FAKTA

Längd: 4 tim 55 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, kriminalare.

Skådespelare: Hanna Ardéhn, William Spetz, David Dencik, Maria Sundbom, Arvid Sand, Anna Björk, Felix Sandman, Ella Rappich, Reuben Sallamander, Rebecka Hemse.

Releasedatum: 5 april 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Störst av allt – kallad Quicksand på amerikanska skärmar – är baserad på boken med samma namn av Malin Persson Giolito. Det är en miniserie som följer karaktären Maja under två olika paralleller: den ena visar dåtid och vad som ledde fram till en skolskjutning, den andra utspelar sig efteråt och skildrar undersökning och rättegång. Och jag måste medge att jag är riktigt förvånad. Svenska serier är sällan något att hurra över, men Störst av allt är över förväntan.

 

Det här är en lågmäld och väldigt atmosfärisk serie. Fokus ligger på karaktärerna och intrigerna, snarare än på kriminaldramat som sådant. Störst av allt är den typen av serie som kittlar känslorna och engagerar hjärnan, och som skapar en vilja av att se mer. Skådespelarna är dessutom rätt bra. Samspelet mellan dem och kemin är något platt, men överlag är jag nöjd.

 

Som helhet är Störst av allt överraskande bra. Visst, den är lite ojämn, med bristande komplexitet och ett förutsägbart händelseförlopp som hindrar den från att bli ”wow”. Men den är intressant, och väl värd att se.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff.

Svensk titel: –

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: förlust av föräldrar.

Representativt innehåll: mångkulturella karaktärer.

Serie: The Aurora Cycle #1.

Längd: 470 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

Aurora rising är början till en mycket lovande serie. Tänk dig The illuminae files möter Six of crows, eller en kombination av The breakfast club och Guardians of the galaxy. Låter inte helt fel, eller hur?

 

Boken följer sju protagonister: en alfa, en diplomat, en vetenskapskvinna, en tekniknörd, en krigare, en pilot och en mystisk flicka. De introduceras på ungefär samma gång, och kapitlen roterar mellan deras synvinklar. Till en början blev det något rörigt.  Jag blandade ofta ihop karaktärsdrag och expertis, och virrade till vem som hade sagt eller gjort vad. Men det tar sig. När jag väl hade lärt mig vem som var vem flöt allt på väldigt bra. Karaktärernas charm och framstående personligheter gjorde att jag inom kort förälskat mig i alla sju protagonisterna. Till och med deras teknik – mer specifikt Auroras uniglass – är förtjusande. Med det sagt anser jag att det var obehövligt att följa allas synvinklar, men det är en petitess.

 

När det kommer till själva innehållet i boken, har Aurora rising något för de flesta. Action, monster, rymdskepp, humor. Spänning introduceras redan i första kapitlet, och hålls i ända till slutet. Det finns inte en lugn stund då slagsmål, intriger och jakter avlöser varandra på löpande band. Aurora rising blir därför den typen av bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig. Det enda som jag är lite anti är de romantiska elementen, som känns överflödiga.

 

Överlag är Aurora rising en riktigt bra bok. Spännande, actionpackad och genomtänkt. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 8 tim 3 min.

Antal avsnitt: 21 stycken.

Åldersgräns: Barntillåten.

Genre: Äventyr, komedi, fantasy.

Skådespelare: Jason Ritter, Alex Hirsch, Kristen Schaal, Linda Cardellini, Kevin Michael Richardson.

Inspelningsår: 2014.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

 

 

GRAVITY FALLS är verkligen en barnserie i egen klass. Jag önskar att jag hade sett den här serien när jag växte upp! Den innehåller underbara karaktärer, som har så där härligt udda och färgstarka personligheter. Den har intressanta mysterier och spännande upplösningar. Och min personliga favorit: den levererar inspirerande samhällskritik med ett leende på läpparna. Även som vuxen är det lätt att bara luta sig tillbaka och njuta.

 

Just den andra säsongen av GRAVITY FALLS, är mörkare än den första. Den innehåller mer action, fler övernaturliga monster och fler konfrontationer med protagonisternas fiender. Och det funkar bra, men jag personligen föredrar lättsamheten hos den första säsongen. Den var roligare och… mer magisk? Med det sagt är inte den här säsongen dålig – långt ifrån! – men skulle jag välja mellan dem så skulle jag hellre titta på föregångaren.

 

Den andra säsongen av GRAVITY FALLS nådde definitivt mina förväntningar. Det här är en serie jag rekommenderar såväl barn som vuxna.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik, new adult.

Traumatiskt innehåll: Alkohol- och droganvändning, våldtäktsförsök, tonårsgraviditet, otrohet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 306 sidor.
Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Atria Books.

 

 

 

 

CONFESS är en litterär pärla. Boken börjar som vilket romantiskt drama som helst. Du vet: tjej möter kille, kille har hemlighet, den sexuella spänningen växer mellan dem och killens hemlighet hotar att komma tillbaka och bita dem båda i rumpan. Det gamla vanliga alltså. Men den beskrivningen räcker inte långt för att skildra romanen överlag. CONFESS tar de klassiska troperna och vänder dem till något helt nytt. Trots att boken inte är lång, hinner handlingen utvecklas till oigenkännlighet innan sista sidan är nådd. Komplexitet och hjärta tillförs det annars uttjatade konceptet, och resultatet är en av årets starkaste böcker.

 

Jag älskar CONFESS. Jag älskar Colleen Hoovers vackra språk. Jag älskar stämningen. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar konceptet med hur människors bekännelser tolkas till målningar, och jag älskar det faktum att boken fick mig att känna. Några delar fyllde mig med oförklarlig glädje. Boken gjorde mig alldeles varm och fick mig att må bra. Somliga delar gav mig ett knytnävslag i magen. De delarna gjorde fysiskt ont i hjärtat att läsa. Andra scener fick mig att sitta som på nålar av spänning. Och kombinationen mellan dem blev fulländad.

 

Som helhet är CONFESS över förväntan. En perfekt sommarläsning: romantisk och berörande.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Dean Deblois.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Jay Baruchel, America Ferrera, F. Murray Abraham, Cate Blanchett, Gerald Butler, Craig Ferguson, Jonah Hill, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Wiig, Kit Harington.

