FAKTA

Författare: Lemony Snicket (pseudonym för Daniel Handler).

Svensk titel: Den skräckfyllda skolan.

Serie: A series of unfortunate events #5.

Längd: 221 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är lätt att känna sig mättad av att läsa A series of unfortunate events. Böckerna är så pass lika varandra, och det skulle inte skada med lite förändring. Det är faktiskt rätt irriterande att bok efter bok följer samma, uppenbara mall och personligen behöver jag en rejäl paus mellan böckerna för att inte förlora intresset. Det hela förstärks också av författarens närvaro och tendens att dumförklara läsaren med sina beskrivningar. Det är något som först framstår som charmigt, men som efter ett tag mest blir jobbigt.

 

Med det sagt tycker jag ändå att The austere academy är en lättsam och underhållande läsning. Handlingen må vara enkel och ibland känns det inte som att mycket händer, men karaktärerna är härliga att följa och trots störningsmoment är det förvånansvärt enkelt att fastna i berättelsen. Jag önskar bara att serien skulle vara mindre förutsägbar. I varje bok hamnar barnen hos en inkompetent vårdnadshavare som nekar Greve Olofs närvaro, och varje gång slutar det med att någon olycka sker och bevisar att barnen hade rätt hela tiden. Det är spännande en gång, kanske till och med två, men i en serie med tolv böcker behöver mönstret någon gång brytas…

 

BETYG: 5,5/10.

FAKTA

Regissör: Shane Black.

Genre: Action, fantasy.

Längd: 1 hr 43 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Thomas Jane, Alfie Allen.

Releasedatum: 28 januari 2019.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

The predator är en efterföljare till Predator från år 1987. Filmen har blivit sågad av kritiker, men jag – som inte har sett tidigare installationer i franchisen – tycker ändå att filmen fungerar. Visst är den förutsägbar, handlingsmässigt intetsägande och till gränsen till för överdriven. Visst är karaktärerna löjliga och konceptet alldagligt. Men filmen underhåller.

 

The predator levererar precis det som man kan förvänta sig: varken mer eller mindre. Det är en enkel och lagom spännande actionrulle, som helt enkelt bjuder på hjärndött kul. I ärlighetens namn är det rätt upplyftande. Som tittare behöver man inte anstränga sig för att hänga med, och det är skönt att bara kunna luta sig tillbaka och njuta.

 

Allt som allt tycker jag ändå att The predator är helt okej. Inget mästerverk, men perfekt att se när man är hängig efter en lång arbetsdag och bara vill koppla bort verkligheten.

 

BETYG: 5/10.

FAKTA

Författare: Lemony Snicket (pseudonym för Daniel Handler).

Svensk titel: Det sällsamma sågverket.

Serie: A series of unfortunate events #4.

Längd: 194 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske är det för att det var ett tag sedan jag läste tidigare delar. Kanske är det för att filmen från 2004, som jag har sett otaliga gånger, enbart baseras på de tre första böckerna. Eller kanske tilltalar handlingen mig helt enkelt mer i denna. Vad det än beror på vet jag en sak säkert: The miserable mill är den hittills bästa installationen i serien, och jag njöt av varje sekund.

 

Detta. Är. En. Så. Mysig. Bok! Det går inte att betona tillräckligt. Språket är charmigt och unikt, men samtidigt lättförståeligt och enkelt att ta till sig. Karaktärerna är förtjusande, och trots en del stereotypiska egenskaper bedårar de verkligen läsaren. Sen är själva berättelsen en solid upplevelse. Visst är den förutsägbar, men det stör inte. Jag gillar också att The miserable mill är ännu mörkare än tidigare delar, men ändå behåller den lättsamma, humoristiska stämningen. Jag är också mycket nöjd med att vi får följa syskonen ett rätt långt tag innan Greve Olof dyker upp igen. I tidigare delar har han varit närvarande så gott som hela tiden, och det kändes nytt och fräscht att ta del av Violets, Klaus och Sunnys liv utan honom som hot ett tag.

 

Sen finns förstås vissa saker som jag stör mig på. Boken är uppenbarligen skriven för en yngre målgrupp, och det är lite frustrerande med den ständigt närvarande författaren som konstant definierar ord och kommenterar det som händelser. Men samtidigt är det just det som gör läsningen speciell, och jag vet inte om upplevelsen hade varit densamma utan det. Därför kan jag inte riktigt se det som en svaghet, trots att det ibland blir irriterande.

 

Allt som allt tycker jag om The miserable mill. Mycket. Den tar allt som var bra med tidigare böcker, och gör det ännu bättre. En snabb och underhållande läsning, helt enkelt.

