FAKTA

Regissör: Vince Marcello.

Genre: Romamtisk komedi.

Längd: 1 tim 45 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Joey King, Joel Courtney, Jacob Elordi, Carson White.

Releasedatum: 11 maj 2018.
Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

Jag är inte imponerad av THE KISSING BOOTH. Faktum är att jag anser att det är en av årets mest överskattade filmer. Filmen har dykt upp överallt på sociala medier och hyllats till skyarna, men ärligt talat förstår jag inte hajpenn. Som bäst är THE KISSING BOOTH medioker.

 

 

Romantiska tonårskomedier faller mig precis i smaken. Det är sött, lättsamt och avslappnande att se på. Men det måste vara rätt typ av romantisk komedi. Och THE KISSING BOOTH är inte det. Klyschor, förutsägbara vändningar och krystade dialoger gjorde att det kröp i min kropp av obehag. Allt kändes uppstyltat och konstlat. Skådespelarna saknar kemi så som handlingen saknar originalitet, och karaktärerna är vandrande stereotyper. Och det är inte nog med det. Karaktärerna är dessutom riktigt dumma. Jag gillade ingen av dem.

 

Låt oss börja med kärleksintresset: Noah. Han har inga attraktiva egenskaper alls. Han är nedlåtande, kontrollerande och slåss ofta. Dessutom är han den typen av idiot som påstår att tjejen ”ber om det” om hon blir sexuellt trakasserad när hon har en kort kjol på sig. Härlig typ va? Sen har vi hans bror, Lee, som dessutom är bästa kompis med protagonisten. Även han är extremt kontrollerande och har bland annat infört regler om vem Elle får dejta. Sen lackar han ur när Elle bryter mot reglerna, vilket är helt obefogat. Nu kanske du tänker att han reagerade så på grund av en hemlig förälskelse? Nope. Han är bara en sån där underbart avundsjuk typ, som både vill äta kakan och ha den kvar.

 

Sist men inte minst har vi huvudpersonen, Elle. Kanske är hon den dummaste av de alla. Inte nog med att hon accepterar skit från såväl Lee som Noah. Hon försöker dessutom konstant få deras bekräftelse, väljer att gå på dejt med en kille som trakasserat henne sexuellt och visar sig naken för en grupp killar enbart för att göra sin förälskelse avundsjuk. En annan höjdpunkt är när hon, efter ett bråk, gör en för- och nackdel-lista med anledningar till att dejta Noah. Nackdelarna som hon listar är: Lee förbjuder det, dum motorcykel, är kontrollerande, allt vi gör är att bråka, han är en player. Fördelarna hon listar är: bra kyssare, luktar gott. Ändå går hon tillbaka till honom. Är det bara jag som tycker att det är skevt?

 

Som du förstår var detta inte en film för mig. Visst är den småmysig, men jag blev alldeles för frustrerad av både karaktärerna och handlingen för att faktiskt luta mig tillbaka och underhållas av det som jag såg. THE KISSING BOOTH är i sin helhet en väldigt omogen romantisk komedi, som inte alls förtjänar hajpen.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, krig.

Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #4.

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

De tre tidigare delarna i COVENANT-serien har hela tiden blivit bättre och bättre, så det är med stor besvikelse som jag medger att APOLLYON inte lever upp till mina förväntningar. Boken var faktiskt inte alls särskilt underhållande att läsa.

 

Där tidigare böcker haft spänning, romantik och humor, finns i APOLLYON mest bara gnäll och självömkan. Och även utöver de jämrande karaktärerna, finns inte mycket som jag fann roande att ta del utav. Tempot är långsamt, dialogerna enformiga och handlingen rätt överdriven. Jag föredrog när serien hade små inslag av grekisk mytologi och det mesta som hände ändå kändes ”verkligt”, och tycker att det blir för mycket i APOLLYON där gudarna blir mer invovlerade och karaktärerna besöker såväl dödsriket som Olympus. Meh, inget för mig helt enkelt.

 

Överlag är APOLLYON okej, men en stor nedgång från sina föregångare. Jag kommer att läsa den avslutande delen i serien, men har efter denna inte särskilt höga förväntningar.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: John Glen.

Genre: Action.

Längd: 2 tim 8 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, Everett McGill, Wayne Newton, Benicio Del Toro.

Inspelningsår: 1989.

Distributör: Sf films.

 

 

 

 

 

LICENCE TO KILL, mer känd som TID FÖR HÄMND på den svenska marknaden, är den film inom JAMES BOND-franchisen som det har gått sämst för. Och jag förstår varför. Inte för att filmen är dålig, utan för att den inte har det där lilla extra som kännetecknat de andra filmerna om den välklädda agenten. Var är alla de häftiga gadgeterna? Var är humorn? Var är charmen och de intressanta antagonisterna? Som bortblåsta.

 

Det här är den typen av film som ger trevlig underhållning för stunden, men som jag inte ens om mitt liv stod på spel kan minnas något av efteråt. Trots att det bara har gått några dagar sedan jag såg filmen, kommer jag inte ihåg något mer än att det var en haj med nånstans. Karaktärerna är för bleka, replikerna för torra för att fästas på minnet. Jag måste dock säga att jag gillar att Bond är personligt involverad i denna, och inte bara utför ett uppdrag. Jag hade bara önskat en lite… tajtare? filmupplevelse.

 

Överlag anser jag att LICENCE TO KILL är okej. En gedigen actionfilm, som roar måttligt men snabbt glöms bort efteråt.

 

BETYG: 4/10

 

Den här veckan har varit tuff. Inte nog med att de allt mörkare dagarna påverkar min energinivå negativt. Jag har dessutom fått reda på att jag eventuellt kommer att bli uppsagd från min tillsvidaretjänst som kommunikatör med arbetsbrist som anledning, alltså att min arbetsgivare inte har råd att ha kvar mig. Som du säkert förstår, känns det lagom kul. Så helgen har mest bestått av tårar, sömnlösa nätter och stor konsumtion av godis. I den här typen av situation kan inte ens nya böcker och filmer göra mig glad.

 

Hur som helst har icke-desto-mindre nya böcker och filmer trillat ner i min brevlåda. Däribland den grafiska romanen NIMONA av Noelle Stevenson och DÄR VÄRLDEN SLUTAR av Philip Reeves, som är ett recex från B. Wahlströms. Sen fick jag även filmerna TOLKIEN, WONDER WOMAN: BLOODLINES och THE DEATH AND RETURN OF SUPERMAN från Warner bros, tillsammans med tolfte säsongen av tv-serien THE BIG BANG THEORY. Därtill kom Beatles-komedin YESTERDAY från Universal, och så fick jag BAMSE OCH HÄXANS DOTTER från min fina pojkvän, som vet hur mycket jag tycker om nostalgiska barnfilmer. ❤

FAKTA

Författare: Jay Kristoff, Amie Kaufman.

Svensk titel: –
Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Massmord, grafiskt våld, krig.
Representativt innehåll: –
Serie: The illuminae files #3.

Längd: 615 sidor.

Publiceringsår: 2018.
Bokförlag: Knopf Books for Young Readers.

 

 

OBSIDIO är en magnifik avslutning på THE ILLUMINAE FILES: en av de mest innovativa serierna som jag har läst, och en personlig favorit. Hur författarna Jay Kristoff och Amie Kaufman fått ihop allt är rent utav häpnadsväckande.