Releasedatum: 8 juli 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

HOW TO TRAIN YOUR DRAGON: THE HIDDEN WORLD är den tredje och avslutande långfilmen I franchisen. Och precis som sina föregångare är den lätt att tycka om. Karaktärerna är charmiga, animeringarna riktigt snygga och musiken välkomponerad. Det är helt enkelt en välgjord film, och ett måste att se för dig som uppskattat ettan och tvåan.

 

 

Denna tredje installation är emellertid inte min favorit, mest för att handlingen faller lite platt. Den ekar tomt på innehåll och når inte riktigt fram till tittaren med sitt engagemang. Den har inte riktigt ”det”. Dessutom innehåller THE HIDDEN WORLD fler klyschor än vad vi är vana vid att se, och de många sidospåren upptar lite väl mycket tid.

 

Överlag är HOW TO TRAIN YOUR DRAGON: THE HIDDEN WORLD bra. Väl utförd och mysig, men kanske inte det mest imponerande som jag har sett.

 

BETYG: 5,5/10

Den här gången gick jag lite bananas med mina inköp. Veckans tillskott i hyllan består av 15 böcker och 5 filmer.

 

FAKTA

Regissör: Jake Kasdan.

Genre: Komedi.

Längd: 1 tim 31 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Cameron Diaz, Jason Segel, Rob Corddry, Ellie Kemper, Rob Lowe, Nat Faxon, Nancy Lenehan.

Releasedatum: 9 februari 2015.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

Sex tape har fått mycket kritik. Och visst är det långt ifrån ett mästerverk. Filmen är förutsägbar. Klyschig. Överdriven. Den har många sidospår som inte leder någonstans, låg trovärdighet och många uppstyltade situationer. Det är tillgjort och ytligt. Men samtidigt: vad kan man förvänta sig av den här typen av film? Jag anser att många har varit lite väl hårda. För trots att jag håller med om stora delar av kritiken, så underhölls jag.

 

Det här är en enkel film. Enkel att hänga med i, enkel att förstå och enkel att släppa taget om. Och ibland är det precis vad man behöver. Trots att Sex tape inte erbjöd något utöver det vanliga, njöt jag av den lättsamma stämningen och den lagom underhållande humorn. Det blir inga höga skratt, men några småfniss här och där duger det också. Dessutom har Diaz och Segel en bra kemi, och båda två passar i den här typen av roller.

 

Som helhet tycker jag att Sex tape är rätt bra. Det är inte årets skarpaste komedi, men filmen passar bra att slötitta på en regnig kväll.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Daniel Handler (pseudonym: Lemony Snicket).

Svensk titel: Det hotfulla hospitalet.

Genre: Äventyr, barnfiktion.

Traumatiskt innehåll: föräldralöshet, kraniektomi.

Representativt innehåll: –

Serie: A series of unfortunate events #8.

Längd: 255 sidor.

Publiceringsår: 2001.

Bokförlag: HarperCollins Publishers.

 

 

 

 

 

 

The hostile hospital gör mig kluven. Å ena sidan är boken lika mysig som seriens tidigare delar. Trots att den innehåller såväl våld som ondskefulla planer, är det en lättsam läsning. Samtidigt börjar det repetitiva mönstret gå mig på nerverna.

 

Låt mig börja med det som jag tyckte om med boken: den stämningsfulla atmosfären, den humoristiska tonen och de charmiga protagonisterna. Jag gillar att syskonen själva behöver ta sig ut ur kniporna som de hamnar i, istället för att bli räddade av någon annan, och jag gillar att de måste samarbeta mer. Att vi dessutom får grotta oss ner i information om såväl syskonen Baudelaire som Olof och Snicket är ett stort plus.

 

Ändå är The hostile hospital den svagaste delen hittills i serien. Den känns som utfyllnad. För det första är jag trött på att upplägget är så gott som identiskt i varje bok. Miljön må ändras och nya karaktärer introduceras, men händelseförloppet och karaktärernas sätt att agera är desamma. The hostile hospital är långt ifrån dålig, men det känns helt enkelt som att det är åttonde gången jag läser den här boken.

 

Något annat som jag är besviken på är att Lemony Snicket gång på gång dinglar med svar framför läsarens näsa, för att sedan rycka undan det. Det är frustrerande, och ärligt talat rätt antiklimatiskt att aldrig riktigt komma någon vart. De ledtrådar som vi får är små och få, vilket gör att mitt intresse successivt avtar. Eftersom mysteriet med elden och VFD är seriens fokus, blir det tungt och utdraget att beta igenom bok efter bok när så pass lite nytt tillförs.

 

Överlag är The hostile hospital helt okej. Dessvärre är min främsta motivation till att läsa böckerna inte längre att underhållas eller ta reda på vad som händer, utan att uppnå den tillfredsställande känslan att ha avslutat en lång serie.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 6 hr 40 min.

Antal avsnitt: 8 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Action, thriller.

Skådespelare: John Krasinski, Wendell Pierce, Ali Suliman, Dina Shihabi, Haaz Sleiman, Karim Zein, John Hoogenakker, Abbie Cornish, Kevin Kent, Emmanuelle Lussier Martinez.

Releasedatum: 1 juli 2019.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

När jag startade det första avsnittet av Jack Ryan var jag beredd på att bli besviken. Det låter kanske som en negativ inställning att ha vid starten av en ny serie, men min erfarenhet med actionserier har inte varit den bästa. Just den genren är ofta en ”hit-eller-miss” för mig. Vissa serier – som Homeland och 24 – har imponerat enormt. Merparten brukar emellertid vara repetitiva och nästan slentriala – och därav mindre roande att se på. Men den första säsongen av Jack Ryan var bra. Riktigt bra.

 

Har du sett någon av Jack Ryan-filmerna? Jag har tittat på en eller två stycken, och tyckt att de varit helt okej – men en i mängden. Tv-serien sticker emellertid ut. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och vändningarna många. Den ena spännande händelsen efter den andra avlöser varandra, och när eftertexterna efter varje avsnitt börjar rulla uppstår ett omedelbart begär att genast se ett till. Serien är atmosfärisk och komplex, och väldigt underhållande att ta del av.

 

 

Den första säsongen av Jack Ryan är förvånansvärt bra. Den må se ut som din typiska actionserie, men den har så mycket mer hjärta och själ – och spänning – än vad första ögonkastet avslöjar. Om du gillar spion- eller terroristserier rekommenderar jag denna varmt. Det är en av årets hittills bästa serier.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Kasie West.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik.

