FAKTA

Längd: 17 tim 51 min.

Antal avsnitt: 25 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Action, thriller, drama.

Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Ian Anthony Dale, Meaghan Rath, Jorge Garcia, Beulah Koale, Taylor Wily, Dennis Chun, Kimee Balmilero, Chi McBride.

Nyckelord: Brottsutredningar, kamp för rättvisa, korruption. 

Releasedatum: 23 mars 2020.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

Jag har en på/av-relation med kriminalserier. Den vanligt förekommande episodiska strukturen blir lätt utmattande och oengagerande, och överlag känner jag att kriminalserier lider stor brist på kreativitet. HAWAII FIVE-0 tillhör emellertid inte denna kategori. Trots att vi nu är hela nio säsonger in i serien, håller den fortfarande väldigt stadig kvalité och kan stolt titulera sig som en av TV:s starkaste kriminalare. Genom att variera fallen och göra karaktärerna personligt involverade i sitt arbete, skapar serien ett genuint intresse för det som händer. Säsongen har en fin balans mellan action, humor och personligt drama, och det faktum att inget fall är det andra likt gör att serien aldrig blir enformig.

 

 

Precis som med de tidigare säsongerna, är karaktärerna en säsongens starkaste kort. De har så mycket charm, och jag älskar personkemin mellan dem. Att se dem småknabbas bidrar med sådan värme och hjärta att man omöjligen kan slita sig. För övrigt är jag ett väldigt stort fan av den exotiska miljön, och att se något annat än den normativa stadsmiljön lyfter serien rejält.

 

Allt som allt är den nionde säsongen av HAWAII FIVE-0 definitivt sevärd. Actionpackad och spännande, utan att förlora glimten i ögat. Visst är det lite förutsägbart i och med att man vet att en av huvudpersonerna aldrig kommer att dö i stridens hetta, men det är något man får ta. Och med säsongens cliffhanger hårt fastetsat i minnet, ser jag mycket fram emot fortsättningen.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Nikolai Gogel.

Svensk titel: –

Genre: Antologi, historisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, fattigdom.

Nyckelord: Novellsamling, 1800-talet.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 103 sidor.

Publiceringsår: 1992 (org. 1836).

Bokförlag: Dover Publications.

 

 

 

THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES är en novellsamling med fyra av den ryska författaren Nikolai Gogols populäraste verk. Och hur mycket jag i grund och botten gillar själva grundidén med hans historier, kan jag inte påstå att de underhåller mig. Ja, jag tycker att de har en intelligens bakom sig. Ja, jag blev berörd. Men nej, jag tyckte inte om att läsa dem. Faktum är att jag var extremt uttråkad.

 

Mitt främsta problem är språket. Novellerna skrevs för nästan två hundra år sedan, och det märks. Boken är riktigt jobbig att läsa. För det första är meningarna riktigt långa. Och då menar jag riktigt långa. Här handlar det inte bara om många ord, utan till och med många rader. Sen är det dessutom påfrestande med alla onödiga detaljer och sidospår. Gogol beskriver allt. Ta en scen i THE OVERCOAT som exempel, där Gogol beskriver att protagonisten har en skräddare. Visst, det är bra – då vet jag. Men det räcker inte för Gogol att bara lämna det som ett faktiskt konstaterande. Nej. Han nämnde ju att han hade en skräddare, och då behöver han spendera minst en sida till att beskriva skräddaren. Och när han beskriver skräddaren så räknar han nämna att skräddaren är gift, och ja då måste han ju beskriva frun också…Det är sjukt hur mycket plats som upptas på det här sättet, genom irrelevanta sidospår som orsakar avbrott i såväl berättelsen som engagemanget. Extra påfrestande blir det är Gogol själv tillkännager att det är onödigt, men ändå väljer att lägga upp texten så.

 

Överlag var THE OVERCOAT AND OTHER SHORT STORIES inte för mig. Och det är himla synd. För tar man bort det jobbiga språket och allt jobbigt snickelisnack, så har Gogol en bra poäng. Men i det här formatet orkar jag inte ta till mig den.

 

BETYG: 2,5/10

FAKTA

Författare: J.A. Redmerski.

Svensk titel: –

Genre: Romantik.

Traumatiskt innehåll: Missfall, psykisk ohälsa, drogmissbruk.

Nyckelord: Sorgehantering, roadtrip.

Serie: The edge of never (2/2).

Målgrupp: Nyvuxna.

Längd: 405 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2013).

Bokförlag: Forever.

 

 

 

 

THE EDGE OF ALWAYS är en riktig guilty pleasure. Boken är långt ifrån perfekt. Förutsägbart händelseförlopp, för många sidor och en hel del upprepningar. Sidkaraktärerna är intressanta men tillåts inte ta tillräckligt mycket plats. Relationen mellan Camryn och Andrew rör sig snabbare än en fallande stjärna, och allt knyts ihop på ett sånt här sötsliskigt perfekt sätt, där alla problem har löst sig och allt är rosaskimrande fantastiskt. Men trots de här bristerna, kan jag inte undgå att underhållas. Och ärligt talat, jag älskade THE EDGE OF ALWAYS.

 

Det är något visst med Redmerskis språk. Oerhört lättsamt, och med ett flyt som gör att sidorna flyger förbi. Orden är lätta att ta till sig och kapitlen är korta, vilket gör hela upplevelsen obeskrivligt behaglig. Lägg sedan till en mysig stämning, hett sex och älskvärda karaktärer, så har du THE EDGE OF ALWAYS i ett nötskal. Kemin mellan Camryn och Andrew är fantastisk, och trots att jag ser viss problematik med deras förhållande kan jag inte undgå att se deras relation som idyllisk. De har en ovärderlig charm som gör att mitt hjärta smälter.

 

Allt som allt? En bra bok, helt klart. Inte riktigt lika bra som sin föregångare, men ett klart godkänt avslut på duologin. Om du är sugen på en lättsam och sexig läsning är THE EDGE-duon definitivt något för dig.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Regissör: Stephen Spielberg.

Genre: Drama.

Längd: 2 tim 4 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Tom Hanks, Stanley Tucci, Catherline Zeta-Jones, Chi McBridge, Diego Luna, Zoe Saldana, Kumar Pallana, Barry Shabaka Henley.

Nyckelord: Isolering, diskriminering, krig.

Releasedatum: 6 april 2005.

Distributör: Paramount.

 

 

 

THE TERMINAL är en varm må bra-film som får mig att känna varenda känsla på känslospektrat. Jag blir lycklig av att se Navorskis välvilja och livsglädje. Jag blir arg, rent utav förbannad, av att se hur han bemöts av nonchalans och illvilja. Jag skrattar åt hans oskuldsfulla oförstånd, och berörs av hans orättvisa situation. Så mycket känslor: såväl skratt som tårar!