 

Med skillnad från tidigare böcker i serien följer vi inte enbart två protagonister. Istället samlar OBSIDIO ihop samtliga (överlevande) karaktärer från såväl ILLUMINAE som GEMINA i en rafflande upplösning. Och jisses vad härligt det är att återse dem allesammans! Kady och Ezra. Hanna och Nik. Aidan. Jag är fullkomligt upp över öronen förälskad i dem, och anser att Aidan är den mest fascinerande antagonisten i modern litteratur. 

 

OBSIDIO följer samma visuella berättarstil som sina föregångare. Historien berättas genom lappar, transkriptioner av videoinspelningar och ljudfiler, intervjuer, chatter, mejl, rapporter och skisser snarare än genom vanlig löptext. När något betydande händer används inte bara ord. Istället förstärks det grafiskt: explosioner skrivs hetlevrat ut över hela uppslaget; kaos intensifieras genom ett virrvarr av näst intill obegripliga meningar; tystnad markeras med tomma, svarta sidor. Det hela ger boken en unik touch och stärker den emotiva effekten eftersom narrativet tillförs med ett extra lager bortom bokstäver.

 

Och precis som förväntat, är OBSIDIO riktigt svår att lägga ifrån sig. Tempot är högt, scenerna actionfyllda och jag både skrattade och grät till det som hände. Trots att OBSIDIO är inom genren science fiction går mycket att anknyta till vårt eget samhälle, och viktiga tankar om mänskligt värde väcks.

 

Allt som allt är OBSIDIO en imponerande avslutning på trilogin. Det är lite synd att boken följer en liknande mall som tidigare delar, men det är en petitess. Romanen är genomtänkt, fantastiskt spännande och har en djupt berörande inverkan. Skitbra, rent sagt.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: David Bruckner.

Genre: Skräck.

Längd: 1 tim 30 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Rafe Spall, Robert James-Collier, Arsher Ali, Sam Troughton, Paul Reid, Maria Erwolter.

Releasedatum: 16 februari 2018.

Distributör: 20 Century Fox.

 

 

 

 

 

THE RITUAL baseras på den brittiska skräckromanen med samma namn, skriven av Adam Nevill 2011. Och det är faktiskt en helt okej rysare. Smått obehaglig, med bra skådespelare och riktigt snyggt foto. Ett plus är dessutom att filmen utspelas i vårt eget avlånga land. Ja, du läste rätt: THE RITUAL äger rum i Sveriges urskogar, vilket medför såväl bekanta vyer som skämt om våra härliga temperaturer.

 

 

Mitt främsta problem med THE RITUAL är emellertid att filmen inte direkt bjuder på något nytt. Det som filmen gör, gör den bra – men det känns som att jag har sett det förut. Det hade varit trevligt om handlingen rört sig utanför boxen något. Därtill är karaktärerna rätt bleka, och hur mycket jag än gillar monstret – som är både ovanligt och förvånansvärt snyggt – innebar det för många obesvarade frågor. Varför dödar den människor så som den gör? Varför håller den till i skogen? Vad har den för syfte i livet?

 

Överlag är THE RITUAL bra. Nästan lite mysig att se på, så här under vinterhalvåret. Jag gillar stämningen och jag ville hela tiden veta vad som skulle hända. Så absolut, är du sugen på att se en skräckis som utspelar sig i Sverige, kör hårt och se denna. Risken är dock att du aldrig mer kommer våga dig ut i skogen igen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Antoine de Saint-Exupéry.

Originaltitel: Le Petit Prince.

Svensk titel: Den lille prinsen.

Genre: Klassiker, fabel.

Traumatiskt innehåll: Ensamhet, alkoholism.
Representativt innehåll: –
Serie: –

Längd: 139 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 1943).

Bokförlag: Wordsworth Editions.

 

 

 

 

 

Jag läste THE LITTLE PRINCE på svenska för några år sedan och minns att jag inte tyckte om den. För trots att många klassificerar boken som en barnbok, är den komplex och relativt svår att förstå. Nu är jag äldre och har utvecklat ett annat sätt att se på livet, och fast några delar fortfarande känns lite väl abstrakta har jag upptäckt en ny uppskattning för den här sortens litteratur.

 

THE LITTLE PRINCE är tankeväckande och väldigt analyserande. Jag gillar hur boken ifrågasätter auktoriteter, tar upp faran med trångsynthet, kritiserar vuxnas bekräftelsebehov och uppmuntrar läsaren till att reflektera över sina handlingar och våga anpassa sig till att göra förändringar. Det är en klok och meningsfull liten pärla, som blir vad man gör den till. Ser du THE LITTLE PRINCE som en simpel barnbok, då är det precis det som den är. Men om du ser bortom enkelheten och begrundar de satiriska metaforerna och liknelserna, blir din upplevelse helt annorlunda.

 

Överlag är THE LITTLE PRINCE bra. Söt, med fina illustrationer och ett gott budskap. Smått vimsig, men likväl en trevlig läsupplevelse.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 4 tim 41 min.

Antal avsnitt: 6 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Skådespelare: Julianna Marguiles, Noah Emmerich, Liam Cunningham, Grace Gummer, Topher Grace, Paul James, Lenny Platt, James D'Arcy, Robert Wisdom, Nick Searcy, Aiden Glenn.

Releasedatum: 27 maj 2019.

Distributör: National Geographic/Viaplay.

 

 

 

 

 

 

THE HOT ZONE baseras på den facklitterära boken med samma namn av Richard Preston, som skildrar händelserna i USA under 1989 när ebolaviruset bröt ut. Det är en bra serie. Förträffliga skådespelare, oerhört snyggt foto och bra tempo. Att lära sig mer om ebola och följa virusets destruktion är såväl spännande som ruggigt skrämmande. Jag satt som på nålar från första början, och ville hela tiden se mer.

 

 

Jag har emellertid några saker att kritisera. För det första gör serien några slarviga misstag här och där som sänker trovärdigheten. Det kan exempelvis vara att någon råkar skära sig på handen och blodet syns genom flera lager skyddsdräkt, eller att en forskningsanläggning råkar glömma säkerhetsprotokoll som att stänga ventilerna vid apornas celler. Men det är petitesser. Något annat som jag störde mig lite på, var det överflödiga tillägget av familjedrama. Visst förstår jag att seriens skapare vill att vi lättare ska kunna relatera till och fastna för karaktärerna, men det kändes onödigt att se så pass mycket av forskaren Nancys personliga angelägenheter. Viruset och dess skrämmande effekter var fullt tillräckligt för att på egen hand skapa drama. Men även detta var petitesser.

 

Däremot hade jag väldigt svårt för slutet. Kanske beror det på att jag inte riktigt hade läst på om vad serien skulle handla om och därför hade felaktiga förväntningar, men serien känns ofärdig. Jag hade förväntat mig ett stort utbrott mitt i USA där stora delar av befolkningen drabbades, men något sådant händer aldrig. Det känns som att serien bygger upp mot något stort som aldrig kommer, och när eftertexterna för sista avsnittet börjar rulla är det som att vi bara är halvvägs igenom handlingen. Alla trådar har inte knutits ihop och ingenting alltför ”stort” har hänt, vilket gav en lite antiklimatisk känsla.

 

Överlag är THE HOT ZONE underhållande. Det är en riktigt spännande och intressant serie, som trots några missar verkligen grep tag i mig. Jag kan definitivt tänka mig att se den igen och skulle vara helt på för en fortsättning. Är du sugen på en kort katastrofserie, rekommenderar jag denna varmt. Om du tycker att det är tufft att se när djur lider och skadas, avråder jag dig däremot att se den.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Diskriminering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: Covenant #3 + långnovellen Elixir (#3,5).

