Tredje säsongen av Dexter spelades in 2008 och har Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, David Zayas, James Remar, Desmond Harrington, Jimmy Smits och Julie Benz i huvudrollerna, Säsongen är 605 minuter lång och består av 12 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år.

 

Jag måste säga att jag är besviken på säsong 3 av Dexter, det var helt klart en försämring från de tidigare säsongerna. Det kändes som att Dexter och de andra karaktärerna inte utvecklades, utan att säsongen stod still. De var ärligt talat allmänt tråkiga, och jag saknade den riktiga Dexter Morgan. Jag saknar hans mördarsida, allt blod, hans psykopatiska inre. Inte ens underbara Masuka var lika härlig som tidigare. Den nya huvudkaraktären, Miguel Prado, som spelas av Jimmy Smits, var rent av ointressant. Jag tror att en väldigt stor anledning till att tredje säsongen var den sämsta hittills, är att de lade alldeles för mycket fokus på alla sidkaraktärer och glömde berätta huvudkaraktärens historia.

 

 

Det kändes som att den här säsongen inte förde fram berättelsen särskilt mycket; den tillför helt enkelt inte något nytt. Mycket återupprepas från tidigare säsonger, och resten av händelserna är bristfälliga. Visst hände det saker i varje avsnitt, men de var inte alls lika betydelsefulla och spännande som tidigare. Säsongens början var rent av händelselös och tråkig, men tack och lov fick den lite högre tempo i de sista avsnitten.

 

Jag saknar mycket av den charmiga känslan tidigare säsonger haft. Mycket av den berodde på Dexters koncept, Dexters udda beteende och den mysiska ingivelsen som serien gav tillsammans med Doakes skärpta sinne, och jag fann tyvärr inte de delarna i tredje säsongen. Den var mer förutsägbar än tidigare och de många inre monologerna om Dexters filosofiska och moraliska konflikter var väldigt störande, där Dexters sedan länge döda pappa manifesterade sig framför honom. Det drog ner spänningen rejält, och känslan förstördes. Instället för att få en större insikt i Dexters förflutna tråkade det ut tittaren.

 

 

Det jag har kommit och gillat när jag sett Dexter är den mystiska katt- och råttaleken när polisen försöker finna the bay harbor butcher, och därför såg jag väldigt mycket fram emot den här säsongen. Men istället fick jag en hel säsong som handlade om hur Dexter växte till man - vilket inte var lika fascinerande. Säsong 3 är definitivt den svagaste säsongen hittills, och trots att den fortfarande har en hel del Dexter-charm så blev jag besviken. Det är definitivt ingen dålig säsong, men jag hoppas att serien rycker upp sig och skärper till sig till nästa säsong. Dexter är trots allt en riktigt bra serie och jag vill inte att den precis som många andra blir ett bottennapp.

Förskalv / Efterskalv är en samling med båda två långnoveller från Sylva Day's Afterburn & Aftershock-duologi. Böckerna finns separat som e-böcker. De publiceras av Harlequin bokförlag och tillsammans har de 316 sidor.

 

Den här boken är alltså två långnoveller i en bok, vilket gör att recensionen blir lite uppdelad eftersom mitt tycke för dem båda inte är densamma. Jag tycker att den första delen, Förskalv, var bra, fängslande och hade ett välarbetat perspektiv. Jag sveptes in i berättelsen redan från början och intresset hölls ända till slutet. Den hade charm och spännande karaktärer, och jag kan till och med skriva att det var riktigt intressant att läsa om Gias arbete och förflutna med Jax. Dock hade ingen av novellerna den passion jag hoppats på, och trots att jag verkligen gillade berättelsen så brast det vid sexscenerna. De var lite för detaljerade enligt mig, och det förstörde atmosfären lite.

Den andra delen av boken, Efterskalv, var enligt mig lite mer enformig och händelsefattig än den första. Den hade inte ett särskilt tydligt koncept eller handling och det kändes lite som att Day skrev fortsättningen bara för sakens skull. Dock är Day en fantastisk författare och tack vare hennes skrivteknik fick texten ett flyt som fångade upp mig som läsare.

Båda delarna hade vissa orealistiska moment och jag saknade tjusningen och dragningskraften som finns i bland annat Fifty shades och The original sinners, men jag känner ändå att de positiva egenskaperna tog överhanden. Bra story, check. Intressanta karaktärer, check.  Fantastiskt skrivande, check. Förskalv / Efterskalv platsar definitivt på min topp 5-lista över erotiska serier, och jag kan verkligen tänka mig att läsa mer av Day.

 

Genomsnittlig känsla:

Idag är det exakt 70 dagar kvar tills jag tar studenten och jag blir mer och mer nervös för var dag som går! Det finns så himla mycket att ordna fram tills dess och det känns som jag ligger efter med allt. Jag har köpt min studentklänning i alla fall, beställde den från Thailand eftersom det är så jäkla billigt där, trots att de gör hela klänningen from scratch. Fick klänningen, inklusive frakt, för 200:-. Sedan har jag förstås också köpt hem min studentmössa från Crownstudent. Jag köpte den för 620:- då jag fick 155:- rabatt av dem. Det finns förstås mycket mer att planera och därför hoppas jag att inte bloggen blir lidande: men jag kan inte lova. Nu med högskoleprovet också som närmar sig, tillsammans med högskoleansökningarna, så finns det en liten risk att uppdateringen försämras ett tag. Men förhoppningsvis löser jag det på något sätt.

 

 

Är det någon mer som tar studenten i år? Vad har du hunnit ordna hittills? Har du något tips till en stressande, blivande student?

Den tredje säsongen av Veronica Mars är också den sista. Den är regisserad av Rob Thomas med bland annat Kristen Bell, Percy Dags III, Jason Dohring, Enrico Colantoni och Tina Majorino i huvudrollerna. Säsongen är 804 minuter lång och består av 20 avsnitt. Den spelades in 2004 och rekommenderas från 11 år.

Handling:
"På vackra Hearst College i kuststaden Neptune i Kalifornien svajar palmerna och gräset är nyklippt. Det är första skoldagen och förstaårseleverna fyller klassrummen. En av dem är Veronica Mars. Och när hon är med i leken vet man vad som väntar: en termin i bästa noir-anda, med förbryllande mysterier, falskspel, svek, hemligheter och (givetvis) mord. Och allt med den snabbtänkta, ironiska stil som är så typisk för Veronica. I denna tredje säsong återser du Logan och de andra välbekanta ansiktena, men även en rad nya intressanta karaktärer. Vi får följa Veronica när hon försöker lösa mysteriet med våldtäkterna på campusområdet som började redan i säsong två. Dessutom får vi se henne briljera på kriminologilektionerna och visa prov på den högre skolans snokande när en av skolans styrelsemedlemmar plötsligt försvinner."

Recension:
Jag har aldrig varit ett fan av Veronica Mars. Jag tyckte att första säsongen var OK och andra säsongen var rent av dålig. Men nu, sista säsongen, börjar jag uppskatta serien lite mer. Enligt mig är säsong 3 av Veronica Mars den bästa.

 

Säsongens bästa aspekt är förstår Kristen Bell och Enrico Colantoni. Deras karaktärer - Veronica och Keith Mars - samspelar väldigt bra och deras konversationer är rätt underhållande. Bell är en fantastisk skådespelerska och hon gör sin karaktär både charmerande, intressant och amusant.