 

BETYG 6,5/10.

FAKTA

Längd: 11 hr 44 min.

Antal avsnitt: 16 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Rysare, drama, science fiction.

Skådespelare: Kim Dickens, Alycia Debnam-Carey, Colman Domingo, Danay Garcia, Lennie James, Maggie Grace, Garret Dillahunt, Jenna Elfman, Tonya Pinkins, Aaron Stanford

Releasedatum: 3 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

Jag har varit väldigt kritisk gentemot Fear the walking dead. Karaktärerna, handlingen, stämningen... inget har egentligen tilltalat mig eller skapat ett behov av att se vidare. Avsnitten har varken haft driv eller känsla, vilket resulterat i en relatvt intetsägande upplevelse. Men något händer i den fjärde säsongen. Trots att serien fortfarande präglas av brister och utfyllnadsscener, har ett intresse väckts hos mig. För första gången sedan Fear the walking dead började, ville jag se vidare. 

 

För det första upplever jag att den fjärde säsongen av Fear the walking dead innehåller fler intriger än tidigare delar. Det skapar spänning, och nyfikenhet på fortsättningen. För det andra, gillar jag den nuvarande skådespelargruppen betydligt bättre än den ursprungliga. Det sker en viss utrensning av karaktärer under säsongens gång, och till min glädje var det just de personerna som jag störde mig mest på som försvann. Kvar lämnades de mer komplexa själarna, som tillsammans med några nyintroducerade individer utgör en starkare och betydligt mer fängslande ensemble. I den här typen av lågmälda serie, är det karaktrerna som driver avsnitten framåt: och därför är det viktigare än någonsin att skådespelarnas insatser griper tag. Och det tycker jag att de gör nu.

 

Allt som allt är den fjärde säsongen av Fear the walking dead faktiskt helt okej. Jag är glatt överraskad. Visst är den långt ifrån lika imponerande som originalserien. Men med tanke på hur mycket serien utvecklades i bara denna säsong, är det mycket möjligt att den når dit en dag. Det känns som att serien äntligen har hittat sig själv.

  

BETYG: 5,5/10.

FAKTA

Författare: Charles Dickens.

Serie: Fristående.
Längd: 54 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

RECENSION 

To be read at dusk föll mig inte i smaken. Det är en antologi bestående av tre noveller skriva av Charles Dickens: To be read at dusk, The signalman och The trial for murder. De har markandsförts som spökliga, Halloween-noveller, varpå jag var beredd på en kuslig läsning. Det var därför med stor besvikelse som jag upptäckte att jag inte bara kände avsaknad av obehag, utan även att jag satt uttråkad under nästan hela läsningen. Det fanns helt enkelt inget som tilltalade mig.

 

Novellernas handlingar är bleka och språket svårt att ta till sig. Jag upplevelse inte heller att novellerna gav mig något som läsare. Ingen lärdom, ingen känsla. Jag förhöll mig fullständigt neutral till dem under hela läsningen, vilket nästan är värre än att jag hade hatat den. Det var med stort vemod som jag ställde tillbaka boken i hyllan: fullt medveten om att jag inte kommer att plocka fram den igen.

 

BETYG: 2/10.

FAKTA

Regissör: Corin Hardy.

Genre: Rysare.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Demián Bichir, Taissa Farmiga, Jonas Bloquet, Bonnie Aarons, Ingrid Bisu.

Releasedatum: 21 januari 2019.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

The nun följer den mardrömslika nunnan som vi lär känna i The conjuring 2, och agerar prequel till franchisen. Men är det en lyckad prequel? Nja…

 

Ärligt talat så är filmen själlös och banal. Till och med Emil i Lönneberga är obehagligare med kommandoran. Filmen har ett alltför uttjatat koncept, svagt skrivet manus och erbjuder inte mycket mer än billiga jump-scares som inte skrämmer någon. Scenerna är osammanhängande och ofta intetsägande, skådespelarinsatserna mediokra och helheten känns helt enkelt… lat. The nun följer en mall som vi har tagit del av dussintals gånger tidigare, och känns efterapande och trist snarare än spännande. Dessutom finns en distans till de ytliga karaktärerna, som gör att man aldrig börjar bry sig eller oroa sig för dem.

 

Som helhet är The nun inte en hit. Jag kände mig totalt ointresserad av berättelsen och personerna i den. Inte heller kände jag en uns skräck eller obehag. Bara total uppgivenhet.

 

BETYG: 2/10.

FAKTA

Författare: Taylor Jenkins Reid.

Originaltitel: The seven husbands of Evelyn Hugo.

