FAKTA

Regissör: Christian Ryltenius.

Genre: Familj, äventyr.

Längd: 1 tim 3 min.

Åldersgräns: Barntillåten.

Skådespelare: Peter Haber, Morgan Alling, Steve Kratz, Magnus Härenstam, Leif Andrée, Tomas Bolme, Tea Stjärne.

Releasedatum: 10 november 2014.

Distributör: Nordisk film.

 

 

 

 

 

 

 

BAMSE OCH TJUVSTADEN är en himla mysig film. Det är härligt att återse de klassiska karaktärerna, och den lugna berättarrösten ger nostalgiska flashbacks till originalfilmerna. Jag tycker dessutom riktigt mycket om animeringarna. Livfulla färger och mjuka linjer gör filmen behaglig att se på, samtidigt som filmen förblir trogen illustrationerna av Rune Andréasson utan att förlora sin chans till en modern tillputsning. Riktigt snyggt gjort!

 

 

Det enda som jag egentligen har att klaga över, är att karaktärerna är något bleka. Särskilt antagonisten Reinard Räv, som är ond mest för sakens skull. Men det är en petitess, och överlag tyckte jag verkligen om BAMSE OCH TJUVSTADEN. Den är lagom lång, lagom mysig och så där härligt värmande. En fin film, helt enkelt.

 

BETYG: 6/10

 

Trots att det inte fanns några bra erbjudanden under Black Friday, kunde jag inte hålla min entusiasm inne. Här har jag trots allt väntat och längtat och sparat i väntan på Dagen D, och då ska inte avsaknaden av goda rabatter hindra mig från att bli tömma plånboken! Nej, du.

 

Så ajsing bajsing, jag köpte några böcker för hutlöst mycket pengar. Det här är ungefär en tredjedel, för var är spänningen med att få allt på samma gång? Anyho, det som jag köpte  och som har anlänt nu under veckan var SOUL OF THE SWORD, GODSGRAVE, DARKDAWN, ARCHENEMIES, SUPERNOVE, DRESS CODES FOR SMALL TOWNS, THE RITHMATIST, LOSING IT, THE TOLL och STARGIRL. Jag är omåttligt taggad över alla dessa, men ser särskilt mycket fram emot THE RITHMATIST (Brandon Sanderson, hallå?) och DRESS CODES FOR SMALL TOWNS.

 

Sen har jag också fått några godingar från Fox, Warner bros och Universal, nämligen den femte säsongen av FEAR THE WALKING DEAD, den åttonde säsongen av GAME OF THRONES, SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK, THEY SHALL NOT GROW OLD och FAST AND FURIOUS: HOBBS & SHAW. Jag råkade också klicka hem den nionde säsongen av NCIS: LOS ANGELES, för hur kan man låta bli i vetskapen om att ens samling inte är komplett?

 

Har du något nytt att se fram emot? Var du återhållsam under Black Friday eller skriker din plånbok lika högt som min nu? Och förresten, på tal om något helt annat - vad skulle du tycka om att jag skapar en youtube-kanal om böcker och annat tjafs? Jag har gått i sådana tankar ett tag och är nyfiken på om det är något som skulle uppskattas eller om idén får dig att skrika "neeej!" inombords? Lämna gärna en kommentar! ♥️

FAKTA

Författare: Ruta Sepetys.

Svensk titel: Tårar i havet.
Genre: Historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Krig, våldtäkt, svält.

Representativt innehåll: Andra världskriget, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 379 sidor.
Publiceringsår: 2017 (org. 2016).

Bokförlag: Penguin Books.

 

 

 

 

Alla verkar älska Ruta Sepetys. Både SALT TO THE SEA och hennes andra romaner har hyllats till skyarna. Min upplevelse av henne som författare har emellertid inte varit densamma som för många andra. Det här är den andra boken som jag läser av henne, och precis som tidigare upplever jag att det är något som inte riktigt klaffar.

 

Missförstå mig inte: jag tycker att SALT TO THE SEA är en bra bok. Den verklighetsbaserade berättelsen är intressant och känns viktig att ta del utav. Det är en mörk och svår läsning, som uppmanar till reflektion och förståelse av det förflutna. Men trots att jag gillar premissen, fastnar jag inte för utförandet. Handlingen är enkel och karaktärerna för bleka för att jag verkligen ska känna. Historien berättas ur onödigt många perspektiv, berättarrösterna skiljer sig för lite åt från varandra och det faktum att kapitlen bara är 1-4 sidor långa gör läsningen ryckig. Och det är himla synd, för det hade kunnat bli himla bra.

 

Överlag är SALT TO THE SEA helt okej, men överhajpad. Jag gillar bokens idé, men mitt intresse föll på grund av karaktärerna och avsaknaden av en förbindelse till dem.  

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 8 tim 49 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, äventyr.

Skådespelare: Eliza Taylor, Bob Morley, Maria Avgeropoulos, Lindsey Morgan, Paige Turco, Henry Ian Cusick, Richard Harmon, Christopher Larkin, Tasya Teles, Adina Porter, Luisa d'Oliveira, Tati Gabrielle.

Releasedatum: 2 september 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Trots att den femte säsongen av THE 100 är den som jag gillar minst, är det svårt att inte tycka om den. En intressant handling, ett fantastiskt foto och grymma actionsekvenser är bara några anledningar till att den är värd att se. Att sen återse alla karaktärerna efter en lång paus, är som att återvända hem. Jag har saknat dem mer än jag vill erkänna. Särskilt Octavia, som är bad-ass as fuck!

 

Så vad gjorde att jag fastnade mindre för den här säsongen än de tidigare? Mestadels beror det på att den känns som en brygga. Jag upplever att det som händer och de karaktärer som introduceras är medel för att kunna ge serien en nystart. Och det är smart. Serien skapar förutsättningar för en spektakulär fortsättning. Konsekvensen blir emellertid att säsongen som sådan gör mindre intryck. Den är inte riktigt lika spännande, inte riktigt lika ”wow” som sina föregångare.

 

Överlag är den femte säsongen av THE 100 bra. Jag var intresserad rakt igenom, men upplevde inte samma hjärtpumpande intensitet som jag har gjort förut. Jag ser emellertid stor potential i fortsättningen och är riktigt taggad över att se vidare.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Chris Renaud, Yarrow Cheney.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 26 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Patton Oswalt, Kevin Hart, Harrison Ford, Eric Stonestreet, Jenny Slate, Tiffany Haddish, Lake Bell, Dana Carvey, Bobby Moynihan.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

THE SECRET LIFE OF PETS 2 är en lättsam familjefilm i samma anda som sin föregångare. Det är sött, det är fluffigt och det är så där lagom underhållande. Tittaren behöver inte direkt anstränga sig för att hänga med i svängarna, utan det är bara att luta sig tillbaka och slötitta på det som händer, vilket kan vara perfekt efter en lång dag på jobbet.