 

 

Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. Den lite annorlunda handlingen, de sympatiska karaktärerna och inte minst de många duktiga skådespelarna. Tom Hanks är… wow. Han strålar, och THE TERMINAL kan mycket väl vara en av hans starkare filmprestationer.

 

Men visst finns också sånt som jag kan kritisera. Filmen är något för lång, karaktärerna känns ibland som karikatyrer och Hollywood-klyschorna som hoper sig framåt slutet fick mig att himla stort med ögonen. Men bortser man från detta, är THE TERMINAL en himla fin film. En tankeväckande satir som träffar rakt i hjärtat.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: John Boyne.

Originaltitel: My brother's name is Jessica.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Transfobi, transmisandri, frånvarande föräldrar.

Nyckelord: HBTQ, hitta sig själv.

Serie: – 

Längd: 205 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

MIN BROR HETER JESSICA har fått väldigt mycket kritik. Boken har kallats transfobisk och sågats ner till fotknölarna, till och med av personer som bara dömer romanen utifrån dess titel. Å ena sidan tycker jag att mycket av hatet som kastats mot boken är oförtjänt, och jag blir nästan lite irriterad på människor som fäller utan att ha läst den. Men en del av reflektionerna är välgrundade, och jag kan inte göra annat än att hålla med.

 

Låt mig börja med att skriva att jag gillade den här boken. MIN BROR HETER JESSICA är inte ett mästerverk, men jag underhölls och ville hela tiden läsa vidare. Mycket berodde på karaktären Jessica. Jag älskar hur hon står upp för sig själv och vågar sätta alla – inklusive sin familj – på plats. Jag blev dessutom berörd vid flera tidpunkter, och tyckte även om boken berättade utifrån lillebrodern Sams perspektiv. Det blev en intressant vändning på berättelsen, att läsa från någon annan än den som egentligen låg i centrum.

 

Men. På grund av att vi läser ur Sams synvinkel blir också fokus något skevt. Det faktum att Sam har svårt att se sin bror som en syster framstår som viktigare och ett mer allvarligt problem än den psykologiska påfrestningen som allt har på Jessica. Ur Sams synvinkel är Jessica problemet, boven i dramat, vilket är förståeligt men blir snedvridet då det är hon som möts av intolerans och avsaknad av respekt. Så när det kommer till kritan skapar MIN BROR HETER JESSICA inte riktigt den förståelse som den ämnar göra.

 

För övrigt är boken väldigt enkelt skriven, och jag hade önskat mer komplexitet. Berättelsen håller sig linjär och överraskar inte direkt med något. Boken är vad man kan vänta sig. Jag störde mig däremot på alla sidparallellerna. Boken är väldigt kort, och därför hade jag uppskattat ett större fokus på huvuddilemmat. Istället får vi ta del av moderns politiska karriär och en romans mellan två 14-åringar, vilket tog onödig plats och kändes överflödigt.

 

Överlag tycker jag att MIN BROR HETER JESSICA är helt okej. Som underhållning fungerar boken definitivt. Om syftet med boken däremot är att skapa förståelse, misslyckas den rejält.

 

BETYG: 5/10

Antal lästa böcker: 14 stycken (5 på engelska, 9 på svenska)

Antal lästa sidor: 3956 stycken (genomsnittlig längd: 283 sidor/bok, genomsnittlig läsmängd: 128 sidor/dag)

Antal nya böcker: 13 stycken (6 recex).

 

1. Thunderhead av Neal Shusterman – 9★

2. Vuxna människor av Marie Aubert – 8★

3. With the fire on high av Elizabeth Acevedo – 7,5★

4. Clockwork prince av Cassandra Clare – 7,5★

5. Jägarna av Robert Kirkman m.fl. – 7,5★

6. Det sextonde året av Kim Liggett – 7★

7. Radhuseffekten av Robert Kirkman m.fl. – 6,5★

8. Louisianas väg hem av Kate DiCamillo – 6★

9. The final six av Alexandra Monir – 6★

10. Ingen återvändo av Robert Kirkman m.fl. – 6★

11. Som stjärnor i natten av Jennifer Niven – 5,5★

12. Mellan oss av Sandra Beijer – 4,5★

13. Anne Franks dagbok av Anne Frank – 4,5★

14. The king of Attolia av Megan Whalen Turner – 4★

 

 

Antal sedda filmer: 5 stycken.

Antal nya filmer: 4 stycken (4 recex)

 

1. Doctor Sleep – 7,5★

2. Terminator: dark fate – 6,5★

3. Abominable – 5★

4. Le mans '66 – 5★

5. Gemini man – 4★

 

 

Antal sedda tv-serier: 9 stycken

Antal nya tv-serier: 1 stycken (1 recex)

 

1. Orange is the new black säsong 6 – 8★

2. Orange is the new black säsong 7 – 8★

3. The good place säsong 2 – 7★

4. Community säsong 1 – 7★

5. Castlevania säsong 2 – 7★

6. Little house on the prairie säsong 7 – 7★

7. The good place säsong 1 – 6,5★

8. Castlevania säsong 1 – 6,5★

9. Liar säsong 1 – 6,5★

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.
Engelsk titel: Too far gone.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafisk våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #13.

Målgrupp: Vuxna.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2015.

Bokförlag: Apart.

 

 

 

Den trettonde volymen av THE WALKING DEAD känns lite som en mellanbok, som utfyllnad. Det händer inte särskilt mycket som har inverkan på berättelsen, utan fokus ligger mest på att karaktärerna ska vänja sig med tryggheten i Alexandria. Tempot är långsammare än i de senare volymerna, och jag som läsare får inte lika ”wow”-effekt.

 

Med det sagt, är INGEN ÅTERVÄNDO ändå bra, och minst sagt väldigt psykologiskt intressant. Att följa Ricks stagnation från rationell till oberäkneligt självcentrerad är både fascinerande och obehagligt. Efter allt som han (eller hela gruppen, egentligen) har gått igenom är en förståelig förändring, men icke desto mindre skrämmande.

 

Överlag är INGEN ÅTERVÄNDO bra. Inget speciellt, men en rimlig brygga mellan seriens händelser.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Längd: 3 tim 28 min.

Antal avsnitt: 8 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Fantasy, skräck.

Skådespelare: Richard Armitage, James Callis, Theo James, Adetokumboh M'Cormack, Graham McTavish, Jaime Murray, Alejandra Reynoso, Matt Frewer, Peter Stormare.

Nyckelord: Vampyrkrig, anime, magi.

Releasedatum: 26 oktober 2018.

Distributör: Netflix.

 

 

 

Tycker du om GAME OF THRONES? Föreställ dig den serien, fast i anime-stil och med vampyrer, så har du CASTLEVANIA i ett nötskal. Gotisk, brutal och fylld med spännande intriger. En serie som inte kuvas av det konventionella, utan som vågar ta för sig och bli riktigt rå. Låter inte det alldeles fantastiskt?