Traumatiskt innehåll: Rivaliserande vänner.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 343 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

The fill-in boyfriend är en roman som är väldigt lätt att kritisera. Den är förutsägbar, med avsaknad av komplexitet och smått odrägliga karaktärer. Och för de flesta räcker det för att rata en bok. Men sanningen är att jag verkligen gillade The fill-in boyfriend. Jag ser bokens brister, men i mina ögon var det inte tillräckligt för att ta överhanden. Jag engagerades av handlingen och tyckte om att följa protagonistens personliga utveckling från snobb till sympatisk individ.

 

Det här är en supermysig berättelse, och själva definitionen av ”perfekt sommarläsning”. Stämningen är lättsam, språket enkelt att ta till sig och romansen mellan Gia och ”fill-in-Bradley” är bedårande. Jag har läst så mycket tungt på sistone – fantasy, science fiction och mörk contemporary – att den sorglösa tonen i The fill-in boyfriend blev precis vad jag behövde som paus.

 

Det finns bara två saker som jag stör mig på. Den första är Gias kompisar. Varför är Gia ens vän med dem? De har ingenting gemensamt och ingen gillar varandra. De konspirerar mot varandra och hamnar i konflikter hela tiden. Jag skulle aldrig orka vara nära sådana personer, och upplevde inte det som särskilt trovärdigt att de umgicks. Den andra saken som gjorde mig något besviken var själva slutet. Inte nog med att bokens baksida avslöjar vändningen som sker under de sista kapitlen. Jag hade också hoppats på en lite starkare och mer tillfredsställande upplösning av allt.

 

Allt som allt är jag nöjd med The fill-in boyfriend. Det är en enkel och behaglig sommarläsning, precis så varm och fluffig som jag ville ha den.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Guy Hamilton.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 5 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Roger Moore, Christopher Lee, Britt Ekland, Maud Adams, Hervé Villechaize, Clifton James, Richard Loo, Soon-Tek Oh, Marc Lawrence.

Inspelningsår: 1974.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

Jag är förvånad över mig själv. Det här är den fjärde Bond-filmen som jag ser, och för fjärde gången har gått in med ett kritiskt sinne men blivit överraskad. The man with the golden gun är riktigt bra. Underhållande, spännande, rolig och med en av franchisens hittills starkaste skurkar. Kanske är jag partisk, eftersom jag avgudar Christopher Lee, men bortsett från Goldfinger anser jag att hans antagonist är den mest välutvecklade.

 

The man with the golden gun är en okomplicerad och lätt njutbar film, med såväl humor som action. Filmen innehåller några imponerande stuntscener, och trots att stora delar består av snack upplever jag att filmskaparna har lagt lite extra krut på alla jakter och slagsmål. Det enda som jag inte riktigt är förtjust i – och det är inte något som är specifikt med just The man with the golden gun – är konceptet med bondbrudar. Enligt min mening är det obehövligt att i varje film ha en lättklädd kvinna som faller pladask för Bond och gör allt för att tillmötesgå honom.

 

Som helhet är The man with the golden gun helt klart underhållande, och jag kommer absolut ta fler av fler Bond-filmer.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Peder Nääs Sundemyr.

Engelsk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Mobbning.

Representativt innehåll: –

Serie: Fristående.

Längd: 188 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

Den svarta boken är en nyligen utkommen ungdomsroman av svenska debutförfattaren Peder Nääs Sundemyr. Det som lockade mig till att läsa boken var främst konceptet. Idén om en bok som kan få människor att sluta existera lät såväl annorlunda som intressant.

 

Boken är emellertid väldigt enkelt skriven. För enkelt skriven, i min smak. Jag saknar komplexitet hos karaktärer och djup i berättelsen. Jag saknar nyanserade ordval och starka moraliska diskussioner. Den svarta boken fick mig inte att känna, och överlag kändes läsningen opersonlig.

 

Med det sagt är Den svarta boken långt ifrån dålig. Jag tror att läsare som tillhör den tänkta målgruppen skulle tycka att den är riktigt spännande. Men för mig föll boken platt. Sundemyr hade en bra grundidé, men utförandet fungerade inte riktigt för mig.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Regissör: Jeff Wadlow.

Genre: Rysare.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane, Hayden Szeto, Sophia Ali, Nolan Gerard Funk, Landon Liboiron, Sam Lerner, Tom Choi.

Releasedatum: 10 september 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Det här är den typen av film som är så uppenbart dålig att den blir bra. Jag ser brister i var och varannan scen, men kan inte undgå från att njuta. Det är lättsamt, underhållande och helt enkelt kul.

 

 

Konceptet är en fullpoängare. Jag är svag för filmer som kretsar kring ett spel som utvecklas till en dödlig lek. Jag älskar utmaningarna, och inte minst konsekvenserna av att misslyckas. Truth or dare når emellertid inte ända vägen fram, främst på grund av det övernaturliga. Om vännerna hade varit inlåsta i ett hus med en psykopat som tvingade dem att leka för att ta sig ut ur byggnaden, skulle jag ha fallit pladask. Men när en allsmäktig demon istället agerar spelledigare, blir det för mycket. För det första ser personerna som demonen tagit över störtlöjliga ut. För det andra gör den bristande trovärdigheten att jag inte kan ta filmen på allvar, och hur mycket Truth or dare än försöker så blir den aldrig läskig. 

 

Min känsla överlag är att Truth or dare riktar sig mot en väldigt ung målgrupp. Det småfåniga manuset, de förutsägbara händelserna och mediokra skådespelarna ger helt enkelt inte ett särskilt ”vuxet” intryck. Truth or dare är småtrevlig att titta på. Lättsam, roande, men inget wow.

 

Ur en filmkritisk synvinkel skulle jag såga Truth or dare till fotknölarna. Den har så många brister. Samtidigt kan jag inte neka dess underhållningsvärde. Det är en trivsam film att proppa i sig chips till. Och ärligt talat älskade jag slutet. Sista scenen kom förvånansvärt oväntat och var ärligt talat rätt kreativt. Så hur pissig du än tror att Truth or dare är, så borde du ge den en chans. Den kanske överraskar dig.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Katrina Leno.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, alkohol- och droganvändning.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 256 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

Summer of salt är en utmärkt sommarläsning. Boken är kort och sockersöt, med en unik premiss som utgörs av en välkomponerad blandning av romantik, mystik, drama och magi. Språket är vackert utan att bli pretentiöst, och en påtaglig atmosfär byggs successivt upp och inger läsaren en drömsk känsla. Det är lätt att fastna för Summer of salt, men desto svårare att glömma boken när sista sidan är läst.

