Idag kom paket från Cdon till mig. Jag behövde ytterligare en HDMI-kabel (till mitt Xbox 360) och då passade jag på att köpa den andra säsongen av House M. D. 

 

Säsongen kostade mig 99: -. Just nu håller jag på att titta på den första säsongen och trots att jag tycker att den har en hel del charm så blir jag lätt uttråkad av den. Jag håller tummarna för att serien blir bättre.

Nebraska är en film regisserad av Alexander Payne med Bruce Dern, Bob Odenkirk, Will Forte och June Squibb i huvudrollerna. Filmen är 110 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den släpptes 16 juli 2014 av Sony Pictures. Den har 105 prisnomineringar varav den vunnit 32.

 

Recension:
Nebraska är  en film som jag känner mig väldigt kluven gentemot. Å ena sidan tycker jag att den var mysig, realistisk och smårolig, men å andra sidan var den alldeles för långsam. Det är inte särskilt mycket som händer och det kunde gå långa tidsperioder som jag var uttråkad. Men då och då kunde en underhållande scen dyka upp, och det förgyllde filmen. Både jag och den jag titta på filmen med skrattade flera gånger.

 

Huvudkaraktären Woody är lätt att tycka om och Bruce Dern som spelar honom gör ett fantastiskt arbete med att porträttera honom. Jag älskar att karaktären är så pass ärlig, envis och humoristisk. Dern gör verkligen Woody levande med sitt kroppsspråk, sina miner och sättet han framför sina kommentarer på. Han lyckas bygga upp stor empati för sin karaktär och jag kände verkligen medlidande för Woody.

 

Men tyvärr är tempot väldigt lågt och filmen är rätt händelselös. Dessutom känns filmen lite monoton eftersom den är svartvit. Jag föredrar att se filmer med färg eftersom filmen både blir vackrare och får mer liv. Jag tror att filmens känslor hade förmedlats bättre om den varit i färg.

 

Allt som allt tyckte jag filmen var okej. Den fick mig att skratta och jag tycker att huvudkaraktären var underbar. Dock var den för långsam och händelselös för att få ett högre betyg.

Boktjuven är en film regisserad av Brian Percival med Sophie Nélisse, Geoffrey Rush, Emily Watson och Nico Liersch i huvudrollerna. Berättarrösten görs av Roger Allam. Filmen släpptes 30 juli 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 11 år. Den är 125 minuter lång och baseras på boken med samma namn, skriven av Markus Zusak.

 

Jag gillar verkligen Boktjuven. Den är välgjord, vacker och fräsch. Det finns väldigt många filmer som äger rum under andra världskriget, men Boktjuven lyckas sticka ut. Självklart är filmen hemsk eftersom den utspelar sig i en tid med förföljelser och död, men trots det så blir man inte nedstämd av att titta på filmen. De flesta filmer om andra världskriget är rätt gråa och dystra men i Boktjuven har de använt sig av vackra miljöer och starka färger. Visst får vi uppleva lite mörkare scener, men filmen visar för ovanlighetens skull även glädje och gemenskap. Det är rent av en fröjd att få följa Liesel och hennes familj eftersom vänskapen mellan dem är så stark och glädjande. Boktjuven är en film som trots den fasansfulla handlingen även är värmande.


För er som undrar, så lyckas Boktjuven följa boken rätt bra. Den är trogen Zusaks berättelse och skådespelarna ger liv till hans karaktärer. Rush (Pirates of the Caribbean) och Nélisse (Les Parent) är enastående, och deras samverkan är lysande.

Jag älskar berättarrösten i filmen och tycker att den ger filmen liv och en unik touch. Filmen berättas ur Dödens synvinkel och det är fascinerande att höra vad han har att säga. Jag tycker att filmen som helhet är mysig och genomtänkt, och den lyckades beröra mig. Jag blev till och med tårögd framåt slutet, trots att jag läst boken och visste vad som skulle komma.


Jag rekommenderar verkligen att du ser Boktjuven. Det är en rätt lugn film som lyckas skildra andra världskriget på ett säreget sätt. Filmen fokuserar mycket på vänskap och gemenskap och trots att den utspelas i en hemsk tid så är filmen otroligt vacker och glädjande.

Idag låg två paket i brevlådan. Jag beställde dem från Cdon i förrgår och blev väldigt glad över att de anlände så snabbt! 

 

 

Den sjunge säsongen av Dexter har bland annat Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, och Lauren Lélez i huvudrollerna och rekommenderas från 15 år. Den är 626 minuter lång och består av 12 avsnitt. Säsongen spelades in 2012 och är den näst sista i serien.

 

"Kriminalteknikern Dexter återvänder med blod på sina händer - men den här gången är han tvingad att bekänna sina brott för systern Deb. Under tiden har Dexter en chans för en romans med en vacker mördare, Deb lär sig hur svårt det kan vara att hålla sin brors hemligheter, Batista följer en dröm bort från poliskåren, Quinn förlorar hans hjärta och LaGuerta kommer allt närmare att nåla fast Bay Harbor Butcher morden på Dexter. Någon kommer att få det den förtjänar..."

Recension:

Jag börjar definitivt klassificera Dexter som en av mina favoritserier efter den här säsongen. Trots att vissa avsnitt är lite långsamma och händelselösa ibland så är säsongen stark rakt igenom och det finns alltid någonting som skapar ett nytt intresse. Säsong 7 är kanske inte den mest intensiva eller brutala av säsongerna; men här tar serien en helt ny riktning vilket jag som tittare verkligen uppskattade. Efter förra säsongens avslut förstod jag att serien skulle vända och påbörja ett nytt koncept - och jag gillar verkligen vägen som serien tog. Dessutom älskar jag hur den relaterar tillbaka till tidigare säsonger.

 

Karaktärsutvecklingen i säsongen är enorm - speciellt när det kommer till Debra som har växt otroligt mycket från första säsongen. Jag älskar också relationen Deb har till Dexter och hur den har utvecklats. I sjunde säsongen får skådespelarna även en hel del nya utmaningar som de klarar av galant. Jag tycker att Carpenters och Lélezs prestationer är otroligt utmärkande och minnesvärda, och det ska de ha eloge för.

 

Själva morden i säsongen är inte lika fascinerande som i förra, men eftersom serien tagit upp ett nytt spår tycker jag ändå det är bra att man som tittare inte distraheras bort från huvudhandlingen. Säsong 7 av Dexter har en hel del spänning ändå, och speciellt framåt slutet kunde vissa scener få mig att hoppa upp och ner av iver. Genom hela säsongen finns en konstant känsla över att serien snart är slut och att vad som helst kan hända - och jag kan minst sagt säga att jag var helt oförberedd på säsongsavslutningen. Det sista avsnittet är otroligt spännande och berörande och säsongen slutar i en stor cliffhanger. Säsongens enda negativa ingrediens är att det känns onödigt att få in Dexter i en ny romans.

 

 

Allt som allt var säsongen riktigt, riktigt bra och jag ser väldigt mycket fram emot den avslutande delen. Det känns väldigt sorgligt att serien snart är över - speciellt nu när jag börjat älska serien så mycket som jag gör. Den sjunde säsongen är lite lugnare än de tidigare; men trots det är den både spännande, laddad och berörande. Karaktärerna utvecklas enormt och säsongen slutar i en chockerande cliffhanger. Dexter är - och kommer antagligen alltid att vara - min favoritseriemördare.

Nu har den officiella 2-minuter långa teaser trailern kommit ut för den slutgiltiga delen i Hobbit-trilogin. Du kan se den nedan.

 

 
Personligen tycker jag att Hobbit-filmerna inte är en hundradel så bra som orginaltrilogin, men jag tycker samtidigt att det är mysigt att få återvända till Midgård och umgås mer med de fantastiska karaktärerna och deras underbara skådespelare. Trailern ovan ser också väldigt lovande ut så jag hoppas på en spännande avslutning.

Idag fick jag ett paket av 20th Century Fox; vars innehåll gladde mig väldigt mycket! I paketet låg blu-rayversionen av Boktjuven! Jag har läst och storgillat boken som baserar filmen, så jag ser sjukt mycket fram emot att se filmen; speciellt med tanke på att Geoffrey Rush (Pirates of the Caribbean) och andra bra skådespelare är med. Det ska bli väldigt intressant och spännande att se den.

 

På Comic Con visades den första officiella trailern för filmen Mockingjay part 1 och nu finns den att se för allmänheten. Klicka nedan för att se den.

 

 
Trots att jag tycker att Mockingjay var den sämsta boken i trilogin så ser jag väldigt mycket fram emot att se filmerna. Jag gillade att många av de nya karaktärerna visades i trailern; samtidigt som att den inte spoilade något stort. 

Ride Along är en actionkomedi regisserad av Tim Story med bland annat Ice Cube och Kevin Hart i huvudrollerna. Filmen är 99 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 23 juli 2014 av Universal. Du kan se trailern här.