 

Den andra säsongen av CASTLEVANIA är till och med bättre än den första. Karaktärerna och deras relationer utvecklas, röstskådespelarna känns mer bekväma i sina roller och animationen är om möjligt ännu vackrare. Häpnadsväckande vyer avlöser varandra, snygga actionsekvenser tar andan ur mig och den utsökta detaljrikedomen imponerar. Det är en serie med mycket tanke bakom, och det syns.

 

Något som förvånar mig är hur pass berörande den andra säsongen av CASTLEVANIA är. Vid det här laget har jag kommit att verkligen fastna för karaktärerna, och det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta att se dem plågas med frågor gällande sitt värde.

 

Något annat som jag uppskattar är de nya karaktärerna som introduceras. I första säsongen lär vi känna en relativt liten ensemble karaktärerna, men här utökas det exponentiellt vilket bidrar med såväl fler intriger som mer drama. Särskilt mycket tycker jag om Carmilla, som utgör en fantastisk ny skurk.

 

 

Överlag tycker jag mycket om den andra säsongen av CASTLEVANIA. Spännande, blodig och med förvånansvärt stort hjärta. Tycker du om mörk fantasy och anime, ska du absolut se den.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare.

Svensk titel: –

Genre: Urban fantasy, paranormal.

Traumatiskt innehåll: Psykisk ohälsa, ofrivillig ensamhet, dödsfall.

Nyckelord: Demonjägare, kärlekstriangel.

Serie: The Infernal Devices #2.

Längd: 498 sidor.

Publiceringsår: 2011.

Bokförlag: Margaret K. McElderry.

 

 

 

 

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Cassandra Clares verk. Särskilt inte böckerna i SHADOWHUNTERS-franchisen. Jag köpte och läste en hel del av dem förut, mest för att ”alla andra” gjorde det. Men jag kunde inte relatera till hajpen. Och nu har det gått fyra år. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös över att ta mig an serien igen, och jag var redo att få en seg och utdragen läsupplevelse.

 

Men. Hör och häpna: jag tyckte faktiskt om CLOCKWORK PRINCE. Japp, du läste rätt och tro mig, jag är minst lika chockad som du. Jag vet inte om det beror på att boken är bättre än de som jag har läst tidigare, eller om serien helt enkelt passar 24-åriga Melanie mer, men ja, jag tyckte om den förvånansvärt mycket.

 

Den främsta anledningen till att jag uppskattade läsningen av CLOCKWORK PRINCE var karaktärerna och deras relationer till varandra. Visst har boken action, men det just karaktärerna driver den framåt och gör den intressant. Och det förvånar mig, för stort fokus ligger på en kärlekstriangel, något som i vanliga fall brukar ge mig kräkreflex. Men av någon anledning tilltalade dramat mellan Tessa, Jem och Will mig. Jag är också oerhört tacksam över alla välutvecklade sidkaraktärerna. Hela ensemblen är levande, och jag överraskades över hur mycket jag brydde mig om dem allesammans.

 

Med det sagt ser jag fortfarande en hel del brister. CLOCKWORK PRINCE är något för lång, kommer igång väldigt sent och innehåller fler klyschor än jag kan räkna till. Händelserna är förutsägbara och ibland innehöll scenerna så många bekväma sammanträffanden att jag himlade med ögonen. Utöver det tycker jag också att Tessa – som överlag är en karaktär jag tycker om – agerade rätt idiotiskt i en del situationer.

 

Men om man bortser från de petitesserna, är CLOCKWORK PRINCE bra. Riktigt bra. Det är en lättsam och underhållande läsning, kanske inte på wow-nivå men tillräckligt bra för att få mig att vilja återuppta läsningen av Cassandra Clares serie.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Längd: 8 tim 34 min.

Antal avsnitt: 25 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Joel McHale, Gillian Jacobs, Danny Pudi, Alison Brie, Ken Jeong, Yvette Nicole Brown, Jim Rash, Donald Glover, Chevy Chase.

Nyckelord: Parodiskt upplägg, skoldrama.

Releasedatum: 10 november 2010.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

Det här är andra gången som jag tittar på COMMUNITY (första gången var 2016), och jag måste säga att jag uppskattar serien mer den här gången. Den första säsongen har något svårt att etablera sig, men efter en lite skakig början hittar den äntligen sin plats på komedikartan. Det är lättsamt, det är charmigt och det är oerhört minnesvärt.

 

Det finns tre saker som gör att jag tycker om den här serien.

 

1) Humorn. Skämten i COMMUNITY grundar sig på att serien gör narr av klassiska filmer och välkända stereotyper, vilket blir oerhört kul. Det är sällan som jag skrattar rakt ut när jag tittar på tv, men det här är ett sånt fall. Särskilt i avsnittet ”Modern Warfare” (det mest briljanta avsnittet jag sett), där var och varannan scen kastar ett menande öga åt andra verks håll och skickligt tar sig an de bekanta klyschorna. Visst är det löjligt och oerhört överdrivet, men eftersom allt görs medvetet och med ett stort hjärta, stör det inte.

 

2) Karaktärerna. Trots att det finns karaktärer som jag hatar – jag tittar på er, Pierce och Shirley – så finns det också det som värmer mitt hjärta. Abed, Troy, Chang… de bidrar med så mycket charm och humor att det är omöjligt att inte tillbe dem.

 

3) Gästskådespelarna. Jisses så många välbekanta ansikten det är i den här serien! Jack Black, Christian Olsen, Owen Wilson, Lauren Stamile…. Det är bara några av alla. Och jag är den typen av person som tycker att det är jättekul att se kändisar dyka upp i random serier, även om det bara är i korta cameos.

 

Så ja, den första säsongen av COMMUNITY är en hit. Inte perfekt eller en makalös hit, men toppen när du vill ha något lättsmält att slötitta på.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Ari Folman, David Polonsky, Anne Frank.

Originaltitel: אנה פרנק - היומן הגרפי 

Engelsk titel: Anne Frank's Diary: the Graphic Adaption.

Genre: Biografi.

Traumatiskt innehåll: Folkmord, misshandel, svält.

Nyckelord: Andra världskriget, förintelsen, grafisk roman.

Serie: –

Längd: 154 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2017).

Bokförlag: Norstedts.

 

 

 

Den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är baserad på den ursprungliga klassikern med samma namn, fast integrerar bilder i serieformat. Det är en vackert illustrerad och kraftfull läsning: betydligt mer ”quirky” än jag hade förväntat mig. Jag har inte läst originalet, och blev därför förvånad när jag upptäckte hur ”pratig” och gladlynt boken är. Missförstå mig inte: boken är mörk och fruktansvärd, men den har ett ljus som jag inte väntat mig. Anne Frank är intelligent och humoristisk, och oerhört inspirerande som individ.

