Fakta:
Berättelsen om Pi (Life of Pi) är en film regisserad av Ang Lee med orginalspråket engelska. Några av skådespelarna är Irrfan Khan, Suraj Sharma och Adil Hussain. Detta äventyrsdrama är ungefär 117 minuter långt och släpptes i april 2013. Åldersgränsen är 11 år.

 

 

Recension:
Mina känslor är kluvna angående Berättelsen om Pi. Ena halvan av mig tyckte att den var otroligt långtråkig och seg, medan den andra tycker den var fantastiskt vacker och gullig.

 

Filmen har inte direkt mycket action utan så gott som hela historien utspelar sig på en båt mitt ute på Stilla Havet. Detta gjorde att filmen kunde bli lite tråkig ibland. Men lite spänning lyckades ändå komma med när Pi och djuren kämpar för sina liv. Jag tyckte till och med att den kunde bli lite känslosam på vissa ställen, men inte så pass att jag fällde några tårar.

 

 

Jag älskade att djuren var en så stor del av filmen, att de var i centrum. Förutom de djuren han hade på båten får man se jätteläckra fiskar/hajar/valar men dessutom tusentals bedårande små surikater. Ögonen kunde ibland se lite datoranimerade ut, men samtidigt kändes det som om ögonen hade ett slags djup: som om man fick se djurens känslor speglandes i ögonen. Dock tyckte jag väldigt synd om djuren vilket jag är både positivt och negativt inställd till. Positivt för att filmen lyckades väcka känslor - negativt för att just de känslorna kom för att djuren blev skadade.

 

 

Jag gillar överlevnadsfilmer i allmänhet och Berättelsen om Pi var inget undantag. Dock är den väldigt svår att bedömma tycker jag, eftersom den är extremt unik, lite orealistisk och udda (vilket både är bra och dåligt då jag ibland bara tyckte att den var konstig). Det var helt enkelt en lite smått tråkig film men med många gulliga och coola djur. Så om du gillar filmer med djur och där huvudkaraktären ska försöka överleva är Berättelsen för Pi en film för dig. Sammanfattningsvis skulle jag säga att det är en bra film om tro, hopp och kärlek.

 

 

 

Redan från början märkte jag att boken skulle få en otorligt unik handling. Från och med första sidan, ja första meningen, visste jag att boken var något för mig. Den hade redan från start ett otroligt intressant upplägg.

 

Takten var lagom genom hela boken. Ingenting hände helt plötsligt, men det segade inte sig fram heller. Händelserna överlappade inte varandra men kom tätt inpå vilket höll spänningen på topp. Till det fanns mycket action och underbar magi.

 

Karaktärerna var härliga och intressanta. Möjligtvis var de lite overkliga, lite väl perfekta - jag vill oftast ha brister i mina karaktärer så att jag kan relatera till dem och så att de känns mer realistiska - men deras charm förhöjde deras brister. Jag gillar även att romantiken finns där, men inte är i centrum. Att den dessutom växte fram successivt och inte var insta-love var definitivt ett plus!

 

Jag gillade verkligen Snyders sätt att skriva. Spåket var enkelt och hon beskriver väl händelser och karaktärer utan att överanvända adjektiv. Hon ger en bakgrund till så gott som allt vilket gör att det känns som om man känner karaktärerna personligen, som om man varit en del av deras förflutna. Att man vet mer om bakgrunderna gör även att man känner mer för dem och bryr sig om vad som händer med individerna.

Sammanfattningsvis var Giftet en jättebra debutbok med mycket spänning och intresseväckande unikhet. Trots att det är paranormal romance utspelar sig boken i en helt annan värld: med annorlunda uppbyggt samhälle och livsstilar. Jag vill definitivt läsa fortsättningen, Magin, och hoppas att resten av serien översätts till svenska och överraskar minst lika mycket som denna.

Denna veckas Skilda Omslag kom lite sent men jag har varit extremt upptagen och inte haft tid att publisera detta ännu. Det handlar om Walking Disaster, den andra boken i Beautiful serien av Jamie McGuire -  fortsättningen på en bok jag nyligen läste ut! Anledningen till att jag visar omslaget till andra boken och inte första är att första boken, Beautiful Disaster, har samma omslag så gott som överallt så det finns ingenting att jämföra med. Men då kör vi igång!

 

Gulliga Emelie taggade mig till Book Sacrifice Tag (skapad av Ariel Bisset). Så självklart måste jag utföra den när den blivit efterfrågad. Kommer bli superkul - tack Emelie för taggen! Book Sacrifice går ut på att man får ett scenario där man måste välja en bok som man inte gillat och därför skulle kunna göra sig av med.

 

 

 Något försöker bryta sig in i ditt hus. Det visar sig vara ett monster som får energi från böcker som får dig att tappa tron på en hel genré. Den överlever alltså av att när en bok är så pass dålig att du aldrig vill läsa en sådan bok i en liknande genré igen. Du måste snabbt välja ut en bok som ger den sådan energi och förstöra den.
Vilken bok har du läst, som var så pass dålig att du inte vill läsa en annan bok i samma genré, slänger du i elden?
En bok jag hade höga förhoppningar på men som var så pass dålig att jag inte tagit upp en annan bok i samma genré var Glow av Amy Kathleen Ryan. Det är en science fiction bok - den första och enda science fiction boken jag någonsin läst. Att den var så pass dålig gjorde att jag helt tappade förhoppningar på böcker som utspelar sig i rymden. Men nu har jag till slut bestämt mig att skaffa hem Across the universe, som förhoppningsvis gör att jag börjar uppskatta science-fiction. Om inte, så lär det vara den sista scifi boken jag någonsin läser.

 

Jag taggar Sara, Anna , Rebecka, Cecilia och Johanna till att göra Book Sacrifice Tag, men jag tipsar alla som läser detta att testa på det ni med!

 

 

Recension:
Jag hade hört väldigt mycket olika kommentarer om den här boken, och läser man om handlingen låter det lite som Fifty Shades of Grey, men jag måste skriva att jag storgillade Underbara Helvete.

