FAKTA

Regissör: Sylvester Stallone.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 39 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Julie Benz, Matthew Marsden, Graham McTavish, Reynaldo Gallegos, Tim Kang.

Releasedatum: 5 juli 2008.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

Äntligen! Det är precis så här jag ville att RAMBO skulle vara!

 

Om du följer min blogg vet du att jag har betat mig igenom RAMBO-filmerna i syfte att kunna se den senaste installationen på bio tillsammans med min pojkvän. Eller, ”tvingat mig igenom” kanske är ett mer passande ordval. För trots att filmerna inte direkt har varit dåliga, har jag inte heller njutit av upplevelsen. Inte förrän nu.

 

Det är inte först nu som jag känner mig genuint glad över att ha plockat upp RAMBO-filmerna, och som jag förstår hajpen. Jag gillade filmen skarpt. För det första är tempot betydligt högre än i resterande filmer. Därtill tycker jag att den har starkare handling, tydligare karaktärer och ett mer påtagligt hot. RAMBO IV var helt enkelt enklare att följa såväl som mer spännande. Att fotot sen är utsökt bidrar förstås också med några extra stilpoäng. Jag blev minst sagt imponerad över sättet som naturliga element som ljus och dimma integreras i scenografin och skapar hänförande vyer.

 

Värt att nämna är emellertid att RAMBO IV är väldigt brutal. Mycket brutalare än tidigare delar. Grafiska skjutningar, lemlästande, våldtäkter. Barn som bränns levande, kroppsdelar hit och dit. Om du inte tål synen av blod, är det alltså helt fel film för dig. Jag uppskattade emellertid det grafiska – inte för att våldet i sig gjorde filmen bättre, utan för att det kändes realistiskt med tanke på situationen.

 

 

Överlag är jag glatt förvåna över RAMBO IV. Den är enligt mig betydligt bättre än de tidigare filmerna, och lyckades hålla mig engagerad från början till slut.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: Death on the Nile.

Genre: Mystik, kriminalare, klassiker.

Traumatiskt innehåll: Förföljelse, mord, avundsjuka.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #17, Colonel Race #3, fristående.

Längd: 360 sidor.

Publiceringsår: 2015 (org. 1937).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

 

Det är rätt fantastiskt hur DÖDEN PÅ NILEN, trots 82 år på nacken, med lätthet överträffar moderna romaner inom genren. Jag, som vanligtvis skyr deckarberättelser och mysterier som pesten, är fullkomligt förälskad. Ursäkta mitt språk, men fy fan vad Agatha Christie är bra!

 

DÖDEN PÅ NILEN är en noggrant konstruerad och genomtänkt pusseldeckare, och en personlig favorit när det kommer till Christies verk. Genom spännande intriger, oförutsägbara vändningar och intelligent gömda ledtrådar håller hon läsaren på helspänn från början till slut. Detektiven Poirot är lika charmig och härligt självgod som alltid, och själva mysteriet är mer komplext än någonsin tidigare.

 

Något som jag tycker väldigt mycket om med DÖDEN PÅ NILEN, är att boken har något längre uppbyggnad än vad Christie vanligtvis erbjuder. Hennes böcker brukar inledas pang på, ofta med ett mord redan i första kapitlet. Men DÖDEN PÅ NILEN tar tid på sig att bygga upp intriger, ge läsaren bakgrundsinformation och låta oss lära känna samtliga inblandade karaktärer. Det är inte förrän nästan halvvägs igenom som själva mordet som är mysteriets utgångspunkt sker. Och vid det laget är vi redan så pass fäst vid karaktärerna och involverad i deras konflikter att det hela blir väldigt skakande.

 

Överlag njöt jag som en katt i solen av att läsa DÖDEN PÅ NILEN. Boken har inte några tillkortakommanden, utan är rent utav briljant. Den innehåller en oerhört stark karaktärsensemblé och en upplösning som gav mig tillfredsställelse att leva på i flera dagar. Det är ett spännande mysterium, där slutet är omöjligt att gissa sig till. Ändå känns allt så logiskt och noga avvägt när sanningen avslöjas.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Simon Kinberg.

Genre: Science fiction, action.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: James McAvoy, Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alexandra Shipp, Evan Peters, Kodi Smit-McPhee, Jessica Chastain.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

Många har sett fram emot X-MEN: DARK PHOENIX. Parallellen om Jean Grey och hennes mörka alter ego är något som vi sett tidigare, men THE LAST STAND blev inte väl emottagen och ända sedan dess har fans suktat efter en nytolkning. Är den tolfte installationen i X-MEN svaret på deras böner?

 

Dessvärre är X-MEN: DARK PHOENIX allt annat än en fågel fenix som reser sig ur askan. Det är snarare en pannkaka som landat i en sorglig hög på golvet efter att någon med för stora ambitioner försökt göra en snygg vändning i luften. Filmen hade behövt mer eftertanke och framför allt planering för att bli en hit. Som den är nu känns den lat genomförd och massproducerad. Handlingen är tunn, upplägget spretigt och det finns ett överflöd med action. Tidigare filmer i franchisen har såväl berört som engagerat, men X-MEN: DARK PHOENIX väcker inget annat än apati. Karaktärerna som vi tidigare älskat känns urvattnade, och jag kunde inte förmå mig att bry mig om dem längre. Mycket beror på manuset, då replikerna är krystade och sidkaraktärerna inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Men att se uttryckslösa skådespelare som Sophie Turner, Alexandra Shipp och Kodi Smit-McPhee slakta de charmiga karaktärerna, får mitt hjärta att värka av saknad efter de ursprungliga skådespelarna.

 

X-MEN: DARK PHOENIX ska däremot ha en eloge för sin estetik. Effekterna är helt fabulous. Bara något så litet som att Jeans hår alltid flyter omkring som i vatten är oerhört tilltalande. Jag har också hört att filmen följer sitt källmaterial mer troget än THE LAST STAND: något som jag personligen inte kan uttala mig om eller bryr mig om, men som kanske är viktigt för någon av er. Summan av kardemumman är helt enkelt att allt ser bra ut på pappret, men när det kommer till själva utförandet är det inte alls särskilt bra.

 

Så nej, jag var inte ett fan av X-MEN: DARK PHOENIX. Jag skulle lätt se THE LAST STAND tio gånger i rad, framför att se denna en gång till. Den är inte dålig, bara väldigt… meh. Blek antagonist, ihålig handling och riktigt intetsägande karaktärer. Definitionen av förlorad potential.

 

BETYG: 5/10

 

Varje vecka intalar jag mig att jag ska ta en paus från att köpa böcker. Och varje vecka skrattar jag mig själv rätt i ansiktet, för det är en så uppenbar lögn. 

 

Den här veckan har jag... införskaffat... två böcker. SLAMMED av Colleen Hoover, min go-to-författare när jag vill få mitt hjärta krossat. Jag har älskat allt som jag läst av henne, och är lite extra nyfiken på denna - både för att det är hennes debut men även för att det är första delen i en serie. 

