Fakta:

Testament of Youth är regisserad av James Kent, med bland annat Alicia Vikander, Taron Egerton, Emily Watson, Kit Harington, Colin Morgan och Dominic West i huvudrollerna. Filmen är 124 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014. Filmen bygger på Vera Brittains självbiografi.

 

 

Testament of Youth är en lite annorlunda skildring av det första världskriget. Man ser inte mycket av kriget i sig, istället fokuserar filmen på Veras liv och hennes relationer till sin fästman och bror. Det är också ovanligt att se kriget skildras ur en kvinnas ögon, och det blir lite av en annan upplevelse eftersom männen och kvinnorna på den tiden levde på helt skilda sätt.

 

 

Jag tycker att filmen är vacker och lätt berörande. Detta är dock ingen snyftare och jag hade velat ha en tydligare handling och starkare känslor. Ofta kändes det inte som att handlingen var på väg någonstans, och en hel del scener kändes onödiga.  Viktigt att veta är att Testament of Youth är en skildring av Veras liv, snarare än kriget. Jag visste inte att så mycket fokus skulle läggas på just Vera och därför kände jag mig lite besviken när eftertexterna började rulla. Jag tror att om man som tittare är förberedd på vart filmens fokus ligger så gillar man den mer.

 

 

Tempot är inte särskilt högt och Testament of Youth är en stillsam film. Det är ingenting som behöver vara negativt, men som tittare måste man vara på rätt humör för att uppskatta filmen till fullo. Annars blir den lätt tråkig. Testament of Youth har också några klyschor och känns förutsägbar ibland, men det kompenseras på andra sätt. Filmen är vackert filmad och trots den lite spretiga handlingen så var det intressant att följa de olika parallellerna.

 

 

Skådespelarna presterar mycket väl. Detta är faktiskt den första filmen jag ser med Kit Harrington (Game of Thrones) och jag kan bekräfta att om du gillar honom som Jon Snow kommer du definitivt att gilla honom som Roland Leighton. Fast han inte riktigt har samma charm och utstrålning så går det inte att förneka hans talang. Även svenska Alicia Vikander (Ex Machina) imponerar, och det är dessutom kul att få se Emily Watson (The Book Theif) i en mindre roll.

 

 

Som helhet så gillar jag Testament of Youth. Den är lite långsam och har ingen tydlig handling, men skådespelarna gör sina karaktärer intressanta och filmen är vackert filmad, med ett lika vackert budskap. Fast jag ibland tappade fokus på grund av att den kändes utdragen så kan jag tänka mig att se den igen. Testament of Youth är alltså en bra, men inte fantastisk, krigsskildring.

 

För några dagar sedan fick jag en ny film.

 

Fakta:

I den andra säsongen av The Simpsons görs rösterna av Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Harry Shearer, Marcia Wallace och Hank Azaria. Säsongen är 495 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1990 preseterar seriens första Treehouse of Horror-avsnitt.

 

 

The Simpsons. Alla vet vad det är för något. Nästan alla har sett serien. Och många gillar den. Men det är faktiskt inte särskilt många som har följt serien från början; sett vartenda avsnitt från första till tjugoåttonde säsongen. Själv har jag sett de fjorton första säsongerna, men nu kände jag att det var läge att titta på serien från början igen. Och trots att jag känner igen många av avsnitten så är det en hel del jag hade glömt eller missat. Dessutom skiljer sig de första säsongerna av serien väldigt mycket från de senare. Därför rekommenderar jag varje Simpsons-fan att se serien från början. 

 

 

Animationerna i den andra säsongen av The Simpsons är fortfarande lite kantiga och spretiga. Ibland skelar karaktärernas ögon och deras ansiktsuttryck och kroppsspråk känns inte alltid realistiska. Däremot tycker jag att man redan här ser en tydlig förbättring från den första säsongen. Den andra säsongen känns mer välplanerad och noggrant ritad, vilket ger en bättre tittarupplevelse.

 

 

Det bästa med The Simpsons är utan tvekan hur härligt satirisk serien är. Manuset är intelligent skrivet och bjuder på en hel del slagfärdiga repliker. Metaforerna är många och det finns mycket att relatera till. I den andra säsongen framträder karaktärernas personligheter mycket tydligare än föregående säsong, och jag tycker att denna är mer underhållande.

 

 

Som helhet är The Simpsons redan vid dess andra säsong en mycket trevlig, lättsam och mysig serie. Trots seriens intellekt så kräver den inte mycket energi för att man som tittare ska förstå sig på den. Det är inte en serie som får mig att LOL, men det är en som får mig att fnissa till.

 

Fakta:

The DUFF är regisserad av Ari Sandel och i huvudrollerna får vi se Mae Whitman, Robbie Amell, Bella Thorne, Bianca A. Santos, Skyler Samuels, Nick Eversman, Allison Janney och Ken Jeong. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015. Den släpps av Noble Entertainment.

 

 

The DUFF (som står för Designated Ugly Fat Friend) är en väldigt typisk high school-komedi. Den tillför egentligen ingenting nytt till området, men den lyckas ändå öppna upp ögonen igen för den nästa bortglömda genren. The DUFF är en trevlig, lättsam och öppenhjärtig komedi som inte slår nya höjder, men som jag definitivt kan tänka mig att se igen.

 

 

Var dock beredd på en stor härva klyschor. Karaktärerna är väldigt stereotypiska och dialogerna är minst sagt schablonartade. Manuset känns aningen nött och filmen är otroligt förutsägbar. Inte heller kan jag påstå att The DUFF är särskilt trovärdig. 

 

 

Skådespelarna är dock helt okej och trots att jag inte är jätteförtjust i många av karaktärerna så tycker jag att Mae Whitman är charmerande som Bianca. Hon gör filmen söt och mysig att se på, och hennes underhållande och charmanta stil gör att man nästan förlåter filmens alla klyschor.

 

 

Som helhet tycker jag att The DUFF är helt okej. Det är definitivt ingen ny Mean Girls, men den öppnar upp ögonen för high school-genren igen. Bortsett från klyschorna och förutsägbarheten så är det en mysig och trevlig film att se på.

 

Äntligen har jag fått hem alla säsonger av Game of Thrones på blu-ray; med slipcover. Idag kom den andra säsongen av serien i brevlådan, och nu är min samling komplett igen.

 

Det är knappast förvånande när jag skriver att Game of Thrones är min favoritserie. För länge sedan beslutade jag mig för att uppgradera mina DVD-exemplar av de fyra första säsongerna till blu-ray. Ett krav var dock att de skulle ha slipcovers. Säsong 3 och 4 gick galant, men att hitta säsong 1 och 2 med slipcovers visade sig vara lättare sagt än gjort.

 

Efter att ha kollat i nästan alla butiker jag kunde hitta insåg jag att det bara fanns ett alternativ kvar: att köpa dem begagnat. Därför har jag, varje dag det senaste halvåret, tittat in på Tradera i hopp om att hitta rätt där. Och för några dagar sedan fick jag äntligen mitt pris för mitt tålamod! Jag hittade nämligen både första och andra säsongen med slipcover.

 

Idag kom ett paket som jag beställde från CDON för ett tag sedan.

 

Fakta:

Mörk Ängel (org. Daughter of Smoke and Bone) är den första delen i Önskemånglarens dotter-trilogin av Laini Taylor. Boken är 376 sidor lång och publiceras av Bazar bokförlag.