Handling:

Ride Along är enligt mig okej. Den kunde vara stundtals underhållande och smårolig, men den har alldeles för många brister. Den är på bristningsbränsen överdriven så att den blir fånig och oftast blir skämten också förolämpande. Handlingen är definitivt inte tillräcklig och filmen som helhet är allt annat än orginell. Nästan allting som sker är sådant man sett tidigare.

 

Nu är det ju så att skådespelarna är duktiga och jag gillar Kevin Hart. Han är helt enkelt smårolig. Men samtidigt är han alldeles för energisk i Ride Along, vilket blir väldigt tröttsamt efter ett tag. Han spelar också en väldigt omogen och irriterande karaktär, vilket inte är ett plus.

 

 

Tyvärr är filmen fylld med klichéer samtidigt som den är väldigt orealistisk och förutsägbar. Ride Along är en okej film som kan bli underhållande ibland, men för min smak är den alldeles för överdriven och oorginell.

A Daughter's Nightmare är en tv-film regisserad av Vic Sarin med Emily Osment, Paul Johansson, Victoria Pratt och Gregg Sulkin i huvudrollerna. Filmen är 87 minuter lång och visades i maj 2014. Den rekommenderas från 11 år.

 

Handling:
"Efter sin mans död finner Ariels mamma Dana en vän i den mystiske Adam. Det är inte förren Danas hälsa blir sämre som Ariel misstänker att Adam inte har de bästa avsikterna..."

Recension:

A Daughter's Nightmare är en helt okej ny thriller. Jag blev lite besviken och jag saknade intensiv spänning, men allt som allt så tyckte jag den var OK. Skådespelarna är bra, speciellt Emily Osment (Cyberbully) i täten och Victoria Pratt (Mutant X). Jag har dock alltid haft svårt för skådespelaren Gregg Sulkin (Delirium) som jag tycker inte riktigt klarar av att spela sina roller med känsla.

 

Trots att handlingen är bra så känner jag att jag har sett konceptet förut; det känns inte unikt. Och eftersom manuset är rätt dåligt så blir filmen inte särskilt minnesvärd. A Daughter's Nightmare är orealistisk, överdriven och är fylld med klichéer, vilket tyvärr förstör en hel del. Den växlar också mellan att vara tråkig och att bli småspännande; den är inte stark rakt igenom och lyckades inte hålla mitt intresse särskilt bra.

 

Det sker inga överraskningar eller tvister utan filmen är i helhet förutsägbar. Jag visste väldigt tidigt vem som var den skyldige och till vad. Det enda som egentligen fick mig att fortsätta titta var jag ville veta motivet. Och tyvärr kändes anledningen till allting inte tillräckligt; det var inte äkta.


Nu låter recensionen väldigt negativ men jag fann faktiskt filmen okej. Eftersom jag tidigt listade ut vem som var skyldig så var det en rätt avslappnande tittning. Självklart hade jag velat ha mer tempo, spänning och ett starkare startfält av skådespelare, men man kan inte få allt. Söker du en thriller som inte är intensiv, utan mest fungerar som ett bra tidsfördriv så har du funnit rätt.

 

Alvhilda - uppvaknadet är skriven av Pernilla Lindgren och består av 288 sidor. Den publiceras av Idus bokförlag.

 

Jag är väldigt kluven när det kommer till Alvhilda - uppvaknandet, och därför får den ett mellanbetyg. Ärligt talat så fastnade jag inte riktigt för boken och jag tyckte den var jobbig att komma in i. Jag hittade inte intresset att läsa vidare och fann läsningen rätt tung. Men samtidigt gillar jag Lindgrens skrivteknik och jag tycker att boken är välgenomtänkt och bra skriven. Lindgrens språk är helt okej, men jag hade dock velat ha en mörkare berättelse med fler ytterligheter. Sexet i boken blir aldrig passionerat, och våldet blir aldrig intensivt spännande. Allting finns närvarande, men löper aldrig linan ut.

 

Jag gillar att Lindgren ger en nyanserad och modern version av gammal svensk mytologi. Det gör att läsningen blir lite mer mystisk och intressant. En negativ sak är dock att karaktärerna inte var särskilt minnesvärda. Allt som allt var boken okej, och Lindgren har potential. Jag kommer antagligen att plocka upp fortsättningen på trilogin.

 

 

Her är en film regisserad av Spike Jonze med Joaquin Pheoenix, Scarlett Johansson, Amy Adams, Rooney Mara och Olivia Wilde i huvudrollerna. Filmen är 121 minuter lång och släpptes 23 juli 2014 av Sony Pictures. Den rekommenderas från 7 år. Du kan se trailern här.

 

Her är minst sagt en annorlunda och udda film. Den har en väldigt bra och unik idé som får tittaren att fundera över vart världen är på väg. Konceptet är rent av lysande. Dock tyckte jag inte att filmen var särskilt underhållande. Jag tyckte ärligt talat att den var tråkig och enformig. Det händer inte särskilt mycket mer än att huvudpersonen pratar med sitt operativsystem och jag blev uttråkad efter ett tag. Kanske är det för att jag inte gillar alltför stillsamma filmer, men jag blev helt enkelt less på den.


Jag tycker Her var intressant och jag älskar teknologin som fanns med. Men det bästa med filmen var ändå att den var väldigt trovärdig. Trots att den utspelar sig i framtiden med gadgetar och föremål som inte finns idag så känns den inte är långsökt; utan det känns som att det finns en möjlighet att det är så världen kommer att se ut.

 

Dock berörde filmen mig inte och jag tycker inte att den var romantisk. Jag hade stort problem med sexscenerna eftersom de kändes så konstlade och udda. Scarlett Johansson som spelar operativsystemet Samantha syns ju aldrig, och därför känns det skumt att hon har sex med huvudkaraktären.

 

Filmen var alltså helt okej med en riktigt bra idé och fantastiskt koncept. Den var intressant och realistisk, men tyvärr var den också långsam och rätt tråkig. Skådespelarna är riktigt bra men klarade inte av att rycka upp denna stillsamma film. Betyget jag ger är tack vare den fina idén - för utformningen var inte tillräcklig. Det krävs en speciell filmsmak för att uppskatta Her, och tyvärr var det inte riktigt min.

 

 

I den sjätte säsongen av Dexter får vi se Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, David Zayas, James Remar, C. S. LeeLauren Vélez och Desmond Harrington i huvudrollerna. Säsongen är 593 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes i november 2012.

 

Första och andra säsongen var bra. Tredje säsongen var dålig. Fjärde och femte säsongen var väldigt bra. Och nu den sjätte. En rent av enastående säsong. Jag tycker verkligen att den sjätte säsongen är den absolut bästa säsongen hittills - utan tvekan. Den var riktigt spännande rakt igenom och trots att vissa avsnitt svackade så hölls säsongen stark.


Säsongens alla mord var otroligt fascinerande och unika. Jag längtade hela tiden efter att se hur nästa mord skulle vara uppbyggt; och jag blev aldrig besviken. Jag älskade att följa Dexters egna väg men för en gångs skull uppskattade jag också att följa Miami Metro Police-gruppens parallell. Jag tycker att alla karaktärer har växt sjukt mycket och karaktärsutvecklingen bara i denna säsong är enorm; speciellt för Dex och Deb.

 

Michael C. Hall har till sist övertalat mig att han är en fantastisk skådespelare. Jag har alltid varit lite tveksam när det kom till honom men i den sjätte säsongen bevisar han en gång för alla hur begåvad han är. Han utgör en perfekt Dexter-karaktär och lyckas porträttera hans råa humor och mörka sida galant. Ingen hade kunnat spela Dexter bättre. Jag måste också ge en komplemang till Jennifer Carpenter. Jag har alltid tyckt att hon gjort bra ifrån sig men i denna säsong var hon utomordentlig.

 

Säsongen hade både intensiv spänning samtidigt som den kunde vara lättsam och underhållande. Oftast är det Masuka eller Debra som står för skämten, men serien kan ibland rent allmänt få en väldigt humoristisk känsla eftersom Dexter har så pass annorlunda tankebanor än vad tittaren är van vid.

 

 

Fortfarande finns många mysterier kvar i serien och jag sitter som på nålar i längtan att få reda på mer. Jag har väntat på detta säsongsavslut sedan början av serien och efter den sjätte säsongens cliffhanger ser jag riktigt mycket fram emot fortsättningen. Det är nära inpå att jag kan kalla denna säsong av Dexter för ett mästerverk. Jag rekommenderar starkt att ni köper Dexter: the complete series-boxen eftersom det är sjukt bra kvalité på både bild och ljud.

The American Mall är en musikalfilm från 2008, regisserad av Shawn Ku. I huvudrollerna får vi se Nina Dobrev, Rob Mayes och Autumn Reeser . Filmen är 100 minuter lång och är barntillåten. 