 

Underbara Helvete är en av de få 'new adult' böckerna jag läst. Huvudsakligen innebär det samma som som 'young adult' men med intimare realtioner. Och jag gillade verkligen passionen som fanns i boken. Jag fastnade för romantiken och alla känslorna och blev extremt intresserad av Abigails och Travis realtion till varandra. Det var ingen insta-love, utan den utvecklades successivt, vilket jag gillar. Och när Travis är så pass charmig och intresseväckande som han ändå är blir läsningen både rolig och fartfylld. Travis har en väldigt intressant personlighet, för trots att jag antagligen skulle avsky honom i verkligheten så fastnade jag för den påhittade Travis. Abigal kunde jag däremot störa mig på rätt mycket eftersom hon hela tiden velade fram och tillbaka. Först var detta spännande, men efter ett tag blev det lite långtråkigt. Jag hade också velat veta mer om karaktärernas bakgrunder, för det kändes inte som om man fick lära känna dem särskillt tydligt.

 

Boken hade högt tempo och det hann hända extremt mycket trots att den inte är särskillt lång. Om man jämför innehållet med andra böcker kändes Underbara helvete mycket längre än vad den egentligen var. Och det tycker jag att McGuire lyckades väldigt bra med, att den kändes längre samtidigt som den lyckades ha högt tempo. Jag fastnade verkligen för boken och hade extremt svårt att släppa taget om den.

 

Vissa scener i boken var rätt otroliga och överdrivna, vilket är väldigt synd. Vissa scener tyckte jag var rent av konstiga och absolut inte trovärdiga. Men trots det var berättelsen fantatisk och McGuire har ett underbart språk med bra ordförråd och texten flyter på. Jag är dock lite besviken på slutet, men resten av boken kompenserar det. Det är synd att den andra boken i Beautiful-duologin inte är någon fortsättning utan samma bok igen, för jag hade gärna läst om hur Abs och Travis realtion utvecklades.

 

Sammanfattningsvis var boken mycket bra trots att den hade sina brister. Med mycket passion och intresseväckande karaktärer höll Underbara Helvete fast mig från första till sista sidan. Jag hade väldigt svårt att släppa taget om boken, eftersom den verkligen var romantisk, spännande och ett underbart helvete.

 

 

 

Recension:
Jag vet knappt vad jag ska skriva om den här filmen. Nyckelordet för filmen är "konstig". För det första utspelar sig filmen på 1900-talet och det märks tydligt i filmens uppbyggnad: effekterna är gjorda att se gammaldagsa ut, kameror och liknande ser gamla ut, bilar och miljön i allmänhet. Men samtidigt finns där teknik vi inte ens har idag. Stora krigsrobotar som skjuter laser med ögonen och karaktärer med laserpistoler. Det blev lite motsägelsefullt: som en dystopi i en dåtidsfilm, vilket helt enkelt inte fungerar.

 

 

Visst var det många bra skådespelare med i filmen, bland annat Jolie, men inte ens de lyckades förhöja den otroligt bristfälliga handlingen. Trots att de spelade bra skulle inte ens det bästa av skådespeleri kunna rädda filmen från att bli en total flopp. Jag störde mig även enormt mycket på att en effekt var tillagd genom hela filmen att konturerna på allting blev suddigt: ungefär en sådan effekt man brukar lägga in när någon drömmer. Det gjorde att alltid blänkte och såg otroligt orealistiskt ut. Det var även väldigt konstiga övergångar mellan scenerna - annars brukar man knappt tänka på övergångarna för att det sker successivt och mjukt, men här hoppade det fram och tillbaka hela tiden - vilekt jag störde mig på.

 

 

Med väldigt konstiga animationer, ,udda musik, riktigt dåliga karaktärer och underlig handlig var detta verkligen inte en film för mig. Den var överdriven och overklig och jag fastnade inte för den ett dugg. Redan efter halva filmen höll jag på att somna för att jag var så uttråkad. Så tyvärr rekomenderar jag inte denna film.

Fakta:
Den mörka staden är översättningen av The dark and the hollow places av Carrie Ryan, vilket är den tredje och sista delen i De vassa tändernas skog-trilogin. Den svenska översättningen publiseras av Styxx Fantasy bokförlag. Tidigare delar i trilogin är De vassa tändernas skog (The forest of hands and teeth) och De dödas strand (The dead tossed waves).

 

 

Recension:
Jag har älskat Carrie Ryans apokalypiska trilogi redan från första sidan i första boken. Jag älskar att alla böckerna är utifrån olika karaktärers perspektiv, men att de ändå är sammanlänkade med varandra.

 

Den mörka staden var inget undantag när jag skriver att alla böckerna i trilogin är fantastiska. Det finns så mycket känslor i Ryans ord och jag lider verkligen med karaktärerna. Carrie Ryan är väldigt duktig på att beskriva hemska situationer så att läsaren förstår innebörden av hur samhället har påverkats av apokalypsen.  Hon använder många detaljer gällande både utseenden och beteende vilket gör att hela världen blir levande.

 

Jag älskar zombisarna i boken/böckerna. De är precis som jag föreställer mig hur riktiga zombies skulle vara. Hänsynslösa, själlösa och helt enkelt förskräckligt hejdlösa. Carrie Ryan beskriver dem väl och lyckas levandegöra dem med alla detaljer om hur de ser ut och hur de förändrats från vad de var förut. Andra zombieböcker jag läst har varit lite tråkiga där karaktärerna till och med visar medlidande till de levande döda, men i Ryans berättelser är de helt igenom onda och tänker bara på en sak: att smitta människorna. Och trots att karaktärerna kanske tycker synd om de som blivit så kallade oheliga så tvekar de inte att döda dem eftersom de vet att de inte har en uns mänsklighet kvar inom sig. Sådant gillar jag.

 

Sammanfattningsvis var boken väldigt bra, rätt creepy (på ett bra sätt) och Ryan beskriver väldigt bra och gör världen levande. Trots att jag tycker att den första boken i trilogin var bäst, så var Den mörka staden ändå fantastisk. Jag älskar verkligen slutet eftersom Ryan lyckas knyta samman det till början av första boken.

