FAKTA

Författare: J.R.R. Tolkien

Svensk titel: Konungens återkomst

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Krig, dödsfall, misshandel

Serie: The Lord of the Rings #3

Målgrupp: Vuxna

Längd: 284 sidor

Publiceringsår: 2020 (org. 1955)

Bokförlag: HarperCollins

 

 

Jag respekterar Tolkien oerhört mycket. Hur han har byggt upp en värld så här stor och komplex är bortom vad jag kan begripa. Det är hänförande hur mycket tid och energi han lagt på sitt verk, och jag älskar att det är så välgrundat i verkliga händelser. Dessutom är några av bokens citat så vackra och tankeväckande att de kommer att stanna hos mig för alltid.

 

Även Alan Lee, personen bakom de vackra illustrationerna i boken, förtjänar en eloge. Jag kan stirra på hans bilder hur länge som helst.

 

Med det sagt. Jisses, vad skönt att vara färdig. Det var en kamp.

 

THE RETURN OF THE KING var inte en underhållande bok. Den är tung, långsam och oerhört torr. Jag hatar att erkänna det, men jag var uttråkad från sida 1.

 

Boken är indelad i två delar, och till min lättnad var den andra delen (som följer Frodo och Sam) bättre än den första, tack vare karaktärernas värmande relation. Men ändå: jag hade inte en rolig stund.

 

Jag älskar idén med boken men engagerades inte. Den föll helt enkelt platt och jag började aldrig bry mig på grund av hur långsamt allt var. Det kändes som den aldrig tog slut och jag var nära att ge upp varje gång jag plockade upp boken.

 

För att bevisa min poäng: det är inte ett bra tecken när det känns som att en väska fylld med tegelstenar lyfts från din rygg när du läst klart sista sidan.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Cassandra Clare

Svensk titel: Kedja av guld

Genre: Urban fantasy

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, alkoholism, självmordsplaner

Serie: The Last Hours #1

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 582 sidor

Publiceringsår: 2020

Bokförlag: Margaret K. McElderry Books

 

 

 

 

Beroende på vilket humör du är på, kan CHAIN OF GOLD både vara den perfekta och värsta boken att läsa.

 

Å ena sidan är det en lättsam, underhållande, mysig och snabb läsning. Jag hade en trevlig stund. Men herrejisses vad boken är bristfällig.

 

Vi introduceras för alldeles för många karaktärer i början, det finns för många personer att hålla reda på och vi får ta del av för många perspektiv. På grund av det lär vi inte känna protagonisterna bortom en ytnivå, och deras röster är väldigt lika varandra.

 

Handlingen är tunn, på gränsen till icke-existerande. Väldigt lite händer och boken sticker inte ut i förhållande till Clare's andra verk. Den saknar djup och originalitet, och överanvänder lägliga sammanträffanden som sätt att skapa och lösa problem.

 

Det finns också så himla mycket onödigt drama som utfyllnad. För att vara krass innehåller boken mer romantik och tonårsångest än handling. Boken kan nästan summeras som "heta människor som är kära i fel personer", för det är i princip allt den är.

 

CHAIN OF GOLD är vad jag skulle klassa som "guilty-pleasure". Inte för att jag känner mig skyldig för att gilla den, utan snarare för att jag inte har någon bra anledning till det. Det är knappast kvalitativ literatur, men den låter dig ha en trevlig stund. Och ärligt? Att återvända till SHADOWHUNTER-världen kommer alltid vara som att återvända hem.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Längd: 13 tim 37 min

Antal avsnitt: 20 avsnitt

Åldersgräns: 15 år

Genre: Kriminalare, drama

Skådespelare: Mark Harmon, David McCallum, Emily Wickersham, Diona Reasonover, Brian Dietzen, Rocky Carroll, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Maria Bello

Inspelningsår: 2019

Distributör: Paramount

 

 

 

 

Okej. Så låt mig klargöra något: jag gillar NCIS. Jag tycker visserligen att serien hade sin stjärntid under sina första sex säsonger, men trots att NCIS har fortgått väldigt många år sedan dess tycker jag fortfarande att den håller. Det är en perfekt serie att slötitta på, och trots att det vi ser behandlar ämnen som mord och terrorism, finns något väldigt mysigt med den.

 

Den sjuttonde säsongen är inget undantag. Den har några riktigt bra avsnitt, och förövrigt är det en småputtrig säsong att avsluta kvällen med.

