Mao's last dancer är en film regisserad av Brue Beresford med bland annat Bruce Greenwood, Chi Cao, Cgebgwu Guo Wen Bin Huang och Amanda Schull i huvudrollerna. Filmen spelades in 2009 och är barntillåten. Den är 113 minuter lång.

 

Recension:
Mao's last dancer var enligt mig vädligt mysig. Jag älskade den från första början och jag fastnade verkligen vid tv:n. Dock blev den framåt mitten väldigt seg vilket drar ner betyget rätt rejält. Men som helhet var filmen riktigt bra.

 

 Filmens trailer.

 

Filmen är uppbyggd på känsla och den är båda charmig och intressant samtidigt den är underhållande och ibland rolig. Det är fascinerande att se hur stor skillnad det är mellan Sverige och Kina och hur Li påverkas av att drastiskt byta miljö. Filmen innehåller väldigt mycket dans och jag kände att vissa sekvenser var lite långdragna, men oftast vad det helt enkelt bara vackert.

 

 

Jag fann tillbakablickarna väldigt tilltalande, de var nästan mer spännande än att se nutiden. Det gjorde även att man fick följa Li's häftiga resa på ett annat sätt, från en fattig pojke i Kina till en kändis i USA. Dock hade jag önskat att något mer hade hänt, en tvist av något slag, men jag gillar ändå att den förblev realistisk.

 

 

Sammanfattningsvis var filmen bra, men den hade kunnat haft ett lite högre tempo. Skådespelarna spelar sina roller väl och filmen har humor så väl som lite lätt dramatik. Det är inte en film man ser många gånger, men jag rekommenderar den icke desto mindre för det. Många delar av filmen är värd betyget 8/10, men just att filmen kunde bli seg i mellanåt sänktes betyget rätt mycket.

Night play är den sjätte delen i Dark hunter serien av Sherrilyn Kenyon (även känd under pseudonymen Kinley McGregor). Denna paranormal romance är på 362 sidor. Dess efterföljare är Seize the night.

 

 

Det var ett tag sedan jag läste förra boken i Dark hunter serien, och därför är jag glad över att böckerna i serien är fristående. Dock gillar jag att det finns återkopplingar till gamla handlingar och karaktärer, det gör att hela serien hör samman.

Dock är Night play inte unik, utom liknar de tidigare böckerna rätt mycket. Trots att det är väldigt länge sedan jag läste förra boken i serien så känner jag igen rätt mycket från tidigare händelser; Kenyon har en tendens att avnända upprepningar. Men för en gångs skull så var det faktigst ingenting jag störde mig på. Visst blev boken mer förutsägbar än vad den hade blivit annars, men boken hade många andra starka aspekter som kompenserade för det.

 

Night play är en väldigt karaktärsdriven bok, d.v.s. en stor vikt hamnar på de fiktiva personerna. Man får följa Vane, en stark man som vågar stå upp för sin kvinna, och Bride, som inte tar emot skit lättvindigt. Båda är dock känsliga och har ett djup man inte alltid får ta del av i böcker. Det uppstår en steamig passion mellan de två karaktärerna, samtidigt som deras liv hänger på spel. Poäng där, trots den lite klichéiga handlingen.

Trots att det var insta-kärlek så kändes den ärlig och trolig tack vare karaktärerna. Sherrilyn Kenyons skrivande är som vanligt fantastiskt, och jag kan utan tvivel skriva att hon är en av de mest begåvade författare jag stött på när det kommer till den punkten. Hon klarar av att leka med ord, skapa ett tempo och blanda intima relationer med spänning. Dock hade jag velat ha en lite större mytoligisk aspekt i Night play, ungefär som det fanns i första boken Fantasy lover, men jag accepterar ändå att hon mixar mellan gudar, vampyrer och varulvar.

 

Sammanfattningsvis var boken riktigt bra - men den hade kunnat vara bättre. Kenyons skrivteknik och karaktärer är bokens starka sida medan den faller lite på handlingen. Dock är Dark hunter verkligen en serie jag rekommenderar.

Snacka om att jag blev förvånad när jag såg att den sjunde X-men filmen har premiär 23 mars 2014! Den kommer att heta Days of future past och fungerar som en uppföljare till X-men: the last stand OCH X-men: first class; det vill säga två helt olika tidsperioder. Dessutom fortsätter den två år efter filmen The Wolverine. 

Filmen ska handla om att Kitty skickar tillbaka Wolverine i tiden, där han möter på de yngre mutanterna. Sedan händer något med Kitty vilket gör att mutanterna måste finna ett sätt att få tillbaka Wolverine på rätt tidsspår. Anledningen till att Wolverine skulle tidsresa i första taget är att nutidens och dåtidens mutanter (alltså egentligen samma karaktärer) måste samarbeta för att förhindra framtidens krig - innan det börjat. Du kan se trailern nedan.

 

 

Vi får i filmen återse gamla skådespelare och karaktärer från både den huvudsakliga X-men trilogin, så som Hugh Jackman (Wolverine), Patrick Stewart (Proffessor X), Ian McKellen (Magneto) Halle Berry (Storm) Anna Paquin (Rouge) Shawn Ashmore (Iceman), Ellen Page (Kitty), Kelsey Grammer (Beast) och Daniel Cudmore (Colossus), men även från First class, bland annat James McAvoy (Proffessor X), Michael Fassbender (Magneto), Jennifer Lawrence (Mystique), Nicholas Hoult (Beast) och Lucas Till (Havok).

 

Jag ser väldigt mycket fram emot Days of future past och är riktigt nyfiken över hur de har lyckats blanda tre olika tidsperioder samman! Verkar vara ett intressant och unikt koncept så utförs det rätt kan det bli en ny storfilm. Tror du att filmen blir bra?

The Frozen ground är en film regisserad av Scott Walker med Nicholas Cage, Vanessa Hudgens, Curtis *50 Cent* Jackson och John Cusack i huvudrollerna. Filmen, publicerad av Noble Entertainment, släpptes i oktober 2013 och rekommenderas från 15 år.

 

Filmen har en rätt seg och förvirrande början men väl inne i den så blir den mycket bättre. Den sista halvan av filmen har högt tempo och är riktigt spännande. Filmen är gjord med känsla och jag tycker att Walker lyckas göra den realistisk genom att skildra en hemsk - men icke desto mindre sann - verklighet.

 

 

Filmens största "woop" är skådespelarna, speciellt Vanessa Hudgens. Hon lyckades verkligen överraska mig och jag blev väldigt förvånad över vilken talang hon hade. Tidigare har jag bara sett henne i Disney-komedier, men i The frozen ground visade hon verkligen sin begåvning till en annan utsträckning. Hennes karaktär kändes mycket trovärdig och det var för det mesta Hudgens som höll fast mig som tittare. Nicholas Sparks är som vanligt klanerfri, och jag tycker även att John Cusack och alla andra skådespelare med lite mindre roller utförde sitt jobb väl.

 

 

Dock blev jag lite förvånad över att denna så kallade thriller inte hade någon större del action. Filmen har inte blodiga eller särskilt våldsamma scener, utan det är snarare en berättelse om hur Bob hittade sina offer och vad som hände med dem efteråt. Och för att vara ärlig så gillade jag det. Det var helt enkelt inte en typisk "pang-pang"-film, utan en hade känsla istället för ammution.

 

 

Sammanfattningsvis blev jag nöjd av The frozen ground, men jag hade velat ha ett högre tempo. Skådespelarna var fantastiska och handlingen utmärkt, så hade handlingen gått snabbare framåt hade jag definitvt gillat filmen mer. The frozen ground är icke desto mindre en film jag rekommenderar.

Det hade redan släppts ett par trailers för Catching Fire men igår kom den allra sista ut. Denna är inte min favorit, men den är fortfarande bra. Någon mer än jag som dör av längtan?

 

 

Jag ska definitivt se Catching fire på bio! Räknar ner dagarna och håller tummarna för ett mästerverk!