 

Jag känner mig relativt neutral gentemot THE SECRET LIFE OF PETS 2. Å ena sidan är den smårolig. De sekvenser som går att relatera till och som känns ”trovärdiga” är förvånansvärt underhållande, och jag kom på mig själv med att fnissa åt Max veterinärskräck, Chloes påverkan av kattmynta och Gidgets besatthet av ett leksaksbi. Filmen har dessutom bra röstskådespelare, fina animeringar och utstrålar en härlig värme. Den är också lagom lång.

 

Samtidigt anser jag inte att THE SECRET LIFE OF PETS 2 bjuder på något utöver det vanliga. Utöver de relaterbara scenerna som kretsar kring djuriskt beteende, känns det som en dussinfilm. THE SECRET LIFE OF PETS 2 håller sig inom ramen för vad vi är vana vid, vilket blir bra men inte särskilt minnesvärt. Äventyret som sådant är rätt tråkigt, och metoderna för att skapa spänning känns billiga. Därtill blir filmens humor ibland lite för larvig, och de svaga sidparallellerna ger ett något spretigt intryck.

 

Överlag är THE SECRET LIFE OF PETS 2 en trevlig och lagom underhållande familjefilm. Det är emellertid inte något som jag som vuxen kommer att titta på om och om igen.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Shannon Messenger.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordbränder, dödsfall.

Representativt innehåll: Adoption.

Serie: Keeper of the lost cities #1.

Längd: 488 sidor.

Publiceringsår: 2013 (org. 2012).

Bokförlag: Aladdin.

 

 

 

 

 

Jag inser mitt misstag. Att plocka upp KEEPER OF THE LOST CITIES direkt efter att ha avslutat THE WAY OF KINGS måste vara den dummaste idén någonsin. Jag säger inte att jag hade tyckt om boken annars, men det var knappast fördelaktigt att ställa den i kontrast till en så komplex roman. Det blev svårt att undvika jämförelser i kvalité, och i skuggan av Brandon Sandersons bastanta fantasyroman framstår KEEPER OF THE LOST CITIES som en fruktansvärt simplifierad barnbok.

 

KEEPER OF THE LOST CITIES var inte i min smak. Boken är inte bara enkel, utan rent utav dum. För det första använder den sig utav ”den utvalda”-tropen, vilket jag vanligtvis inte har något problem med. Men här fungerar det inte. Allt är för perfekt. Sophie är sötast på hela skolan, har fotografiskt minne och blir redan som tolvåring accepterad till Yale. Hon är godhjärtad, har en av de mest kraftfulla telepatiska krafterna och alla vill bli hennes vän. När hon får reda på sitt öde tvekar hon i typ två sekunder innan hon accepterar allt och lämnar sin familj för ett nytt liv. Hon är en enda stor vandrande klyscha och kräkreflexen när jag läste om henne var svår att hålla tillbaka.

 

För det andra känns KEEPER OF THE LOST CITIES som en oskicklig rip-off av HARRY POTTER. Likheterna är skrämmande många, både när det kommer till karaktärer, varelser, magisystem och sporter. Recensenten The Book Smugglers gjorde en jämförelse som fick mig att skratta rätt ut för att det stämmer så väl på pricken. Jag har översatt ett utdrag av texten här: Alla trollkarlar alver utövar trolldom har gåvor och Harry Sophie upptäcker att det finns tre oförlåtliga förbannelser gåvor som ogillas: den dödliga förbannelsen, cruciatus-förbannelsen och imperius-förbannelsen dödlig pyrokinetism, lidande och hypnos. Hon lär sig också att spela trollkarlssporten alvsporten Quidditch Fånga, och att det finns personer så som Lucius Cassius som inte gillar henne.

 

Vidare får vi som läsare dumma förklaringar till hur saker och ting fungerar; oftast inget mer utvecklat än ”det är så”. Det saknas logik och en tydlig tanke bakom magisystemet, och alltsammans känns påskyndat och hastigt hoprafsat. Att det sen finns både gnomer, tama T-Rex och enhörningar blev lite för mycket av det goda för min del.

 

Överlag är jag sjukt besviken på KEEPER OF THE LOST CITIES. Jag hade hoppats på något nytt och kreativt, men fick istället ett hopplock av stereotyper. På grund av hajpen kring serien ska jag ge fortsättningen en chans, men om den inte är radikalt bättre kommer jag att ge upp.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Regissör: Jon Favreau.

Genre: Äventyr, familj.

Längd: 1 tim 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, John Oliver, James Earl Jones, John Kani, Afre Woodard, Keegan-Michael Key, Seth Rogen, Beyoncé, Billy Eichner, Donald Glover.

Releasedatum: 2 december 2019.

Distributör: Disney.

 

 

 

 

 

Live action-versionen av LEJONKUNGEN är underbar. Alltså på riktigt, jag älskade den!

 

Filmen är näst intill identisk med originalet från 1994 och jag skulle kalla det för en modern tappning av samma klassiska berättelse snarare än en nytolkning. Scen för scen är sig lik. Det är väldigt få nya saker som tillförs, men ärligt talat så föredrar jag det så. Originalet är så pass starkt att det inte behöver revideras. Det finns humor, det finns tragedi och det finns lite av varje däremellan. Det som har ändrats rent innehållsmässigt anser jag faktiskt är åt det bättre. Mestadels är det scener som har förlängts något för att ge förklaringar och skapa en sammanhängande logik som är nödvändig när filmen ska upplevas som mer trovärdig.

 

Det som gör mig mest imponerad med LEJONKUNGEN är emellertid det estetiska. Filmen är sjukt snyggt gjord. Makalöst vackra vyer, fotorealistiska djur, enastående musik… Jag satt hänförd från början till slut och fick bokstavligen gåshud av upplevelsen. Allt är som en enda stor skimrande pärla som trollbinder med sin glans och jag känner mig lycklig över att ha tagit del av den.

 

Tycker jag alltså att live action-versionen av LEJONKUNGEN är perfekt? Bättre än originalet? Nej, det tycker jag inte. Den är fantastiskt vacker och en upplevelse i särklass, men det finns saker att kritisera. För det första tycker jag inte att rösterna till Scar och hyenorna är lika bra som i originalet. De fungerar, men har inte alls samma hotfulla underton i sig. För det andra visar djuren inte lika mycket känsla. Det här är egentligen något som jag inte stör mig på, men som jag känner är värt att nämna. Eftersom alla djur är ämnade att se realistiska ut, blir deras ansiktsuttryck inte lika uttrycksfulla som i det tecknade originalet. Å ena sidan gillade jag det, för det hade onekligen sett lustigt ut annars. Samtidigt måste jag medge att jag inte berördes lika starkt.

 

Överlag är jag väldigt glad över att ha sett live action-versionen av LEJONKUNGEN. Den är spännande, rolig och allmänt känslofylld. Och dessutom sjukt snygg, det får du inte glömma. Det är utan tvekan en av de vackraste filmerna som jag har sett i år.