 

Summer of salt har en precis lagom dos magi. Magin ligger och puttrar i bakgrunden: precis tillräckligt för att göra mig nyfiken och skapa intresse, men utan att ta överhanden. Inslagen inger boken i en lekfull och oskuldsfull känsla, då lustiga händelser och bisarra historier bryter av mot den annars verklighetstrogna berättelsen. Magin bidrar till bokens drömlika stämning, och gör ön som Georgina bor på alltmer idyllisk.

 

En av de bästa sakerna med Summer of salt är karaktärerna, eller lättare sagt relationerna mellan karaktärerna. Dynamiken mellan Georgina och hennes syster är underbar: komplex men realistisk. Deras häxdryckbryggande mamma är intressant att läsa om, och överlag uppskattar jag att ta del av en ungdomsbok där föräldrarna faktiskt närvarar och inte mystiskt utelämnas från sidorna. Sedan avgudade jag Georginas vänner. Alla är förvånansvärt stöttande, vilket var oerhört uppfriskande. Vanligtvis pågår en hel del drama mellan så kallade ”vänner” i ungdomsböcker, särskilt om huvudpersonen är lesbisk. Då sker ofta någon form av trakasseri gentemot denna. Men I Summer of salt har alla en naturlig acceptans, och inte en enda gång är det någon som dömer Georgina för hennes sexualitet. Det gjorde det så mycket lättare att fastna för karaktärerna och bara njuta av läsningen.

 

I slutändan är Summer of salt en gemytlig och hemtrevlig sommarläsning med oförväntat djup. Riktigt bra, är den. Ändå kan jag inte undgå att känna att något saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske saknar jag ytterligare djup? Kanske var slutet något utdraget? Oavsett vad var Summer of salt en mycket uppskattad läsning, som jag rekommenderar varmt.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Regissör: Vadim Perelman.

Genre: Drama, thriller.

Längd: 2 timmar.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jennifer Connelly, Ben Kingsley, Shohreh Aghdashloo, Kim Dickens, Jonathan Ahdout, Frances Fisher, Ron Eldard.

Releasedatum: 17 november 2004.

Distributör: SF studios.

 

 

 

Det var länge sedan jag berördes så här mycket. Ett hus av sand och dimma är en känslomässig berg- och dalbana, som krävde all min styrka för att hindra tårarna från att komma. ”Tragisk” räcker inte till för att beskriva filmen. Den fick mig att sympatisera med och känna för båda protagonisterna, och slet sedan ut mitt hjärta och krossade det i småbitar.

 

 

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen och uppskatta det som jag såg. Jag skulle inte kalla Ett hus av sand och dimma långsam. Den är snarare lågmäld och försynt. Den stressar inte fram, utan tar tid på sig att bygga upp såväl karaktärer som stämning. Och det var något som jag i slutändan älskade, men som helt enkelt tog tid att vänja mig vid.

 

Förutom handling och atmosfär, är skådespelarna filmens starkaste kort. Ett hus av sand och dimma är oerhört välspelad, och oberoende av roll presterar alla starkt. Mest imponerad är jag över Kingsley, Aghdasloo och Connelly: tre mycket kompetenta skådespelare med sådan stark inlevelse att deras karaktärer känns äkta. De bygger upp riktiga individer, vars komplexa personligheter är mer än bara svart och vitt.  Trots intensiva konflikter och självcentrerade handlingar är det inte svårt att förstå deras motiv och känna sympati för dem, vilket gör det hjärtslitande slutet ännu mer plågsamt.

 

Ett hus av sand och dimma är ett oerhört starkt drama. Spännande, fängslande och inte minst berörande. Den för intressanta reflektioner kring mänskligt beteende och vad som i slutändan är det enda som betyder något.

 

BETYG: 7,5/10

Boktaggen "Mid Year Book Freak Out Tag" har cirkulerat på Youtube i många år, och nu i mitten av 2019 har trycket återigen ökat. Eftersom jag själv älskar att titta på den typen av videos och ta del av andra läsares svar, tänkte jag att det kunde vara roligt om jag också besvarade frågorna. Så här är jag nu, redo att göra min egen version av det hela.

 

Innan själva taggen tänkte jag sammanställa lite statistik för er. Under 2019 har jag hittills läst 54 böcker. 24 av dem har varit på engelska, 30 på svenska. Det motsvarar 17 620 sidor, varav den längsta boken varit på 672 sidor och den kortaste på 54 sidor. Genrerna har varierat, men oftast har böckerna haft någon form av övernaturligt inslag.

 

Så, låt oss börja med frågorna!

 

Gemina av Amie Kaufman och Jay Kristoff! Och gissa om jag blev förvånad över det! Jag läste första delen i trilogin för några år sedan och gillade den inte över huvud taget, så att Gemina skulle bli en favorit var inte väntat.

 

Tekniskt sett Gemina, men eftersom jag vill variera mina svar skriver jag istället Down among the sticks and bones av Seanan McGuire. Jag älskade karaktärerna, den komplexa handlingen och författarens magiska språk!

 

Mest efterlängtade nya release som du ännu inte läst
Middlegame av Seanan McGuire. McGuire har blivit en auto-köp-författare, så det är såklart jag är exalterad över hennes senaste roman! Att alla i bokvärlden lovordat den gör inte heller min längtan mindre.

 

Det här måste vara den lättaste frågan av dem alla: den illustrerade utgåvan av Harry Potter och den flammande bägaren! Behövs ens en motivering? Det är Harry Potter, för sjutton gubbar!

 

The first time she drowned av Kerry Kletter. Det är inte en dålig bok. Faktum är att jag gav den relativt högt betyg. Men jag hade förväntat mig så mycket mer.

 

Om vi kör med konceptet att jag inte får använda samma bok för flera frågor, är mitt svar Heir of fire av Sarah J. Maas. Jag har tyckt att hennes böcker varit överskaffade och ärligt talat rätt tråkiga, men jag älskade Heir of fire!

