Jag tycker om Hotel Transylvania 3. Det är en riktigt mysig familjefilm. Egentligen bidrar den inte med mycket: varken till franchisen eller genren som sådan. Men trots bristen på originalitet underhåller den, och om du har tyckt om tidigare delar i Hotel Transylvania-serien lär du tycka om denna också.

 

Att se Hotel Transylvania 3 är en lättsam upplevelse. Karaktärerna är charmiga, stämningen värmande och fast skämten håller en rätt så barnslig nivå finns en del klockrena scener som även fick oss vuxna att skratta rätt ut. Därtill har filmen ett fint budskap, vilket kompenserar för den förutsägbara handlingen och det halvdana tempot.

 

 

Allt som allt är Hotel Transylvania 3 bra. Det är visserligen inte en familjefilm utöver det vanliga, men absolut värd att se. Jag skulle inte ha något emot ytterligare en efterföljare.

 

The big bang theory hade sin höjdpunkt fram till sin fjärde säsong. Därefter tappade serien något: humorn är inte alls lika klockren längre, och det faktum att mer fokus ligger på relationsdrama än komik blir ibland rätt tröttsamt.

 

 

Men med det sagt har jag svårt att inte njuta av den, om så bara tack vare ren nostalgi. För hur partiskt det än låter, har alla år av följeskap resulterat i att jag verkligen fastnat för skådespelarna och deras karaktärer. Det spelar egentligen ingen roll att manusets kvalité sjunkit radikalt: jag gläds ändå. Särskilt Jim Parsons har en obeskrivlig charm, och genom ett fantastiskt minspel gör han den elfte säsongen minnesvärd. Det är mysigt, varmt, lättsamt och fluffigt: precis vad jag behöver. Som tittare behöver man inte anstränga sig för att hänga med. Istället är det bara att luta sig tillbaka.

 

 

Som helhet tycker jag om den elfte säsongen av The big bang theory, trots att den inte når upp till seriens högkvalitativa början. Skådespelarna är duktiga, humorn fungerar och den allmänna stämningen är svår att inte attraheras av. Allt som allt, en bra början på slutet.

 

Jag vet knappt vad jag ska skriva om Mandy. Jisses, vilken underlig film! Trots att jag har sett den och haft tid att bearbeta alltsammans efteråt, är jag fortfarande inte säker på vad filmen handlade om. Hade den ens en handling? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att det som hände var absurt, näst intill ren galenskap.

 

 

Det är sannolikt uppenbart, men jag är inte ett stort fan av Mandy. Bortsett från att den är - i brist på bättre ord - konstig, kändes det inte som att den hade mycket att erbjuda. Trovärdigheten är låg, skådespelarinsatserna mediokra och rent generellt känns det som att filmskaparna försöker för mycket. I slutändan blir det bara för mycket och förvirrande.

 

 

Allt som allt är Mandy inte en film jag rekommenderar. Den gav mig absolut ingenting.

 

 

 

Jag har generellt svårt för filmer med superhjältar. De snarlika handlingarna, extrema effekterna och långdragna actionscenerna får mig ofta att gäspa stort. Med det sagt måste jag faktiskt erkänna att Ant-man and the wasp var över förväntan. Detta inte för att filmen direkt särskiljer sig från mängden, utan snarare för att den lyckades underhålla trots alla troper.

 

 

Ant-man and the wasp visade sig vara en rätt så härlig rulle. Den lättsamma humorn och det charmanta samspelet mellan huvudrollsinnehavarna ger filmen hjärtat på rätt plats. Dessutom är själva konceptet läckert: det är riktigt häftigt att se Scott och Hope använda sina krafter, och exempelvis i slagsmål snabbt ändra storlek för att få övertaget.

 

Sen är Ant-man and the wasp självfallet inte perfekt. Filmen har en del långsamma delar, och klyschorna är många. Sen är det också synd att bovarna inte har större djup. Istället är de rätt endimensionella, något som tråkigt nog har blivit karaktäreristiskt för Marvel.

 

 

Allt som allt är Ant-man and the wasp en underhållande film, som skickligt kombinerar action med humor och på så sätt roar en bred målgrupp.

 

Den här serien är underbar. Verkligen underbar. Och Nu och för alltid, Lara Jean är inget undantag. Boken är själva definitionen av mysigt fluff, och en fantastisk avrundning på en av de bästa feelgood-serierna sim finns. Om du söker något hjärtevärmande och sockersött har du definitivt hittat rätt.

 

Nu och för alltid, Lara Jean är lätt att fastna för. Språket är behagligt och texten enkel att ta till sig. Dessutom är protagonisten oerhört enkel att relatera till, och ibland känns det som att läsa om sig själv. Lara Jeans familj är dessutom hur mysig som helst, och dynamiken mellan syskonen och deras pappa är guld. Det känns trovärdigt och drömskt på samma gång.

 

Bokens små brister är lätta att förbise eftersom helheten är så puttrig, men de är ändå värda att nämna. För det första är tempot rätt långsamt, och berättelsen innehåller inte särskilt många konflikter: vi får helt enkelt följa Lara Jeans liv, vilket inte alltid är så händelsefyllt. Därtil känns slutet lite påskyndat, och jag hade önskat att Han tagit lite mer tid på sig att reda ut de få konflikterna som faktiskt fanns.

 

Men som helhet är det här en mycket trivsam bok. Faktum är att Nu och för alltid, Lara Jean är en ovärderlig glädjespridare, som på ett snyggt sätt avrundar en underbar trilogi.