Längd: 466 sidor.

Publiceringsår: 2014.

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

DEITY är den tredje och hittills starkaste delen i COVENANT-serien. Med ökat tempo, mer action och hetare scener försäkrar den sig om att bli ihågkommen. Boken är faktiskt riktigt svårt att lägga ifrån sig.

 

Det är något behagligt med Jennifer L. Armentrouts sätt att skriva som gör det lätt att fastna för hennes böcker. Trots klyschor och otrovärdiga sammanträffanden griper de tag och underhåller. DEITY är inget undantag. Det är en riktig guilty pleasure, en mysbok. Jag gillar handlingen. Jag gillar karaktärerna och deras lojalitet mot varandra. Jag gillar det starka inflytandet av grekisk mytologi. Och jag gillar vändningarna. En lättsam och trivsam läsning, helt enkelt.

 

Just den här utgåvan inkluderar dessutom långnovellen ELIXIR, som utspelar sig efter DEITY och som berättas ur Aidens perspektiv. Personligen såg jag en hel del potential med novellen, och trots att den cirkulerade till att avslutas på ungefär samma ställe som den började och därmed gjorde innehållet irrelevant, så uppskattade jag den extra läsningen.

 

Överlag tycker jag om DEITY, och jag ser fram emot att läsa vidare. Särskilt med tanke på bokens cliffhanger.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: F. Gary Gray.

Genre: Science fiction, action, komedi.

Längd: 1 tim 56 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Chris Hemsworth, Tessa Thompson, Kumail Nanjiani, Liam Neeson, Emma Thompson, Rebecca Ferguson, Rafe Spall, Lauren och Larry Bourgeois.

Releasedatum: 28 oktober 2019.
Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

Starka skådespelarprestationer, påkostade effekter och häftiga gadgetar gör MEN IN BLACK: INTERNATIONAL till en minnesvärd och lagom underhållande actionkomedi. Jag har faktiskt inte sett någon av de tidigare MEN IN BLACK-filmerna, men ämnar göra det efter denna. Det var helt enkelt en kul film. Tempot är högt, karaktärerna härligt kaxiga och de läckra actionsekvenserna kombineras skickligt med inslag av lättsam humor. Jag gillar’t.

 

 

Det finns dock några saker som jag störde mig på. För det första är MEN IN BLACK: INTERNATIONAL väldigt klyschig och förutsägbar. Filmen har vändningar, men alla är enkla att se komma långt innan de faktiskt äger rum. För det andra är handlingen lite väl enkel, på gränsen till tunn. Och hur slående effekterna och actionscenerna än är, går det inte att bära upp en film enbart på det. MEN IN BLACK: INTERNATIONAL hade behövt lite mer komplexitet, lite mer originalitet och betydligt mer intrycksfulla skurkar.

 

Överlag tycker jag om MEN IN BLACK: INTERNATIONAL. Det är en enkel film, ja, men en skitbra popcorn-rulle som definitivt underhåller för stunden.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Diana Wynne Jones.

Svensk titel: Trollkarlens slott (1988), Det levande slottet (2005).

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: –

Representativt innehåll: –

Serie: Howl's moving castle #1.

Längd: 429 sidor.
Publiceringsår: 2008 (org. 1986).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

Jag älskar Studio Ghibli. Särskilt de filmer som är regisserade av Hayao Miyazaki. Det var därför med stor förundran som jag lärde mig att HOWL’S MOVING CASTLE – av de mest omtyckta och välkända Studio Ghibli-filmerna – faktiskt baseras på en bok från 1986. Snabbt som attan klickade jag hem den, och i samma stund som paketet landade i min brevlåda påbörjade jag läsningen. Men. Jag är besviken. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna det, håller boken inte måttet.

 

Det finns mycket att gilla med HOWL’S MOVING CASTLE. Jag gillar konceptet med det rörliga slottet. Jag uppskattar den magiska atmosfären. Och jag tycker om karaktärerna: envisa Sophie, gåtfulla Calcifer och överdramatiska Howl. Ändå fastnade jag inte för boken. För det första hade jag svårt för språket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något med Jones sätt att beskriva saker och ting gick mig på nerverna. Därtill känns boken väldigt underutvecklad. Eller kanske snarare underförklarad. Vi får inte riktigt lära känna samhället och hur saker och ting fungerar, och jag saknar regler och riktlinjer för det magiska systemet. Bristen på tydlighet gör att det som händer känns slumpartat, och jag började aldrig riktigt bry mig.

 

Överlag… nej. All ära till filmversionen av HOWL’S MOVING CASTLE, men boken var inte något för mig. Jag kommer inte att fortsätta med trilogin.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Daniel Minahan.

Genre: Western, drama.

Längd: 1 tim 48 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Olyphant, Ian McShane, Molly Parker, Paula Malcomson, W. Earl Brown, Dayton Callie, Kim Dickens, Anna Gunn, Brad Dourif, John Hawkes.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

Ahem. Jag vet inte riktigt hur smart jag var som efterfrågade den här filmen som recensionsexemplar. Jag var lat och kollade inte upp tillräckligt mycket bakgrundsinformation om filmen för att förstå att DEADWOOD: THE MOVIE är en direkt fortsättning på tv-serien, ämnad att avrunda alla lösa trådar likt ett långavsnitt. Visst var jag medveten om att filmen skulle utspela sig efter serien, men jag hade trott att den skulle vara fristående. Det är den inte, och jag hängde inte alls med i det som hände. Därför blir den här recensionen rätt orättvis, och jag kommer inte att betygsätta filmen.

 

Det är en nödvändighet att se tv-serien DEADWOOD innan du ser DEADWOOD: THE MOVIE. I alla fall om du vill få ut något av filmen. Karaktärerna presenteras inte eftersom det är underförstått att vi redan känner dem. De olika handlingsspåren återintroduceras inte eftersom det är förväntat att vi redan vet vad som har hänt. Så om du – precis som jag – inte har sett något av tv-serien, blir det inte särskilt underhållande. Jag fastnade inte över huvudtaget, men det beror som sagt inte på filmens kvalité utan för att den inte sade mig någonting.

 

Det som jag kan säga är att filmen ser väldigt bra ut. Fotot, färgvalen, kostymerna… det hela är riktigt snyggt gjort. Dessutom syns många välbekanta skådespelare i de olika rollerna, vilket jag tycker om. Jag vill tro att jag hade tyckt om DEADWOOD: THE MOVIE om jag hade sett tv-serien, men något sådant går förstås inte att säga med säkerhet.

 

Det här är alltså ett fall där jag – trots att jag har sett filmen – inte kan uttala mig huruvida den är bra eller inte. Från perspektivet av någon som aldrig har sett tv-serien håller den inte måttet, men jag tillhör inte heller den tilltänka målgruppen. Så för säkerhets skull rekommenderar jag att du tittar på DEADWOOD: THE MOVIE och gör en egen bedömning, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.

 

BETYG: –

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism, äventyr, fantasy.

Traumatiskt innehåll: Övergivenhet, omnämnande av dödsfall, misshandel.

Representativt innehåll: –

Serie: Wayward children #4.

Längd: 204 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Tor Books.

 

 

 

 

Böckerna i den här serien är som praliner: små men utsökta. IN AN ABSENT DREAM är inget undantag. Det är en extraordinär bok. Kreativ. Nytänkande. Unik. Jag gillar allt med den.