Favoritkaraktär: Catcher
Sidantal: 388

Fakta:
Alice in Wonderland är en ny version av Alice i Underlandet. Filmen är regisserad av Tim Burton och huvudrollerna görs av skådespelarna Johnny Depp, Alan Rickman, Helena Bonham-Carter, Anne Hathaway, Christopher Lee, Crispin Glover, Michael Sheen, Timothy Spall m.f. Filmen är på 104 minuter och på engelska. Den släpptes 30 juni 2011 och är från 11 år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta:
Kallad av mörkret är den första delen i Blodsjägarna-trilogin av Rhyannon Byrd. Det är den svenska översättningen av Last Wolf Standing i Bloodrunners-serien. Boken publiseras i Sverige av Harlequin Teen AB bokförlag. Övriga delar är Jagar i mörkret (Last Wolf Hunting), I skydd av mörkret (Last Wolf Watching) samt Dark Wolf Rising och Dark Wolf Running som inte är översatta till svenska.

 

 

Recension:
Jag fick Kallad av mörkret och resten av böckerna i Blodsjägarna-trilogin av Harlequin bokförlag och hade absolut inga förväntningar. Jag hade sett omslaget till boken tidigare någonstans, men aldrig hört något om boken eller författaren.

 

Boken började extremt bra. Intensivt, passionerat och spännande. De trettio första sidorna kände jag att detta kunde bli månadens bästa bok. Men någon gång på vägen tappades handlingen bort och Byrd fokuserade nästan bara på det romantiska förhållandet mellan huvudkaraktärerna. Det blev lite mycket koncentration på deras kärlek på varandra och jag kände att en del av den spänningen jag kännt i början gick förlorad. Den kändes helt enkelt inte särskilt unik längre utan bara en i mängden bland alla dark romance böcker. Men dock gillade jag att den liknade en blandning av Dark Hunter serien av Sherrilyn Kenyon och The Twilight Saga av Stephenie Meyer. Men det blev lite för mycket Twilight för min smak.

 

Dock uppskattar jag skrivstilen Rhyannon Byst hade. Språket är enkelt och trots vissa grammatiska missar kände jag att det var enkelt att komma in i boken och dess handling. Och genom hela hade boken ändå ett lagom tempo, trots att det inte hände särskillt mycket ibland.

 

Jag ser alltså fram emot fortsättningen av serien, eftersom Kallad av mörkret ändå var bättre än vad jag trott och jag tror att efterföljaren kan vara ännu bättre. Den slutade inte i någon cliffhanger, men samtidigt finner jag världen Byrd byggt upp väldigt intressant. Karaktärerna var lite lama och jag kände inte särskillt mycket för dem, men jag tycker ändå att boken bra, trots att jag kanske inte vill läsa om den. Romantisk och passionerad utgör Kallad av mörkret en helt acceptabel dark romance.

Denna vecka handlar Skilda Omslag om en trilogi jag velat läsa extremt länge - Medusa Girls av Tera Lynn Childs. Böckerna i trilogin är Sweet Venom, Sweet Shadows samt Sweet Legacy och det verkar som om de två omslagsserierna som finns inte tar över varandra utan att båda kommer att finnas kvar hela trilogin ut.

 

 

 

Recension:
Wow, jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag hade läst enormt många recensioner till Rör Mig Inte och så gott som alla var extremt entusiastiska. Därför trodde jag att jag skulle ha alldeles för höga förhoppningar när jag själv läste boken, men där hade jag fel. Jag älskade verkligen den.

 

Redan från första sidan visste jag att jag skulle gilla boken - jag visste bara inte hur mycket. Boken hade från början till slut ett intenstivt tempo med massor av spänning. Detta gjorda att jag inte kunde släppa taget om boken, utan läste ut den på en sittning. Sidorna flög verkligen förbi och helt plötsligt var den slut (tur att jag har Falla Sönder och Rädda Mig Inte här hemma annars skulle jag bli galen!).

 

Jag älskar alla karaktärerna - ja du såg rätt, alla. Även den så kallade "bad guy" storgillade jag, just för att de alla var så välbeskrivna och realistiska. För mig i världen inte uppdelad i ont och gott utan alla har lite ondska och lite godhet i sig, och det tycker jag verkligen Mafi lyckades förmedla. Även för den mest "elaka" karaktären fick jag medlidande känslor, och det är riktigt proffisionellt gjort av författaren. Själva huvudkaraktärerna ansåg jag var otroligt passionerade och starka och jag älskar hur karaktärsutvecklingen fortskred genom hela boken.

 

Tahereh Mafi använder ett ovanligt språk, både med meningsuppbyggnader och överstrykta överstrykta ord. Hon använder mycket upprepningar och metaforer, och allt detta störde jag mig först på (kanske de tio första sidorna) men jag vande mig otroligt snabbt med det unika språket och fastnade snarare mer för Mafis orginella stil än de vanliga skrivsätten. Jag tycker att överstrykningarna blev ett väldigt bra sätt att förmedla huvudkaraktären, eftersom både känslor och tankar ofta var väldigt kluvna för individen och då kunde förmedlas fullt ut genom att visa hela tanken men ändå stryka bort den delen som inte skulle framhävas som slutgiltig. Det blev liksom som om huvudkaraktären skrivit ner allting som hänt och att det var den texten vi läste ifrån.

 

Handlingen i Rör Mig Inte trollband mig verkligen. Jag tycker att Mafi har haft en fantastisk fantasi och jag älskade allting från huvudkaraktärens krafter, till den lite smått obehagliga miljön där hon befann sig till hur hela den dystopiska världen ser ut. När det sedan finns mycket action och dessutom passionerad romantik lyfte betyget i värde. Boken hade även många överraskningar och tvister som jag inte hade kunnat gissa mig till. Det enda negativa jag kommer på är att jag hade hoppats på en starkare cliffhanger till slutet, men det är ingenting superviktigt.