 

 

Mörk Ängel är en väldigt annorlunda bok som jag verkligen, verkligen ville gilla, men jag måste medge att jag har blandade känslor för romanen. Jag gillade början av boken; starten kändes minst sagt lovande. Vi introduceras för en spännande och unik värld och jag ville hela tiden veta mer. Jag tycker hela önske-konceptet är fascinerande och Taylor är utan tvekan en fantasifull författare. Dock tappade jag rätt snabbt intresset.

 

För det första har jag problem när vi får läsa ur ett allvetande berättarperspektiv, och jag tror att det är en anledning till att jag hade svårt att fastna mer för boken. Det tog bort fokus från handlingen och jag kunde inte riktigt komma in i berättelsen ordentligt på grund av det.

 

En annan sak är att jag fann boken aningen förbryllande. Världen är komplex och tar ett tag att förstå sig på, men det jag blev mest förvirrad över var tidshoppen, som jag inte alls hängde med i. Det var otydligt när det var dåtid eller nutid och det förstörde läskänslan att hela tiden gissa efter tidsperioden.

 

Sist men inte minst så hade jag svårt att relatera till huvudkaraktären Karou, eller någon karaktär för den delen. De är definitivt inte dåligt uppbyggda, men jag kände ingen återkoppling till dem och hade inte tillräckligt intresse för att oroa mig över dem i hotfulla situationer.

 

Som helhet tycker jag att Mörk Ängel är en okej bok, men jag är besviken över att jag inte gillade den mer än så. Jag gillar världsuppbyggnaden och Taylors fantasi, men hade problem med berättarperspektivet, tidshoppen och karaktärerna. Vill du ha en väldigt annorlunda roman tror jag dock att denna skulle passa dig riktigt bra.

 

Idag kom ett paket från IDUS bokförlag och ett från Noble Entertainment.

 

Av Noble Entertainment fick jag filmen The DUFF på blu-ray. Den har fått många blandade omdömen men jag ser mycket fram emot att se den. Jag tycker den verkar charmig och underhållande och jag hoppas att jag håller mig till dem som älskar filmen. Jag har inte läst boken (än) så jag kan i alla fall inte döma filmen utefter den. Stort tack, Noble Entertainment!

 

Av generösa IDUS bokförlag fick jag sex stycken böcker, trots att jag bara efterfrågat en. Boken jag bett om var den sista delen i Drakhjärta & Hamnskiftare-trilogin av Jerker Hulten, nämligen Kungar & Drottningar. Jag håller tummarna för att det är en bra avslutning.

Jag känner dock att resten av böckerna kanske inte är de mest ideala för mig, och hamnar lite utanför den målgrupp jag skriver för. Fru Alms Magiska Resebyrå: Nya och Gamla Vänner av Annakarin Rosengren må ha ett sött omslag men jag vet inte hur taggad jag är över att läsa en barnbok. Bardiens beskyddare av Mimmi Schili känns inte som min typ av roman, Hemligheten i Haga av Gunilla Granbom är den andra delen i en serie jag inte läst, och Mirell, ett rymdäventyr är också den en barnbok.

 

Vi får alltså se vilka av dessa jag läser. Antagligen är det större chans att jag tar mig an exempelvis Mirell, eftersom den är superkort. Jag känner mig dock rätt säker på att jag inte kommer att läsa Silverorden av Jenny A Sandgren eftersom jag inte gillade den första delen i Castra-serien. Men, stort tack till er på IDUS bokförlag!

Fakta:

I den sjätte och sista säsongen av Gossip Girl får vi se bland annat Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Zuzanna Szadkowski, Michelle Trachtenberg och Kaylee DeFer i huvudrollerna. Säsongen är 402 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2012.

 

 

Jag är både besviken och nöjd på samma gång när det kommer till den sjätte säsongen av Gossip Girl. Den är inte alls lika spännande eller beroendeframkallande som många av de tidigare säsongerna, men den ger ändå ett tillfredsställande slut. Serien knyter ihop säcken och rundar av på ett snyggt sätt. Den lämnar inte lösa trådar efter sig, utan vi får se hur det slutar för alla karaktärerna. Vi får till och med återse karaktärer som varit borta från serien länge, och så kom såklart det mycket efterlängtade Gossip Girl-avslöjandet.

 

 

Den här sjätte säsongen är mycket kortare än de tidigare. Faktum är att den inte ens är hälften så lång som föregående säsonger. De tidigare säsongerna har ett snitt på 23 avsnitt, medan den här endast har 10 episoder. Men ärligt talat så räcker det gott och väl. Det ger tillräckligt med tid för att runda av alla paralleller och samtidigt känns det inte alltför utdraget. Trots att säsongen som helhet är lite händelselös och förstörde några älskvärda relationer så gillar jag ändå det avslut som serien fick.

 

 

Skådespelarna är som alltid duktiga och det är knappt värt att upprepa eftersom det är en självklarhet. Men det jag dock blev lättad över vad just att många av de gamla karaktärerna återvände – om så bara för några sekunder! – istället för att bli helt bortglömda. Det av en trevlig känsla av igenkännelse och gjorde säsongen mer komplett. Några karaktärer vi får se en glimt av är exempelvis Vanessa, Eric och Jenny. Jag tycker också det var riktigt härligt att äntligen få se Kristen Bell (Heroes) i bild. Hon har genom hela serien lånat ut sin röst som Gossip Girls ”kommentator” och det är kul att hon till slut fick synas i en scen.

 

 

Som helhet är denna avslutande säsong till belåtenhet. Den bjuder inte på något extra, har några irriterande scener och lever verkligen inte upp till de tidigare säsongernas glans. Men, jag är van vid att serieavslutningar försämrar ens syn på hela serien, och därför ser jag tillbaka på säsongen med glatt humör.

 

Idag kom ett paket från Semic bokförlag.

 

Berätta inte för någon (org. Ne le dis á personne) är en fransk film regisserad av Guillaume Canet. I huvudrollerna får vi se Francois Cluzet, Marie-Josée Croze, André Dussollier, Kristin Scott Thomas, Jean Rochefort och Marina Hands. Filmen är 131 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2006.

 

 

”Spännande”. ”Gripande”. ”En thriller som glöder”. Det är några av de omdömen som Berätta inte för någon fått. Och jag förstår verkligen inte varför. Redan efter en kvart hade mitt intresse förlorats totalt och resten av filmen var jag helt oengagerad. Det är definitivt inte en film som grep tag i mig och jag räknade minuterna tills den skulle ta slut.

 

 

Berätta inte för någon är alldeles för tråkig för min smak. Tempot segar, ingenting händer och filmen är överdrivet utdragen. Den är över två timmar lång och hade lätt kunnat klippas ner till hälften. Det stillsamma konceptet gjorde filmen platt och enformig.

 

 

Skådespelarna är det inget fel på. Faktum är att jag gillar Francois Cluzet (En oväntad vänskap), Jean Rochefort (Mr. Beans semester) och många andra i filmen. Problemet är deras karaktärer, eller rättare sagt, manuset. Det var länge sedan jag var så totalt ointresserad av ens films handling och karaktärer, så inte ens de duktiga skådespelarna kunde råda någon bot på det.

 

 

Som ni förstår var inte Berätta inte för någon en film för mig. Den var alldeles för långsam och tråkig i min smak.

 

Fakta:

Over the Garden Wall är en animerad tv-serie med bland annat Elijah Wood, Collin Dean, Melanie Lynskey, John Cleese, Christopher Lloyd och Tim Curry i huvudrollerna. Den är 113 minuter lång, består av 10 avsnitt och barntillåten. Den spelades in 2014. Du kan se hela tv-serien gratis här.