 

Jag köpte även PUMPKINHEADS av Rainbow Rowell. Jag är en av få som tycker att Rowell är överskattad, men när jag såg att hon kommit ut med en grafisk roman kunde jag inte hålla mig. Grafiska romaner har blivit årets upptäckt för mig, och just denna verkar SÅ. HIMLA. SÖT. Så håll tummarna för att jag inte blir besviken!

 

Jag har även fått några recex under veckan. AMERICAN HORROR STORY: APOCALYPSE och X-MEN: DARK PHOENIX anlände från 20th Century Fox, medan ANNABELLE COMES HOME, CHERNOBYL och WARRIOR säsong 1 kom från Warner bros. Jag är supertaggad över alla dessa, men ser mest fram emot WARRIORS eftersom den baseras på texter skrivna av självaste Bruce Lee. ❤

 

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Stormarnas imperium.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Krig, tortyr.
Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #5.

Längd: 689 sidor.

Publiceringsår: 2016.

Bokförlag: Bloomsbury children's books.

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen av EMPIRE OF STORMS med blandade förväntningar. Å ena sidan har jag verkligen tyckt om de senaste böckerna i serien. HEIR OF FIRE och QUEEN OF SHADOWS var riktigt bra. Samtidigt vet jag att det är något med Sarah J. Maas som jag har svårt för. Och tyvärr tog det överhanden i denna. EMPIRE OF STORMS framhävde sådant som jag ogillat i tidigare böcker och tryckte undan det som jag älskat. Resultatet? Stor tristess.

 

Något som påverkar hela läsupplevelsen väldigt negativt, är mitt förlorade intresse för karaktärerna. De är alldeles för många och svåra att hålla reda på, och är alldeles för olika sig själva. Jag är allt för att karaktärer ska utvecklas, men något har gått fel när de inte längre känns som samma personer. Dessvärre orsakade det stor apati från min sida, och jag brydde mig inte om vad som hände med vare sig protagonisten eller hennes vänner.

 

Sen har jag också problem med Sarah J. Maas sätt att skriva. Språket känns rätt krystat, lite som att hon försöker efterapa kända fantasyförfattare genom att använda "stora ord", men inte riktigt lyckas med resten. Handlingen känns underutvecklad och överkomplicerad på samma gång, och blir lätt överdramatisk och sötsliskigt sentimental. Lösa trådar binds samman på ologiska sätt och absurda sammanträffanden försonas i desperata förklaringar om att det var "ödet". Det blir nästan fånigt, och gör att helheten inte känns särskilt välplanerad.

 

Jag blev också frustrerad av alla klyschor, och trots att många av bokens sexscener var oerhört heta, kunde jag inte låta bli att himla med ögonen åt det faktum att så stort fokus i EMPIRE OF STORMS läggs på manliga féer och deras muskulösa kroppar.

 

Överlag är jag måttligt imponerad av EMPIRE OF STORMS. En del scener är spännande, några andra får det att pirra till i magen av sexuella skäl, men allt som allt är det en rätt medioker läsning. Boken har förhållandevis lite innehåll och det var påfrestande att ta del av de onödigt invecklade sidospåren. Och eftersom EMPIRE OF STORMS är så pass lång, kändes det nästan som tortyr att ta sig framåt den ena händelselösa sidan efter den andra.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Guy Ritchie.

Genre: Äventyr, familj, fantasy.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Will Smith, Mena Massoud, Naomi Scott, Marwan Kenzari, Navid Negahbam, Nasin Pedrad.

Releasedatum: 23 september 2019.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

Som du säkert redan vet, har Disney valt att storsatsa på live action-adaptioner av deras klassiska filmer. Och filmbolaget har kommit med några riktiga succéer, däribland SJÖNHETEN OCH ODJURET och DJUNGELBOKEN. Men ALADDIN är långt ifrån succé.

 

Låt oss börja med det som jag tycker att ALADDIN har gjort rätt. Vad sägs om färgsprakande miljöer, utsökta kostymer och riktigt svängig musik? Och Will Smith är i en klass för sig. Robin Williams kan aldrig ersättas i rollen som Anden, men Will Smith gör ett riktigt bra jobb och lyckas göra karaktären till sin egen. Han är den som håller filmen uppe och som bidrar med såväl charm som professionalitet.

 

För övrigt gjorde filmen emellertid inte ett särskilt positivt intryck. Många av dialogerna är krystade och filmen är alldeles för lång. Live action-versionen är ungefär 40 minuter längre än originalet, men har inget extra innehåll som motiverar den utökade speltiden. Resultatet blir att en del sekvenser känns relativt tråkiga.

 

Mitt största problem med filmen är emellertid valet av skådespelare. Eller lättare sagt, valet av en specifik skådespelare: Marwan Kenzari, som spelar Jafar. Jag säger inte att han är en dålig skådespelare, men han är helt fel för den här typen av roll. Jafar ska vara hotfull och skrämmande, men Kenzari är snarare komisk i sin tolkning. Han överspelar på ett nästintill löjligt sätt, och klarar inte av att bära upp ALADDIN i rollen som filmens antagonist. Det känns snarare som att han provspelar för rollen som skurk för en Nickelodeon-film. Ett riktigt magplask blir det, och tyvärr drar hans porträttering ner filmen som helhet rejält.

 

Överlag känns nytolkningen av ALADDIN medioker; inte alls lika bra som originalet. Filmen har några riktigt bra scener (hallå, framförningen av ”Prins Ali” är spektakulär!), men tyvärr är mitt helhetsintryck rätt ”meh”.

 

BETYG: 5/10

 

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.
Svensk titel: –

Genre: Drama, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Anlagd brand, romantisering av sexuella övergrepp.

Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 307 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

NOVEMBER 9 är underbar. Jag är fullkomligt, upp-över-öronen förälskad.

 

Boken griper tag direkt. Redan efter första kapitlet var jag fast. Det är något med kombinationen mellan det lättsamma språket, den hjärtliga humorn och de charmanta karaktärerna som gör NOVEMBER 9 omöjlig att lägga ifrån sig. Boken är riktigt, jäkla rolig och jag blev alldeles varm inombords av att läsa om Fallons och Bens relation. Ben är den perfekta, fiktiva pojkvännen – som säger och gör precis rätt saker – och som nästan fick mig att bubbla över av lycka. Jag satt bokstavligen och log som ett fån under en stor del av läsningen.

 

Om det är någon stereotyp som frustrerar mig i litteratur, så är det ”kärlek-vid-första-ögonkast”-tropen. Jag tycker att det är riktigt påfrestande att läsa om karaktärer som knappt har haft en ordentlig konversation innan de blir kära. Så när jag märkte att det var dit NOVEMBER 9 var på väg, blev jag rädd. Jag vill trots allt gilla det jag läser, och just ”insta-love” har en tendens att förstöra allt. Men ärligt talat. I NOVEMBER 9 fungerar det. Jag vet att det låter helt galet, men trots att Ben och Fallon faller för varandra utan någon egentlig interaktion, så fungerar det. De har så pass bra kemi under resten av boken att det inte störde mig det minsta.