 

Dock är serien fortfarande rätt orealistisk och småfjantig. Den är dessutom väldigt förutsägbar och har inte någon vidare spänning eller mystik, vilket gör att den kan bli tråkig ibland. Det är helt enkelt ett kriminaldrama jag rekommenderar till en yngre publik, runt åldrarna 11 - 16 år.

 

Säsong 3 av Veronica Mars slutade väldigt plötsligt och det känns som att de planerat en fortsättning och senare fick lägga ner. Det finns otroligt många obesvarade frågor kvar, och därför känns det ändå bra att det kommer ut Veronica Mars the movie den 7 maj 2014 som förhoppningsvis virar in alla lösa trådar och avslutar serien bra. Efter denna säsong kan jag ändå säga att jag är nyfiken på att se filmen.

The Way Way Back är en film regisserad av Nat Faxon och Jim Rash med Steve Carell, Toni Collette, Anna-Sophia Robb, Sam Rockwell och Liam James i huvudrollerna. Filmen är 103 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 20 november 2013. Du kan se trailern här.

Handling:
"14-årige Duncan tvingas tillbringa sommarlovet med sin mamma Pam, hennes påfrestande pojkvän Trent och hans dotter Steph. Det är en tuff utmaning för Duncan att försöka passa in i den nya familje­konstellationen. Räddningen kommer genom en oväntad vänskap med Owen, den lättsamme föreståndaren på traktens populära vattenland Water Wizz. Stärkt av sitt första sommarjobb och stödet från Owen som mycket väl kommer ihåg hur utmanande tonårslivet kan vara, får Duncan en helt ny syn på sig själv och livet. Den värsta sommaren i Duncans liv blir tack vare Owen den bästa sommaren någonsin och ett viktigt kliv in i vuxenvärlden."

Jag gillade The way way back. Jag tycker att den var otroligt söt och väldigt charmig. Det är en underhållande må-bra film om att våga vara sig själv och att växa upp.

 

Filmen bjuder på väldigt bra insatser från skådespelarna, och även barnen (Anna-Sophia Robb, River Alexander och Liam James) gör minnesvärda prestationer. Den som ändå tar priset är Sam Rockwell som spelar den roliga parkägaren. Jag har alltid sett på Rockwell med avsky i blicken eftersom jag inte kan låta bli att tänka tillbaka på hans karaktär i The green mile men hans insats i The way way back gjorde att jag uppskattade honom mycket mer som skådespelare. Han fick mig att le genom nästan hela filmen och bjöd på skratt. Det är mestadels han, och Jim Rash som spelar Lewis, som gör filmen underhållande och bra.

 

 

Filmen är dock rätt förutsägbar eftersom den inte är särskilt nyskapande. Jag saknade även vissa andra saker från The way way back, så som ett lite bättre slut, men allt som allt var filmen riktigt bra. Den lämnade vissa trådar lösa vilket gav den en lite ofärdig känsla, men tack vare skådespelarna och charmen så gjorde det inte särskilt mycket. Det var första gången på länge jag såg en komedi med ett viktigt budskap och som inte överdrev allting, vilket gjorde att jag uppskattade den väldigt mycket.

Breaking bad säsong 5 är den näst sista delen av den populära serien av Vince Gillian. Huvudkaraktärerna spelas av Bryan Cranston, Anna Gunn, Aaron Paul, Dean Norris, JR Mitte och Betsy Brandt i denna 259 minuter (8 avsnitt) långa säsong som rekommenderas från 15 år. Den släpptes 17 juli 2013.

 

Nu närmar sig slutet - bara åtta avsnitt av serien finns kvar, sedan är allt över. Som ni säkert redan vet om så delade de upp den sista säsongen i två volymer, så Breaking bad säsong 5 är alltså den ena, och den sista är Breaking bad final season. Jag tycker det är väldigt synd att den delades upp eftersom säsongerna blev så korta, men samtidigt älskar jag känslan av att spänt vänta på fortsättingen.

 

 

Säsongen var otroligt spännande och det fanns en hel del oförutsägbara vändningar i handlingen. Tempot är jämnt genom hela säsongen och den slutades i en nagelbitande cliffhanger. Fortfarande är serien fantastiskt skickligt filmat med många vackra bilder och de har verkligen lyckats med att blanda komiska moment tillsammans med actionpackad spänning.

 

Skådespelarna passar perfekt för den här serien. Det finns inte någon jag skulle byta ut, då alla lyckas väcka någon slags känsla hos mig. Bryan Cranstons karaktär - Walter White - är enligt mig rätt störande, ologisk och småelak, men Cranston gör det på ett sätt så att jag samtidigt älskar honom. Skyler - Anna Gunns karaktär - är någon av avskyr, men samtidigt kan jag inte tänka mig serien utan henne. Mina favoriter är JR Mitte (Walter Jr White), Aaron Paul (Jesse) och Bob Odenkirk (Saul Goodman) som är hur skickliga och charmiga som helst. De bjuder på många skratt tillsammans med både Dean Norris (Hank Schrader) och Jonathan Banks (Mike Ehrmantraut), och lyckas även beröra.

 

Karaktärerna har successivt utvecklats och nu i femte säsongen känner jag knappt igen dem från var de började. Serien skildrar tydligt hur de påverkats av deras handlingar och deras konsekvenser. Även handlingen i sig har utvecklats enormt, vilket gör serien både oberäknelig och realistisk. Den berättar grundligt vad som händer och varför, och lägger hela tiden ut ledtrådar här och var för tittaren att hitta.

 

Avslutningsvis vill jag skriva att Breaking bad är en riktigt bra serie, och den femte säsongen är inget undantag. Jag var lite tveksam inför serien och älskade inte direkt de tre första säsongerna, men nu är jag fast och hoppas på ett storslaget slut. Säsong 5 var spännande, oförutsägbar, vacker, rolig och hade många fantastiska skådespelare med som förgyllde min tid. Och jag måste medge att det kommer att kännas riktigt tomt när jag sett färdigt serien. 

Kleptomania (Arvet efter Kaiser #1) är en bok skriven av Kristina Hård. Boken är publicerad av Styxx fantasy bokförlag och består av 251 sidor.

Handling:
"Linus Kaiser har lyckats. Hans luftskeppsimperium har blivit en framgångssaga. Men sanningen börjar komma ikapp honom. Svarta skuggor tornar upp sig människa eller djur är på jakt efter det som tillhör dem. Ingra Varg kommer till huvudkontoret Kaisertorn utanför Stockholm, och får tillträde till Linus privata våningar högst upp i glaskomplexet. Hon vill veta sanningen bakom framgången och varifrån pengarna kom. Ingen anar priset Linus Kaiser fått betala för sin girighet."

Recension:
Tyvärr var Kleptomania inte en bok i min smak. Jag tycker att den var långtråkig och händelselös och jag har inte särskilt mycket att skriva om den, så därför blir det en kort recension. 

Kleptomania är en fantasy-roman som utspelar sig i framtidens Stockholm med övernaturliga väsen, som bland annat troll. Dock är det väldigt stereotypiska varelser och människor utan någon större nytolkning. Trollen är hemska, polikerna är giriga och skogsrået är hypnotiskt vackert. Det blir helt enkelt ett koncept man läst gång på gång förut och boken blir både förutsägbar och trist.