 

Med det sagt, så finns också mycket att önska. För det första bryr jag mig inte om de ”nya” karaktärerna. Jag är säkerligen något partisk, men jag tycker att skådespelarna agerar lite styltigt och att deras karaktärer är lite av karikatyrer. De känns nästan ”wannabe”, som att de inte är sina egna karaktärer utan snarare bleka ersättare av de vi förlorat. Deras humor och ”charm” känns inte lika naturlig. Jag upplever inte heller att vi lärt känna dem särskilt väl på djupet, vilket gör att jag helt enkelt inte bryr mig om dem.

 

Också vad gäller karaktärerna, så stör jag mig på att NCIS fortsätter att hinta om romanser men aldrig riktigt engagerar sig helhjärtat. Så har det alltid varit. Personer på kontoret flirtar med varandra och det antyds hela tiden att det ”kanske finns något där”, men det blir aldrig något slag i saken. I längden blir det tröttsamt att se. Om du frågar mig skulle jag föredra antingen att serien aldrig låter det bli så personligt, eller att det faktiskt leder någon vart. Jag skulle absolut tycka att det var intressant att se hur en kontorsromans påverkade karaktärernas arbete – sign me up any day! Jag vill bara inte fastna i ”will it, won’t it”-situationen som alltid uppstår och aldrig leder någon vart. I den här säsongen finns känslan mellan såväl Gibbs och Jack, som Ellie och Nick, och jag känner bara hur all energi och lust dräneras från mig. Det är också av denna anledning som jag har lite svårt att acceptera situationen som Ziva är i (kommer inte specificera närmare på grund av spoiler).

 

Vad gäller serien för övrigt särskiljer sig avsnitten inte mycket från varandra. Det finns några riktigt bra avsnitt och så finns det de som är utfyllnadsavsnitt. Resten är lite trött utformade, monotona och saknar den punsch och chockfaktor som jag fann i de tidiga säsongerna. Ändå är det trevligt att se, och jag är aldrig uttråkad. Bara nästan.

 

Överlag: en bra säsong. Varken mer eller mindre.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Robin Hobb

Svensk titel: Vargbroder

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, abuse, mention of rape

Serie: Farseer #2

Målgrupp: Vuxna

Längd: 648 sidor

Publiceringsår: 2014 (org. 1996)

Bokförlag: Harper Voyager

 

 

 

 

Det finns mycket att uppskatta med den här boken.

 

Den är vackert skriven, med en gammeldags ton och beskrivningar som hänför. Boken är elegant utformad och bara språket i sig är en upplevelse som är värd att ta del utav. 

 

Bokens största styrka är dock karaktärerna. Jag älskar hur realistiska de känns. Jag älskar att vi får se Fitz påverkas av händelserna i första boken, och att Hobb låter sina karaktärer utvecklas. Jag tycker också att Nighteyes är ett briljant tillskott till serien. Jag älskar det broderliga bandet mellan honom och Fitz, och tycker att det gjorde vår protagonist mer intressant att läsa om. Deras gulliga vänskap påminner mig om Torak och Ulv från Han som föddes att möta mörkret (också känd som Vargbröder) av Michelle Paver, och det är absolut inget dåligt.

 

Men fast det finns delar jag älskar, finns också delar som tråkade ut mig. Boken är väldigt karaktärsdriven och som ett resultat, även väldigt långsam. Handlingen är inte alltid tydlig och vissa delar segar, pågår för länge utan något särskilt viktigt som händer, vilket gör boken stundtals påfrestande att ta sig igenom.

 

Jag störde mig också lite på det tunga fokuset på romantik. Missförstå mig inte: jag gillar relationen mellan Fitz och Molly. Men att konstant läsa om hur Fitz trånar efter henne blev upprepande och småtråkigt.

 

Överlag gillade jag Royal Assassin. Till och med mer än första Farseer-boken. Det är inte en ny favorit, men sättet som den slutade på förvånade mig och gör mig hoppfull om en riktigt bra avslutning på trilogin.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Längd: 1 tim 44 min

Regissör: Ol Parker

Åldersgräns: 7 år

Genre: Komedi, romantik

Skådespelare: George Clooney, Julia Roberts, Sean Lynch, Arielle Carver-O'Neill, Billie Lourd, Kaitlyn Dever, Maxime Bouttier

Inspelningsår: 2022

Distributör: SF Studios

 

 

 

 

 

 

Jag såg väldigt mycket fram emot att se TICKET TO PARADISE. Det var länge sedan jag myste till en romantisk komedi, och länge sedan jag såg Clooney och Roberts i någon film. Så självklart var jag taggad.