 

För övrigt så älskar jag alla bok-iga termer som används och integreras på ett naturligt sätt i boken. Fallon pratar själv om ”TBR” och ”instalove” och uttjatade troper, vilket gör henne till en oerhört relaterbar karaktär. Att hon dessutom – som de flesta av oss säkert har gjort – strävar efter att göra stunder i verkliga livet ”bokigt” perfekta, var något som jag fastnade mycket för. Hon betygsätter sina kyssar, ger Ben som läxa att läsa ett gäng böcker och strukturerar sitt liv lite som i en roman, vilket var roligt att läsa om.

 

Men trots att jag tycker mycket om NOVEMBER 9, ser jag en del brister. För det första skulle jag inte påstå att upplägget – hur intressant det än är att läsa om – är särskilt realistiskt. Det här var inte något som jag störde mig på, men som ändå är värt att nämna. Sen är jag personligen inte särskilt förtjust i hur allt knyts ihop framåt slutet. Det blir lite väl sentimentalt och överdramatiskt i min smak, och matchar inte riktigt tonen i resten av boken. Sist men inte minst sker viss romantisering av milda sexuella övergrepp. Återigen, det här var inte något som jag själv påverkades negativt av, men faktum är att Ben gör en del saker utan Fallons tillåtelse, vilket jag förstår kan vara triggande för en del läsare.

 

Överlag tyckte jag mycket om NOVEMBER 9. Boken är lättsam, mysig, härligt känslofylld och med en unik premiss. NOVEMBER 9 är den femte boken som jag läser av Colleen Hoover, och bekräftar att hon är en av mina favoritförfattare.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Längd: 12 tim 24 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, komedi.

Skådespelare: Taylor Schilling, Natasha Lyonne, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Jackie Cruz, Lea DeLaria, Michael Harney, Taryn Manning, Dascha Polanco.

Releasedatum: 12 maj 2017.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Jag har verkligen fastnat för ORANGE IS THE NEW BLACK. Jag var måttligt imponerad vid seriestarten, men säsongerna har blivit bättre och bättre och vid det här laget är jag upp över öronen förälskad. Den fjärde säsongen är nämligen starkare än någonsin. Alla avsnitt fyllde mig med så många känslor, och varje gång eftertexterna började rulla väcktes ett okontrollerbart begär av att se mer. Riktigt jäkla bra, är säsongen!

 

Något som jag gillar med serien, är att den är genreöverskridande. Den håller sig inte slaviskt till ett tema eller en känsla, utan doppar tån i olika grundvatten. Konspirationer och invecklad byråkrati bidrar med spänning. Vitsiga repliker och ett fyndigt manus bidrar med humor. Orättvisor och olika former av övergrepp bidrar med tragedi. Och djupgående analyser av psykologisk ohälsa bidrar med såväl komplexitet som djup. Allt som allt är säsongen en känslomässig berg- och dalbana, och varje avsnitt får tittaren att skratta högt, sitta som på nålar och ibland även bli berörd till tårar.  

 

Seriens starkaste kort är emellertid karaktärernas mångfald och seriens kreativitet. Och då menar jag inte bara ett slagkraftigt manus, utan det faktum att säsongerna skiljer sig så mycket åt och utmärker sig från varandra. Jag tycker att det är fantastiskt att jag som tittare kan se en tydlig utveckling i såväl karaktärer som handling. Det gör att varje avsnitt känns nytt och fräscht: för ingenting som händer repeteras från tidigare. Å andra sidan är seriens sköraste punkt trovärdigheten - och om skildringen av fängelselivet är realistisk eller inte går alltid att diskutera. Säsongen upplevs dock inte överdriven, och då bryr jag mig inte heller om det som den visar ger en bra bild av verkligheten. Så länge jag underhålls är jag nöjd.

 

Summan av kardemumman är att den fjärde säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK äger. Den är sjukt bra. Kraftfull, tankeväckande och med en stark emotiv inverkan.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Magisterium #5.

Längd: 239 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

 

Jag är riktigt besviken på THE GOLDEN TOWER. Den sista delen i en serie ska, enligt mig, också vara den som gör störst intryck. Det är i den sista delen där allt drar ihop sig; där vi som läsare äntligen får ta del av den rafflande upplösningen som tidigare böcker laddat upp inför. Men i mina ögon tar MAGISTERIUM-serien ett stort steg tillbaka i denna bok, och det som började riktigt lovande avslutas i en stor antiklimax.

 

THE GOLDEN TOWER är den svagaste delen i serien, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag älskade de första böckerna i serien och såg fram emot att se såväl handlingen som karaktärerna utvecklas. Men där MAGISTERIUM en gång var unik, finns nu bara ett gäng stereotyper kvar. All komplexitet har försvunnit. Handlingen är långsökt, karaktärerna bleka och tempot långsamt. Istället för spännande strider och hänförande avslöjanden, får vi ta del av fåniga kärleksdraman och småaktiga problem i skolan. Boken är inte alls lika väl sammanhållen som jag hade velat, och jag störde mig på mer än vad jag vill erkänna.

 

Det som frustrerar mig mest med THE GOLDEN TOWER är att allt har tonats ner. Det som en gång var storslaget har ersatts av mindre engagerande kopior. Istället för spännande strider har vi obetydligt drama på skolnivå. Istället för fantastisk gruppdynamik har vi gnällande karaktärer som knappt går att känna igen. Och istället för en överdådig skurk i klass med Lord Voldemort har vi en liten yngel lik en uppmärksamhetskåt Draco Malfoy. Jag känner helt enkelt ingenting längre, utan plöjde mig igenom boken utifrån ett desperat hopp om att serien kanske kanske kanske skulle återgå till sin forna glans.

 

Överlag är THE GOLDEN TOWER alltså en väldigt medioker avslutning på MAGISTERIUM-serien. Både Cassandra Clare och Holly Black kan bättre än det här.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Dougherty.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 11 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown, Ken Watanabe, Ziyi Zhang, Bradley Whitford, Sally Hawkins, Charles Dance, Thomas Middleditch, Aisha Hinds.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Herregud! Nej, nej, nej. NEJ! Jag respekterar dig som tycker om den här typen av film, men det är så långt ifrån min stil som man kan komma. Förstår inte alls vad som är tilltalande. För det första är manuset inte det minsta originellt. Fullproppat med klyschor och med ett förutsägbart händelseförlopp fick filmen det att krypa i min kropp för att det var så pinsamt banalt.

 

För det andra känns det som att ingenting riktigt händer. Filmen är över två timmar lång, men i princip det enda som tar upp skärmtid är den ena striden efter den andra. Explosioner och massförstörelser avlöser varandra, och det är aldrig riktigt jag som tittare får grepp om en ordentlig handling. Visst, mänskligheten kan utrotas, men GODZILLA: KING OF THE MONSTERS går helt enkelt ut på att en stor ödla med radioaktiv andedräkt slåss mot andra monster. Djupare än så blir det inte, och tyvärr resulterade det i en hel del tristess.