 

BETYG: 8/10

 

FAKTA

Regissör: Jake Castoerna, Sam Liu.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 46 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Jerry O'Connell, Rebecca Romijn, Rainn Wilson, Rosario Dawson, Nathan Fillion, Christopher Gorham, Matt Lanter, Shemar Moore, Jason O'Mara.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en sammanslagning av DC-filmerna THE DEATH OF SUPERMAN (2018) och REIGN OF THE SUPERMEN (2019). Det är alltså två filmer i en, kan man säga.  Eftersom jag var medveten om detta när jag startade filmen kunde jag se var brytpunkten mellan de båda filmerna var någonstans. Men övergången är sömlös och utan tidigare kunskap om att det är två filmer som har satts ihop till en är det inget som man tänker på.

 

 

I mina ögon blir THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN emellertid för lång. För mig, som inte är ett inbitet DC-fan, blir det tradigt att följa karaktärernas upptåg i nästan tre timmar. Inte ens de mest spännande actionscenerna kompenserar för det faktum att nästan halva dagen gick åt att se filmen. Jag tror personligen att mitt intresse hade bibehålls bättre om jag hade sett de separata filmerna vid två olika tillfällen och på så sätt ”spridit ut” det.

 

Med det sagt tycker jag ändå att THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN är en gedigen film. Snyggt animerad, med minnesvärda karaktärer och bra röstskådespelare blev det en kul tittarupplevelse. Om du tycker om de animerade DC-filmerna tycker jag absolut att du ska ge den en chans. För mig blev det bara lite mycket av det goda.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Brandon Sanderson.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Depression, krig, mord, självmord.

Representativt innehåll: Slaveri, diskriminering, rasism.

Serie: The stormlight archives #1.

Längd: 1001 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

16 dagar. Så lång tid tog det för mig att läsa THE WAY OF KINGS. Jag minns inte den senaste gången som det tog mig så lång tid att avsluta en bok. Och jag har inte bara sidantalet att skylla, fast det helt klart är en bidragande faktor. Sidorna är också stora, texten liten och berättelsen så pass komplex att jag frekvent behövde stanna upp, reflektera över det jag läst och göra anteckningar att återkomma till senare. THE WAY OF KINGS är minst sagt en tung bok – både bokstavligen och bildligt talat.

 

Brandon Sanderson är en av mina favoritförfattare. Han har en unik förmåga att skapa magisystem som inte liknar något annat du läst. Magisystemet i THE WAY OF KINGS är inget undantag: vilda stormar genererar en slags ljusenergi som förser världen med allt från valuta till monstruösa varelser och individer med övermänskliga krafter. Det hela är genomtänkt och oerhört häftigt. Det tog mig emellertid väldigt lång tid att komma till ro med det. Sanderson förklarar nämligen inte hur magisystemet fungerar eller hur världen ser ut. Istället får vi upptäcka det tillsammans med karaktärerna, vilket är desto mer spännande men tar betydligt längre tid. Det ger också upphov till stor förvirring i bokens första halva. Det är mycket att ta till sig på samma gång. Namn, platser, religioner, historia, nya karaktärer som tillkommer, ekologi. Det kräver extremt tålamod och mycket koncentration. Och jag ska inte ljuga: det kommer att vara tufft. Jag var själv nära att ge upp på grund av att det blev för mycket att hålla reda på. Men jag är riktigt glad över att jag höll ut. För den tid som jag investerade i att läsa boken, är också tid som jag investerade i att lära känna karaktärerna och förälska mig i världen. Och det gjorde alla ansträngningar värt det i slutändan.

 

THE WAY OF KINGS är en karaktärsdriven bok, som skildras ur många olika synvinklar. Den skiftar emellertid främst mellan fyra primära berättarperspektiv: slaven Kaladin, lärlingen Shallan, krigaren Dalinar och lönnmördaren Szeth. Mina favoriter är de två förstnämnda. Kaladin är den som har störst utvecklingskurva i boken, och hans resa från kapitulerad slav till rövsparkande ledare är spännande att följa. Jag älskar dessutom relationen som han har med sitt entourage, och stämningen mellan dem bidrar med såväl värme som humor. Shallan är å andra sidan den som jag anser är mest intressant att följa. Jag fascinerades av hennes interna konflikter och annorlunda krafter, och förälskade mig i hennes komplexa relation med Jasnah.

 

Den karaktär som jag tyckte minst om att följa var emellertid Dalinar. Han har några riktigt spännande scener, men på grund av att han främst används för att belysa politiska och historiska händelser blev hans kapitel relativt långsamma. Det var i samband med att han introducerades som jag var nära att avbryta min läsning. Hans kapitel blir intressantare närmare slutet, men i största delen av boken är de ärligt talat rätt tråkiga.

 

Det som alla karaktärer har gemensamt är emellertid att de känns så verkliga. Sanderson ger dem allesammans trovärdiga bakgrundshistorier som motiverar vilka de är, och tack vare att vi följer dem så pass länge blir det svårt att inte knyta personliga band till dem.

 

Något annat som jag tycker om med THE WAY OF KINGS är Sandersons filosofiska analyser. Genom att skapa moraliska dilemman får han läsaren att reflektera över vad som är ont och gott, rätt och fel, samtidigt som han själv gör skillnaden mellan dem tveklöst tydligt. Vissa sekvenser är så pass tankeväckande att jag satt i flera minuter och bara begrundade över hur vi i dagens samhälle skulle ställa oss till likvärdiga situationer. Går det att motivera ett planerat mord om det hindrar tio andra från att dö? Är det rätt att förslava ett folk för att motverka förintelse av ett annat? Är det värt att offra några om det innebär att striden vinns i det långa loppet – eller ska de räddas i gengäld mot att striden förloras?

 

Överlag är THE WAY OF KINGS en riktigt bra bok. Ja, den är lång och långsam, och stundtals tråkig. Ja, det tar tid att ordentligt komma in i handlingen och förstå hur allt fungerar. Men de fantastiska karaktärerna, den unika världen och de spännande vändningarna kompenserar stort för det. Det fanns stunder när jag var nära att ge upp, men när sista sidan väl var utläst kände jag en tomhet inom mig som bara en fortsättning kan fylla.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Regissör: Danny Boyle.

Genre: Drama, komedi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Himesh Patel, Lily James, Sophia Di Martino, Ed Sheeran, Kate McKinnon, Ellise Chappell.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

YESTERDAY är en sån där lagom småputtrig romantisk komedi. Med en kreativ premiss, varm humor och ett smått satiriskt budskap är det helt klart en film värd att se. Skådespelarna är duktiga, stämningen mysig och trots att det inte blev några asgarv för min del fick filmen mig att må bra.