 

Det är något visst med Seanan McGuires språk. Det är förtrollande vackert och har en näst intill hypnotisk rytm. Stilen påminner om traditionella sagor, samtidigt som den känns helt egen och ojämförbar. Jag vill säga att det är som en atmosfärisk och suggestiv version av Narnia, samtidigt som jag inte alls tycker att boken går att likställa med Narnia. Med risk att motsäga mig själv vill jag påstå att IN AN ABSENT DREAM är kusligare och enklare, men ändå så mycket mer komplex.

 

Världen som McGuire har byggt upp i IN AN ABSENT DREAM är exceptionell. Jag såväl fascinerades som skrämdes av det magiska systemet och alla regler. Den subjektiva prissättningen inom världen och det maniska behovet att hitta rimliga världen var särskilt intressant att ta del av. Själva temat i boken kretsar kring hur vi lever i en värld utan verklig rättvisa, och genom ett mycket annorlunda betalsystem ifrågasätter McGuire det som vi tror oss veta om rätt och fel. Hon argumenterar även för varor och tjänsters individuella värden, och menar att deras värden är beroende av vilka personer det är som idkar byteshandel. Det hela blir en satirisk diskussion som lätt går att applicera i verkligheten.

 

Trots att boken bara är två hundra sidor lång, lyckas McGuire levandegöra sina karaktärer och okrystat få med mer innehåll än vad som ofta inkluderas i en ”normaltjock” bok. Det är en bitterljuv läsning – magisk och hjärtevärmande, om karaktärer som efter åratals kamp äntligen finner acceptans, men likväl förlorar något på vägen som på ett eller annat sätt krossar läsarens hjärta. Boken får läsaren att må bra och skratta, men lämnar ett slags nedstämt orosmoln efter sig, då även de mest lyckliga sluten i McGuires böcker innehåller en liten törn.

 

En del läsare har kritiserat IN AN ABSENT DREAM för att ha mycket innehåll bakom kulisserna. Vi får nämligen inte vara med när alla händelser äger rum, utan får en del återberättat för oss efteråt. Men trots att jag inte hade tackat nej till att får vara med på protagonisten Lundys äventyr, är detta faktiskt inte något som jag stör mig på. Boken är alldeles för välskriven och kärnfull för att jag ska känna att något saknas.

 

Överlag är IN AN ABSENT DREAM riktigt bra; en betydelsefull läsning som säkrar WAYWARD CHILDREN som en av mina favoritserier.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 4 tim 44 min,

Antal avsnitt: 7 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Science fiction, thriller, äventyr.
Skådespelare: Natalie Martinez, Kate Bosworth, Ronald Peet, Sibylla Deen, Gilles Geary, Kyle Schmid.

Releasedatum: 12 september 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

 

 

Vad sjutton är det här? Med ett koncept som kombinerar LOST med THE MATRIX, hade THE I-LAND all potential till att bli riktigt lyckad. Ändå misslyckas serien totalt.

 

Till en början verkar THE I-LAND lovande. Den exotiska miljön, mystiska stämningen och ROBINSON-inspirerande handlingen var mer än nog för att vecka mitt intresse. Men allteftersom serien pågår, försjunker den längre och längre ner i en kakofoni av stereotyper och slarv. Manuset är stelt, skådespelarna krystade och helhetsintrycket blir att något saknas. Men värst av allt är de många olika handlingsparallellerna som inte leder någonstans. Var och en för sig, är seriens idéer goda. Men de integreras inte särskilt väl tillsammans och ingen av dem får ett ordentligt avslut. Resultatet gör att THE I-LAND känns rätt meningslös: för om vi aldrig får svar, varför ska vi se serien alls?

 

Överlag är jag besviken på THE I-LAND. Inte för att det är en dålig serie – jag medger att jag underhölls av den och att jag nästan hat-tittade vidare av ren nyfikenhet. Däremot är THE I-LAND väldigt dåligt utförd, och när eftertexterna för sista avsnittet började rulla kände jag bara ett stort antiklimax.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Jennifer L. Armentrout.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal, grekisk mytologi.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, diskriminering.
Representativt innehåll: –

Serie: Covenant #2.

Längd: 387 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 212).

Bokförlag: Hodder Paperback.

 

 

 

 

Jag läste första delen i COVENANT-serien, HALF-BLOOD, först 2012 och sen igen under 2018. Men trots att jag tyckte om boken och hade all avsikt att fortsätta med serien, tog det fram till nu för mig att plocka upp fortsättningen. Mitt minne om vad som hänt var därför lite rostigt, och det tog ett tag för mig att komma in ordentligt i PURE eftersom jag behövde återupptäcka handlingen och komma underfund med vem som var vem. När jag väl orienterat mig, upptäckte jag emellertid att jag verkligen underhölls.

 

PURE är vad jag kallar ”trashy”. Förutsägbar. Klyschig. Sötsliskigt romantisk. Men så in i helsike underhållande! Språket är enkelt, stämningen behaglig och tempot högt. Trots att mycket fokus ligger på flirt och attraktion, finns action som heter duga. Det är spännande, sexigt och helt enkelt roligt att läsa.

 

Det som jag gillar mest med boken är emellertid protagonisten Alexandria. Hon är verkligen grym. Visst kan hon vara irrationell och agera dumt ibland, men hon har inte ett ont ben i kroppen. Hon vågar dessutom stå upp för sig själv, vägrar ta skit från andra och har ett fantastiskt sinne för humor. Hennes sarkasm bidrar till en hel del skojiga dialoger, som lättar upp stämningen och drar i smilbanden. Att hon dessutom är helt kick-ass på att sparka rumpa, bidrar till att hon minst sagt blir inspirerande att följa.

 

Överlag är jag nöjd med PURE. Självfallet är det inget mästerverk, men vad kan man förvänta sig? Det är som sagt en ”trashy” roman, men det som den ämnar göra, gör den väldigt bra.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Adrian Grunberg.

Genre: Action.

Längd: 1 tim 41 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Yvette Monreal, Sheila Shah, Óscar Jaenada, Louis Mandylor.

Biopremiär: 20 september 2019.

Distributör: Noble Entertainment.

 

 

 

 

 

 

TAKEN möter en barnförbjuden nytolkning av ENSAM HEMMA i en rå våldsorgie med förvånansvärt mycket hjärta. RAMBO: LAST BLOOD är ett storslaget actionäventyr – med högt tempo, mycket spänning och grymma skådespelare. Speltiden är något längre än tidigare delar i RAMBO-franchisen, men det finns inte en tråkig minut. Istället används tiden väl – istället för att kasta tittaren rakt in i handlingen tillåts vi lära känna och fästa oss vid de nya karaktärerna och se hur handlingen byggs upp. Resultatet blir en starkare emotiv inverkan än vad vi är vana vid.

 

RAMBO: LAST BLOOD är en imponerande och välgjord film. Handlingen må vara okomplicerad, men det något med enkelheten är väldigt tilltalande. Alltsammans är väldigt lätt att ta till sig: det är lätt att hålla koll på vem som är vem, att förstå allas motiv och att hänga med i vändningarna. Och ibland är det precis den typen av film som man är ute efter: bara ren underhållning, helt enkelt. Och just när det kommer till underhållning, lyckas RAMBO: LAST BLOOD. Filmen griper verkligen tag.