 

Jag medger att skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig och att effekterna är snygga. Jag säger inte att det är en dålig film. Snarare tvärt om: om du är ute efter en monsterfilm så kommer du att älska GODZILLA: KING OF THE MONSTERS! Det som den ämnar att göra, gör den bra. Mitt problem är bara att det inte faller mig i smaken.

 

BETYG: 3/10

 

Under veckan har dessutom sju andra böcker och en film landat i brevlådan. Tre böcker köpte jag själv, nämligen HOWL'S MOVING CASTLE, WITH THE FIRE ON HIGH och AMERICAN PANDA. Resterande är recensionsexemplar. PERCY JACKSON OCH DE GREKISKA GUDARNA och WILL GRAYSON WILL GRAYSON kom från B. Wahlströms, och DAN FÖRE DAN och TVÅ HJÄRTANS MIRAKEL anlände från Lavender Lit. Sen fick jag även live action-versionen av ALADDIN från Disney. Stort tack till er allihopa! ♡

 

FAKTA

Författare: Agatha Christie.

Originaltitel: The murder of Roger Ackroyd.

Genre: Kriminalare, puzzeldeckare.

Traumatiskt innehåll: Mord.

Representativt innehåll: –

Serie: Hercule Poirot #4.

Längd: 300 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 1926).

Bokförlag: Bookmark.

 

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är en fristående del i serien om detektiven Hercule Poirot. Boken har blivit utsedd till tidernas bästa kriminalroman av Crime Writers Association, och anses vara en grundsten för genren. Jag, personligen, är inte förtjust i deckare. Faktum är att det är den enda genren som jag aktivt undviker att plocka upp. Ändå… Agatha Christie slår aldrig fel. Trots att många år passerat sedan boken skrevs, är hennes puzzel-deckare en frisk fläkt i havet med kriminalare. Tristessen är oundviklig när jag läser moderna kriminalhistorier, om alkoholiserade poliser och blodiga strider. Men i DOLKEN FRÅN TUNIS och Agatha Christies andra romaner ligger fokus istället på att lösa ett mysterium och att se samband mellan olika ledtrådar. Och det, mina damer och herrar, är minst sagt spännande att ta del utav.

 

DOLKEN FRÅN TUNIS är riktigt bra. Boken grep tag i mig redan vid första sidan och det var med stor nyfikenhet och med ett genuint engagemang som jag tog mig vidare i berättelsen. Historien är intelligent uppbyggd, med intressanta intriger och flera vändningar som jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Stämningen är spänd, men likväl lättsam och fylld med värme och humor. Poirot som karaktär är härligt trotsig, och trots att boken inte skildras ur hans perspektiv mjukar han upp atmosfären med roande ”comebacks” och självgoda kommentarer.

 

Överlag är DOLKEN FRÅN TUNIS den typen av bok som borde stå på allas ”Behöver läsa innan jag dör”-lista. Jag förstår varför den är så högt aktad och ger en mental applåd till Christie som vävt ihop alltsammans så elegant.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Peter MacDonald.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Marc de Jonge, Kurtwood Smith, Spyros Fokas, Sasson Gabai.

Inspelningsår: 1988.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

Filmerna om John Rambo blir bättre och bättre. RAMBO III har bättre tempo, mer påtaglig spänning och känns mer personlig än de tidigare delarna – som att Rambo för första gången har något att förlora annat än sitt eget liv. Jag gillar dessutom den nya miljön och fastnade för sidkaraktärerna som introduceras.

 

Med det sagt skulle jag fortfarande inte klassificera RAMBO III som ”bra”. Det är helt klart en okej actionrulle, men många av bristerna kvarstår. Karaktärerna känns fortfarande underutvecklade. Handlingen är fortfarande överdriven. Actionen är fortfarande rätt hjärndöd. Jag är dessutom en av få som inte är ett Stallone-fan, vilket gör mig måttligt imponerad av skådespelarna.

 

Allt som allt är RAMBO III – enligt mig – den starkaste delen hittills i franchisen. Jag kan ännu inte påstå att jag gillar filmerna, men det är trevligt att se dem bli bättre och bättre. Jag gillar också att äntligen kunna veta vad alla pratar om. RAMBO-filmerna är trots allt väldigt omtalade, och avsett vad jag personligen tycker om dem respekterar jag kultmarkeringen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Linda Jones.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Skilsmässa.

Repersentativt innehåll: Psykisk ohälsa.
Serie: –

Längd: 270 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Vox by Opal.

 

 

BETE SIG är en imponerande debut av en lovande, ung författare. Det är en atmosfärisk roman, med behagligt språk och målande beskrivningar av den vackra Norrbotten. En del ”lustiga”, dialektala ordval som ids och vars finns här och där, och knyter an till protagonistens finska rötter såväl som att det stärker bokens lite talspråkliga form och ger BETE SIG en unik touch. Boken är skriven med sån inlevelse att det känns att jag som läsare befinner mig där på plats, och det tar inte lång tid innan jag är helt fast i berättelsen.

 

Jag förälskade mig snabbt i bokens premiss. Hur många har inte drömt om att en dag bara släppa allt, lämna alla vägar, all industri och all teknologi bakom sig och flytta in i en stuga djupt inne i skogen? Och det är precis det som Stina gör, vilket är sjukt intressant och inspirerande att ta del av.

 

Trots att många böcker som jag läser utspelar sig i modern tid, inkorporerar ytterst få det faktum att vi är ett teknologiskt samhälle. Men i BETE SIG integreras såväl teknik som sociala medier, vilket gör det enklare att relatera till innehållet samtidigt som det ökar bokens trovärdighet. Vidare är jag så himla glad över det faktum att boken inte innehåller någon form av romans. BETE SIG fokuserar enbart på Stinas slitsamma vardag i stugan och hennes föräldrars känslofyllda skilsmässa, och det räcker alldeles utmärkt.

 

Det enda som jag egentligen har att anmärka på, är sidkaraktärerna. Eftersom Stina är en så central del av berättelsen hamnar resterande karaktärer i bakgrunden, vilket gör att jag helt enkelt inte brydde mig om dem. Stinas vänner och föräldrar hade allesammans potential, men lämnades lite för underutvecklade för att väcka engagemang.

 

Överlag är BETE SIG en bra debut. Vackert skriven och med hjärtat på rätta stället gjorde den  intryck. Jag läser gärna mer av Jones i framtiden. Om du är sugen på en stämningsfull bok om det isolerade livet i "vildmarken", rekommenderar jag denna varmt.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Michael Engler.

Genre: Drama, periodstycke.

Längd: 2 tim 3 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Joanne Froggatt, Allen Leech, Maggie Smith, Laura Carmichael, Imelda Stauntpn, Sophie McShera, Robert James-Collier, Phyllis Logan, Jim Carter, Penelope Wilton, Lesley Nicol.