The king's speech är en film regisserad av Tom Hooper med Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna. Filmen, som är 94 minuter lång, rär barntillåten. Den släpptes 2011.

 

Recension:
Jag såg The king's speech till svenskan i skolan, där vi just nu arbetar kring "ordets makt". Det är inte en film jag själv hade valt ut att se, och därför blev jag förvånad när jag ändå gillade filmen.

 

Det som står ut mest är skådespelarna. Helana Bonham-Carter är en fantastisk skådespelarska, och i den här filmen har hon en ovanlig roll som stöttande fru istälet för en satmara som hon oftast brukar spela. Men oavsett om hon spelar ond eller god så är hennes talang ändå beundransvärd. Colin Firth börjar rätt medioker med ett lite småtråkigt skådespeleri, men det blir mycket bättre längre in. Han lyckas leva sig in i sin roll vilket gör att hans karaktär känns väldigt realistiskt. Men den som gör bäst jobb i filmen är ändå Geoffrey Rush. Jag behöver inte skriva rad upp och ner om hur begåvad han är det räcker att jag nämnet att han har en otrolig talang och att det var han som gjorde filmen sevärd.

 

Sjäva filmen i sig har en stark men lite tråkig handling. Efter ett tag blir det lite tröttsamt, eftersom den trots allt är rätt händelselös och långsam, men den har några ljusa stunder tack vare Rush som lyckades underhålla mig. Att den var förutsägbar var ingenting jag störde mig på, eftersom mycket annat kompenserade för det.

Kortfattat om lite blandade saker så gillade jag verkligen det formella språket som användes i filmen. Jag uppskattade även miljöerna som kändes verklighetstrogna. Och en av filmens starkare kvalitéer var att den var psykologiskt intressant.

 

Sammanfattningsvis var filmen sevärd, mestadels tack vare skådespelarna som lyckades skapa en fascinerande filmrulle tillsammans. Dock måste du vara beredd på att filmen inte har ett högt tempo, utan det är snarare en film att se om du är trött och inte orkar tänka alltför mycket.

 

The great gatsby från 2013 är regisserad av Buz Luhrmann med bland annat Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan, Isla Fisher och Tobey Maguire i huvudrollerna. Filmen är den femte filmatriseringen av den populära boken av Fitzgerald. Den är på 136 minuter och rekommenderas från 15 år.

 

Handling:
"Författaren Nick Carraway (Tobey Maguire), hans vackra kusin Daisy (Carey Mulligan) och hennes blåblodiga make Tom Buchanan (Joel Edgerton) sugs in i den förföriska värld som omger den gåtfulle miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) i Baz Luhrmanns resa bland bländande visuella intryck, baserad på F. Scott Fitzgeralds tidlösa roman."

Jag är otroligt kluven när det kommer till att recensera den nyaste versionen av The great gatsby. Å ena sidan älskade jag den: den hade grymma effekter, otroligt häpnadsväckande! Den var även intressant, glädjande och underhållande. Jag hade även blivit mycket överraskad med filmens slut om jag inte redan läst boken och sett en äldre version. Så på de punkterna har Luhrmann lyckats exceptionellt. Att miljöerna var så otroligt vackra som de var är ju inte heller det ett minus.

 

 

Men, jag måste skriva att om jag inte hade sett en äldre film som strikt följde boken, eller läst boken själv, så hade jag garanterat blivit otroligt förvirrad av filmen. Det är mycket som lämnas obesvarat och det finns lösa trådar. Ständigt hänger frågan "varför" i luften, och endast min tidigare kunskap om handlingen gjorde att den tystnades.

 

 

Jag tycker även att filmen hade för mycket "Hollywood"-ingredienser. De dramatiska delarna hade kunnat vara ännu mer chockerande om det hade hänt med fart och precision, istället för att hände i en typisk slow-motion stil. Det är väldigt svårt att förklara detta utan att spoila något, så det får helt enkelt räcka med att jag tyckte att det för "modernt".

 

 

Jag tyckte inte heller att man lärde känna karaktärerna på djupet. Självklart får man reda på rätt mycket om Gatsby, men man förlorar mycket information om Jordan, Myrtle, Tom och Daisy som har gått fram i de andra filmerna. Det är bland annat detta som gör att man som tittare blir lite förvirrad - för att det helt enkelt saknas ett djup. Musiken var däremot fantastisk och nästan alla låtar igenkännbara. Dock kände jag att mycket var väldigt modert, och ibland kändes det opassande för den tiden som filmen utspelas i.

 

 

Skådespelarna sköter sitt jobb riktigt bra. Bäst är Leonardo DiCaprio som spelar en otrolig Gatsby. Denna version av karaktären tycker jag är en väldig förbättring från den andra versionen jag sett (1974). DiCaprio lyckas med ett tydligt kroppsspråk, ansiktsuttryck och med en häftig dialekt förmedla den ultimata Gatsbyn. Dock anser jag att Daisy och Myrtle (trots att jag ansåg att de var alldeles för dramatiska och överdrivna i versionen från 1974) var alldeles för underdrivna. De hade förändrats en hel del från boken och jag kände att mycket av det som hände inte passade in just på grund av att karaktärerna inte hade den energin eller de dramatiska egenskaperna som jag ändå efterfrågade (i en lagom mängd).

 

 

Sammanfattningsvis var filmen riktigt bra trots att den hade sina brister. Den följer boken rätt bra, men definitivt inte strikt. DiCaprio glänser och Luhrmanns effekter, klippningar och musik glöder. Dock måste jag medge att många delar var mycket bättre i versionen från 1974. Men trots att filmen inte riktigt var vad jag förväntade mig, så är det icke desto mindre en film jag rekommenderar. Det är en film fylld med symbolik och, om du söker den, lärdom.

 

Idag är det högskoleprovet - vilket pågår från klockan 08.00 till klockan 16.20. Efter så många timmars prov lär jag vara rätt utmattad vilket kan resultera i att det blir dålig uppdatering i morgon. Jag ställer alltid in tidsinställda inlägg och det är inte säkert att jag orkar recensera något idag. I värsta fall kommer något inlägg senare imorgon istället, tänkte bara varna er för eventuell dålig uppdatering imorgon. Kram på er!

From dead to worse är den åttonde delen i The southern vampire mysteries serien skriven av Charlaine Harris. Serien baserar tv-serien True blood. Denna boken är på 359 sidor.

 

 

Recension:
The southern vampire mysteries är en serie som jag aldrig riktigt fastnat för, och den här delen är inget undantag. Precis som resten av serien så har boken sina toppar och dalar, men mitt problem är att majoriteten är dalar. Blir även förvirrad över omslaget med Maryann Forrester - som inte har varit med i serien på väldigt länge.

 

Boken är väldigt händelselös och jag blir väldigt lätt uttråkad. Jag finner ingen spänning eller romantin i boken, trots att det är det den är ämnad till. Ibland ökar dock tempot och jag som läsare får hopp och lyckas inbilla mig att boken ska bli bättre. Men den känslan vänds snabbt. Mestadels består boken av tråkiga konversationer, och de spännande scenerna överväger inte de tråkiga.

 

Jämförelsevis är boken - och resten av serien - som en paranormal deckare. Det finns väldigt många deckar-ingredienser, eftersom bok efter bok går ut på att Sookie och hennes vänner ska lösa mysterier, finna mördare och så vidare. Och trots att jag anser att Harris är en exceptionell författare som har ett väldigt eget språk, så finner jag ingen spänning i detta. Böckerna i serien är väldigt lika varandra, de är förutsägbara och jag hade velat ha ett mycket högre tempo. Jag vill verkligen gilla den här boken, och serien i allmänhet, eftersom tv-serien är en av mina absoluta favoritserier, men tyvärr ligger böckerna inte alls på samma nivå.

 

Sammanfattningsvis så är serien rätt medioker, och jag hade velat ha mer tempo. Vissa scener har mycket potential med just för att de är sega så kommer spänningen inte igång. Jag vill verkligen läsa resten av böckerna i serien, dock, eftersom jag trots allt har förhoppningar på en förbättring.