 

Filmen är emellertid oerhört rå. Om du tyckte att RAMBO IV var för brutal ska du nog ta dig en funderare om du verkligen ska se RAMBO: LAST BLOOD, då den har en del riktigt grafiska våldsscener. Men det blir aldrig smaklöst, och är mer än bara hjärndött dödande. Det som jag hade svårt med i exempelvis RAMBO: FIRST BLOOD PART II var att allt dödande kändes onödigt, som att det bara var för dödandets skull. Men här har det ett syfte. Plus att det är ruggigt snyggt utfört.

 

 

Men trots att jag tycker att RAMBO: LAST BLOOD är en riktigt bra film, har jag en del kritik att rikta mot den. Petitesser mest, men ändå kritik. För det första anser jag att trovärdigheten är något lägre än tidigare, i och med den extrema förödelse som John Rambo orsakar. Sen är Rambo aningen för oövervinnerlig i min mening. Det blir aldrig riktigt en kamp, och vi vet redan från början att Rambo kommer att vinna. Med det sagt är RAMBO: LAST BLOOD en grymt pampig film att se, särskilt på bio med storbild och högtalarsystem. Stallone gör riktigt bra ifrån sig och intrycket överlag är ”maffigt”.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Rainbow Rowell.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, romantik, grafisk roman.

Traumatiskt innehåll: Kroppsfixering.

Representativt innehåll: HBTQ.

Serie: –

Längd: 211 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: First second.

 

 

Den här boken är SÅ. HIMLA. SÖT! Jag är vanligtvis inte ett särskilt stor fan av Rainbow Rowell, då jag anser att hennes böcker är överskattade och triviala. Men DET HÄR. Bedårande!

 

För det första: illustrationerna. Bilderna är ritade av Faith Erin Hicks och är utsökta. Jag älskar stilen, jag älskar färgerna, jag älskar den perfekta balansen mellan detaljer och enkelhet. Det är en ren fröjd att läsa boken, just för att den är så snyggt gjord.

 

Men PUMPKINHEADS är inte bara ett fint yttre. Boken är himla mysig, rakt igenom. Handlingen är enkel och lätt att hänga med i, stämningen är varm och karaktärerna underbara. Särskilt den kvinnliga protagonisten, Deja. Hon är så där härligt bubblig, en riktig ”ta tillvara på livet”-typ, som tar lättsamt på livet och har en inspirerande optimism. Hon känns så genuin, och jag skulle göra allt för att få vara vän med henne. Men även Josiah gör intryck, och de båda karaktärerna kompletterar varandra väl.

 

Det enda som jag har att klaga över är slutet. Det känns förutsägbart och något påskyndat, och jag anser inte att "vändningen" var nödvändig. Min åsikt är att boken hade fungerat minst lika bra – till och med bättre – utan den. Det är egentligen allt jag kan säga utan att spoila vad som händer.

 

Överlag tycker jag mycket om PUMPKINHEADS. Det är en söt och varm bok som försätter läsaren i riktig höststämning.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 5 hr 21 min.

Antal avsnitt: 5 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Biografi, drama.

Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson, Paul Ritter, Jessie Buckley, Adam Nagaitis, Sam Troughton, Robert Emms, Fares Fares.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

CHERNOBYL är den typen av serie som får tittaren att sitta med munnen öppen i ett tyst "wow". Det här är andra gången som jag ser den, och trots att jag nu visste hur avsnitten skulle fortlöpa var jag minst lika hänförd nu.

 

CHERNOBYL är minst sagt en enastående produktion – utan tvekan årets starkaste drama. Om du bara ska se en serie i år, låt det då bli denna. Serien är verklighetsbaserad och skildrar den största katastrofen genom tiderna, men kräver inte att du är insatt i situationen sedan tidigare. Tro mig, jag hade inte ens hört talas om Tjernobyls kärnkraftolycka men blev fullständigt hänförd. Så bra är den. 

 

Det här är inte en serie för klenmodiga. Bleka vyer, melankolisk musik och en krypande atmosfär sätter tonen snabbt. Därefter följer den ena hemska händelsen efter den andra. Explosioner där människor dör som flugor. Kroppar som förmultnar i strålskador. Djur som skoningslöst avlivas för att inte sprida strålningen vidare. Jag anser mig vara motståndskraftig, men några av bilderna i CHERNOBYL kommer att hemsöka mig för livet. Trots att det är ett drama, gör det faktum att händelserna ägt rum i verkligheten det hela så mycket mer oroande och skrämmande än alla rysare i världen.

 

CHERNOBYL är en väldigt välarbetad serie, som ger en autentisk bild av händelsen. Den är dessutom påkostad – med snygga effekter, kompetenta stjärnskådespelare och ett genomarbetat manus. Tack vare att serien är så noggrant planerad byggs stämningen successivt upp avsnitt för avsnitt, och det finns en tydlig dramaturgisk kurva som tillåter händelserna att stegra. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte fick gåshud.

 

Så vad finns det mer att säga? HBO har gjort det igen. CHERNOBYL är årets serie: den som med all rätt finns på allas läppar. Den griper tag, den berör och viktigast av allt: den tillåter oss att ta del av mänsklighetens mest katastrofala händelse, så att vi kan undvika att se en liknande situation igen.

 

BETYG: 9/10

 

"Du kan inte köpa lycka, men du kan köpa böcker och det är ungefär samma sak". Är det inte så talespråket går? Inte? Det är i alla fall den principen som jag går efter, för lyckan när jag öppnar ett paket fullproppat med nytryckt litteratur är obeskrivlig.

 

Den här veckan har min samling fyllts på av sju böcker och två filmer. Låt oss börja med det som bokförlag och filmbolag skickat, ey? HarperCollins Nordic överraskade med boken NOVEMBER ROAD av Lou Berney: en bok jag inte vet något om, av en författare som jag inte har hört talas om. Blir säkert spännande. Sen fick jag också MEN IN BLACK: INTERNATIONAL från Universal Sony, samt den populära DEADWOOD-filmen från Warner Bros. Kul, kul.

 

Och så köpte jag alltså en del grejer själv. Jag har till exempel haft ett omåttligt begär efter "trashy-YA" på sistone, och eftersom min go-to författare inom genren är Jennifer L. Armentrout, tänkte jag: "varför inte köpa en ny bok av henne när jag redan har tio stycken olästa?". Så det gjorde jag. Jag klickade hem den nyligen utsläppta STORM AND FURY, som agerar prequel till THE DARK ELEMENTS: en serie som stått på min hylla i några år men aldrig blivit läst. Ett fruktansvärt motiverat köp, alltså.

 

Sen klickade jag hem ett gäng klassiker också. Både för att jag vill börja läsa mer klassiker, men även för att HERREGUD VAD FINA OMSLAGEN ÄR. Du förstår grejen. Jag scrollade helt hederligt igenom Bookstagram – som man gör – och BAM! så kom en bild på typ de finaste böckerna som jag har sett i hela mitt liv. Så jag gjorde det enda logiska, och beställde hem fem av dem: PETER PAN, THE WIND IN THE WILLOWS, THE LITTLE PRINCE, ALICE IN WONDERLAND och BLACK BEAUTY. Det finns ungefär ett dussin fler böcker i den här samlarutgåvan, och tro mig – de kommer att göra dessa sällskap i hyllan inom kort. Jag ska bara samla ihop lite mer kosing först. ❤

 

FAKTA

Författare: Sylvain Neuvel.

Originaltitel: Only human.