Handling:
"Ally och Joey har stora musikaliska talanger men måste möta personliga hinder för att nå framgång. De båda arbetar i ett schoppingcentrum där de försöker ta steget ut i den stora världen. Ally arbetar i hennes mammas musikaffär som hotas av att stängas ned, och Joey städar där om nätterna. Deras möte förändrar framtiden för dem båda."

Jag hade velat att skådespelarna skulle få en större chans att få sjunga själva i filmen. Jag förstår att många, exemplevis Dobrev, inte haft möjligheten att få sångträning, men ofta brukar de ansvariga för filmen ordna det (som exempelvis i Pitch perfect). Men här gjorde de istället så att de fick läppsynka; dvs att någon annan sjunger åt dem. Det hade kanske varit okej om det inte sett väldigt dubbat och fånigt ut; och om sångrösterna faktiskt passat skådespelarna. Det hörs till exempel när det är Dobrev som sjunger och när det är hennes ersättare, Keely Hawkes.

Nina Dobrev är också den enda begåvade skådespelaren som är med i The American Mall och tyvärr lyckas hon inte riktigt bära upp filmen på egen hand. De andra drar helt enkelt ner både henne och filmen. The American Mall kändes väldigt överdriven och fånig och jag tappade intresset för filmen rätt snabbt. Den blev rätt enformig och tråkig efter ett tag och jag hade förväntat mig så mycket mer. Manuset och handlingen har stora brister och jag avskyr de löjliga ljudeffekterna som kommer när någon plötsligt dyker upp i bild.

Nej, The American Mall var tyvärr ingen film för mig. Nina Dobrev gör ett bra jobb men det lyser "amatör" över de andra skådespelarna. Ingen sjunger särskilt bra och jag stör mig väldigt mycket på att de dubbat många av låtarna. Filmen i sig har en bristfällig handling och tråkigt manus, och många av karaktärerna är överdrivna och klichéfyllda.

Cyberbully är en tv-film regisserad av Charles Binamé med Emily Osment, Kay Panabaker, Kelly Rowan, Jon McLaren och Jade Hassouné i huvudrollerna. Filmen är 87 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011. Du kan se trailern här.

 

Handling:
"Taylor Hillridges pappa har lämnat familjen och nu bor hon med sin ensamstående mamma och lillebror. På sin födelsedag får hon en laptop från sin mamma. Genast blir hon medlem på ett socialt nätverk som nästan alla skolans elever är med på. Men efter att någon hackat sig in på hennes konto och skrivit saker i hennes namn, blir hon utsatt för nätmobbning. Kränkningarna blir värre och värre. Taylor får problem med vänner och skolan och börjar ifrågasätta sitt eget värde. Är livet värt att leva?"

Recension:
Cyberbully är en film som träffade mig rakt i hjärtat. Den berörde mig verkligen och fick mig till och med att gråta. Det var just en specifik scen strax halvvägs igenom filmen som fick tårarna att välla fram. Filmen har brister, men den är väldigt bra och känns viktig att se.


Cyberbully är verklighetstrogen och har ett riktigt bra och aktuellt budskap. Filmen kretsar kring mobbning via internet, och eftersom det mesta sker via datorn idag tycker jag att det är angeläget att många ser den idag. Emily Osment (Hannah Montana), som spelar huvudpersonen Taylor, framför en av hennes bästa prestationer någonsin. Hon berörde mig enormt och skapade en väldigt sympatisk och genuin karaktär. 


En annan sak som jag tyckte gav lite extra känsla till filmen var att Emily Osments egna låt Drift spelas i en av scenerna. Låten i sig är inte särskilt kraftfull, men jag tycker att den betydde mycket när det kom från skådespelaren själv. Filmen som helhet är känslosam och betydelsefull, och jag rekommenderar den starkt. Visst, Cyberbully har vissa brister och obesvarade frågor, men allt som allt är det en riktigt bra film. Osment utförde en förvånadsvärt bra och berörande prestation och jag kan definitivt tänka mig att se den här filmen igen. Det är synd att filmen har utgått i alla butiker; för jag vill hemskt gärna ha den i min samling.

Idag kom ett paket från Universal och Sony i min brevlåda; innehållande filmerna Her och Ride along.

 

Her släpps i morgon, den 23 juli, och har bland annat Joaquin Pheonix, Amy Adams, Olivia Wilde, Rooney Mara och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Filmen handlar om en ensam författare som utvecklar ett förhållande med hans nya operativsystem.

 

Filmen Ride along släpps släpps även den imorgon och har Ice Cube och Kevin Hart i huvudrollerna. Filmen handlar om säkerhetsvakten Ben som friat till polisen James syster och vill bevisa för honom att han duger.

Stort tack till Sony och Universal! ♥

Gimme Shelter är en film regisserad av Ron Krauss, med bland annat Vanessa Hudgens, Brendan Fraser, Stephanie Szostak, Rosario Dawson, Ann Dowd och James Earl Jones i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång och släpptes 16 juli 2014 av Sony Pictures. Den rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Den gravida 16-åringen Apple Bailey flyr från sin mamma som misshandlat henne, för att leta upp sin far; bara för att sedan bli avvisad av sin pappa och bli tvingad att överleva på gatan fram tills en medlidande främmling erbjuder ett hoppfullt alternativ."

Recension:
Jag gillar faktiskt Gimme Shelter rätt mycket. Filmen har ett väldigt starkt startfält av skådespelare; med Vanessa Hudgens (High School Musical)  i täten. Hudgens gör ett otroligt bra arbete ifrån sig och hennes prestation är minst sagt minnesvärd. Även Brendan Fraser (The Mummy) och resten av sidskådespelarna visar sina talangfulla sidor i filmen. Samspelet mellan dem känns äkta och det syns att alla gjort sitt yttersta för att skapa en bra film.

 

Gimme Shelter är bra och har en fängslande handling. Filmen är intressant och griper tag i tittaren. Dock är den inte särskilt unik, utan jag har sett filmer med liknande koncept många gånger. Dessutom kunde den bli lite småseg och tråkig i vissa scener; men de kompenserades med några väldigt intensiva och rörande scener.


Filmen är väldigt realistisk och håller sig till verkligheten. Det känns verkligen att Gimme Shelter är baserad på verkliga händelser och den är verkligen inspirerande med ett bra budskap. Skådespelarna är som sagt riktigt bra och jag blev faktiskt förvånad över Hudgens makalösa prestation. Gimme Shelter är en film jag rekommenderar till er som uppskattar filmer i stil med Precious och The Pursuit of Happiness.

Austenland är en film regisserad av Jerusha Hess med bland annat Keri Russell, JJ Feild, Jennifer Coolidge, Bret McKenzie, Georgia King och Jane Seymour i huvudrollerna. Filmen är 93 minuter lång och är barntillåten. Den släpptes 16 juli 2014 av Sony Pictures Home Entertainment. Du kan se trailern här.

Handling:
"Jane Hayes är besatt av Jane Austens berättelser, vilket komplicerar hennes kärleksliv. Fast besluten att hitta mannen i sitt liv satsar Jane alla sina besparingar på en resa till Austenland – en semesterort på den engelska landsbygden med Austen-tema, där hon till slut får svårt att skilja på fantasi och verklighet."

Austenland är en helt okej film att se en gång men jag har ingen större lust att se den igen. Den är stundtals söt och mysig men mängden klichéer förstör filmen. Dock är den till viss del nytänkande och jag gillar konceptet - det var bara inte tillräckligt bra genomfört. Filmen kändes både fånig, orealistisk och överdriven.

 

Jag kan relatera till huvudkaraktärens beroende av en fantastivärld, men tyvärr presterar inte Russell (Waitress) tillräckligt bra för att jag skulle känna någon empati för hennes karaktär. Hon har ingen kemi till de andra skådespelarna, och trots den romantiska handlingen så saknar jag passion. Coolidge (A cinderella story) är som alltid underhållande men i Austenland dämpas hennes expertis med en alldeles för överdriven och undanträngd karaktär.

 

Jag känner att själva manuset är rätt platt och trots att filmen har potential så utnyttjas den inte fullt ut. Austenland försöker vara rolig men är egentligen inte särskilt humoristisk. Skådespelarna är okej och konceptet är intressant och unikt, men på grund av Hess regi och manus så blev jag väldigt besviken. Austenland är dock lite smått charmig, och kan lätt bli någons "guilty pleasure".

Den sjätte säsongen av Sex and the City är också den sista. Den är regisserad av Darren Star med Kim Cattrall, Sarah Jessica Parker, Kristin Davis och Cynthia Nixon i huvudollerna. Säsongen är 585 minuter lång och består av 20 avsnitt. Den spelades in 2003 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag är otroligt glad över att jag bestämde mig för att kolla upp Sex and the city-serien och inte bara nöjde mig med filmerna. För hur mycket jag än gillade filmerna så får dem ett helt nytt ljus och liv tack vare bakgrunden i serien. Sex and the city är en serie som har lyckats hålla sig stark rakt igenom, och aldrig haft några svackor, och jag måste säga att den sjätte och avslutande säsongen också var den bästa.