 

Jag ska så snart jag kan plocka upp fortsättningen till Rör Mig Inte och jag hoppas att den är minst lika bra, eftersom jag älskade denna. Den hade mycket känslor, älskvärda karaktärer, kärlek, hopp, spänning och mycket tempo. Detta är en bok jag tror skulle passa till både män och kvinnor, och jag skulle rekomendera denna till alla.

 

 

Recension:
Jag har sett den här filmen och dess efterföljare förut och jag älskar dem båda fortfarande (dock är den andra filmen lite bättre än denna). Tomb Raider har non-stop action med många fajter, läckra specialeffekter och coola skurkar. Jag kan inte uttrycka mig väl nog om hur häftigt gjord filmen är.

 

Angelina Jolie är en av mina favoritskådespelare och hon utför sin roll superb. Hon passar verkligen som den äventyrliga Lara Croft och tar actionscenerna till en ny nivå.

 

 

Förutom all spänning och tempo finns även några övernaturliga ingredienser med. Tidresande, bland annat, vilket jag finner extremt coolt och det är väldigt bra gjort i filmen. Men även vissa paranormala monster dyker upp - så för oss som älskar actionfilmer med många överraskande moment och lite fantasyingredienser är Tomb Raider ett perfekt val.

 

Filmen har även många känslor inblandade. Allting från komik, för ja - den kan vara extremt rolig ibland, till hjärtkrossande sorg. Och att filmen är baserad på ett datorspel gör att tempot är högt och farorna nära. Älskar verkligen dessa filmer. Om du gillar denna kommer du antagligen gilla tvåan, Cradle of Life, ännu mer.

 

Handling:
"Allting verkade så enkelt. Besegra tontonerna, rädda hennes kidnappade bror Lugh och sedan återvänta till Sabas värld. Men nu måste Saba och hennes familj färdas västerut, mot ett bättre liv och för att återse Jack. Men striden om Lughs frihet har satt fri en ny kraft i Dustlands, och en ny fiende har rest sig. Vad är egentligen sanningen kring Jack? Och hur långt kommer Saba att gå för att få det hon vill ha? Hon befinner sig på knivspetsen av fara och öde, svek och passion när hon tvingas konfrontera den fruktansvärda hemlighet som vilar i hennes innersta."

 

Recension:
Det var bara för några dagar sedan som jag läste ut dem första delen i Dustlands-trilogin, men eftersom jag älskade den var jag tvungen att plocka upp fortsättningen så snabbt jag kunde. Och jag blev inte besviken.

 

Det var enklare att komma in i Rebellhjärta än i Blodröd väg. Det är lika mycket "fel" grammatik i denna som i dess föregångare, men nu tycker jag snarare att det är läckert och unikt istället för irriterande som i Blodröd väg. Kanske är det för att jag läser dem så tätt inpå varande och att jag därför redan var van vid Youngs språk - men det var helt enkelt enklare att anpassa sig till bokens handling. Dock störde jag mig fortfarande på att det inte finns tecken på konversation: ibland fick jag gissa mig till om det var tankar, händelser eller om de pratade med varandra.

 

Jag tyckte att Blodröd väg hade mycket tempo och spänning men för att vara ärlig känner jag att Rebellhjärta var ännu bättre. Det hände fler saker, karakärerna utvecklades från förra boken och fler känslor var inblandade. Annars brukar, så gott som alltid, mittenboken i en trilogi vara den sämsta eftersom allt i första boken är nytt och spännande och sista boken har det spännande avslutet. Mittenboken brukar alltså bli lite glömd. Men i Dustlands-trilogin känner jag att serien blir bättre och bättre och jag har enorma förhoppningar på den tredje och avslutande delen.

 

Jag både gillar och ogillar att många lösa trådar lämnades. De obesvarade frågorna lämnar mycket spänning över till sista boken i trilogin, men samtidigt finns det många frågor jag hade velat få svar på redan i Rebellhjärta. Men förhoppningsvis tas alla trådar upp i fortsättningen (annars blir jag lite arg).

 

Jag älskade slutet. Den allra sista sidan gjorde att jag vill ha tredje boken NU! Den skapade fler frågor än svar och var en riktigt bra cliffhanger. Sammanfattningsvis var boken väldigt bra (bättre än första boken) med mycket spänning, tempo och karaktärsutvecklingar. Trots ett oförändrat språk från Blodröd väg störde det mig inte lika mycket som i den första boken. Precis som dess föregångare lyckades Rebellhjärta förtrolla mig och sidorna flög bokstavligen förbi. Läsningen var klar på endast två sittningar.

I brevlådan idag låg några recensionsexemplar av svenska översättningar jag sett enormt mycket fram emot!

 

 

 

Recension:
Unwind har en mörk berättelse som ger en stark inblick i en ytterst hemsk framtidsvärld. Trots att jag läst många dystopier (eftersom det är min favoritgenré) måste jag säga att Unwind är en av de bättre.

 

Neal Shusterman målar på ett exceptionellt sätt upp hur vår framtid kommer se ut. Han beskriver varför det har utvecklats åt det hållet, hur, vem, när, vad - han har en förklaring till allt. Och han skriver på ett spännande sätt som inte bara får läsaren att fastna för boken utan som också skapar en slags realism i historian, gör hela det påhittade samhället verkligt.

 

Dock kunde boken bli lite seg vid ungefär mitten, men det kompenserades starkt av de sista sidorna. Texten var både känslosam och hade många tvister. Läsaren sätts verkligen in i karaktärernas situationer och personligen mådde jag lite psykiskt dåligt av att läsa om vad de blev utsatta för.

 

Jag gillade karaktärerna eftersom de inte bara har sina naturliga brister utan även realistiska reaktioner på alla händelser. Här är det inte bara att slåss eller fly utan jag tyckte att man fick en inblick i karaktärernas inre strider. Jag älskar även att boken var ur många synblickar - både ur huvudpersonernas men även ur personer som inte är viktiga för själva berättelsen utan för bokens känsla. Detta gav en bättre inblick på deras värld.