 

Jag hade emellertid svårt för boken. Jag vet inte om det är formatet eller språket eller något annat, men jag kände inte någon samhörighet med karaktärerna. Och ärligt talat tyckte jag att läsningen var rätt tråkig. Får man säga så? Det känns hemskt att betygsätta och bedöma underhållningsvärdet i en berättelse som inte är fiktiv, men faktum är att jag helt enkelt var uttråkad under läsningen. Det som jag gillade mest var efterordet, där man får läsa om vad som hände efter Annes dagbok tog slut. Jag tror att den grafiska versionen av ANNE FRANKS DAGBOK är som bäst om man redan har läst den riktiga: att den fungerar bättre som kompanjon än en ersättare. Och då jag inte läst originalet, förlorade jag en hel del känsla och förståelse.

 

Överlag… Ja, jag vet inte. Som bok skulle jag sätta stämpeln ”okej”, men det känns som sagt oerhört fel i och med att den grundas på verkliga händelser. Är den viktig? Ja! Alla borde läsa den här eller originalboken någon gång i sitt liv. Kommer jag läsa den igen? Sannolikt inte.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: James Mangold.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 tim 32 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal, Caitriona Balfe, Josh Lucas, Noah Jupe, Tracy Letts, Remo Girone, Ray McKinnon, JJ Feild.

Nyckelord: Racing, biltillverkning, rivalitet.

Releasedatum: 30 mars 2020.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

LE MANS ’66 gör mig väldigt kluven: jag var tveksamt inställd när jag började titta på filmen, och jag är tveksamt inställd nu.

 

Å ena sidan är jag förvånad över hur pass intressant filmen visade sig vara. Trots att jag inte har något som helst intresse för vare sig bilar eller racing, tyckte jag att LE MANS ’66 var spännande. Detta främst tack vare den härliga vänskapen mellan Ken och Carroll, rivaliteten mellan de båda bilmärkena och de duktiga skådespelarnas imponerande insatser.

 

Samtidigt – och det här säger jag i all välmening – finns inget som kan berättiga en speltid på två och en halv timme! Filmens längd förstör verkligen allt. Det är helt omotiverat. Det händer inte i närheten tillräckligt mycket för att fylla ut tiden, och berättelsen blir oerhört utdragen. Tillsammans med det faktum att LE MANS ’66 följer en rätt uttjatad mall, där allt är som förväntat och inget direkt överraskar, blir resultatet – tyvärr – stunder där man sitter uttråkad.

 

Överlag? Ja, LE MANS ’66 är en helt okej film. Förvånansvärt bra för att vara om racing, men det är himla synd att den är så lång. Jag hade sannolikt förälskat mig, om det inte vore så att jag hann somna.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Sandra Beijer.

Engelsk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Mobbning, minderårig alkohol- och cigarettkonsumption, ätstörning.

Nyckelord: Skoldrama, popularitetstävling.

Serie: –

Längd: 182 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Natur&kultur.

 

 

 Jag ville verkligen gilla den här boken. Och till en början trodde jag att jag skulle göra det. För hallå, finns någon som kan skriva lika vackert som Sandra Beijer? Hennes sätt att uttrycka sig är ofattbart vackert: så okonstlat men ändå komplext, så enkelt men ändå ärligt och rått. Men det räckte inte hela vägen.

 

För det första hade jag väldigt svårt för karaktärerna, och då MELLAN OSS är en karaktärsdriven bok ställde det till med problem. Jag kunde inte alls relatera till dem och deras besatthet av att bli populära. Istället störde jag mig på deras ytlighet och deras omogna sätt att behandla varandra. Hallå, de är i sin unga tonår och tänker bara på killar och smink, och kastar bort sina vänner likt gårdagens sopor om det säkrar deras plats i hierarkin. Jag har inget minne av att jag eller mina klasskamrater var så, och jag kände absolut ingenting för karaktärerna på grund av det.

 

Något annat som är värt att nämna är att hur mycket jag än älskar Beijers språk, så blir det ibland påfrestande att ta del av. Det är så pass symboliskt och abstrakt och fragmentariskt att viss förvirring uppstår, och ibland blir det irriterande att behöva avläsa vad det är som faktiskt står bakom alla metaforer.

 

Överlag är jag… måttligt imponerad. MELLAN OSS är en vacker bok, men utan en engagerande handling eller sympatiska karaktärer. Helt okej att läsa en gång, men något som jag kommer att glömma väldigt snart.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Regissör: Jill Culton, Todd Wilderman.

Genre: Äventyr, familjefilm.

Längd: 1 tim 37 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Chloe Bennet, Albert Tsai, Tenzing Norgay Trainor, Joseph Izzo, Eddie Izzard, Sarah Paulson, Tsai Chin, Michelle Wong, James Hong.

Nyckelord: Snömonster, Kina, vinterland.

Releasedatum: 9 mars 2020.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

ABOMINABLE är inte en dålig film. Den är söt, lättsam, färgglad och helt enkelt en skön avkoppling efter en stressig vecka. Med det sagt, är filmen emellertid inte särskilt anmärkningsvärd. Den hade ingenting som jag inte har sett förut, och resultatet blev en tittarupplevelse utan hjärta.

 

Det här är en dussinfilm. Sammanträffanden, klyschor och ett förutsägbart händelseförlopp präglar den. Karaktärerna är bleka, handlingen trivial och något barnslig, och jag började aldrig känna något. Animeringen är fin men inget märkvärdigt, och överlag känner jag att ABOMINABLE saknar det där lilla extra som gör den till en egen film. 

 

ABOMINABLE är en okej engångsföreteelse men inget man sen pratar om eller vill se igen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Elizabeth Acevedo.

Svensk titel: –

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Tonårsgraviditet, mobbning, fattigdom, minderårigt sex, frånvarande föräldrar, dödsfall.

Nyckelord: Matlagning, skoldrama, ungt föräldraskap.

Serie: –

Längd: 388 sidor.

Publiceringsår: 2019.

Bokförlag: Hot Key Books.

 

 

 

Åh, vad jag tycker om WITH THE FIRE ON HIGH! Så himla mysig! Den varma atmosfären och de härliga karaktärerna gör det svårt att inte känna sig alldeles gosig inombords.

 

Det finns så mycket som jag uppskattade med WITH THE FIRE ON HIGH. En av dem är sättet som den är skriven på. Boken är välskriven, med okonstlat språk och lättsam stämning. Kapitlen är korta, och det kändes helt enkelt bekymmerslöst att ta till mig innehållet. Acevedo har dessutom konstruerat en fantastisk ensemble karaktärer, som jag verkligen kände samhörighet med. Deras konflikter och imperfekten gör att de känns levande. Särskilt mycket tycker jag om protagonisten Emori. Hon är initiativtagande, mogen och väldigt inspirerande. Hon kämpar hårt för att nå dit hon vill, och att läsa om hur hon både går sista året på gymnasiet, arbetar helgar/kvällar, tar hand om ett tvåårigt barn och en massa annat på samma gång tänder till en glöd inom mig som jag inte trodde fanns. För om hon klarar att ha tio bollar i luften, då gör ju jag också det. Eller hur?  