Biopremiär: 13 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Filmatiseringen av DOWNTON ABBEY är årets sensation. En välpolerad pärla som glänser i förhållande till genrens resterande nykomlingar. Filmen andas professionalitet och elegans redan vid ridåns öppning, och det tar inte mer än någon minut innan tittaren är förvissad om att den kommer att hålla hög kvalité. De vackra vyerna och de välkomponerade tonerna i musiken kittlar sinnena, och det är med varm sentimentalitet som handlingen tar vid.

 

 

Filmen fortsätter i samma anda som den populära tv-serien, med en narrativ rytm strukturerad i episodiska drag. Med det menar jag att handlingen kan delas upp i sekvenser som var och en har ett eget fokus, likt sidparalleller som alla binds ihop till en tjusig helhet. Tempot är emellertid något högre än vad vi är vana vid, då mycket ska få plats på relativt kort tid. 

 

Budgeten till DOWNTON ABBEY-filmen ser ut att ha varit högre än i tv-serien. Och det säger en hel del, med tanke på hur frikostiga skaparna har varit med sina resurser i det förflutna. Föreställ dig – om möjligt – pråligare kostymer, pampigare musik och mer påkostad scenografi. Det är löjligt snyggt, och detaljerna i varje scen utstrålar kvalité. Det är stilfullt, idylliskt och rent utav förtrollande att se på. 

 

Filmens starkaste kort är emellertid skådespelarna. Det är fantastiskt att återse dem alla! Den som sticker ut mest är emellertid Maggie Smith, som ser ut att njuta likt en katt en varm sommardag av att vara tillbaka i sin roll som den gamla änkegrevinnan. Hon tar dialogerna i det fyndiga manuset till en helt ny nivå och levererar sina repliker med en komisk tajming som står för merparten av filmens skratt. Kommentarer som ”Sarkasm is the lowest form of wit” och ”I never argue, I explain” kommer att finnas i mitt bakhuvud och roa mig långt efteråt.

 

Det här är den typen av film som förtjänar stående ovationer och jubelrop. DOWNTON ABBEY-filmen är förtrollande vacker, stilfull och inte minst underhållande. En perfekt popcorn-rulle att mysa till tillsammans med sina nära och kära. Det finns inte så mycket mer att säga än: "se den".

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Emma Johansson.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary, romantik.

Traumatiskt innehåll: Sexuella övergrepp, prat om självmord.
Representativt innehåll: Psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 253 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Vox by Opal.

 

 

Emma Johansson klättrar sakta men säkert upp till att bli en av mina svenska favoritförfattare. Hon har ett så vackert men ändå självklart och okonstlat sätt att skriva, som får mig på fall varje gång. Sönderslagen är en enkel men ärlig roman, som genom en annorlunda porträttering av sexuella övergrepp väcker normkritiska tankar såväl som berör. Det är en bok skriven med genuin känsla, och varje ord träffar rakt i själen.

 

När det kommer till att bygga upp realistiska karaktärer som är lätta att relatera till, är Emma Johansson drottning. Trots att mitt och protagonistens liv skiljer sig väldigt mycket åt, ser jag mig så tydligt i henne att det nästan är kusligt. Jag tyckte dessutom väldigt mycket om att utforska huvudpersonens olika relationer: konflikterna med systern, pressen från föräldrarna, stödet från bästa vännen. Det var intressant, men skapade även en igenkännbar och hemtrevlig atmosfär som gjorde det lätt att känna ett samband med Juliet.

 

Den enda relationen som jag inte var särskilt engagerad i var den med kärleksintresset Emil. På grund av bristande kemi och det faktum att ”kärlek vid första ögonkastet”-tropen används, fastnade jag inte alls för deras romans. Den kändes helt enkelt inte genuin. Jag hade personligen gillat Sönderslagen mer om fokus enbart hade legat på ”incidenten”, Juliets psykiska ohälsa och hennes familj- och vänskapsrelationer – utan någon form av romantisk involvering. Därtill hade jag velat att Sönderslagen var längre. Boken är bra som den är nu, men den känns som början på något mer – och jag hade gärna läst hundra sidor till.

 

Överlag tycker jag mycket om Sönderslagen. Det är en lättsam och behaglig läsning, trots tuffa ämnen. Jag föredrar emellertid Johanssons debut Papperssjälar, som hade en mer emotiv laddning och välgrundad romans. Med det sagt är Sönderslagen en välskriven bok, väl värd att läsa.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Dexter Fletcher.

Genre: Biografi, musikal, drama.
Längd: 2 tim 1 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Kit Connor.

Releasedatum: 14 oktober 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

ROCKETMAN är biografin om Elton John, som sångaren själv har varit med och producerat. Den skildrar mannens resa från försummad pojke till känd artist, och implementerar såväl hans vanskötsel av föräldrarna, hans kamp med sin sexualitet och hans drogberoende. Det är en svängig och snyggt koreograferad film, med färgsprakande scenografi, glittriga kostymer och fantastiska skådespelare. Om du är ett fan av musikaler och av Elton John, så är denna film ett måste att se.

 

 

ROCKETMAN skiljer sig mycket från förra årets bombsuccé, BOHEMIAN RHAPSODY, i så väl stil som utförande. För det första är det här en mer renodlad musikal. Musiken integreras i handlingen och sjungs av skådespelarna själva i vardagssituationer som kan relatera till innehållet, ungefär som i MAMMA MIA!, snarare än i form av artistiska nummer på scen. Därtill är ROCKETMAN betydligt mer spacad. Där BOHEMIAN RHAPSODY har satsat på trovärdighet och realism, har ROCKETMAN gått sin egen väg med inslag av expressiv fantastik. Det ger ett annorlunda och effektfullt, men stundtals malplacerat, uttryckssätt.

 

I sin helhet tycker jag att ROCKETMAN är bra. Det var inte mitt livs upplevelse, och de något ostiga replikerna fick det ibland att krypa i min kropp. Men skådespelarna – särskilt Taron Egerton – är bra, handlingen intressant och musiken medryckande. Så överlag är jag ändå väldigt nöjd.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, dödsfall, mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Skyward #1.

Längd: 510 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Delacorte Press.

 

 

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Jag är alltid rädd för att plocka upp hans böcker, då de brukar vara långa och komplexa – men han har aldrig gjort mig besviken. SKYWARD är inget undantag. Jag älskade boken. Action, rymdstrider och svårslagen humor gjorde det till en fantastisk läsupplevelse.