 

Seanan McGuire, utan tvekan. Jag har läst Every heart a doorway och Down among the sticks and bones av henne i år, och älskade dem båda.

 

Rowan från Throne of glass-serien av Sarah J. Maas. Hans beskyddande blick, hans muskulösa kropp... someone fetch me a fan!

 

Alltså, jag känner att jag är riktigt tråkig som väljer personer från samma bokserie, men jag fastnade verkligen för Lysandra från Throne of glass-serien. Annars tyckte jag också väldigt mycket om Desperaux från Sagan om Desperaux av Kate DiCamillo. Så liten och söt, men ack vilket stort hjärta!

 

Det är väldigt sällan som jag gråter till böcker. Men en av de böcker som har berört mig mest i år är Trädhjärta av svenska författaren Gabi Frödén.

 

Wundersmeden: Morrigan Crow och den hemliga kraften av Jessica Townsend! Så spännande och så underhållande!

 

Det står mellan To be read at dusk av Charles Dickens och Krigsstorm av Victoria Aveyard. Båda var extremt tråkiga.

 

Ooo! Crazy rich asians, som baseras på boken med samma namn av Kevin Kwan. En oerhört fin tolkning av romanen, med duktiga skådespelare och en underbar atmosfär!

 

Huh. Jag vet faktiskt inte. You tell me?

 

Oj. OJ! Jag är en riktig shopaholic, och jag köper aldrig böcker vars omslag jag tycker är fula, så den här frågan är riktigt svår. Kanske Skyward av Brandon Sanderson? Eller The final six av Alexandra Monir? Jag vet inte! Sluta ställ så jobbiga frågor!

 

Obsidio. Love from A to Z. Keeper of the lost cities. Shadow of the fox. Jag skulle också vilja läsa klart A series of unfortunate events av Lemony Snicket, men vi får se hur det går med det eftersom jag har sex böcker kvar.

 

Lämna gärna dina svar på frågorna i kommentarsfältet nedan. Jag är så nyfiken på hur ni andra ligger till, så här i mitten av året!

FAKTA

Författare: David Levithan.

Originaltitel: Someday.

Genre: Magisk realism.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, oprovocerat våld, funktionsvariation.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Jag, En #3.

Längd: 443 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

 

David Levithan är något alldeles särskilt. Han är extraordinär, oöverträffad. Genom ett poetiskt språk, och unikt tankesätt får han ett av de starkaste narrativen som går att hitta inom Young Adult. Det finns en tveklös skönhet och sanning i hans ord, och jag imponeras av hur enkelt Levithan drar i läsarens hjärtsträngar. NÅGON DAG må inte vara lika stark som JAG, EN men det är en helsikes fortsättning.

 

Nu för tiden liknar de flesta böcker varandra i något avseende. Harry Potter startade en trend med ”den utvalda”. Twilight banade väg för övernaturlig romantik. Och The hunger games gav upphov till en lång rad dystopiska romaner som knappt går att skilja från varandra. Att hitta något originellt, något banbrytande, inom litteraturen är numera en förlorad kamp. Med några få undantag. Böckerna i JAG, EN-serien är inte likt något annat som jag har läst. Levithan har kommit på en fullständigt unik idé och utvecklat den till ett strålande koncept. Det är nytt, fräscht och minst sagt beroendeframkallande.

 

Det bästa med NÅGON DAG och resterande delar av JAG, EN-serien är emellertid Levithans förmåga att inkludera. Karaktären En byter kropp varje dag. Han somnar i kroppen hos en person, för att sedan vakna upp i en annan. För en enda dag tar han över personens liv, och vem han hamnar hos är alltid slumpmässigt. Rik, fattig. Ljus- eller mörkhyad. Man, kvinna. Individer med olika sexuella läggningar och med funktionsvariationer. Det spelar ingen roll. Plötsligt är En i deras kropp, tar del av deras minnen och ser livet ur deras synvinkel – samtidigt som han själv alltid förblir densamma. Det låter kanske inte som något speciellt, men tro mig när jag skriver att det är en ögonöppnare. En ser människan bakom kroppens skal. Hen uppvisar stor förståelse och empati för omvärlden, och får läsaren att reflektera över irrelevansen med ras, ekonomiska skillnader och genus. Genom En ger Levithan ett helt nytt perspektiv på livet och vad som faktiskt är viktigt. Han ifrågasätter normer, för existentiella reflektioner och framför ett nytänkande genusperspektiv som verkligen fastnar. Många tankar väcks, och när sista sidan är läst inges en känsla av att boken är viktig. Dyrbar. Något för alla att ta del utav.

 

Det enda som jag stör mig på med NÅGON DAG är själva romansen. Relationen mellan En och Rhiannon var gullig i första boken, men tar här lite för mycket plats. Berättelsen är så pass stark att den klarar sig bra på egen hand, och tyvärr går mycket potential förlorad på grund av att det romantiska förhållandet ligger i fokus. För att göra det hela värre är relationen dessutom relativt klyschig, vilket betonar det faktum att den faktiskt inte är behövlig.

 

Som helhet är NÅGON DAG bra. Inte riktigt lika bra som JAG-EN, men fortfarande en pärla. Boken berör och frammanar viktiga reflektioner, och är definitivt läsvärd.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 9 hr 12 min.

Antal avsnitt: 8 stycken + långfilmen A moorland holiday.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama, historisk fiktion.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Michelle Dockery, Jim Carter, Laura Carmichael, Raquel Cassidy, Brendan Coyle, Kevin Doyle, Joanne Froggatt, Lily James, Robert James-Collier, Allen Leech, Phyllis Logan, Maggie Smith.

Releasedatum: 10 december 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Den femte säsongen av Downton Abbey är så nära excellens det går att komma. Humor varvas med tragedi, och säsongens många emotiva stunder – där skratt snabbt växlar till gråt – skapar en kakofoni av känslor. Manuset är genomtänkt. Skådespelarna kompetenta. Och dialogerna framförs rappt och fyndigt. Det hela skapar en säsong omöjlig att glömma.

 

Det är lätt att försjunka ner i en angenäm känsla av kärlek och värme när man tittar på Downton Abbey. Den vackra miljön, ljuvliga musiken och de komplexa karaktärerna låter tittaren glömma bort allt som har med modernitet att göra, för att istället svepas iväg till en annan tid med förhållandevis främmande problem. Det är spännande, men inte minst intressant, att ta del av de historiska vändningarna som vävs in i handlingen – och trots att karaktärernas liv är fiktion, har jag lärt mig en hel del om mänsklighetens förflutna.