 

Jag uppskattar dessutom all representation i boken. Emori blir gravid vid 14 års ålder och vi får en realistisk skildring av hur det är att vara ung tonårsförälder. Därtill inkluderas även kvinna-kvinna-romanser, olika etniciteter, funktionsnedsättningar och socioekonomiska skillnader, vilket såväl ökar romanens realism som komplexitet.

 

Jag gillar också att matlagning tar så stor plats i boken, för av någon anledning gillar jag all form av media som fokuserar på mat. Något som jag däremot suckade lite åt är det faktum att en romans inkluderas. Visserligen är den rätt gullig, men kom igen – alla ungdomsböcker behöver inte ha romantik, och i detta fall var det faktiskt rätt överflödigt. Sen slutar alltsammans lite väl förutsägbart och perfekt, men överlag är jag väldigt nöjd.

 

Allt som allt är jag glatt överraskad över hur mycket jag tyckte om WITH THE FIRE ON HIGH. Det är en inspirerande och hoppfylld bok, som jag tror skulle bli en supermysig film. Det här var precis vad jag behövde, och om du är ute efter en gosig roman med mycket representation rekommenderar jag den varmt.

 

BETYG: 7,5/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: Life among them.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Grafiskt våld.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #12.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

 

När jag började läsa THE WALKING DEAD-serien hade jag väldigt svårt för formatet. Jag kände ingen samhörighet med karaktärerna. Tyckte att det svartvita upplägget var otydligt. Och jag tyckte att det som hände var allmänt… tråkigt. Nu har jag en helt annan åsikt.

 

Det här är minst sagt en beroendeframkallande serie. Och trots att tempot är långsammare i RADHUSEFFEKTEN än tidigare volymer, hade jag svårt att släppa taget om den. Vid det här laget har vi kommit karaktärerna så nära, att vi förstår dem utan och innan, och genuint bryr oss. Allt som de har gått igenom – både fysisk terror så väl som psykologisk – har utvecklat dem, och gett dem djup och komplexitet. Det är oerhört fascinerande att läsa om hur de – även när saker och ting är som bäst – fortfarande behöver minnas det som de har gjort och uthärda plågsamma minnen. De är så pass ”förstörda” vid det här laget, att helvetet aldrig tar slut – även om dem såväl befinner sig i himmeln. Och det är sjukt intressant att ta del av.

 

I den här volymen tar actionen ett steg tillbaka, och vi introduceras för samhället Alexandria. Och det är riktigt kul (ja, bokstavligen ha ha-roligt) att se hur kulturerna kolliderar: hur våra överlevare behöver anpassa sina förhållningssätt och sitt agerande till ett samhälle som inte upplevt skräck och smärta. Jag gillar dessutom att jag som läsare får onda aningar. Trots att inget direkt dåligt händer i volymen, finns en tryckande stämning som ger föraningar om att shit will go down.

 

Överlag är det här en bra volym, och jag ser med spänning fram emot fortsättningen. Plocka upp serien om du gillar tv-serien och är nyfiken på hur allt ”egentligen” skulle gå till.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 4 tim 45 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Kristen Bell, William Jackson Harper, Jameela Jamil, D'Arcy Carden, Manny Jacinto, Ted Danson.

Nyckelord: Livet efter döden, etik, minnesförlust.

Releasedatum: 20 september 2017.

Distributör: Netflix/NBC.

 

 

 

 

 

 

THE GOOD PLACE är en väldigt behaglig serie att följa. Enkel och lättsam, men tillräckligt annorlunda för att sticka ut och göra sig ihågkommen. Konceptet är annorlunda från alla andra serier som jag sett och det är en fröjd att hela tiden lära sig mer om hur livet efter döden ”fungerar”. Tillsammans med den bekymmerslösa stämningen, de starka färgerna och den gladlynta tonen, är resultatet en mysig må bra-serie som snabbt nästlar sig in i tittarens hjärta.

 

Jag gillar att serien inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Logiska luckor, klyschor och sammanträffanden är vanligt förekommande, men THE GOOD PLACE gör tydligt att det är medvetna val och gör nästan narr av sig själv. Det är fånigt och dumt, men på ett bra sätt. Oavsett om vi skrattar med eller åt det som händer, skrattar vi icke desto mindre. Bäst av allt är karaktärerna, som kort och kort är knäppa. Mina favoriter är Jason, som är så dum att han blir bedårande, och den artificiella intelligensen Janet. De bidrar båda med så mycket charm och värme att jag knappt vet var jag ska ta vägen.

 

Överlag är jag väldigt nöjd med den andra säsongen av THE GOOD PLACE. Den överträffar sin föregångare och blir såväl dummare, roligare som mer spännande. Kristen Bell är fantastisk i huvudrollen, och jag smälter av den öppenhjärtiga atmosfären. Det finns inga tvivel om att jag kommer fortsätta att titta.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Neal Shusterman.

Svensk titel: –

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Mord, grafiskt våld, tortyr, översvämning.

Nyckelord: Odödlighet, utopi, liemän, lönnmördare, korruption, articifiell intelligens.

Serie: Arc of a Scythe #2.

Längd: 504 sidor.

Publiceringsår: 2018.

Bokförlag: Simon & Schuster Books for Young Readers.

 

 

Alltså. Ursäkta mitt språk, men herrejävlar! THUNDERHEAD är inte bara en av årets favoriter. Det är också en av de mest tillfredsställande efterföljarna som jag någonsin har läst.

 

Jag läste SCYTHE förra året. Jag gillade den men tyckte samtidigt att den inte var något särskilt, och fast jag uppskattade grundidén tyckte jag att boken var väldigt överskattad. Men den här. DEN HÄR. Den är fenomenal!

 

Intrigerna tätnar. Insatserna är högre än någonsin. Och det finns så mycket action att mitt hjärta aldrig saktar ner. Konceptet är spännande och jag avgudar sättet som världen har byggts upp på. Det är genomtänkt, välutvecklat, tankeväckande, ruggigt och unikt. Det är oerhört fascinerande att läsa om den ”perfekta” samhällsuppbyggnaden, och jag gillar att den allvetande artificiella intelligensen Thunderhead får ta mer plats. Stämningen som skapas när man läser ur dess synvinkel påminner lite om Aidans perspektiv i THE ILLUMINAE FILES-trilogin, vilket jag skräms av men älskar.