Genre: Science fiction.

Traumatiskt innehåll: Krig, rasism, cancer.

Representativt innehåll:  –

Serie: Themisfilerna #3.

Längd: 388 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2018).

Bokförlag: Brombergs.

 

 

THEMISFILERNA har tagit världen med storm. Och det med all rätt. Det är en fantastisk serie. Originell. Tankeväckande. Mittenboken – GUDARNA VAKNAR – är en av mina favoritböcker. Någonsin. BARA MÄNNISKA avslutar serien, och följer paralleller i två olika tider. Några av kapitlen utspelas direkt där GUDARNA VAKNAR slutade, andra följer efterdyningarna nio år senare. Precis som tidigare delar i serien, berättas historien med hjälp av dagsboksanteckningar, rapporter och transkriptioner från intervjuer snarare än vanlig prosa.

 

BARA MÄNNISKA är en tillfredsställande avslutning på THEMISFILERNA. Boken är spännande och minst sagt intressant. Jag gillar bokens analytiska grund, hur den väcker existentiella frågor och hur den utforskar utomjordiskt liv. Jag gillar den satiriska tonen, att boken ifrågasätter vår sociala struktur och på så sätt blir mycket relevant i modern tid. Jag gillar att den får läsaren att tänka efter och att den får en att bedöma värdet av mänskligt liv. Alltsammans är så genomtänkt, så snyggt utformat, att det är svårt att riktigt förstå hur mycket tankeverksamhet som måste ligga bakom arbetet. Jag är så sjukt imponerad av Sylvain Neuvel.

 

Jag har emellertid lite klagomål. För trots att jag gillar BARA MÄNNISKA och tycker att boken utgör ett bra avslut på serien, anser jag samtidigt att det är THEMISFILERNAS sämsta del. För det första saknar jag mysterieaspekten som driver de andra två böckerna. För det andra känns BARA MÄNNISKA nästan lite… överflödig. Det händer inte lika mycket som tidigare och den episka spänningen tar ett steg tillbaka och blir mer småskalig. Karaktärerna som vi följer är inte lika intressanta, och inte lika mycket står på spel. Med det sagt är boken som sagt fortfarande läsvärd, men var beredd på att serien redan haft sin höjdpunkt.

 

Allt som allt är BARA MÄNNISKA ett bra avslut på en fenomenal serie. Föregångaren GUDARNA VAKNAR kommer emellertid att förbli min favorit.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 tim 5 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Action.

Skådespelare: Andrew Koji, Olivia Cheng, Jason Tobin, Joanna Vanderham, Dianne Doan, Kieran Bew, Dean Jagger, Tom Weston-Jones, Hoon Lee, Kenneth Fok, Langley Kirkwood, Christian McKay.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros/HBO.

 

 

 

 

 

När jag först hörde talas om tv-serien WARRIOR kändes den för bra för att vara sann. Med skaparna bakom BANSHEE, regissören till FAST & FURIOUS, ett manus baserat på texter skrivna av den avlidna legenden Bruce Lee och hans egen dotter som producent, såg jag en risk att de många starka rösterna som är inblandade i produktionen skulle skapa en salig röra. Talespråket går trots allt ”Ju fler kockar, desto sämre soppa” av en anledning. Men WARRIOR är riktigt bra, och de olika stilarna som de medverkande för med sig smälter samman oerhört fint.

 

WARRIOR är en genreöverträdande serie. Den kan både beskrivas som kinesisk action, amerikanskt drama och western. Asiatisk kultur kombineras med 1800-talets amerikanska främlingsfientlighet och förtryck, som i sin tur kombineras med såväl romantik som RAMBO-liknande våld. Det är blodigt, det är rått, men det är himla snyggt gjort.

 

Serien känns dessutom väldigt påkostad. Manuset är genomtänkt, fotot utsökt och musiken ljuvlig. Actionscenerna är välkoreograferade och skådespelarna gör ett rysligt bra jobb ifrån sig. Tillsammans gör alla komponenter WARRIOR till en atmosfärisk och riktigt vräkig serie.

 

Överlag är den första säsongen av WARRIOR en mycket lovande början på serien. Definitivt över förväntan. Visst har den några klyschor, men det är en petitess. Om du är sugen på en spännande och intrigfylld serie med asiatiskt inflytande, är WARRIOR perfekt för dig.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Sofia Fritzson.

Engelsk titel: –

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Omnämnande av dödsfall.

Representativt innehåll: –

Serie: –

Längd: 237 sidor.
Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Lavender Lit.

 

 

TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER är den perfekta romanen att läsa för att hamna i julstämning. Det är en mysig och stämningsfull roman som beskriver vinterns praktfullhet på ett nästan förföriskt sätt. En varm atmosfär skapas med hjälp av kärleksfulla karaktärer och målande beskrivningar av väldoftande fudge, ståtliga julmarknader och krispiga snölandskap. Det var nästan som att jag kunde känna värmen från brasan och sötman från den gryniga kolan, så välbeskrivet är det.

 

Det här är en snabbläst och lättsam roman, med bra flyt på texten och lagom tempo. Det är enkelt att komma in i handlingen, och bokens stora hjärta gör den svår att lägga undan. Det är överlag en trivsam och hemtrevlig må bra-bok, som får mig att längta efter såväl julen som sötsaker. Jag har emellertid några småsaker att kritisera. För det första är händelseförloppet väldigt förutsägbart, och det är inte alls svårt att gissa sig till hur alltsammans slutar. För det andra löser sig allting i min mening lite för enkelt, vilket ger en bitterljuv känsla av antiklimax. Saker och ting faller på plats för snyggt helt enkelt, vilket blir klyschigt. Sist men inte minst hade jag gärna velat se boken lite längre. I samma stund som det känns som att TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER börjat komma igång ordentligt, är den plötsligt slut.

 

Allt som allt tycker jag om TVÅ HJÄRTANS KARAMELLER. Året börjar närma sig sitt slut och det är dags att börja tagga ordentligt inför julen. Och hur kan man bättre hamna i stämning, än att läsa något så här mysigt?

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Gary Dauberman.

Genre: Rysare, skräck.

Längd: 1 tim 45 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace, Madison Iseman, Katie Sarife, Michael Cimino.

Releasedatum: 28 oktober 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

Det här är inte min typ av film. Jag har ingenting emot skräck. Tvärtom, så har verk som HALLOWEEN och AMERICAN HORROR STORY tagit mig med storm. Men jag fixar inte dussin-skräcken. De massproducerade rysarna som pruttas ut på löpande band och saknar såväl originalitet som intressant handling. Och tyvärr och ANNABELLE COMES HOME den typen av film som inte alls blev engagerande att se på.

 

 

ANNABELLE COMES HOME är en film som man snabbt glömmer bort. För det första är hela konceptet med en ondskefull docka och bleka karaktärer som gör dumma beslut extremt uttjatat. För det andra känns det som att i princip inget av vikt händer. Filmen proppar in det ena skrattretande monstret efter det andra och bygger hela tiden upp mot jumpscares som aldrig riktigt kommer. Klyschorna radas upp efter varandra och förutsägbarheten är ett faktum. Det blev mer spännande att slö-scrolla genom mitt instagramflöde, och i grund och botten är det enda jag minns i efterhand att det var ett herrans massa skrikande.

 

Så allt som allt...ANNABELLE COMES HOME var inte för mig. Filmen är vare sig läskig eller obehaglig, utan ärligt talat bara tråkig.