Språket är simpelt men trots det blir läsningen tung. Det finns inte något större flyt i texten och Hård binder inte läsarens intresse till händelserna. Karaktärerna är ointressanta och platta och själva världen är inte särskilt fascinerande eftersom den är allt för lik den vi lever i idag. Allt som allt var Kleptomania inte en ny favorit utan bara en i mängden som jag snart kommer att glömma bort.

Genomsnittlig känsla:

Prisoners är en thriller regisserad av Denis Villeneuve, med Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terrence Howard och Maria Bello i huvudrollerna. Filmen, som är 157 minuter lång, rekommenderas från 15 år. Den släpptes 12 mars 2014.

 

Det här var en film jag både gillade och ogillade. Jag var tvungen att sitta i flera timmar efteråt och fundera över hur allting hängde samman. Det kändes som att det fanns otroligt många obesvarade frågor, men faktum är att motiven och alla symboliska betydelser finns mellan raderna - men det gäller att analysera filmen noga för att förstå dem.

 

Filmen är lång och har ett rätt långsamt tempo, men den hade ett passionerat och välutvecklat koncept och var stundtals spännande och brutal. Den kunde bli lite orealistsik ibland men ovissheten och mystiken gjorde att man ändå satt på soffkanten.

 

Skådespelarna är minst sagt fantastiska. Hugh Jackman (X-men, Les miserables) gör ett känslofyllt och häpnadsväckande bra uppträdande. Jag ska inte skriva att det var hans bästa skådespelarroll, men nära därpå. Jake Gyllenhaal (Day after tomorrow, Brokeback mountain) gjorde även han en slående insats som förgyllde filmen.

 

Jag både älskar och hatar slutet. Det är ett öppet och väldigt abrupt slut som gör att fler frågor efterlämnas än svar. Jag ville så gärna veta vad som hände härnäst vilket gjorde mig irriterad över att det slutade som det gjorde. Men samtidigt gillar jag att själv tänka ut vad som kanske hände efteråt.

 

 

Avslutningsvis så var filmen riktigt bra, men tyvärr var den också rätt seg. Men jag älskade konceptet och skådespelarna och när jag väl listat ut hur karaktärerna, motiven och alla symboliska saker hängde ihop gick filmen från paradoxal till fantastisk. Under tittandets gång var den rätt förvirrande ibland, men nu efteråt när jag haft tid att smälta det som hänt så känner jag ändå att jag förstår händelserna och kan konstatera att Prisoners var en riktigt bra och stark film.

Eleanor & Park är en fristående contemporary skriven av Rainbow Rowell. Boken publiceras av Berghs bokförlag och består av 329 sidor.

 

 

Recension:
Jag har hört väldigt mycket om Eleanor & Park och jag måste säga att jag gillade boken. Jag kanske inte blev lika känslomässigt engagerad som många andra som storgråtit till slutet, men jag tycker definitivt att boken är läsvärd. Jag tycker att konceptet var riktigt bra och berättelsen var stark och trovärdig. Den kunde bli lite enformig ibland och var också lite långsam, men samtidigt var den värmande, underhållande och spännande.

Jag gillar att följa Eleanors liv och finner det väldigt intressant att läsa om hur hon har det i sitt hem och i skolan. Dock kunde jag också tycka att hon var riktigt störande ibland, eftersom hennes sociala förmåga ofta brast. Park är däremot en karaktär som jag gillar fullt ut; han känns väldigt realistisk och det är riktigt roligt att läsa ur hans perspektiv. Han känns helt enkelt levande och flerdimensionell.

Berättarrösterna var tillsammans med Rowells skrivteknik bra, och jag gillar att perspektiven byttes ofta mellan Eleanor och Park. Jag gillar hur deras relation successivt byggdes upp och att det var allt annat än kärlek vid första ögonkastet. Det enda jag har att klaga lite över är slutet; jag hade gärna velat veta mer om vad som hände efteråt, slutet kom lite abrupt.

Allt som allt var Eleanor & Park en bra bok som jag rekommenderar till dig som vill läsa en blandning mellan romantik och spänning. Berättelsen är stundtals mörk eftersom aspekter som misshandel, psykisk ohälsa och mobbing tas upp, men ändå lyckas den underhålla. Efter Eleanor & Park vill jag definitivt läsa mer av Rowell.

Genomsnittlig känsla:

Idag fick jag hem en bok från Harlequin bokförlag, samtidigt som jag fick hem en beställning jag gjorde i förrgår från Cdon.

 

Cold comes the night är en film med Bryan Cranston och Alice Eve i huvudrollerna. Den är regisserad av Tze Chun och är 90 minuter lång. Filmen rekommenderas från 15 och släpptes 5 mars 2014 av Sony pictures home entertainment.

 

Det finns vissa saker som filmen saknar. Ovissheten, mystiken och de snabba vändningarna många filmer har, fanns inte med, tillsammans med känsla, passion och tittarengagemang, samt trovärdigheten; både när det kommer till Chloes alla chanser att rymma, och Topos beteende. Sedan finns vissa saker som det finns lite av, men inte tillräckligt, Exempelvis spänningen, som inte höll länge, actionen som var kortvarig och takten, som också den tog den gyllende medelvägen.

Handlingen kändes inte särskilt unik och filmen följer mallen för kriminaldraman väl. Dock gör Bryan Cranson (Breaking bad) ett bra jobb, och det syns att han har talang. Han lyckas få sin karaktär att bli både sympatisk och mordisk, vilket blev en perfekt blandning. Även Alice Eve, som jag egentligen inte gillar, gjorde ett bra jobb.

Allt som allt var det en bra film. Den hade sina brister, så som trovärdighet, igenkännbar handling och avsaknad av mystik, men samtidigt höll den måttet. Den kunde ha varit mycket bättre, och det känns som att jag inte kommer minnas den särskilt länge, men på samma gång höll den en jämn nivå när det kom till tempo, skådespelare och handling genom hela filmen. Cold comes the night är en film bra att se en lite regnig dag då du inte har mycket annat att göra.

Idag när min mamma med sig filmen Prisioners åt mig, som släpptes 12 mars 2014. Den har bland annat Hugh Jackman och Jack Gyllenhaal i huvudrollerna och handlar om en man som kidnappar personen han tror ligger bakom sin dotters och hennes bästa väns försvinnande. Jag har hört mycket positivt om filmen och tror att jag kommer att älska den.

 

Som ni vet har jag säsong 1, 2 och 5 av tv-serien Dexter men så klickade jag hem säsong 1-3 från Tradera. De såldeds tillsammans för ett bra pris, det var därför jag köpte säsongerna jag redan hade. Nu kommer jag själv lägga ut säsong 1 och 2 till försäljning, samt försöka skaffa hem säsong 4.

 

Nu har äntligen trailern för The maze runner kommit ut! Jag läste boken för ungefär ett år sedan och älskade den. Jag har verkligen sjukt höga förhoppningar på filmen och jag håller tummarna hårt för att den ska leva upp till bokens alla tvistar och överraskningar. Skådespelarna är bra och trailern verkar lovande, så nu hoppas jag på det bästa! Ser du fram emot att se filmen? Trailern kan du se nedan:

 

Som ni vet har jag redan säsong 1-2 av Dexter här hemma, och jag har inte köpt resten för att de är så pass dyra. Men jag hittade några säsonger som jag tyckte var helt OK pris, och därför bjöd jag på dem. Och så vann jag hem säsong 5 av Dexter i alla fall.