 

 

Precis som många andra är jag väldigt rädd för det okända. Att inte veta vad som väntar mig i framtiden har satt skräck i mig ända sedan jag var liten, och jag har spenderat många nätter med att skräckslaget stirra upp i taket och fundera på vad som händer efter döden. En del av att växa upp innebär att våga acceptera det okända; att ha modet att chansa och riskera det man är van vid. Att se karaktärerna i Over the Garden Wall övervinna den här rädslan är otroligt gripande och en stor anledning till att den här miniserien förtrollat mig och många andra.

 

 

När man hittar en animerad tv-serie som gått på Cartoon Network förväntar man sig att den ska vara glädjefylld, lättsam och allmänt fånig. Man väntar sig däremot inte att den ska vara djup, mörk och komplex. Men det är precis vad Over the Garden Wall är. Trots att serien visats på en barnkanal så skulle jag inte kalla den för en barnserie. Till och med för mig, som är 20 år gammal, var det tidskrävande att förstå hur allt hängde ihop. Det annorlunda upplägget och komplexa budskapet tilltalar verkligen mig som vuxen tittare, och trots att den klassificeras som en barnserie tror jag att det är ytterst få barn som faktiskt förstår vad serien handlar om.

 

 

Serien har en oväntat stark handling som växer för varje avsnitt. Konceptet är kraftfullt och berättelsen förvånansvärt vacker. Over the Garden Wall har ett intressant mysterium och växlar mellan att vara söt och underhållande samt mörk och allvarlig.  Seriens atmosfär är perfekt och inger tittaren i ett slags gammaldags, lugnande känsla.

 

 

Over the Garden Wall är en väldigt originell animerad serie; både till utseende och till själ. Animeringarna är hänförande och trots att karaktärerna är relativt simpelt ritade så passar de in perfekt i det vackra landskapet. Något som imponerade mig stort var också musiken. Soundtracket är fantastiskt. Varje låt är noga genomtänkt och det märks verkligen hur mycket energi och tid som har lagts ner på varje ton. Musiken är vacker och har otroligt mycket känsla. Du kan lyssna på introlåten här.

 

 

Rösterna till karaktärerna görs beundransvärt bra. Som storebrodern Wirt får vi höra Elijah Wood (Lord of the Rings) som är superb. Barnskådespelaren Collin Dean (Adventure Time) gör rösten till Greg karaktäristisk och härlig. Det är roligt att också få se Melanie Lynskey (Two and a Half Men) ta plats. Serien har även många andra talanger, exempelvis Christopher Lloyd (Back to the Future). Tack vare de vackra illustrationerna och de talangfulla skådespelarna blir karaktärerna äkta, levande och flerdimensionella. Jag gillar att Wirt, seriens hjälte, är osäker på sig själv har och tvivel genom seriens gång. Hans lillebror Greg är underbart naiv och otroligt charmerande. Hans bedårande, optimistiska och gladlynta stil kan muntra upp även den suraste. Manuset är välskrivet och har med en hel del roliga och slagfärdiga repliker.

 

 

Over the Garden Wall må vara vacker och underhållande, men precis som jag skrev tidigare så är det också en mörk serie. Tv-serien använder sig på ett innovativt sätt av kopiösa mängder metaforer som kopplas till ämnen så som förlust och döden. Fast serien har många ljusglimtar fyllda med humor och kärlek påverkas man starkast känslomässigt av de mörkare stunderna.

 

 

Som helhet så är Over the Garden Wall en förvånansvärt bra serie. Vackert animerad, med charmerande karaktärer, underbar musik, begåvade skådespelare och en stark handling trollbinder den här serien dig från början till slut. Det är inte en serie för barn; yngre skulle inte förstå sig på alla metaforer och det komplexa budskapet. Men vi vuxna, vi kan njuta av den om och om och om igen.

 

För några dagar sedan vann jag en tävling på Facebook och idag anlände mitt pris i brevlådan.

 

Fakta:

I den första säsongen av Masters of Sex får vi se Lizzy Caplan, Michael Sheen, Caitlin FitzGerald, Teddy Sears, Annaleigh Ashford, Kevin Christy, Beau Bridges, Heléne Yorke, Julianne Nicholson och Nicholas D'Agosto i huvudrollerna. Säsongen är 649 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013.

 

 

Det finns många fördomar kring Masters of Sex-serien och vissa verkar tro att det är en erotisk serie. Om du är en av dem så lita på mig när jag skriver att det inte är det. Visst finns det en hel del sexscener, men de är inte gjort på ett särskilt intimt sätt och vi får aldrig se några detaljer. Har du inte något problem med serier som Game of Thrones och True Blood så lär du definitivt inte ha problem med Masters of Sex, eftersom de förstnämnda har betydligt mer blottande scener. Istället är Masters of Sex en dramaserie, som fokuserar på själva vetenskapen kring sex; inte akten i sig.

 

 

Masters of Sex är en intressant, charmerande och stundtals underhållande serie som inte liknar någon annan. Men tyvärr är den också aningen enformig och långsam, vilket gör vissa avsnitt monotona och tråkiga. Avsnittet jag gillar mest är det första, antagligen tack vare nyhetens behag, och jag tycker att många av de resterande avsnitten liknar varandra.

 

 

Skådespelarna är duktiga och gör sina roller levande. Jag gillar Lizzy Caplan (Mean Girls) och tycker att hon porträtterar Virginia Johnson bra. Däremot är jag inte särskilt förtjust i Michael Sheen (Underworld). Jag tycker att han är en otroligt trist skådespelare, och då hjälper det inte heller att hans karaktär är självisk och allmänt jobbig. Scenerna med Caplan är guld värt, medan scenerna med Sheen får tittaren att somna.

 

 

Ärligt talat så vet jag inte om jag kommer att fortsätta att följa Masters of Sex. Jag är nyfiken för hur det går för karaktärerna men just det långsamma tempot är inte särskilt lockande att återgå till. Antagligen lär jag skaffa hem andra säsongen när prisets har sänkts. Som helhet är den första säsongen av Masters of Sex bra; underhållande och charmerande, men samtidigt rätt stillsam.

 

Fakta:

Scarlet är den andra delen i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Boken är 375 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Det är en futuristisk retelling på Rödluvan.

 

 

Marissa Meyer är en av de mest exceptionella författare jag har mött på. Hennes språk och beskrivningar är levande och sättet hon målar upp karaktärer på är fantastiskt. Meyer är expert på att sammanföra olika handlingsparalleller och hon har inte problem med att överraska läsaren. Scarlet är alltså minst sagt en välskriven och mycket mycket bra bok.

 

Dock måste jag erkänna att jag uppskattar läsningen av Cinder mer. Tempot i Scarlet är lite långsammare, och boken har betydligt mindre action än Cinder. Scarlet blir inte riktigt spännande förrän framåt slutet. Och trots att jag gillar Scarlet som karaktär så får vi inte riktigt lära känna henne lika bra som Cinder eftersom hon spenderar hela boken med att oroa sig för andra.

 

I Scarlet introduceras en hel del nya karaktärer, vilket innebär att vi får läsa ur flera olika perspektiv. De viktigaste karaktärerna i boken är Cinder, Scarlet, Wolf och Thorne, men vi får självfallet också läsa om Laverna, Kai, Iko och de andra igen. Det känns ibland lite rörigt att läsa ur många perspektiv, men samtidigt känns det nödvändigt just för att få så mycket bakgrundsinformation som möjligt om karaktärerna.