 

Det fanns inte något med THUNDERHEAD som jag ogillade: boken är spännande från början till slut. Men jag vill lyfta särskilt uppskattning för slutet, för herrejisses vilket slut! ”Oförutsägbart” och ”explosivt”, räcker knappt till för att beskriva det. Jag var bokstavligen i chock efter att ha läst ut boken, och väntar än idag på att återhämta mig.

 

Sammanfattningsvis är THUNDERHEAD fantastisk. Boken vann över mig, kropp som själv. Det är den typen av bok som jag ville läsa så snabbt jag kunde för att det händer så mycket, samtidigt som jag var rädd för att den skulle ta slut. Om du gillar originella och blodiga romaner med högt tempo, rekommenderar jag varmt att du plockar upp den!

 

BETYG: 9/10

FAKTA

Regissör: Mike Flanagan.

Genre: Rysare.

Längd: 2 tim 31 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran, Cliff Curtis, Zahn McClarnon, Emily Alyn Lind, Selena Anduze, Robert Longstreet, Catherine Parker.

Nyckelord: Mord, odödlighet, demoner.

Releasedatum: 16 mars 2020.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

Jag har dålig erfarenhet av filmer och tv-serier som är baserade på Stephen Kings böcker. THE DARK TOWER. IT. UNDER THE DOME. PET SEMATARY. Visst finns några guldkorn också, men oftast när jag hör Kings namn i samband med en filmatisering, tänker jag ”något långt och utdraget”. På grund av det – och det faktum att jag inte har sett THE SHINING, som är den här filmens föregångare – började jag titta på DOCTOR SLEEP med viss skepticism.

 

Det är därför med stor förvåning som jag tillkännager att jag älskade DOCTOR SLEEP. Älskade!

 

 

Alltså. Vilket häftigt koncept! Vilka läckra effekter! Och vilka fantastiska skådespelare! Särskilt barnen, vilket jag väldigt sällan skriver. Det här är en riktigt spännande och atmosfärisk rysare, som grep tag i mig redan vid första scenen och höll mig fast ända till eftertexterna började rulla. Inte en enda gång kollade jag på klockan. Inte en enda gång kände jag mig uttråkad. Istället växte ett okontrollerat begär att omedelbart klicka hem boken och läsa den (jag lyckades dock hålla mig). För om filmen är så här bra, hur bra måste då inte boken vara?

 

Filmen är övernaturlig, vilket jag brukar ha svårt för. Men det hela görs på ett lågmält och smakfullt sätt. Visst finns jumpscares, demoner och fula monster, men det blir aldrig för mycket. Det kombineras dessutom med psykologiskt drama, mycket action och en del härligt äckelpäckel, vilket gör att spänningen aldrig lägger sig.

 

Filmen är förstås inte helt perfekt. Stundtals förvirrande och något för lång: jag har svårt att berättiga en speltid på två och en halv timme, oavsett hur bra filmen är. Men det är petitesser. DOCTOR SLEEP är riktigt spännande, och väl värd att se.

 

FAKTA

Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: Fear the hunters.

Genre: Dystopi.

Traumatiskt innehåll: Mord, kannibalism, våld mot barn.

Nyckelord: Postapokalyps, zombier, serietidning, grafisk roman.

Serie: The walking dead #11.

Längd: 144 sidor.

Publiceringsår: 2014 (org. 2010).

Bokförlag: Apart.

 

 

 

 

 

 

THE WALKING DEAD-serien har varit väldigt ojämn, och därför är jag alltid något skeptisk när jag plockar upp en ny volym. Men den elfte volymen är ärligt talat riktigt, riktigt bra. Min personliga favorit hittills. Det händer saker hela tiden, och sidorna fylls upp med sånt som faktiskt betyder något och gör skillnad för berättelsen; inte bara hjärndött våld. På bara 144 sidor utvecklas såväl handling som karaktärer, och tro mig – det är väldigt spännande att ta del utav.

 

Förutom att själva berättelsen är grymt spännande, uppskattar jag även karaktärerna väldigt mycket i den här volymen. Abraham har blivit min nya favorit, och jag diggar verkligen hans realistiska tänkande och kyliga nolltolerans mot idioti. Därtill introduceras prästen Gabriel, och hans uppdykande bidrar med en väldigt tankeväckande handlingsparallell.

 

Något annat som jag uppskattar med volymen, är hur den betonar att THE WALKING DEAD faktiskt inte handlar om zombier, utan om överlevnad och den psykologiska påfrestningen som ständiga risker medför. Överlag är den elfte säsongen ruggig och förvånansvärt bra, och jag längtar efter att läsa vidare.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Längd: 17 tim 3 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns:  7 år.

Genre: Drama.

Skådespelare:  Michael Landon, Karen Grassle, Melissa Gilbert, Melissa Sue Anderson, Rachel Lindsay Greenbush, Sidney Greenbush, Jonathan Gilbert, Kevin Hagen, Katherine MacGregor, Richard Bull, Alison Arngrim.

Nyckelord: Självförsörjande liv, bönder, skoldrama, romantiskt drama, historisk fiktion.

Inspelningsår: 1981.

Distributör: Universal.

 

 

 

 

LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Serien är så mysig, med rogivande stämning, duktiga skådespelare och charmiga karaktärer. Varje gång jag ser ett avsnitt känns det som att mitt eget liv plötsligt blev lite, lite bättre. Serien får mig helt enkelt att må bra, och trots att säsongerna är långa tröttnar jag aldrig.

 

Med det sagt, är den sjunde säsongen en av de sämsta. Serien har alltid haft logiska luckor och varit förutsägbar: man vet att vad karaktärerna än genomgår slutar det på ett eller annat sätt lyckligt. Men jag känner att det börjar bli något för överdramatiskt. Den ena tragedin ersätter den andra, och ibland undrade jag hur mycket skit som egentligen kan hända samma familj. Visst att livet var svårare förr, men efter att ha överlevt kidnappningar, bränder, fattigdom, missfall och olyckor i alla dess former kan man tycka att de borde få andas ut lite. Men inte då. Föräldralösa barn, våldtäkter och misshandel är bara några av de saker som vi får se. Och visst är det spännande. Men trovärdigt? Nej. Personligen föredrar jag de lugnare avsnitten som präglas av humor snarare än drama.

 

Överlag är den sjunde säsongen av LITTLE HOUSE ON THE PRAIRIE bra. Såklart den är. Men jag föredrar de tidigare säsongerna, som inte innehöll lika mycket dramaaa.

 

FAKTA

Längd: 1 tim 35 min.

Antal avsnitt: 4 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, fantasy.

Skådespelare: Richard Armitage, Alejandra Raynoso, Rila Fukushima, Theo James, Adetokumboh M'Cormack, Jaime Murray, Bill Nighy, Gildart Jackson, Barbara Steele.

Nyckelord: Vampyrer, demoner, krig, anime.