 

Huvudidén i detta dystopiska samhälle är att inte tvinga på ansvar på någon förälder. Detta gör att de när som helst kan, enligt lag, bestämma sig för att antingen lämna ifrån sig sitt barn utanför någon annans dörr eller till och med ha dem "unwound" vilket innebär att de plockas isär kroppsdel för kroppsdel och blir bortdonerade bit för bit. Man kan till och med efterfråga nya delar utan någon större anledning, om man exempelvis är missnöjd med sin nuvarande ögonfärg. Då får man helt enkelt en "unwinds" ögon i den färg man vill ha. Ur mitt perspektiv känner jag att människorna i samhället inte riktigt förstår eller har insikt i vad det betyder att vara en "unwind" - de intalar sig helt enkelt att de isärplockades organ lever vidare i deras värdkropp, att de tekniskt sett inte är döda.

 

Jag älskade slutet på boken - det var känslosamt, storslaget och gjorde att jag vill få tag på Unwholly nu! Det kanske inte direkt var en cliffhanger, och boken hade kunnat sluta femton sidor innan vad det gjorde, men det riktiga slutet gav läsaren en bättre inblick på karaktärernas känslor efter allt de varit med om. Och jag måste medge att de sista femtio sidorna innehöll många överrraskningar!

 

Boken var sammanfattningsvis väldigt bra och spännande, men otroligt realistisk. Hemskheterna i den gjorde att jag gick mig en tankeställare om hur samhället faktigst skulle kunna utvecklas och om hur världen kanske ser ut om hundra år. Unwind var definitivt en exceptionellt skriven bok vars huvudmeddelande till läsaren är att kämpa för livet.

Fakta:
How do you know är en romantisk komedi regisserad av James Brooks. I filmen finns bland annat Reese Witherspoon, Owen Wilson, Paul Rudd och Jack Nicholson som skådespelare i denna 116 minuter långa film. Filmen är på engelska och släpptes 27 juli 2012.

 

 

 

 

 

 

Som ni vet älskar jag The Hunger Games - både böckerna och filmen. Andra delen i filmtrilogin kommer ut i november på biograferna och idag släpptes den första officiella teaser trailern.

 

 

Personligen gillar jag trailern men jag tycker inte den säger jättemycket om vad den handlar om. Det som visas i trailern är ju huvudsakligen från de första få kapitlerna i boken - resten av boken handlar ju om någonting annat (säger inte vad eftersom det spoilar men för er som läst boken räcker det med att jag skriver tick tock så förstår ni).

 

Ser i alla fall jättemycket fram emot Catching Fire filmen, gör inte du det?

 

 

Blodröd Väg var otroligt mycket bättre än vad jag förväntat mig. Jag fick boken (tillsammans med den andra delen Rebellhjärta) av Rabén&Sjögren och eftersom jag hade hört att både negativa saker om den likaså positiva kände jag att läsningen kunde gå hur som helst. Men jag ställer mig till dem som gillat den.

 

Men bara för att få det överstökat börjar jag med det negativa i boken, för trots att den var bra så var den inte felfri. Det jag störde mig på redan på första sidan var språket. Jag förstår att det Young har gjort är ett medvetet val, men jag störde mig enormt mycket på det ändå. Hon använder helt fel grammatik och ordval, och förkortar helt galet. Exempelvis ord så som tillbaka, dem, är, och, medan, sig och mig blir istället tebaka, dom, e, å, mens, sej och mej. Och det är så på varje sida genom hela boken. Visst kan man säga att huvudkaraktären Saba lär kännas bättre på det sättet eftersom det ändå är hur hennes synvinkel, men jag är en sådan person som föredrar korrekt grammatik och ibland formellt skrivande. Att orden var så felaktigt skrivna kunde också göra att boken kändes lite fånig. Dock vande jag mig med Youngs skrivande efter ungefär halva boken när jag kommit längre in i berättelsen, men just språket gjorde att det tog längre tid att komma in i historian.

 

När vi ändå är inne på detta spår måste jag även påpeka att det inte finns någonting som avslöjar att meningar är i talform, det vill säga att en karaktär säger någonting. Vanligtvis brukar meningen markeras med citattecken eller i vissa fall med bindestreck, men i Blodröd Väg fanns ingenting sådant. Från början blev detta väldigt förvirrande eftersom jag blandade ihop om texten var vad Saba tänkte eller vad någon sade, men det dröjde inte särskillt länge innan jag vande mig, så det var inget större problem.

 

Men när jag väl vande mig med språket var jag fast. Sidorna bokstavligen flög förbi och helt plötsligt kunde jag märka att jag läst några hundra sidor. Blodröd Väg har extremt högt tempo och spänningen är på topp redan i början av boken. Den kunde även bli brutal och sorglig vid vissa tillfällen, vilket jag gillar eftersom jag föredrar böcker som lyckas väcka känslor. Och de lyckades definitivt Young med.

 

Jag älskar karaktärerna. De känns alla så verkliga och realistiska, och ingen av dem är perfekt. Jag gillar när karaktärer har brister eftersom det får mig att känna att de skulle kunna existera i verkligheten. Det är även enklare att relatera till sådana karaktärer, eftersom det är sällan man känner sig helt perfekt. Jag gillade att Saba var lite smådryg och att man med bokens gång fick vara med om hennes personliga utveckling. Dock kan jag hålla med dem som har sagt att det är lite osannlikt att Saba var så duktig på att slåss som hon var i Blodröd Väg, men det var absolut ingenting jag störde mig på. Snarare tvärt om - jag tyckte det blev en cool och unik tvist att Saba som levt mitt ute i ingenstans med bara sin familj visar sig vara så duktig. Jag tycker även att det är fullt förståligt att Saba var rätt så naiv just av samma orsak.

 

Jag gillar att spänningen var det som var i fokus i boken, men att olika varianter kärlek ändå fanns med på sidan om. Jag är rätt så trött på kärleksdraman och därför kändes det skönt att läsa en mer actionfylld bok. Jag vet att filmrättigheterna har blivit sålda och jag håller verkligen tummarna för en film då jag flera gånger under läsningens gång kände att jag skulle vilja se scenerna på vita duken. Ibland kändes det till och med som om Moira Young skrev boken som en film hon haft i huvudet, om du förstår vad jag menar? Håller verkligen tummarna för att de gör en film - skulle garanterat se den.