 

BETYG: 3,5/10

BÖCKER

Antal lästa böcker: 15 stycken (9 på engelska, 6 på svenska)

Antal nya böcker: 14 (4 recex)

 

1. Döden på Nilen av Agatha Christie – 8★

2. Skyward av Brandon Sanderson – 8★

7. Bete sig av Linda Jones  – 6,5★

8. Sönderslagen av Emma Johansson – 6,5★

14. The carnivorous carnival av Lemony Snicket – 4★

15. Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan – 3,5★

 

 

Antal sedda filmer: 11 stycken

Antal nya filmer: 5 stycken (5 recex)

 

Sedda filmer (bäst till sämst)

1. Downton Abbey: the movie – 8★

2. To all the boys I've loved before – 7,5★

3. Rambo IV – 7★

4. Rocketman – 6,5★

5. Brightburn – 6★

6. Aladdin – 5★

7. Rambo III – 5★

8. X-men: dark phoenix – 5★

9. Rambo: first blood part II – 4,5★

10. First blood – 4,5★

11. Godzilla: king of the monsters – 3★

 

 

Antal sedda tv-serier: 4 stycken

Antal nya tv-serier: 3 stycken (3 recex)

 

1. Orange is the new black säsong 4 – 8★

2. The walking dead säsong 9 – 8★

3. American horror story: apocalypse – 7★

4. American crime story: the assassination of Gianni Versace– 5★

FAKTA

Författare: Gloria Chao.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bakteriefobi, destruktiva förhållanden.
Representativt innehåll: Kinesisk kultur.

Serie: –

Längd: 304 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Simon Pulse.

 

 

 

AMERICAN PANDA är vad jag skulle kalla en ”mellanbok”. Mysig och lättsam för stunden, men inget som fastnar på minnet. Varken bra eller dålig, utan någonstans där mitt emellan.

 

Det som jag gillade med boken var främst den kulturella representationen. Jag tyckte att det var oerhört intressant att lära mig om kinesiska traditioner, och Chao beskriver allt från exotiska maträtter till seder målande. Det märks att hon kan sin sak. Dessutom blir många situationer rätt komiska med en utomstående persons ögon, då exempelvis kraven från Meis föräldrar ofta framstår som absurda.

 

Jag hade emellertid svårt för karaktärerna. Mei är helt okej, men gnäller lite för mycket i min smak. Sidkaraktärerna är däremot väldigt bleka. Till och med kärleksintresset Darren är så pass intetsägande att jag inte minns något om honom efteråt. Vilket är synd, för jag är helt för en bra romans, men här hade boken tjänat på att skippa den delen helt. Mei och Darren förälskar sig för snabbt, saknar kemi, och jag kände helt enkelt inte deras relation. Jag stör mig dessutom på att Mei inte får en egen åsikt och förmåga att tänka själv förrän efter hon träffar Darren, som om en kvinna behöver en man i sitt liv för att ha en funktionell hjärna. Den enda sidkaraktären som sticker ut är Meis färgstarka mamma, som bidrar med en härligt stark personlighet.

 

Vidare har boken låg trovärdighet och den innehåller många klyschor. Den känns aldrig riktigt sin egen, utan det är som att jag har läst allt förut. Inget överraskar eller särskiljer sig från det vanliga. Med det sagt är ändå AMERICAN PANDA en trivsam läsning, och jag roades tillräckligt för att vara nyfiken på författarens kommande verk.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 8 tim 23 min.

Antal avsnitt: 9 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, thriller, biografi.

Skådespelare: Darren Criss, Edgar Ramírez, Ricky Martin, Penélope Cruz, Finn Wittrock, Cody Fern, Tara Summers, Judith Light, Giovanni Cirfiera, Dascha Polanco.

Releasedatum: 17 januari 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Den första säsongen av AMERICAN CRIME STORY – alltså THE PEOPLE V. O.J. SIMPSON – är bland det bästa som jag har sett. Den är klockren på alla sätt och vis. Jag var därför väldigt exalterad när jag startade THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE, den fristående andra säsongen av serien. Det tog emellertid inte lång tid innan jag insåg att den inte alls var det som jag förväntat mig.

 

Jag vill inte säga att THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE är kass, för i grund och botten berättar den något riktigt intressant. Den har en del riktigt spännande scener, fotot är himmelskt och skådespelarna levererar starkt. Men på grund av en handfull snedsteg, blev jag dödligt uttråkad av det som jag såg.

 

För det första var jag inte särskilt förtjust i seriens ändring när det kommer till stil och ton. THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE känns lite väl influerad av AMERICAN HORROR STORY, medan THE PEOPLE V. O.J. SIMPSON är ett renodlat kriminaldrama med en härligt suggestiv stämning. Jag hade också svårt för det faktum att ett väldigt långt tidsförlopp skildras. Jag föredrar serier som utspelas under kort tid, och gillade inte att vi får följa Andrew under flera, flera år.

 

Mitt största problem är emellertid seriens alla tidshopp. Herrejävlar vad serien hattar fram och tillbaka. Ena stunden begår Andrew ett mord. Andra stunden försöker han förföra sin vän, flera år tidigare. Tredje stunden får vi se hur ledsna Gianni Versaces familj är. Fjärde stunden… ja, du förstår. Serien hoppar hit och dit, vilket förstår rytmen totalt. THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE hade vunnit på ett kronologiskt händelseförlopp, både för tydlighetens skull men också för att skapa ett större klimax. Nu blir det som att serien spoilar sig själv, genom att visa alla smaskigheter i seriens början och sen hoppa tillbaka till irrelevanta saker som hänt innan. Väldigt antiklimatiskt och tråkigt, måste jag säga. Det sorgliga är också att det fanns sådan potential. Innehållet i sig är riktigt bra. Det porträtteras bara på fel sätt.

 

Överlag är jag väldigt besviken på THE ASSASSINATION OF GIANNI VERSACE. Det är inte en dålig säsong, men den bleknar i jämförelse med sin föregångare. Om serien bara hade tagit sig i kragen och skippat alla idiotiska tidshopp, hade den blivit så mycket bättre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: John Green, David Levithan.

Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson.

Genre: Contemporary.
Traumatiskt innehåll: Depression, alkohol, självmordstankar.

Representativt innehåll: HBTQ, psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 360 sidor.
Publiceringsår: 2019 (org. 2010).
Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON levde inte upp till mina förväntningar. Skriven av två stora och individuellt begåvade författare och med en stark premiss, hade boken all potential till att bli lyckad. Men redan några sidor in, insåg jag att den inte skulle bli vad jag hoppats på.

 

WILL GRAYSON, WILL GRAYSON är en karaktärsdriven bok, vilket är ironiskt med tanke på att mitt främsta problem med boken just är karaktärerna. Jag kände inte någon som helst samhörighet med dem och tröttnade snabbt på deras attityder. Både Will och Will (hehe) är extremt gråa och glädjelösa, och jag roades inte av att läsa sida upp och sida ner om hur de tyckte synd om sig själva.

 

Jag fastnade inte heller för språket. Trots att jag vanligtvis gillar såväl John Greens som David Levithans sätt att skriva, klaffade det inte riktigt här. Värst var den ena Wills perspektiv, som alltid skrevs med gemener. Så kallade ”små bokstäver” användes så väl i början av meningarna som vid namn, och trots att jag är införstådd i att det var ett medvetet val för att skapa effekt, blev det påfrestande att läsa.