 

En av bokens stora styrkor är hur duktig Meyer är på att integrera den klassiska sagan om Rödluvan i ett dystopiskt Frankrike. Trots att vi känner igen mycket från originalberättelsen så känns läsningen ny, fräsch och spännande. Jag hade aldrig trott att det skulle gå att göra en bra sci-fi retelling av sagor med cyborgs och aliens, men Meyer har gång på gång bevisat att hon är något utöver det vanliga.

 

Scarlet är en mycket vackert skriven bok och det är väldigt intressant att följa karaktärerna. Bokens brister är dock att tempot är långsamt och att jag inte riktigt fastnade för Scarlet som karaktär. För övrigt är boken perfekt och jag vet att nästa del – Cress – är min en gudagåva. Trots att Scarlet är den sämsta delen i The Lunar Chronicles-serien så är det en fantastisk bok.

 

Idag kom ett paket från bokförlaget Natur&Kultur i brevlådan.

 

Idag kom ett paket från Modernista i brevlådan.

 

Fakta:

I den andra säsongen av Nikita får vi se Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Melinda Clarke, Xander Berkeley, Dillon Casey, Lyndie Greenwood och Rob Stewart i huvudrollerna. Säsongen är 972 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2011.

 

 

Nikita är en stor favorit när det kommer till actionserier. Jag gillar att den har lite av allt och inte är en renodlad thriller. Blandat med all action så bjuder Nikita även på mycket humor, stora karaktärsutvecklingar och även lite romantik. Det gör att man aldrig tröttnar på det som händer eftersom det hela tiden läggs till någonting nytt till serien.

 

 

Nikita skulle inte vara Nikita utan Maggie Qs fantastiskt mångsidiga prestation. Hon gör serien övertygande och beroendeframkallande och skapar ett stort engagemang för hennes karaktär. Den slagfärdiga Nikita är, tillsammans med kallhjärtade Amanda och humoristiska Birkhoff, min favoritkaraktär men det finns inte en enda karaktär jag ogillar, just för att alla skådespelarprestationer ligger på topp. Melinda Clarke (The O.C.), Xander Berkeley (Taken), Shane West (A Walk to Remember), Lyndsy Fonseca (How I Met Your Mother) och Aaron Stanford (X-Men 2) är allesammans otroligt minnesvärda i sina roller och skapar ett starkt drag till serien. Det finns också med en hel del begåvade gästskådespelare som det är roligt att upptäcka genom säsongen. Några exempel är Alberta Watson (24), Sarah Clarke (24) och Erica Gimpel (Fame).

 

 

Det syns tydligt att Nikita är en genomtänkt serie. Handlingen är stark och manuset välskrivet. Varje avsnitt har otroligt välkoreograferad action som häpnar tittaren och seriens effekter är grymma. Säsong 2 börjar lite långsamt men är redan efter några avsnitt i full gång. Tempot är högt och alla episoder är actionpackade. Berättelsen utvecklas en hel del under säsongens gång och det är intressant att få följa karaktärernas framsteg.

 

 

Jag måste dock skriva att jag inte tycker att säsong 2 riktigt når samma höjder som den första säsongen. Kanske är det nyhetens behag, men jag känner att konceptet var starkare i den första säsongen. Jag gillade Alex undercover-parallell och på något sätt fick det karaktärerna att kännas mer hotade. Den första säsongen har en mer enhetlig och sammanhållande handling, medan den här säsongen har fler avstickare och sidospår som ibland gör att berättelsen känns hackig. Den röda tråden var helt enkelt tydligare i föregående säsong.

 

 

Säsong 2 visar en hel del tillbakablickar, speciellt från Nikitas tid innan hon anlände till Divisonen. Jag vet inte riktigt hur jag känner angående detta. Vissa av tillbakablickarna är väldigt upplysande och väl behövda, men andra återblickar känns nästan bortkastade och är onödiga att visa. Några av dem känns rent utav klyschiga. Som jag skrev tidigare så är Nikita en fantastisk serie som förtjänar all världens beröm, men jag tycker att serien känns lite lam ibland. Trots alla tvister och överraskningar så har den också med några rejält stereotypiska och förutsägbara scener som stör mig lite. 

 

 

Som helhet är Nikita en toppenserie som förtjänar alla lovord. Den här säsongen är inte lika mystisk och spännande som föregående, men den är fortfarande otroligt bra. Skådespelarna är enastående, konceptet innovativt och effekterna rafflande. Jag älskar sättet den blandar humoristisk underhållning och explosiv action och jag ser mycket fram emot att se hur det går för karaktärerna i nästa säsong.

 

Idag kom ett efterlängtat paket från CDON...

 

Fakta:

Run All Night är en film regisserad av Jaume Collet-Serra, med bland annat Liam Neeson, Joel Kinnaman, Ed Harris och Boyd Holbrook i huvudrollerna. Filmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015.

 

 

Jag har blandade känslor för Run All Night. Jag vet inte riktigt om det är för att jag såg den vid fel tillfälle, för det känns som att jag borde ha uppskattat filmen mer än vad jag gjorde. Som det är nu är jag rätt neutralt inställd. Det är en helt okej actionfilm, men tyvärr tillför den ingenting nytt till genren och den sticker inte ut.

 

 

Skådespelarna är duktiga i sina roller och Liam Neeson är självfallet mycket passande i rollen som den pensionerade torpeden. Dock känns det som en karaktär han har fått spela om och om och om igen, och därför fastnar jag inte särskilt mycket för honom. Svenska Joel Kinnaman imponerar dock och jag fastnar betydligt mer för hans skådespelarprestation.

 

 

Tyvärr engagerade inte handlingen mig särskilt mycket. Alltså, i grund och botten är den bra, men på grund av bristen på egna idéer och en unik ton så kändes det bara som ett hopplock av andra filmer. Trots att tempot är högt och att filmen är otroligt actionfylld så kunde jag inte undgå att känna mig lite uttråkad. 

 

Som helhet är Run All Night en bra film. Jag tror speciellt dem som inte sett särskilt många filmer med Liam Neeson skulle uppskatta den. Filmen är actionfylld, har ett högt tempo och några tvistar framåt slutet. Men för oss som är Neeson-fans så känns den också väldigt upprepande och blir lätt en i mängden. Jag känner dock att jag vill se filmen igen, eftersom jag har en känsla av att jag borde ha gillat den mer. 

 

Fakta:

Insurgent är regisserad av Robert Schwentke och i huvudrollerna får vi se bland annat Shailene Woodley, Theo James, Kate Winslet, Ansel Elgort, Jai Courney, Miles Teller, Zoë Kravitz, Naomi Watts, Maggie Q och Daniel Dae Kim. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015. Den baseras på boken med samma namn, skriven av Veronica Roth.

 

 

Insurgent är enligt mig en bra film. Visst har den sina brister, men jag tycker ändå att den lyckas att stå på egna ben och vara underhållande. Specialeffekterna är grymma och filmen som helhet är riktigt snyggt gjord. Den dystopiska världen är läckert och trovärdigt konstruerad och Insurgent har precis som första filmen i franchisen en intressant samhällsuppbyggnad.

 

 

Det är mindre action men fler simuleringar med i Insurgent än Divergent, så det beror helt på vad du eftertraktar som tittare om du gillar filmen eller inte. Att actionen minskat har gjort att Insurgents tempo sackar efter lite och filmen kan emellanåt kännas lite händelselös. Men ökningen av antalet simuleringar bidrar till en mer unik och fascinerande känsla.