 

Genomsnittlig känsla:

 

 Film #183

Film #181

The great gatsby från 1974 är den tredje filmatriseringen (finns totalt fem) av F. Scott Fitzgerdald's populära bok med samma namn. Filmen regisserades av Jack Clayton och huvudskådespelarna är Robert Redford och Mia Farrow. Filmen är på totalt 138 minuter och rekommenderas från 7 år.

 

 

Jag såg den här rätt gamla versionen av The great gatsby för att vi läste Fitzgerald's bok till vår engelskkurs i skolan. Det första man tänker på angående filmen (och det är något som håller sig från början till slut) är att det är väldigt gammalmodig musik som är typisk för äldre filmer. Det finns alldeles för många skärande fioler inblandede och musiken är oftast överdimensionerad för att få effekt. Detta förstör rätt mycket, eftersom musiken är minst lika viktig som skådespelarna i en film.

 

 

Filmens början är tråkig och känns oändligt lång. Även resten av filmen är långdragen, men det kommer tillfällen där takten börjar öka lite. Dock händer det inte så mycket av intresse, de flesta scenerna visar bara långa konversationer som snabbt glöms bort.

 

 

Karaktärerna ser först rätt normala ut men efter ett tag förstår man att de är galna. Skådespelarna (som ändå är rätt duktiga) överdriver enormt med sitt skådespelari vilket gör att alla karaktärerna blir extremt dramatiska, speciellt Myrtle och Daisy. Det var nästan skrattretande att se hur deras små problem påverkade dem.

 

 

Just den här versionen av The great gatsby är boken väldigt trofast. Den följer strikt sida för sida, ord för ord. Allting som sägs i filmen känns igen från boken; inget nytt läggs till, inget gammalt tas bort. Jag vet att man oftast med nya filmer vill ha så få förändringar som möjligt från boken, men just i detta fall hade jag hoppats på många ändringar eftersom jag inte gillade boken. Dock måste jag säga att det var lättare att förstå allt och hänga med filmen än boken, men det är fortfarande svårt att tolka filmens handling och budskap.

 

 

Trots att det var uppfriskande att se en äldre film (för de brukar på något sätt känns mer äkta) så fanns ingen riktig känsla med i filmen. Skådespelarna utförde inte sitt jobb med en passion (förutom han som spelade mr. Watson) och det blev helt enkelt tråkigt att se. Filmen var dock realistisk och slutet förvånade mig (jag hade slarvläst bokens slut och missat det som hände), så jag kan inte säga att det var en allt för dålig film. Dock ser jag väldigt mycket fram emot att se den nyaste versionen, eftersom jag tror att den skulle kunna vara riktigt bra.

Den tionede säsongen av Naval criminal investigate service har som vanligt Mark Harmon, Pauley Perette, Cote de Pablo, Michael Weatherly och Sean Murray i centrum bland skådespelarna. Säsongen släpptes i oktober 2013 och rekomenderas från 15 år. Den är 986 minuter lång och består av 24 avsnitt.

 

 

Det var ett tag sedan jag såg NCIS och när jag började med säsongen tyckte jag att den var lite svajig. Men när jag väl kommit in i serien igen (efter ungefär fyra eller fem avsnitt) så var den återigen riktigt spännande, och jag mindes varför den ligger på min topp 10-lista.

 

 

Säsongen hade ett riktigt bra tempo, och det finns en lagom blandning mellan lugna konversationer och häftig action. Återigen är varje avsnitt utsökt regisserat och jag älskar hur många avsnitt är sammanlänkade till varandre. Det skapar en känsla av mystik och intriger. Mina favoritavsnitt är dock de som kretsar kring huvudkaraktärerna och involverar dem själva i olika situationer.

 

 

Det jag tycker är väldigt begåvat gjort är att alla karaktärerna har utvecklats enormt sedan seriens början, men ändå har de kvar deras utmärkande och älskvärda karaktärsdrag och personligheter. Många serier, exempelvis The big bang theory, förlorar charmerande personligheter när de utvecklar karaktären, men NCIS lyckas med detta riktigt bra. Jag gillar även den bredd av olika karaktärstyper som NCIS ger, att man finner allt från roliga Abby och DiNozzo till coola Ziva, tuffy Gibbs, datanörden McGee och söta Ducky.

 

 

Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb - allesammans - men jag vill ge en speciell loge till Cote de Pablo (Ziva David) och Michael Weatherly (Anthony DiNozzo). De spelar båda två rätt komplicerade karaktärer med mycket djup och de lyckas trollbinda tittaren med deras talanger. Dock är jag förtvivlad över att Cote de Pablo har valt att hoppa av serien - jag kommer att sakna henne enormt. Hon kommer vara med i några avsnitt i säsong 11 för att ge hennes karaktär ett avslut, men sedan försvinner hon för gott.

 

 

Sammanfattningsvis så måste jag säga att jag hade glömt hur bra NCIS är. Den hade rakt igenom ett bra tempo, kryddad med spänning och intriger. Och självklart slutade serien i en enorm cliffhanger, så jag vänder spänt som på nålar inför nästa säsong! NCIS säsong 10 var kanske inte min favoritsäsong, men den var definitivt en av de bättre.

Jag hade helt glömt att efterfråga den nysläppta filmen The Frozen Ground, med bland annat Nicolas Sparks och Vanessa Hudgens, av Noble Entertainment. Så igår mejlade jag min kontaktperson och bad om ett recex. Och snabba som de är så fanns den idag i brevlådan!

 

Children of men är en film regisserad av Alfonso Cuarón med bland annat Clive Owen, Julianne Moore, Charlie Hunnam och Clare-Hope Ashitey i huvudrollerna. Filmen är på 109 minuter och rekomenderas från 15 år. Den spelades in 2006.

 

 

Innan jag såg Children of men hade jag läst flera dussin recensioner för filmen, varav alla hade varit positiva. Medelbetyget för filmen var på rottentomatoes ungefär 9/10 och på imdb 7,5/10. Regissören har regisserat Harry Potter och fången från Azkaban och det finns många skickliga skådespelare med. Allt talade för att filmen skulle bli fantastisk. Men levde den upp till min förväntningar? Nej.

 

 

Filmen hade verkligen potential till att bli otrolig och jag håller med om att den dystopiska världen är riktigt bra och intressant, samt att den har ett viktigt budskap. Men mitt största problem med filmen är att det finns allt för få förklaringar och lösa trådar. Jag kan just nu komma på ungefär femtion obesvarade frågor i filmen, och eftersom väldigt lite förklarades så sänktes den logiska faktorn för filmen och den kändes overklig.

 

 

Själva handlingen som filmen fokuserar på var även lite tråkig och jag hade hoppats på en annan parallell. Filmen hade dock tempo och var stundtals spännande och våldsam, men just att den var förvirrande förstörde helheten rätt starkt.

Eftersom filmen utspelas i framtiden hade jag förväntat mig coola gadgetar och häftig teknik, men stort sätt så utspelar sig filmen i ett mer kaotiskt och fallfärdigt samhälle än vårt eget. Och trots att filmen verkligen hade potential till att förmedla djupa och starka känslor, så föll det rätt platt. Att musiken var usel var inte heller bara störande, utan det förstörde många scener som hade kunnat vara sorgliga.

 

 

Sammanfattningsvis är Children of men en film med stark potential men som faller rätt platt. Musiken är dålig, handlingen svag, och trots en intressant och realistisk dystopisk värld och de fantastiska skådespelarna så förklaras inte tillräckligt mycket för att filmen ska klassificeras som "bra". Hade jag fått svar på mina frågor hade jag antagligen älskat den.

 

Mörk ängel (org. Daughter of smoke and bone) är den första delen i Önskemånglarens dotter trilogin av Laini Taylor. Boken är på 376 sidor och publiceras av Bazar bokförlag.