Serie: Fristående.

Längd: 431 sidor.

Bokförlag: Louise Bäckelin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Evelyn Hugo är en av de mest storslagna karaktärerna som jag har läst om. Hon är den typen av karaktär som inte bara lever i form av ord i en bok, utan som nästlar sig in i läsarens hjärna och stannar där. Hennes manipulerande intelligens, mentala styrka och förmåga att göra stora uppoffringar gör henne oförglömlig. Att sedan få vara med när hon utforskar och lär sig att acceptera sin sexualitet bidrar med en lärdomsfull fascination. Evelyn är definitionen av komplexitet, och känns så äkta att det inte var förrän efter en snabb sökning på Internet som jag insåg att hon trots allt är fiktiv. Hon känns verkligen verklig.

 

Utöver Evelyn Hugos liv under 1900-talet, får vi också följa en karaktär vid namn Monique i nutid. Hennes berättelse är okej, men inte alls lika gripande eller välutvecklad som Evelyns. Hon bleknar i jämförelse med den imponerande protagonisten, och känns aldrig som sin egen person. Istället är hon mest en ursäkt som författaren kan använda för att skildra Evelyns historia.

 

För övrigt är boken rätt spektakulär. Jag visste inte något om den när jag gav mig in i läsningen, annat än att Evelyn Hugos sju äkta män hyllats till skyarna. Och det med all rätt. Trots att boken är lite för lång och lite för förutsägbar, är den svår att släppa taget om. Reid fångar verkligen glamouren och stämningen i Hollywood, samtidigt som hon ger en tankeväckande skildring av kändisskapets baksidor. Att följa Evelyn Hugos livshistoria är minst sagt en upplevelse. Det är en inspirerande resa som tar andan ur läsaren; en hänförande berg- och talbana som både underhåller och berör.

 

BETYG: 7,5/10.

FAKTA

Regissör: Sylvain White.

Genre: Rysare.

Längd: 1 hr 33 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Joey King, Julia Goldani Telles, Jaz Sinclair, Annalise Basso, Alex Fitzalan, Taylor Richardson.

Releasedatum: 14 januari 2019.

Distributör: Universal Sony.

 

 

 

 

 

 

 

Slender man är relativt slätstruken film. Rysaren är inte riktigt så dålig som andra har fått den att framstå, men jag förstår ändå kritiken. Slender man känns inte som sin egen. Den efterapar en typisk skräckmall och blir därför förutsägbar, med billiga jump-scares och klyschig handling. Det hela känns lite själlöst, och gör inte ett särskilt stort intryck. Därtill får filmen aldrig en ordentlig upplösning. Berättelsen slutar abrupt, och antiklimax väcks när det visar sig att säcken inte knyts ihop ordentligt.

 

Jag måste dock medge att Slender man är stundtals obehaglig. Känslan av att vara iakttagen och förföljd fick det att krypa i huden. Filmen blir emellertid aldrig riktigt läskig, mestadels för att Slender man är för synlig. Skräcken ligger i det osedda: i de växande skuggorna, suggestiva ljuden och i tanken av att han skulle kunna vara där. Men i samma sekund som han träder fram i ljuset försvinner obehaget. Han blir för… påtaglig, vilket gör att effekten försvinner.

 

Allt som allt tycker jag att Slender man är underskattad. Jag säger inte nödvändigtvis att filmen är bra, men den har sågats till fotknölarna trots att den är i princip som vilken skräckis som helst. Det jag stör mig på är bristen på originalitet: utöver det tycker jag att filmen var okej.

 

BETYG: 3,5/10.

FAKTA

Författare: Philip Reeves.

Originaltitel: Mortal engines.

Serie: The hungry cities chronicles #1.

Längd: 348 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

 

 

 

 

 

 

 

De vandrande städerna har en oerhört originell premiss. Idén med rörliga städer som ”äter” varandra för att samla reservdelar och resurser är inte annat än briljant. Det är inte likt något annat som jag har läst, och ger boken en läcker steampunk-känsla som hettar upp den annars dystopiska romanen. Det här är en bok som utspelar sig som en film i huvudet när den läses, vilket passar bra eftersom den nyligen filmatiserats av ingen annan än legendariska Peter Jackson själv.