 

Styrkan i SKYWARD ligger hos karaktärerna. De är freakin’ underbara. När jag läser brukar jag ofta bara fastna för protagonisten, vilket är helt okej eftersom det trots allt är den personen som vi spenderar mest tid med. Men i SKYWARD tycker jag om alla. Alla. Spensa är en grym protagonist, och jag föll pladask för hennes mod, envishet, sarkastiska personlighet och passion för att flyga. Jag älskar den tacksamhet som hon uppvisar för det hon har, och vet inte hur många gånger jag skrattade åt hennes utåtagerande och uppkäftiga stil. Sidkaraktärerna har i sin tur så pass tydliga och genomtänkta personligheter att det är omöjligt att inte fatta tycke för dem också. Till och med Spensas rymdskepp M-Bot och snigelmaskoten Doomslug har personlighet, och är ärligt talat mina favoritkaraktärer. Och när ett metallvrak och en snigel uppvisar sån komplexitet att de blir favoriter, vet man att författaren är duktig. Jag vill också passa på att ge Sanderson en stor eloge för att han inte byggde upp någon form av romans i boken. Det kändes oerhört uppfriskande att läsa en bok helt fri från kärleksdrama.

 

Jag håller emellertid inte med de skribenter som påstår att SKYWARD är oberäknelig och har många oväntade tvister. Boken är spännande och det händer saker hela tiden, men mycket är i min mening lätt att gissa sig till innan. I mina ögon är händelseförloppet och själva mysteriet förutsägbara. Det är inte så pass illa att det förstör läsupplevelsen överlag, men ändå något som jag noterade och som störde mig något.

 

Allt som allt är jag väldigt nöjd med SKYWARD. Det är inte en bok utan brister, men en bok som verkligen underhöll mig och som får mig att sitta som på nålar efter fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: George P. Cosmatos.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Charles Napier, Steven Berkoff, Julia Nickson.

Inspelningsår: 1985.

Distributör: Sandrews.

 

 

 

 

 

 

RAMBO: FIRST BLOOD PART II är enligt mig bättre än den första filmen. Jag tilltalas mer av handlingen och föredrar den SHADOW OF THE TOMB RAIDER-liknande, tropiska miljön. Med det sagt, har jag fortfarande svårt för RAMBO-filmerna.

 

Jag tycker inte att filmerna har mycket till handling. I princip det enda som FIRST BLOOD PART II går ut på, är att Rambo ska döda sina fiender en efter en. Det är spännande till en början, men blir snabbt enformigt. Jag insåg emellertid att mitt främsta problem med filmen är musiken. De överdramatiska stegringarna och kakofoniska tonerna ämnar understryka faran, men får snarare en förlöjligande effekt som tar udden av stämningen. När jag istället började föreställa mig ett mer diskret ljudspår med försynta ljudeffekter så som hjärtslag och andetag istället för en högljudd orkester, tilltog engagemanget genast.

 

Överlag är RAMBO: FIRST BLOOD PART II helt okej. Definitivt bättre än den första. Det är emellertid inte riktigt min typ av film. Lite för mycket ”pang pang”, lite för lite substans.

 

BETYG: 4,5/10

 

Jag är väldigt exalterad över den här veckans tillskott i hyllan! Jag har köpt fyra nya böcker: FIREFIGHT, CALAMITY och THE WAY OF KINGS av favoritförfattaren Brandon Sanderson, samt den omtalade SAWKILL GIRLS av Claire Legrand. Alla fyra har poppat upp som duracell-kaniner varje gång jag klickat mig in på Instagram eller någon annan social media, och det verkar som att i princip alla som läst dem blivit förälskade.

 

Två recex har också anlänt under veckan: GODZILLA: KING OF THE MONSTERS från Warner bros och ROCKETMAN från Paramount.

 

Vilken av dessa ska jag börja med? Är de värt hypen? ♥️

 

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Det tvetydiga tivolit.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: A series of unfortunate events #9.

Längd: 286 sidor.
Publiceringsår: 2002.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

Jag har tröttnat på A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS . Det är inte så att böckerna har blivit dåliga, men att läsa i princip samma sak om och om igen tär på tålamodet. Böckerna i serien blir längre och längre, men får allt tunnare innehåll.  Samma händelser upprepas, liknande karaktärer introduceras och handlingen dras ut på utan att någonsin ge ordentliga svar på mysterierna. Vid det här laget känns det som att jag har tagit del av samma berättelse nio gånger, vilket får den naturliga motreaktionen att mitt intresse falnat. Det gör också att boken – trots att den är skriven för barn – blir riktigt ansträngande att läsa.

 

Jag tyckte om enkelheten med de första böckerna i serien: att greve Olof planerade massa hemskheter för att få tag på syskonen Baudelaires förmögenhet. Men serien har successivt förlorat fokus, och inblandningen av konspirationer och ”ett större syfte” gör att alltsammans känns extremt överdrivet. Jag bryr mig inte längre om syskonen och jag  engageras inte längre av greve Olofs jakt, just för att allt har blivit så uppförstorat. Och det är himla synd, för premissen för serien lyser med potential.

 

Överlag är jag besviken på THE CARNIVOROUS CARNIVAL. Samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat, eftersom jag vid det här laget har vant mig vid seriens repetitiva stil. A SERIES OF UNFORTUNATE EVENTS känns inte längre kreativ eller nytänkande, utan mer som ett sätt att snabbt håva in mer kosing.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: David Yarovesky.

Genre: Rysare, drama.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn, Abraham Clinkscales, Jennifer Holland, Emmie Hunter, Matt Jones, Christian Finlayson.

Releasedatum: 30 september 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

BRIGHTBURN utgår från premissen ”tänk om Stålmannen var ond?”, vilket är en himla intressant idé. Att följa en antagonist istället för hjälte känns såväl nytänkande som spännande. Filmen gör det dessutom rätt bra. Handlingen är mörk och stämningen byggs upp på ett sätt som får det att krypa i kroppen av obehag. Men samtidigt som jag tyckte om BRIGHTBURN och kan tänka mig att se filmen igen, har jag viss kritik att rikta mot den.

 

 

För det första anser jag att huvudpersonens –  Brandons –  förändring sker för plötsligt. Han ställer om från en vänlig pojke till ett monster i princip över natten, vilket känns relativt bisarrt. Jag hade personligen föredragit en mer successiv övergång, allra helst orsakad av yttre faktorer som vi fått ta del av. Något annat som jag gärna hade velat se i BRIGHTBURN är antagonistens motiv. Visst, vi vet att han är ond och vill förinta allt och alla, men jag hade velat veta orsaken till varför.

 

Förövrigt blir jag frustrerad av att personerna i Brandons omgivning, främst hans adoptivmamma Tori, agerar irrationellt. Oavsett vad han gör och hur uppenbart det är att han gjort något hemskt, blir det förbisett. Jag förstår att mamman älskar sin son, men det innebär inte att hon behöver ignorera när han krossar en klasskamrats hand.

 

Överlag tycker jag att BRIGHTBURN är en bra film. Annorlunda och smått skrämmande. Visst utgår filmen i princip enbart från att Brandon ska attackera människor på nya, kreativa sätt snarare än en stark handling, men den är underhållande att se på.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare, Holly Black.

Svensk titel: -

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: -

Representativt innehåll: -

Serie: Magisterium #4.

Längd: 232 sidor.

Publiceringsår: 2017.

Bokförlag: Scholastic Press.