 

 

Hmm. Jag hade väldigt höga förhoppningar inför läsningen av Mörk ängel men jag måste tyvärr säga att boken inte intresserade mig över huvud taget och förväntningarna förlorades snabbt med läsningens gång.

 

Jag kände att jag inte fick någon kontakt med karaktärerna och jag kände ingenting för dem. De var platta och färglösa och jag brydde mig inte om vad som hände med dem. Oftast när man inte gillar en bok är det just karaktärerna man har problem med, och det gjorde att hela Mörk ängel blev platt.

 

Jag kände att handlingen inte var tillräckligt unik och det "stora" som boken ledde fram till var varken imponerande eller förvånande. Jag som läsare kom aldrig in i själva berättelsen och berättarrösten är allvetande - vilket jag stör mig på rätt mycket. Boken som helhet var långsam, seg och uttdragen, vilket gjorde att de scener som jag annars skulle ha gillat, inte blev speciella.

 

Taylor försökte ta med för många YA-ingredienser och för mig blev det helt enkelt för mycket. Hon hade inte något utmärkande skrivande, enligt mig.

 

Boken var inte rent igenom dålig men eftersom jag hade förväntat mig så pass mycket av den så blev jag väldigt besviken. För tillfället kommer jag tyvärr inte på något positivt angående den, men samtidigt känner jag att det av någon anledning är en bok som passar många. Jag gillar personligen fullt ös, kraftig romantik, episka slag och häftiga världar, så då när jag läser en bok, som Mörk ängel som är lugnare, blir jag tyvärr uttråkad.

 

The impossible är en dramafilm regisserad av Juan Antonio Bayona. Bland annat Ewan McGregor (Moulin rouge) och Naomi Watts (King kong)  spelar huvudrollerna i denna verklighetsbaserade film på 109 minuter. Den rekommenderas från 15 år och släpptes i juli 2013. Se trailern nedan.

 

Recension:
The impossible är en film jag verkligen gillade. Det var en riktigt bra överlevnadsfilm och den lyckades få in en rätt realistisk skildring av tsunamin.

 

 Filmens trailer.

 

Dock gillade jag första halvan av filmen mycket mer än den andra. Till den första halvan var jag tårögd med klump i halsen och jag satt spänd och såg familjen kamp. Jag älskade "överlevnadsdelen". Den andra halvan var också bra, misstolka mig inte där, men den var lite segare och inte lika medryckande.

 

 

Filmen som helhet grep verkligen tag i mig. Även om manuset kankse inte var jättekraftfullt, så kompenserades det definitivt av händelsen i sig och de skickliga skådespelarna. Filmen berörde verkligen mig som tittare. Dock tycker jag att den skulle kunnat ha varit brutalare, för det känns som om många andra hade det mycket värre än just den här familjen, och det hade blivit en skildring med mer sorg och kraft att följa någon av dem. Det fanns lite många sammanträffanden i den andra halvan av filmen, men eftersom de alla egentligen är fullt ut möjliga så är det ändå något jag kan acceptera.

 

 

Det enda negativa jag har att säga om filmen är att musiken ibland blir lite jobbig, den känns gammaldags och vid vissa scener som tagna från Lost.

 

Filmens skådespelare var helt fantastiska. Ewan McGregor var möjligtvis lite platt, men Naomi Watt visar verkligen hur begåvad hon är och lyckas leva sin in i sin roll. Men det jag blev mest förvånad över var hur duktiga barnskådespelarna var. Oftast har yngre lite problem med att leva sin in i rollerna, men de lyckades utomordentligt. Tom Holland, Samuel Joslin och Oaklee Pendergast var alla fantastiska och hade väldigt realistiska reaktioner i filmen. Och sedan var Pendergasts karaktär otroligt bedårande, vilket är ett stort plus.

 

 

Filmen var sammanfattningsvis riktigt, riktigt bra och det är verkligen något som jag rekommenderar. Första halvan av filmen var fantastisk, och även om andra halvan inte riktigt levde upp till samma förväntningar så varh helheten otroligt bra. Skådespelarna är skickliga och händelsen i sig berörde mig som tittare.

Idag när min mamma kom hem från storköpet hade hon med sig två nya BD-filmer till mig. Jag har länge sett fram emot att se dem båda!

 

The great gatsby är en klassisk amerikansk bok skriven av F. Scott Fitzgerald. Boken har blivit filmatriserad fem gånger (från åren 1926, 1949, 1974, 2000 och 2013) och består av 122 sidor.

 

Handling:
"Generally considered to be F. Scott Fitzgerald's finest novel, The Great Gatsby is a consummate summary of the 'roaring twenties' and a devastating exposé of the shallowness of the 'Jazz Age'. Through the narration of Nick Carraway, the reader is taken into the superficially glittering world of the mansions which lined the Long Island shore in the 1920's, to encounter Nick's cousin Daisy, her brash but wealthy husband Tom Buchanan, Jay Gatsby and the dark mystery which surrounds him."

Recension:

Jag var tvungen att läsa The great gatsby till engelskkursen i skolan och jag vill börja min recension med att skriva att jag önskar att jag inte hade behövt göra det. Boken var rakt igenom extremt tråkig, händelselös och seg. Tempot segade sig fram och mitt intresse tappades efter bara några meningars läsning. Fitzgerald skriver sida upp och ner med beskrivningar: vad alla gäster på festen heter, vad de äter o.s.v. Helt ointressanta och onödiga beskrivningar som tar död på den lilla känsla som fanns i boken.

 

Trots att boken är på dryga hundra sidor så tog det mig extremt lång tid att läsa ut den. Fitzgerald använder sig av ett komplicerat, gammalt och jobbigt språk vilket gjorde det extremt krångligt att läsa. Ofta var jag tvungen att läsa samma mening flera gånger för att uppfatta vad det var han menade. Och just på grund av hans språk så går hans budskap och information inte in hos mig som läsare.

Jag hade innan hört väldigt mycket positivt om den senaste filmatriseringen med Leonardo DiCaprio och därför hade jag ändå förhoppningarna uppe för den här boken. Men nu är jag inte lika sugen längre på att se filmen, speciellt inte heller när jag sett filmen från 1974 som var lika dålig som boken. Dock är jag rätt säker på att den från 2013 kommer vara bättre, men hur bra kan den vara om den baseras på den här boken?

Jag förstår verkligen inte varför så många har gillat The great gatsby. Karaktärerna är färglösa, fåfängda och bortskämda. Språket är komplicerat och boken är otroligt jobbig att läsa. Det är svårt att tolka vad handlingen är, till och med efter man läst klart boken, och tempot är väldigt segt. Det här är tyvärr inte en bok som jag rekommenderar om din tid är dyrbar.

 

Genomsnittlig känsla:

Grey's anatomy säsong 3 är regisserad av Shonda Rhimes och har bland annat Chandra Wilson, Ellen Pompeo,  Kate Walsh, Katherine Heighl och Sandra Oh som huvudskådespelare. Säsongen är 1050 minuter lång, fördelat över 25 avsnitt. Denna dramaserie är rekommenderad från 11, och släpptes 2008.

 

Handling:
"They are doctors, lovers and friends. Join the staff of Seattle Grace Hospital as they learn there are no easy cures for life’s challenges, and that each choice comes in shades of grey.

Capturing a Golden Globe® Award for Best Television Series – Drama in its scintillating third season, Grey’s Anatomy is the rare show that makes fans of both audiences and critics. It’s all pleasure and no guilt."

Recension:
Jag har verkligen älskat Grey's anatomy hittills, och därför blir jag lite ledsen när jag efter den tredje säsongen börjar fundera på om serien verkligen är något för mig. Förhoppningsvis var det bara en tillfällighet i säsong tre, men jag är lite orolig över att resten av serien blir likadan.

 

Jag absolut älskade den första halvan av säsongen. Tempot var riktigt högt, stämningen var båda lättsam och rolig samtidigt som den ibland var dyster och sorglig. Jag skrattade flera gånger och mitt humör var på topp. Och denna säsong hade även de bästa avsnitten hittills: "Walk on water" samt "Drowning on dry land". De var så otroligt spännande och överraskade och jag blev väldigt chockad.