 

Den är i den gamla omslagsmodellen (finns 3 stycken, papp, tjock plast och vanliga DVD-fodral). Själv hade jag föredragit papp-fodralen men eftersom jag betalade 20:- för säsongen och 25:- för frakt fann jag det ändå helt okej. Det är ju innehållet som räknas, eller hur?

This is the end är en komedi regisserad av Evan Goldberg med James Franco, Jonas Hill, Seth Rogen, Jay Baruchel, Danny McBride och Craig Robinson i huvudrollerna. Även Michael Cera, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse, Rihanna, Paul Rudd och Channing Tatum spelar minnesvärda roller. Filmen är 102 minuter lång och släpptes 12 mars 2014 av Sony pictures home entertainment. Den rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Under en fest hemma hos James Franco ställs Seth Rogen, Jay Baruchel och många andra kändisar inför apokalypsen. De inser snart att de måste lära sig att samarbeta för att kunna komma till himlen."

 

Recension:
Jag kan börja med att säga att This is the end är perfekt för dig som gillar parodier, själv tycker jag att med de 32 olika filmerna som refereras i den är This is the end den ultimata parodin. Några exempel på filmer som har betydelse i This is the end är 127 hours, Exorcisten, Terminator, Forrest gump, Harry Potter, Lord of the rings, Spider-man, Pinapple express och många fler. Men precis som de flesta parodier är den inte särskilt bra gjord, vilket drar ner betyget.

 

 

Effekterna och animeringarna är grymt dåliga. Monstrena eller farorna i allmänhet ser inte särskilt äkta ut. Dessutom - och detta är mitt största problem med filmen - är den så sjukt överdriven. Huvudkaraktärerna skriker sina dialoger nästan hela tiden, och trots att det kunde vara roligt ibland så är handlingen lite för skruvad för min smak. Dock fick filmen mig att skratta rätt många gånger. Den var till och från underhållande och rent av rolig, och den överdrivna handlingen tillsammans med skådespelarnas charm blev helt enkelt en komisk kombination.

 

Om du undrar varför åldersgränsen ligger på 15 år, så är det inte för att filmen är läskig, utan för att det är väldigt grovt språk i filmen. Många dialoger innefatter könsord, svordomar och andra saker som yngre inte bör höra. Så den är definitivt inte skrämmande våldsam.

 

 

Nu till filmens bästa aspekt: skådespelarna. Inte nog med att man hela tiden utropar "där är ju han!" eller liknande, utan alla utför sin roll väldigt bra. Det känns annorlunda att de spelar "sig själva" och det är antagligen införstått att de passar i sina roller. Skådespelarna är allesammans älskvärda och otroligt charmiga, och det syns att de har haft roligt i deras samarbete. Det blev helt enkelt en bra kombination, vilket gjorde att filmen blev helt OK.

 

Sammanfattningsvis så var This is the end en bra parodi. Skådespelarna finns i stort urval och är allesammans fantastiska, och jag älskar antalet filmreferenser som ges. Det som drar ner betyget rejält är att filmen var alldeles för överdriven och dåligt animerad för min smak. Men gillar du parodier är This is the end en film jag rekommenderar.

Andra säsongen av Dexter är regisserad av Timothy Schlattmann med bland annat Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, James Remar, Julie Benz och David Zayas i huvudrollerna och Keith Carradine samt Jaime Murray som säsongens gästskådespelare. Säsongen är ca 630 minuter lång och består av 12 avsnitt. Den spelades in 2007 och rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Efter att frysbilsmördaren är fast försöker Dexter återigen bygga upp sitt liv, men hans lilla hobby påverkas av Rita och hennes barn som tar upp mycket av hans tid, och Debra som flyttat in hos honom. Han behöver komma på allt fler ursäkter för att komma undan, och efter en rad lögner tror Rita att Dexter är drogberoende och tvingar honom att gå på NA-möten. Väl där träffar Dexter Lila, en kvinna olik alla andra. Hon ser rätt igenom hans fasad och förstår mörkret inom honom. Äntligen har Dexter någon han kan prata med! Men när hans offer upptäcks av hans egna team kallas FBI in. Dexter blir känd som "The bay harbor butcher" och helt plötsligt letar alla efter honom. Han har dragits in i en situation där han måste hjälpa till att reda ut hans egna mord..."

Recension:
Dexter är en serie som jag egentligen inte hade några förhoppningar på, men som jag nu storgillar. Andra säsongen är lika bra som första, om inte till och med snäppet bättre. Den har inte ett jättehögt tempo men mystiken och spänningen håller igång serien. Säsongen är också riktigt underhållande och jag kom på mig själv med att sitta och le som ett fån. Det var väldigt roligt att se hur Dexter försökte trassla sig ur de svåra situationerna han hamnade i. Extra roligt var också hans relation med James Doakes; jag gillade den spännande, och lite komiska, katt och råtta-leken de förde.

 

 

Det finns tre skådespelare som står ut i säsong 2. Självfallet är Hall (Dexter) en av dem. Han spelar sin roll mycket väl och jag tycker fortfarande att Dexter är som en härlig blandning mellan Sylar (Heroes) och Sheldon (The Big Bang Theory). Hall lyckas få med alla Dexters tankegångar och trots att Dexter är en otroligt mordisk sociopat så har man både förståelse och omtanke när det kommer till honom. De två andra skådespelarna jag tyckte var extra bra var Carpenter (Debra) och Lee (Masuka) som ofta fick mig att skratta. Jag gillar också att nästan alla karaktärer - speciellt Debra och Dexter - genomgick en väldigt stor karaktärsutveckling från första säsongen.

 

Handlingen och konceptet i Dexter är fortfarande riktigt bra och serien har sin egna unika charm. Vissa delar, så som karaktärer och känsla är betydligt bättre i säsong 2, medan andra delar så som mordfallen, var bättre i föregående säsong. Allt som allt höll säsong 2 en hög standard och den lämnade mig viljandes ha mer. Säsong 2 fokuserade mer på Dexters privatliv än den första, vilket enligt mig både hade sina för- och nackdelar.

 

 

Sammanfattningsvis var säsong 2 av Dexter riktigt bra. Den hade både spänning, mystik och komik, samtidigt som man fick följa både nya och gamla karaktärer. Jag älskar konceptet och att Dexter är en så pass annorlunda kriminalare som ger ett helt nytt perspektiv där man hejar på boven istället för hjälten.

Svarta fåglar är en bok av Mikael Salmson och Lars Sundström. Den publiceras av bokförlaget Langenskiöld och består av 206 sidor. 

 

 

Sammanfattningsvis var Svarta fåglar inget för mig och det är ingen bok jag skulle rekommendera till vare sig stora eller små. Det var ingen vidare läsupplevelse och med de platta karaktärerna, enformiga handlingen och överdrivna kontrasterna så blev det en väldigt klichéfylld bok.

Genomsnittlig känsla:

Alla vet vid det här laget vilken serie The originals är: spin-offen till The vampire diaries som tog Joseph Morgan, Daniel Gillies och Claire Holt från huvudserien. Nu har det dock blivit bekräftat att Claire Holt, som spelat Rebekah Mikaelson, har valt att hoppa av serien helt och hållet. Hon kanske återvänder som gästskådespelerska i senare säsonger, men orginalfamiljen vi alla älskat är nu officellt splittrad.