 

Som helhet är den femte säsongen av Downton Abbey riktigt, riktigt bra. Det är en sån där varm och puttrig myspys-serie, som trots allt fluff innehåller såväl intriger som drama. Helt klart värd att se.

 

BETYG: 8/10

 

Antal lästa böcker: 8 stycken (5 på engelska, 3 på svenska)

Antal nya böcker: 21 (5 recex)

 

1. Gemina av Amie Kaufman & Jay Kristoff (8,5★)

 

Längsta boken: Gemina (659 sidor)

Kortaste boken: Totalt jävla mörker (144 sidor)

 

 

Antal sedda filmer: 11 stycken

Antal nya filmer: 11 (7 recex)

 

1. Green book (8★)

2. If Beale street could talk (6,5★)

3. Goldfinger (6★)

4. From Russia with love (6★)

5. Britt-Marie var här (5★)

6. Glass (5★)

7. Röjar-Ralf krashar internet (5★)

8. Beautiful boy (4,5★)

9. Destroyer (4★)

10. A dog's way home (4★)

11. The favourite (2★)

 

 

Antal sedda tv-serier: 5 stycken

Antal nya tv-serier: 1 stycken (1 recex)

 

1. Chernobyl säsong 1 (9★)

2. Downton Abbey säsong 2 (8★)

3. Downton Abbey säsong 3 (8★)

4. Downton Abbey säsong 1 (8★)

5. Downton Abbey säsong 4 (7,5★)

Dagena fråga: hur många böcker behöver man köpa innan ens köpvanor anses vara ett beroende? Jag vet inte riktigt om jag vill veta.

 

Hur som helst. Ny vecka innebär ny haul. Jag har haft turen att bli skickad JACK RYAN SÄSONG 1, DESTROYER och IF BEALE STREET COULD TALK av Paramount och Universal Sony. Sen överraskade också B. Wahlströms med boken DEN SVARTA BOKEN, av en svensk debutförfattare.

 

Sen fick jag också två presenter av min mamma: BRITT-MARIE VAR HÄR och THE WIFE. Bara för att, liksom. Och så köpte jag förstås lite eget. LASSIE och VI ÄR ALLA HELT UTOM OSS hittade jag för en billig peng på loppis. Det landade på ungefär trettio kronor. För att fira mina fynd klickade jag hem några böcker från Adlibris, nämligen OBSIDIO, SUMMER OF SALT, AURORA RISING och GIRL IN PIECES.

 

Jag ser grymt mycket fram emot alla dessa. Särskilt OBSIDIO och AURORA RISING, eftersom den här författarduon har fångat (och krossat) mitt hjärta förut. Har du läst någon av dem? Är de bra?

FAKTA

Författare: Sarah J. Maas.

Svensk titel: Skuggornas drottning.

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mord, prostitution.

Representativt innehåll: –

Serie: Throne of glass #4.

Längd: 648 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Bloomsbury USA Childrens.

 

 

 

 

Jag gillar QUEEN OF SHADOWS. Jag gillar den skarpt. Det är knappt jag känner igen mig själv. Jag tyckte att THRONE OF GLASS, CROWN OF MIDNIGHT och till och med THE ASSASSIN’S BLADE var extremt överskattade. De saknade originalitet och tempo. Det var inte förrän jag läste HEIR OF FIRE som jag började förstå tjusningen med serien. Och nu… nu är jag fast.

 

QUEEN OF SHADOWS är väldigt spännande. Jag var aldrig uttråkad, inte ens under de mest långsamma scenerna. Detta mestadels tack vare karaktärerna. Jag har fullkomligt förälskat mig i dem. Aelin. Rowan. Lysandra. Manon. Arobynn. Deras styrka, deras kämpaglöd och deras smått arroganta attityder tilltalar mig enormt. Jag har emellertid tappat intresse för Chaol, mest på grund av hans abrupta karaktärsändring, som jag inte alls upplevde som realistisk. Jag tycker också att det är synd att relationen mellan Celaena och Rowan blev en romantisk sådan. Deras beskyddande vänskap var god nog, och jag upplevde det inte som behövligt att de skulle börja kladda på varandra.

 

Det enda som jag egentligen har att klaga på är slutet. Jag vet att de flesta tycker att QUEEN OF SHADOWS upplösning är den bästa, men personligen anser jag att bokens sista hundra sidor är de segaste. Tempot saktas ner rejält, och det känns som att boken avslutas om och om igen. Jag hade föredragit en mer koncist klimax, med cliffhanger i slutet.

 

Allt som allt är QUEEN OF SHADOWS riktigt bra. Förvånansvärt bra. Spännande, underhållande och riktigt gripande. Jag ställer mig bakom de som säger att serien blir bättre och bättre: för det är verkligen sant.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Peter Farrelly.

Genre: Drama, biografi.

Längd: 2 hr 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese, Maggie Nixon.

Releasedatum: 6 maj 2019.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

Det är inte ofta jag använder ä-ordet, men här är det befogat. Jag älskade Green book. Älskade, älskade, älskade. Jag hade hört nästan enbart bra saker om filmen: ändå levererade den över förväntan. Green book är en biografi som påminner lite om franska En oväntad vänskap. Filmen är på samma sätt karaktärsdriven, och hanterar tuffa ämnen med välintegrerad humor. Den största skillnaden är emellertid att Green book, enligt mig, är lättare att ta till sig.

 

Green book är årets må bra-film. Genom varm humor, lättsam stämning och charmanta karaktärer är det lätt att bli förälskad. Båda protagonisterna har väldigt intressanta utvecklingskurvor, och sättet som deras personligheter kolliderar på är både underhållande och tankeväckande.Skådespelarna är dessutom lysande. Samspelet mellan Mortensen och Ali är felfritt, och deras personkemi är fantastisk. De har en dynamik som verkligen talar till tittaren, och som gör även de mest stillsamma scenerna en fröjd att ta del utav.