 

Jag tyckte verkligen att Blodröd Väg var riktigt riktigt bra. Det var absolut en bok för mig med mycket action, många känslor och lite kärlek på sidan om. Trots att jag störde mig på språket finns det inget tvivel om att Moira Young är en exceptionell författare och jag är mycket uppspelt över att läsa Rebellhjärta. Blodröd Väg hade det som en bra bok ska ha: älskvärda karaktärer, spänningsfyllda actionscener samt en förmåga att hålla kvar och förtrolla läsaren in i det sista.

 

Ja, jag är väl medveten om att detta är en film-och-bokblogg men jag tänkte tillägna ett enda inlägg till lite Lord Of The Rings musik. Själv älskar jag så gott som alla låtarna eftersom jag är en Lotr-nörd, men här är några som jag tyckte det fanns en bra video till.

 

 

 

 

 

Så - nu ska jag återgå till en blogg med bara böcker och filmer. Jag ska faktigst börja läsa nu. Eller kanske snart. Ska lyssna på en låt till. Bara en.

 

De närmaste bokrecensionerna publiseras den 15 april samt den 17 april, och filmrecensioner kommer publiseras varje dag därimellan.

Nu är det dags för Skilda Omslag igen och denna vecka handlar det om boken Born Wicked av Jessica Spotswood, första boken i The Cahill Witch Chronicles. Detta är en trilogi som har bytt omslag allt eftersom. Tyvärr matchar efterföljaren, Star Cursed, endast ett av omslagen, vilket är synd om man köpte boken direkt när den släpptes, eftersom man då får omslag som inte matchar varandra.

 

Fakta:
Wolfsbane är den andra delen i Nightshade-quadrilogin av Andrea Cremer. Föregångaren är Nightshade medan efterföljarna är Bloodrose samt Snakeroot. Till serien finns även en spin-off-duologi med böckerna Rift och Rise.

 

 

Recension:
Det här verkar vara en månad för kluvna känslor, för jag har verkligen svårt att lista ut vad jag känner för Wolfsbane.

 

Det jag vet är att Wolfsbane inte alls var lika bra som Nightshade, men att jag fortfarande gillade den. Andrea Cremer skriver bra och lättsamt och texten flyter på, gör boken extremt lättläst. Tempot är i normaltakt och skenar inte iväg. Jag kunde på en kvart, tjugo minuter, läsa över hundra sidor för att det gick så snabbt och enkelt med läsningen.

 

Jag både gillar och ogillar karaktärerna, mina känslor är som sagt kluvna. Karaktären Ren älskade jag i Nightshade men i Wolfsbane tappade jag intresset för honom. Men även perspektivet av andra karaktärer förändrades och känslorna är även där kluvna. Calla, till exempel. Jag förstår henne och känner ändå att hon agerar rätt, men samtidigt tycker jag att hon kunde bli motsägelsefull, självisk och lite otacksam. Meh. Det är det här med kärleksdramat - att Calla aldrig kan avgöra vem hon vill ha (trots händelserna i Nightshade!). Jag finner det helt enkelt lite irriterande att efter allting karaktärerna gick igenom i första boken att Calla börjar vela igen. Jag hade trott att valet var självklart.

 

Det kändes som om boken inte fångade upp mig lika mycket som Nightshade gjort, där jag inte kunde släppa taget. Kanske är det för att det är andra boken i trilogin som den blir lite händelselös, men jag tycker inte att det är en ursäkt. Men jag gillar fortfarande berättelsen och händelseförloppen. Och jag vet inte riktigt varför, men när jag läste Wolfsbane fick jag lite samma känsla som i Unearthly av Cynthia Hand... Konstigt.

 

Jag tycker dock att det Cremer har byggt upp är väldigt intressant att läsa om. Vargarna, deras samhälle och människorna i dem är rätt fascinerande.  Därför ser jag väldigt mycket fram emot den tredje delen i serien: Bloodrose, och hoppas på att den är minst lika bra. För trots brister så som seghet och  försämrade karaktärer fanns mycket positivt med boken så som att Cremer skriver fantastiskt och skapar en otroligt intressant värld som får mig att vilja fortsätta läsa. Lite action, lite spänning och lite kärlek skapar tillsammans denna otroliga bok Wolfsbane.

Fakta:
The Hobbit: An Unexpected Journey är den första filmen i Hobbit-trilogin, som är prequeln till Lord of the Rings-trilogin. Övriga delar i Hobbit-trilogin är The Desolation of Smaug samt The Battle of the Five Armies (byttes från There and back again). Hobbiten är regisserad av Peter Jackson och orginalspråket är engelska. Filmen släpptes 8 april 2013 och är ungefär 166 minuter lång, inom äventyrsgenrén.

 

 

Recension:
Jag har verkligen kluvna känslor angående Hobbiten. Jag älskar ju Lord of the Rings-trilogin och därför hade jag skyhöga förhoppningar på Hobbiten. Och den var verkligen bra, men ändå känner jag att jag älskhatar den.

 

 

Det jag reagerar mest på är uppbyggnaden av filmen. I Lord of the Rings trilogin gjordes allting noggrant för hand vilket syns i filmerna. Allting ser verkligt och realistiskt ut just för att det är verkligt. Orcherna och monstrerna såg ut så som de gjorde i filmerna i verkligheten med otroligt smink och masker. Det fanns otroligt många detaljer, som även inte synns på bild, som gjorde filmerna levande. Men i Hobbiten har de inte gjort allting för hand.

 

 

Peter Jackson och hans gäng har använt sig av otroligt många datoranimeringar. Och de är fantastiskt gjorda och ser så läckert ut - men det känns inte som om det finns lika mycket detaljer, och som om den helt enkelt inte är lika noggrant gjord som orginaltrilogin. Det var vid väldigt många tillfällen jag jämförde animeringarna med Avatar, speciellt när karaktären Azog visades. Men jag måste medge att animationerna var helt otroliga och bland annat vargarna var otroligt läckert gjorda.