 

 

 

The first purge är det senaste tillskott i Purge-franchisen, men berättelsen utspelas innan de föregående filmerna. The first purge agerar alltså som en slags ”prequel”. Jag är väldigt kluven gentemot filmen. Å ena sidan diggar jag verkligen konceptet, och fascineras av den skrämmande trovärdigheten i att anordna en ”kontrollerad” massaker. Filmen har en del starka scener och jag kan inte undgå att tycka om det satiriska budskapet.

 

Samtidigt saknar The first purge så himla mycket. Uppladdningen är långsam, handlingen monoton och trots en god grundidé blir det lätt för mycket av all meningslös våld. Därtill är karaktärerna stereotypiska och skådespelarna glänser inte i sina roller. Jag fängslades helt enkelt inte. Istället kändes filmen småfånig.

 

 

The first purge är alltså ojämn. Premissen är gripande, men det verkliga utförandet håller inte. Tyvärr var antalet gäspningar högre än antalet gånger som jag satt som på nålar.

 

Cliffhanger är en sån där film som är enkel att njuta till, men lika enkel att glömma. Härlig 90-talsaction, smått krystade skådespelarinsatser och komiska visuella effekter skapar hjärndöd underhållning, men tar också avstånd från det där lilla extra som krävs för att verkligen stimulera tittaren. Gillar du Stallone? Då borde du absolut se denna. Men är du någon som tar din tittarupplevelse på största allvar, borde du kanske leta vidare.

 

Cliffhanger har nämligen många brister. Trots att filmen är underhållande och småspännande, går det inte att bortse från det överdrivna manuset, de tillgjorda replikerna och den låga trovärdigheten. Därtill är sackar tempot ibland, och fast jag aldrig blev uttråkad så kan jag inte heller påstå att jag satt särskilt engagerad från början till slut. Cliffhanger är snarare en medelmåtta på alla punkter: bra, men inte så bra.

 

 

Allt som allt tycker jag om Cliffhanger, och jag kan tänka mig att se filmen igen. Men på samma gång har jag redan hunnit glömma mycket av det som hände.

 

The looming tower baseras på boken med samma namn av Lawrence Wright, och följer händelserna som ledde till terrorattackerna den 11 september 2011. Värt att nämna är emellertid att tv-serien är verklighetsbaserad, men inte verklighetstrogen. Den grundar sig alltså på de verkliga händelserna, men berättar en fiktiv berättelse. Med det sagt känns The looming tower realistisk, och enbart tittare som är väldigt insatta i historien kommer att kunna urskilja de selektiva avvikelserna.

 

Premissen för serien är intressant. Men den håller inte riktigt i längden. Fast det som händer är spännande och skapar viss nyfikenhet, upplevde jag aldrig att jag blev genuint engagerad. Det kan bero på att jag är van vid mer drama och tempo, men jag greps aldrig riktigt tag. Avsnitten är för stillsamma. För metodiska. Och har för många onödiga sidospår som aldrig verkar leda någon stans.

 

Som helhet hade The looming tower potential att bli en riktigt stark upplevelse: med ett genomtänkt koncept och en imponerande skådespelarensemble. Men manus är inte tillräckligt… wow. Jag hade förväntat mig något mer extraordinärt.

 

Love, Simon är en himla fin film. Lättsam. Söt. Och oerhört vacker. Det är den typen av film som får tittaren att känna sig alldeles varm och fluffig på insidan, samtidigt som det viktiga budskapet om att vara sig själv verkligen berör. Dessutom gör skådespelarna väldigt bra ifrån sig, och de levererar så pass trovärdiga insatser att karaktärerna och deras dialoger känns äkta.

 

 

Ändå hade jag hoppats på något mer. För hur mysig jag än tycker att Love, Simon är, kan jag inte neka att det känns som en väldigt typisk tonårs-romcom. Den har lite för många stereotyper och troper för att kännas egen. Och för varje scen som känns fantastiskt hjärtevärmande, finns där en klyschig motsvarighet som gör att helheten känns lite för ostig.

 

Allt som allt är Love, Simon bra, men inte riktigt så underbar som jag hade väntat mig. Den har både bra och dåliga delar, och kräver att du kan se förbi uttjatade troper för att verkligen njuta helhjärtat.

 

Jurassic world: fallen kingdom är en helt acceptabel kvällsunderhållning. Men jag hade hoppats på mer. Bortsett från okej skådespelare och en visuell snygghet, har filmen inte mycket att bjuda på. Mycket beror på att den är så pass lik tidigare Jurassic-filmer, särskilt tvåan. Det finns inga nytänkande idéer, utan det känns snarare som att samma koncept upprepas gång på gång. Och visst görs det bra, men vill jag se samma grej igen tittar jag hellre på originaltrilogin en gång till.

 

Sen kan jag inte undgå att störa mig på de många klyschorna och förutsägbara ”vändningarna”. Det spelade ingen roll om det var en actionfylld flyktscen eller något som ämnade beröra: det kändes helt enkelt ”too much” och jag hade svårt att ta det som hände seriöst.  Trovärdigheten låg i botten från början till slut. Helt ärligt, var det här första gången som jag kände mig lite uttråkad till en Jurassic-film, vilket är himla tråkigt. Slutet av Jurassic World utlovade en så mycket mer intressant berättelse än vad som bjöds på här.

 

Som helhet är Jurassic world: fallen kingdom okej, men det märks att franchisen börjar spira utan kontroll. Det är inte en dålig film, men långt ifrån vad jag hade förväntat mig.