 

Hjärtat fortsätter att slå är en debutbok skriven av 13-åriga Maj Lundgren. Den är publicerad av Langenskiölds bokförlag och består av 150 sidor.

 

Handling:
"En smärtsam och samtidigt hoppfull berättelse om djupaste sorg, om saknad och om svek, men främst om vänskap och kärlek. Klasskamraterna Jessica och Hugo var femton respektive sexton år gamla när de var och en upplevde den värsta sommaren i sina liv. Mitt i sorgen och saknaden, då livet vänts uppochner var sommarlovet över och skolan började igen. Vad gör man när någon säger åt en att gå vidare och man varken kan eller vill? Vad svarar man på frågan "Hur mår du?" när inget längre bär? Och kan man säga något alls när man för femtioelfte gången får höra: "Jag beklagar sorgen"? Facebook, instagram, twitter ? runtomkring fortgick alla andras liv som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Jessica och Hugo varandra och där, sida vid sida, hittade de styrkan de behövde för att våga söka en ny mening i tillvaron. Hjärtat fortsätter att slå är en berättelse om vänskapen och kärleken - de största och starkaste krafterna som håller oss uppe när allt annat rämnat."

Recension:
Det är aldrig roligt att klanka ner på en författare, än mindre någon som var tolv år när hon skrev boken, men samtidigt står jag för att mina recenioner är ärliga och jag kan inte anpassa dem för att författaren är ung. Det märks tydligt på skrivandet att Lundgren inte har någon erfarenhet och att hon inte är van vid att skriva. Texten är otroligt simpelt skriven, lite väl lättförstålig utan att någonting står skrivet mellan raderna. Ingenting tas upp på djupet utan allting känns väldigt ytligt och... lite barnsligt för att vara ärlig. Självklart kan jag uppfatta boken annorlunda eftersom jag är vuxen, men  tycker helt enkelt inte att det var en bok värdig att läsa. Vill man ha en bok om hjärta och smärta så finns det många böcker därute i toppklass, och detta var definitivt inte en av dem.

Det är egentligen inte så mycket som beskrivs om karaktärerna i boken, och eftersom den är så pass kort så hinner de inte heller utvecklas. Det känns som att Lundgren har en dramatisk berättelse i sitt huvud, och att hon därför har alla känslor med sig när hon läser det hon skrivit, men för oss andra, utan bakgrundsinformation eller något djup i berättelsen, så är det inte ett dugg sorligt utan snarare melankoliskt och tråkigt. Dock måste jag samtidigt säga att Lundgren verkar väldigt mogen och vuxen för sin ålder och jag tycker hon är modig som tar upp dessa viktiga ämnen. 

 

Sammanfattningsvis så var boken inte bra. Den var alldeles för simpelt och barnsligt skriven och den hade varken någon passion, spänning eller känslor över huvudtaget för mig som läsare. Det fanns inte en särskilt stor handling och det känns som att den som får mest utav boken är författaren själv, och inte läsaren.

Genomsnittlig känsla:

 

För fyra dagar sedan fick jag This is the end av Sony pictures home entertainment, och den har jag ännu inte hunnit se. Men trots det kom idag ännu en film från dem. Den här gången blev det någon jag inte hört något om, men som verkar bra.

 

Andra säsongen av Supernatural är regisserad av Eric Kripke och har Jared Padalecki och Jensen Ackles i huvudrollerna som Sam och Dean. Säsongen är 868 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den spelades in 2006-2007 och rekommenderas från 15 år.

 

Recension:
Som ni vet gillade jag inte första säsongen alls. Jag tyckte att den hade en dålig handling, dåliga effekter och tråkigt manus. Och trots att många av dessa ingredienser fortfarande stämmer överens med säsong 2 av Supernatural så måste jag skriva att den var otroligt mycket bättre än första säsongen.

 

Jag har märkt en tydlig förbättring när det kommer till karaktärer och handlingen, men trots det klassificerar jag inte riktigt serien som "bra". Effekterna är fortfarande usla och många monster ser rätt fåniga och overkliga ut. Dock gillar jag att andra säsongen var mer sammanhängande än den första, men trots det känns det som att man kan hoppa över rätt många avsnitt utan att man missar någonting viktigt.

 

I säsong 2 av Supernatural har jag börjat se mer av den charm Dean har, som jag hört så många prata om. Jag gillar honom som karaktär och gillade att både han och Sam blev mer färgglada i denna säsong. Första halvan av säsong 2 tycker jag var ungefär samma kvalité som säsong 1, men sedan blev det faktiskt bättre. Mitt favoritavsnitt var speciellt "What is and what should never be", där vi får se hur Sams och Deans liv hade sett ut om inte händelserna i säsong 1 hade hänt.

 

Avslutningsvis vill jag skriva att säsong 2 var betydligt bättre än den första, men serien har fortfarande mycket att förbättra innan jag kan påstå att jag gillar den. Jag är väldigt nyfiken om den kommer att fortsätta att förbättras för varje säsong eller om detta var ett undantag. Jag tycker att handlingen och karaktärerna har utvecklats sedan förra säsongen, men effekterna är fortfarande lika dåliga och tillgjorda. Man kan också hoppa över många avsnitt utan att förlora något i handlingen, och tittaren vet tydligt vilka av karaktärerna som går säkra - vilket förstås bidrar till att det inte blir någon större spänning. Jag tyckte helt enkelt att det var en förutsägbar men helt OK säsong.

Idag låg ett paket från Berghs bokförlag i bredlådan. Det innehöll den nya boken Eleanor & Park av Rainbow Rowell, som jag har hört mycket gott om!

 

Insidious: chapter 2, efterföljaren till Insidious från 2010, är regisserad av James Wan. Den släpptes 5 mars 2014 och rekommenderas från 15 år. Huvudkaraktärerna spelas av Barbara Hershey, Rose Byrne och Patrick Wilson i denna 101 minuter långa rysare. Filmen släpps av Sony pictures home entertainment.

 

Recension:
Jag anser mig vara rätt känslig och lättskrämd när det kommer till rysare och skräckfilmer, så jag tror att det säger dig en hel del när jag skriver att Insidious: chapter 2 varken var läskig eller obehaglig. Jag hoppade till en enda gång, och det var för att en stol kom flygande genom rummet... "Monstrena" och effekterna var väldigt dåligt gjorda och det hela kändes väldigt fånigt. Jag och den jag tittade på filmen med satt och småskrattade; inte för att filmen var underhållande, utan för att det som var menat att det skulle vara skrämmande såg så löjligt ut.

 

Musiken är inte heller den bra och jag klassificerar den som typisk, gammaldags skräck-musik. Du vet, ungefär som i Lost. Manuset och handlingen kändes rätt meningslös och tråkig, och hela upplägget var otroligt orealistiskt. Inte nog med att monstrena och alla händelser var overkliga, utan även de "normala" situationerna var helt fel och underligt utförda. Filmens händelser var också osammanhängande till varandra och det kändes som att regissören tog med en massa händelser "bara för att", och det saknades en röd tråd.

 

Dock finns det några få positiva saker med filmen. Trots att jag inte sett Insidious så hade jag inget större problem att komma in i efterföljarens handling. Och sedan utför Rose Byrne (X-men: first class), och speciellt Barbara Hershey (Once upon a time) bra prestationer. De andra skådespelarna känner jag dock var oäkta och överdrivna.