Säsongen fick mig att le och gjorde mig väldigt glad. Varje avsnitt har sin egen charm och trots att vissa allvarligare ämnen tas upp så hanteras de otroligt bra. Tittaren lämnas aldrig besviken; när eftertexterna börjar rulla vill man bara se mer.

 

Den här säsongen har otroligt stora karaktärsutecklingar som utmanar skådespelarna; men de klarar sina nya roller galant allesammans. De får testa på gladare, mognare och mer sårbara roller än tidigare. Utvecklingen tillsammans med de utomordentliga prestationerna gör säsongen väldigt minnesvärd.


Det har varit en underhållande resa och det är sorgligt att serien är över nu; men förhoppningsvis kommer fler filmer ut! Den sjätte och sista säsongen är smart, lättsam, sexig och charmig; och ett måste i varje kvinnas filmhylla. 

All Is Lost är en film regisserad av J. C. Chandor, med Robert Redford i huvudrollen och bland annat Zachary Quinto som producent. Filmen är 102 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 16 juli 2014 av Universal. Du kan se trailern här.

 

Det första man kommer att tänka på när man ser All Is Lost är hur tyst allting är. Och när man väl kommit in i filmen förstår man att den varken har musik eller repliker. De enda ljuden i filmen är från vågorna, vinden och så vidare. Ingen säger något, och det finns ingen bakgrundsmusik förren i slutet. Dessutom är Robert Redford den enda skådespelaren i filmen. Det gör att All Is Lost känns väldigt monoton, eftersom utrymmet för miljön är begränsad till en liten båt, och den enda människan i sikte är Redford. Det blir inte särskilt varierande. Jag tycker inte heller att Redfords prestation är särskilt minnesvärd. Han som skådespelare visar inte mycket känslor, vilket gör att tittaren inte får någon större empati för hans karaktär.

Filmen var helt okej och det fanns något som höll mitt intresse genom hela. Jag ville veta hur det skulle gå för mannen (vi får aldrig veta hans namn). Dock är filmen väldigt stillsam, och den kunde kännas både utdragen och tråkig. Själva berättelsen är riktigt bra och realistisk, men manuset brister. Fyrtio minuter in i filmen hade jag som tittare vant mig vid filmens stuk och då kändes All Is Lost lite bättre, men den är lika enformig genom hela.

 

Tempot är inte särskilt högt och man får aldrig någon förklaring till varför mannen var ute på havet i första taget. Vad var syftet med att vara mitt ute i ingenstans? En liknande film som är mycket bättre är Life of Pi, som trots sina många brister har någoting som fäster tittaren vid både karaktären och miljön. Det var inte förren i All Is Losts slut som jag kände att jag gillade filmen.

 

Som helhet är filmen okej, och det är en bra överlevnadsfilm. Dock är den alldeles för monoton och händelselös, och Redford behövde inte anstränga sig mycket. Det jag saknar i filmen är känslor, ett bättre manus och musik. Filmen är lite väl tyst och enformig för min smak.

Disneys 52:a klassiker, Frost (org. Frozen), är regisserad av Chris Buck och Jennifer Lee. Bland annat Kristen Bell, Idina Menzel, Jonathan Groff, Josh Gad och Santino Fontana gör rösterna till huvudkaraktärerna. Filmen är 90 minuter lång och barntillåten. Den släpptes 2 juni 2014 och du kan se trailern här. Berättelsen är inspirerad av The Snow Queen av Hans Christian Andersen.

 

Recension:
En sak jag gillar med Frost är hur allt inte är svart på vitt, utan att det finns en gråzon. För första gången i Disneys historia får vi följa karaktärer som inte ses som helt igenom onda eller goda, och det tycker jag är riktigt bra. Filmens budskap är desto bättre; att våga vara sig själv och strunta i vad andra tycker om en. Elsa och Anna är båda starka huvudkaraktärer som kan lära yngre barn mycket om att vara sig själva.


Rösterna för Elsa och Anna görs av de fantastiska skådespelarna Kristen Bell (Veronica Mars) och Idina Menzel (Förtrollad) och de lyckas minst lika bra med deras prestationer i Frost som i deras andra filmer. Jag visste redan att Menzel är en otroligt begåvad sångerska men en stor överraskning var Bells röst. De båda kvinnorna levandegör den välskrivna, vackra och episka musiken med sina ljuvliga röster.

 

Filmen är värmande och välgjord, och trots att jag inte är ett fan av CGI, utan föredrar de gamla hederliga animationerna, tycker jag att filmen är vackert gjord. Dock tycker jag inte att filmen är särskilt rolig. Det är mest den underbart charmiga snögubben Olof som står för underhållningen, och det blev lite fnitter tack vare honom. Jag tycker att Frost är riktigt bra, men samtidigt väldigt överskattad. Jämfört med andra nya Disney-filmer, exempelvis Trassel, tycker jag att den står på en lite lägre nivå. Och jag kan definitivt inte jämföra Frost med de äldre Disney-klassikerna som Lejonkungen, Skönheten och odjuret, Tarzan och så vidare, eftersom de spelar i en helt annan liga.


Jag tycker också att det var synd att man fick följa Anna mer än Elsa. Personligen tycker jag att Elsa är en mycket mer komplex och intressant karaktär och jag hade gärna velat följa hennes inre kamp mer än Annas missöden. Jag måste också tillägga att vissa scener är lite överdrivna och melodramatiska.

 

Allt som allt så gillar jag Frost. Jag älskar Olof och hans värmande humor, och musiken är riktigt bra. Menzel och Bell gjorde båda väldigt bra insatser och filmen är välgjord. Humorn brister lite och filmen når inte samma kvalité som tidigare Disney-klassiker, men Frost är utan tvekan en bra film som jag kommer att vilja se snart igen.

Inte vem som helst (org. The disenchantments) är en fristående bok skriven av Nina LaCour. Boken är 292 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.

Handling:
"Colby ska vara roadie åt bandet The Disenchantments under en vecka på sommaren efter gymnasiet. En av de tre bandmedlemmarna är Bev, som han är bästis med i en evighet. Han och Bev ska åka i väg till hösten, alla andra ska plugga vidare på college, men inte de. De ska hänga runt i Europa i ett år. Colby har ägnat oändliga timmar åt att planera året, och han är grymt peppad. Fast det är inte Bev. Hon har ångrat sig, och just när turnén börjar berättar hon att hon sökt in på college istället. Colby är besviken, arg och hjärtekrossad, men han biter ihop, det här ska ju bli en fantastisk sommar."

Recension:

Jag tycker att Inte vem som helst var helt okej. Den har några rejäla missar från LaCours sida, men det finns saker som väger upp dem. Bokens styrka är dess karaktärer och berättarröst. Det var intressant att få följa Colby och jag tycker att han och hans vänner är välgenomtänkta. Berättartekniken är lättsam och det kändes aldrig tungt att läsa.

 

Dock är handlingen inte särskilt stark. Det finns ingenting som håller kvar läsarens intresse genom hela boken och efter ett tag blev den rätt tråkig. Jag kände att det inte hände mycket, och hade det inte varit för den del vitsiga dialoger mellan karaktärerna så hade jag tröttnat. Däremot gillar jag bokens budskap som LaCour lyckas förmedla; om att växa upp och våga ta sig ut i det riktiga livet.

Allt som allt var boken okej; ingen höjdare men definitivt inget bottennapp. Jag vill gärna läsa mer av LaCour och får se till att läsa hennes debutbok Jag går dit du går snart.

Nyss kom Posten med ett paket till mig från Sony och Universal. Det innehöll fyra filmer, varav jag har hört talas om två av dem innan. Alla filmerna släpptes idag, den 16 juli.

 

I den femte säsongen av Sex and the city, regisserad av Darren Star, får vi se Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon, Kim Cattrall och Kristin Davis i huvudrollerna. Säsongen är 229 minuter lång och består av 8 avsnitt. Den spelades in 2002 och rekommenderas från 15 år.

 

"De fantastiska fyra är tillbaka med nya romantiska eskapader. Nu när Mirandas nyfödde son Brady kommit in i gänget medför det stora förändringar för alla inblandade. För Miranda handlar livet mest om att amma och gå ner i vikt, den nyskilda Charlotte inspireras av Samantha och börjar ägna sig åt ”bara sex”, medan Samantha spolar sin pojkvän och åter ger sig ut på sexuella äventyr. Chockerande nog erbjuder hon sig dessutom att vara barnvakt åt Brady. Och Carrie? Efter en tids fruktlöst dejtande hänger hon sig helt åt sitt älskade New York och att skriva en bok, som efter den otroligt glamourösa lanseringsfesten visar sig bli en enorm succé."