 

 

Men. Den senare halvan var inte alls lika bra. Det blev alldeles för mycket relationsdraman istället för sjukhusdraman för min smak. Visst älskar jag karaktärerna och jag tycker att det är sjukt intressant att få vara en del av deras förhållanden, men serien är trots allt en sjukhusserie, och efter ett tag utan häftiga operationer, med bara kärleksgnabb, så blev det tyvärr långtråkigt. Jag är orolig över att resten av serien kommer koncentrera sig mer på relationerna än sjukhusdelen, för då kommer jag antagligen tröttna snabbare.

 

Till säsong två storgrät jag de sista avsnitten. Jag tyckte att de var otroligt vackra och sorgliga och jag visste knappt vad jag skulle känna. Däremot tyckte jag att slutet till säsong tre kändes lite antiklimatiskt. Det kändes som att, karaktärerna som gått igenom så mycket tillsammans, alltid försökte hitta ett sätt att bli osams och jag tröttnade mycket på det. Så när det slutade som det gjorde tänkte jag bara "det var på tiden". Det blev helt enkelt småtråkigt.

 

 

Jag gillar verkligen karaktärerna men vissa har tagit ett steg tillbaka. Jag har nog aldrig riktigt uppskattat George men i säsong tre börjar jag verkligen ogilla honom. Jag tycker att han är tjatig, gnällig, ihärdig och rent utav elak mot sina vänner. Däremot blev jag förvånad när jag upptäckte att jag inte alls gillar Christina lika mycket som tidigare. Hon var en av mina favoriter tidigare, men att hon alltid hamnar i gräl med Burke (som jag inte gillar alls) gör att jag tröttnar på henne. Men de andra karaktärerna känner jag har växt för mig.

Skådespelarna är fantastiska och jag vill ge en speciell eloge till Ellen Pompeo, Patrick Dempsey och Kate Walsh för sina fantastiska skådespelarinsatser. Dock tycker jag att Katherine Heighl inte gjorde alls lika bra ifrån sig som i säsong två, men jag håller tummara för henne i nästa säsong. Det var även många duktiga gästskådespelare med, bland anant Elizabeth Reaser som även spelar Esmé i Twilight.

Sammanfattningsvis var säsong tre av Grey's anatomy riktigt bra, och den hade med några av mina nya favoritavsnitt. Dock blandades in för mycket relationsdraman och jag kände att många avsnitt var tjatiga. Karaktärerna - och skådespelarna likaså - är underbara, och trots att säsong tre inte alls var lika känslosam som säsong två så rekommenderar jag dig att fortsätta se serien om du, precis som jag, var lite seg med att börja med den.

Kring den produkten som kom idag har det varit rätt mycket krångel. Den skulle ha släppts för över en månad sedan här i Sverige - precis som i resten av världen - men av någon anledning så sköts det upp till imorgon. Men nu har jag i alla fall den här, och jag ser väldigt mycket fram emot att se: säsong 10 av Naval criminal investigate service (NCIS).

 

The perks of being a wallflower är en film regisserad av Stephen Chbosky med Emma Watson och Logan Lerman i huvudrollerna. Filmen är 98 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2012.

 

 

Innnan jag såg filmen hade jag hört extremt mycket bra om den. Jag har dock inte läst boken, och jag hade inte jättemycket bakgrundsinformation om hur filmen skulle vara. Nu efteråt känner jag att det är en bra film - men helt klart överskattad.

 

 

Jag måste börja med att säga att The perks of being a wallflower har några fantastiska skådespelare. Mina favoriter är förstås Nina Dobrev (The vampire diaries), Emma Watson (Harry Potter) och Kate Walsh (Grey's anatomy). Men jag måste påpeka att ingen av dem riktigt fick visa sina begåvningar. Det kändes inte som om någon tog ut svängarna ordentligt och jag saknade känsla och passion från skådespelarna.

 

 

Handlingen är riktigt bra och har ett viktigt budskap, men tempot är segt och minuterna kunde gå riktigt långsamt fram ibland. Jag älskade den sista halvan av filmen eftersom mer drama blandades in, men den första delen var alldeles för långdragen för min smak.

 

 

The perks of being a wallflower är en rätt svår film att recensera. Den var bra, men den står inte ut ur mängden. Jag fann absolut ingenting unikt med filmen och den kunde bli tråkig, men samtidigt var skådespelarna fantastiska och budskapet värt att upprepas. Men jag blev inte fängslad av filmen och skådespelarna gav mig inte några starkare känslor.

 

 

Sammanfattningsvis var filmen helt okej men definitivt inte lika bra som jag trott. Antagligen är det så för att jag hade hört så otroligt mycket positivit om den, för filmen levde inte upp till mina förväntningar. Den var gullig men hade för många lösa trådar och misstag, och inte ens de underbara skådespelarna fick mig att bli intresserad. Det är en film för lite yngre tonåringar, tror jag, som känner att de kan relatera till Charlie.

Love happens är en film regisserad av Brandon Camp med bland annat Jennifer Aniston och Aaron Eckhart i huvudrollerna. Filmen, som är 105 minuter lång, spelades in 2009 och rekommenderas från 11 år.

 

 

Recension:
Jag hade kanske inte några förhoppningar på Love happens, men jag lyckades ändå bli besviken på filmen. Genom hela filmen satt jag och tänkte på hur otillräcklig den var. Den försökte vara romantisk men blev bara lite småsöt. Den försökte vara sorglig men den blev allt annat än hjärtekrossande. Och den försökte vara rolig, men inte en enda gång skrattade jag.

 

 

Filmen var ärligt talat tråkig. Det hände inte särskilt mycket och när det väl byggdes upp till något större så föll det eftersom det inte togs ända ut. Det saknades helt enkelt passion i filmen: både från regissören och skådespelarna. Karaktärerna kändes platta och inte ens de duktiga skådespelarna lyckades göra filmen bra.

 

 

Jag gillar Jennifer Aniston och tycker att hon är en skicklig skådespelerska, men i Love happens lyckas hon inte charma tittaren eller levandegöra sin karaktär. Eckharts karaktär går från intressant till underlig och oälskbar, mestadels för att Eckhart inte vågar ta ut svängarna ordentligt. Dessutom fanns det ingen synlig gnista mellan Aniston och Eckhart vilket gjorde att romansen kändes rätt tillgjord.

 

 

Filmen var dessutom väldigt förutsägbar eftersom det fanns gott om klichéer. Men nu vill jag inte att du ska få en helt negativ bild över filmen, för den var inte så dålig - utan bara otillräcklig. Den var lite småsöt, men tyvärr är det ingen film jag vill se igen eftersom den varken gav mig skratt, romantik eller sorg.

Moulin rouge är en musikal regisserad av Baz Luhrmann med bland annat Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna. Filmen spelades in 2001 och är på totalt 126 minuter.

 

 

Jag vet att jag ligger väldigt efter eftersom jag precis såg Moulin rouge - de flesta såg den när den kom ut på film. Själv har jag aldrig varit ett fan av musikaler och därför har jag dragit mig för att se den. Men nu efteråt kan jag ändå ärligt säga att jag gillade den.

 

 

Filmen har en slags oförklarig känsla som helt enkelt gjorde mig glad. För trots att den var otroligt förutsägbar så hade den en blandning av överdriven dramatik och smågullig komik. Det gjorde att hela filmen blev väldigt underhållande.

 

 

Jag blev förvånad över musikvalen till filmen. Jag hade definitivt inte förväntat mig att en film som utspelar sig i 1890-talet skulle ha så moderna låtar som den hade. Jag blev riktigt fascinerad av blandningen mellan nytt och gammalt, och jag fann mig själv nynna med i de låtar jag kände igen. Just den igenkänningen gjorde att filmen kändes bättre än vad den hade gjort med äldre musik. En av mina favoritlåtar från filmen är "Roxanne".