 

Sammanfattningsvis så var Insidious: chapter 2 ingen film jag gillade. Den var inte ett dugg läskig och den var extremt dåligt gjord. Varelserna och effekterna kändes B och musiken var störande. Den var inte verklighetstrogen och höll inte samman sina händelser med en röd tråd. Dock, tack vare Rose Byrne och Barbara Hershey, så får den ett par stjärnor av mig.

Lord of the flies är en klassiker skriven av William Golding. Den publicerades för första gången 1954. Boken är 230 sidor lång.

 

Det här är en bok jag vet att många har problem med. Den skildrar inte direkt mänsklighetens goda sidor, om man säger så. Men personligen gillar jag faktiskt Lord of the flies rätt mycket.

Bokens nackdelar enligt mig är att den har ett gammaldags språk och kan bli lite småseg ibland, men att den är intressant, fascinerande och otrolig att analysera kompenserar stort för det. Lord of the flies är en sådan bok som visar vad fruktan och kaos kan leda till. Den tar upp väldigt många konflikter, så som striderna mellan lagar och anarki, ordning och kaos, civilisation och grymhet, betänkande eller impulsivitet, och godhet mot ondska. Personligen tror jag varken på att någon kan vara rent igenom god eller ond, men jag tycker att Lord of the flies lyckas skildra väldigt bra om vad som sker när fel del tar överhanden. Hela boken är otroligt symbolisk och representerar viktiga samhällsfrågor kring etik och moral. Småsaker, så som snäckan, skogsgläntan, grishuvudet, Piggys glasögon och signalelden får en helt annan betydelse efter att man förstått deras innebörd för Goldings budskap.

Jag gillar verkligen karaktärerna i boken eftersom de alla har så skildra personligheter och för att de allesammans genomgår enorma karaktärsutvecklingar. Ralph är bokens huvudperson och står för ordning och ledarskap, medan Jack snarare är motsatsen och representerar grymhet och maktönskan. En av mina favoritkaraktärer - Piggy - är en intelligent karaktär utan några omänskliga kvalitéer, och som blir mobbad av de andra pojkarna. Sedan har vi också Simon, den enda karaktären som jag skulle kalla renodlat god. Roger däremot, förstår inte lagarna i civilisationen och har en väldig blodlust. Alla småttingarna representerar vanliga arbetare i samhället, medan de äldre pojkarna symboliserar de regerande som måste besluta om de vill använda sin makt för att hjälpa eller förstöra.

Jag gillar även hur det finns en massa undangömda händelser i boken. Vissa stunder tror man att ingenting pågår men om man verkligen analyserar texten (som jag har gjort eftersom jag läst boken till skolan) gömmer sig väldigt mycket information mellan raderna. Golding får genom detta läsaren att inse att grymhet finns inom alla människor som en grundläggande egenskap: att det är en del av allas psyke. Han får kontrasten mellan fridfulla relger och själviska, våldsamma handlingar att bli hårfin.

 

Sammanfattningsvis så gillade jag boken rätt mycket. Det som drar ner på betyget är att den ibland kunde bli lite seg och jobbig att läsa, men när det kommer till symbolik och hur boken skildrar dagens samhälle så ligger den i toppklass. Moral och andra viktiga frågor tas upp. Goldings Lord of the flies är definitivt en bok jag tycker att man ska ha läst åtminstone en gång i sitt liv.

Genomsnittlig känsla:

Länge har jag väntat på att få hem The hunger games: catching fire och idag kom den i brevlådan! Jag såg den på bio så du kan läsa min recension här. Jag kommer att se om den så snart jag kan, men tänker inte skriva en till recension.

 

Gravity släpptes 5 mars 2013 och är regisserad av Alfonso Cuarón. Sandra Bullock och George Clooney spelar huvudrollerna i denna 87 minuter långa science-fictionfilm. Den rekommenderas från 11 år.

 

Recension:
Jag gillade Gravity men jag vill ändå att du som läsare ska vara beredd på att jag är mycket kritisk i den här recensionen. Filmen hade beundransvärda effekter och var otroligt vacker, men hade också ett svagt manus och alltför många misstag. För det första tyckte jag att den kunde bli lite enformig och småtråkig. Den hade också många "typsika" händelser och kändes inte unik. Det fanns inte heller tillräckligt med dramatik och inga större känslor väcktes hos mig som tittare.

 

Sandra Bullock är dock en fantastisk skådespelare och hon passar perfekt som Ryan och gör en slående insats. Dock är det lite trist att det bara är hon och George Clooney som man får se i filmen - det bidrar till den monotona känslan filmen har. Det finns inte heller särskilt mycket dialog.

 

Nu till mina största bekymmer. För det första var filmen inte verklighetstrogen. Varken Matts beteende, Ryans eviga tur (och otur), radiokommunikationens funktion, all synkronisering och timing eller rymdvandlingen mellan stationerna var realitiska. Att Ryan inte heller kan särskilt mycket om rymden och hur maskinerna fungerar finner jag inte heller särskilt troligt. Genom hela filmen har hon ändå en osannolik tur; jag tror exempelvis inte att man skulle komma särskilt långt genom att slumpmässigt trycka på en massa knappar i en rymdstation. Det fanns också många fysikaliska fel som jag stör mig på eftersom jag gillar logik och vetenskap. 

 

Som film var Gravity helt okej men jag förstår inte riktigt all uppståndelse kring den. Ja, den hade enastående grafik och effekter men tyvärr tog alla misstag överhanden. Sandra Bullock och George Clooney gjorde riktigt bra ifrån sig men tyvärr blir filmen inte särskilt minnesvärd. På plussidan: skådespelarna och de visuella effekterna. På minussidan: manus och realism. Gravity är en film du kan gilla om du inte stör dig på att trovärdigheten brister, helt enkelt.

Trailern för Game of thrones säsong 4 har sedan länge varit officiell men nu har ytterligare en kommit ut. Jag är sjukt taggad inför en fjärde säsong och längtar hemskt mycket! Den tredje säsongen av Game of thrones var det bästa jag någonsin sett, så nu känns det som att jag dör av längtan.

 

 

Vad tycker du om trailern? Ser du fram emot den episka fortsättningen?

Trots att det bara är fyra dagar sedan jag fick en film från Sony pictures home entertainment (och jag har inte ens hunnit se den filmen ännu) så fick jag idag ännu en från dem. Den här gången var det en film jag väldigt gärna vill se: med många fantastiska skådespelare!

 

Idag hämtade jag ut ett paket på posten. Paketet var från Langenskiöld bokförlag och innehöll 4 böcker.

 

Erebos är en fristående bok skriven av Ursula Poznanski. Boken är 423 sidor lång och publiceras av Opal bokförlag.

 

Handling:
"Erebos är ett dataspel som sprids i en skola i London. Det är stort hemlighetsmakeri kring spelet som utövar stor makt över sina spelare. Eleverna fastnar lätt i spelet, spelar nätterna igenom och försummar skola och andra aktiviteter. Det fascinerande är att spelet personligen verkar känna sina spelare, det interagerar med dem, det ger dem uppdrag att utföra inte bara i spelets värld utan även i realiteten. 16-årige Nick är en av spelarna, även han får olika uppdrag som han inte riktigt förstår varför han ska utföra, men han gör det för att avancera i spelet. Några personer som inte spelar Erebos uppfattar spelet som farligt försöker förstå vad som ligger bakom spelet och försöker även stoppa det. Men Erebos har stor makt."