 

 

Med det sagt så var filmen ändå bra. Med sina effekter och häftiga animeringar ökade spänningen och trots lite sega tillfällen lite här och var ökade ändå pulsen effektivt. Man fick återse karaktärer och skådespelare så som Christopher Lee (Saruman), Ian McKellan (Gandalf), Elijah Wood (Frodo), Cate Blanchette (Galadriel), Hugo Weaving (Elrond) och många många fler. Detta gjorde ändå att jag kunde känna en relation till Hobbiten, att de gamla karaktärerna och skådisarna kopplade filmen till orginaltrilogin. I nästa del av Hobbiten kommer ännu fler skådespelare tillbaka, bland annat Orlando Bloom (Legolas).

 

 

Hobbiten var otroligt rolig också. Och jag vet inte riktigt hur jag känner angående det. För mig är Sagan om Ringen  tempofylld och späckad med spänning. Visst har orginaltrilogin också humor med bland annat Merry och Pippin samt Legolas och Gimli, men det kändes lite som om Hobbiten var mer en komedi vid vissa tillfällen. Men det kan helt enkelt vara jag som har svårt att sadla om från min favorittrilogi till en ny fortsättning med nya tekniker och metoder att skapa film.

 

 

Allt som allt var ärligt talat Hobbiten riktigt bra. Lite förutsägbar, lite seg och lite clichéig men ändå fantastisk. Mötet med Gollum var både spännande och roligt och förhöjde verkligen både känslan för filmen och förståelsen för lilla schitzo-Smeagul. Du skulle kunna se filmen även om du inte sett orginaltrilogin, men du förstår garanterat mer av händelserna om du sett Lord of the Rings.

 

I brevlådan när jag kom hem låg fem nya filmer! Jag har inte sett en enda av dem men de verkar allesammans vara jättebra! Jag gjorde en filmbeställning på sju filmer förrut, och nu är det bara en kvar som är restnoterad (Life of Pi). Hobbiten kom för några dagar sedan, som ni vet, och nu kom resterande fem.

 

Filmerna är i blandade genrér, allt från familjefilmer till komedier till action och thrillers till drama.

 

Som många av er vet så älskade jag Överenskommelser och Betvingade av Simona Ahrnstedt. De är verkligen otroligt fantastiska och jag finner knappt ord som beskriver dem (läs recensionerna istället). Och omslagen... WOW. Snart kommer även hennes tredje bok ut: De Skandalösa. Älskar alla Ahrnstedts omslag och för några dagar sedan avslöjades omslaget för den tredje boken.

 

 

Kanske inte lika vackert och färgglatt som de andra två, men fortfarande väldigt fint tycker jag (förutom omslagsmodellens blick... tycker hon ser väldigt trött ut). Vad tycker du om omslagen? Har du läst Ahrnstedts böcker? Längtar otroligt mycket tills De Skandalösa släpps och hoppas på ännu ett recensionsexemplar av Ahrnstedt.

Veckans Skilda Omslag handlar om Nightshade-serien av Andrea Cremer. Det finns väldigt många omslagsserier till denna serie och därför har jag på måfå valt ut några stycken att jämföra. Dock har jag inte tagit med den fjärde boken, Snakeroot, eftersom den endast har ett omslag hittills (kanske är ändrat nu, detta är ett tidsinställt inlägg från 10 mars)

 

 

Igår fick jag hem ett älskvärt paket. Jag brukar inte visa allt jag får om det är i mindre mängder men jag är bara tvungen att visa detta för jag är så glad!

 

 

 

Recension:
Jag vet inte riktigt vad jag ska börja - jag har så många känslor angående Half-Blood. Jag älskhatar verkligen boken och sådana känslor är väldigt svåra att förklara.

 

Som ni säkert hört tidigare så var boken var extremt lik Vampire Academy av Richelle Mead. Och då menar jag inte bara några likheter här och var, utan allting från bokens uppbyggnad, hur alla levde, handlingen, alla händelserna, hur deras värld såg ut - allt var densamma som i Meads berättelse, med enda skillnaden att det handlar om halvgudar istället för halvvampyrer (men både daimon och strigoi dricker blod så...). En total rip-off med ändrade namn skulle jag säga. Och detta är jag kluven i. Självklart blev inte boken unik, vilket är synd, men jag älskar ju Vampire Academy så boken blev fortfarande bra. Men det känns lite som att sätta betyg på Vampire Academy igen, vilket är lite orättvist mot Mead tycker jag.

 

Boken var väldigt förutsägbar. Både för att det som hände i Vampire Academy hände i Half-Blood, vilket ledde till att jag visste vad som skulle hända, men även av andra anledningar. Vissa saker förstod jag redan efter tjugo sidor, som huvudkaraktären inte listade ut förren i slutet av boken. Så det var lite trist att inte få överraskningsmoment, men för att vara ärlig tror jag att detta kommer bli bättre i Pure.

 

Trots att jag läst prequeln Daimon känner jag att det var jobbigt att komma in i Half-Blood. Varför vet jag inte riktigt, kanske var det just för att det kändes som en rip-off av VA. Jag måste dock medge att detta blev bättre ju längre jag läste, och trots att det fortfarande fanns många likheter så var det ingenting jag fastnade vid.

 

Jag älskade karaktären Aiden - min nya bokförälskelse. Han var verkligen den perfekta killen i det förbjudna kärleksdramat. Med honom blev boken charmig och romantisk. Alexandria däremot... jag gillade henne i boken Daimon men i Half-blood kände jag att hennes karaktär blev för mycket.

 

Allt som allt var Half-Blood en riktigt bra bok med mycket spänning och tempo. Problemet var mest att den var en Vampire Academy rip-off. Men förutom det var boken romantisk, rolig samt rörande och jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen av serien. 