 

Men trots många styrkor, blev De vandrande städerna inte en ny favorit. Jag kände alldeles för tydligt att den var skriven för en betydligt yngre målgrupp. För unga läsare i åldern 11-13 år skulle boken vara perfekt. Faktum är, att om jag hade läst den för tio år sedan hade jag varit upp över öronen förälskad: helt betagen av det spännande konceptet. Men mer erfarna och gamla jag, hade lite svårt. Dialogen är överdramatisk, händelseförloppet förutsägbart och mitt intresse falnade efter ett tag. Det känns som att saker och ting inte leder någonstans, och jag hade svårt att verkligen engageras. De vandrande städerna nådde helt enkelt inte ända fram.

 

Som helhet är De vandrande städerna kanske inte en bok som jag skulle rekommendera för läsare i min ålder. Men med det sagt, anser jag att det är en utomordentlig läsning för personer i sin tidiga tonår. Med sitt goda moraliska budskap och fräscha premiss tror jag att den skulle passa alla actionsökande ungdomar som handen i handsken.

 

BETYG: 5,5/10.

Regissör: Richard Eyre.

Genre: Drama.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Emma Thompson, Stanley Tucci, Fionn Whitehead, Ben Chaply, Eileen Walsh.
Releasedatum: 14 januari 2019.

Distributör: Scanbox.

 

 

 

 

 

 

Domaren – även kallad The children act – hade så mycket potential. Med briljanta skådespelare och ett enastående koncept hade filmen möjlighet att verkligen göra intryck. Men tyvärr når den inte hela vägen.

 

Domaren är långt ifrån en dålig film. Jag hade emellertid önskat mer. Premissen är oerhört fascinerande, med ett intressant moraliskt dilemma i fokus. Och början är faktiskt riktigt bra. Men det juridiska fallet är relativt snabbt avklarat, och därefter kommer scen efter scen som bara agerar utfyllnad. Tempot är långsamt, miljön monoton och det känns som att handlingen inte riktigt rör sig framåt. Därtill fastnade jag inte helt för karaktärerna. Emma Thompson och Stanley Tucci är båda två fantastiska skådespelare, och de gör verkligen bra ifrån sig. Faktum är att det är främst de och deras starka insatser som gör Domaren värd att se. Men karaktärerna känns underutvecklade, och som tittare har jag svårt att ta till mig deras bekymmer. Av någon anledning lär via aldrig känna dem ordentligt, och deras problem blir inte heller verkliga orosmoment.

 

Som helhet är Domaren en helt okej film, som hade potential till att vara enastående. Konceptet och skådespelarnas prestationer är felfria: det som drar ner upplevelsen är tempot och avsaknaden av känsla. Jag hade velat beröras mer.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Längd: 16 hr 59 min.

Antal avsnitt: 24 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Drama.

Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Kevin McKidd, Jessica Capshaw, Sarah Drew, Jesse Williams, Caterina Scorsone, Camilla Luddington, Kelly McCreary.

Releasedatum: 22 oktober 2018.

 

 

 

 

Den fjortonde säsongen av Grey’s anatomy är bra. Riktigt bra. Faktum är att jag är imponerad över hur länge serien har pågått, utan att förlora alltför mycket när det kommer till kvalité eller tittarengagemang. Det är minst sagt en beroendeframkallande serie, vars charmiga karaktärer, spännande intriger och unika medicinska fall får tittaren att konstant intala sig ”bara ett avsnitt till”. Den fjortonde säsongen är inget undantag.

 

Det jag emellertid har observerat är att denna säsong saknar vad jag kallar för ”explosiva avsnitt”. I tidigare säsonger har det alltid hänt något stort och oväntat, med medföljande fascinerande olyckor. Det har varit allt från jordbävningar, flygplanskrascher och bränder till skjutningar och bomber. Men den fjortonde säsongen har inget sådant. Det är inte fel per se, men det gör avsnitten mindre oförutsägbara och… överväldigande. Avsaknaden av överraskningsmoment och wow-faktor minskade antalet känslostormar radikalt, och hindrar säsongen från att sticka ut från resten. Utöver detta tycker jag att många av händelserna som hade potential till att bli riktigt intressanta, istället skyndades förbi – vilket sänkte trovärdigheten och inlevelsen.

 

Nu låter det som att jag nästan bara har kritik att ge. Så är inte fallet. Den fjortonde säsongen är en solid fortsättning på serien, och jag hade svårt att sluta titta. Precis som tidigare delar av Grey’s anatomy så har den en unik förmåga att verkligen fängsla. Med det sagt är den inte bristfri, och det märks att serien börjar att få slut på idéer. Men i dagsläget är Grey’s anatomy fortfarande ett säkert kort, och om du har tyckt om tidigare säsonger så ska du absolut se denna också.

 

BETYG: 6,5/10.