Recension:

Precis som med tidigare säsonger så gillade jag verkligen säsong 5 av Sex and the city. Den här serien är en av få som har klarat av att hålla sig starkt rätt igenom. Förutom den första säsongen som jag inte riktigt gillade lika mycket som resten, så har serien aldrig svackat eller haft dåliga avsnitt. Det är rätt otroligt att serien alltid lyckas att göra mig belåten.

Den femte säsongen var väldigt kort och jag såg klart den på en sittning. Jag hade gärna velat ha några fler avsnitt, men kan inte klaga eftersom de allesammans höll hög kvalité, och jag förstår att de var tvugna att göra säsongen kortare eftersom både Sarah Jessica Parker och Cynthia Nixon var gravida då. Som tur var är nästa säsong lite längre för att kompensera för det.

 

Karaktärerna har inte förändrats särskilt mycket under seriens gång, vilket man skulle kunna se som någonting monotont och negativt. Men tack vare de otroligt begåvade skådespelarnas fantastiska prestationer så gör det absolut ingenting. Det är knappt att man vill se någon karaktärsutveckling eftersom de är så otroligt söta och charmiga som de är. Jag älskar deras genuina relationer till varandra och kan inte undgå att önska mig sådana vänner.

 

Den femte säsongen bjöd på bra humor som jag ofta skrattade till. Sex and the city är en sådan serie som alltid underhåller, och som är lättsam och mysig att se på. Jag gillade speciellt de sista avsnitten av säsongen och längtar mycket till nästa säsong. Det känns otroligt sorgligt när denna charmiga serie snart är slut, men jag har en känsla av att den sjätte och sista säsongen kommer vara den bästa av alla.

Idag hade brevlådan fantastiskt innehåll! Inte nog med att jag fick en film jag beställt från Cdon, utan jag fick också det mest otroliga recensionsexemplaret någonsin av Paramount pictures!

 

Filmen jag köpte var Saving private Ryan med bland anant Tom Hanks och Matt Damon i huvudrollerna. Filmen kostade mig 19:-.

 

Sen fick jag Dexter: the complete series på blu-ray av Paramount! Denna box släpps imorgon, den 16 juli, och kostar 1399:- så gissa om jag blev glad när jag fick den! Jag har redan de fem första säsongerna av serien men denna ser mycket snyggare ut i hyllan! Så jag kommer sälja de jag redan har och istället njuta av denna skönhet.

Boxen skyddas av ett genomskinligt plastöverdrag.

Boxen var ovanligt fin för att precis varit fraktad med Posten. Inte en repa fanns på den och säsongerna låg prydligt där de skulle.

I den första säsongen av House of Cards får vi se Kevin Spacey, Robin Wright, Michael Kelly och Kate Mara i huvudrollerna. Säsongen är 647  minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2013 och rekommenderas från 11 år. 

 

Ett bra tag nu har många sagt till mig att jag måste se serien, på Imdb finns nästan bara positiva recensioner, och House of cards är klassad som en av de mest populära serierna. Så jag antar att jag tillhör minoriteten. Den som avskyr House of cards. Det är verkligen den sämsta serien jag någonsin sett. Jag hade väldigt låga förväntningar innan jag såg serien eftersom den verkade tråkig, men jag hade ändå trott att den skulle ha lite spänning, action eller brutalitet, eftersom omslaget visar blod. Men nej. 

 

House of cards är en av de mest händelselösa serierna jag sett och jag kan inte komma på en specifik handling. Ingenting händer, vare sig i serien eller i seriens intro. House of cards kretsar enbart kring karaktären Francis Underwood och inte mycket tanke och energi har lagts till de andra. Underwood själv är dock minst lika platt som resten, skillnaden är bara att han framstår som oövervinnerlig. Det enda positiva med serien är att paret Underwood spelas av de talangfulla Sacey (The Sopranos) och Wright (Forrest Gump).

 

Eftersom ytterst lite försegår i serien är den väldigt långsam, och jag har nog aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv. Jag förstår verkligen inte seriens popularitet. Manuset är uselt och serien är alldeles för politisk utan att ha något annat som håller den uppe. Den är helt enkelt för ointressant. När jag kollade på serien slutade det alltid med att jag gjorde annat; checkade facebook, ritade eller bara stirrade i mattan. Allt annat var mer intressant än serien.

 

 

Kort och gott så var House of cards en plåga att se, och det tog mig tre gånger längre tid att se klart säsongen än vad det brukar ta mig. Den var alldeles för tråkig och händelselös för min smak, och karaktärerna var för svaga. Manuset höll inte måttet och tempot var alldeles för långsamt. Någon gång ska jag tvinga mig igenom andra säsongen bara för att jag fick den som recex, men hade det varit upp till mig så hade jag lagt av efter första avsnittet.

För väldigt länge sedan tog jag del av ett erbjudande från Homeenter och då för att gå ut ur deras klubb är man tvungen att köpa en film till fullt pris. Då passade jag på att välja en film som alla pratar om och som jag borde ha sett för länge sedan; Frost (org. Frozen), d.v.s. Disney-klassiker nummer 52.

 

Jag är ett stort fan av både Kristen Bell och Idina Menzel som gör rösterna till huvudrollerna Elsa och Anna. Dessutm är det ju trots allt en Disney-klassiker! Ser mycket fram emot att se denna.

Filmen kostade mig 179:- plus 38:- frakt.

Babel är en film regisserad av Alejandro González Iñárritu med bland annat Brad Pitt, Cate Blanchett, Gael García Bernal, Kôji Yakusho, Adriana Barraza, Rinko Kikuchi och Boubker Ait El Caid i huvudrollerna. Filmen är 140 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2006. Du kan se trailern här.

 

Babel är en otroligt bra film med genuina skådespelare som utför riktigt bra framföranden. Trots att Blanchett inte är med i många scener så innehåller Babel några av hennes bästa prestationer någonsin. Brad Pitt har en relativt liten roll men lyckas levandegöra den och skapa ett kraftfull djup hos sin karaktär. Även barnskådespelarna, bland annat Elle Fanning, levererar över förväntan.


Filmen är spännande och dramatisk utan att bli särskilt intensiv. Tempot är rätt långsamt, men trots det går tiden snabbt. Vi får följa ett gäng olika paralleller och de utspelas allesammans i olika tider; vilket inte framgår tydligt och kan bli förvirrande. Filmen är dock otroligt realistisk och ingenting känns övertrivet eller påhittat.


Babel har ett djupt och förstklassigt budskap om hur kommunikationssvårigheterna i dagens samhälle kan påverka både ens eget och andras liv. Filmen berättar även om hur många tvingas leva annrolunda på grund av samhällets fördomar. Budskapet framförs på ett förträffligt sätt, och jag måste säga att regissören har lyckats riktigt bra när det kommer till manus och att länka samman parallellerna. Ibland kom jag att tänka på filmen Cloud Atlas, och trots de väldigt skilda handlingarna så finns mycket gemensamt mellan de två filmerna.

 

Dock lämnar filmen tittaren med många obesvarade frågor, och vi får inte veta vad som händer med alla karaktärerna. Det är lätt för tittaren att missförstå mycket från filmen, och det krävs både erfarenhet, kunskap och en förmåga att läsa mellan raderna för att förstå allt. Själv var jag tvungen att googla efter hur allt hängde samman. Det märks att regissören noga har tänkt efter hur allt ska vara, och det är ordentligt utfört, men det är lite synd att det krävs en djupare analys för att förstå hur allt kopplas ihop. Regissören har i en intervju sagt att han ville få fram en kaotisk film där inte alla svar fanns, för att få en så verklighetstrogen bild som möjligt, och å ena sidan gillar jag verkligen det eftersom det är väldigt unikt bland filmer. Men samtidigt hade jag velat ha alla svar för att få ett ordentligt avslut. Jag är en sådan person som måste förstå allt för att uppskatta det fullt ut.

 

Den här filmen är underbar och skådespelarna är minst sagt fantastiska. Trots en ovanligt liten roll utför Pitt en oförglömlig insats, och Blanchett presterar fantastiskt. Babel har spänning och drama utan att bli frenetisk, och filmens olika paralleller vävs samman på ett intelligent och välgenomtänkt sätt. Tack vare budskapet och hur det framförs förtjänar Babel all heder och ära, men på grund av den förvirring som finns kvar efter filmens slut faller den. Babel är en otroligt viktig och aktuell film som alla borde se, men notera att den kräver djup fokus för att kunna uppskattas.

The Monuments Men är en film regisserad av George Clooney med han själv, Cate Blanchett, Matt Damon, Bill Murray, Hugh Bonneville och John Goodman i huvudrollerna. Filmen är 113 minuter lång och släpptes 9 juli 2014 av 20th century fox. Den rekommenderas från 11 år.