 

 

 

 

 

 

Här är min Book Wrap Up för Mars. Jag höll nästan på att ta med The Two Towers i videon, men sedan insåg jag att jag faktigst läste den i April. Det blev tyvärr inte särskillt många böcker den här månaden på grund av att jag har haft mycket i skolan och för att jag har varit sjuk. I alla fall, jag hoppas att ni gillar videon och att ni själva har fått mycket läst i mars.

PS: Jag sade fel i videon. ARC:et Besvärjelser & Beskydd var från Mix bokförlag - inte från Rabén & Sjögren!

 

 

Antal lästa böcker Mars 2013: 10 böcker (2 noveller)
Antal påbörjade serier: 5
Antal avslutade serier: 1

Bästa boken för Mars 2013: Farlig Förmåga av Jessica Spotswood.

 

Största överraskningen för Mars 2013: As They Slip Away av Beth Revis.

 

 

 

Nytt i bokhyllan Mars 2013: 3 nya böcker (3 recex).

 
Månadssammanfattning:

 

 

Som många av er vet är jag världens största Lord of the Rings fan. Jag har sett filmerna, både bioversionerna och extended versions, väldigt många gånger och jag samlar även på Sagan om Ringen-prylar, exempelvis Aftonstjärnahalsbandet. Men jag har aldrig, av någon konstig anledning, tagit mig an böckerna. För lite mer än ett år sedan läste jag ändå första boken, The Fellowship of the Ring, och blev otroligt besviken. Med skillnad från filmerna så fanns inget tempo och jag fastnade helt enkelt inte för karaktärerna. Men nu, för ungefär två dagar sedan, tog jag upp och dammade av The Two Towers, dock i tron att den skulle vara precis lika dålig som första boken. Men där hade jag verkligen fel! För er som inte orkar läsa hela recensionen då den blir ganska lång så kan den sammanfattas med några simpla ord: jag. älskade. boken!

 

Språket är väldigt gammaldags och därmed rätt så avancerat. Jag tyckte själv att det inte var några problem att läsa boken, men jag kan lätt förstå att den kan bli krånglig att förstå om man känner att engelskan kärvar. Men personligen tycker jag att språket är en del av bokens charm, det som gör den unik och vacker på något sätt. Tolkien använder sig även av många beskrivningar, men inte alls lika mycket som i första boken. I The Fellowship of the Ring störde jag mig på att Tolkien beskrev allting i detalj, men i The Two Towers kände jag att det bara ökade intresset och målade upp en fantastisk värld. Karaktärerna i boken befinner sig i många olika miljöer, vilket jag gillar eftersom det lätt kan bli långtråkigt med en bok som utspelar sig på ett och samma ställe hela tiden.

 

Allt i boken har så vackra namn. Platser, städer och karaktärer har noggrant utvalda tilltalsnamn, smeknamn och födelsenamn vilket jag älskar. Tolkien skrev på böckerna under många många år just för att han ville vara så noggran som möjligt med detaljer så att allting skulle bli mer verkligt. Han skapade ju till och med fem nya språk till sina böcker. Inte bara lite ord här och var som många böcker har, utan riktiga språk. Tillsammans med sina övertygande detaljer skapar det en idealisk värld som känns otroligt verklig.

 

En sak som jag störde mig på från början men som jag vant mig med nu och snarare uppskattar är Tolkiens disposition. Han följer inte skrivreglerna vilket har fått väldigt spridda kommentarer. Istället för att skriva om två parallella händelser som växlar fram och tillbaka och sedan sammanvävs i slutet så skriver Tolkien hela historien om en karaktär och sedan börjar han från början och skriver hela historien för en annan. Man växlar alltså mellan dåtid och framtid, eftersom man vet saker som hände i slutet av bok tre, som alltså inte hänt än i bok fyra. Väldigt svårt att förklara, men men. Detta störde jag mig på från början men när jag vant mig vid det kände jag att det gav boken en unik tvist samt att det skapade mer spänning på det sättet då läsaren blir mer omedveten om vad som händer när.

 

Dock måste jag medge att jag inte uppskattade att läsa bok tre. Den var seg och helt enkelt tråkig och därför tänker jag inte gå in i närmare detalj angående den. Däremot var bok fyra otroligt bra med högt tempo, underbara beskrivningar och fantastiska samt levande karaktärer. Det är definitivt sista delen i The Two Towers som gjorde att jag älskade boken. Tolkien har tagit väldigt många av sina egna erfarenheter med i boken, trots att man kanske inte tänker på det särskillt mycket. Han var själv med i krig och såg alla sina vänner dö och lovade att förmedla deras historia - detta blev Sagan om Ringen. Han har även tagit med sitt möte med sin fru i boken flera gånger, bland annat med berättelsen om Arwen och Aragorn men även Beren och Luthien vars namn står på hans och hans fru gravstenar som symboliskt kopplar dem till hans texter. Jag tycker att boken känns mycket mer levande och äkta än andra böcker just för att han lägger till livserfarenheter och egen kunskap i sina verk.

 

Karaktärerna är fantastiska. Speciellt de som är med i fjärde delen. Mina favoriter är Sam, den trofaste tjänaren, och Smeagul som är så otroligt gullig med sitt schizofreni. Jag kände att jag kom karaktärerna så mycket närmare än i filmerna och nya sidor av dem visades. Dock togs detta till det negativa också. Exempelvis Faramir hade en lite tråkigare roll i boken som jag inte alls uppskattade lika mycket som den sorgliga rollen han har i filmen som en försummad son.

 

Nu känner jag att recensionen kanske blev lite lång, och för det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis var det någon som orkade läsa igenom allt. För att sammanfatta var boken otroligt bra med fantastiska karaktärer och miljöer med en hisnande berättelse om gott och ont. Har du sett filmerna, läs gärna böckerna också, utan att ge upp efter de första. Har du inte sett filmerna så gör det genast (och välj extended version när du ändå ska se dem så att du ser den bästa versionen). Min slutsats är följande: häpnadsväckande, episk och oförglömlig. Verkligen en enastående bok som lyckades överraska mig samt lämna mig häpen och begging for more.