 

Som helhet är Green book riktigt bra, kanske till och med årets hittills starkaste drama. Den fick mig att skratta, den gjorde mig berörd och trots en lång speltid blev filmen aldrig tråkig. Om du gillar karaktärsdrivna filmer om vänskap och rasism, är Green book definitivt för dig.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Barry Jenkins.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 59 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Kiki Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris, Colman Domingo, Ebony Obsidian, Michael Beach, Diego Luna.

Releasedatum: 24 juni 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

IF BEALE STREET COULD TALK måste vara årets hittills vackraste film. En drömlik idyll byggs upp av ett utsökt foto, med effektfulla kontraster och rika miljöer som vibrerar av liv. Alltsammans är enkelt och sparsamt, men samtidigt stilfullt och med en outgrundlig mänsklighet inbäddad i scenerna. Det är som att se poesi personifierad. Allt det vackra förstärks dessutom av den varma kärlekshistorien och den ömma dynamiken mellan medlemmarna i Tishs familj, och hamnar i en behaglig kontrast till den mörkare parallellen om främlingsfientlighet och fördomar.

 

Det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i IF BEALE STREET COULD TALK. Filmen börjar rätt intetsägande, och på grund av utfyllnadsscener och ett långsamt tempo gjorde jag snabbt bedömningen att filmen skulle floppa. Tack och lov hade jag fel, för inom kort ryckte den upp sig och började leverera. Berättelsen i sig är kraftfull och berörande, och jag imponerades av skådespelarnas prestationer. Jag gillar hur de lågmält kunde förmedla en känsla och ett budskap genom kroppsspråk och blickar, snarare än att alltid verbalisera det i ord. Det gav filmen mer styrka. En annan sak som jag tyckte om med filmen, var att inte alla svar levereras på silverfat. Till exempel är slutet öppet för egna tolkningar, vilket jag alltid tyckt är ett spännande koncept så länge det utförs väl. Och det gör det här.

 

Jag har emellertid några klagomål. IF BEALE STREET COULD TALK hade kunnat bli oerhört kraftfull, men det känns som att den hålls tillbaka lite. Den vill skildra en historia om rasism och fördomar, men håller sig från att visa det i form av verkningsfulla scener. Utöver detta är filmen stundtals lite väl predikande, speltiden något för lång och karaktärerna hade mått bra av ytterligare komplexitet.

 

 

Som helhet är IF BEALE STREET COULD TALK bra. Jag gillar den lågmälda tonen, och skönheten i det vackra berättandet. Det är synd att känslorna inte når ända fram, för potential fanns för denna film att bli årets pärla.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Karyn Kusama.

Genre: Action, drama.

Längd: 2 hrs.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan, Scoot McNairy, Bradley Whitford, Toby Huss, James Jordan.

Releasedatum: 17 juni 2019.

Distributör: Scanbox/Universal Sony.

 

 

 

Destroyer är inte min typ av film. Den verkade väldigt lovande: med bra skådespelare och ett spännande koncept. Men det blev lite plattfall, och när eftertexterna började rulla kände jag lättnad snarare än besvikelse. Upplevelsen var för slätstruken, för ”meh”, för att ge ett bestående intryck.

 

Problemet med filmen är främst att den aldrig fångar upp tittarens intresse. Den följer en väldigt typisk mall för kriminalare och blir aldrig riktigt sin egen. Handlingen sträcker sig tunt över alldeles för lång tid, och de många hoppen mellan nu- och dåtid påverkar tempot negativt. Kidman gör sitt bästa för att bidra med kvalité, men även hennes prestation är relativt intetsägande. Det är dessutom något med hennes sminkning som gjorde att jag inte kunde ta henne på allvar.

 

Helhetsintrycket är att Destroyer är väldigt underväldigande. Den har inget ”wow”, ingen oförutsägbarhet. Med det sagt är filmen inte dålig, men jag saknar den där behagliga tillfredsställelsen som bara riktigt bra filmer ger. Nu blev Destroyer istället en i mängden.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Cliff Rathburn, Charlie Adlard.

Originaltitel: The sorrowful life.

Genre: Skräck, dystopi.

Traumatiskt innehåll: Våldtäkt, tortyr, mord.

Representativt innehåll: –

Serie: The walking dead #6.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2007).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

Totalt jävla mörker är seriens starkaste volym hittills. Med intressanta karaktärer, snygga illustrationer och en förvånansvärd spänning lyckades den engagera mig från början till slut. Och herrejisses vad volymens titel stämmer överens med innehållet. The walking dead har alltid varit mörk – men här tas brutaliteten ett steg längre. Vi får bland annat ta del av en väldigt grafisk tortyrscen mellan Michonne och Guvernören. Personligen gillade jag det. Eller ”gillar” är kanske fel ord, men allt våld bidrog till ett ökat tempo och att jag inte kunde släppa taget om boken.

 

Det finns emellertid några saker som gör att Totalt jävla mörker tappar styrka. För det första har jag generellt svårt att helhjärtat förälska mig i grafiska romaner. Det är förstås inte den här bokens fel, men påverkar min uppfattning av innehållet. För det andra upplever jag många av sidkaraktärerna som tråkiga. Michonne, Rick och Guvernören älskar jag. De är fascinerande. Men resterande karaktärer… not so much. Den tredje och sista anledningen till att Totalt jävla mörker inte blev en fullpoängare, är att scenerna hoppar rätt abrupt mellan varandra, vilket tar udden av varje scen och blir något förvirrande.

 

Allt som allt är Totalt jävla mörker överraskande bra. Jag har inte varit särskilt förtjust i tidigare volymer, men nu är jag riktigt sugen på att läsa vidare.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Guy Hamilton.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Gert Gröbe, Honor Blackman, Shirley Eaton, Tania Mallet, Harold Sakata, Bernard Lee.

Inspelningsår: 1964.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

 

Den ena Bond-filmen som jag ser visar sig vara bättre än den andra. Efter att ha sett såväl The living daylights som From Russia with love såg jag mycket fram emot att ta del utav Goldfinger – och den gjorde mig inte besviken! Snarare tvärt om, tycker jag att den är den starkaste installationen hittills.

 

För det första upplever jag lite av en tonändring i Goldfinger. De två andra Bond-filmerna som jag har sett har haft någon form av humoristiskt inslag, men Goldfinger tar det snäppet längre. Den känns mer öppenhjärtlig, mer lättsam och fick mig att skratta flera gånger. Stämningen är avslappnad och jag gillar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Sen är det förstås en fråga om filmen ämnar vara rolig eller om den enbart blir rolig med modernt perspektiv, men rolig är den icke desto mindre.