Recension:

Jag har skjutit upp läsningen av Erebos väldigt länge nu - mestadels för att omslaget är så hiskelit fult - men jag blev faktiskt glatt förvånad. 

 

Ursula Poznanski är faktiskt en riktigt duktig författare och det bevisar hon verkligen i Erebos. Den är väldetaljerad med noggrana beskrivningar och spännande händelser. Hon lyckades även få den mörk och väldigt intressant att följa. Hon har utvecklat ett bra koncept och spelet i boken känns verkligen som ett välutvecklat mmorpg-spel. Jag gillar den nyanserade idén att spelet ger uppdrag i verkligheten också, och det kändes verkligen som att jag som läsare satt och spelade vid datorn.

Dock tycker jag att boken inte var särskilt verklighetstrogen. Inte nog med att Nicks beskrivningar av spelet är lite väl verkliga, han sitter trots allt vid en dator och är inte själv i spelet, utan spelet i sig och hur beroende alla blir av det känns lite överdrivet. Dock var det som sagt fascinerande att få följa och spänningen höll i. Men slutet var inte lika bra som jag hoppades på.

 

Jag är också besviken på att Sarius - Nicks karaktär - överträffar Nick. Det är trots allt Nick som spelar Saruis men ändå har Sarius många fler intressanta och varierade karaktärsdrag än Nick själv, vilket jag finner underligt.

Men Erebos var faktiskt en bra bok som jag rekommenderar till dig som söker en småskrämmande skildring av hur spel kan påverka individen. Spänningen hölls igenom hela boken och det kändes som att jag som läsare spelade spelet i boken.

 

Genomsnittlig känsla:

Jag ber om ursäkt för att jag uppdaterat bloggen rätt dåligt på sistone. Det har helt enkelt funnit mycket annat att göra, trots recensionerna som behöver skrivas här. Jag har ju haft en annan blogg där jag pratar om min kattuppfödning, men det blev något fel med den så att jag inte kunde logga in, så jag har varit tvungen att skapa en helt ny blogg från grunden, vilket tagit både tid och energi.

 

Men nu är den färdig i alla fall och kan hittas på http://silverklon.blogg.se för er som är intresserade. Nu ska jag bara plugga lite men sedan ska jag börja skriva recensioner!

Captain Phillips är en film regisserad av Paul Greengrass med bland annat Tom Hanks och Barkhad Abdi i huvudrollerna. Den är 134 minuter lång och släpptes av Sony pictures home entertainment den 26 februari 2014. Filmen rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Captain Phillips är en mångbottnad undersökning av det amerikanska fraktfartyget Maersk Alabama som kapades av somaliska pirater 2009. Filmen bygger på en sann berättelse och fokuserar på Alabamas befälhavare, kapten Richard Phillips, och den somaliska piratkaptenen Muse, som tar honom som gisslan. De två männen hamnar kollisionskurs när Muse och hans besättning anfaller Phillips obeväpnade fartyg. I dödläget som sedan följer upptäcker de båda att deras öde vilar i någon annans händer."

Recension:
Captain Phillips är en film jag hade hört extremt mycket om: både positiva saker och negativa, och jag måste skriva att det är en riktigt bra film. Dock hade jag förväntat mig lite mer.

 

Filmen börjar och slutar väldigt spännande, men mittendelen är väldigt utdragen, vilket drar ner betyget. Dock har Captain Phillips riktigt starka framföranden; speciellt av Tom Hanks som visar hur begåvad och skicklig han är. Jag tycker nog att hans roll som Richard Phillips är hans bästa framförande hittills, speciellt med tanke på hans utomordentliga prestation i filmens slut. 

 

Dock kändes vissa karaktärer lite underutvecklade och jag hade gärna velat ha lite mer bakgrundsinformation om både piraterna och Phillips bestättning. Det hade gjort filmen ännu mer spännande eftersom det skulle ha knytits starkare känslomässiga band till de fiktiva personerna i filmen. Många stunder satt man spänt i soffan, nästan som på nålar, men när jag efter ett tag upptäckte att inte mycket hände huvudkaraktärerna slappnade jag tråkigt nog av mer. Men framåt slutet återupptogs spänningen igen!

 

Captain Phillips är helt enkelt en riktigt bra räddningsfilm som på ett verklighetstroget sätt skildrar nutida händelser. Den är både intressant och spännande och jag vill definitivt se om den. De enda problemen var att filmen var lite seg inåt mitten, och att jag hade velat veta mer om karaktärerna. Men, tack vare de fantastiska prestationerna, den starka handlingen med bra koncept och spänningen som återupptogs framåt slutet, så var Captain Phillips sammanfattningsvis en film jag rekommenderar. Jag tycker att den förtjänade sina Oscars-nominationer.

Fjärde säsongen av Breaking bad är gjord av Vince Gilligan och har bland annat Bryan Cranston, Anna Gunn, Aaron Paul, Dean Morris, Betsy Brandt och JR Mitte i huvudrollerna. Säsongen är 585 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den släpptes 26 februari 2013 och rekommenderas från 15 år.

Handling:
"Fenomenet forsätter när Breaking Bad når svindlande nya höjder med den mest spännande säsongen hittills! Vi ser Bryan Cranston i sin flerfaldigt Emmy®-belönade roll som Walter White, den tidigare så försynte kemiläraren vars förvandling till livsfarlig brottsling går helt överstyr i den explosiva fjärde säsongen."

Recension:
Breaking bad har enligt mig gått upp och ner och därför hade jag inte särskilt höga förhoppningar på säsong 4, men jag älskade verkligen den! Jag kan utan tvekan säga att säsong 4 var den bästa säsongen hittills!

 

 

Säsongen hade förstås lite sega stunder ibland, speciellt i början, men den kom igång efter ett par avsnitt och sedan hände väldigt mycket. Spänningen fanns ständigt där tillsammans med många överraskningar. Precis som tidigare säsonger så var den otroligt verklighetstrogen och lärdomsfull. Något annat jag gillade var hur många ledtrådar om senare händelser som fanns med i små detaljer under säsongens gång. Det ledde till en mer explosiv avslutning och jag kan minst sagt skriva att jag är imponerad.

 

Karaktärerna har växt och utvecklats otroligt mycket under seriens gång, och nu i säsong 4 gillar till och med Skyler. Mina favoriter är dock fortfarande Walter Junior White och Saul Goodman. Walter Jr är väldigt charmig och Saul bjuder på den mesta humorn. Dock saknar jag de komiska stunderna lite. I första säsongen var serien mer en komedi än en dramathriller, och trots att jag uppskattar att spänningen har ökat så vill jag fortfarande ha de roliga scenerna. Men det finns definitivt humor i serien, så det är inget större problem att det minskat lite.

 

 

Jag älskar säsongens koncept och hela uppbyggnaden av karaktärerna och handlingen. Walt dras in djupare och djupare bland droger, våld och mord och det är riktigt medryckande att se hur han hanterar alla situationer. Dessutom tycker jag att serien är filmad otroligt bra. Det finns alltid många vackra scener med och miljön är näst intill slående.