Releasedatum: 7 juli 2017.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Tv-serien CASTLEVANIA är inspirerad av tv spels-franchisen med samma namn, och följer Dracula på hans hämndresa efter att hans fru har blivit levande bränd på bål. Det var en serie som jag gav mig in i utan någon form av förkunskap, och som jag inte förväntade mig mycket utav. Men jag är glatt överraskad.

 

 

Den första säsongen av CASTLEVANIA fångade verkligen mitt intresse. Den är visserligen kort och har som främsta syfte att ställa upp spelpjäserna, så att säga. Men den gjorde verkligen intryck, och lämnar efter sig ett löfte om en ännu bättre fortsättning. Vackert animerad, med intressant handling och förvånansvärt mycket spänning, höll den mitt engagemang från början till slut. Jag blev dessutom riktigt häpen över graden av brutalitet. Det är en rå produktion, med många blodiga strider innehållande såväl tortyr som lemlästning. Och personligen gillar jag det, men jag förstår att det inte är en serie för alla.

 

Överlag tycker jag om den första säsongen av CASTLEVANIA. Något rörig, men med ett överraskande emotionellt djup som jag förutspår vidareutvecklas i nästkommande säsong. Jag är mycket nyfiken över att se vart alltsammans leder, och kommer absolut titta vidare.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Marie Aubert.

Originaltitel: Voksne mennesker.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Ofrivillig ensamhet, barnlöshet, missfall, otrohet.

Nyckelord: Familjekonflikter, ensamhet, singelliv.

Serie: –

Längd: 111 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2019).

Bokförlag: Wahlstrlm & Widstrand.

 

 

 

 

Jag hade inte några förväntningar när jag började läsa VUXNA MÄNNISKOR. Jag hade inte hört talas om författaren. Jag visste inte vad boken handlade om. Och utifrån omslaget kändes den inte som en bok i min smak. Men herregud vad jag hade fel! VUXNA MÄNNISKOR överraskade mig rejält, och är en av årets hittills största favoriter.

 

VUXNA MÄNNISKOR är bara lite mer än hundra sidor lång, men får under de sidorna till ett större djup än i många långromaner. Det är en hårt träffande och komplex berättelse; en rå och ärlig historia om ofrivillig barnlöshet och destruktiva familjeförhållanden. Det är en mörk och smärtfylld läsning som utforskar varje individs värde och påfrestningen av att alltid befinna sig i en annan persons skugga. Boken är vackert skriven, tankeväckande och skrämmande lätt att relatera till.

 

Det här är en bok vars sidor flyger förbi, samtidigt som man vill stanna upp och ta till vara på varje ord. Det är en imponerande och kraftfull läsning, som verkligen lämnar intryck. Den fick mig att känna. Och jag ser mycket fram emot att läsa mer av den här strålande författaren.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Längd: 13 tim 45 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Taylor Schilling, Natasha Lyonne, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Jackie Cruz, Laura Gómez, Selenis Leyva, Taryn Manning, Adrienne C. Moore, Matt Peters, Jessica Pimentel, Diane Guerrero.

Nyckelord: Frihetsberövande, fängelseliv, gängkrig, isolering.

Releasedatum: 26 juli 2019.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

Den sjunde säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK är också den sista. Vilket känns som ett knytnäveslag i magen. ORANGE IS THE NEW BLACK är serien som satte Netflix på kartan, och det med all rätt. Det är en fantastisk serie, en serie som vågar träda in på okänt territorium och som vågar hötta med pekfingret åt dagens alla samhällsproblem. Det är en serie som berör, som fått mig att gråta, skratta och sitta som på nålar. Och efter att sista avsnittet var sett, lämnades jag med ett otvivelaktigt tomrum inom mig.

 

 

Den sjunde säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK är inte seriens bästa. Icke desto mindre är jag sjukt imponerad över den höga kvalitén som serien har hållit rakt igenom. Varje säsong har bjudit på något nytt och fräscht, och intresse har bibehållits genom att såväl handling som karaktärer har utvecklats. I den sjunde säsongen är ”det nya elementet” integrationen av ämnen som utvisning och asylrätt, vilket både var lärorikt och gripande att följa.

 

Kvar finns förstås de härliga karaktärerna: en fantastisk ensemble med varierad etnicitet, kön, ålder och personlighet. En ensemble, som vi vid det här laget har så mycket känslor för att de nästan känns som familj. Och jag kommer att sakna dem obegripligt mycket.

 

 

Överlag är den sjunde säsongen av ORANGE IS THE NEW BLACK tillfredsställande. Något påskyndad, ja, men tillfredsställande. Det är en emotionell och effektfull avslutning som gör serien rättvisa.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Jennifer Niven.

Originaltitel: All the bright places.

Genre: Contemporary.

Traumatiskt innehåll: Bilolycka, självmordstankar, mobbning.

Nyckelord: Psykisk ohälsa.

Serie: –

Längd: 385 sidor.

Publiceringsår: 2020 (org. 2015).

Bokförlag: Gilla böcker.

 

 

 

Jag är väldigt kluven. SOM STJÄRNOR I NATTEN är i grunden en bra bok, men den hade potential till att bli så mycket mer.

 

Jag gillar att läsa romaner som kretsar kring psykisk ohälsa. Det griper ofta tag i mig, och blir väldigt lätt att relatera till då jag själv har brottats med det länge. Men fast jag kunde relatera och fast jag blev berörd av Finchs och Violets berättelser i den här boken, hade jag väldigt svårt att känna samhörighet med dem. De är inget mer än vandrande depressioner: det finns inget med dem – inga personligheter, intressen, egenskaper – bortom deras psykiska välmående. De är tomma skal, en personifiering av ohälsa fast utan någon form av mänsklig aspekt. Det känns knappt som att boken har någon handling. Allt handlar om att karaktärerna mår dåligt, vilket i längden faller platt och inte alls känns trovärdigt.

 

Med det sagt tyckte jag ändå att SOM STJÄRNOR I NATTEN är okej. Jag ville hela tiden läsa vidare och var nyfiken (och rädd) över hur alltsammans skulle sluta. Jag kände bara inte något för karaktärerna, ingen solidaritet eller sympati. De blev för… omänskliga i mina ögon. 

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Regissör: Tim Miller.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 2 tim 8 min.
Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Linda Hamilton, Arnold Schwarzenegger, Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna, Diego Boneta, Ferran Fernández, Tristán Ulloa, Tomás Álvarez.

Nyckelord: Robotar, apokalyps.

Releasedatum: 16 mars 2020.
Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

TERMINATOR: DARK FATE utspelar sig efter TERMINATOR 2: JUDGEMENT DAY, och suddar således ut händelserna från efterföljande filmer. Det är inte en särskilt komplex eller nytänkande film, men helt klart en underhållande actionrulle, perfekt till popcornmyset.