 

Det finns emellertid saker som jag stör mig på, och som drar ner YESTERDAY som helhet. För det första är karaktärerna lite för enkla, och jag hade gärna velat se dem utvecklas lite mer för att få publiken att verkligen fastna. För det andra är tempot ibland rätt långsamt, och en del av klyschorna som filmen innehåller är rätt påfrestande. Vissa scener är äckligt glättiga och förutsägbara, vilket tyvärr påverkar upplevelsen negativt. Detta handlar emellertid bara om korta snuttar här och där, och om man tittar på det stora hela så är filmen charmig och härligt annorlunda.

 

Allt som allt är YESTERDAY en harmlös romantisk komedi, med flera sköna hits från The Beatles. Om du behöver en djupsinnig handling och komplexa karaktärer, är det inte en film för dig. Men om du istället är ute efter att se en lättsam och smått komisk hyllning till den klassiska popgruppen, rekommenderar jag YESTERDAY varmt.

 

BETYG: 6/10

BÖCKER

Antal lästa böcker: 12 stycken (10 på engelska, 2 på svenska)

Antal nya böcker: 9 stycken (2 recex)

 

1. Obsidio av Jay Kristoff och Amie Kaufman – 8,5★

2. In an absent dream av Seanan McGuire – 8★

3. Nimona av Noelle Stevenson – 7,5★

4. Pumpkinheads av Rainbow Rowell – 7★

5. Pure av Jennifer L. Armentrout – 6,5★

6. Deity av Jennifer L. Armentrout – 6,5★

7. Två hjärtans karameller av Sofia Fritzson – 6★

8. Bara människa av Sylvain Neuvel – 6★

9. The little prince av Antoine de Saint-Exupéry – 5,5★

10. Apollyon av Jennifer L. Armentrout – 4,5★

12. Alice in Wonderland av Lewis Carroll – 4★

 

 

Antal sedda filmer: 10 stycken

Antal nya filmer: 12 stycken (11 recex)

 

1. Spider-man: far from home – 7★

2. Rambo: last blood – 7★

3. Men in black: international – 6★

4. Wonder woman: bloodlines – 5,5★

5. Tolkien – 5,5★

6. The ritual – 5★

7. Licence to kill – 4★

8. The kissing booth – 3,5★

9. Annabelle comes home – 3,5★

10. Deadwood: the movie – inte betygsatt

 

Antal sedda tv-serier: 7 stycken

Antal nya tv-serier: 3 stycken (3 recex)

 

1. Chernobyl – 9★

2. Orange is the new black säsong 5 – 7,5★

3. Warrior säsong 1 – 7★

4. The hot zone – 7★

5. Ozark säsong 1 – 6,5★

6. The big bang theory säsong 12 – 6★

7. The i-land – 4,5★

 

Idag har varit toppen. Jag vaknade utvilad, klickade hem några efterlängtade inredningsartiklar till Black Friday-priser och har sedan spenderat resten av dagen åt att bygga och dekorera ett pepparkakshus tillsammans med pojkvännen. Riktigt mysigt har det varit. ❤

 

 

 

 

FAKTA

Regissör: Jon Watts.

Genre: Action, äventyr, science fiction.

Längd: 2 tim 9 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Jon Favreau, Cobie Smulders.
Releasedatum: 18 november.

Distributör: Universal Sony.

 

Efter händelserna i AVENGERS: ENDGAME måste Spider-Man kämpa mot nya hot i en värld som har förändrats för alltid.

 

 

 

 

 

Överlag är jag inte ett fan av superhjältefilmer. Jag tycker att de ofta är innehållslösa, med lite annat än hjärndöd action och stereotypiska karaktärer. Det är därför med stor häpnad som jag konstaterar att jag tyckte riktigt mycket om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Alltså, som i riktigt mycket. Jag satt som klistrad till skärmen under hela filmens gång och väntar nu med spänning på fortsättningen.

 

 

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME är den perfekta popcorn-rullen, med en fin balans mellan action, drama och humor. Den är så där lagom spännande, med rafflande actionscener som effektivt höjer hjärtfrekvensen utan att det någonsin känns som att de tar över och blir slentriala. De ser dessutom riktigt bra ut. Ärligt talat är jag överlag imponerad över det visuella arbetet. Effekterna är så galet snygga att det inte finns ord som gör dem rättvisa. De känns nytänkande och oerhört kreativa.

 

Sen måste jag förstås även nämna skådespelarna, som gör himla bra ifrån sig. Den goda stämningen mellan dem lyser genom skärmen och tillsammans med det rappa manuset gör deras dynamiska samspel att karaktärerna blir älskvärda och tilldragande. En extra stor eloge till Tom Holland och Zendaya. Jag är ett stort fan av den ursprungliga SPIDER-MAN-trilogin med Tobey McGuire och Kirsten Dunst, men ärligt talat så har de mött sina kämpar. Holland och Zandaya har en helt annan kaxighet och oskuldsfullhet som jag älskar, och deras kemi går inte att tvivla på.

 

Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur mycket jag tycker om SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Filmen är lättsam men actionfylld; rolig men spännande; varm men berörande. Helt klart värd att se! Filmen slutar dessutom i en cliffhanger som gör att sitter som på nålar efter en fortsättning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 11 tim 31 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Taylor Schilling, Natasha Lyonne, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Jackie Cruz, Lea DeLaria, Selenis Leyva, Taryn Manning, Adrienne C. Moore, Jessica Pimentel, Dascha Polanco, Laura Prepon.

Releasedatum: 28 juni 2018.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Med fem år på nacken är det imponerande att ORANGE IS THE NEW BLACK fortfarande håller så pass hög kvalité. Varje gång jag startar en ny säsong har jag en tydlig bild över hur jag tror att avsnitten kommer att fortlöpa, och varje gång blir jag förvånad över den vändning som serien tar. Ingen annan tv-serie som jag har sett varierar så skickligt mellan olika teman, och jag älskar hur varje säsong är unik och bjuder på något nytt. Den femte säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK är möjligen inte lika klockren som sin föregångare, men det faktum att den vågar utforska okänt territorium istället för att gå på säkra val väger upp för den något utdragna speltiden.

 

Även bortom handling och manus finns mycket att tycka om med den femte säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK. Däribland kreativa och samhällskritiska skämt, vitsiga repliker och en stor dos spänning. Med hjälp av så väl intriger och cliffhangers som action, har ORANGE IS THE NEW BLACK en förmåga att hela tiden bygga upp ett beroende av att se mer. Talesättet ”bara ett avsnitt till” tas till en helt ny nivå och det är omöjligt att stänga av förrän hela säsongen är slut. Men främsta anledningen till att se – och älska – säsongen är karaktärerna. Alltså, vilka karaktärer! Jag älskar deras mångfald, jag älskar att få reda på mer kring deras bakgrund, och jag älskar deras fantastiska dynamik. Mina favoriter i den här säsongen är Reznikov och Suzanne, som stjäl showen. Kate Mulgrew och Uzo Aduba som gestaltar dem förtjänar varsin Oscar!