 

 

Det jag gillar mest med filmen – förutom konceptet som den grundas på - är hur stjärnspäckad den är. Nu är det visserligen så att jag, trots att jag gillar dem som skådespelare, inte tycker att Shailene Woodley (The Fault in Our Stars) och Theo James (Underworld: Awakening) passar i huvudrollerna. Som tittare förväntar vi oss att Tris och Four ska ta publiken med storm; med en oslagbar kraft, men istället känns de tafatta och platta. Däremot tycker jag att Kate Winslet (Titanic) passar utomordentligt som Jeanine. Som skådespelare är hon otroligt professionell och mogen och med skillnad från Woodley så utstrålar Winslet en otvivelaktig styrka till tittaren. Det är också riktigt roligt att få se Maggie Q (Nikita), Daniel Dae Kim (Lost) och Ansel Elgort (The Fault in Our Stars) i filmen, trots att det inte är särskilt långvarigt.

 

 

Insurgents stora nackdel för läsarna är att den är väldigt olik boken. En hel del viktiga karaktärer från boken syns antingen väldigt kort eller har helt klippts bort från filmen. Några exempel är Johanna, Uriah, Tori, Marcus, Cara, Fernando och Zeke. Dessutom har de ändrat många av Tris karaktärsdrag från boken. Hon har inte alls samma posttraumatiska stressyndrom som vi förväntat oss och många hennes Divergenta talanger är i filmen undantryckta. Filmen har också ändrat något av det mest fundamentala i Tris: antalet falanger hon har amplitud för. För oss läsare är det en självklarhet att Tris passar in i tre falanger – De Osjälviska, De Tappra och De Lärda. Men för att få Tris att bättre passa in i det ändrade konceptet har de gjort att hon har amplitud för alla fem falanger.

 

 

Den ändringen jag stör mig mest på är dock Jeanines mål och fokus. I filmen finns en speciell låda som Jeanine vill öppna. För att göra det behöver hon hitta en Divergent som kan klara av simuleringar anpassade till alla falanger (därav den ovanstående Tris-ändringen). I boken existerar inte den lådan och Jeanines anledning till sin Divergent-jakt är istället att studera deras hjärnor och skapa en simulering för att kontrollera alla Divergenter. Till sin hjälp finns i filmen en gadget som visar hur många procent Divergent en individ är. Apparaten finns inte i boken, utan testobjekten samlas in beroende på ålder och falangamplitud. Avslutet i Insurgent är även det mycket skilt från boken och filmen slutar i allmänhet i en mycket lyckligare ton.

 

 

Som helhet så tycker jag att Insurgent är en bra film. Trots den lite långsamma takten och alla dess skillnader från boken, så var det roligt att få följa karaktärerna igen. Jag älskar hur stjärnspäckad filmen är, och avgudar många av effekterna. Ja, Insurgent har många logiska luckor och förutsägbara vändningar, men är du inte alltför petig så borde du mycket väl kunna uppskatta filmen ändå.

Fakta:

Manolos Magiska Resa (org. The Book of Life) är regisserad av Jorge R. Gutiérrez. Rösterna görs av bland annat Diego Luna, Zoe Saldana, Channing Tatum, Ron Perlman, Christina Applegate, Ice Cube, Kate del Castillo, Danny Trejo och Hector Elizondo. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 18 augusti 2015 av 20th Century Fox.

 

 

Jag var rätt kritiskt inställd inför att se Manolos Magiska Resa men jag blev glatt förvånad över hur mycket filmen hade att bjuda på. Visuellt sett är det en unik film. Karaktärerna är gjorda som trädockor och deras design, animationerna och det allmänna utseendet på filmen är väldigt kreativt gjort. Det finns också en härlig användning av färg och filmen skälver av liv.

 

 

Trots att Manolos Magiska Resa innehåller oräkneliga klyschor och är förutsägbar så känns den nyskapande. Den är underhållande och karaktärerna är genuint intressanta att följa. Konceptet är uppbyggt lite som en barnanpassad Romeo och Julia, fast med mytologi och mexikansk kultur. Det gör berättelsen både vacker och gripande. Vi får följa karaktären Monolo genom tre olika världar; allesammans med tydliga signalement och utseenden, och det gör att man aldrig tröttnar på miljön.

 

 

Filmens musik är riktigt bra och jag gillar hur skaparna har använt sig av många moderna poplåtar, trots att filmen ser ut att utspela sig i det förflutna. Rytmen är svängig och texterna ofta komiska. Även detta bidrar till att filmen känns otroligt levande och käck.

 

 

En av de viktigaste faktorerna är dock det kraftfulla budskapet som filmen på ett charmerande sätt lyckas förmedla. Huvudkaraktären, Monolo, visar tittaren att man ska våga följa sitt hjärta och vara sig själv, trots alla motgångar och all press. Hans pappa kräver att han ska bli en hårdhudad tjurfäktare som alla andra i familjen men Monolo vågar stå upp för sig själv för att satsa på att bli en sensibel musiker. På sitt äventyr finner Monolo även andra slags styrkor som gör att han vågar ta stora risker för kärleken.

 

 

Jag tycker att Monolos Magiska Resa är en toppenfilm för yngre barn, men det finfina är att det är också en film vi vuxna har lätt att uppskatta. Filmen är påhittig, vacker och har en välkonstruerad berättelse med välgrundat budskap. Vill du se en mix av en Romeo och Julia-lik kärlekshistoria, mytologiska gudar och världar samt uppiggande mexikansk kultur så har du definitivt funnit rätt. Jag är säker på att jag kommer att se den här filmen igen.

Fakta:

Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter är skriven av Felicia Margineanu och publiceras av Modernista bokförlag. Boken är 128 sidor lång och i den får vi också läsa om Patricia Richter, Michael McEachrane, MissLisibell, Rackartygarna, Kia Mohebi och många fler.

 

 

Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter skiljer sig från de böckerna jag är van att läsa. Jag håller mig vanligtvis till skönlitteratur av olika slag och plockar sällan upp facklitteratur, biografier och liknande. Men när jag fick syn på Uppkopplad på Modernistas hemsida kände jag direkt att jag ville läsa den, och underbara som de är skickade de mig boken.

 

Jag kan inte påstå att jag tycker att Uppkopplad är en särskilt lärorik bok. Trots att jag känner att jag tillhör den tilltänkta målgruppen så hade jag en hum om det mesta som Margineanu tog upp. Jag hade velat ha fler konkreta råd, och jag hade velat att Margineanu gick in lite mer på djupet. Uppkopplad är inte vad jag skulle kalla för en ”guide”, just för att den är så ytligt övergripande.  Jag skulle snarare kalla det för en inspirerande självbiografi.

 

För inspirerande är just vad Uppkopplad är. Det är väldigt intressant att läsa om hur mycket Felicia Margineanu åstadkommit redan vid 17 års ålder. Hon berättar om hur hon tack vare Internet som medel blev känd över ett dygn och hur hennes många olika erfarenheter tagit henne dit hon är idag. Hon har gjort allt från att hållit tal mot racism inför 10 000 personer till att vara med i skönhetstävlingen Miss World Sweden.

 

Margineanu skriver riktigt bra. Som debutförfattare skriver hon lättförståeligt samtidigt som hon fortfarande känns professionell och erfaren. Margineanu känns genuin och hennes omtanke och styrka tränger igenom bokens sidor. Läsaren får en tydlig bild över hur Margineanu är som person och det som är just så inspirerande är att hon är en av de få personerna som faktiskt vågar och orkar ta sina tankar och göra dem till handling.