 

Tänk att vi redan är halvvägs igenom januari! Tiden har gått så himla fort! Jag hoppas att du har haft en riktigt fin jul och att du får en ännu finare fortsättning. Nu är jag nyfiken: har du några nyårslöften? Själv har jag formulerat några nyårsmål, då ordet "löfte" känns lite för definitivt. Jag föredrar personligen att sträva efter att uppnå något, än att känna att det är tvång. Några av mina mål för 2019 är att flytta hemifrån, ta körkort och börja motionera. På den nördiga fronten har jag som mål att läsa minst 15 böcker på engelska (jag brukar prioritera recex) samt att avsluta minst 10 av mina redan påbörjade bokserier (jag har en tendens att börja på nya serier och aldrig avsluta de gamla). Vad är dina mål?

 

Hur som helst. Ovan ser ni vad som kom i brevlådan förra veckan. Det mesta köpte jag själv: Paper weight av Meg Haston, Asking for it av Louise O'Neill, The picture of Dorian Grey av Oscar Wilde, Ink av Alice Broadway och Lord of the flies av William Goulding. Men ett par recex anlände.

 

Från Lavender Lit kom boken När du läser det här av Mary Adkins. Det är ett komedidrama om Smith, som hittar en blogg skriven av sin nyligen bortgångna kollega Iris. På bloggen har Iris skrivit om ett ofullständigt liv, och gjort ett sista önskemål: att Smith publicerar blogginläggen som bok. Sen kom också filmen The judge från Scanbox. Den följer en domare som måste ta ställning i ett fall där en tonårspojke vägrar att ta emot blodtransfusion av religiösa skäl, och därför riskerar att dö. I huvudrollerna syns bland annat Emma Thompson, Stanley Tucci och Fionda Whitehead. Båda dessa recex verkar hur bra som helst, och jag ser mycket fram emot att ta del av dem. ♥

FAKTA

Författare: Ulla M. Nissen.

Serie: De kommer ändå inte tro mig #2.

Längd: 201 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det måste gå är en fristående efterföljare till De kommer ändå inte tro mig, som var en av mina favoriter förra året. Sättet som boken skildrade sexuella övergrepp och ätstörningar på hade enorm inverkan på mig, och i samma stund som jag läste ut sista sidan ville jag bara ha mer. Det är så man vet att en roman är riktigt bra. Men håller efterföljaren måttet?

 

Jorå. De kommer ändå inte tro mig må vara snäppet vassare, men Det måste gå är fortfarande en stark och värdig fortsättning. Det är gripande att läsa om efterdyningarna av händelserna från första boken, och ännu en gång väcker Nissen många viktiga tankar. Ämnena som tas upp är (tyvärr) relevanta för många, särskilt unga tjejer som måste kämpa med utseendefixering och sexuella övergrepp i större utsträckning än det motsatta könet. Sättet som Det måste gå tacklar det hela på gör det till en oerhört viktig och berörande läsning.

 

Det jag har att anmärka på är att Det måste gå inte känns lika självklar som sin föregångare. Boken innehåller en del utfyllnad och emellanåt sackar tempot efter. Ibland känns det som att mycket från första boken upprepas, vilket gör att några sekvenser inte tillför särskilt mycket. Men med det sagt är Det måste gå en snabb läsning. Språket är lättförståeligt och innehållet behagligt att ta till sig, bortsett från det obehagliga ämnet förstås.

 

Som helhet är Det måste gå en riktigt bra bok. Berättelsen stannar kvar inom läsaren långt efter att den är utläst.

 

BETYG: 6,5/10.

FAKTA

Regissör: Bryan Singer.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 hr 14 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Allen Leech, Tom Hollander, Mike Myers, Aaron McCusker, Dermot Murphy, Dickie Beau.

Biopremiär: 31 oktober 2018.

 

 

 

 

 

Musiken tystnar. Ridån stängs. Lamporna tänds. Ändå sitter jag som fastljuten kvar i biostolen. Mina fingrar, som för några minuter sedan slog rytmiskt mot den sammetslena sitsen, griper nu krampaktigt tag om armstödet. I ögonvrån ser jag diffusa skepnader resa sig och börja gå. Det är en blandad skara som beger sig mot utgången. Några ser sammanbitna ut, andra ser ut att sväva som på moln. Jag förstår dem. Min puls skenar och jag känner ett slags vemod. Samtidigt är jag lyckligare än jag varit på länge. Överväldigad. Bohemian Rhapsody var inte vad jag hade förväntat mig. Under 134 minuter transporterades jag som genom ett trollslag bort från min egen vardag. Under 134 minuter hänfördes jag av skarpa färger och ljuva toner. Under 134 minuter kände jag en ofattbar samhörighet. Jag var inte en ensam individ som tittade på film. Nej. Alla vi i biosalongen flöt ihop till en enda massa som skrattade, berördes och kände tillsammans. Trots att jag varit skeptisk innan, visade sig Bohemian Rhapsody inte bara vara en film värd att se, utan också en film omöjlig att glömma.