Handling:
"The Monuments Men bygger på den sanna berättelsen om tidernas största skattjakt. 1943 skickar USA en grupp lika osannolika som dåligt förberedda hjältar till fronten för ett till synes omöjligt uppdrag: att rädda en mängd ovärderliga konstskatter undan nazisterna. Dessa kuratorer, arkitekter, konstnärer och historiker kanske inte har en chans, men om de inte lyckas är mästerverken för alltid borta. Uppdraget förvandlas snabbt till en livsfarlig kamp mot klockan och de framryckande tyska trupperna…"

 

Enligt mig var The Monuments Men helt okej, men inte mer. Det är de talangfulla och charmiga skådespelarna som står för nästan hela betyget. Blanchett klarar av alla slags karaktärer och lyckas även här med sin roll, och de andra skådespelarna bevisar även dem att de är proffisionella och minnesvärda. Samspelet mellan dem är charmerande och spännande. Men något som inte är minnesvärt, trots de riktigt bra skådespelarna, är karaktärerna. På grund av manuset är de väldigt platta och endimensionella, och jag kan nu efteråt inte ens komma ihåg deras namn.

 

Det är svårt att komma in i filmen och rätt snart förstår tittaren att handlingen är otillräcklig. Den har potential till att bli en bra och spännande komedi, men faller platt. Filmen är istället småtråkig och väldigt långsam. Jag tycker också det är underligt att Clooney försökte göra andra världskriget underhållande, och jag tror filmen hade blivit mycket bättre med ökad spänning och minskad humor.

 

Allt som allt är filmen okej, men en stor besvikelse. Filmens hjärta ligger i de fantastiska skådespelarna som utför utomordentliga prestationer, men den brister vid manus, handling och tempo. Den är rolig ibland när skådespelarnas charmiga och vitsiga samspel lyste igenom, men samtidigt känns det inte rätt att skratta till en film om andra världskriget.

Synda är den första delen i Historical-serien av Sylvia Day. Boken publiceras av Bookmark förlag och består av 301 sidor.

 

Recension:
Nu börjar jag faktiskt få nog. Jag har tröttnat på erotiska böcker och jag har tröttnat på Sylvia Day. De båda kan vara riktigt bra ibland, men oftast varieras inte innehållet. Just för att jag läst många andra erotica så kändes Synda väldigt förutsägbar och tråkig. Visst är Day en bra författare, men hon skriver sina böcker väldigt lika och jag börjar tycka att hon är överskattad.

Jag fastnade aldrig för bokens handling eller karaktärer, och fann ingen passion i deras kyliga relation. Jag tycker inte heller att boken var särskilt realistisk; vare sig det kom till handling, relationer eller dialogerna som var alldeles för moderna. Boken har också stora brister när det kommer till spänning. Så tyvärr var Synda ingen ny favorit och jag blev besviken att detta var ytterligare en bok av Day som jag inte uppskattade.

Den fjärde säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star. I huvudrollerna får vi se bland annat Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon, Kim Cattrall och Kristin Davis. Säsongen är 521 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 2001.

 

Jag gillar att karaktärerna fortfarande klarar av att njuta av de förmåner som vuxenlivet ger, utan att de någonsin växer upp helt och hållet. Visserligen börjar det bli lite enformigt, speciellt alla draman runt Carrie - som är den karaktären som jag tycker måste växa upp - men det är ändå acceptabelt.

Allt som allt var det en mysig säsong, men jag tycker inte att serien förändras särskilt mycket. Det gör att den börjar kännas lite enformig... Dock har jag stora förhoppningar att säsong 5 kommer att bli den bästa säsongen hittills, tack vare fjärde säsongens avslut. Trots att det inte är en jättestark serie så är den definitivt sevärd och underhållande.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (org. Miss Peregrine's home for peculiar children) är en bok skriven av Ransom Riggs. Boken är 380 sidor lång och släpps av Rabén&Sjögren.

 

Tråkigt nog blev jag besviken på den här boken. Jag hade fått för mig att det skulle vara en riktigt läskig berättelse,  men det enda kusliva var de gamla fotografierna i boken, som förhöjer och kompletterar beskrivningarna. Själva handlingen var okej och jag gillar konceptet, men takten var alldeles för långsam och jag tröttnade rätt snabbt.

Jag gillade början eftersom den var rätt mystisk och spännande. Men i samma stund som huvudkaraktären mötte de besynnerliga gick boken från kuslig till fånig. Boken hade potential till att bli riktigt läskig, istället ändrade Riggs riktning och gjorde så att hemmet för de besynnerliga blev mer som ett barnhem för övernaturliga, vilket inte var särskilt intressant att läsa om. Storyn blev helt enkelt tråkig och jag hade hoppats på betydligt mer.

 

Som ni vet så släpptes en teaser för ett tag sedan för Mockingjay part 1, där man fick se president Snow tillsammans med Peeta i en kort tv-sändning. Nu finns ännu en teaser ute; en uppföljare till tv-sändningen. Den börjar på liknande sätt men slutet fick mig verkligen att längta tills filmen släpps! Jag hoppas att den riktiga trailern kommer ut snart.

 

 

Jag tycker att denna teaser var bättre än den förra eftersom de i slutet visar en kort del från filmen. Jag ser väldigt mycket fram emot att se Mockingjay!

Igår hade jag en filmkväll med ett par vänner, och den ena hade med sin tre filmer till mig! Filmerna jag fick var alla asiatiska, varav jag endast hört talas om en av dem. Men jag brukar storgilla asiatiska filmer så jag ser mycket fram emot att se dem! De var allesammans sammanförda i en box kallad "Asian Masters Collection" men jag visar filmerna separat nedan.

 

Forrest Gump är en film från 1994, regisserad av Robert Zemeckis. I huvudrollerna får vi se Tom Hanks, Sally Field och Robin Wright. Filmen är 142 minuter lång och rekommenderas från 11 år.

 

Recension:
Jag är en av de få personerna som inte sett Forrest Gump tidigare; men någon gång ska ju vara den första. Trots att jag bara hört positiva saker om filmen så blev jag faktiskt glatt förvånad över hur bra filmen var. Den fick mig att må bra och den lyckades få med det mesta; komik, drama och romantik.


Det finns ingen tvivel om Tom Hanks kompetens; han har bevisat om och om igen hur fantastisk skådespelare han är, och det gör han återigen i Forrest Gump. Ingen hade lyckats porträttera Gump lika bra som honom. Forrest skildras som en underbar karaktär, som trots sina svårigheter i livet lyckas leva mer betydelsefullt än de flesta. Han är en otroligt genuin och intressant karaktär och det var en fröjd att få se hur hans liv sett ut. Hans berättarröst är både informativ och underhållande, och han gör så att filmen blir riktigt vacker. Tack vare Hanks och hans karaktär ger Forrest Gump hopp till tittaren; om att våga ta för sig och vara sig själv.

 

 

Jag tycker det var väldigt roligt att se hur Gump påverkat historien; speciellt med tanke på att han själv inte var särskilt medveten om det. Han har haft en stor roll när det kommer till bland annat Elvis Presley, Apple, ett gäng olika presidenter, John Lennon, olika slogans och ikoner. Trots att vissa saker inte var särskilt verklighetstrogna så stördes jag inte över huvud taget. Eftersom den röda tråden fanns där hela tiden blev det istället väldigt underhållande och filmen fick mig att skratta många gånger.

 

Det fanns bara två saker som hindrade filmen från att vara perfekt. Den första är karaktären Jenny (den vuxna versionen), som jag inte gillade det minsta eftersom jag kände att hon utnyttjade Forrest hela tiden. Den andra är att filmen inåt mitten tappade den underhållande känslan lite. Men annars var det utan tvekan den bästa filmen jag sett i år.

 

Forrest Gump är en otroligt fin film som känns väldigt meningsfull. Den inger tittaren hopp samtidigt som den garanterat får dig att skratta. Den är både underhållande, romantisk och dramatisk, samtidigt som den tar med dig på ett äventyr du aldrig kommer att glömma. Tack vare Tom Hanks får filmen liv och en berörande känsla. "Livet är som en chokladask; man vet aldrig vad man får." Och det är precis så det är med filmen. Det är den finaste pralinen i hela asken.

Idag kom filmen The monuments men från 20th Century Fox i brevlådan. Den släpps i morgon.

 

Många kända skådespelare spelar huvudrollerna vilket får mig att se väldigt mycket fram emot filmen. Vi får se bland annat Matt Damon (Bourne), Hugh Bonneville (Downton Abbey), Bill Murray (Lost in Translation), George Clooney (Gravity) och Cate Blanchette (Lord of the Rings). Filmen handlar om en grupp arkitekter, konstnärer och historiker som 1943 skickas till fronten i Europa för att rädda ovärderliga konstskatter undan nazisterna. Stort tack till 20th Century Fox!

