Allt som allt är Memento en spännande thriller. Annorlunda, och definitivt sevärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Tony Scott.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 20 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Denzel Washington, Dakota Fanning, Radha Mitchell, Christopher Walken, Marc Anthony, Giancarlo Giannini, Mickey Rourke.

Releasedatum: 6 april 2005.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Jag är ambivalent inställd gentemot Man on fire: jag både gillar och ogillar filmen på samma gång. Det har gått några dagar sedan jag såg den, och det underliga är att jag enbart minns tre saker om filmen. Bara tre. Dessa är skådespelarna, längden och klippningen.

 

 

Denzel Washington är okej. Han passar bra i rollen som yrkesmördaren John. Samtidigt tycker jag inte att han gör vidare stort intryck. Han sköter sitt jobb, och det är allt. Någon som däremot imponerar är Dakota Fanning. I Man on fire är hon enbart 10 år gammal: ändå stjäl hon strålkastarljuset. Hon är rent utav spektakulär och övertygar med varje replik, min och gest. Ärligt talat är hennes prestation i Man on fire en av de starkaste som jag har sett av ett barn. Beundransvärt.

 

Man on fire har en väldigt intressant och skrämmande premiss, med potential att gripa tag från början till slut. Dessvärre sinkas filmen av ett långsamt tempo och en alldeles för lång speltid. Det känns ärligt talat som att filmen aldrig riktigt kommer igång, och det är inte förrän mer än halva speltiden har gått som handlingen börjar utvecklas. Man on fire hade behövt komprimeras en hel del för att bli riktigt spännande.

 

Det som jag minns mest med Man on fire är emellertid fotot och klippningen. Ugh. Jag gillar det inte alls. Alltsammans är frustrerande hackigt, och korta sekvenser flimrar förbi som ur en berusad persons synvinkel. Jag är fullt medveten om att det är medvetet gjort och ska bidra med ”mer känsla”, men jag stördes bara av det.

 

Jag gillar verkligen grundidén med Man on fire. Det hade verkligen kunna bli en sensationell tittarupplevelse, om filmen bara hade bearbetats mer. Nu får den emellertid nöja sig med det neutrala omdömet ”okej”.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Regissör: Steve McQueen.

Genre: Thriller.

Längd: 2 hr 10 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Viola Davis, Michelle Rodriguez, Elizabeth Debicki, Bailey Rhyse Walters, Liam Neeson, Jon Bernthal, Manuel Garcia-Rulfo, Colin Farrell.

Releasedatum: 8 april 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Med en grym premiss i Oceans-anda och en fantastisk ensemble skådespelare, är det svårt att låta bli att ställa frågan: ”vad kan gå fel?”. I det här fallet är det emellertid en mycket farlig fråga att ställa. Widows är en thriller med potential för att bli riktigt spännande. Men regissören McQueen vill för mycket. Han har försökt få med så många teman och budskap och paralleller att det får långt ifrån avsedd verkan. Istället för en effektfull tittarupplevelse, blir det mest rörigt och krystat. Och det är himla synd, för hade konceptet hanterats med större finess, skulle Widows kunnat bli en riktig pangrulle.

 

 

Utöver avsaknaden av fingertoppskänsla, måste jag också upplysa om att Widows är alldeles för lång. Speltiden i förhållande till mängden substans är inte riktigt hållbar. Det blir utdraget och småtråkigt, vilket tyvärr inte ens de mest spännande scenerna lyckas kompensera för. Bara förberedelserna inför kvinnornas stöt tar hela 107 minuter (alltså 82 % av filmen), medan kuppen som man så länge sett fram emot är förbi på ett ögonblick.

 

Widows är i sin helhet en medioker thriller. Tyvärr. Skådespelarna gör fantastiskt bra ifrån sig och själva grundidén är oerhört intressant. Men utförandet är halvtaskigt. Jag upplevde det som hände varken som sammanhängande eller realistiskt, och hade önskat lite mer elegans. 

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Fede Alvarez.

Genre: Thriller, drama.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Claire Foy, Sverrir Gudnason, LaKeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Beau Gadsdon, Stephen Merchant.

Releasedatum: 25 mars 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

För femte gången får vi se protagonisten Lisbeth Salander på vita duken. Tidigare har rollen spelats av svenska Noomi Rapace och amerikanska Rooney Mara. Nu är det istället brittiska stjärnan Claire Foy som tilldelats att föra facklan vidare. Men var hon verkligen rätt val för rollen? Jag tycker inte det. All ära till Foy och hennes prestation i First man och The crown, men det här var inte roll för henne. Hon känns inte alls passande. Hon är för mjuk, för fager, för ”snäll”. Nästan lite tafatt. Hon övertygar inte i rollen som en tuff, svensk hacker, utan upplevs mest som en wannabe. Det finns inte heller någon kemi till medspelaren Sverrir Gudnason, som tagit över efter Daniel Craig som Mikael. Sen hjälper det förstås inte att karaktärerna redan från början saknar personlighet och är så intetsägande de kan bli, men jag tycker ändå att skådespelarna hade kunnat leverera bättre.