 

Men jag blev djupt besviken.

 

Visst är filmen småtrevlig, med härligt välbekanta skådespelare och drömska miljöer som fick mig att fantisera mig bort. Men manuset fallerar. Den känns helt enkelt… lat. Filmen utgår från en sliten mall och är väldigt standard. Gör inget direkt fel, men ger inte heller något nytt till genren, vilket blir rätt charmlöst. Tillsammans med alla klyschor och den förutsägbara riktningen som filmen tar, faller alltsammans lite platt.

 

Jag tröttnade också fort på allt käbbel och bråk. Föräldrarna som Clooney och Roberts spelar är frustrerande barnsliga i alla avseenden. De har inte en enda dialog med varandra som inte består av tävlingsinriktade pikar och gliringar, och när deras dotter berättar att hon ska gifta sig ger de hennes blivande make inte ens en chans utan går direkt in på att förstöra för dem. Det hela kändes helt enkelt väldigt omoget och respektlöst.

 

Sen tror filmen att den är roligare än den här. Skämten är bleka och uttjatade, och rätt krystade. Det var så uppenbart att filmen ville få tittaren att skratta, men ingen av oss i soffan var ens nära.

 

Allt som allt tycker jag, tråkigt nog, att TICKET TO PARADISE inte är något speciellt. Den är okej, men något jag snabbt kommer att glömma bort. Fisljummen mellanmjölk.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Nick Cutter

Svensk titel: –

Genre: Skräck

Traumatiskt innehåll: Svält, fat-shaming, mobbning, självskadebeteende, djurmisshandel, djurdöd, omnämner cancer, sexism, gaslighting, grafisk kroppsvåld.

Serie: –

Målgrupp: Vuxna

Längd: 355 sidor

Publiceringsår: 2016 (org. 2014)

Bokförlag: Gallery Books

 

 

 

 

Jag har så många problem med den här boken.

 

Karaktärerna. Min första tanke var att de var karikatyrer av unga pojkar. Barnsliga, kränkande och med extremt förutsägbart beteende. De är extremt stereotypiska. De beskrivs som "sportaren", alfan", "nörden" och det som inbegrips i de termerna är bokstavligen all personlighet de får.

 

Skrämseln. Den levererar inte. Ja, boken är äcklig. Men som en person som inte är så pjoskig krävs mer än så. Det finns ingen stämningsfull atmosfär, ingen obehagskänsla, och de grafiska scenerna är så uppenbarligen där bara för att chocka. Jag kände inget.

 

Språket och dispositionen. Jag kan acceptera att berättelsen avbryts av utdrag från intervjuer, rapporter och liknande. Fast det saktar ner tempot ger det trots allt bakgrund. Men varje händelse pausas av tillbakablickar och beskrivningar av irrelevanta situationer, till den punkt att någon säger något och vi får en fyra sidor lång återblick på en helt annan situation som hände flera år sedan. Det tar en evighet att komma till poängen, det tar udden av det mörka som händer och det blev snabbt tröttsamt.

 

Ändå ger jag boken ett rätt bra betyg. Jag gillar premissen och något fick mig att vilja veta hur allt skulle sluta. Därtill gör de korta kapitlen underverk för tempot.

 

Överlag är det en bok som saknar bra flyt. Den har mycket meningslös utfyllnad. Hemska karaktärer. Inte mycket skrämsel. Ändå behåll den mitt intresse och underhöll mig tillräckligt.

 

BETYG: 6/10

FAKTA

Författare: Christina Hammonds Reed

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: Misshandel, rasism, homofobi, otrohet, sexuella trakasserier

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 359 sidor

Publiceringsår: 2020

Bokförlag: Simon Schuster Books for Young Readers

 

 

 

 

Okej, så här är grejen: THE BLACK KIDS hade god potential.

 

Jag uppskattar representationen och de sociala kommentarerna, och älskar att den tar sin tid att diskutera rätt svåra ämnen. Jag är också imponerad av hur äkta och autentiskt allt känns: från karaktärernas beteenden till händelserna. Det är onekligen en viktig ungdomsbok.