 

Skådespelarna i Moulin rouge är fantastiska. Jag har alltid gillat Nicole Kidman, trots att hon har en lite överdriven skådespelarteknik, och jag tycker att hon är extremt skicklig. Dock hade jag inte sett Ewan McGregor tidigare i någon film, men han lyckades verkligen med sin roll. Jag gillar även Jim Broadbent som jag känner igen från Harry Potter och Cloud atlas, och han gör verkligen ett sjukt bra arbete med sin roll som Harold Zidler.

 

 

Så trots att filmen i praktiken är en enda stor kliché så var det riktigt underhållande att se. Filmen var färgglad och uppmuntrande, med fantastiska skådespelare som lyckades göra filmen både rolig och dramatisk. Musiken var överraskande och skapade en bra kontrast med det äldre samhället, och Moulin rouge blev allt som allt en lyckad film som jag kan tänka mig att se igen.

Toast är en film regisserad av S.J. Clarkson med bland annat Helena Bonham Carter, Freddie Highmore och Ken Stott som huvudkarkatärerna. Filmen är 92 minuter lång och släpptes 2011. Den rekommenderas från 15 år. 

 

Jag hade inte förväntat mig så mycket av filmen Toast, och trots att den definitivt inte var fantastisk så måste jag medge att jag blev glatt förvånad över hur bra och varm filmen ändå visade sig vara.

 

Egentligen är filmen rätt udda. Handlingen är så gott som obefintlig och tempot är inte högt, men trots det är filmen fascinerande bra. På något sätt lyckas den bli riktigt charmig, och att följa Nigels berättelse om sin starka passion var mycket intressantare än vad jag från början trott. Kanske var det tack vare regissörens duktiga arbete med klippningen, eller så var det tack vare skådespelarna.

 

 

Filmen är vitsig och småkomisk samtidigt som den har spår av dramatik. Den känns sentimental och söt, och skådespelarna gör ett utmärkt arbete. Nigel spelas av två skådespelare, en yngre och en äldre variant, och jag måste säga att båda gjorde ett utmärkt jobb. Båda är minst lika söta som filmen själv och på något sätt har tittaren både ett medlidande till karaktären samtidigt som de lyckas få en att le. De skapade tillsammans en riktigt stark huvudkaraktär som vågade att följa sin dröm genom att motsätta sig de regler andra har skapat.

 

 

Men den mest slående skådespelarinsatsen är förstås Helena Bonham Carter, en av mina absoluta favoritskådespelare. Trots att hon som vanligt har en rätt bitchig roll så lyckas hon spela sin karaktär med inlevelse och charm.

 

 

Sammanfattningsvis så var Toast mycket bättre än vad jag trott, men trots det blir det inte i näriheten av en ny favoritfilm. Men den var charmig och fascinerande och allmänt gullig helt enkelt.

För tre dagar sedan gjorde jag en ny beställning från Cdon (trots att inte allt från min förra beställning har kommit ännu) och idag kom paketet. Dock är det som sagt en sak från förra beställningen och en från denna - varav båda kostade 379:-/st - som det dröjer lite längre tid för innan de kommer.

 

Men jag fick i alla fall hem fyra nya filmer på blu-ray och en ny säsong på DVD.

 

The program är en första boken i Suzanne Youngs ny trilogi. Boken består av 405 sidor, och dess efterföljare har titeln The treatment. Young är bland annat författare till den populära YA-trilogin A want so beautiful.

 

 

The program var en fascinerande läsning och världen boken utspelas i är intressant uppbyggd. De dystopiska ingredienserna är verklighetstrogna och väl aktuella, men tas tyvärr inte ända ut. Programmet i själv är en rätt stor paradox eftersom många hellre tar sina liv än genomgå behandlingen, och tyvärr gör detta att många frågor ställs som läsaren inte får svar på. Men trots de tomma luckorna som kräver utfyllnad i uppföljaren så uppskattade jag verkligen att läsa The program.

 

Det här var den första boken jag läst av Suzanne Young och jag måste säga att jag gillar hennes skrivteknik. Hon lyckas cirkulera handlingens början till slutet, och skriver genom boket på ett lättsamt och vackert sätt. Allt som allt är hon en duktig författare och jag vill gärna läsa fler av hennes verk.

 

Bokens handling drar sig rätt långsamt framåt och det finns ingen action med, men trots det finns där lite spänning och mycket YA-romantik. De flesta karaktärerna var lätta att gilla, speciellt Sloane och Realm som enligt mig är psykiskt starka, medan James inte direkt blev en favoritkaraktär. Han kändes lite som en arrogant hycklare. Men trots att jag gillade de flesta karaktärerna så fick man inte känna någon av dem från grunden och det gjorde att jag inte kände mig känslomässigt bunden till dem. Jag hade velat ha en större karaktärsutveckling och mer bakgrundsinformation, men förhoppningsvis kommer sådant i bokens efterföljare.

 

Innan jag läste boken hade jag trott att den skulle vara rätt hemsk, och att den skulle fokusera på självmord. Men så var det inte riktigt. Boken är snarare en dystopisk kärleksberättelse med en stor kliché till slut. Klichén gjorde att den positiva helhetskänslan svalnade lite, men boken var allt som allt riktigt bra. Jag hade önskat fler hemskheter och lite fler unika drag, men annars så var det mesta bra.

 

The program var definitivt en bok jag kan tänka mig läsa fortsättningen av, men tyvärr blev det inte en ny favoritbok. Men trots det så var den fascinerande, småspännande samt allmänt intressant, och Young lyckades tack vare sitt skrivande fängsla mig som läsare.

Idag fick jag en bok av Modernista som jag redan har läst på engelska. Den boken är Legend av Marie Lu, första delen i hennes dystopiska trilogi. Jag tyckte boken var riktigt bra, men eftersom jag redan läst den lär det dröja ett bra tag innan jag läser den igen. Den svensköversatta versionen släpps 20 oktober.

 

Film #122

The flowers of war är en film regisserad av Heng Liu och Yimou Zhang med Christian Bale i huvudrollen. Filmen är 146 minuter lång och släpptes av Noble Entertainment i august 2012. Den rekommenderas från 15 år.

 

 

 

Filmen börjar rätt in i handlingen och har en intresseväckande början. Jag tyckte från början att den var bra, och ungefär en timme in i filmen satt hjärtat ständigt i halsgropen. Trots att jag älskade filmen och kan påstå att det är den bästa filmen jag sett på flera år, så vill jag varna känsliga tittare. Filmen är riktigt hemsk och brutal, och den är ingenting för dig som har svårt för blod, mord och våldtäkter. The flowers of war kunde bli riktigt obehaglig i vissa scener och jag gick från att smågråta till att sitta hulkande och försöka andas ordentligt.

 

 

The flowers of war är väldigt realistisk och lyckas skildra de verkliga händelserna med känsla. Jag har tidigare sett andra verk av regissören, men jag måste säga att den här filmen är hans genombrott. På något mystiskt sätt lyckas han skapa en film som inte bara är våldsam, verklighetstrogen och sorglig, utan även vacker. Han arbetar skickligt med färg, vilket ger en annorlunda kontrast till krigets gråa färg.

 

 

I filmen används en blandning av engelska, kinesiska och japanska. För mig blir denna språkmix en vacker kombination som ger mer känsla till filmen. De skickliga skådespelarna lyckas tillsammans med regissören skapa ett stort medlidande till samtliga karaktärer och tittaren sitter spänd hela filmen ut. Musiken är nedstämd och sorglig, men precis som handlingen även vacker.

 

 

Huvudkaraktären John Miller avskydde jag först. Jag ansåg att han var självisk, arrogant och allmänt idiotisk. Men med filmens gång växte även ett medlidande fram för honom och jag kom att älska den karaktären minst lika mycket som de hjälplösa kvinnornas och Georges. Jag älskade verkligen filmen och tyckte att den var minst sagt underbar. Mestadels var det just för att mitt i den hemska handlingen så fanns där mod och stor uppoffring från flera olika parter, som fick mig att öppna ögonen för hur världen ser ut. Att karaktärerna i filmen utvecklades så mycket, från egoistiska till allt annat än själviska fick mig att inse att det trots allt finns stor godhet i världen.