 

I sin helhet är den femte säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK rentutav skitbra. Möjligen inte lika fantastisk som säsongen innan, men fortfarande applåd-förtjänande bra.

 

BETYG: 7,5/10.

FAKTA

Regissör: Dome Karukoski.

Genre: Drama, krig, biografi.

Längd: 1 tim 51 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Nicholas Hoult, Lily Collins, Colm Meaney, Harry Gilby, Laura Donnelly, Guillermo Bedward.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

TOLKIEN var inte vad jag hade förväntat mig, och jag måste medge att jag är besviken. Filmen är inte dålig men gjorde inte heller särskilt stort intryck, vilket är himla tråkigt med tanke på att jag älskar såväl Tolkiens fiktiva verk som livshistoria.

 

Filmen känns som en i mängden. Trots att J.R.R. Tolkien levde ett väldigt unikt liv, sticker filmen inte ut från andra biografier. Den känns vinklad för att passa den moderna mallen för biografier, och det gör den såväl förutsägbar som tom. För trots att det är intressant att följa de olika skedena i J.R.R. Tolkiens liv, är min upplevelse att TOLKIEN bara skrapar på ytan och att det finns mycket mer att utforska i författarens liv. En djupdykning i hans vänskapsrelationer, ett mer framträdande förhållande med Edith och en mer komplex analys av hans psykiska ohälsa hade gett filmen det där lilla extra.

 

Det finns emellertid mycket som jag tyckte om med filmen. För det första är filmen fantastiskt snyggt gjord. Fotot är utsökt och effekterna grymma. Jag gillar dessutom hur fantastik-element blandas med verkligheten. Till exempel får vi se Smaug och vyer från Midgård sammanvävt i första världskriget, som ett sätt att betona vad som inspirerat den berömda författaren i skapandet av hans verk. Förövrigt uppskattade jag också den varma stämningen, den lättsamma relationen mellan Tolkien och hans vänner och att vi i eftertexterna får läsa mer om vad som hände sen. Faktum är att det var det som gjorde störst intryck på mig: eftertexterna. De vackra bilderna, den fina musiken och den information som tillhandahålls träffade mig rakt i hjärtat och gjorde mig nästan tårögd. Men samtidigt som jag värderade detta högt, kan jag tycka att det är skevt att eftertexterna var den delen av filmen som berörde mig mest.

 

Överlag är TOLKIEN okej. Den är lite för ytlig och lite för återhållsam för min smak, men en fungerande biografi. Jag är glad över att ha sett den, men kommer inte att titta på den igen. Jag blev däremot väldigt sugen på att läsa om SAGAN OM RINGEN-böckerna.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Lewis Carroll.

Originaltitel: Alice's adventures in Wonderland.

Svensk titel: Alice i Underlandet.

Genre: Nonsens, magisk realism, fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Alice's adventures in Wonderland #1.

Längd: 157 sidor.
Publiceringsår: 2018 (org. 1865).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

De som har läst ALICE IN WONDERLAND kan delas in i två grupper: de som älskar bokens nyckfullhet och de som tycker att den bara innehåller en massa strunt. Tyvärr tillhör jag den senaste. Jag förstår att bokens surrealism tilltalar många, men för mig kändes det bara som rappakalja. Det finns ingen konkret handling, ingen struktur. Istället består ALICE IN WONDERLAND av en handfull sporadiska händelser utan direkt samband. Händelserna är ologiska, allt motsäger sig och irrelevanta sånger tar förvånansvärt mycket plats. Och jag vet att det är meningen, men för mig blev det inte underhållande. Jag visste knappt vad jag läste.

 

Utöver all goja och svammel, hade jag dessutom svårt för språket som är gammeldags, och Alice som karaktär. Jag hade inte alls förväntat mig att hon skulle vara så mallig och högfärdig! Det blev riktigt påfrestande att läsa om henne, då jag majoriteten av tiden mest ville sätta henne på plats.

 

I slutändan kan jag konstatera att ALICE IN WONDERLAND inte är en bok för mig. Nonsens är roligt till en viss gräns, men jag vill ändå ha någon form av ordning på egendomligheterna.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 7 tim 43 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Johnny Galecki, Jim Parsons, Kaley Cuoco, Simon Helberg, Kunal Nayyar, Melissa Rauch, Mayim Bialik, Kevin Sussman,.

Releasedatum: 18 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Den tolfte säsongen av THE BIG BANG THEORY är också den sista, och det är med en bitterljuv känsla som jag tar farväl till serien. Det känns underligt att den plötsligt är borta, efter alla dessa år. Men trots att jag redan saknar de charmiga karaktärerna, vet jag djupt inom mig att det var dags. För bortsett från några småfniss här och där, är det främst min sentimentalitet och nostalgi för serien som gör att jag uppskattar avsnitten i den här säsongen.

 

Misstolka mig inte, den tolfte säsongen är inte dålig. Tvärt om så är den varm och lättsam och så där lagom småputtrig. En enkel och tillfredsställande må bra-serie. Men jag kan inte undgå att jämföra den med säsongerna från seriens början. Du vet, de som fick oss att skratta så högt att det hördes ända ut på gatan? De som skilde sig åt från mängden och stack ut med sin intelligens? Den tolfte säsongen underhåller, men den fick mig aldrig att skratta. Serien har blivit som ”alla andra” slentriala komedier, vilket inte innebär att den är dålig men att humorn numera faller rätt platt. Det är främst den redan etablerade kärleken för karaktärerna som gör avsnitten värda att se, och trots att mitt hjärta sväller över av lycka när jag ser avsnitten kan min hjärna inte undgå att poängtera att nej, det jag ser är egentligen inte särskilt bra.

 

Överlag är den tolfte säsongen av THE BIG BANG THEORY helt okej. Lite urblekt foto och lata handlingsspår, men har du följt serien så här långt ska du självfallet se hur allting avslutas. Och tro mig, om du är ett äkta TBBT-fan kommer inte ett öga lämnas torrt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 9 tim 58 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller.

Skådespelare: Jason Bateman, Laura Linney, Julia Garner, Sofia Hublitz, Skylar Gaertner, Jason Butler Harner, Peter Mullan, Lisa Emery, Jordana Spiro.

Releasedatum: 21 juli 2017.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Alla pratar om OZARK. Det har blivit serien som tagit över hajpen efter den sedan länge nedlagda BREAKING BAD. Och visst förstår jag varför. Serien är härligt atmosfärisk, med spännande handling och förvånansvärt brutalt våld. Skådespelarna är lysande, fotot sjukt snyggt och redan vid första avsnittet finns något som verkligen drar in tittaren och skapar ett beroende. Alla hyllningar är alltså befogade. Ändå finns en gnagande känsla inom mig att något saknas.