 

 

Bohemian Rhapsody skildrar ett utdrag av Freddie Mercurys liv. Han var sångare i rockbandet Queen, och gick från okänd till legend på rekordtid. Filmen följer honom från strax innan gruppen bildades, till deras omtalade återförening vid Live Aid 1985. Jag har aldrig varit särskilt insatt i Queens historia. Jag har så klart hört deras mest kända låtar, men aldrig riktigt ägnat dem någon tanke. Därför tvivlade jag på att jag skulle tycka om filmen. För en film om Queen kan väl bara uppskattas av inbitna fans? Det visade sig att jag hade fel. Inte nog med att den hänförde mig, den fick mig dessutom att utvärdera artistgruppen på nytt. Och vet du vad? Jag insåg att jag älskar dem.

 

Jag blev förvånad över hur bra gjord Bohemian Rhapsody är. Fotot är utsökt. Musiken kraftfull. Och manuset oerhört välskrivet. Filmen har humor, den har tragedi, och den har så mycket känsla. Hjärtat sitter på det rätta stället och bygger upp ett genuint engagemang hos tittaren. Dessutom har filmen har en fantastisk förmåga att skapa en känsla av tillhörighet. På något sätt är det som att Bohemian Rhapsody förenade alla i biosalen i ett slags kollektivt samförstånd där ingen lämnades oberörd. ”Träffsäker”. Det finns nog inget ord som beskriver det hela bättre.

 

 

Jag har personligen aldrig tyckt om Rami Malek. Han har hyllats i verk som Mr Robot och Need for speed men själv har jag aldrig förstått tjusningen. Nu gör jag det. Han skiner starkare än solen. Briljerar. Han har en ojämförlig scennärvaro och en karismatisk utstrålning som charmar sig raka vägen in i tittarens själ. Hans kroppsspråk, hans minspel, hans tonläge… allt övertygar om att han är Mercury. Men det är också värt att nämna de andra skådespelarna: det är inte bara Maleks insats som imponerar. Varje roll känns livfull och äkta.

 

Bohemian Rhapsody blev en stark början på filmåret 2019. Dramat är lite för långt i min smak, men det är en petitess i förhållande till den explosiva inverkan som helheten hade på mig. Det är definitivt en film värd att se.

 

FAKTA

Författare: Seanan McGuire.

Serie: Wayward children #1.

Längd: 170 sidor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Every heart a doorway är annorlunda. Nyskapande. Boken har en minst sagt originell premiss och hela konceptet känns fräscht. Den håller sig inte till en specifik genre, utan kombinerar snarare element från både fantasyområdet, thriller och drama. Det hela är oerhört fascinerande att följa, och ju mer jag lärde mig om världens om McGuire byggt upp, desto mer ville jag veta.

 

Det här är en välskriven roman. Språket är vackert, nästintill lyriskt. Orden bär en slags nyckfullhet och excentriskhet som gör varje mening uttrycksfull och full själ. Det hela skapar en väldigt atmosfärisk läsning, som transporterar läsaren till en alldeles magisk plats. Vidare är tempot bra, och jag tyckte mycket om karaktärerna och deras charmiga relationer till varandra.

 

Jag hade emellertid velat ha lite mer… kraft. Missförstå mig inte: Every heart a doorway gjorde mig nöjd. Men den känns aningen lam, särskilt framåt det lite antiklimatiska slutet. Detta beror främst på det korta sidantalet. Om boken hade varit längre skulle den haft potential till ytterligare komplexitet och djup. Nu presenteras en hel del starka idéer, men de hinner inte riktigt leda någonstans. Det känns nästan som att boken slutar precis när den kommit igång. Samtidigt tycker jag att det är ambitiöst av McGuire att försöka få plats med både presentationer av karaktärer, förklaringar av den unika världen och ett komplett mordmysterium på bara 170 sidor. Och hon gör det trots allt riktigt bra.

 

Som helhet tycker jag mycket om Every heart a doorway. Den fängslade mig med sin säregna premiss och sitt stämningsfulla uttryckssätt. Halvvägs genom läsningen var jag så pass motiverad över att läsa vidare, att jag beställde resterande böcker i serien. Det om något, måste vara ett erkännande.

 

BETYG: 7/10.

FAKTA

Längd: 10 hr 35 min.