 

 

Sammanfattningsvis är The flowers of war en film jag verkligen rekommenderar. Inga ord gör filmen rättvisa, så det ända rätta du kan göra är att själv se den. Jag grät genom så gott som hela filmen och ibland mådde jag riktigt dåligt inombords. Och att en film lyckas påverka mig så mycket känslomässigt är inte vanligt. Det är helt enkelt en hemskt bra film om uppoffring och omtanke som inte lämnade mig densamma. När jag hade sett klart på filmen kände jag mig helt tom inombords, och inte förren över en timme efteråt lyckades jag få ner min puls. Men trots det kan jag inte sluta tänka på den och The flowers of war kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

 

 

En stor del av mig vill ge filmen full pott, medan resten av mig inte vill sätta ett betyg alls på detta mästerverk. Att betygsätta en sådan hemsk film om verkliga händelser känns på något sätt fel. Men det betyget jag nu sätter är alltså just för filmens del, inte för händelserna i sig. Och slutgiltigen är det enda jag vill säga; se filmen nu, jag lovar att du inte kommer att lämnas oberörd.

När min mamma kom hem efter veckans handling hade hon köpt med sig två stycken blu-ray filmer till mig!

 

De kostade tydligen 39:- styck, vilket gjorde att hon passade på eftersom hon tyckte det verkade vara min stil. Den ena, Mao's Last Dancer är en dramafilm som handlar om Li som lär sig dansa, och blir kär i en kvinna som han träffar i hemlighet. Det är svårt att säga vad den handlar om eftersom jag inte sett den, men det tanke på vad som stod på baksidan så verkar den väldigt bra, speciellt med tanke på att jag gillar Kina-inspirerade filmer. Sedan fick jag The English Patient som jag har hört väldigt mycket om. Den har vunnit 9 academy priser, och Ralph Finniers spelar huvudkaraktären. Den utspelar sig vid andra världskriget och handlar om en sjuksköterska som tar hand om en man med förlorat minne.

 

Jag tycker båda verkar riktigt intressanta och de har fått väldigt bra omdömen. Jag gillar att de verkar vara lite småmysiga, äldre filmer som förhoppningsvis har mycket känslor i dem. Oftast i moderna filmer så försvinner känslorna bland alla effekter, så jag håller tummarna för dessa.

 

Har du sett någon av filmerna? I så fall, vad tyckte du? <3

The big bang theory season 6 har bland annat Jim Parsons, Johnny Galecki, Kunal Nayyar, Simon Helberg och Kaley Couco i huvudrollerna. Säsongen släpptes i oktober 2013 och rekommenderas från 15 år. Säsongen är på cirka 475 minuter och består av 24 avsnitt.

 

Jag har älskat The big bang theory från och med avsnitt ett i första säsongen. Jag har skrattat till så gott som alla avsnitt. Jag har älskat alla karaktärer, på ont och på gott, och jag har aldrig ångrat att jag börjat med serien. Vid säsong fem minskade dock mina skratt. Serien var fortfarande bra, men inte alls på samma nivå som tidigare. Och nu måste jag medge att säsong 6 gjort mig riktigt besviken.

 

 

Sjätte säsongen var inte alls lika rolig som tidigare säsonger. De andra har varit allt från hysteriska till nervpirrande roliga, men säsong 6 sträcker sig inte längre än att klassificeras som "underhållande". Jag skrattade i några få avsnitt, men inte alls lika konstant som tidigare.

 

 

Den största anledningen till det är karaktärerna. Från och med seriens början har det varit karaktärerna som byggt upp serien, med deras udda personligheter och unika egenskaper. I femte säsongen började deras karaktärsdrag mattas ut, men i sjätte säsongen går det enligt mig för långt. Nästan alla karaktärer blir så gott som "normala" i säsong 6, vilket gör mig rikigt ledsen. Anledningen till att jag älskat serien är karaktärernas underbara defekter och nu när de börjar försvinna så försvinner även min lust att se serien. Alla karaktärerna gör saker de aldrig normalt skulle göra och jag känner att det blir väldigt tråkigt när de utvecklas för mycket, eftersom det är just deras egenskaper som gör serien. De fiktiva personer som jag tycker börjar att helt förlora sin karaktär är Sheldon, Raj och Howard, medan de andra genomgår lite mindre förändringar.

 

 

Avsnitten är väldigt korta, vilket jag stör mig lite på. Varje avsnitt är på ungefär tjugo minuter, vilket gjorde att det bara tog mig en dag att se klart hela säsongen. Ibland känns avsnitten ofärdiga just för att de pressas ner till sådan kort tid. Dock är det ju bra att de är korta när man inte har mycket tid på sig men vill se klart avsnittet.

 

 

Nu låter min recension rätt negativ och det intrycket vill jag inte att du får. Den är fortfarande bra och underhållande, men den har defintivt fått fler brister än tidigare. Skådespelarna är fortfarande fantastiska, även om handlingen facklar. Jim Parsons, som spelar Sheldon Cooper, är genialisk och hans sätt att uttrycka sig via ansiktsuttryck, kroppsspråk och memorera repliker gör honom till seriens stjärna. Dock tycker jag att Simon Helberg som spelar Howard Wolowitz var bättre förut, men kanske är det bara för att jag fann hans karaktär charmigare då.

 

 

Sammanfattningsvis var det inte egentligen några stora fel på säsongen, men jämfört med de tidigare exceptionellt utförda avsnitten var det bottennapp. Karaktärerna har förändrats förmycket helt enkelt, och jag som tittare skrattade inte alls lika mycket som tidigare. Avsnitten är väldigt korta, vilket är både postivit och negativt, och skådespelarna är fantastiska. Allt som allt är jag besviken på säsongen och jag hoppas definitivt att serien avslutas snart så att den inte helt går in i väggen, men samtidigt ser jag fram emot att se om The big bang theory lyckas rycka upp sig igen.

Film #116:

You, me and Dupree är en film regisserad av Anthony Russo med Kate Hudson, Owen Wilson och Matt Dillon i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång och spelades in 2006. Den rekommenderas från 11 år.

 

Jag gillade första halvan av filmen, det gjorde jag verkligen. Men efter ett tag blev det tjatigt och överdrivet. Filmen som helhet är rätt medioker och det mesta har man som tittare sett förut eftersom det är taget från andra filmer.

 

 

Filmen är inte ett dugg speciell eller unik. Den är förutsägbar och ibland rätt jobbig att se på, just för att det är en komedi utan skratt. Handlingen håller inte hela vägen eftersom händelserna mest upprepar sig. Hela filmen balanseras på Owen Wilsons uppträdande - vilket tyvärr inte är bra. Han överspelar och hans karaktär Dupree blir väldigt överdriven. Från början var det roligt, men efter ett tag blev det bara tråkigt. Enligt mig har Wilson, sedan han slutade samarbeta med Jackie Chan i Shanghai-filmerna, nått botten. Han var riktigt rolig förr i tiden, men nu känns han mer desperat och gör den ena dåliga filmen efter den andra.

 

 

Seth Rogen förhöjer filmens känsla lite grann, men tyävrr inte tillräckligt. Jag gillade även Matt Dillons karaktär - från början - men ju närmare slutet av filmen man kom, destu mindre gillade jag honom. Kate Hudson gjorde tyvärr inget speciellt intryck.

 

 

 

Sammanfattningsvis började filmen bra men blev sämre och sämre. Skådespelarna var egentligen inget att tala om, förutom Wilson som försökte för mycket. Filmen var inte särkskilt rolig och jag måste säga att jag är besviken.

Film #111

My sassy girl är en film regisserad av Yann Samuell, med Elisha Cuthbert och Jesse Bradford i huvudrollerna. Filmen är 91 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 2009.