 

 

 

 

Jag är besviken. Så fruktansvärt besviken.

 

THE SILVER MASK är inte en dålig bok. Men jag hade förväntat mig mycket mer. Jag älskade de första delarna i MAGISTERIUM-serien och såg fram emot fortsättningen. Så pass mycket att jag hade förväntningar om en ny favoritserie. Men boken var inte alls som jag hoppats.

 

En sak som jag tyckte om med de tidigare böckerna var kombinationen av magiskt studentliv och farliga äventyr. Jag gillade att se eleverna gå på lektioner och testas i bisarra prov, såväl som att de begav sig ut på fartfyllda uppdrag. Men i THE SILVER MASK är skolsalarna ett minne blott, och jag kan inte undgå att känna en hopplös längtan tillbaka. Den nya miljön är enformig och tillsammans med en ökad dos klyschor samt det faktum att karaktärerna spenderar den mesta av sin tid med att klaga blev boken ärligt talat rätt tråkigt att läsa.

 

Jag saknar även de första böckernas originalitet, kvickhet och humor. THE SILVER MASK är bra, men mer slätstruken och trivial. Den sticker inte ut på samma sätt, utan använder uttjatade troper och går på säkra kort i större mån än vad resterande delar i serien har gjort. Skurkarna är dessutom ytliga, och det känns som att de är onda mest för sakens skull. Jag vill ha starkare motiv bakom deras handlingar.

 

Romansen är ytterligare något som jag hade svårt för. Den kommer från ingenstans och känns såväl slumpartad som överflödig. Jag är trött på böcker som slänger in ett kärleksdrama ”mest för att det ska vara det”, och saknar en ordentlig uppbyggnad inför relationen likväl som kemi under tiden.

 

Nu låter det säkert som att jag hatar boken. Det gör jag inte. THE SILVER MASK är en helt okej fantasy. Den är bara mycket, mycket sämre än de tidigare delarna i MAGISTERIUM-serien.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Ted Kotcheff.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Richard Crenna, Brian Dennehy, Bill McKinney, Jack Starrett, Michael Talbott.

Inspelningsår: 1982.

 

 

 

 

 

 

 

FIRST BLOOD är den första filmen i den populära RAMBO-franchisen. Filmen baseras på boken med samma namn skriven av David Morell 1973, och anses vara en klassiker. Själv är jag föga imponerad. FIRST BLOOD är inte en dålig film, men det är den typen av film som jag kommer ha glömt helt och hållet om några dagar.

 

Enligt mig är FIRST BLOOD medioker. Handlingen är tunn, vi får inte lära känna protagonisten på djupet och under hela filmens gång känns det som att något saknas. Trots att Rambo blir jagad och utsätts för såväl kränkningar som våldsamheter, känner jag aldrig riktigt hotet. Det blir aldrig riktigt spännande. Därtill har FIRST BLOOD – i min mening – inte heller åldrats särskilt väl, då ljudkvalitén och effekterna avslöjar de år som filmen har på nacken.

 

Allt som allt är FIRST BLOOD… meh. Inte dålig, men inte heller bra. Stuntscenerna är snygga och skådespelarna gör bra ifrån sig, men överlag gjorde filmen inte ett bestående intryck på mig.

 

BETYG: 4,5/10

Året börjar närma sig sitt slut, men det innebär inte att arbetet på alla världens redaktioner saktar in. Snarare tvärt om, så är det nu under vintern som många av de mest efterlängtade böckerna har sin release. Därför tänkte jag dela med mig av de böcker som jag ser allra mest fram emot, och som jag kommer att klicka hem i samma sekund som de når butikerna. ❤

 

Jag förbokar aldrig böcker. Aldrig. Förutom när det kommer till Harry Potter. Det finns inget som jag längtar till så mycket som jag längtar efter varje ny del i den illustrerade bokserien. Give me more!

 

 

 

 

Seanan McGuire har sakta men säkert klättrat upp till att bli en av mina favoritförfattare. Hennes magiska värld och fantastiska karaktärer har fångat mitt hjärta, och jag ser mycket fram emot Wayward children-seriens femte del.

 

Serien handlar om barn som tagits till magiska världar och sen försöker hantera återkomsten till vår värld.

 

 

 

 

Jag brukar inte vara särskilt förtjust i grafiska romaner, men Alice Osemans bedårande berättelse om två homosexuella, unga män som försöker hitta sig själva och hantera omvärldens fördomar, fick mig på fall direkt. 

 

 

 

 

 

 

Jag läste nyligen ut Skyward och älskade den. Det ska till mycket för att hindra mig från att läsa fortsättningen direkt när den kommer ut.

 

Serien följer en aspirerande pilot i en värld som i ständig strid med ett mystiskt släkte.

 

 

 

 

Colleen Hoover är min go-to när jag är sugen på romantik, tragedi och drama. Jag har läst en handfull av hennes böcker och älskat dem allihopa. Regretting you är ett måste i min hylla. Boken följer Morgan och hennes dotter Clara, som måste hantera efterdyningarna av att förlora fadern.

 

 

 

 

 

Det är inte förrän nu på senare tid som jag har börjat uppskatta Sarah J. Maas böcker, och jag är själv förvånad över hur mycket jag ser fram emot denna. Att omslaget är fan-tas-tiskt bidrar säkert med en del, men jag tror att jag helt enkelt börjat få förtroende för Maas som författare.

 

Precis som många av Maas andra böcker följer boken en protagonist med féblod i ådrorna, och som måste hitta en mördare som röjt i staden.

 

 

Chockad över att det finns två grafiska romaner på den här listan? Samma här! Men Mooncakes verkar så himla gullig och sockersöt att jag bara måste läsa den! Den handlar om häxor, demoner och utsökta bakverk. What's not to like?

 

 

 

 

 

 

Som att det inte är nog med att ha två grafiska romaner på listan, finns dessutom två böcker av Alice Oseman med. Jag har ännu inte läst hennes populäraste bok Radio Silence, men planerar att ta mig igenom alla hennes verk i sinom tid. Loveless står högt upp på listan. Boken följer Georgia, som aldrig varit i ett förhållande eller haft en förälskelse, vilket får henne att känna sig trasig. Det låter som en sjukt intressant premiss och jag längtar efter att läsa den!

 

 

 

 

 

Längtar du till någon bok lite extra? ❤

FAKTA

Författare: Josh Malerman.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, skräck.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 116 sidor.

Publiceringsår: 2016.
Bokförlag: This is horror.

 

 

A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE börjar riktigt bra. Premissen gjorde mig intresserad direkt och den djupa atmosfären drog in mig i berättelsen och höll mig kvar i ett järngrepp. Hela grejen med en skräckberättelse om ett hus under vatten var oerhört tilltalande, och jag läste med spänning sida efter sida.