 

I boken tar Margineanu även fram perspektiven från andra. Många olika personer har gett sina åsikter och erfarenheter med Internet. Den yngsta som intervjuats var åtta år men åldrarna breder ut sig och sträcker sig upp till äldre vuxna. Dessutom varieras det mellan kända Internet-proffs och nybörjare.

 

Som jag inledde med så kände jag personligen att jag inte lärde mig särskilt mycket från Uppkopplad, men jag blev verkligen inspirerad. De jag tror skulle ha störst användning för boken är lärare och föräldrar, eftersom Margineanu visar hur Internet kan integreras i undervisning och lek. Men även du som bara letar efter en inspirerande självbiografisk läsning kommer finna boken bra. Den är lite spretigt disponerad och beskriver inte saker och ting på djupet, men den ger läsaren en tankeställare.

 

Idag fick jag tre ny filmer.

 

Fakta:

Spökstaden (org. Hollow City) är fortsättningen på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, skriven av Ransom Riggs. Boken är 430 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.

 

 

För ovanlighetens skull så gillade jag denna efterföljare betydligt mycket mer än första boken i serien. I Spökstaden får vi lära känna karaktärerna mycket bättre och deras charm sätter sig fast hos läsaren på ett helt annat sätt än i Miss Peregrines Hem för Besynnerliga Barn. Ransom Riggs är en riktigt duktig författare och trots att han tagit element från andra ungdomsböcker så har han konstruerat Spökstaden så att den känns helt egen.

 

Faktum är att detta är en unik läsning. Riggs har en annorlunda berättarteknik och det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är så speciellt. Man behöver läsa boken för att förstå. Spökstaden har i alla fall med både spänning och underhållning och just det annorlunda sättet som Riggs förmedlar sig på gör att boken känns väldigt säregen.

 

Jag gillar konceptet och tycker att det är väldigt intressant med tidsresor. Det är dessutom mycket modigt att ta sig an det ämnet eftersom det är svårt att få trovärdigt. Men Riggs lyckas riktigt bra och det är fängslande att få läsa om en helt annan era.

 

Precis som i tidigare bok så använder Riggs sig av gammaldagsa och småruggiga fotografier som på ett innovativt sätt kompletterar hans text. Det blir en annorlunda upplevelse att själv få se hur karaktärerna och omgivningen ser ut i Riggs ögon, istället för att föreställa sig allt på egen hand.

 

Allt som allt så gillar jag Spökstaden och jag ser fram emot nästa del i serien. Dock måste jag också skriva att jag inte är superexalterad över denna, men jag vet inte riktigt varför. Det är en bra bok helt enkelt, men inte toppen.

 

Idag kom tre paket i brevlådan.

 

Fakta:

Jurassic Park III är regisserad av Joe Johnston och i huvudrollerna får vi se bland annat Sam Neill, William H. Macy, Téa Leoni, Alessandro Nivola, Trevor Morgan, Michael Jeter, Laura Dern och Taylor Nichols. Filmen är 88 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2001.

 

 

När jag var liten och såg denna för första gången tyckte jag att den var hur läskig som helst; mycket värre än de tidigare delarna, av någon anledning. Nu ser jag tillbaka på filmen med en gnutta nostalgi, och trots att jag tycker att det är den sämsta installationen i franchisen så gillar jag den. Det är ett underhållande actionäventyr och tack vare att den inte är särskilt lång så hinner man inte tröttna.

 

 

Skådespelarna är duktiga och kan leva ut sina roller. Det är roligt att få återse Sam Neill i rollen som Dr. Grant (Alcatraz), och även Laura Dern (The Fault in Our Stars) syns i några kortare scener. Alessandro Nivola (Face/Off), Michael Jeter (The Green Mile) och William H. Macy (Shameless) gör också mycket väl ifrån sig. Jag är dock väldigt kluven när det kommer till Téa Leoni (Deep Impact). Hennes karaktär är så fruktansvärt jobbig, men självklart innebär det att Leoni har lyckats att få tittaren att känna något. Synd bara att det är avsky.

 

 

När det kommer till animationerna så tycker jag på något sätt att dinosaurierna nästan är sämre gjorda än tidigare. Kanske är det för att Jurassic Park III har med en hel del närbilder på dem, och att det då är lättare att se skavankerna, men jag tycker helt enkelt att den inte var lika vackert och realistiskt gjord som första delen i franchisen. Dessutom tycker jag en hel del av det som händer känns lite överdrivet.

 

 

Som helhet så gillar jag Jurassic Park III, men tyvärr är det ändå den sämsta delen i franchisen, enligt mig. Det är ett underhållande äventyr att följa och skådespelarna är duktiga och gillar man de två första delarna är det ett måste att se avslutningen, trots dess brister. Sammanfattningsvis så är den bra men inte bäst.

 

Fakta:

Sherlock Holmes: A Game of Shadows är regisserad av Guy Ritchie och i huvudrollerna får vi se bland annat Robert Downey Jr, Jude Law, Noomi Rapace, Jared Harris, Stephen Fry, Kelly Reilly, Geraldine James och Rachel McAdams. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2011.

 

 

Sherlock Holmes: A Game of Shadows saknar den fartfyllda spänning som dess föregångare hade. Trots att filmen känns påskyndad så lyckas den samtidigt vara utdragen och tråkig. Handlingen är otydlig och smått förvirrande och konceptet är svagt. Filmen känns rörig och trots att hans namn är i titeln känns inte detta som ”Sherlock Holmes”. Karaktärerna har förlorat många av sina karaktäristiska drag och det är inte alls lika psykologiskt intressant att följa Holmes tankegångar som det brukar vara.

 

 

Regin känns dock rätt flott och filmen är läckert ihopklippt. Visuellt sett är det en riktigt snyggt gjord film. Dessutom har Sherlock Holmes: A Game of Shadows några humoristiska och underhållande delar som sätter liv på den. Sedan har vi förstås de duktiga skådespelarna. Trots att jag definitivt inte tycker att Downey (Iron Man) och Law (Enemy at the Gates) passar som Sherlock och Watson så lyckas de göra filmen till sin egen. Den svenska Noomi Rapace (Män som hatar kvinnor) imponerar och Kelly Reilly (Calvary) är som alltid sitt sockersöta jag. Dock är jag besviken på hur lite skärmtid som Rachel McAdams (The Notebook) hade.

 

 

Som helhet är Sherlock Holmes: A Game of Shadows helt okej, men ingen ny hit. Skådespelarna är bra och filmen är snyggt gjord, men den är för otydlig och rörig. Dessutom är både karaktärerna och handlingen rätt tråkig och det enda som livade upp var vissa underhållande scener och det annorlunda slutet. Gillar du första delen i denna duologi så tycker jag att du ska se även A Game of Shadows, så länge dina förhoppningar inte är särskilt höga.

 

Fakta:

I den tredje säsongen av Two and a half men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Marin Hinkle, Holland Taylor, Conchata Ferrell och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 504 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2005.

 

Det är någonting särskilt över Two and a half men. Trots att serien inte får mig att skratta ofta, och trots att den inte direkt förmedlar starka budskap om hur samhället ser ut, så har serien en unik dragningskraft som får mig att ha tiden vilja se ”bara ett avsnitt” till. Det som Two and a half men saknar när det kommer till unika skämt kompenserar serien med mycket hjärta, och därför lyckas den trots allt ranka sig som en av mina favoritkomedier.