 

The girl in the spider’s web baseras på romanen Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, vilket är den fjärde delen i Millennium-serien som påbörjades av Stieg Larsson. Det är alltså inte en nytolkning av Flickan som lekte med elden, som jag själv trodde. Och det är synd, för Det som inte dödar oss har inte samma intensitet, vilket gör The girl in the spider’s web rätt tråkig. Handlingen är tunn, intrigerna oengagerande och de logiska luckorna många. Det som händer hänger inte alltid ihop och vissa scener blir rörliga. I sin helhet är filmen intetsägande, och inte i närheten lika bra som den ursprungliga, svenska trilogin. Den saknar hjärta, själ och spänning.

 

Allt som allt är The girl in the spider’s web medioker. Den har inget som sticker ut, utan känns som en väldigt typisk, modern thriller. Jag lär inte titta på denna igen, utan ser mycket hellre om Millennium-trilogin.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Gerald Rascionato.

Genre: Thriller.

Längd: 1 hr 17 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Josh Hogan, Megan Peta Hill, Pete Valley, Josh Potthoff, Christopher Callen, Chris Bath.

Releasedatum: 5 februari 2018.

 

 

 

 

 

 

Cage dive är den tredje fristående delen i hajserien Open water. Och ugh. Det var ingen höjdare. Generellt är hajfilmer en svag punkt hos mig. Trots att de ofta innehåller klichéer och logiska luckor, brukar de vara underhållande. Men inte Cage dive.

 

För det första ser vi allt som händer genom karaktärernas kamera, alltså så kallad ”found footage”. Det här är något som jag – ursäkta mitt ordval – hatar. Visst förstår jag att det ger en lite mer dokumentärisk känsla, men jag har aldrig förstått hur en skakig kamera och suddig bild kan föredras framför ett vanligt kameraarbete. Personligen finner jag det enbart irriterande.

 

Mitt största problem är emellertid att filmen som helhet känns väldigt amatörmässigt. Och då syftar jag inte bara till att fotot och effekterna ser billiga ut, utan till allt. Den tunna handlingen. De hysteriska karaktärerna. Och det slarvigt skrivna manuset som aldrig bygger upp något intresse. Cage dive är utdragen och tråkig och fick mig att titta på klockan var och varannan minut. Och för att vara en hajfilm tar det förvånansvärt lång tid innan den första havsbesten syns i bild. Faktum är att det tar mer än 30 minuter, vilket i förhållande till en speltid på totalt 77 minuter är rätt bisarrt.

 

Allt som allt är Cage dive… nej. Bara nej. Om du är sugen på en köttig hajfilm att bita i rekommenderar jag istället The shallows, Deep blue sea eller 47 meters down. Skippa denna.

 

BETYG: 1,5/10

FAKTA

Regissör: Nicolas Pesce.

Genre: Rysare, thriller.

Längd: 1 hr 21 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Christopher Abbott, Mia Wasikowska, Laia Costa, Olivia Bond, Maria Dizzia.

Releasedatum: 11 februari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Piercing är en bisarr sadomasochistisk thriller i retrostil. En av årets hittills mest udda filmer, helt klart. Handlingen är abstrakt, manuset extremt och det är svårt att förstå vilket syfte den har. Filmen saknar tydlig riktning och det är oklart vad den vill förmedla till tittaren.

 

Men det finns något märkligt tilltalande med Piercing. Trots att jag ifrågasatte vad sjutton som jag tittade på, blev filmen aldrig tråkig. Tvärt om. Eftersom den är så pass absurd och konstig, skapades ett irrationellt behov av att se vidare. Det blev omöjligt att se händelserna i förväg och av den anledningen ville jag veta hur alltsammans skulle sluta. Trots obesvarade frågor och det faktum att den ena konstiga händelsen avlöser den andra, blev det inte heller svårt att hänga med. Man förstod alltid vad som hände. Frågan var bara varför.

 

Som helhet är Piercing en mysko thriller. Riktigt mysko. Men trots att filmen i grund och botten är så långt ifrån min stil som det går, kan jag omöjligen såga den. På något vis lyckades den attrahera min uppmärksamhet, och göra mig nyfiken ända till det abrupta slutet.

 

BETYG: 3,5/10