 

TERMINATOR: DARK FATE håller sig till den klassiska TERMINATOR-mallen, på gott och ont. Å ena sidan fungerar det välkända konceptet med ett överhängande hot om en cyborgapokalyps och en person som är utvald att rädda dagen. Actionsekvenserna är välkoreograferade, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Visst blir filmen aldrig riktigt nagelbitande spännande, men inte heller tråkig. Man vill hela tiden veta hur det kommer att gå, och inte minst upptäcka de nya funktionerna som den här omgångens Terminator har fått inbyggd. Samtidigt finns en avsaknad på något nytt, något fräscht.

 

Överlag är TERMINATOR: DARK FATE bra. Inte den bästa TERMINATOR-filmen, men inte heller den sämsta. Om du har trånat efter en explosiv återförening mellan Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger, är den definitivt värd att se.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Megan Whalen Turner.

Svensk titel: –

Genre: Fantasy.

Traumatiskt innehåll: Mordförsök, våld.
Nyckelord: Hovintriger.

Serie: The queen's thief #3.

Längd: 375 sidor.

Publiceringsår: 2017 (org. 2006).

Bokförlag: Greenwillow books.

 

 

I syfte att ta tag i alla oavslutade bokserier som jag har här hemma, har jag börjat lotta vilken oläst fortsättning som jag ska läsa härnäst. Först ut i detta lilla experiment var THE KING OF ATTOLIA, och oh boy var det en dålig start.

 

THE KING OF ATTOLIA är extremt tråkig. Inte nog med att jag har svårt för hur boken är skriven. Det händer dessutom i princip ingenting under hela bokens gång. Det är den längsta boken hittills i serien, men den har knappt en tiondel av handlingen. Allt rör sig framåt i snigelfart, och jämför man karaktärernas läge i början och slutet av boken finns ingen direkt skillnad. Boken innehåller inte heller action, magi, krigsföring, mytiska djur eller något annat som man ofta förknippar med fantasygenren. Istället ligger fokus på långa konversationer och vardagliga företeelser. Och ärligt talat fick jag inte ut något av att läsa det.

 

Överlag är jag väldigt besviken. Jag hade höga förhoppningar på THE QUEEN’S THIEF-serien men vid det här laget kan jag inte kalla den annat än överskattad. Jag saknar personlighet och spänning, och känner hur jag dör lite på insidan när jag kommer på att jag fortfarande har tre böcker kvar innan jag är klar med serien.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 4 tim 48 min.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Komedi.

Skådespelare: Kristen Bell, William Jackson Harper, Jameela Jamil, D'Arcy Carden, Manny Jacinto, Ted Danson.

Nyckelord: Livet efter döden, himmelriket.

Releasedatum: 19 september 2016.

Distributör: Netflix.

 

 

 

 

 

Jag är glatt överraskad av den första säsongen av THE GOOD PLACE. Den annorlunda stilen och öppenhjärtiga atmosfären visade sig vara precis det jag behövde efter några tuffa jobbveckor. Visst är det som sker fånigt och dumt, men det görs medvetet och är en del av seriens charm.

 

 

THE GOOD PLACE är en serie som utstrålar må bra-känslor. Färgglada miljöer, överdrivet glättiga skådespelare, knäppa karaktärer, torra skämt och mängder med bisarra händelser resulterar i såväl glädje som skratt. Skådespelarna gör bra ifrån sig, och premissen känns ny och fräsch. Jag gillar dessutom hur serien gör narr av klyschor och förmedlar goda moraliska budskap på ett härligt satiriskt sätt. Det är kul, tankeväckande och lättsamt.

 

Den första säsongen av THE GOOD PLACE är långt ifrån det bästa som jag sett, men icke desto mindre njöt jag av upplevelsen. Det blev några fniss här och där, och jag är absolut nyfiken på att se vidare.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Kate DiCamillo.

Originaltitel: Louisiana's way home.

Genre: Realistisk fiktion.

Traumatiskt innehåll: Fattigdom, psykisk ohälsa, föräldralöshet.

Nyckelord: Roadtrip, försoning.

Serie: Three Rancheros #2.

Längd: 196 sidor.

Publiceringsår: 2018 (org. 2018).

Bokförlag: Lilla Piratförlaget.

 

 

Jag introducerades för DiCamillos romaner förra året, då jag läste SAGAN OM DESPERAUX, och jag måste medge att jag var relativt kritiskt inställd. Jag brukar trots allt inte underhållas av ”barnböcker”, och förväntade mig en enkel och relativt tråkig läsning som inte skulle ge mig något av värde. För att göra en lång historia kort, blev SAGAN OM DESPERAUX en av årets bästa böcker, och det var med nyfunnen entusiasm som jag plockade upp ännu en bok av DiCamillo: LOUISIANAS VÄG HEM.

 

LOUISIANAS VÄG HEM är en fristående del i serien THREE RANCHEROS, och är en minst sagt speciell läsning. Tankeväckande och gripande, även för vuxna läsare. Det är något visst med DiCamillos sätt att skriva: så lätt men ändå tillräckligt komplext för att tilltala en bred målgrupp. Jag älskar karaktärerna, deras syn på världen och den varma tonen. Stämningen och stilen påminner lite om EN Ö I HAVET-serien av Annika Thor, och känns så där härligt gosig samtidigt som boken inte drar sig för att reflektera över tuffa teman. Och det finns något nostalgiskt över den, trots att jag inte läst LOUISIANAS VÄG HEM tidigare.

 

Det enda som jag har att kritisera är att LOUISIANAS VÄG HEM är något innehållslös. När sista sidan var läst kunde jag inte undgå att tänka: ”var det allt?”. Men bortsett från det är det en himla fin berättelse. Perfekt att läsa tillsammans med familjens alla medlemmar.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Regissör: Ang Lee.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 tim 57 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Will Smith, Mary Elizabeth Winstead, Clive Owen,, Benedict Wong, Douglas Hodge, Ralph Brown, Linda Emond, Ilia Volok, Victor Hugo.

Nyckelord: Kloner, lönnmördare.

Releasedatum: 24 februari 2020.

Distributör: Paramount.

 

 

 

GEMINI MAN är vad jag skulle definiera som en väldigt medioker actionfilm. Det är den typen av film som duger som popcornrulle, men som man ogärna ser flera gånger. Inte dålig, men inte heller bra.

 

Det har gått fyra dagar sedan jag såg filmen, och ärligt talat har jag glömt bort det mesta. Så pass minnesvärd är den. Det jag minns är en trivial handling som vi sett dussintals gånger tidigare. Ingenting känns särskilt nytänkande och det finns inte direkt något som tillförs genren. Därtill är karaktärerna endimensionella och manuset blekt. Resultatet? En hjärndöd dussinfilm.

 

Överlag är GEMINI MAN... ”meh”. Snygg, absolut. Smått underhållande att ha på i bakgrunden när man träffar gänget och trycker i sig popcorn, sure. Men inte mer än så.

 

BETYG: 4/10