The Armstrong Lie är en dokumentär regisserad av Alex Gibney. Filmen är 119 minuter lång och släpptes 2 juli 2014. Den rekommenderas från 15 år. I intervjuer och äldre filmer får vi se bland annat Lance Armstrong, Reed Albergotti, Betsy Andreu och Frankie Andreu.

Handling:
"En dokumentär som berättar om sportlegenden Lance Armstrongs otroliga framgång och ultimata fall, när han den 22 oktober 2012 blev avtagen de 7 titlarna han vunnit 1999-2005 i Tour de France."

 

Jag är ingen sportmänniska. Faktum är att jag inte är det minsta intresserad av någon sport över huvud taget. Speciellt inte att titta på. Och dokumentärer, visst, de kan vara okej, men aldrig mer än så. Som du förstår är då inte en sportdokumentär den ideala filmen för mig, så läs den här recensionen med en tanke på att jag faktiskt inte har något intresse för dess innehåll och att jag inte var ett dugg insatt i situationen innan jag såg filmen.

 

Filmen The Armstrong Lie kretsar kring Lance Armstrongs skandal. Och eftersom cykling inte intresserar mig det minsta så visste jag inte ens vem Lance Armstrong var innan jag såg filmen. Det gjorde förstås att jag inte brydde mig lika mycket om honom och hans skandal heller. Jag fann filmen tråkig och otroligt ointressant. Jag antar att regin var helt okej, men enligt mig fanns alldeles för många långa och onödiga scener med. Dessutom togs många frågor upp i filmen (exempelvis "Varför kom han tillbaka?" och "Hur lyckades han hålla det hemligt så länge?" och många fler) men ingen av dem blev någonsin besvarad.

 

Jag tappade det lilla intresset jag hade för filmen väldigt snabbt. Den var i näriheten lika bra och berörande som exempelvis dokumentären Blackfish, som fakiskt lyckades fängsla mig. Men att jag inte gillade filmen har antagligen med mitt bristande intresse för sport att göra, så gillar du cykling tror jag att du kan finna filmen väldigt intressant eftersom den ger en bra insikt i hur det är att vara en proffesionell cyklist. Men personligen tyckte jag inte den stack ut ur mängden.

Idag kom två böcker från Rabén&Sjögren i min brevlåda.

 

Ondskans gäst är en fristående bok i Heather Grahams Krewe of Hunters-serie. Boken är 330 sidor lång och publiceras av Harlequin förlag.

 

Första säsongen av Pretty Little Liars är 924 minuter lång och består av 22 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell och Sasha Pieterse. Säsongen spelades in 2010 och rekommenderas från 11 år.

 

Pretty Little Liars är en serie som det visade sig att jag gillade. Jag hade rätt låga förhoppningar för serien innan jag började titta på den, och trots att säsongen har en hel del brister så är det en serie jag känner att jag kan börja älska. Jag börjar att berätta om allt det negativa som jag kommer på med säsongen, innan jag går över till det positiva, som helt klart väger över.

 

Jag gillade som sagt säsongen riktigt mycket; och den största förtjänsten är tack vare skådespelarna. Huvudskådespelarna, som spelar de fyra tjejerna, är duktiga och man fastnar för deras naturliga talanger, men det var inte de som stod i strålkastarljuset. Mina favoriter var de lite äldre och erfarna skådespelarna. En stor eloge måste ges till Laura Leighton och Holly Marie Combs som spelar två av mammorna. Jag älskar sättet de porträtterar föräldrarna som mogna och starka kvinnor, och jag älskar relationen deras karaktärer har till sina barn. Jag storgillar även Ian Harding, Tyler Blackburn och Keegan Allen som spelar Ezra, Caleb och Toby. Jag tycker även om många av säsongens gästskådespelare; så som Torrey DeVitto (The Vampire Diaries) och Bianca Lawson (The Vampire Diaries).

 

Jag gillar säsongens mystik, trots att det inte tar överhanden. Serien växlar mellan intensivt drama och romantik och den lyckades verkligen fängsla mig trots att den aldrig blev nervkittlande spännande. Pretty little liars har en charm som är svår att bli förtjust i. Den är underhållande och lättsam, och trots att där finns drama och mystik så tycker jag den har många likheter med en feel-good serie. Den har också ett väldigt catchigt intro och små cliffhangers som håller intresset uppe.

 

Allt som allt så gillade jag den första säsongen av Pretty little liars och jag känner mig redo för mer. Jag älskar skådespelarna och trots att intrigerna inte alltid var gripande så fanns där alltid något som höll kvar intresset. Serien känns lite som Desperate housewives för en yngre generation, och trots att den inte är lika bra, så känner jag att jag kan komma att älska den.

Castra - det blå stoftets magi är Jenny A. Sandgrens debutbok. Boken är 187 sidor lång och publiceras av Idus bokförlag.

Handling:
"Ondskan växer sig starkare. Den utnyttjar människornas svagheter för att förvandla dem till aningslösa marionetter och en gång för alla ta herraväldet över jorden. På Castra rustar Spes för att bekämpa mörkrets makter. Hon väljer noggrant ut de flickor och pojkar hon tror har vad som krävs för att stoppa ondskans framfart. Sara ska gå på klassfest när hon istället hamnar på Castra. Medan hon tränas upp till att bli en Castrakrigare kämpar hon också med att hitta sina egna färdigheter och sin roll i en värld som blir allt kallare. En dödlig kamp tar sin början, en kamp som går via Eurovision Song Contest i Malmö och prinsessbröllopet i Stockholm."

Castra - det blå stoftets magi är inte en bok för mig. Jag håller med vissa andra recesenter om att boken har ett bra budskap och skulle passa att läsa tidigt i skolan, men för äldre ungdomar är det ingen större hit. Den känns lite larvig och den har rätt många klichéer med. Jag gillar de första sidorna och jag måste skriva att det inte är något fel med Sandgrens språk, men alldeles för snabbt blir boken orealistisk. Efter ett tag lärde jag mig dock acceptera att den inte var verklighetstrogen, men det var någonting som nästan konstant störde mig. Konceptet kändes alldeles för overkligt.

 

Boken börjar rätt bra men jag hade velat ha en längre introduktion för karaktärerna och deras livssituationer. Handlingen kommer igång lite väl snabbt vilket gör att man som läsare inte lärde känna huvudkaraktären ordentligt. 

 

Jag tycker också att boken är väldigt mycket indelad i gott och ont, vitt och svart. Det finns inte så mycket gråzoner och det blir lite tröttsamt. Hela tiden snackas det om "ondskan" och "mörkret", men då jag personligen inte tror att någon är helt igenom ond så blev det en rätt fånig läsning. Jag tror att alla har både ljus och mörker inom sig men jag uppfattade Castra - det blå stoftets magi som en väldigt avskärmad bok.

Dock tycker jag om Sandgrens språk. Det är lättsamt och känns avslappnat. Yngre läsare kommer inte ha något problem att förstå texten, och samtidigt är det skönt för vuxna att inte behöva anstränga sig särskilt mycket.

 

Boken är alltså okej och det Sandgren behöver tänka på i framtiden är att göra karaktärerna starkare med mer urskiljbara och unika karaktärsdrag, jobba en hel del på trovärdigheten, samt att strunta i att använda klichéer och i stället tro på sin egen förmåga. Jag tycker att Sandgren skriver bra och med rätt träning och erfarenhet kan hon utvecklas en hel del.

Idag föll ett paket från Semic bokförlag ner i brevlådan. Den innehöll boken Maze Runner: I dödens labyrint. Jag har redan läst boken på engelska men det ska bli lite extra roligt att läsa om den nu när filmen snart kommer ut. Det var ett tag sedan jag läste den och det kan vara bra att fräscha upp minnet lite; för trots att jag verkligen storgillade den så minns jag inte särskilt mycket. Jag måste verkligen skaffa hem fortsättningarna snart också - har ju inte plockat upp The scorch trials och The death cure ännu! Vill också läsa The kill order; som är en prequel till serien.

 

Den svensköversatta boken släpps 11 augusti 2014 och recensionsdagen är den 21 augusti. Filmen som baseras på boken släpps däremot den 19 september 2014, med en åldersgräns på 11 år.

 

Förutom lite godis som var sött nedpackat i paketet så fick jag också en inbjudan till en förhandsvisning av filmen i Stockholm, anhållen av Semic tillsammans med Fox. Jag vill verkligen gå, men vet inte riktigt hur det passar in i mitt kommande högskoleschema, så jag håller tummarna hårt för att jag kan komma!

Nyckeln till frihet (org. The Shawshank Redemption) är en film regisserad av Frank Darabont, med bland annat Tim Robbins, Morgan Freeman, Bob Gunton, William Sadler och James Whitmore i huvudrollerna. Filmen spelades in 1994 och rekommenderas från 15 år. Den är 136 minuter lång.