Antal avsnitt: 10 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Drama, science fiction.

Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, James Marsden, Ed Harris, Anthony Hopkins, Angela Sarafyan, Tessa Thompson, Luke Hemsworth, Rodrigo Santoro, Ben Barnes, Fares Fares, Gustaf Skarsgård.

Releasedatum: 10 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

 

Den andra säsongen av Westworld är fenomenal: en ren njutning för alla sinnen. Serien är storslagenhet personifierad, med påkostade visuella effekter och ett briljant skrivet manus. Dialogerna hänför och handlingen chockerar. Intriger, oväntade vändningar, komplexa gåtor: det här är en serie som livnär sig på överraskningar. Så om du fängslas av att ledas på villovägar och att sitta med konstant förundran, ska du definitivt ge Westworld en chans.

 

Westworld säsong 2 är mästerlig. Genomtänkt, intelligent. Den leker med både tittarens känslor och förnuft, och lämnar inget åt slumpen. Varje scen, varje detalj har ett syfte som skickligt vävs in i berättelsen. Ibland blir det förvirrande. Det finns stunder då man sitter som ett stort frågetecken, i desperat behov av svar. Samtidigt är förvirringen oerhört givande, då belöningen när man äntligen lägger ihop hur allt hänger samman är enorm.

 

Den här säsongen av Westworld har ett minst lika häpnadsväckande vackert foto som den första. Vyerna är hänförande och scenografin slående. Kostymer, håruppsättningar, smink… allt imponerar. Därtill har soundtracket stor emotiv kraft, med förmåga att med få toner manipulera tittarens känslor. Det som skiljer säsongerna åt är emellertid tempot. Där den första säsongen är mer lågmäld och suggestiv, har den andra säsongen mer action. Det ena brutala slaget ersätts snabbt av det andra: vilket både har för- och nackdelar. Å ena sidan är spänningen på topp i princip hela tiden. Samtidigt får vi se så pass mycket död att det efter ett tag förlorar sitt chockvärde.

 

Den andra säsongen av Westworld leds av en väldigt stark ensemble skådespelare. Så gott som varje karaktär spelas av ett välkänt ansikte, vars talanger är oändliga. Det är också riktigt roligt att få se två svenskar ta plats i serien: Gustaf Skarsgård och Fares Fares, som är med i fem avsnitt vardera. Det enda jag har att kritisera är säsongens avslut. Det finns så många olösta gåtor och obesvarade frågor att epilogen känns antiklimatisk. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt vad som hände, och jag hade velat att säcken knutits ihop snarare än rivits upp ännu mer.

 

Allt som allt är jag nöjd med Westworlds andra säsong. Väldigt nöjd. Serien har en unik komplexitet, och en magisk förmåga att fängsla i varje scen. Det är utan tvekan en ny favorit, och jag ser enormt mycket fram emot nästa säsong, vars release beräknas 2020.

 

BETYG: 8,5/10

FAKTA

Regissör: Felix Herngren & Måns Herngren.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 45 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Henrik Dorsin, Malin Cederblad, Henrik Schyffert, Frida Hallgren.

Releasedatum: 19 mars 2018.

 

 

 

 

 

 

 

Solsidan: filmen var inte vad jag hade förväntat mig, och långt ifrån lika bra som tv-serien. Solsidan, som jag en gång förknippat med värme och kärleksfull humor, utvecklas här till att bli rent utav deprimerande att se på. Manuset är tunt, och fokuserar nästan enbart på negativa saker, så som skilsmässor, ofrivillig barnlöshet, ålderdom, död, otrohet och bråk. Det hela blir aldrig särskilt roligt.

 

 

Den filmiska efterföljaren till den populära svenska tv-serien var alltså inte en större hit. Det var emellertid inget bottennapp. Filmen är småtrevlig och det är härligt att återse de charmiga skådespelarna. Jag hade bara hoppats på mer glädje och fler skratt.

 

BETYG: 4/10.

FAKTA

Regissör: Jon Turteltaub.

Genre: Action, rysare.

Längd: 1 hr 54 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Jason Statham, Li Bingbing, Rainn Wilson, Cliff Curtis, Winston Chao, Shuya Sophia Cai, Ruby Rose.

Releasedatum: 17 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

 

 

 

 

Komplexa filmer i all ära, men ibland behöver man bara lite hjärndöd underhållning som inte kräver mycket ansträngning från tittarens sida. Och om så är fallet för dig, passar The meg som handen i handsken. Filmen är visserligen inte lika bra som förra årets The shallows, och har ett oräkenligt antal brister, men den engagerar och roar från början till slut.