 

Men det kommer en punkt då boken helt ändrar riktning. Och där tappar den mig. Allt blir som förbytt. Språket ändras, karaktärerna ändras och jag gillade inte alls det jag läste längre. Det blev för underligt, för bisarrt, och jag tappade helt enkelt intresset. Min förhoppning var att slutet skulle kompensera för det hela, men de sista sidorna gjorde det snarare värre. Det var alldeles för abstrakt och förvirrande.

 

Det känns som att A HOUSE AT THE BOTTOM OF A LAKE är den typen av bok som du antingen älskar eller inte gillar alls. Jag förstår att många tilltalas av Malermans kreativa koncept och förbehållslösa uppfinningsrikedom, men det var helt enkelt inte för mig.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 12 tim 36 min.

Antal avsnitt: 16 stycken:
Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, thriller.

Skådespelare: Norman Reedus, Melissa McBride, Andrew Lincoln, Danai Gurira, Lauren Cohan, Josh McDermitt, Christian Serratos, Seth Gilliam, Jeffrey Dean Morgan.

Releasedatum: 30 september 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

Den nionde säsongen av THE WALKING DEAD ger precis den nystart som serien behöver. Tidigare har säsongerna tappat mer och mer, och serien har nästan förlorat sig själv på jakt efter värdigt innehåll. Därför blev jag riktigt förvånad när THE WALKING DEAD återvände med full kraft.

 

En anledning till att den nionde säsongen fungerar så bra, är tidshoppen. Och jag vet, jag vet. Nu tänker du säkert: ”Men Melanie, du hatar ju tidshopp!”. Korrekt. Men här är det inte bara nödvändigt, det fungerar dessutom riktigt jäkla bra. Att hoppa åratal fram i tiden flera gånger under säsongens gång ger tittaren så mycket mer att utforska. Nya relationer, nya allianser, nya bovar. Serien har återigen blivit intressant, och det känns som att den äntligen har återfunnit sig själv.

 

Jag tycker dessutom att den nya gruppen antagonister är ruggigt fascinerande. Med det sagt är det synd att vi fick träffa specifika individer ur gruppen så pass tidigt under säsongen. Mystiken kring Viskarna och ovissheten om vilka de var och vad de ville var väldigt spännande, och i samma stund som serien förmänskligade dem försvann en del av känslan av hot. Jag hade föredragit att de levt i skuggorna ett tag till.

 

Allt som allt är den nionde säsongen av THE WALKING DEAD väldigt bra. En nystart, med lovande utsikter för framtider. Visst finns en del frustrerande klyschor, visst stör jag mig på några av säsongens lösa trådar. Men överlag är jag imponerad.

 

BETYG: 8/10

BÖCKER

Antal lästa böcker: 11 stycken (10  på engelska, 1 på svenska)

Antal nya böcker: 25 stycken (11 recex)

 

1. Allt du gav mig var minnen – 9★

2. The copper gauntlet – 7,5★

3. Love from A to Z – 7★

4. The iron trial – 7★

5. The prince and the dressmaker – 7★

6. Everything I never told you – 6,5★

7. The queen of Attolia – 6★

 

Längsta boken: Ignite me (408 sidor)

Kortaste boken: And the ocean was our sky (160 sidor)

 

 

Antal sedda filmer: 11 stycken

Antal nya filmer: 7 (7 recex)

 

1. Vägen till El Dorado – 6,5★

2. Avengers: endgame – 6★

3. Us – 6★

4. Pokémon: detective Pikachu – 5,5★

5. The last gentleman – 5★

6. Bird box – 5★

7. Breakthrough – 5★

8. Mary queen of scots – 5★

9. Scooby Doo 2: monsters unleashed – 4★

10. Wonder park  – 3,5★

11. The curse of La Llorona – 3★

 

 

Antal sedda tv-serier: 4 stycken

Antal nya tv-serier: 3 stycken (2 recex)

 

1. Outlander säsong 4 – 7,5★

2. Sex education säsong 1 – 7,5★

3. True detective säsong 3 – 6,5★

4. Mayans M.C. säsong 1 – 6★

FAKTA

Längd: 6 tim 42 min.

Antal avsnitt: 8 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Komedi, drama.

Skådespelare: Asa Butterfield, Gillian Anderson, Ncuti Gatwa, Emma Mackey, Connor Swindells, Alistair Petrie.

Releasedatum: 11 januari 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

 

Mina förväntningar var inte höga när jag satte igång den första säsongen av SEX EDUCATION. Serien heter trots allt ”sexualundervisning”, så hur bra kan den vara? Väldigt bra, visade det sig. Visst är sex seriens utgångspunkt precis som jag hade räknat med, men det är inte vad den handlar om. Den berör så mycket mer: vänskap, socioekonomiska skillnader, abort, mobbning, homofobi, närhetsrädsla, autofobi och mycket mer. Det är en serie om att hitta och acceptera sig själv, och trots en del riktigt tuffa ämnen känns den både varm och välkomnande. Jag mådde bra av att se den.

 

Jag tyckte faktiskt riktigt mycket om SEX EDUCATION och kommer med stor iver bevaka premiären av nästkommande säsong. Det är en förvånansvärt kul och nytänkande serie, med härliga karaktärer, inspirerande vänskapsrelationer och riktigt bra skådespelare. Särskilt Gillian Anderson är fantastisk. Fotot är dessutom löjligt snyggt och jag avgudar den avslappnade relationen som serien har till just sex. SEX EDUCATION känns helt enkelt som en frisk fläkt bland alla predikande dramer därute.

 

Överlag är jag glatt överraskad över den första säsongen av SEX EDUCATION. Rolig, berörande och med en förvånansvärd komplexitet imponerade den stort. Jag kommer definitivt att se fortsättningen.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Bibo Bergeron, Don Paul.

Genre:Familj, äventyr, komedi.

Längd: 1 tim 26 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Kevin Kline, Kenneth Branagh, Rosie Perez, Armand Assante, Edward James Olmos, Jim Cummings.

Releasedatum: 21 januari 2019 (org. 31 mars 2000).

Distributör: Universal Sony/Dreamworks.

 

 

 

 

 

 

 

VÄGEN TILL EL DORADO är en barndomsfavorit som jag längtat efter att se om i vuxen ålder. Det är säkert tio år sedan jag såg den senast, så det var med viss oro som jag startade TV:n. För tänk om den inte skulle leva upp till mitt minne?

 

 

Jag hade inte behövt oroa mig. Visst hade jag som ung förskönat upplevelsen något och filmen känns något blekare sedd med vuxna ögon. Men den är bra, helt klart. Jag gillar karaktärerna, som med vitsiga kommentarer och starka personlighet charmar tittaren genom skärmen. De uttrycksfulla animeringarna och användningen av färger tilltalar ögat, och musiken av Tim Rice och Elton John bidrar med mycket värme. VÄGEN TILL EL DORADO är helt enkelt en solid film.

 

Min bedömning är att VÄGEN TILL EL DORADO är en väldigt underskattad familjefilm. Den är mysig och definitivt värd att se. Samtidigt kan jag inte påstå att jag tyckte lika mycket om den nu som när jag var ung.

 

BETYG: 6,5/10