 

Men den fick mig inte att känna mig investerad. Den är meningsfull, men inte underhållande.

 

THE BLACK KIDS har långsamt tempo, klumpigt språk, mycket utfyllnad och karaktärer som saknar starka personligheter. Den gör också misstaget att berätta mycket istället för att visa. Ashley poängterar hela tiden fakta relaterat till det hon observerar från världen runt henne, men interagerar sällan själv med det, vilket blir platt och något tråkigt att läsa om.

 

Som ett resultat gillar jag idén med boken, men den kändes i slutändan väldigt... vanlig, och fick mig inte att känna.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Författare: Tricia Levenseller

Svensk titel: –

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Social fobi, panikattacker, dödsfall, mobbning

Serie: Bladesmith #1

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 322 sidor

Publiceringsår: 2021

Bokförlag: Feiwel & Friends

 

 

 

 

 

Efter att ha älskat WARRIOR OF THE WILD och uppskattat THE SHADOWS BETWEEN US för vad den var, känner jag mig extremt besviken på den här boken.

 

Den är ärligt talat inte särskilt bra.

 

Den börjar toppen. Handlingen läggs fram på ett snyggt sätt och vi får som läsare en härlig känsla av nalkande äventyr. Jag älskar representationen av ångest och Levensellers språk. Det är något med hennes sätt att skriva som gör alla hennes böcker oerhört lättsamma och beroendeframkallande.

 

Men ju mer jag läste desto mindre tyckte jag om.

 

Det. Är. Så. Ytligt. Lägliga sammanträffanden samlas på hög. Det finns knappt någon världsuppbyggnad. Och romansen tar så stor plats att det nästan äter upp hela berättelsen. Trots att karaktärerna är på flykt och riskerar sina liv, får vi i princip bara läsa om dem flirtandes, fnittrandes, vara attraherade av varandra och tänka på sina utseenden. Det är fluffigt till den punkt att jag nästan trodde att de snart skulle börja spy upp regnbågsfärgad sockervadd.

 

Och ärligt talat är romansen väldigt ologisk. Den är inte bara överrepresenterad, utan också svagt utförd med insta-kärlek och oerhört mycket tonårsångest. Och eftersom det finns en så stor dos av det, känns största delen av boken som ren och skär utfyllnad.

 

Därtill brydde jag mig inte om karaktärerna. Jag gillade systrarna och deras relation i början, men förlorade intresse på grund av klyschor och dålig utveckling. Därtill får vi knappt se eller lära känna antagonisten, vilket gjorde henne till ett väldigt vagt hot.

 

För att summera är jag oerhört besviken. BLADE OF SECRETS är tropig, upprepande, fånig och saknade överlag en kvinnliga kick-ass-andan som jag kommit att accosiera Levenseller med. Jag kommer att läsa efterföljaren av den enkla anledningen att jag redan hade förbokat den innan jag började med denna, men kan inte direkt säga att jag ser fram emot det.

 

BETYG: 3/10

FAKTA

Författare: AidaIro

Svensk titel: –

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Toilet-Bound Hanaku-Kun #2

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 176 sidor

Publiceringsår: 2020 (org. 2015)

Bokförlag: Yen Press

 

 

 

 

Okej, så jag vet att det här en opopulär åsikt, men jag tycker inte att den här serien är särskilt bra. Det kanske är ett helt och hållet jag-problem, men jag känner det helt enkelt inte.

 

Berättelsen är väldigt "eh", upprepande och känns slumpartad ibland. Jag bryr mig inte om karaktärerna alls. Och strukturen känns rörig och förvirrande. Halva tiden vet jag knappt vad det är som händer. Och ärligt. Jag var extremt uttråkad.

 

Jag medger att volymen har sina charmiga stunder, och jag gillar de småsöta illustrationerna. Men det kompenserar inte på något sätt, och inget direkt fångar mitt intresse.

 

Ärligt så är det här den manga jag gillar minst hittills av de jag läst. Trots att jag är en obotlig "completionist" överväger jag att ge upp om serien. Den är helt enkelt inte för mig.

 

BETYG: 2/10

FAKTA

Längd: 1 tim 29 min

Regissör: Baltasar Kormákur

Åldersgräns: 15 år

Genre: Äventyr, drama

Skådespelare: Idris Elba, Leah Jeffries, Iyana Halley, Sharlto Copley.