 

Tyvärr är inte heller handlingen mycket att hurra över. Det händer faktiskt inte mycket alls. Jag ifrågasätter även trovärdigheten något. Ett exempel är mängden homosexuella i boken. Jag tycker att det är jättebra att författarna försöker representera HBTQ-personer, men i WILL GRAYSON, WILL GRAYSON känns det nästan överrepresenterat, som om i princip alla på skolan hade kommit ut. Och även om det kanske vore så att en stor andel på skolan var homosexuella, tror jag inte att alla hade varit öppna med det.

 

Överlag är jag mycket besviken på WILL GRAYSON, WILL GRAYSON. Den har sina stunder med klyftiga dialoger och en del humor, men allt som allt fick jag väldigt lite glädje av att läsa den här boken.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Längd: 7 tim 11 min.

Antal avsnitt:

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, rysare.

Skådespelare: Sarah Paulson, Evan Peters, Billie Lourd, Adina Porter, Leslie Grossman, Cody Fern, Emma Roberts, Cheyenne Jackson, Kathy Bates, Frances Conroy, Jessica Lange, Angela Bassett.

Releasedatum: 21 oktober 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

AMERICAN HORROR STORY är en ostadig serie. Varje säsong är fristående och utforskar ett helt eget tema, och varje säsong varierar i kvalité. Det finns de som är riktigt bra, och så finns det de som är katastrofalt dåliga. Det var därför med viss tveksamhet som jag började titta på AMERICAN HORROR STORY: APOCALYPSE. Men det visade sig vara en förvånansvärt bra säsong. Kanske till och med den bästa hittills?

 

 

Det är svårt att beskriva APOCALYPSE. Det är en oerhört säregen serie, inte likt något annat som jag tidigare har sett. Till en början var det något negativt, då de många parallellerna upplevdes som såväl spretigt som överdrivet, utan någon sammanhängande logik. Ärligt talat var jag nära att ge upp ett tag, då jag inte alls förstod det som jag såg. Dessutom innehöll början en hel del troper som jag hatar. Men allteftersom ökade min förståelse för händelserna, och i samband med det även mitt engagemang och respekt för seriens skapare. Troperna förklaras och försonas, och när slutet var ett faktum blev jag minst sagt imponerad av hur alltsammans knöts ihop.

 

Kort och gott kan jag beskriva AMERICAN HORROR STORY: APOCALYPSE som en bisarr, mystisk, rolig och riktigt spännande serie. Den har ett bra tempo, sjukt medryckande musik och en fantastisk förmåga att få tittaren att vilja se mer hela tiden för att få reda på hur allt hänger ihop och kommer att sluta. Dessutom är skådespelarna fantastiska, inte minst Kathy Bates som är riktigt underhållande i rollen som grym satanist. Jag tycker också mycket om att APOCALYPSE knyter samman med några av seriens tidigare säsonger: MURDER HOUSE och COVEN. Detta inte bara genom lösa referenser och gästskådespelare, utan genom att faktiskt bygga vidare på deras handlingar och förena dem. Det hela är oerhört snyggt gjort.

 

 

Överlag är jag riktigt förvånad. Jag gillar ju inte ens AMERICAN HORROR STORY i vanliga fall, men tyckte riktigt mycket om APOCALYPSE. Jag gillar att den är sin egen och tänker utanför ramen, och jag gillar hur den fick mig att både skratta och sitta som på nålar efter svar. Bra gjort, riktigt bra gjort.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: J.K. Rowling.

Originaltitel: Harry Potter and the goblet of fire.

Genre: Fantasy, äventyr.

Traumatiskt innehåll: Mord, tortyr, mobbning, alkoholism, depression.
Representativt innehåll: Psykologisk ohälsa.

Serie: Harry Potter #4.

Längd: 451 sidor.

Publiceringsår: 2019 (org. 2000).

Bokförlag: Rabén&Sjögren.

 

 

Som förväntat är den illustrerade utgåvan av DEN FLAMMANDE BÄGAREN makalös. Med utsökta illustrationer av Jim Kay, grafikern bakom bland annat A MONSTER CALLS, får boken helt nytt liv. Läsaren möts av en kaskad av färger som ger omedelbart intryck. De välarbetade och detaljrika bilderna får en att stanna upp för att utforska sidorna, och gör om möjligt boken mer stämningsfull. När det kommer till just illustrationerna finns inget att kritisera, bortsett från att jag gärna hade velat se fler. DEN FLAMMANDE BÄGAREN har rätt många ”tomma” sidor, alltså som bara består av spaltad text, vilket är förståeligt med tanke på bokens längd. Samtidigt är det illustrationerna som särskiljer den här utgåvan från de andra, och därför hade det bara varit kul om det varit fler.

 

När det kommer till själva romanen, finns inte mycket att klaga på. Tempot är högt, dialogerna skarpa och karaktärerna oförglömligt charmerande. Tragedi varvas skickligt med humor, och jag skrattade rakt ut otaliga gånger. Dobby, Fred och George, Winky, Hermiones FISA-grupp och poltergeisten Peeves är mer än tillräckligt för att lätta upp stämningen. Och scenen där familjen Weasley använder flampulver för att ta sig till Dursleys hus är bland det roligaste som jag läst.

 

J.K. Rowling har verkligen byggt upp en fantastisk värld, som värmer mitt hjärta varje gång jag tar del av den. Men hur mycket jag än älskar DEN FLAMMANDE BÄGAREN, kan jag inte undgå att vara kontroversiell och faktiskt föredra filmen. Visst, den saknar många nyckelscener och introducerar material som inte finns med i boken. Men jag tycker att den väver ihop alla trådar på ett lite snyggare sätt och bättre förmedlar en känsla av hot.

 

Överlag är den illustrerade utgåvan DEN FLAMMANDE BÄGAREN ett måste för alla HARRY POTTER-nördar. Det är inte min favoritdel i serien, men jävlar vad bra den är!

 

BETYG 8/10

FAKTA

Regissör: Susan Johnson.

Genre: Romantik, drama.

Längd: 1 tim 40 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Lana Condor, Noah Centineo, Janel Parrish, Anna Cathcart, Andrew Bachelor, Trezzo Mahoro, Madeleine Arthur, Emilija Baranac Israel Broussard.

Releasedatum: 17 augusti 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE baseras på boken med samma namn av den amerikanska ungdomsförfattaren Jenny Han, och är den första delen i en blivande trilogi. Som en person som har läst alla böckerna i serien och håller dem varmt om hjärtat, var jag nervös för att se filmen. Det har hänt alltför många gånger en filmatisering floppat och på så sätt förstört ryktet för hela franchisen. Men i det här fallet var oron obefogad: TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är en värdig tolkning av boken.

 

 

Jag var som i ett varmt, rosa, fluffigt töcken under filmens gång. Den var så himla mysig! Karaktärerna är lätta att tycka om, stämningen är hur härlig som helst och kombinationen mellan drama och humor är perfekt balanserad. Jag fastnade för dynamiken mellan medlemmarna i familjen Song-Covey och blev på riktigt bra humör av att följa Lara-Jeans resa. Visst, handlingen är inte särskilt originell men det gör faktiskt ingenting. TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE är inte om handlingen, utan om karaktärerna – och de sticker definitivt ut ur mängden.

 

Allt som allt tyckte jag mycket om TO ALL THE BOYS I’VE LOVED BEFORE. Den är helt klart värd att se, och en lovande början på trilogin.

 

BETYG: 7,5/10