 

Avslutningsvis vill jag skriva att säsongen var den bästa i serien hittills. Trots lite småsega stunder här och var så fanns mycket spänning med. Jag som tittare blev fascinerad och överraskad gång på gång. Karaktärerna har genomgått otroliga karaktärsutvecklingar och konceptet växer hela tiden. Jag längtar väldigt mycket tills jag skaffat hem del 1 av säsong 5 eftersom det fortfarande finns lösa trådar som ger näring till mitt beroende. Detta var alltså en riktigt bra säsong av en riktigt bra serie.

Trots att jag igår fick en film av Sony pictures home entertainment så låg ännu en i brevlådan idag! Känner mig lyckosam och uppskattar verkligen hur mycket som Sony skickar. Dock blev det denna gång en film jag definitivt inte ville se...

 

Nu är det förstås så att jag inte gillar e-böcker och knappt räknar det som böcker, men tråkigt nog har de flesta bokförlag börjat skicka böcker digitalt istället för fysiska exemplar. Endast några få bokförlag som Opal och Harlequin skickar riktiga böcker nu för tiden.

 

Igår fick jag då två nya e-böcker av Piratförlaget. Det kommer ta ett tag innan jag läser dem eftersom jag prioriterar riktiga böcker. Böckerna jag fick var Lyckliga gatan av Liza Marklund och Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson.

 

Idag när jag kom hem låg ett paket från älskade Sony pictures home entertainment i brevlådan. Det innehöll det filmen Captail Phillips, som jag tyvärr redan har skaffat hem (utan att sett ännu). Dock fick jag filmen såld på mindre än 5 minuter för 100:-, och självklart skriver jag en recension åt Sony ändå, eftersom de är så generösa och de trots allt gav mig filmen! Inte kunde de veta att jag redan hade den. Så stort tack till Sony!!

 

Sedan när min mamma kom hem från Coop Forum så hade hon med sig en film åt mig, någon jag väldigt länge velat se och som fått otroligt bra omdömen. Jag pratar såklart om Gravity som släpptes idag på DVD.

 

Parkland är en dramafilm regisserad av Peter Landesman. Filmen har bland annat Zac Efron, Marcia Harden, Billy Bob Thornton, Jacki Weaver, Paul Giamatti och Tom Welling i huvudrollerna. Filmen släpptes 26 februari 2014 av Sony pictures home entertainment och rekommenderas från 15 år. Den är 90 minuter lång, är producerad av Tom Hanks och baseras på boken av Vincent Bugliosi.

Jag hade ärligt talat inte hört någonting om Parkland innan jag såg den vilket gjorde att jag var rätt skeptiskt inställd, och trots att den inte var jättebra så måste jag skriva att jag blev glatt överraskad. Redan efter ungefär tio minuter lyckades filmen bli känslofylld vilket är ovanligt eftersom man som tittare oftast behöver tid att lära känna karaktärerna och handlingen ordentligt.

 

 

Filmen är faktiskt rätt intressant att följa, och trots att den varken är en deckare eller thriller så har den en väldigt realistisk historisk skildring. Det handlar helt enkelt inte om hur mordet på JFK försöker lösas, utan hur olika personer i hans omgivning påverkas av hans död. Tittarperspektivet är annorlunda och ger en ny synvinkel på Kennedy-mordet.

 

Dock var Parkland räck långsam och kunde bli småtråkig. Den saknade även djupare känslor; sorg, tvivel och paniken som uppstod. Men filmen förblev rakt igen okej, eftersom den stod på en stark grund. Parkland känns som något värdefullt att se när det kommer till historian, men dock inte lika dyrbar när det kommer till ett underhållande tidsfördriv: men det är förstås inte det som är poängen med filmen.

 

 

Avslutningsvis kan jag skriva att om du "var med" när händelsen skedde och kände dig påverkad av den så kommer du definitivt att uppskatta filmen. Själv, då jag är född 32 år senare, så kunde jag inte relatera till händelsen och eftersom filmen också var rätt seg så blev jag inte jätteexalterad. Men den var som sagt helt okej och jag kände att jag kunde dra lärdom från den. Jag tycker definitivt att den är sevärd och rekommenderar den till dig om du är intresserad av bra skildringar av historiska händelser, men söker du spänning eller underhållning ska du leta någon annanstans.

Idag är jag på riktigt bra humör! Inte nog med att ett filosofiprov jag hade idag var det enklaste jag någonsin varit med om: jag har även fått några nya sponsorer inom både film- och bokvärlden (se till höger).

 

 

Jag är väldigt lycklig över mina nya samarbeten med BBC, 20th Century Fox, Paramount pictures och bokförlaget Langenskiöld. Jag ber dock om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen idag eftersom det för tillfället är brist på saker att recensera. Men jag känner på mig att jag kommer att ha något intressant att skriva om på imorgon eller på onsdag! <3

Den mörkaste passionen (org. The darkest passion) är den femte delen i Underjordens härskare (org. Lords of the underworld)-serien av Gena Showalter. Boken är 378 sidor lång och publiceras av Harlequin bokförlag.

 

Jag ska försöka att hålla recensionen kort, för det är varken kul att läsa eller att skriva en negativ recension. Jag har upptäckt att Gena Showalter inte är ett dugg unik. Hennes böcker är typiska paranormal romance utan några överraskningar eller säregna egenskaper. Förutom det så är hennes egna böcker också väldigt lika varandra och ibland känns det till och med som att hon går efter en färdig mall. Nej, ingen favoritförfattare här inte.

Boken är inte trovärdigt skriven, varken handlingen, konceptet eller karaktärerna. Dessutom är den i allmänhet seg, tråkig och händelselös. Karaktärerna Olivia och Aeron är platta och väldigt typiska för genren. Jag brydde mig inte om dem eftersom inga känslor byggdes upp. Olivia hade för kluvna personligheter: alldeles för oskyldig samtidigt som hon hela tiden tänkte på sex. Dessutom avskyr jag så kallad "insta-love", det vill säga att karaktärerna känner en lust för varandra och därmed säger att de är förälskade i varandra efter någon dag. Så otroligt orealistisk, sliskigt och tråkigt att läsa om!

 

Jag har inte så mycket mer än så att säga om boken. Visst kan Showalter skriva, men det är inte ett dugg eget och jag saknar en glöd och passion i handlingen. Inga tvistar, inga överraskningar, inga känslor. Platta karaktärer som mest irriterar läsaren. Nej, Gena Showalter, som jag hade höga förhoppningar på innan, har gjort mig allt för besviken många gånger nu.

 

Genomsnittlig känsla:

Jag tycker att det ser helt okej ut. Inte lika vackert som huvudtrilogins eller novellernas omslag, men jag är glad över att det är samma omslagsdesign. Jag längtar tills jag har boken i mina händer.

 

Kommer du att läsa Four eller skaffa e-novellerna enskilt?

De fyra novellerna som ingår i samlingen är alltså:

LÄSTA BÖCKER: 
Den skrikande trappan av Jonathan Stroud (8/10)
Message in a bottle av Nicholas Sparks (7,5/10)
Mitt perfekta liv av Sarah Dessen (6/10)
Pappersstäder av John Green (5/10)
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (4,5/10)
Reckless av Cornelia Funke (3,5/10)
The night after I lost you av Sarah Rees Brennan (3,5/10)
Bytet av Rachel Vincent (2,5/10)
Den mörkaste passionen av Gena Showalter (recension kommer)