Inspelningsår: 2022

Distributör: SF Studios

 

 

 

 

 

Det här är en film som jag varken skulle klassificera som bra eller dålig. Den mest är. Du vet, den typen av popcornrulle som är sådär lagom att ha på när vännerna är över och det inte är filmen som står i fokus. Som bjuder på underhållning men som det också går utmärkt att prata under tiden till, för att ingen är djupt engagerad och om du råkar missa något så är det inte hela världen. Precis så är BEAST.

 

BEAST är fisljummen på alla sätt och vis. Ett intressant koncept, snyggt gjorda lejon, härliga vyer och en stark huvudrollsinnehavare balanseras ut av mediokra barnskådespelare, en förutsägbar handling, extremt stora logiska luckor, orealistiska djurbeteenden och idiotiska beslut av karaktärerna. Det är en film som du vill se färdigt när du väl har börjat, men som du inte riktigt bryr dig om.

 

Allt som allt: helt OK. Varken mer eller mindre.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Författare: Sarah Dessen

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: Mobbning, misshandel, depression, ätstörning, otrohet, våldtäkt, skilsmässa, omnämner dödsfall

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 371 sidor

Publiceringsår: 2008 (org. 2006)

Bokförlag: Speak

 

 

Många YA-contemporary böcker följer en liknande mall, vilket gör att genren kan upplevas som lite upprepande. Men JUST LISTEN var förvånansvärt gripande. Först och främst har den djup som jag inte hade väntat mig. Den diskuterar ett gäng tyngre teman och går lite mörkare än de flesta andra ungdomsböcker, vilket jag verkligen uppskattade.

 

Sen älskar jag verkligen karaktärerna. De är oerhört sympatiska och lätta att relatera till. Jag älskar att familj spelar så stor roll i berättelsen, älskar dynamiken mellan syskonen och blev till och med känslosam av att läsa det de alla gick igenom. Men jag älskar också bokens vänskaper, särskilt den mellan Annabel och Owen. Deras brutala ärlighet är inte bara söt, utan genuint inspirerande.

 

Det är en välskriven bok. Klok, rolig, lätt att fastna för och med fina budskap som att förbli sann mot dig själv och vikten med att ha ett bra stödsystem.

 

Men det finns saker som jag hade klarat mig utan. Till exempel berättelsens lite förutsägbara natur, miskommunikationtropen och romantiken. Det sistnämnde kändes bara onödigt, och jag hade föredragit om Annabels relation förblivit platonisk.

 

Överlag är JUST LISTEN en bra YA-contemporary, som passar dig som gillar lättsamma och snabblästa böcker men ändå vill ha något mer än bara rosa fluff.

 

BETYG: 7/10

FAKTA

Författare: Robert Jackson Bennett

Svensk titel: –

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, självskada, självmord, slaveri, misshandel, tortyr, omnämner våldtäkt

Serie: Founders #2

Målgrupp: Vuxna

Längd: 496 sidor

Publiceringsår: 2020

Bokförlag: Jo Fletcher Books

 

 

 

 

 

Det är inte en ny favorit-favorit, men attans vad jag gillade SHOREFALL! Kanske till och med mer än FOUNDRYSIDE.

 

Först och främst uppskattar jag att det var så lätt att återvända till världen. Eftersom boken utspelar sig tre år efter händelserna i föregångarna, och tack vare tillräckligt mycket återberättande i de första kapitlen, fanns inget behov av att på egen hand erinera sig om händelserna från Foundryside för att förstå vad som hände.

 

Angående själva boken som sådan så är det en riktigt bra efterföljare. Actionpackad, atmosfärisk och med högt tempo. Världen är komplex men inte svår att förstå, och jag älskar de sociala kommentarerna. Jag gillar också de "hittade familj"-elementen och kände mig mycket mer anknuten till karaktärerna i denna än i första boken.

 

Det jag gillar mest är dock antagonisten. Jag älskar hans kraftfullhet, de underbara konflitkerna han skapar och de höga insatserna som hans handlingar resulterar i. Jag gillar också att Bennett vågar gå mörkt. Kalla mig enkelt, men en välskriven mördarsekvens håller mig nöjd länge.

 

Mina klagomål är få:

 

 

BETYG: 8/10