 

Så vilka är filmens brister? Låt mig börja med att skriva att The meg faktiskt har en hel del potential. Handlingen faller emellertid lite platt på grund av att skaparna vill ha med för mycket, vilket resulterar i en del rörighet. Dessutom verkar de gå efter konceptet ”the bigger, the better”, medan det enligt min mening är ett fatalt misstag att likställa en större haj med mer spänning. Eftersom filmen enbart förlitar sig på att hajens storlek som sådan ska medföra skräck, känns den atmosfäriska uppbyggnaden rätt lat, och det uppstår aldrig någon genuin rädsla för vad som kan hända. Som tittare förblir man istället relativt neutralt inställd till allt som sker. Utöver detta har jag personligen lite svårt för Jason Statham. Ända sedan jag såg filmen Crankhar jag försökt fly honom som pesten, vilket naturligtvis sänker en film med honom i huvudrollen.

 

Men trots att The meg är långt ifrån perfekt, eller ens bra, är det svårt att inte underhållas. Filmen är lättsam och (i brist på bättre ord) rentutav mysig. Det är inte alltid nödvändigt att allt är logiskt och snyggt genomfört: ibland räcker det helt enkelt med att det är roligt att se. Och precis så är The meg: bristfylld men kul.

 

För att fira in det nya året tävlar jag ut tre exemplar av filmen The predator, i samarbete med Fox. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.

 

The predator är den fjärde, fristående filmen i Rovdjuret-franchisen, som är en del av Alien-universumet. Filmen följer en pojke som råkar föra tillbaka en art som blivit genetiskt uppgraderade och som vill utrota människan. Shane Black står för regin, och i huvudrollerna syns bland annat Jacob Tremblay, Olivia Munn, Keegan-Michael Key, Alfie Allen och Boyd Holbrook. Filmen släpps 28 januari 2019.

Antal sedda tv-serier: 47 stycken.

 

 

 1. Homeland säsong 7

 2. The 100 säsong 4

 3. Sherlock: the abominable bride

 4. The good fight säsong 1

 5. Orphan black säsong 1

 6. Hawaii five-0 säsong 8

 7. Nashville säsong 4

 8. The walking dead säsong 8

 9. Once upon a time säsong 6

10. Vikings säsong 4 volym 1

 

 

Största överraskningen: Star trek: Discovery säsong 1

Största besvikelsen: The crown säsong 1

Sämsta tv-serien: Famous in love säsong 1

 

Antal sedda filmer: 139 stycken.

 

 

 1. The greatest showman

 2. A quiet place

 3. Wonder

 4. Molly's game

 5. Pretty woman

 6. Mamma mia! Here we go again

 7. What happened to Monday

 8. Mission: Impossible – fallout

 9. Mary och häxans blomma

10. Superhjältarna 2

 

 

Största överraskningen: I feel pretty.

Största besvikelsen: Jurassic world: fallen kingdom.

Sämsta filmen: A ghost story.

 

Antal böcker lästa: 95 stycken.

Antal påbörjade bokserier: 20 stycken.

Antal avslutade bokserier: 4 stycken.

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas att ni allihopa har haft en riktigt god jul, med mycket god mat, fina presenter och gott sällskap. Min egen jul var rätt stressig, då vi valde att åka runt från ställe till ställe och knappt befann oss på samma plats mer än någon timme. Men det var mysigt ändå. 

 

Precis som vanligt listar jag nedan vad som jag har läst och sett under månaden. Vilka favoriter som jag haft under året, dyker upp på bloggen imorgon.

 

 

1. Det slutar med oss av Colleen Hoover – 7,5☆

2. Doften av ett hem av Bonnie-Sue Hitchcock – 5,5☆

3. Anfall är bästa försvar av Robert Kirkman – 4,5☆

4. Legend av Stephanie Garber – 4☆

 

Antal nya böcker: 16 stycken (4 recex).

 

 

1. Wonder – 7,5☆

2. Mary och häxans blomma – 7,5☆

3. Mission: Impossible – Fallout – 7☆

4. Superhjältarna 2 – 7☆

5. Tag – 5☆

6. Grindelwalds brott – 5☆

7. Tomb raider – 4,5☆

8. Whitney – 4,5☆

9. The darkest minds – 3☆

 

Antal nya filmer: 13 stycken (6 recex).

 

 

1. Star Trek: Discovery – 7,5☆

2. American horror story: Cult – 6,5☆

3. Sharp objects – 5,5☆

4. Riverdale säsong 2 – 3☆

 

Antal nya tv-serier: 9 stycken (4 recex).