 

Det är svårt att sätta fingret på vad, för den första säsongen av OZARK är verkligen bra. Men den är också stundtals långsam och händelselös, och hade i mina ögon lätt kunnat kortas ner. Det är främst detta som hindrar den från att bli ett mästerverk i mina ögon, och när eftertexterna för sista avsnittet börjar rulla kan jag inte undgå att tänka att säsongen hade potential till att bli så mycket mer.

 

Överlag är den första säsongen av OZARK bra. Jag förstår definitivt all hajp och jag kommer definitivt att se fortsättningen. För mig personligen lämnade den dock en del att önska, och fast jag uppskattade att titta på säsongen upplever jag att serien som helhet är något överskattad.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Noelle Stevenson.

Svensk titel: –

Genre: Grafisk roman, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Utfrysning, ensamhet.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 262 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: HarperTeen.

 

 

 

 

Det här är den första grafiska romanen inom fantastikgenren som jag tar del utav. Och oh boy, är NIMONA över förväntan! I valet av grafiska romaner har jag alltid valt böcker med verklighetstrogna handlingar, ofta någon form av romans. Detta i tron att övernaturliga element och nya världar skulle bli rörigt i grafisk form. NIMONA undkommer emellertid det potentiella problemet genom att hålla sin handling enkel och bortprioritera detaljer som hade funnits med i en ”vanlig” roman, utan att gå miste om nödvändigt djup. Monster, magiska brygder och oförklarliga uppfinningar integreras i berättelsen med en naturlig acceptans att det helt enkelt finns sådana saker, och som läsare kände jag aldrig ett behov att pussla ihop hur allt fungerar.

 

Bokens största styrka är karaktärerna. Särskilt Nimona, som är underbar. Jag är upp över öronen förälskad i hennes genuina entusiasm, barnsliga humor och tveklösa skurkaktighet. Jag älskar det paradoxala med att hon är ”liten och oskyldig”, bryr sig om sin Mästare och helt enkelt är lika ivrig som en treåring, samtidigt som hon inte tvekar att avrätta en handfull människor som irriterar henne för stunden. Hon bidrar med så mycket hjärta att hela läsningen – trots action och mörker – blir varm och fluffig.

 

Överlag är NIMONA riktigt bra. Illustrationerna är fina, med noggrant utvalda färger som effektivt försätter läsaren i rätt stämning. Handlingen är spännande och inslagen av humor gör läsningen till en glädjefylld upplevelse. Att det här är Stevensons debut är svårt att tro, för alltsammans är så himla bra utfört. Så om du är sugen på en grafisk roman inom fantastikgenren, rekommenderar jag NIMONA varmt.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Regissör: Justin Copeland, Sam Liu.

Genre: Action, tecknat.

Längd: 1 tim 22 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rosario Dawson, Jeffrey Donovan, Marie Avgeropoulos, Kimberly Brooks, Ray Chase, Michael Dorn.

Releasedatum: 11 november 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

WONDER WOMAN: BLOODLINES har blivit bemött med hård kritik, främst från fans som väntat i över tio år på en efterföljare till den omtyckta originalfilmen. Och visst förstår jag dem: om jag hade väntat ett decennium på det här, ja då skulle jag också ha blivit besviken. Som tur är, visste jag inte ens om den här filmens existens förrän nu. Därför är det lättare för mig att se WONDER WOMAN: BLOODLINES för det som den är: lättsam underhållning. Och fast det inte blev en ny favorit, tyckte jag ändå att den var kul att se på.

 

 

För det första tycker jag väldigt mycket om Diana, alltså Wonder Woman, som karaktär. Jag gillar hennes sympati, hennes ovana med ”riktiga” världen och hennes sjuka förmåga att sparka röv. För övrigt har filmen bra röstskådespelare, lagom spännande actionsekvenser och riktigt snygga animeringar.

 

Å andra sidan är handlingen som sådan inte särskilt engagerande. Filmen håller sig till den klassiska superhjälte-mallen, vilket känns lite lat samtidigt som händelseförloppet blir väldigt förutsägbart. Klyschor och ostiga dialoger tar plats istället för nytänkande idéer, vilket gör att WONDER WOMAN: BLOODLINES känns aningen innehållslös i förhållande till sin (ändå korta) speltid.

 

Överlag tycker jag att WONDER WOMAN: BLOODLINES är okej. Det är en ruggigt snygg film, med lagom mycket spänning. Om du inte bryr dig om en trivial handling, lär du tycka om denna. Om du däremot har väntat i tio år på att se den här filmen… ja, då kan du räkna med att bli besviken.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Vince Marcello.

Genre: Romamtisk komedi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Joey King, Joel Courtney, Jacob Elordi, Carson White.

Releasedatum: 11 maj 2018.
Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Jag är inte imponerad av THE KISSING BOOTH. Faktum är att jag anser att det är en av årets mest överskattade filmer. Filmen har dykt upp överallt på sociala medier och hyllats till skyarna, men ärligt talat förstår jag inte hajpenn. Som bäst är THE KISSING BOOTH medioker.

 

 

Romantiska tonårskomedier faller mig precis i smaken. Det är sött, lättsamt och avslappnande att se på. Men det måste vara rätt typ av romantisk komedi. Och THE KISSING BOOTH är inte det. Klyschor, förutsägbara vändningar och krystade dialoger gjorde att det kröp i min kropp av obehag. Allt kändes uppstyltat och konstlat. Skådespelarna saknar kemi så som handlingen saknar originalitet, och karaktärerna är vandrande stereotyper. Och det är inte nog med det. Karaktärerna är dessutom riktigt dumma. Jag gillade ingen av dem.

 

Låt oss börja med kärleksintresset: Noah. Han har inga attraktiva egenskaper alls. Han är nedlåtande, kontrollerande och slåss ofta. Dessutom är han den typen av idiot som påstår att tjejen ”ber om det” om hon blir sexuellt trakasserad när hon har en kort kjol på sig. Härlig typ va? Sen har vi hans bror, Lee, som dessutom är bästa kompis med protagonisten. Även han är extremt kontrollerande och har bland annat infört regler om vem Elle får dejta. Sen lackar han ur när Elle bryter mot reglerna, vilket är helt obefogat. Nu kanske du tänker att han reagerade så på grund av en hemlig förälskelse? Nope. Han är bara en sån där underbart avundsjuk typ, som både vill äta kakan och ha den kvar.

 

Sist men inte minst har vi huvudpersonen, Elle. Kanske är hon den dummaste av de alla. Inte nog med att hon accepterar skit från såväl Lee som Noah. Hon försöker dessutom konstant få deras bekräftelse, väljer att gå på dejt med en kille som trakasserat henne sexuellt och visar sig naken för en grupp killar enbart för att göra sin förälskelse avundsjuk. En annan höjdpunkt är när hon, efter ett bråk, gör en för- och nackdel-lista med anledningar till att dejta Noah. Nackdelarna som hon listar är: Lee förbjuder det, dum motorcykel, är kontrollerande, allt vi gör är att bråka, han är en player. Fördelarna hon listar är: bra kyssare, luktar gott. Ändå går hon tillbaka till honom. Är det bara jag som tycker att det är skevt?