 

 

Jag är lite kluven till den här filmen. Jag har inte sett den koreanska orginalfilmen från 2001 men jag har hört att den ska vara väldigt mycket bättre än den amerikanska versionen. Men eftersom jag inte sett den kan jag inte göra den jämföringen.

 

 

Filmen är romantisk och lite småsorglig intill slutet, men resten av filmen är rätt överdriven. Jordan (kvinnan) är sjukt självisk och jag känner att trots att jag förstår henne så avskyr jag henne. Vem förstör jobbet, vardagen - ja livet - för den man älskar, bara för att man har personliga problem? Detta störde jag mig väldigt mycket på, och jag vet att det finns många som säger att den amerikanska versionen förstör Jordans karaktär. Just att hon var så elak gjorde att filmen inte blev särskilt rolig, utan mer irriterande. Men slutet var, som sagt, lite småsorgligt. Lite.

 

 

Handlingen övertygade mig inte. Den var inte gripande och jag stör mig på att det inte var förren slutet man fick svaret på frågan "varför?". Filmen blev för utdragen och det dröjde för lång tid innan den tog en ny vändning. Det fanns med många upprepningar angående galne Jordans upptåg, och det blev lite tjatigt. Dock måste jag medge att jag började gilla filmen intill slutet.

 

 

Jag har inte så mycket mer att säga angående My sassy girl. Det är en helt okej romantisk film men skådespelarna överspelar och karaktärerna är överdrivna. Jag vill hemskt gärna se orginalfilmen eftersom jag hört att den ska vara tusen gånger bättre, för trots att jag fick lite tårar i ögonen intill slutet så var resten av filmen rätt otrillräcklig.

Warm bodies är en film regisserad av Jonathan Levine, med Teresa Palmer och Nicholas Hoult i huvudrollerna. Filmen släpptes 21 augusti 2013 och rekommenderas från 15 år. Den är på 94 minuter och baseras på boken av Isaac Marion.

 

Handling:
"Kärleken övervinner allt... till och med den oemotståndliga lusten att äta din älskades hjärnmassa! I en inte så avlägsen framtid är jorden befolkad av lika delar människoätande zombier och zombiebekämpande människor. Men när den unge zombien R plötsligt får impulsen att rädda den varmblodiga flickan Julie från ett zombieöverfall börjar en vänskap som kommer att vända upp och ner på nya världsordningen! Förutsatt att Julie kan hålla sig levande – och R kan hålla sig levande död tillräckligt länge!"

Recension:
Jag har blandade känslor angående Warm bodies. Jag gillade filmen, men samtidigt fann jag nästan för många brister. 

 

 

Jag gillar att det är lite udda zombies med. De har den lite stereotypiska känslan (ex. att de äter hjärnor) samtidigt som de är mer moderna. Dock blir det lite väl mycket "Hollywood" och jag känner att regissören missat en hel del. Bara det faktum att zombisarnas tänder är vita och raka, eller att filmen så gott som baseras på klichén "kärlek övervinner allt" gör att intresset hos tittaren minskar.

 

 

Människorna i filmen, mestadels sidkaraktärerna, är väldigt ointelligenta. Jag tycker att när en zombie kan springa, prata, blöda o.s.v. så borde människorna inse att det är något som förändras. Jag tycker även att vissas reaktioner, bland annat Julies när det gäller pojkvännen, är väldigt orealistsika. Dock medger jag att karaktärerna hade ett djup som man inte alltid finner i filmer.

 

 

Jag hade velat ha fler förklaringar kring övergången mellan zombie och "beningar". Det kändes otillräcklig och overkligt, att långsamma, tröga zombies skulle förvandlas till supersnabba, dödliga bestar. Kanske hade det varit mer trovärdigt om de hade kommit på någon bra förklaring till det, men nu fann jag det mest underligt.

 

 

Filmen var även förutsägbar, men jag medger att den var underhållande. Dock övergick den inte till vad jag klassificerar som "rolig", och jag skrattade inte särskilt mycket, eftersom mycket rent av var löjligt.

 

 

Dock gillade jag verkligen skådespelarna. Nicholas Hoult gjorde ett bra jobb med att spela R, och Rob Corddry var en rätt komisk M. Jag tycker även att John Malkovich gjorde en himla bra prestation. Av någon anledning tyckte jag hela tiden att Teresa Palmer till utseendet liknade Kristen Stewart, men hennes skådespelartalang var betydligt större. 

 

 

Sammanfattningsvis var Warm bodies bra, och trots att den hade många brister så var den underhållande. Det är en film jag rekommenderar till dig som vill ha en mysig, Twilight / The walking dead-liknande film, som passar att amusera och roa en regnig kväll. Hade velat ha mer action och fler förklaringar, men allt som allt en helt okej film.

LOL är en film regisserad av Lisa Azuelos med bland annat Miley Cyrus och Douglas Booth i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång och släpptes 2012. Den är barntillåten.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av LOL, och därför kan jag inte säga om mina förväntningar uppfylldes eller inte. Jag känner mig inte direkt besviken, men inte heller så upprymd jag trott att jag skulle bli.

 

 

Jag vill börja med att skriva att jag gillar skådisarna. Miley Cyrus (The last song) tycker jag dock var lite överdriven i filmen, tillsammans med Ashley Greene (Twilight), men däremot storgillar jag Demi Moore (Charlie's angels 2) och Douglas Booth (Great expectations). Jag är dock van vid att se Moore i actionfilmer och därför kändes det lite udda att se henne i en typisk "mamma-roll", men jag tyckte att hon genomförde sin roll mycket mer än väl.

 

 

Filmen som helhet var rätt mysig och hyfsat realistisk. Den var rätt förutsägbar, dock, och det var enkelt att gissa sig till vad som skulle komma att hända, men LOL är en sådan typ av film där sådant inte spelar så stor roll. Klippningen var bra och den var lite smårolig imellanåt.

 

 

Dock håller jag med de som säger att filmen känns lite platt, för det känns som det är något som saknas. Men eftersom den är uppbyggd på ett sådant lättsamt och mysigt sätt så gör det mig ingenting. Det är en perfekt film att se en dag då man är sjuk, men är du som jag och vill ha tvister, romantik och en överraskande bra handling så är tyvärr LOL inte den rätta filmen. Men jag ångrar definitivt inte att jag sett den, och jag kommer säkert se den igen.

 

Som ni vet beställde jag en dyr beställning från cdon för ett tag sedan. Förra veckan kom min PS3:a som kostade mig 2024:-, och nu kom äntligen nästa del i beställningen, nämligen fortsättningen på en av mina absoluta favoritserier!

 

Det känns otroligt att september redan är slut och att det redan är oktober - var tog sommaren vägen!? Tiden går för snabbt!

 

Antal lästa böcker i september 2013: 7 stycken
Antal påbörjade bokserier: 3 stycken
Antal avslutade bokserier: 0 stycken.

Bästa boken för september: The elite av Kiera Cass.

Största överraskningen för september: Berövad av Liz Coley
Sämsta boken för september: Skuggan av Petrus Dahlin.

Största besvikelsen för september: Temple of the winds av Terry Goodkind.

 

Månadens bästa filmer: Kick-ass, Deadfall, Death race och Precious.
Månadens sämsta filmer: On the road och Nine.

 

Antal nya böcker för månaden: 5 stycken (5 recex)
Antal nya filmer för månaden: 10 stycken (4 recex)

 

Antal skrivna inlägg: 77 stycken (31 recensioner)

 

Månadssammanfattning:
Det blev inte så mycket läsa av denna månad, just för att skolan har börjat komma igång nu. Fem av de sju böckerna jag läste hamnar på minuslistan, d.v.s. jag gillade dem inte. Men två stycken, The elite och Berövad stod ut ur mängden. Som filmmånad har det varit helt okej. Jag har inte hittat en ny favorit, men jag är ändå inte lika besviken som på bokfronten. Jag har sett fyra stycken som jag tyckte riktigt mycket om, sedan rätt många som var okej, och vissa som var urusla. Allt som allt, en helt okej månad.