 

 

Jag älskar skådespelarna i serien. Detta är verkligen Sheens serie och trots att jag inte stödjer hans beteende privat så går det inte att neka att han är en duktig skådespelare. Jag bävar inför att se hur serien förstörts utan honom med i bilden. De som dock stjäl stjärnglansen i den här säsongen är Jones och Cryer. För att vara ung och oerfaren är Jones riktigt duktig och charmerande, och jag älskar karaktären Jakes härligt tröga men rappa kommentarer. Cryer presterar även han oerhört bra och kan med bara några få ord sätta ett leende på tittarens läppar för resten av dagen. Karaktären Rose – som spelas av Lynskey – är ytterligare en av seriens komiska höjdpunkter, och även de skådespelare som syns lite mer sällan, så som Taylor, Ferrell och Hinkle – greppar tag i tittaren vare gång de uppenbaras. Jag gillar kemin mellan skådespelarna och uppskattar att karaktärernas relationer till varandra inte känns konstlade.

 

 

Two and a half men är en charmig, underhållande och lättsam serie som passar perfekt de dagarna man är trött. Serien kräver inte att man som tittare är uppmärksam hela tiden och blir därför ideal för att slötitta på. Med den lätta underhållningen och charmiga karaktärerna blir det en serie man vänder sig till när man vill muntras upp.

 

Igår, den 7e augusti, fyllde jag 20 år. Vi bjöd på fika och en del av släkten kom över för ett lugnt firande. På kvällen gick vi ut och åt på Bamboo City och efteråt tog vi en härlig promenad.

 

Föga förvånande så fick jag några presenter dagen i ära, och självklart känner jag att jag måste visa upp dem, trots att några inte är relaterade direkt till den här bloggen. Jag fick också pengar och presentkort hos Cervera, men känner att det är onödigt att ta kort på dessa.

 

Fakta:

Den blomstertid nu kommer är en fristående bok skriven av Marie-Chantal Long. Boken publiceras av Opal bokförlag och är 142 sidor lång.

 

 

Den blomstertid nu kommer är inte en bra bok. Handlingen är otydlig, fantasilös och svag. Konceptet är tråkigt och ointressant. Karaktärerna är tröga och irriterande. Boken som helhet känns slarvigt skriven och inte det minsta genomtänkt. Jag förstår inte poängen med boken. Varför skulle den skrivas? Ingenting händer och texten känns meningslös. Varför skulle det bli en bok?

 

Ursäkta, Marie-Chantal Long om du skulle läsa detta, men språket är verkligen uselt. Meningarna är underligt avhuggna och det gör att läsningen blir otroligt hackig. Det känns som att författaren försöker för mycket med att få en viss känsla på texten och det får helt motsats effekt. Long är antingen väldigt lat eller så försöker hon göra sig märkvärdig. Vissa saker formulerade hon inte ens med ord. Till exempel, på sida 15 där en karaktär inte förstod vad en annan karaktär menade. Istället för att skriva ”Hm?” eller ”Vad?” eller beskriva ett förvirrat ansiktsuttryck så hade Long bara skrivit ”?”. Som om ett frågetecken är ett sätt att uttrycka sig. Rätt löjligt, om du frågar mig. Det känns otroligt slappt gjort av författaren och jag är förvånad över att det accepterades vid korrekturläsningen.

 

Boken har inte heller ett ordentligt slut. Jag älskar cliffhangers och när en bok slutar så pass spännande att man direkt vill läsa mer, men denna har verkligen inte ett slut! Boken kretsar kring ett enda dilemma och vid avslutningen är ingenting löst ännu. Situationen har inte förändrats från den första sidan och det känns otroligt B. Som helhet så var Den blomstertid nu kommer inte en bok för mig och jag ser inte tillräckligt med potential för att någonsin plocka upp en annan bok av Long.

 

Fakta:

The Fast and the Furious är regisserad av Rob Cohen och i huvudrollerna får vi se bland annat Paul Walker, Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Jordana Brewster och Rick Yune. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 11 och spelades in 2001.

 

 

The Fast and the Furious är en trevlig film att se på men för oss som inte är stora bilfantaster är den inget speciellt. Ärligt talat så känns den aningen enformig och handlingen är svag. Det är inte heller en film man ska se när man har huvudvärk eftersom det finns ett konstant oväsen i bakgrunden; antingen i form av rockmusik, motorer eller skottlossningar.

 

 

Manuset är okej men inte det bästa. Det finns en hel del klyschiga dialoger med och filmen är förutsägbar. Den har med många långa biljakter och det känns som att detta är en film som endast riktigt fantaster kan uppskatta till fullo. Skådespelarna är bra men personligen fastnar jag inte särskilt mycket för karaktärerna (förhoppningsvis växer de i nästa del).

 

 

Som helhet är The Fast and the Furious en okej film, men ingenting som står ut. Jag är väldigt neutralt inställd till egentligen allt som har med den att göra. Handling, OK. Skådespelare, OK. Karaktärer, OK. Jag kommer definitivt att se resten av Fast and Furious-filmerna, men jag tror inte att jag kommer att växa till att bli ett stort fan.

 

Nu har jag fått hem en hel del nytt, både i form av filmer, serier och spel.

 

Fakta:

Cinder är den första delen i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Boken är 327 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Det är en modern återberättelse av den klassiska berättelsen om Askungen.

 

 

Fast detta är den tredje gången jag läser Cinder så var det fortfarande en fantastisk läsupplevelse. The Lunar Chronicles är min favoritbokserie och jag avgudar Marissa Meyer för hennes skrivteknik. Hon har byggt upp en trovärdig och fängslande futuristisk värld. Boken utspelar sig i framtidens Kina (Nya Beijing för att vara exakt) efter det Fjärde Världskriget och det är riktigt intressant att se hur hon har utvecklat samhället. Boken är välskriven och genomtänkt och lyser av Meyers imponerande kreativitet.

 

När jag försöker förklara för mina vänner vad Cinder är för slags bok hör jag själv hur konstigt och fel det låter. ”Det är en mörk återberättelse av Askungen, blandat med aliens och dystopiska cyborgs” – brukar det låta. Och visst stämmer det, men boken är så mycket mer än så. Sättet Meyer sammanfogar dessa kontrasterande delar är fantastiskt och trots att det är rätt uppenbart att sagor och robotar inte hör ihop så blir det en enastående kombination. I Cinder finns de ikoniska scenerna från originalsagan, vilket gör att man läser boken fylld av nostalgi och en känsla av igenkännbarhet. Samtidigt har Meyer på ett fantasifullt sätt satt en modern prägel på allt och gjort berättelsen helt till sin egen. Cinder följer inte alls samma spår som originalsagan och blir definitivt inte förutsägbar, även om du skulle kunna varje detalj av Askungen utantill, eftersom tvisterna är många.

 

Som läsare fastnade jag redan vid första sidan. Man sugs in i berättelsen direkt och man vill hela tiden veta mer om världen och karaktärerna. Meyers språk är trollbindande och tack vare att boken är så pass säregen och har ett bra tempo så blir den aldrig tråkig. Cinder blandar spänningsfylld action med sockersöt romans och precis som USA Today uttryckt sig så känns den som en unik mash-up av Askungen, Terminator och Star Wars.