 

Som du förstår var detta inte en film för mig. Visst är den småmysig, men jag blev alldeles för frustrerad av både karaktärerna och handlingen för att faktiskt luta mig tillbaka och underhållas av det som jag såg. THE KISSING BOOTH är i sin helhet en väldigt omogen romantisk komedi, som inte alls förtjänar hajpen.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, Everett McGill, Wayne Newton, Benicio Del Toro.

Inspelningsår: 1989.

Distributör: Sf films.

 

 

 

 

 

LICENCE TO KILL, mer känd som TID FÖR HÄMND på den svenska marknaden, är den film inom JAMES BOND-franchisen som det har gått sämst för. Och jag förstår varför. Inte för att filmen är dålig, utan för att den inte har det där lilla extra som kännetecknat de andra filmerna om den välklädda agenten. Var är alla de häftiga gadgeterna? Var är humorn? Var är charmen och de intressanta antagonisterna? Som bortblåsta.

 

Det här är den typen av film som ger trevlig underhållning för stunden, men som jag inte ens om mitt liv stod på spel kan minnas något av efteråt. Trots att det bara har gått några dagar sedan jag såg filmen, kommer jag inte ihåg något mer än att det var en haj med nånstans. Karaktärerna är för bleka, replikerna för torra för att fästas på minnet. Jag måste dock säga att jag gillar att Bond är personligt involverad i denna, och inte bara utför ett uppdrag. Jag hade bara önskat en lite… tajtare? filmupplevelse.

 

Överlag anser jag att LICENCE TO KILL är okej. En gedigen actionfilm, som roar måttligt men snabbt glöms bort efteråt.

 

BETYG: 4/10

 

Den här veckan har varit tuff. Inte nog med att de allt mörkare dagarna påverkar min energinivå negativt. Jag har dessutom fått reda på att jag eventuellt kommer att bli uppsagd från min tillsvidaretjänst som kommunikatör med arbetsbrist som anledning, alltså att min arbetsgivare inte har råd att ha kvar mig. Som du säkert förstår, känns det lagom kul. Så helgen har mest bestått av tårar, sömnlösa nätter och stor konsumtion av godis. I den här typen av situation kan inte ens nya böcker och filmer göra mig glad.

 

Hur som helst har icke-desto-mindre nya böcker och filmer trillat ner i min brevlåda. Däribland den grafiska romanen NIMONA av Noelle Stevenson och DÄR VÄRLDEN SLUTAR av Philip Reeves, som är ett recex från B. Wahlströms. Sen fick jag även filmerna TOLKIEN, WONDER WOMAN: BLOODLINES och THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN från Warner bros, tillsammans med tolfte säsongen av tv-serien THE BIG BANG THEORY. Därtill kom Beatles-komedin YESTERDAY från Universal, och så fick jag BAMSE OCH HÄXANS DOTTER från min fina pojkvän, som vet hur mycket jag tycker om nostalgiska barnfilmer. ❤

FAKTA

Författare: Jay Kristoff, Amie Kaufman.

Svensk titel: –
Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Massmord, grafiskt våld, krig.
Representativt innehåll: –
Serie: The illuminae files #3.

Längd: 615 sidor.

Publiceringsår: 2018.
Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

OBSIDIO är en magnifik avslutning på THE ILLUMINAE FILES: en av de mest innovativa serierna som jag har läst, och en personlig favorit. Hur författarna Jay Kristoff och Amie Kaufman fått ihop allt är rent utav häpnadsväckande.

 

Med skillnad från tidigare böcker i serien följer vi inte enbart två protagonister. Istället samlar OBSIDIO ihop samtliga (överlevande) karaktärer från såväl ILLUMINAE som GEMINA i en rafflande upplösning. Och jisses vad härligt det är att återse dem allesammans! Kady och Ezra. Hanna och Nik. Aidan. Jag är fullkomligt upp över öronen förälskad i dem, och anser att Aidan är den mest fascinerande antagonisten i modern litteratur. 

 

OBSIDIO följer samma visuella berättarstil som sina föregångare. Historien berättas genom lappar, transkriptioner av videoinspelningar och ljudfiler, intervjuer, chatter, mejl, rapporter och skisser snarare än genom vanlig löptext. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt: explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslaget; kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar; tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger boken en unik touch och stärker den emotiva effekten eftersom narrativet tillförs med ett extra lager bortom bokstäver.

 

Och precis som förväntat, är OBSIDIO riktigt svår att lägga ifrån sig. Tempot är högt, scenerna actionfyllda och jag både skrattade och grät till det som hände. Trots att OBSIDIO är inom genren science fiction går mycket att anknyta till vårt eget samhälle, och viktiga tankar om mänskligt värde väcks.

 

Allt som allt är OBSIDIO en imponerande avslutning på trilogin. Det är lite synd att boken följer en liknande mall som tidigare delar, men det är en petitess. Romanen är genomtänkt, fantastiskt spännande och har en djupt berörande inverkan. Skitbra, rent sagt.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: David Bruckner.

Genre: Skräck.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rafe Spall, Robert James-Collier, Arsher Ali, Sam Troughton, Paul Reid, Maria Erwolter.

Releasedatum: 16 februari 2018.

Distributör: 20 Century Fox.

 

 

 

 

 

THE RITUAL baseras på den brittiska skräckromanen med samma namn, skriven av Adam Nevill 2011. Och det är faktiskt en helt okej rysare. Smått obehaglig, med bra skådespelare och riktigt snyggt foto. Ett plus är dessutom att filmen utspelas i vårt eget avlånga land. Ja, du läste rätt: THE RITUAL äger rum i Sveriges urskogar, vilket medför såväl bekanta vyer som skämt om våra härliga temperaturer.

 

 

Mitt främsta problem med THE RITUAL är emellertid att filmen inte direkt bjuder på något nytt. Det som filmen gör, gör den bra – men det känns som att jag har sett det förut. Det hade varit trevligt om handlingen rört sig utanför boxen något. Därtill är karaktärerna rätt bleka, och hur mycket jag än gillar monstret – som är både ovanligt och förvånansvärt snyggt – innebar det för många obesvarade frågor. Varför dödar den människor så som den gör? Varför håller den till i skogen? Vad har den för syfte i livet?

 

Överlag är THE RITUAL bra. Nästan lite mysig att se på, så här under vinterhalvåret. Jag gillar stämningen och jag ville hela tiden veta vad som skulle hända. Så absolut, är du sugen på att se en skräckis som utspelar sig i Sverige, kör hårt och se denna. Risken är dock att du aldrig mer kommer våga dig ut i skogen igen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Antoine de Saint-Exupéry.