Handling:
"Andy Dufresne, är en tystlåten ambitiös man långt kommen i en lysande karriär. Dessvärre är hans förhållande med frun långt i från lyckligt - hon vill skilja sig samt har inlett ett förhållande med en annan. När frun och hennes älskare brutalt skjuts ihjäl åtalas Andy och fälls för morden. Straffet blir två livstider på Shawshank, ett av de värsta fängelserna i USA. I fängelset möts han av den hårda fängelsechefen, Mr Hadley, som styr fängelset med järnhand och mycket övervåld och som i egenskap av sin position misshandlar det mesta som kommer i hans väg."

Recension:

Jag tycker att Nyckeln till frihet var en bra film. Väldigt överskattad, men bra. Enligt mig var tempot lite långsamt och jag hade hoppats på att den skulle vara sorglig och brutal, som The green mile, men trots att jag inte  riktigt fick vad jag sökte så gillade jag filmen. Den var insiktsfull och fylld med hopp, och trots att den utspelar sig i fängelset och hade några dramatiska scener så mådde jag bra av den.

 

Skådespelarprestationerna var väldigt bra, och trots att Freeman och Robbins självklart toppar listan så är en personlig favorit Whitmore, som jag tycker utförde sin roll utomordentligt och berörande. Filmen har en hel del klichéer, men trots det tycker jag att manuset är genomtänkt och välarbetat. Tittaren lär känna karaktärerna väl och kan relatera till några av deras situationer.

 

Filmen kunde dock bli lite orealistisk ibland och jag tycker också att den var för lång. Nyckeln till frihet kändes aningen utdragen och jag tror att den hade blivit bättre om den varit en halvtimme kortare. Med det sagt så gillar jag filmen och jag tycker definitivt att den är sevärd. Handlingen är bra och skådespelarna lysande. Dock hade filmen också brister och jag tycker att den är överskattad.

Idag fick jag ett paket av Sony, och det innehöll filmen The Armstrong Lie som släpptes igår på DVD.

 

Nu är det ju förstås så att filmen lyckas kretsa kring två saker som jag definitivt inte uppskattar. För det första så gillar jag inte dokumentärer, utan finner dem oftast tråkiga, och för det andra så är det dessutom en dokumentär om en människas sportliv. Jag bryr mig inte alls om sport och vet inte ens vem denna Armstrong är (för jag antar att det inte är Neil och Louise). Så ja... jag har inte jättehöga förväntningar direkt. Men tack till Sony!

Delirium är en osänd tv-film som baseras på boken med samma namn skriven av Lauren Oliver. Filmen är 44 minuter lång och fungerar som ett pilotavsnitt till den nedlagda tv-serien. Den är regisserad av Rodrigo García och i huvudrollerna får vi se Emma Roberts,  Erin Cahill, Gregg Sulkin, Michael Michele, Daren Kagasoff och Jeanine Mason. Filmen kom ut 20 juni 2014 och du kan se hela här.

 

"Ninety-five days, and then I'll be safe. I wonder whether the procedure will hurt. I want to get it over with. It's hard to be patient. It's hard not to be afraid while I'm still uncured, though so far the deliria hasn't touched me yet. Still, I worry. They say that in the old days, love drove people to madness. The deadliest of all deadly things: It kills you both when you have it and when you don't."

Recension:
Jag är sjukt kluven till denna tv-film så ta betyget och recensionen med en nypa salt. Å ena sidan gillade jag verkligen pilotavsnittet, men å andra sidan så vet jag inte om det var för att jag gillar boken och kände igen den. Jag har läst hela Delirium-trilogin och jag älskade den. Men jag måste också skriva att jag är besviken på seriens osända pilotavsnitt. Den var helt okej i sin helhet, men jämfört med boken var den skräp. Avsnittet kändes väldigt påskyndat eftersom de har tryckt ihop hela den första boken till ett enda avsnitt. Delirium hade blivit mycket bättre om boken blivit en hel säsong.


Men trots att bokens essensiella händelser sker alldeles för snabbt i filmen så är avsnittet långsamt och småtråkigt. Inte heller är denna tv-film i näriheten till att beröra lika mycket som boken. Den har inte med de hemska och chockerande scenerna, utan bara huvudingredienserna från konceptet. 

 

Det jag stör mig på är att alla som blivit botade beter sig normalt. I boken är de mer stela, kalla och känslolösa, men jag kunde knappt skilja en smittad från en botad i tv-filmen. Dock tycker jag att skådespelarna var riktigt bra, trots att de kanske inte var direkt så som jag föreställt karaktärerna.

 

Allt som allt var tv-filmen helt okej och jag hade gärna velat se mer av den nedlagda serien, speciellt med tanke på att det finns många obesvarade frågor kvar efter avsnittet. Dock är den inte i näriheten lika bra som boken, men den har potential tack vare Lauren Olivers fantastiska koncept och uppbyggnad. Jag hoppas att någon ger Delirium en ny chans som tv-serie eller film, med ny regissör och nya skådespelare. I så fall tror jag att den kan bli en riktigt stor hit. Är du ett stort fan av Delirium-boken tycker jag att du ska se filmen, men annars kan du hoppa över den. Det är väldigt svårt att betygsätta ett enda avsnitt, så ta det hela med en nypa salt. Om serien hade varit komplett så tror jag att jag hade gillat den mycket mer.

En Familj (org. August: Osage Country) är en film regisserad av John Wells med bland annat Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Benedict Cumberbatch, Ewan McGregor, Margo Martindale, Sam Shepard och Abigail Breslin i huvudrollerna. Filmen är 121 minuter lång och släpptes 2 juli 2014 av Scanbox vision. Filmen rekommenderas från 15 år. Du kan se trailern här.

 

 

Jag såg väldigt mycket fram emot att se En familj; för vad fanns det att inte gilla? Varje karaktär spelas av en fantastisk skådespelare och filmen har fått några riktigt bra omdömen.  Och visst är skådespelarna underbara, det medger jag villigt, speciellt Streep och Roberts som utför klanderfria prestationer, men det är inte tillräckligt. Trots att jag verkligen ville gilla filmen så måste jag vara ärlig och skriva att startfältet med skådespelare är det enda positiva med filmen.

 

Ärligt talat är En familj rätt deprimerande att se på; det finns alldeles för mycket bråk i filmen. Det är nästan det enda som händer; att varje karaktärerna bevisar att familjen inte kan vistas i samma rum. Jag skulle bli galen om jag var tvungen att umgås med dem, eftersom jag blev irriterad bara av att se på dem.

 

Själva manuset är dåligt och jag saknar en tydlig handling; en berättelse och ett budskap. Trots de otroliga skådespelarna så är karaktärerna bristfälligt uppbyggda; jag brydde mig inte om dem alls. De är allesammans själviska och motbjudande martyrer.

 

Jag tröttnade rätt snabbt på En familj och jag förstår inte riktigt poängen med filmen. Den är tråkig, långsam och händelselös. Det enda som händer är att familjen skriker och slåss. En familj är näst intill olidlig att ta sig igenom och hade det inte varit för de underbara skådespelarna hade jag ratat filmen helt och hållet. Jag är ytterst tacksam för att jag fick ett recensionsexemplar av filmen, men jag gillade den helt enkelt inte.

Den här månaden har varit väldigt händelsefylld! Inte nog med att jag läst några riktigt bra böcker och sett fantastiska filmer, utan jag har också tagit studenten, åkt på shopping-resa till Stockholm, köpt några roliga spel till PS3:an samt skaffat en ny mobil.

 

Det har alltså varit en riktigt bra månad för mig. Jag har hunnit se och läsa rätt mycket - så pass mycket att alla recensioner inte fick plats att publicera denna månad eftersom jag publicerar en recension per dag. Därför kommer vissa av månadens bok- och filmrecensioner hamna i nästa månadsrapport istället för denna.

 

Som vanligt kan du klicka på titeln för att komma till vald recension, och du kan läsa de tidigare månadssammanfattningarna här. Vill du se alla recensioner så kolla in menyn.

Publicerade bokrecensioner:
Shades of Earth (Across the Universe, #3) av Beth Revis (9/10).
Allt och lite till av Sarah Dessen (5,5/10).
Drakhjärta & Hamnskiftare av Jerker Hultén (5/10).
Eldhäxan (Trolldomsakademien, #1) av Peter Bergting (5/10).
På drift (The Walking Dead, #2) av Robert Kirkman (5/10).
Ske din vilja (The Tudors, #1) av Anne Gracie (5/10).
Välkommen till LA, baby av Moa Eriksson Sandberg (4/10).
Ordningen upprätthålls alltid av Pär Thörn (2/10).

 

Ender's Game (6/10).
The Pretty One (6/10).
Jack Ryan: Shadow Recruit (5,5/10).
The Wolf of Wall Street (5/10).
Closed Circuit (3/10).

--------------------------------------------------------------------------------------------