 

Jag har aldrig varit med om en författare som varit så duktig på att måla upp karaktärer som Meyer. Hon lyckas göra dem levande och säregna. Cinder är en otroligt stark och medryckande huvudkaraktär. Det är lätt att känna empati för henne och jag älskar hur snabbtänkt och rapp i käften hon är. För ovanlighetens skull så är också sidkaraktärerna flerdimensionella och lätta att tycka om. Tillsammans gör den livliga och underhållande androiden Iko, den fascinerande boven Levana, drömprisen Kai, gulliga Peony och den empatiske Erland Cinder till ett mästerverk.

 

Låt dig inte luras av att Cinder är en återberättelse av Askungen. Boken är ovanligt tungsint för att vara i YA-genren och Meyer är inte rädd för att visa samhällets korruption och mörker. Pesten skördar liv till höger och vänster, Cinder får utstå psykisk misshandel och vanvård, cyborger i samhället har inget värde och ägs av deras förmyndare. De har ingenting att säga till om och möts endast med fördomar och avsky. Cinder har också glädje, humor och romantik, men det är viktigt att komma ihåg att den inte är lika sötsliskig som originalsagan.

 

Som helhet är Cinder fantastisk. Det är en genomtänkt, berörande och unikt komponerad blandning mellan Askungen och dystopisk science fiction. Meyer skriver vackert och får läsaren att fastna redan vid första meningen. Med en intressant värld, livliga karaktärer och actionfylld handling tar Marissa Meyer med läsaren på en vild och spännande resa som sträcker sig mycket längre än den klassiska sagan. Redan tidigt i boken förstår du att Cinder är en bok du aldrig kommer att glömma.

 

 

 

Idag kom ett paket från bokförlaget Norstedts i brevlådan.

 

I den fjärde säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Lana Parrilla, Roger R. Cross, Carloes Bernard, Reiko Aylesworth, Arnold Vosloo, Mary Lynn Rajskub, Alberta Watson, Jonathan Ahdout och Shohreh Aghdashloo i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.

 

 

Trots att 24 behåller ett liknande koncept som i tidigare säsonger så är säsong 4 fantastisk. Mycket hinner hända under ett kort tidsintervall och handlingen utvecklas snabbt. Tittar man tillbaka på vad som hänt under säsongens gång känns det knappt som samma serie, just för att serien på många olika sätt hunnit utvecklats.

 

 

Äntligen har skaparna insett att Kim Bauers handlinsparalleller varit överflödiga och Elisha Cuthbert syns inte till alls i denna säsong. Istället läggs all möda och fokus på Jack, som spelas av enastående Kiefer Sutherland (The Lost Boys). Som alltid presterar Sutherland på topp och han gör serien till vad den är. Det spelar ingen roll vad han får för filmroller i framtiden, för mig kommer han alltid att vara Jack Bauer.

 

 

En sak som jag älskar med 24 är hur stjärnspäckad den är. Det som dock är unikt för denna säsong är den enhetliga talangstyrkan. Tidigare har serien alltid haft någon svag länk, men i denna säsong förblir kedjan stark. Alla karaktärer – stora som små - spelas av professionella och mycket begåvade skådespelare. Vi får självfallet återse Mary Lynn Rajskub (Julie & Julia), Carlos Bernard (Alien Raiders) och Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2) i sina minnesvärda roller, men en hel del nya skådespelare kniper andra huvudroller. Vi får bland annat se härliga Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Lana Parrilla (Once Upon a Time). Även gästskådespelarfronten – där vi får se exempelvis Evan Handler (Californication), James Frain (The White Queen), Leighton Meester (Gossip Girl), Aisha Tyler (Friends) och Kevin Alejandro (True Blood) - visar att 24 inte snålar när det kommer till castingen.

 

 

En enorm eloge ska dock gå till skådespelarna som spelar säsongens brottslingar. I säsong 4 får vi följa tre ”skurk-paralleller”, men för ovanlighetens skull finner vi en bov i säsongens centrum; Marwan. Vi har vant oss vid att minst tre förövare tar lika mycket plats på samma gång och därför känns det fräscht och nytt att säsongen centrerar en enda terrorist. Marwan är dessutom en perfekt skurk att följa, och Arnold Vosloo (The Mummy) som spelar honom gör honom fulländad. Även Mia Kirshner (The Vampire Diaries) får oss, trots sin hastiga vistelse i säsongen, att respektera henne enormt som skådespelerska. Mina favoritbovar är dock familjen Araz; eller närmare bestämt Dana Araz. Det ger serien en lite skrämmande känsla att se en vanlig familj agera som terrorister. Shohreh Aghdashloo (X-Men: The Last Stand), som spelar mamman Dana, är otroligt fängslande och medryckande att följa. Jag gillar att hon har en orubblig tro och är hängiven sin sak, men ändå skulle offra allt för sin son. Det är nog första gången jag kände empati för en terrorist. 

 

 

Något jag stör mig på är dock att skurkarna har så många reservplaner. Det är som att de förutsett att Bauer kommer ge dem problem, och därmed har oändligt med resurser och villospår. Det känns aldrig som att skurkarna hamnar i en verkligt knepig situation och de lyckas komma undan aningen för många gånger, enligt mig. 

 

 

Den fjärde säsongen är aningen mörkare än de tidigare och tempot är högt. Varje avsnitt är fyllt till bristningsgränsen med action och det är omöjligt att inte bli beroende. Trots den höga dosen spänning så kommer inte karaktärerna i skymundan och serien lyckas upprepande gånger att beröra tittaren. Precis som tidigare säsonger använder sig säsongen skickligt av split-screen och realtid, som på ett fantastiskt och kreativt sätt integreras i serien. Som helhet är 24 en av de bästa actionserierna jag sett och säsong 4 satte verkligen ribban högt för nästa del.

 

Fakta:

The Second Best Exotic Marigold Hotel är regisserad av John Madden och i huvudrollerna får vi se bland annat Dev Patel, Maggie Smith, David Strathairn, Judi Dench, Bill Nighy, Celia Imrie, Ronald Pickup, Diana Hardcastle, Richard Gere, Lillete Dubey, Tina Desai och Penelope Wilton. Filmen är 118 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 3 augusti 2015 av 20th Century Fox.

 

 

The Second Best Exotic Marigold Hotel är en trevlig film med aningen för många handlingsparalleller. Filmen i sig är välgjord men eftersom det finns många olika spår så känns den lite tarvlig och filmens mål tappar fokus. The Second Best Exotic Marigold Hotel är mysig att titta på en gång, men lär sedan stå och damma i hyllan.

 

 

Filmen är smått underhållande och lyckas framkalla några dämpade skratt, men mycket av humorn känns torr och lite matt. Oftast är det charmerande Maggie Smith, som med sin klass tjusar tittaren med vitsiga kommentarer. Även Nighy, Pickup, Patel, Dench och Gere presterar minnesvärt. Skådespelarna går verkligen inte att klandra och det märks tydligt att de allesammans har lång livserfarenhet av skådespelarbranschen. Dock tilltalade inte deras karaktärer mig lika mycket som i den första filmen, av någon anledning.

 

 

Miljön är som tidigare otroligt vacker och det är en fröjd att få se alla de härliga färgerna blandas. Skådespelarna är charmerande och bjuder på några underhållande scener, och The Second Best Exotic Marigold Hotel har ett starkt budskap. Filmen har dessutom både musik och dans som livar upp den annars lite småtråkiga filmen. The Second Best Exotic Marigold Hotel är en trevlig film att se på en gång, men saknar den glädje och värme som fanns i den första delen.