 

Något annat som jag uppskattar med Goldfinger är antagonisten. Filmens skurk känns betydligt mer välutvecklad och intressant än tidigare. Gert Fröbe, som spelar rollen, levererar starkt och som tittare kunde jag inte undgå att lite diskret heja på Bonds fiende. Den enda egentliga bristen som jag ser med Goldfinger är att handlingen är så enkel – i havet med actionfilmer finns i grund och botten inte mycket som skiljer den från sina syskon i genren.

 

Som helhet är Goldfinger ett stabilt tillskott till franchisen. Underhållande, småspännande och välspelad. Helt klart godkänd.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Tuva Novotny.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 hr 37 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Pernilla August, Vera Vitali, Peter Haber, Olle Sarri, Malin Levanon, Mahmut Suvakci, Anders Mossling, Lancelot Ncube.

Releasedatum: 10 juni 2019.

Distributör: SF Studios.

 

 

 

 

Britt-Marie var här baseras på boken med samma namn av Fredrick Backman, mer känd för En man som heter Ove och Björnstad. Och det är en gedigen film, så där typiskt behagligt svensk – med lugnt tempo, mysig atmosfär och småcharmiga karaktärer. Pernilla August passar som handen i handsken i rollen som pedantiska Britt-Marie och överlag är det en trevlig tittarupplevelse.

 

Men konceptet hade potential till att bli mer än bara ”trevligt”. Bakom ytan gömmer sig en komplexitet som aldrig riktigt visas, och en emotiv kraft som inte träder fram. Britt-Marie var här går på säkra kort, vilket fungerar men hindrar filmen från att göra riktigt intryck. Det skapar också många fler klyschor och ett mer förutsägbart händelseförlopp än om svängarna hade tagits ut mer.

 

Allt som allt är Britt-Marie var här snäll och lättsmält. Det blir lite plattfall med känslorna som filmen vill frambringa, men i sin helhet är det en hygglig, svensk komedi.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 8 hr 30 min.

Antal avsnitt: 8 stycken + långfilmen The London season.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Robert James- Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McShera, Maggie Smith, Allen Leech, Ed Speelers, Lily James.

Releasedatum: 22 januari 2014.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

Den fjärde säsongen av Downton Abbey är nog den som jag tycker minst om. Det är svårt att sätta fingret på varför, men den håller mig inte lika engagerad som de tidigare säsongerna. Med det sagt är serien fortfarande fantastisk, och i jämförelse med andra draman håller serien en väldigt hög nivå.

 

Det finns främst fyra saker som gör att jag tycker om den fjärde säsongen av Downton Abbey. Den första anledningen är att den inger en så oerhört mysig känsla. Stämningen är glädjefylld, miljöerna vackra och jag mår allmänt bra när jag tittar på avsnitten. Den sätter ett bestående leende på mina läppar, och trots att episoderna präglas av drama drama drama kan jag inte undgå att bli lycklig av dem.

 

Den andra anledningen till att den fjärde säsongen fastnar, är alla intriger. Det går inte att förklara mycket närmare inpå utan att spoila händelserna, men jag kan försäkra om att det föregår en hel del lurendrejerier och fiffel. Vidare är den tredje anledningen till säsongens briljans den historiska anknytningen. Jag gillar verkligen att den fiktiva serien anammar verkliga händelser som ägt rum, och att den skildrar de förändringar som skedde i samhället under 1900-talet. Vi får bland annat ta del av moderniseringen och kvinnornas politiska kamp, vilket är oerhört intressant.

 

Den fjärde och främsta anledningen till att den fjärde säsongen – liksom alla tidigare säsonger – ligger mig varmt om hjärtat, är skådespelarna.  De. Är. Lysande. Det finns inte en enda person som inte fullständigt lever sig in i sin roll och gör att alltsammans känns äkta. Seriens drottning är emellertid Maggie Smith, som är så fantastisk att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hon levererar på högsta nivå och får med enkla medel mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till.

 

För att sammanfatta är alltså den fjärde säsongen av Downton Abbey seriens svagaste säsong hittills. Ändå håller den en skrämmande hög nivå, och det är en självklarhet för mig att titta vidare.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Terence Young.

Genre: Action.

Längd: 1 hr 55 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sean Connery, Daniela Bianchi, Pedro Armendáriz, Lotte Lenya, Robert Shaw, Bernard Lee, Eunice Gayson, Walter Gotell.

Inspelningsår: 1963.

Distributör: SF films.

 

 

 

 

From Russia with love har en gammeldags charm. Filmen har en stark 60-talskarisma, och trots att den såklart ämnar (och lyckas) vara spännande är det främst ordet ”mysig” som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva den. Stämningen är lättsam, och trots att jag i vanliga fall varken uppskattar stereotyper eller överdrivet koreograferade stuntscener så var det just sådant som gjorde From Russia with love rolig att se.

 

Faktum är att jag tyckte mycket om filmen. Jag gillar karaktärerna, jag gillar de häftiga gadgetarna och jag gillar det faktum att det inte är en renodlad actionfilm utan att den har starka inslag av intriger och spioneri. Det är kort och gott en underhållande film. Jag har alltid dragit mig för att se filmerna i Bond-franchisen, men efter att ha sett både The living daylights och nu From Russia with love är jag glatt överraskad. Jag gillar det som jag har sett och vill definitivt se mer.

 

BETYG: 6/10

 

Äntligen är sommaren här - på riktigt! Värme, sol och glass i stora lass. Och böcker förstås, de får vi inte glömma. För vad vore sommaren utan lite härlig sommarläsning?

 

Jag har hållit mitt köpbehov i schack den här veckan, och enbart klickat hem två romaner: THE QUEEN OF ATTOLIA av Megan Whalen Turner och SKYWARD av fantasymästaren Brandon Sanderson. Båda böckerna är väldigt omtalade och jag ser mycket fram emot att läsa dem.

 

Lilla Piratförlaget skickade mig dessutom NÅGON DAG av David Levithan, efterföljaren till JAG, EN. Jag fullkomligt älskar JAG, EN och har läst den flera gånger. Levithans poetiska språk och intelligenta sätt att ifrågasätta normer har gjort honom till en självklar favorit, och jag ser oerhört mycket fram emot att ta del av hans senaste verk!