Originaltitel: Le Petit Prince.

Svensk titel: Den lille prinsen.

Genre: Klassiker, fabel.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, alkoholism.
Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 139 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1943).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

 

Jag läste THE LITTLE PRINCE på svenska för några år sedan och minns att jag inte tyckte om den. För trots att många klassificerar boken som en barnbok, är den komplex och relativt svår att förstå. Nu är jag äldre och har utvecklat ett annat sätt att se på livet, och fast några delar fortfarande känns lite väl abstrakta har jag upptäckt en ny uppskattning för den här sortens litteratur.

 

THE LITTLE PRINCE är tankeväckande och väldigt analyserande. Jag gillar hur boken ifrågasätter auktoriteter, tar upp faran med trångsynthet, kritiserar vuxnas bekräftelsebehov och uppmuntrar läsaren till att reflektera över sina handlingar och våga anpassa sig till att göra förändringar. Det är en klok och meningsfull liten pärla, som blir vad man gör den till. Ser du THE LITTLE PRINCE som en simpel barnbok, då är det precis det som den är. Men om du ser bortom enkelheten och begrundar de satiriska metaforerna och liknelserna, blir din upplevelse helt annorlunda.

 

Överlag är THE LITTLE PRINCE bra. Söt, med fina illustrationer och ett gott budskap. Smått vimsig, men likväl en trevlig läsupplevelse.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 4 tim 41 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Skådespelare: Julianna Marguiles, Noah Emmerich, Liam Cunningham, Grace Gummer, Topher Grace, Paul James, Lenny Platt, James D'Arcy, Robert Wisdom, Nick Searcy, Aiden Glenn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: National Geographic/Viaplay.

 

 

 

 

 

 

THE HOT ZONE baseras på den facklitterära boken med samma namn av Richard Preston, som skildrar händelserna i USA under 1989 när ebolaviruset bröt ut. Det är en bra serie. Förträffliga skådespelare, oerhört snyggt foto och bra tempo. Att lära sig mer om ebola och följa virusets destruktion är såväl spännande som ruggigt skrämmande. Jag satt som på nålar från första början, och ville hela tiden se mer.

 

 

Jag har emellertid några saker att kritisera. För det första gör serien några slarviga misstag här och där som sänker trovärdigheten. Det kan exempelvis vara att någon råkar skära sig på handen och blodet syns genom flera lager skyddsdräkt, eller att en forskningsanläggning råkar glömma säkerhetsprotokoll som att stänga ventilerna vid apornas celler. Men det är petitesser. Något annat som jag störde mig lite på, var det överflödiga tillägget av familjedrama. Visst förstår jag att seriens skapare vill att vi lättare ska kunna relatera till och fastna för karaktärerna, men det kändes onödigt att se så pass mycket av forskaren Nancys personliga angelägenheter. Viruset och dess skrämmande effekter var fullt tillräckligt för att på egen hand skapa drama. Men även detta var petitesser.

 

Däremot hade jag väldigt svårt för slutet. Kanske beror det på att jag inte riktigt hade läst på om vad serien skulle handla om och därför hade felaktiga förväntningar, men serien känns ofärdig. Jag hade förväntat mig ett stort utbrott mitt i USA där stora delar av befolkningen drabbades, men något sådant händer aldrig. Det känns som att serien bygger upp mot något stort som aldrig kommer, och när eftertexterna för sista avsnittet börjar rulla är det som att vi bara är halvvägs igenom handlingen. Alla trådar har inte knutits ihop och ingenting alltför ”stort” har hänt, vilket gav en lite antiklimatisk känsla.

 

Överlag är THE HOT ZONE underhållande. Det är en riktigt spännande och intressant serie, som trots några missar verkligen grep tag i mig. Jag kan definitivt tänka mig att se den igen och skulle vara helt på för en fortsättning. Är du sugen på en kort katastrofserie, rekommenderar jag denna varmt. Om du tycker att det är tufft att se när djur lider och skadas, avråder jag dig däremot att se den.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Diskriminering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Covenant #3 + långnovellen Elixir (#3,5).

Längd: 466 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

DEITY är den tredje och hittills starkaste delen i COVENANT-serien. Med ökat tempo, mer action och hetare scener försäkrar den sig om att bli ihågkommen. Boken är faktiskt riktigt svårt att lägga ifrån sig.

 

Det är något behagligt med Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva som gör det lätt att fastna för hennes böcker. Trots klyschor och otrovärdiga sammanträffanden griper de tag och underhåller. DEITY är inget undantag. Det är en riktig guilty pleasure, en mysbok. Jag gillar handlingen. Jag gillar karaktärerna och deras lojalitet mot varandra. Jag gillar det starka inflytandet av grekisk mytologi. Och jag gillar vändningarna. En lättsam och trivsam läsning, helt enkelt.

 

Just den här utgåvan inkluderar dessutom långnovellen ELIXIR, som utspelar sig efter DEITY och som berättas ur Aidens perspektiv. Personligen såg jag en hel del potential med novellen, och trots att den cirkulerade till att avslutas på ungefär samma ställe som den började och därmed gjorde innehållet irrelevant, så uppskattade jag den extra läsningen.

 

Överlag tycker jag om DEITY, och jag ser fram emot att läsa vidare. Särskilt med tanke på bokens cliffhanger.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: F. Gary Gray.

Genre: Science fiction, action, komedi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Kumail Nanjiani, Liam Neeson, Emma Thompson, Rebecca Ferguson, Rafe Spall, Lauren och Larry Bourgeois.

Releasedatum: 28 oktober 2019.
Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Starka skådespelarprestationer, påkostade effekter och häftiga gadgetar gör MEN IN BLACK: INTERNATIONAL till en minnesvärd och lagom underhållande actionkomedi. Jag har faktiskt inte sett någon av de tidigare MEN IN BLACK-filmerna, men ämnar göra det efter denna. Det var helt enkelt en kul film. Tempot är högt, karaktärerna härligt kaxiga och de läckra actionsekvenserna kombineras skickligt med inslag av lättsam humor. Jag gillar’t.

 

 

Det finns dock några saker som jag störde mig på. För det första är MEN IN BLACK: INTERNATIONAL väldigt klyschig och förutsägbar. Filmen har vändningar, men alla är enkla att se komma långt innan de faktiskt äger rum. För det andra är handlingen lite väl enkel, på gränsen till tunn. Och hur slående effekterna och actionscenerna än är, går det inte att bära upp en film enbart på det. MEN IN BLACK: INTERNATIONAL hade behövt lite mer komplexitet, lite mer originalitet och betydligt mer intrycksfulla skurkar.

 

Överlag tycker jag om MEN IN BLACK: INTERNATIONAL. Det är en enkel film, ja, men en skitbra popcorn-rulle som definitivt underhåller för stunden.

 

BETYG: 6/10